Rådhuskrönikan, bilder från 1700-talets Gefle del 1

Tillbaka 

UR RÅDHUSKRÖNIKAN – BILDER FRÅN 1700-TALETS GEFLE

 

Denna lilla bok är utgiven år 1930 i 250 exemplar – en liten guldgruva!

(Jag har länkat till många av Eric Sehlbergs handskrivna anteckningar och lagt in dem i mycket hög upplösning för att underlätta läsbarheten.)

 

 

Del 1.

 

F Ö R O R D.

Detta arbete åtgör en bearbetning av en rad kulturhistoriska artiklar, som tidigare varit publicerade i ortspressen. Det har såsom framhållits i subskriptionsanmälan tillkommit på uppmaning av flera läsare, som önskat ha dessa artiklar samlade. För att arbetet icke skulle svälla över sina bräddar, ha de icke alla kunnat medtagas. Den föreliggande samlingen torde fylla den uppgift, som huvudsakligen avsetts, nämligen att ge karakteristiska inblickar i livet i Gefle under 1700-talet.

 

Materialet har såsom titeln anger hämtats ur rådhusarkivet, främst bouppteckningar, magistrats-protokoll och diverse dokument. För vissa partier har materialet hämtats ur kyrkoarkivet och i en del fall ha även kartor och tomtböcker på stadsingenjörskontoret använts. En gång för alla må här betygas den genealogiska vägledning, som lämnats i Eric Sehlbergs oersättliga arbete “Gefle och dess Slägter” i läroverkets arkiv.

 

 

 

“Gefle och dess slägter” Eric SehlbergEric Sehlberg. av Nils Englund.

 

De nämnda artiklarna ha icke publicerats under sken av annat än en amatörforskares mellanstick i det journalistiska arbetet. Lika litet vill boken gälla för mera, ehuru författaren hoppas, att den i all anspråks-löshet måtte kunna vara Gefleforskningen till gagn. I första hand vänder den sig till de Geflebor, som ha intresse av att utan vidlyftiga kommentarer stifta bekantskap med en förgången värld i stadens historia.

 

— I detta sammanhang ber författaren att få uttala sin tacksamhet till subskribenterna, som bidragit till att underlätta utgivandet.

 

Slutligen komma några dikter, varom mången kunde tycka, att de inte ha sin plats här. De ha emellertid tillkommit i nära sammanhang med författarens vistelse i rådhusarkivet. Liksom den, som under 1700-talet avlade borgareed, ofta till rådhuset överlämnade en gåva, har författaren även velat infoga Rådhusmålningarna, hans gesällprov i diktkonsten, med den övriga krönikan, vilken — om den än inte är någonting annat — är ett uttryck för hans allt starkare kärlek till barndomsstaden.

 

Gefle i augusti 1930.

NILS ENGLUND.

 

 

GAMLA GRÄNDER

 

Gefle är nu en storstad och gatunamnen ha en; betydelsefull uppgift. Vida enklare var det fordomdags, då endast stadsdelen behövde anges. I en Gefleköpmans kassakladd på 1500-talet användas sådana be­teckningar som “Gulle Persson Wester i byn“, “Truls i österbyn“, “Anders på Islandet” eller “Peder sunnan ån“, på samma sätt som bönder benämndes “Olof i Wreten” eller “Nils Larsson i Sätra” i byar, som sedan uppgingo i staden. År 1650 kallar sig en borgare “Pehr Johansson vid källan” (Islandskällan), från samma tid omtalas “Lars Olsson på Gefle löth” och ännu i slutet av 1700-talet var det brukligt: “Petter Trest på Islandet“.

 

 

Trests släktschema.

 

I ett brev till Erik Dahlberg 1737 ger magistraten en beskrivning av staden, och där omtalas endast 7 gator med namn, varemot “mindre gator och tvärgränder” äro utan namn. Det är troligt, att benämningar då funnos på flera gator, men i officiella handlingar, t. ex. bouppteckningar, användes ett annat sätt, varpå exempel längre fram anföras. Samma krångliga beteckningssätt användes då man annonserade i Gefle Weckoblad, t. ex. i nyårsaftonsnumret 1791 “gränden emellan Herr Assessor Wigert och Herr E. W. Hellström“.

 

 

 

Gustaf Wigert. E. W. Hellström

 

Då stod emellertid en händelse för dörren, som åstadkom en förändring. Gustaf IIIskulle hålla riksdag i Gefle, och för alla riksdagsmän, som skulle inkvarteras på främmande ställen, dugde icke sådana anvisningar som den nyss anförda. Den 5 januari 1792, ett par veckor innan riksdagens öppnande, utfärdade landshövdingeämbetet en befallning till samtliga gårdsägare, “att nu genast låta å alla sine innehafwande Hus måla Gårdarnes nummer, så stora, at de tydeligen ses kunna, efter den Nummerlängd, som Herr Rådmannen och Stadsingenieuren Kierrulf utfärdat och hwaraf Målare Embetet nu fått behörig del”. I Hulphers’ året därpå utkomna “Beskrivning över Gestrikland”, omtalas även, att “gatornas namn utwisas af ,därvid uppsatte Taflor”.

 

 

 

Stadsingeniör Kjerrulf

 

 

 

Gävle riksdag 1792. (Länsmuseets modell)

 

Härmed hade ett fastställande skett av gatornas gamla benämningar. Efter branden 1776 hade stadsingeniören J. Brolin framlagt, hur nödvändigt det vore, “att alla de nya Gator eller Gränder (åtminstone före min afresa från Staden) få sina namn, hwilka på Chartan bör inskrifvas”.

 

På de kartor, som stadsingeniören L. G. Kierrulf upprättade 1787—91, 1794 och 1796, äro de flesta gatorna försedda med namn.

 

Undersökningen angående de traditioner, som fört fram till dessa namn, har alltså kunnat begränsas till 1700-talet. Utom de nämnda och några andra kartor ha i främsta rummet 1758 och 1791 års tomtböcker härvid kommit till användning. Dessutom ha utdrag gjorts ur magistratsprotokoll och bouppteckningar.

 

När man för 200 år sedan anlände till Gefle, fann man staden omgärdad av ett högt plank. Det hade uppsatts 1626 och tjänade kontrollen av den tull, som ständerna beviljat på “alla äteliga och förnöteliga varor”, som fördes till torgs. Det var svårt att ha det långa staketet i ordentligt skick, det föll omkull på somliga ställen och revs omkull på andra håll. I början av 1700-talet beslöt man, att det skulle “med allvar upprättas”, men under hela århundradet synes det ha varit klent, fast man understödde det med spanska ryttare.

 

Skedde infarten på Valbolandsvägen, passerade man genom staketet vid västra tullhuset och befann sig på *Westra Tull­portsgatan (sedermera benämnd * Tull­portsvägen och Västra vägen). Vid alla ingångar i staketet funnos nämligen bommar och portar, där tullmännen noga skulle bevaka, “hwar wid sin Port”. Det var bestämt, “att Bommarna wid alla Tullportar her i Gefle skohla om dagen wara tillslutne, men sielfwa Portarne, för dess beswärlighet och Tyngd, allenast om Nätterne”.

 

En * framför ett namn betyder, att detta nu är försvunnet.

 

En mängd borgare hade egna nycklar, nämligen de, “som fåt tillstånd, för egen beqwämlighet at hafwa portar genom staquetet, där sådant löper twärt öfwer deras wretar”.


