Emigrationen till Nordamerika vid mitten av 1800-talet

  Tillbaka

 

Innehållsförteckning

Allmänt

Vad är utvandring?

Utvandringen till Amerika.

Hur reste de?

Var bodde de?

Amerikakofferten

Svenska ortnamn

Kvinnoemigration

Äventyret Nya Sverige

Tidig emigration

Gustaf Unonius

Peter Cassel

Erik Jansson

Amerikabrev

Dagböcker

Emigrationen via Gefle till Nordamerika vid mitten av 1800-talet

Beskrivning av en resa med barkskeppet Wilhelmina

Avtal mellan emigranter och redare

Resa mellan hemvist och exporthamn

Vistelsen i Gävle

12 veckors mardröm på haven

Avslutning

 

Allmänt

Sveriges befolkning växte hastigt under 1800-talet. Vår store skald Esaias Tegnér hade en berömd förklaring till detta fenomen, nämligen “freden, vaccinen och potäterna”.

Sårige var ett bondeland men hemmansklyvningen kunde inte fortgå hur långt som helt och jordbruket kunde inte ge utkomst åt en alltmer växande befolkning. Folkmängden år 1800 var drygt 2,3 miljoner och hade år 1900, trots den stora utvandringen till Amerika, ökat till 5,1 miljoner. Missväxt, fattigdom och arbetslöshet var stor.

Enligt propagandan framställdes Amerika som landet vilket flöt av mjölk och honung, som gav alla arbete och där ingen behövde svälta samt där friheten var obegränsad. Påverkan var stor från anhöriga och vänner som redan farit över då många postförsändelser skickades fram och tillbaka över den atlantiska oceanen.

 

Vad är utvandring?

Med utvandrare menar vi i allmänhet människor som under 1800- och 1900-talen lämnade Sverige och bosatte sig i USA. Inte minst genom Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna har detta språkbruk blivit vanligt.

Lite mera teoretiskt kan man säga att utvandring är att flytta från sitt fädernesland till ett annat land, tillfälligt eller för alltid. Utvandraren blir då invandrare i det nya landet.

Orsaken till utvandringen är i regel ekonomisk eller social. Man flyttar helt enkelt för att kunna leva bättre, eller för att komma ifrån missförhållanden som man inte trivs med.


Utvandringen till Amerika

Man brukar säga att utvandringen i början berodde på att man först och främst ville lämna det som upplevdes negativt i Sverige. Det kunde vara allt från dåliga ekonomiska förhållanden till religiösa och politiska orsaker. Det nya landet visste man inte så mycket om och man hade sällan några släktingar som rest tidigare. Detta var under tiden 1820-1865 då antalet utvandrare från vårt land var mindre än 30 000 sammanlagt. Under massutvandringens tid, efter 1865 då det amerikanska inbördeskriget upphörde och fram till 1930, var det framför allt det positiva i Amerika som drog. Man reste till något nytt och förhoppningsvis bättre.

Det var då man talade om “Amerikafeber” och de miljontals amerikabrev som skickades hem lockade i sin tur ytterligare emigranter. Den första utvandrings toppen kom i slutet av 1860-talet och berodde till stor del på några år med mycket dålig skörd i Sverige. Utvandringssiffrorna var sedan låga under 1870-talet för att öka under 1880-talet. som sammanlagt hade inte mindre än 325 000 utvandrare till Nordamerika. Emigrationen kom även i fortsättningen att vara stor men minskade efter hand som det blev bättre ekonomiska förhållanden i Sverige.

 

Hur reste de?

Från början var passagerarna från Sverige till Amerika bara en extrainkomst för skepparen eller rederiet. Man bodde i lastrummen och resan kunde ta upp till 90 dagar.

I början av 1850-talet tog utländska rederier över med rena passagerarfartyg.

Då den svenska massutvandringen kom igång på slutet av 1860-talet gick svenska emigranter ombord i Göteborg för överresa med det engelska Wilsonbolagets postångare till Hull eller Grimsby på den engelska östkusten. Man reste sedan med tåg till Liverpool för att där gå ombord på emigrantbåtarna till New York.

Även om Göteborg var den vanligaste utvandringshamnen for många svenska emigranter från andra hamnar. Bodde man t.ex. i Skåne var det praktiskt att resa från Malmö eller Köpenhamn. Värmlänningar valde gärna Kristiania (Oslo) medan utvandrare från Jämtland begav sig till Trondheim. Det var också en del som valde att resa från Bremen eller Hamburg i Tyskland.

Under massutvandringen var emigranttrafiken en omfattande verksamhet som nästan kan jämföras med dagens resebyråer och chartertrafik.

De första emigranterna reste med segelfartyg som under 1850-talet byttes mot segelriggade ångfartyg. Då ångfartygen på 1880-talet helt hade tagit över trafiken minskade restiden till 2-3 veckor.

Svenska Amerika Linjen startade direkt passagerartrafik mellan Göteborg och New York 1915.


Var bodde de?

De första svenska utvandrarna bosatte sig på landsbygden. För t.ex. Karl Oskar och Kristina (som i romanen Utvandrarna av Vilhelm Moberg flyttade 1850) var det självklart att de skulle livnära sig på vad mark och djur kunde ge. De fann en gynnsam natur att röja och odla nära Chicago Lake i Minnesota. Det var denna delstat som lockade flest svenska emigranter. Men många bosatte sig också i Illinois, North Dakota, Nebraska, Michigan, Wisconsin, Massachusetts, New York, Pennsylvania, Iowa, Washington och Kalifornien.

Efter hand ökade utvandringen från Sverige till amerikanska städer. Tusentals svenska landsortsbor hamnade i stora städer som New York, Minneapolis och Seattle. Men den största “svenskstaden” i USA blev Chicago. År 1900 bodde fler svenskar i denna stad än i Göteborg. Man skulle kunna säga att Chicago då var Sveriges näst största stad.

 

 

Amerikakofferten

Att välja vad man skulle ta med sig och sedan packa utrustningen var viktigt för emigranterna. Bagaget måste ju hållas inom rimliga gränser med hänsyn till att kunna hanteras under båtresan. Den enkla drängkistan blev ofta amerikakistan.

I romanen Utvandrarna av Vilhelm Moberg finns en beskrivning över innehållet i en amerikakoffert. Den innehöll förutom kläder också snickeriverktyg och annan utrustning. Beskrivningen i Utvandrarna gällde för de första utvandrarna som bosatte sig på landsbygden och var tvungna att röja och odla land.

Under den stora massutvandringen från 1880-talet och femtio år framåt hamnade de flesta svenskar i städer. Amerikakoffertens innehåll förändrades då till främst kläder och personliga saker.

 

 Svenska ortnamn

En god bild av svenskinvandringen i USA får man genom att studera svenska ortnamn på Amerikakartan. Men man måste använda detaljerade kartor för det är inte de stora amerikanska städerna som grundades av svenskar, utan betydligt mindre orter. Det finns i USA platser med svenska stadsnamn som Borgholm, Ronneby, Kalmar, Galva, Falun och Malmö. Stockholm kan man hitta i minst tio amerikanska delstater!

Andra svenska ortnamn är Tegner, Svea, Lindström, Almelund, Jenny Lind och Smolan.

Den hittills främsta undersökningen om svenska ortnamn i USA har gjorts av Otto R Landelius.

 

   Kvinnoemigration

Under emigrationsperioden 1850-1930 utvandrade i runda tal 662 000 män och 499 000 kvinnor till utomeuropeiska länder. De flesta av dessa reste till USA, eller “Norra Amerika” som det står antecknat i de svenska kyrkböckerna.

I början dominerades utvandringen av familjer men efter hand blev det unga ogifta som lämnade Sverige. Det var då som allt fler flickor gav sig iväg för att t.ex. ta anställning som maid (hembiträde) i någon amerikansk stad. Det var betydligt bättre att t.ex. arbeta som maid i Chicago än piga hemma i Sverige. Man fick eget rum, hygglig kontantlön och till och med ledigt på torsdagseftermiddagarna. Det är inte att undra på att de amerikanska städernas stora utbud av jobb för hembiträden var lockande. Kom det sedan brev till Sverige från en kamrat, som berättade om hur bra hon fått det, är det lätt att förstå att många ville utvandra.