Allteftersom staden växte, flyttades staketet ut, men 1770 ansågs det likväl inom magistraten onaturligt, att staden icke kunde växa ut över tullarna, man tyckte sig “qwäfjas” av staketet, och man ville icke vara med om att ändra tullhusen, “liksom sielf lägga det eftertryckligaste hinder i wägen för folkmängdens och nyttiga näringars tillwäxt”, men först i nästa århundrades början, då den ifrågavarande tullen upphävts, nedtogs staketet, och endast Staketgatan visar, var det en gång stått.

 

Den östligaste delen av Staketgatan kallas i 1791 års tomtbok “Staquet- eller *Ungkarlsgatan i Tredje Qvarteret”. Hur detta namn tillkommit, kan man icke bestämt veta, men en annons i Gefle Weckoblad syftar tydligen på samma ställe:

 

“En nyligen hitkommen Fransyska, som kan tala sitt modersmål, åstundar Condition hos något Herrskap, för at soignera unga Fruntimmer, hon känner till pricka de nyaste Franska moder och alla slags galanterier, är capricieuse och har bruna ögon. Hon hoppas derföre, at nödig employ ej för henne lär saknas. Hon träffas alla dagar på Stora Caffehuset i lilla Ungkarlsgränden.”

 

 

 

 

Nedanför staketet i 2:a kv., där staden då hade en utkant med kryddgårdar och kålhagar, fanns en rad vagnslider, och där gick *Wagnsliders Gränd. Magistraten bestämde 1766, att de, som voro trångbodda i sina egna gårdar och ej hade utrymme för vagnar och annan körredskap, skulle “anständiga wagns- och redskapslider få bygga öfwer alt på wästra sidan uti gränden, som sträcker emot norra tullen”.

 

Området däromkring var den egentliga löten, “full med kålgårdar, porten och Stållphärbren”, som det står på 1640 års karta. Löten sträckte sig ända till kyrkan, och en borgare fick sitta i stocken för att han “gått under Predikan på Löten”. Där gick *Lötgatan redan under medeltiden, men då gatan reglerats på 1660-talet genom ingripande av Nikodemus Tessin d. ä., fick den det ståtliga namnet Drottninggatan. Uttrycket Lötgatan, som överensstämde med stadens lantliga leverne, användes hela 1700-talet. Ån kallades förr “strömmen“, och längs den upp till Gammelbron och *Gammelbrogränd gick *Strömgatan, som likaledes omnämnes redan under medeltiden. Den hade tydligen ett rätt hotande grannskap i strömmen.

 

Så avsade sig 1742 två borgarehustrur en tomt, som var belägen “wid åhn, nedanför deras gårdar på Strömgatan här i Staden”, emedan de för sin fattigdom “icke kunnat den samma med Pålning och risande förse och conservera emot strömmen, som den årligen afskiär“. Tomten lämnades då till borgaren Conrad Waltman, som skulle ansvara för fyllningar med ris och grus, “som watnet elliest med tiden skulle utskiera sielfwa gatan och tomterne ofwanföre”. Waltman övertog även justitieborgmästare Dahls stadsvret “upwid strömen”, och för den måste han sätta grindar nere vid stranden “till dess hägnande för Boskap och Svin, som om sommaren och i synnerhet om hösten, då watnet utlöper, gå öf- wer strömmen och giöra skada på de derintill belägne Wretar”.

 

 

 

Borgare Conrad Waltman Häradshöfding Dahl.

 

Längre tillbaka hade trakten av nuv. Stortorget varit ett kärr, och därifrån, delvis i Drottninggatans riktning gick en rännil, “stadens dike“. Det ålåg de kringboende att hålla det något så när rent, och magistraten utfärdade kungörelser om dess upprensning, t. ex. 1766, då det talas om “den wattusyra, och osunda lukt, som förorsakas genom stillastående watten i Stadsdiket inwid Stapeltorget“. Vid dess utlopp var en *Wattugränd. Denna benämning förekommer på flera prång uppe vid strömmen, s. k. vattuvägar, som voro av betydelse om eldsvåda uppstått. Ett sådant prång gick vid prostgården, varom mera i det följande.

 

Fallen i strömmen hade driftigt folk länge kastat sina blickar på, då en, kvarn uppfördes där 1735. Uppe i *Qwarnbacken (vid nuv. Kvarnparken), dit *Qwarngatan ledde, låg mjölnaregården, rödfärgad med beslagna knutar, och i den var det en stor bakugn. Men mjölnaren måste för det mesta hållas i kvarnen. Mjölnaren Fromling var — enligt sin egen beskrivning — “en trogen tienare under dess trägna och swåra arbete wid denna, Mölnare sysslas förrättande, som alltjämt både Natt och dag måste besörjas”. Överallt i strömkanterna vid kvarnen var det fiskevånor, laxkar och nejonögonställen. Mjölnaren hade del i magistratens fiske “wid den så kallade Hindric Hans hollmen” ovanför “strömhugget”.

 

 

 

Mjölnare Fromling

 

Fromling hade dessutom inrättat ett eget fiskeri. Han hade “mit i rändelen eller bäcken, hwarest watnet har sit aflopp, up- gräfwit någon sten, större och mindre, samt deruti ohngefähr 3 famnar ifrån Qvarnhuset nedsat en Fiskie grind, på bägge sidor, med en liten öppning mit uti, hwarigenom han wår- och wissa lektider, när wimman har sin upgång, då och då kan få någon fisk eller wimmor, när Gud behagar dertil gifwa sin wälsignelse. Warandes denne Rändel så inrättad, at qwarnwatnet allenast derigenom har sin afgång och på intet sätt sträcker sig åt kongs ådren, föran långt nedom rändeln.”

 

Senare i tiden befanns det dock, att dessa fiskegrindar hindrade vattnets fria avlopp från kvarnhjulen. Grindarna borttogos 1790 av stadsbyggmästaren Raphael Pousette, då han hade skötseln av Västra kvarnen, och rännilen brädbekläddes ända ned för att man skulle få snabbare gång i kvarnen.

 

Längre upp efter strömmen hade Västra Tegelbruket sina åbyggnader jämte magasin, brännugn och redskapslider. Intill dessa byggnader (i den del av nuv. Stadsträdgården, som kallats *Tegelliagen), gick *Tegelbruksgränd.

 

Bruket hade anlagts för kyrkans behov vid mitten av 1600-talet, men försåldes 1698 för 1,800 daler kopparmynt till två välförståndiga handelsmän, Jonas Thel och Johan Gries. Leran till teglet togs på löten omkring, men tägten i de gamla groparna hade börjat tryta. Vattnet skulle därför utdikas från dem till ån, då man trodde, att det åter skulle bli “een stor och ymnogheet af gott leer”. Till dikningskostnaderna skulle även krukomakarna bidraga, så framt de ville beträna sig “af le

rtächten på löten”.

 

 

 

Thel släkten. Jonas Persson Thel

 

 

För att binda tegeldrängarna vid arbetsplatsen, upprättades senare en krog åt dem vid bruket, och där var det ett muntert liv. “Arbetarna, som äro sexton, Åkare och Bönder, som dels brukas till Lerkörslor en stor del av Wintern, dels sälja till Brukets förnödenhet en ansenlig myckenhet. Ved, hafwa alla der tillika med sitt hwiloställe, förtära der sina matsäckar och således behöfva dricka och bränvin.” Tyvärr trivdes drängarna ännu bättre på mätaren Åsbrinks krog vid västra tullhuset och där ställde de till med slagsmål och utsvävningar.

 

Tegelbruket levererade under årens lopp material till en mängd byggnader i staden, men i stället minskade lertillgången. År 1770 heter det, att “den lera som ännu kunde fås på västra Löten strax invid Tegelbruket, wore så blandad med småsten, att större delen af det tillvärkade Takteglet däraf fants wrakaktigt”, varför ny lertägt uppläts på annat håll.

 

Groparna på löten skulle fyllas igen, men långt sedan tegelbruket nedlagts, voro de öppna. De bildade riktiga sjöar, och somliga användes till ruddammar, varav Ruddammsgatan fått sitt namn. Till en enda “hölja, hwaruti hela somrar gifwes stillastående stinkande och osunt watten”, användes icke mindre än 5.000 lass jord till fyllning. Dammen var 3 1/2 alnar djup.

 

Över kvarnen hade såsom nyss nämndes stadsbyggmästare Raphael Pousette uppsikt. För att kunna, fullgöra det så mycket bättre, förvärvade han 1794 tomten n:r 230 i 2:a kv., “den tomt å den Staden tillbytte Probste Åkern, som ligger närmast intil den så kallade Rudammsgatan och inwid Wästra Tullportsgatan“. Där hade han mangårdshuset mot Västra Tullportsgatan och stallgårdsbyggnaden mot “den föreslagna nya Tvärgatan”. Detta var den efter honom uppkallade Byggmästaregatan.

 

I strömmen vid Västra kvarnen hade sämskmakarna sina stamphus, och själva bodde de sedan 1600-talet i backen ovan-
för tegelbruket och kvarnen, och där gingo Sämskmakaregränderna: *Lilla Sämskmakaregränd och *Stora Sämskmakarrgränd. Vid århundradets slut företräddes yrket av mäster Mårten Hardtreich, och hans gård var belägen “Wäster til i Staden wijd Ahn med fast tompt wäl insiengd och bebygd”.

 

 

 

Mårten Hardreich.

Nedanför gården var mäster Mårtens verkstad. Dit kom en gång gesällen Vilhelm Botou och ville göra ett sämskarbete, men han avvisades av mäster Mårten. Magistraten förehöll honom, att de kunde “förenas om Stamphuset eller och dess ut-hwidgande”, men mäster Mårten svaradt. att Botou var en fuskare i yrket, en bönhås. Slutligen blev mäster Mårten tvungen att ge med sig, “när honom demonstrerades, huruledes Hartreich en lång tid niutit så beqwämiig platz, til Stamphus och annan lägenhet, som staden är tilhörig, och under hans gård belägen, uthan någon afgift”.

Den mest framstående av sämskmakarna var Anders Johan Schubert, som, blev borgare 1772. Han tillhörde en sämskma-karesläkt, som inkommit från Tyskland med hans farfader Bernhard Schubert.

 

 

 

Anders Johan och Bernhard Schube

För 3,500 daler kopparmynt köpte Schubert en tomt vid Västertull. Marken, var “Låg, Steriel och aldeles odugelig”, men Schubert hade en hop dalkarlar att bryta sten och spränga, hundratals lass grov sten kördes bort och man fyllde med hundratals lass matjord. Här framskapades en fruktträdgård med prydlig omhägnad.

Mellan Schuberts och skomakaren Holmgrens gårdar hade det gamla västra, tullhuset stått och Schubert köpte delar av den tomten. På västra löten hade han en intaga, men där led han “det betydeligaste intrång och ohägn” av kakelugnsmakarna, som togo körväg över hans lösa och ostadiga, jord till sin lertägtsvret, “hwarifrån nästan dageligen är en betydelig hämtning och forsling af denna Rudemateria”, såsom han skrev. Schubert styrde därför om, att samtliga kakelugnsmakare togo en annan väg, som varit kakelugnsmakaren Silfwerberg förbehållen.

På löten anlade Schubert en iskällare, som omgavs med en prydlig trädplantering till skydd mot solstrålarna. I sin stamp vid Västra kvarnen gjorde han en torkplåtsinrättning, men den blev han förbjuden att använda, då man fruktade, att den kunde ge upphov till en eldsvåda. Synemännen intygade emellertid, att torkplåtsinrättningen var så försiktigt ordnad, “at, efter mänskligt begrep, någon wådlighet ej kunde befaras” och Schubert framhöll, att han nog skulle vara aktsam, då han i huset ständigt hade “skinnwaror för flere 1,000:de dalers wärde”.

Schubert, som även var väl förfaren i allmänna värv, dog 1832.

Intill sämskmakarna bodde deras yrkesfränder skomakarna. De första skomakarna hade redan sitt tillhåll i de trakter, där Skomakaregatan nu går fram. Lars Skomakare, som dog 1701, hade sålunda sin gård med olika byggnader “nere vid
ån” och “vid tegelladan”. Enligt bouppteckningarna kan denna gata uppvisa en synnerligen vacker tradition, och man erinrar sig den bestickande jämförelse, som F. U. Wrangel (Stockholmiana, V, s. 189), gjort mellan det äldre gatunamnsskicket i våra städer och Orientens bazarer, när man ser framför sig alla dessa skomakare vid sina arbeten. Rent av slående blir detta vid benämningen “skoporten” på den bodbyggnad — stadens första skoaffär — som de 1768 uppsatte vid klockstapeln, således i närheten av sin gata.

Den på sin tid mest bekante och inflytelserike i deras rad torde ha varit Carl Holmgren. Han, vann burskap såsom skomakare 1775, men 1792 avsade han sig det burskapet för att bli läderhandlare. Han ägde gården n:r 108 i 2:a kv. Mangårdsbyggnaden vette mot dåvarande Stora gatan, nuvarande Nygatan, och åt den sidan ville han 1796 flytta sin bodbyggnad.

“Jag giör mig så mycket säkrare hopp om bifall härutinnan, som genom berörde Bodflyttning, den så kallade Skomakare-gränden blifver til fullo utan stadens kostnad, enligt reglering öppnad.”

Under riksdagen 1792 bodde kapten Johan Jakob Anckarström i Holmgrens gård. Detta var dock ingalunda det nu rivna s. k. Anckarströmska huset, vilket aldrig kunde ha haft någon beröring med Nygatan. Vid branden 1869 tillhörde husen kring detta mellan Staket- och Ruddammsgatorna det fåtal byggnader, som undgick förödelsen.

En liknande yrkeskoloni bildade hattmakarna. År 1723 funnos tre “Stadsens hattmakare”, nämligen Jöns Funck, ålderman, Anders Ström och Petter Berggren. Den förstnämndes verkstad var i 3:e kv., men sedan han dött och verkstaden övertagits av Jonas Åberg och åldermansskapet av Anders Ström, blev den sistnämndes hus samlingspunkten för skrået. Ströms gård var belägen i 2:a kv. vid Kyrkogatan, varifrån * Hattmakaregränden gick ned till ån.

 

 

 

Jonas Larsson Funck.

En höstkväll 1737 voro hattmakarna församlade i åldermannens hus, ty gesällen Ramstedt skulle där göra sitt mästerstycke. Sedan de godkänt hans arbete, ville den nye mästaren att de skulle stanna “at effter sedwänia nu få någon wällplägning”, vilket även skedde. “Men enär de med hwarannan uthi god ro sammansutit och sig plägat långt in på natten, tills kl. 2 ungefär”, råkade Berggren och Ström i luven på varandra, när de övriga ett tag gingo ut i verkstaden. Dessa hörde “glasen uti fenstren klinga” och skyndade in i salen, där de funno de förra i fullt slagsmål. Ström hade blivit så tilltygad av Berggren, att han enligt fältskärsattesten hade 22 rivsår i ansiktet.