Efter att ha bott några månader i det nya landet hade många svenska flickor fått råd att gå till fotografen. Fotografierna skickades sedan hem till släkt och vänner. Att få se sin väninna i vacker klänning och ståtlig hatt påskyndade säkert emigrationen för många som fortfarande hade det fattigt i Sverige.

 

Äventyret Nya Sverige

1600-talets stormakter Frankrike, England och Holland “tävlade” om att kolonisera Nordamerika. Fransmännen slog sig 1605 ner i Maine och lite senare vid Quebec. 1607 kom de första engelsmännen till Virginia och Jamestown. Holländarna köpte 1613 Manhattan vid Hudsonflodens mynning av indianerna.

Det är i denna våg av kolonigrundande som Sverige kommer in. I mars 1638 seglade de svenska skeppen Calmare Nyckel och Fågel Grip in i Delawarefloden i norra Amerika. Kolonin som grundades fick namnet Nya Sverige, men varade bara sjutton år. De flesta nybyggarna stannade dock kvar och blev våra första amerikaemigranter.

Historien om den svenska kolonin är spännande och det finns många bra böcker att läsa. Historikern Alf Åberg skrev 1987 den lättlästa boken Folket i Nya Sverige.

 

Tidig emigration

Den tidiga emigrationen började på 1820-talet. Då var det några enstaka företagsamma människor, oftast från bättre sociala skikt, som sökte sig ut. De hade både utbildning och ekonomi som låg över det normala. Under denna tid fanns det fortfarande lagar som hindrade de som levde under sämre förhållanden att lämna landet.

Före 1845 utvandrade främst affärsmän, hantverkare och kvalificerade yrkesmän till Amerika. Men från och med detta år började resandeströmmen så sakta öka. De sista åren av 1840-talet utvandrade några tusen från Sverige, medan 15 000 for under 1850-talet. Det var alltså blygsamma tal jämfört med den stora massutvandringen som skulle komma senare.

 

Gustaf Unonius


En typisk representant för den tidiga utvandringen var uppsalastudenten Gustaf Unonius. Han har kallats för “Den svenska emigrationens fader” men var egentligen finländare, född 1810 i Helsingfors.

Han hade god utbildning efter studier i Uppsala men ett misslyckat försök att bli författare anses ha påverkat beslutet att utvandra. Gustaf Unonius med hustru, piga, hunden Fille och några kamrater lämnade Sverige i maj 1841. Från New York for man först mot Illinois men ändrade sig och stannade i Pine Lake i Wisconsin.


Till denna plats kom sedan flera utvandrare som lockats av Unonius resebrev, vilka hade publicerats i tidningen Aftonbladet. Han berättade inte om de stora svårigheterna utan skönmålade gärna livet i Amerika. På samma sätt var det med de miljontals amerikabrev som senare sändes hem till Sverige av andra emigranter. Man ville gärna överdriva och berättade sällan om svårigheter. De som fick det riktigt besvärligt hörde aldrig av sig.

Gustaf Unonius återvände 1858 till Sverige och blev tullförvaltare i Grisslehamn.

 

Peter Cassel
Peter Cassel från Kisa i Östergötland utvandrade 1845 tillsammans med ett tjugotal emigranter från samma socken. Han lockades av den större friheten och möjligheterna i USA som man kunde läsa om i tidningsartiklar. Peter Cassel och hans grupp anlände med briggen Superb till hamnen i New York. Efter många strapatser kom man till ett område i östra Iowa och grundade nybygget New Sweden. Peter Cassel skrev i sin tur brev hem till Sverige vilket medförde att omkring 500 svenskar tio år senare var bosatta i området.

I ett brev hem till Sverige skrev Peter Cassel:

“Allt vad här odlas, trives och växer så starkt, att man däröver må förvånas. Majsåkrarna likna mera skog än sädesfält”.

Det är inte konstigt på att sådana skildringar lockade till utvandring!

 

Erik Jansson

Erik Janssons enda motiv för att utvandra var hans egenartade frireligiösa uppfattning. Enligt honom var det bara Bibeln som erkändes som religiöst rättesnöre. Att lutherska och andra skrifter brändes på bål kunde den svenska kyrkan inte tillåta. Erik Jansson ställdes inför rätta men lyckades fly under en fångtransport. Han begav sig till Norge med sin familj och utvandrade 1846 till New York. Många anhängare följde efter och innan året var slut hade 400 utvandrare kommit till Erik Janssons bosättning Bishop Hill i Illinois. Fler kom åren därefter. Erikjansare.

I kolonin skulle allt vara gemensamt och i början fungerade det bra med hus som byggdes kollektivt och gemensam ekonomi. Men efter några år började man protestera mot Erik Janssons egenmäktiga styre. Han blev 1850 mördad av en medlem i kolonin men verksamheten fortsatte ytterligare några år. Många byggnader finns idag kvar som ett minne av den första stora grupputvandringen från Sverige.

 

Amerikabrev
Miljontals brev har skickats av emigranter över Atlanten hem till släktingar och vänner. Lika många gick säkert i den andra riktningen, från Sverige till USA, under den stora massutvandringen. Brevskrivandet fortsatte även då emigrationen från vårt land avstannade. Man höll ofta kontakt med sina kusiner, sysslingar och bryllingar. Den moderna tekniken har minskat skrivandet med penna och snart är kanske frimärken ett minne blott. Idag håller man istället kontakt med telefon och e-mail, eller så flyger man på några timmar över Atlanten. Släktträffar med avlägsna släktingar har blivit vanliga både i Sverige och USA.

I Svenska Emigrantinstitutets arkiv finns tiotusentals amerikabrev. Här nedan kan du läsa några utdrag som är ordagrant avskrivna, dvs med den stavning som man då använde.

——————–

Brockline 25 sept 1873

Min gamle vän Carl Johan!

Tack för dina kärkomna rader jag fick ifrån dig. Jag hör du har helsan och mår bra. Det var sista söndagen som jag var hemma som vi talades vid, sedan fingo vi ej se hvarandra. Men kanhända att vi ännu en gång kan råka hvarandra, du som har varit min kära skolkamrat i våra yngre år. Du kommer väl ihåg när vi gingo i bergen och plockade bär tillsammans äfvensom allt annat. Jag skall poträttera mig när jag får tid och jag skall ej glömma dig med att sända till dig.

Hjärtliga hälsning från din gamla vän Carl Oscar Carlsson

——————–

Moline den 19 mars 1885

Högt af hjertat älskade föräldrar, bror, mormor och lille Ernst. Må så väl, jag vill för det första uttrycka min hjertliga tacksamhet för det tjerkomna bref jag idag har bekommet från eder, vilket jag genast vill besvara. Det gläder mig att ni alla har hälsan och att kära gamla mormor är så kry.

Jag arbetar för Amerikanare och som ni vet så är vi två pigor här. Vi tvätta alltid en gång var vicka och det är om måndagarna, sedan stryker vi på tisdagar. Köksgolfvet är målat så det är bara till att såptvätta och i dag har jag varit ute hela eftermiddagen och imorgon skall jag baka bakelse.

Om söndagarna får jag fritt efter middan och vi behöver inte göra något förrän måndan.

Kära hälsningar till eder alle sammans.

Lina Eriksson

——————–

Chicago den 18 juli 1892

Älskade föräldrar må nu och alltid väl är min dagliga önskan. Tack för det tjärkomna bref jag har erhollet från eder. Ni får ursäkta att jag har dröjt lite med att skrifva men det har varit så rysligt varmt att det varit omöjligt att göra något om qvellarna. Jag sitter och skrifver så jag kan icke hålla svetten från att rinna på pappret. Jag hoppas det snart blir ombyte och stackars folk som skall vara i solsken och arbeta här.

Tusen kära hälsningar till eder alla, Alfrid och Blenda låter äfven hälsa eder. Hoppas att mor ock ni alla är begåfvade med en god hälsa för det är det bästa när man har det. Då kan man stå ut med både varme och arbete.