Efter den betan drabbades Berggren av olyckor, så att han blev alldeles avsigkommen, Åberg blev hemsökt “med kors och sjukdom”, som tidtals gjorde honom från sina sinnen, och Anders Ström dog 1748. Han var gift med Sara Brahm och hade med henne bl. a. sonen Lars, som. även var hattmakare och bodde i den Strömska gården

 

 

Sara Pehrsdotter Brahm.

När Jean Casper Schier 1744 blivit hattmakare, klagade skrået, att han sålde hattar icke blott hemma utan även i en annan gård, där han uppsatt sin skylt, ehuru det “efter öfligit handtwärks bruk, icke bör wara tillåtit, at på annat ställe, än uti sitt hus hafwa sin skylt och där hålla dess gods till salu”.

 

 

Johan Caspar Schier

 

Då måtte det ha varit många intressanta skyltar vid Hattmakaregränden, ty där bodde enligt tomtböckerna flera mästare: Olof Holmdorf, Carl Fredlund, Hans Rengmark, Anders Schylander, Anders Gustaf Hammarstedt och Peter Lundin.

 

 

Hans Rengmarkoch Schylander. Hammarstedt.

Hattmakaren Peter Ahlbäck flyttade till 3:e kv., där han ägde tomten n:r 9 i hörnet av Kyrkogatan och Hattmakaregatan.

Alla, dessa nu uppräknade hantverkare hade nytta av strömmen. Till denna grupp kan även räknas en släkt av handskma,-kare, som bodde i 2:a kv. Ett nästan uttryckligt bevis för denna, syn på boplatserna lämnas av gördel- och nålmakaren Johan Ernst Trautman. Han var från Wittenberg, blev borgare 1728 men hade svårt att reda sig här. “Hafwandes uti dessa swåra och medellösa tider jag fattige man icke warit så förmögen, at jag kunnat få mig egit huus öfwer hufwudet”, klagade han 1731. Då han blev alldeles utarmad genom de höga, hushyrorna begärde han att av nåd få ett tomtstycke att sätta en byggning på, “warandes platzen eller tomten, som jag har i förslag belägen näst intill och bredewid handskmakaren Kurtz gård wäster om klockstapelen, hwilket tomtställe förmedelst mitt handtwärcks idkande och afsättiande mig beqwämbligast faller”.

Han befinnes sedan bo ovanför Gammelbron, där * Nålmakaregränd gick längs strömmen. Det var gården n:r 13 i 2:a kv., belägen på fast grund “med kryddgård midt öfwer åt ån till”. I gården var det två rum, men ingen bod, och där satt nålmakaren med sin lärgosse vid arbetet. Verktygen utgjordes av svarvstol, nålstol och slipstol jämte saxar, cirklar och tänger. Mäster Trautman dog 1769.

Han var gift med Elisabeth Estman och hade med henne en son Gabriel, som var sjötullsbesökare. Denne kallade nålfrun
för ‘Trållkäring, Satans Käring, Luder, nöt, wrak och gamla Häxa”, men därefter måste han göra offentlig avbön till sin moder. Mest bekant i släkten är emellertid hans mormor. “Annars äro många historier af gammalt folk berättade om denna Anna Lars dotter eller så kallade Nålmakaregumman”, berättar Sehlberg. “Hon låg till sängs i flera år och kände sig jemt hungrig. Han blev 108 år gammal”.

 

 

Trautman.

Ett annat, nu för tiden okänt hantverk, har bedrivits vid *Konstdragaregränd. Det var en återvändsgränd (från Drottning-gatan söderut mellan Skeppare- och Slottsgatorna). Trots sökande med ljus och lykta har icke någon konstsvarvare, vilket konstdragare möjligen bör betyda, kunnat uppbringas vid gatan. Den enda upplysningen är från slutet av 1600-talet i kyrkorådsprotokollen (I. s. 241), där det avhandlas om ett bänkrum i kyrkan. “Mr Christoffer kånstdragare will icke eller köpa det, efftersom han owisis är, huru länge han her på ohrten förblifwer”.

2:a kv. var sålunda stamtillhålleit för en mängd hantverkare. Detta förhållande har länge sedan upphört, men ännu kan man tala om en kyrklig del av kvarteret, vilken bibehållit traditionerna,

Redan under medeltiden gick Kyrkogatan i sin nuv. riktning till kyrkan, I dess närhet bodde prästerna: 1:ste kaplanen vid Kaplansgatan och 2:e kaplanen vid *Kaplansgränd. Kaplanerna hade en åker till sitt underhåll och den kallades Gropänget, enligt en uppgift därför att den blivit så förstörd, när “finska armén” slog läger där 1719 under en genommarsch. Om kyrkoherdens boställsjord på Stadsträdgårdens område, Proståkern, är förut ett och annat meddelat. Det kan tilläggas, att holmarna i Stadsträdgården hörde dit och hette Prostholmarna,

Själv bodde kyrkoherden i prostgården på samma ställe som nu. Förbi den ned till ån gick *Probstegårdsgatan. Om dess utseende meddelar rådmannen Olof Selggren i en diktamen till protokollet i magistraten 1774:

“I går då jag geck till kyrkan, feck jag se en påbegynd Nybyggnad i Probstegårdsgränden, hwarvid jag ei annat kunde (se), än (att den) i den eliest nog smala wattugränden wid de större publique byggnader, såsom, kyrckan, Probstegården och Scholan, intagit ett godt stycke af berörde gränd, och som staden till winnande af regularité af gatorna, tid. efter annan, måst betala ansenliga summor för små bitar, och denna tillställning af byggnad är snörrätt stridande emot ett dylikt ändamål, alltså anhåller jag, att byggnaden måtte inhiberas, nedtagas igen, och ställas i lika linea som öfre delen af berörda gränd, hälst ifall af olyckeliga händelser, gränden blir så trång, att 2ne kärror ej kunna, komma om hwarannan, hwilket i nödfall är och blir nödvändigt och nu kan till rätta ställas.”

“Scholan”, som Selggren nämner, var lärdomsskolan, som då låg intill gravkoret öster om kyrkan. Framför skolhuset gick *Scholegränd (även kallad *Kogränd) och hela kvarteret kallades förresten *Scholan.

Om denna tid erinrar namnet Djäknan på kyrkans lillklocka. Den hängde då, innan kyrkan fått torn, vilket skedde 1782, i en stapel på *Klockstapeltorget (= västligaste delen av nuv. Stortorget). Det heter, att lillklockan “till ringning af scholaegåssarna kunde på thet sättet bewekas, at man ifrån den samma låter hänga en sträng och ringningen af them således neder i Stapelen förrättas”. Sadelmakaren klagade dock, att “aldrig någon Klåcksträng håller i Scholae klockan, då gåssarna ringa för hårdt”.

Stapeln var byggd av resliga bjälkar samt kringslagen med bräder i form av en sexkant och svarttjärad. På en sida fanns en dörr, “til hwilken eij andra borde hafwa nycklar än ringaren och den, som klämtningen förrättar”. Bakom dörren gick en trappa upp i stapeln till klockstolarna.

Från Tullportsvägen till Stapeltorget ledde * Stapelgatan, även benämnd *Lilla Lötgatan. Här kommo landsborna, då det var marknad, ty denna hölls främst på detta torg. “Till förekommande af eldskada genom tobaksrökande af bönder, som ther pläga ställa sina hästar och annan oskick af Gåssar, som ther wistas”, var stapeln omgärdad med ett brädplank med en liten gångport.