Hoppas att snart få höra från eder, er alltid tillgifvna Anna

 

Dagböcker

En del emigranter skrev dagböcker, framför allt under överresan till det nya landet. Några av dessa dagböcker finns idag i Svenska Emigrantinstitutets arkiv och kan läsas i vår forskarsal av alla intresserade.

Dagbok på en amerikaresa 1866

Då jag nu lyckligen anlänt till Liverpool genom växlande regioner vill jag försöka skildra resans många sidor.

Kl. 8 lade fartyget som hette Argo ut från Göteborgs hamn. Somliga gräto och en del sjöngo avskedssånger åt fosterlandet, som alltmer försvann i den blånande böljan. Vädret var utmärkt, stilla och lugnt ända tills vi kom ut på öppna sjön där det svallade något mera. Vi var omkring 200 personer i ett rum ungefär 40 alnar långt och 12 alnar brett där vi också hade vårt bagage.

Far och jag samt barnen vore icke något sjuka men Märta, mor och Karolina voro rätt sjuka, men innan vi kom till Hull vore vi friska allesammans Gudskelof. Vi ankom till Hull på aftonen kl. 11. Innan vi fick lämna fartyget måste vi aflämna våra biljetter samt visiteras.

Vad jag under tågresan till Liverpool fick skåda skulle jag gärna velat beskriva men min penna är för svag därtill, emedan det övergår all både min och eder föreställningsförmåga. Allt landet är odlat och stod i lummig grönska, där stora kor, ystra fölungar och ullrika får beta. Husen äro små och byggda utav tegel, men de se rätt trefliga ut och för det mesta omgivna av blommande trädgårdar.

På järnvägen köres här ofantligt fort mot hemma, men här löpa två banor parallellt så att tågen mötas utan att gå emot varandra. Vi passerade väl ett halvt tjog tunnlar, däribland en som var säkert 1/4 mil lång. Det är gruvligt vad Sverige är obetydligt mot utlandet i alla avseenden, i synnerhet Småland.

Då vi kom fram till Liverpool logerades vi in i goda qvarter och undfängnades med kaffe och stora smörgåsar, bemöttes med vänskap av alla och måste tillstå med ledsnad att svenskarna icke förmå visa främlingar den humanitet som vi erforo här. Skada att man ej kan tala med dem för att med ord uttrycka vår tacksamhet för deras godhet mot oss.

——————–

Skildring av resan till Amerika 1881.

Min Amerikaresa började den 11 april. Det var en måndagsmorgon som jag lämnade hemmet. Jag kom på kvällen till Göteborg och där mötte mig Inmanlinjens ombud och förde mig till nattkvarteret, vilket blev hos en skomakare. Jag låg där i fyra nätter och jag hade sex andra kamrater i sällskap. På fredagen kl. 9 skulle jag till poliskammaren och ha kontrakt och vid tolvtiden gick jag från Göteborg på ångaren Rollo och sedan var det att sätta kosan mot England. På aftonen började vi att se de danska öarna vilket vi alla tyckte var besynnerligt att få se. På lördagen började sjösjukan för många och dagen efter var en stor tjocka så att fartyget gick mycket sakta. Vid middagstiden började vi att få se Englands kuster och klockan 3 kastade de ankare i Hull. Vi måste ligga på båten över natten och sedan skulle vi ha middag på ett hotell där i staden. Klockan 4 gick vi på banan till Liverpool.

Vi låg två nätter i Liverpool och sedan den 20 april, det var om onsdagen vid middagstiden, så gick vi ombord på en ångbåt som hette Helvetia. Efter ett dygns resa lade den till i en hamn i Irland, där låg vi stilla i 3 eller 4 timmar för där skulle på en hop irländare. Det var i staden Qvings vi låg i hamn. Klockan 4 gick vi från Irland och sedan var det att sätta kosan på New York och efter en dag infann sig sjösjukan som varade för mig i flera dagar. Söndagen den 24 april hade vi en duktig storm men annars var vädret tämligen vackert hela vägen.

Vi var ett sällskap över Oceanen mellan 13 och 14 hundra personer, besättningen var 120 man.