Vid Stapeltorget fanns postkontoret och vid det omtalas * Postgränd. Även *Torggränden namnes.

På andra sidan Kungsgatan förändrades i viss mån stadens nu skildrade småborgerliga karaktär. Dock fanns även i 3:e kv. en hantverksgata med anor, nämligen Kopparslagaregatan, som först måste få ett omnämnande. Redan 1697 erhöll kop­parslagaren Anders Kyhl fastebrev på en gård i dessa trakter. Den lades visserligen i aska, men en ny gård uppfördes i dess ställe 1735. Mäster Kyhl hade tagit sin hustrus brorsdotter till fosterdotter och med henne gifte sig kopparslagaren Anders Lang, vilken, då Kyhl dog, övertog hans gård, som var belägen “öster om Rådhuset”. Den låg i grannskapet till kopparslagaresläkten Sjöströms gårdar i hörnet vid Drottninggatan. Där arbetade alla stadens kopparslagare “på en och samma wärkstad eller i Compagnie”.

 

 

Kopparslagaresläkten Sjöström.

 

 

Men huvudsakligen hade kvarteret sin prägel av Handelssocietetens medlemmar. De kunde — såsom bibliotekarien Percy Elfstrand påpekat i en av sina släktmonografier — här bättre än i 2:a kv. övervaka sin rederirörelse, ty deras fartyg seglade upp till Kungsbron. Vid Köpmangatan hade flera av dessa många köpmän sina “contoir”. För att ge en föreställning om det yttre av ett köpmanshus meddelas några uppgifter från den syneförrättning, som 1736 hölls över den Berggrenska gården “i hörnet wid Stora Torget och Köpmangatan”. Medan staden i övrigt mest var bebyggd med trähus, hade han liksom sina societetsbröder, ett stenhus, beläget vid nyssnämnde gata och torg, av en vånings höjd. I huset funnos två välvda stenbodar. Nere vid ån låg hans andra byggningar med kök, bryggstuva, bagarestuva och nattstuvor samt en 2 våningar hög spannmåls-bod jämte stall och vagnslider

 

 

 

Berggrenska gården vid ån 2011. (Ett av de få hus som klarade sig från branden 1869).

 

Även. genom rådhuset hade detta, kvarter sin representativa karaktär. Nedanför det gick *Rådhusgatan, även kallad *Nya Rådhusgatan till skillnad från “Gamla Rådhusgatan, *Rådstufwugatan, som gick fram i 4:e kv. Flera av storborgarna beklädde rådmansämbeten men det är vanskligt att avgöra om någon av dem gett namn åt Rådmansgatan.

 

Nere vid ån hade som sagt affärsmännen sina sjö- och nederlagsbodar. De voro så hopbyggda, “utan minsta rum dem och watnet emellan”, att som det hette 1768, “wid timande eldswåda, särdeles om Somrarne, ingen möjelighet synes at kunna titkomma och regera Sprutan”. Det var för att ändra detta farliga förhållande, som Strandgatan inrättades. Bodarna skulle flyttas, så att 10 alnars bredd lämnades till ån, vid vilken en 3 alnar hög gråstensmur skulle uppföras. Pålningsarbetet igångsattes vintern 1778 under ledning av fraktvagnskominissarien Johan Bogren. Då han icke kunde få den dagspenning, han begärde, sade han upp sig.

 

 

Johan Bogren.

 

 

Magistraten kom då att tänka på bagaren Christian Roberg, som var pålitlig, men råkat i fattigdom. Han efterskickades och förklarade sig nöjd med 16 skilling om dagen, så mycket hellre, “som han just skall warit aldeles rådlös om nödig lifsbergning för sig, hustru och Barn, och på wägen at af fattigdom upgifwas”.

 

Från 4:e kv., med fiskarnas och skepparnas gårdar “öster i sta’n”, skildes 3:e kv. genom *Qwartersgränden. Samtidigt med 4:e kv. behandlas Stora Holmen.

 

Lillån började förr längre upp (vid Frimurarelogen). Den landtunga i 3:e kv., som låg i flödet mellan Storån och östra lillån, kallades av gammalt *Smäcken, förmodligen för att åbrädden var lerig.

 

 

Lillån.

 

 

“De handlande” fingo 1731 tillstånd, “at den så kallade Lilla Smäcken wid handelsmannen Tottiesgård, må till wederbörandes betienande, till en alman, kiörbroo inrättas”. Från 1733 finnes ett “Memorial wid nya kiörbroens förfärdigande öfwer gamla Smecken”. Ett antal borgare åtogo sig brobyggnaden på egen bekostnad, emedan den lände icke blott till deras “särskilta fördel, utan allmenna gangn och nytta, samt Stadsens prydnad, som härwid anses böör”. Fartygen, förde dit sin ballast, pålning igångsattes och sedan talas om “nya Smäcken”, varmed måste menas den nya bron til Holmen, *Smäckbron. Den var byggd med valv, så att skötbåtar kunde ros därunder, och den målades sedermera av målaren Georg Häring i gul oljefärg.

 

Stora Holmen, som bar en grönska av alar, så att den enligt Hanidelssocietetens brev till geografen Tuneld 1743 var “en liuflig holme, Alderholmen kallad”, hade donerats till staden av Gustaf II Adolf den 28 maj 1622. Den skulle upplåtas åt borgarna till deras repslagerier och skeppsbyggningar och inga “gårdar eller stallgårdar” fingo byggas på den. Där fanns en “nederlags- och förwaringsplats för Tjära och allehanda annat tunnegods” och där hade “skieppsfolck inrättat kokningsställen för mat, beck och Tjära, så wäl å skeppsbyggnads- och kiölhalningsplatserne, som annorstädes å ålderholmen nära intill publique hus, Fartyg, Spannmålsbodar och brädstaplar”. Ytterst på Holmen var *Bråbänken, där borgarna brukade bråa eller tjära sina farkoster, och längre in var *Baggarehagen, där baggaren eller mudderverket emellanåt drogs upp.


Öster i sta’n var *Brädtorget, dit man körde sitt sågade virke, men även på Alderholmen funnos brädupplag och där fann man brädvräkaren. Denna, befattning tillkom på Handelssocietetens begäran 1737, enär de handlande, som det heter, “detta år ifrån wåra Correspondenter i Portugal, Frankrike och England måste förnimma, huru wåra Gefle Bräder, som altid warit de bästa, ifrån, Swerige, nu emot andra Swänska Bräder hållas nästan för de slättaste”. Brädvräkaren skulle därför se till, att inga andra bräder utskeppades, än de, som höllo måtten: “2 1/2 tum tjocka, 12 tum breda, 7 alnar långa af god furu”.

 

Över östra ån mellan 4:e kv. och Holmen funnos flera broar. Vid räntmästare Depkens gård gick “denne stadsens östra Bro”, vilken 1731 var så bofällig både till ledstänger och annat, “at man i mörkret snart mera icke utan lifsfara kan gå däröfwer, mindre de hopetals små barnen”, såsom någon klagade. Den förbättrades då och ombyggdes senare av sten, så att man kunde köra med både kvarnstenslass och dubbla järnlass. Vanligen kallades den *Holmbron.

 

 

Räntmästare Depken del 1-2

 

I magistratens beskrivning 1737 omtalas *Järnbron. över den kördes järnet från Gestrikebruken till järnvågen. Vågbygg­naden på Holmen hade uppförts 1708; förut hade den stått nedanför rådhuset. I förbigående kan nämnas att på 1500-talet fanns en Giefflewoghsgrend i Stockholm (Wrangel a. a. IV, s. 121).

 

I vågen arbetade bl. a. vågvaktmästare, vågskrivare och järndragare. De sistnämnda hade sitt tillhåll i 4:e kv., där *Järn-

dragaregränd gick. En *Vågmästaregata och en *Vågmästaregränd funnos i l:a kv. (vid nuv. Kungsbron). Starkare hävd för sig har Vågskrivaregatan i 2:a kv., där flera sjötullsbesökare och tullskrivare i västra tullhuset haft sina bopålar. Om anslutning till en tradition vittnar t. ex. kontrollören Jakob Fernitz‘ ansökan 1778 att få uppföra en byggnad på en kryddgårdstomt, tillhörig hans svärmoder, visitörsänkan Bergquist, och belägen vid Västra Tullportsgatan. Byggnaden, som även kom till stånd, skulle uppföras under samma taklag som hennes “samt at bägge, så ifrån gatan som gränden, nyttia samma gängs- och inkiörsportar”. Med gränden menas Vågskrivaregatan.

 

 

Kontrollör Jacob Fernitz

 

 

Sjötullskammaren var belägen på Stora Holmen och efter den fingo Sjötullsgränderna namn. Även över Lillån gick en tullbom, utrustad med kedja, tåg och vindspel, men den var en nagel i ögat på borgarna och kom dem t. o. m. att försöka sig på med mordbrand: vid östra, vakthuset. Då tullvakten kom ut och gav sig i lag med elden, i majnatten, fick han endast hjälp av landssekreterarens, pojke, “de andre af inbyggarna och Brandwachten, som ditkommo, agerade åskådare, och med leende Mun bortgående wiste sitt behag til det skiedt war, ja förböd ock Tornwächtaren gifwa ytterligare tecken med klockan”.

 

I 4:e kv. var “den, gambla tullporten öster i staden, hwarigenom så wäl den östra dehlen af Stadzens Inwånare, och Borgerskap pläga drifwa sin Boskap morgon och affton till Bete att walla, som elliest der igenom hemföra sitt foder och höö, som hafwa; sine Wretar på, denne tracten wid löten och näringen”. Den kallades även *Koporten och var försedd med ett stort hänglås.

 

Efter den sidlända Näringen och Löten med sina kryddgårdar hade här Näringsgatan och *Näringsgränd, *Lötgatan och

*Kryddgårdsgatan sina namn. Genom 4:e kv. gick *östra Långgatan och där fanns även, enligt magistratens brev 1737, *Badstugugatan, ehuru magistraten redan 1721 utfärdat förbud “mot sådana Badstufwors hafwande in uti sielfwa Staden”. Man fruktade för eldfaran från dessa torkhus.

Öster i sta’n bodde fiskarna och de vittbefarna skepparna. De hade sina gårdar vid *Fiskaregränd (jfr. nuv. Fiskaregatan) och * Skepparegränderna. Även i 2:a kv. fanns en Skepparegata.

 

Under det stora nordiska kriget voro en mängd ryska krigsfångar inhysta i “stora stenhuset” nere på öster. De bildade ett eget samhälle och hade egen präst, “rysskaplanen” kallad, de fingo ha en man att köpa råg och torka och mala mjöl, “hwaraf dhe effter deras eget Maner kunna baka Brödh”, och de fingo såsom skomakare arbeta “på sitt wis och Ryssmanerer”.

 

På rysshusets tomt uppfördes sedan 1731 en välgörenhetsinrättning, Hospitalet, och därinvid gick Hospitalsgatan. Under riksdagen 1792 användes dess Sofia Magdalenakyrka till riddarhus, och gatan kallades en tid *Riddarhusgatan.

 

Huruvida någon fältskär hade tjänst i hospitalet och därigenom bodde i närheten vid *Fältskärsgränd (jfr. nuv. Fält­skärsgatan), är obekant.

Benämningen Islandet på trakten söder om ån är mycket gammal. I magistratens brev 1737 omtalas Islandsgatan och där namnes även *Vretgatan, som gick söderut till byn *Vreten, som på 1600-talet donerades till Gefle.

 

En *Islandsgränd fanns även under 1700-talet.

 

I sänkan vid Islandsplan finnas ännu en rad sjöbodar och dessa äro minnen sedan *Islandsån gick härförbi. Den började mittför Smäcken (således vid Centralbron) och gjorde i den antydda riktningen en båge ut till fjärden. Området mellan Islandsån och Storån var *Islandsholmen och ännu finns Holmgatan vid Islandsplan. I närheten är *Brogränd. Till denna gick *Islandsbron. Om dess tillkomst ha den tidens Islandsbor själva givit en skildring:

 

“Såsom wi åtskillige, boende Bårgare, på Islandet, så wähl som och, en dhel af de handlande, hafwa wåra Siöbodar, sampt Fartyg, wid Islandz Hållmen och Stora åhn, liggande, ey hwarken höst eller wåhr, för forsande, vräkande samt brytande, kan utan största möda dit ankomma öfwer den lilla åhn in uppå hållmen, Utan oss till största skada med wåra Båtars öfwerfarande” — alltså gjorde de 1725 framställning om att på egen bekostnad få bygga “en liten Broo, så att alla, som sina nödiga wägar der öfwer hafwa, kan sig af den betiäna, sampt under den samma med lastade och olastade Båtar, fara”. Bron uppfördes och då den 1767 behövde repareras, skedde det genom dagsverken av borgarna på Islandet.

 

En annan viktig händelse var det 1756, då en kanal grävdes tvärs över ön, den s. k. *Sockerbrukskanalen. Vid den låg en bod, tillhörig Stenebergs sockerbruk, som denna tid var i gång. Där kanalen och den inre ån möttes, hade några fiskare sina badstuvor och 1784 företogos ytterligare grävningar i båda vattulederna, “så at de med Båtar till och ifrån Badstufworne kunna med beqwämlighet komma”. Andra hade sina torkhus på “*Badstufwuholmen emot Islands Åhn”.

 

På den, västra delen av Islandsholmen funnos några gårdar, bebodda av fiskare, skeppare och lotsar — en *Lotsgränd är annars vid Söder och den har namn efter lotsen Anders Bäckberg — men 1767 gjorde Handelssocieteten framställning, “at inga flere gårds byggnader nu eller framdeles, måtte tillåtas å Islandsholmen, såsom för Spannemåls- och nederlagsbodar jemte Fartygen som ligga i Storåhn högst farliga”. Vid en behandling av brandskyddsfrågan följande år bestämdes däremot, att handelsmännens bodar icke skulle få stå var som helst: “den ännu obebygde så kallade Islands hollmen, å andra sidan om Sockerbruks Canalen, wore thertill tjenlig och beqwäm, särdeles emot sielfwa storåhn, hwarest i linea intill nu warande wattu-horizont wäl hundrade sådane Bodar kunde inrättas, som om ej aldeles dock i det närmaste utgiorde hela behofwet, med den säkerhet, som mensikeligen winnas kunde”.

 

Slutligen är med Islandsholmen förenat minnet av stadens skeppsvarv, till vilka *Skepsvarfsgatan gick. En särskild *Skeps- varfsholme fanns även.

Om de olika varven kan den intresserade läsa i arbetet “Gefle hamn”, där stadsbibliotekaren W. Lindeberg skrivit ett fängslande kapitel om hamnens äldre historia. Man instämmer till fullo med författaren, att ingen period i vår stads historia har en större fläkt av poesi än den, då de ståtliga Gefle-fartygen seglade över haven. Man behöver endast nämna den fascinerande raden av de Rettigska skeppen: Peru, Rapid, Australia Britannia, Bengal, Hindoo, Arctic, Pacific, Tropic, Japan, Siarn, China, India, Bengal (N:o 2), Levant, Chili, Alert, Monarch Amazon, Orient och Ceylon, vilka visserligen tillhöra 1800-talet.