Söndagen den 1 maj kom lotsen och steg på fartyget och den 2 maj om morgonen såg vi Amerika. Vid middagstiden hade vi lagt till i New York. Vi var således 12 dygn över Oceanen. Sedan låg vi en natt i Castle Garden, den 3 maj klockan 6 på eftermiddagen var vi färdiga att gå på banan till Fowler vilket varade i 2 och ett halvt dygn. Vi måste byta tåg tre gånger och klockan 3 om morgonen var vi framme vid stationen i Fowler. Den 9 maj började jag att arbeta.

——————–

Amerikaresan 1892
På havet den 4 maj.

Vi har haft en lugn och stilla natt och sovit gott. Men det är dimma så att vi varje minut få höra ångpipans bölande läte, vilket gör ett obehagligt intryck. Idag på morgonen fingo vi se ett par valar, ett antal tumlare följde båten. De döko upp på sidan och hoppade två till tre fot över vattnet. På kvällarna vilka ofta voro stjärnklara njöto vi av ett storartat skådespel. Stjärnorna där uppe tindrade tyckte vi klarare än någonsin.

Det språkas om att vi skall komma till New York i morgon, jag önska att nyheten är sann. Vi har seglat fyrahundranittiotvå mil sen igår middag. Idag har det utdelats sjömansskorpor till oss och nu ser man en rykande kaffekittel. Jag har blivit bjuden skorpor av en irländsk flicka. Skada att jag ej kunde spik Inglis, då hade jag kunnat få ett trevligt sällskap för återstående delen av dagen.

Idag har en irländare spelat uppe på däck. Han fick många pengar av första klassens passagerare. De ser ut som om de voro välbärgade. Det är skillnad mellan klasserna, vi i tredje klass har dålig mat och sämre bäddar. Men det går nog an om man endast sluppe se den föraktfulla min som förstaklassare visa den fattige emigranten.

Vart man går hör man unga och gamla tala om att i morgon får vi se Amerikas land. Det är dimma men båten går för full maskin lika väl. Vi har idag seglat förbi två stora båtar samt mött en. Man kan se maskinister och eldare som sitter uppstaplade vid sidan om nedgången till kolrummet. De gör allehanda streck som de våga med emigranterna.

När jag kom upp på däck efter middag blev jag bekant med en stockholmare som skulle resa till Minneapolis.

Källa: SVENSKA EMIGRANTINSTITUTET

 

 

Emigrationen via Gefle till Nordamerika vid mitten av 1800-talet

Den tidiga utvandringen över Gävle kom helt att domineras av erikjansarna med Bishop Hill som mål, åtminstone från början. Den största gruppen kom från Alfta socken i Hälsingland.

Mellan 1846 – 1850 skedde den största emigrationen från just Gävle hamn och under åren 1846 – 1900 emigrerade totalt ca 28.000 från X-län vilket motsvarar drygt 3% av hela Riket. Efter 1857 försvinner Gävle ur statistiken vilket visar att Gävle upphörde att vara exporthamn för emigranter.

 

Beskrivning från en resa med barkskeppet ”Wilhelmina(Besättningen mönstrade på i Gefle den 23 juni 1846, fjorton man stark, medelåldern för besättningen, skepparen oräknad, var 24 år.)

 

Avtal mellan emigranter och redare

Jansarna från Söderala och skepparen J A Back i Gävle slöt avtal 22 maj 1846 att innan slutet av juni på barkskeppet ”Wilhelmina” i Gävle skulle mottagas och till New York överföras 120 passagerare. Fakturan uppgick till 50 riksdaler/person då enbart 120 emigranter fick plats p.g.a övrig stångjärnslast och i det beloppet ingick en kanna vatten med 2,6 l /dygn och person samt ved. Det skulle även finnas en kabyss för matlagning och passagerarna skulle förses med så bra sängplatser som möjligt som gick att åstadkomma. Mat och kläder fick medföras utan extra kostnad. Som proviantkostnader beräknades 3 riksdaler/person. Förutom rese- och matkostnaderna tillkom en landstigningsavgift i New York på 8 rd så den totala kostnaden uppgick till omkring 65 riksdaler. Som jämförelse kan nämnas att en tunna råg kostade 10 rd och 8,5 kg smör 5 rd. En drängs årslön uppgick till 150 rd. Skulle fartyget förolyckas före ankomsten till Helsingör skulle halva fraktsumman återbetalas. Den av kontrahenterna som orsakade uppehåll efter 30 juni skulle till den andre erlägga 66 riksdaler för varje överskjutande dag. Om man inte kom i land i New York, t ex p.g.a. hälsotillstånd (läkarkontroll), förband man sig att betala en returresa till Gävle. För att få pass måste man ha betalat sin skatt, inte ha någon rättegång som väntade och inte ha några obetalda skulder. Handlarna i staden kom därför överens med pastorsämbetena att dessa skulle underrätta handelsföreningen innan man utfärdade prästbetyg och pass.