 

På skeppsvarven arbetade timmermännen, vilka annars såsom tomtböckerna utvisa i stort antal slagit sig ned i trakten av Timmermansgatan och *Timmermansgränd på Söder. I dess närhet bodde också en av stadens skogvaktare, Christian Örn. Han ägde en stuva med kammare, bod, fähus, lider och källare i Skogvaktaregränd. Christian Örn dog 1794 och hans son Swen Örn blev sedan skogvaktare.

 

 

Christian Örns släktschema.

 

 

Till timmermännens tjänst gjorde borgaren Christoffer Mört ansökan 1775 att få hålla krog på Stora varvet. “Och emedan å den sidan om Åhn, ingen krögare förut håller dricka till Salu, hwilket likwäl synes nödigt, i anseende till den myckenhet arbetare, som där dageligen wistas, så tilläts Mört att där få uppbygga en krogstufwa”. Det är efter den stugan, som Kroggränd har namn.

 

 

Handlingar ang släkten Mört.

 

“Uti detta kvarteret är en gammal namnkunnig överbyggd källa med pump, som giver ett ymnigt och härligt vatten, af hvilken källa detta kvarter har sitt namn”, säger 1700-talsförfattaren J. Sundström i “Kort Begrepp af Gefle Stads Historia“. Det var *Islandskällan, belägen i närheten av *Brunnsgatan på Islandet (icke nuv. Brunnsgatan 1 5:e kv.). Vid källan samlades hushållens vattenhämtare, men de fingo icke alltid smakligt vatten med sig hem, ty somliga voro nog oförsynta att vräka bykesvatten vid källan. Till varning för dem sattes en tavla på brunnen, på vilken vitet stod angivet för sådan skadegörelse. Sedermera tillsattes en särskild vakt och 1794 underskrevs kontrakt mellan magistraten och stadsbetjänten Anders Vesterberg, att han skulle “i alla afseenden widmagthålla den så kallade Islandskällan”.

 

Ovanför källan bodde på 1600-talet borgaren Johan Mårtensson. Hans efterkommande togo sig därav namnet Kiäll och gränden förbi gården kallades Källgränd. Framför Islandsbrunnen vidgade den sig till *Kjelltorget.

 

 

Kjällsläkten.

 

 

I början av 1700-talet bestod gården, som då värderades till 1.600 daler kopparmynt av två byggningar. I den förra var ett kök med slagbord och väggfasta bänkar; brygghus med spis och murpanna hörde även hit. I den senare var det en sal och därintill en mellankammare med sängen, bäddad med långkuddar, småkuddar och rockbolster av danzigervar, som stoppats med gåsdun, och försedd med blått sparlakan med ullfrans på kappan.

 

V

id portgången voro vedlidret, stallet och fähuset; tvärs över gatan var en gården tillhörig gräsvall, i en backe stodo två härbren, där var en drickskällare och längre bort en kålkällare. Nere vid Islands lillå var sjöboden belägen, där skötbåten låg och fiskeredskapen förvarades. Om vårarna seglade hela familjen i en haxe till Grisslan (i Ångermanland), där Kiälls hade båthus, kokhus och en liten bod. (Se om dessa färder i redaktör P.J. Vedins “Det forntida fisket, vid Norrlandskusten, Gävlebohamnar under gångna århundraden”).

 

Den främste i släkten var Petter Kiäll, född 1731. Av fiskaregillet blev han “I högsta måttan” rekommenderad, när han sökte burskap, vilket han vann 1765. Han var mycket duglig och driftig, men när han fått en kanna öl kunde han väl obetänkt utlåta sig “med mycket hård- och dierfhet”. Han överflyttade sommaren 1788 sitt fiske till Lövgrund. I stället för den redan av hans farfarsfar sålda familjevreten Källmur, var han med om att jämte sin svåger upptaga en ny intaga, “Kabbmuren kallad”, vid Sörby.

 

I slutet av 1780-talet, stenlades “deras gata wid Islandskällan”, men därpå kom ett svårt slag i släktens mödosamt hoptimrade välstånd, i det att gården brann 1795 och Petter Kiäll fick föra bort dess förbrända stockar.

 

En annan fiskaresläkt bodde nedanför källan vid *Björkegränd. Om dess gård, n:r 60 i 1:a kv., finnes en historia, berättad av fiskaren Nils Biörk. Han ålades i en rättegång med en. granne 1749 att uppvisa köpehandlingarna, men han påstod då, att han icke ägde några papper, “min fastia tomt och gård angående efter min Sal. föräldrar, hwilka länge sedan äro med ‘döden afledne; utan är der med så beskaffat, at under ofredz tiden år 1719, då både krigsfolck och bönder lågo här uti staden inqvarterade, flyttade mästa delen utaf stadsens inwånare utur staden, undan fienden, i synnerhet hustrur och barn, wid hwilket tillfälle min nu afl. moder, som då länge warit änka, i största hast förfogade sig äfwen bort uti skogen och tog mig med sig, som war enda barnet; Under denna wår borto warelse har krigsfolcket slaget sönder både dörrarne til husen såsom och til boden, skåp och kistor, och tagit bort, alt det som deruti legat, så at man på det sättet mistat både det, som bättre och sämre war, ja alt det litsla wi ägde, och således twifwelsutan de skrifter och papper, som kunde angå min gård och tomt, äfwen då af krigsfolcket blifwit sköflat och borttagit”.

 

 

Vattnet från Islandskällan var det bästa, men vattentägt förekom även i åarna eller Ruddamsgränd.Hans Ryttare köpte 1675 en tompt på södra sidan om ån.

 

 

Släkten Ryttare

 

Tomten tog likväl Gouverneuren Carl Sparre och lät på densamma uppgräfva, Ruddammar och då frågan blef med hvad tillåtelse och köp detta skedt, svarades, att Hans Excellence ville til skrifva och förena sig med rätte ägaren derom”. På 1706 års karta betecknas området såsom “Landsh, Carl Sparres Ruddammar“, men enligt ett köpekontrakt den 11/4 1707 sålde befallningsmannen P. Hellbom “tompten med fiskedammarne på Islandet, som min k. hustru efter dess hög:de Sal. k. förälldrar Erfteligen är tillfallen” till rådman Petter Strömbeck för 383 y3 daler kopparmynt och i 1758 års jordebok står det “Petter Strömbecks eller så kallade Ruddams Tompten“. Vid den funnos enligt bouppteckningen “2ne Ruddambs Siöbodar”.

 

Ovanför Islandet höjde sig terrängen till en kulle, *Bergbacken, som givit namn åt alla Bergsgränder och Bergsgator på Söder, och högst på dess krön hade “Snus-Maja” sin stuga, I 1780 års magistratsprotoll talas om, huruledes det vore högst farligt, att hon förrättade eldning “på någre af henne, å Gålfwet lagde hällstenar”, och hon fick därför en spisel på stadens bekostnad. Men 1784 förbjöds hennes dötter vid 5 daler silfwermynts vite att elda i stugan och året därpå ålades Snus-Maja själv att inställa eldningen i sin usla koja vid vite av Sex par ris. Där hennes stuga har stått är Snus-Majas tomt.

 

 

Spinnhusgränd låter det som om det innehölle ett dåligt, rykte, men på stadens spinnhus nere vid ån var det många, hederliga. små borgaredöttrar, som blevo flitiga arbeterskor.

 

Hemskare syner gömma sig då i namnet *Mästermansgatan, som gick till skarprättarens gård. Den låg åtminstone under senare delen av 1700-talet vid*Galgbacken(vid nuv. Dövstumsskolan). Även nedanför rådhuset företogos exekutioner enligt forna tiders straffmetoder; där fick brottslingen göra en hård ritt på en trähäst. Detta pinoredskap jämte skampålen flyttades sedan till Nytorget och en åskådlig scen därifrån meddelar ett protokoll 1768: en tröjvävare dömdes för stöld och mordbrand till 40 par spö, “sedan han förut stått i halsjärn på torget at skiämmas en tima med ljus i handen”. Den mest bekante skarprättaren var “Norske Niklas“, vilken måste ge sig i väg för att han icke ville gräva ned en självspilling i jorden.

 

 

 

Den förste glasmästaren i Gefle torde ha varit Johan Persson Glasmästare. Hans gård var belägen “vid Sven Sorres gård vester i staden gent emot Klockstapeln”. Hans änka gifte om sig med den för sitt halvgalna leverne beryktade Michael Hindrichsson Glasmästare, vilken likaledes bodde i den trakten. Samtidigt fanns där en glasmästare Petter Broberg, men efter hans död skrev agistraten 1707 till glasmästareskrået i Stockholm, att ingen glasmästare fanns i Gefle. Skrået sände gesällen Erich Rundberg och denne gifte sig med Brobergs änka samt bodde vid klockstapeln. Han dog 1734 och verkstaden övertogs av änkan, som hade Lars Stalin till gesäll.

 

 

 

Hindrichsson – Broberg glasmästare

 

 

“Stalin will befinna, att dhed är nästan swårt för en Enckia här i Staden at hålla en Gesel, i anseende at här är en liten förtienst för en Enkia”, skrev änkan 1736 och ville, att Stalin skulle få bli mästare och övertaga rörelsen. Emellertid fanns det en glasmästare till att räkna med nämligen Olof Ek, vilken, liksom sedan sin son, glasmästaren Olof Olofsson Ek,även hade verkstad vid *Glasmästaregränden i 2:a kv.

 

 

 

Ek-släkten

 

“Bekant är, at 2: ne glasmästare har fordna tider warit här i Gefle”, skrev han, “men de samma icke kunnat sig föda, så att den ena för sin fattigdommåste taga Soldatpenningar warandes och nu landet här omkring uppfylt med Bönhäsar och fuskare, mera nu än förra tider.”

Stalin blev i alla fall mästare och han flyttade till l:a kv., där han och vallonsläkten Sporrong sedermera ägde verkstad vid’ Glasmästaregränd.

 

 

Stalin och Sporrong, glasmästare

 

 

På löten vid Västra tegelbruket hämtade såsom förut nämnts krukomakarna och kakelugnsmakarna sitt ler. Flera krukmakaresläkter, såsom Gawelholm och Schirman, bodde vid Gammelbron, där de hade sina gårdar med brännugn och salubodar, men sedan synes lertagningen delvis ha överflyttats och med den boplatserna till Krukmakaregränd i l:a kv., där enligt tomtböckerna några kakelugnsmakare och krukomakare bott.

 

 

Gavelholm Schirman

 

 

Intill denna gränd gick *Krongjutaregatan. Vid denna bodde lubeckaren Arent Springer, vilken blev borgare 1726. Sitt yrke — att gjuta ljuskronor av mässing — såg han mörkt på “i Mangel af Materialers kiöpande till Mitt handtwärcks Brukande här i Staden”. Med sin hustru, Anna Maja Camin, hade han en dotter, som han fyndigt nog kallade Lucia. Hon blev gift med klockgjutaren Erich Hillström, som lärt sitt handtverk “uti främmande länder såsom Engeland, Holland och Hamburg”.

 

 

Han övertog verkstaden, vilket dock skedde, enligt Anna Maja Camin, på ett så hetsigt sätt, att han alldeles uraktlåt “den wördnad och plicht, som han för mig, sin Swärmoder, deremot å sin sida bör hysa”. Efter den Hillströmska släkten av klockgjutare kallades gatan Klockgjutaregränd. Gjutningen skedde emellertid icke hemma utan i klockgjutningshuset vid västra tullen.

 

På flera ställen blossade smedjornas eld och rök, till förskräckelse för de kringboende. Vid *Smedgatan i 2:a kv. hade klensmeden Nils Falk sin. verkstad och vid Smedgatan i l:a kv. låg en smedja, som tillhörde Anders Söderquist. Vid Vagnmakaregränd hade vagnmakaren Johan Nyström sin verkstad och ytterligare kan nämnas, att logarvaren Emanuel Lenström under 1700-talets sista år hade en verkstad nere vid Islandsån, där en *Garvaregränd fanns.

 

 

Anders Söderqvist.

 

På flera platser hade även bagarna sina bodar, men vid Bagaregränd i l:a kv. var en familj i yrket bofast, nämligen släkten Evert från Helgeborn i Preussen. Den inkom till Gefle med Petter Everdt, som blev borgare 1719. Hans son, Jean Udde Evert, övertog gården med bagarestuga och torkstuga och hade i verkstaden utom baktråg, bakbord, bakbräden och en siktkista, även – en harpa. En tvistighet bland bagarna ger för övrigt en inblick i gatulivet. Jean Udde Everdt, som var en ihärdig ungkarl, ville inrätta en bod i ett lider på Kyrkogatan. Härtill genmälde Olof Åkerquist

 

 

Petter, Jean Udde Evert Olof Åkerquist

 

“För den skullo och emedan detta skulle aldeles lända till min förtryckese o

ch förfång”, skrev Åkerquist, “at just på samma gata, hwarest ingången är till min gård, beställa en Bagare Bod, hälst och emedan jag på den trakten dessförutan är nog omgifwen med sådana försäljningzställen, har jag alt derföre funnit mig föranlåten häremot alldeles Protestera.” Evert svarade, att man kunde finna “så här i staden som i Stockholm, Upsala, med flera ställen at flera Handels- och bagare bodar finnas på en och samma gata, ja gentemot warandra”, utan att detta strede mot förordningarna. “Men at Mäster Åkerquists korg käringar icke allenast setat gent emot wåra bodar, utan ock på sjelfwa bodtrappan, är bewisligit, men därigenom tror Åkerquist ingen förargellske eller hinder i afsättningen.” Slutet blev att Everdt fick sin bod “att hafva bröd uti”.

 

På Söder ha gränderna i många fall bibehållit sitt utseende från flydda tider. Krokgränderna äro levande bevis härpå. På Islandet fanns förr *Smala Gränden, som måtte ha varit åtskilligt trång för att så behöva utmärkas framför de övriga trånga gatorna.

 

Över de låga husen vid. de små gränderna såsom man känner 1700-talets Gefle från kopparsticket i “Suecia antiqua” höjde sig slottet med sina 11 tornspiror. Stundom talade man om ett slottskvarter och dit skulle då räknas *Slottsgränd och *Cancelliegränd (de gamla benämningarna på Slotts- och Kansligatorna) samt, vid slottsträdgården, Trädgårdsgatan. Denna stod i förbindelse med Tullgränd vid Gammelbro tullstuva och där kan man vandra ut ur staden.

———————————–

Se även Del 2. och Del 3.

  Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.beTillbaka

eXTReMe Tracker