 

Resa mellan hemvist och exporthamn

För att ta sig till utresehamnen var en variant att utnyttja ångbåt. En resa mellan Hudiksvall och Gävle med däcksplats kostade år 1849 1 rd och 26 skilling. Det var dyrare att åka med häst och vagn om man inte hade möjlighet att hyra privat av någon bonde. Den s k gästgiveri- eller hållskjutsen var förutom kostnaden, krånglig och långsam. Körningstiden var bestämd till en och en halv timme per mil och kostnaden var 16 skilling/mil för häst samt 2 skilling för vagn. Det var ca 14 mil på denna sträcka och en sådan resa kostade alltså drygt 5 rd och tog över 20 timmar, dessutom tvingades man också till övernattning. Vissa vandrade flera mil till fots för att ha råd att ta sig dit. Det gick om man fick iväg enbart bagaget med häst och vagn eller båt.

 

Vistelsen i Gävle

Dramatiska händelser utspelade sig. Som ex kan nämnas att en skräddarmästare från Härnösand hade från ångbåtsstation till ångbåtsstation följt efter sin ”förlupna” hustru med deras ettåriga barn. Vid visitationen återfanns hon och erkände att hon utnyttjat en annans pass. En förtvivlad mor, Martha Walenius från Söderhamn klagade bittert över att jansarna lockat med hennes 12-åriga dotter Maria till Gävle för att utvandra. Den nitiske stadsfiskalen lade dock manken till och efter att ha lagt på luckorna på skeppet och posterat vakter vid dem ropade han upp passagerarna som en i sänder granskades. Slutligen hittade man den gråtande Maria som föll sin mor om halsen och följde med tillbaka.

Det kunde ofta bli lång väntan efter avtalad avgångstid. Många av emigrantfartygen var nybyggen som kom direkt från stapeln och det måste ha varit svårt att beräkna exakt avgångstid för fartyg som inte ens var färdiga när avtalet skrevs. För att inte dra på sig dyra hotellkostnader försökte de välbärgade hyra in sig hos borgarna. Övriga bodde i sjöbodar och magasin på Islandsholmen eller i lador på Sätra vilket var uthärdligt då man främst reste på sommaren.

Medan man väntade kompletterades reseförråden och man skaffade pass hos landshövdingen. Man bakade mängder av bröd och packade smör och ost samt kött, fläsk och ärtor m.m. Ibland uppstod bråk om man inte hade hunnit inskaffa vattenförrådet utan man blev tvungen att ta av vattnet uti fjärden vilket var något salt o s v. Maten lagades på däck när det inte blåste för mycket De välbärgade hade mycket packning vilket man sedan ångrade då man vid framkomsten fick betala dyr övervikt och det visade sig att det var billigare att köpa varorna i New York. När emigranterna äntligen fick gå ombord var det ett myller av människor och höns som skulle skötas.

 

12 veckors mardröm på haven

Resan blev en tolv veckors mardröm. ”Wilhelmina” nådde New York den 21 september. En 85-årig kvinna och 21 barn dog under resan. De som drabbades hårdast var Jan Olsson och Carin Ersdotter från Färila. Jan Olsson var en av de tre erikjansare som skrivit under kontraktet med skeppare Back. Jan och Carin hade sju barn med sig mellan ett och femton år. Under de här veckorna såg de sina fem yngsta dö. Vid utresan fanns totalt 32 flickor och 23 pojkar under sexton år med på ”Wilhelmina”. Av dem dog 14 flickor och 7 pojkar på resan. Alla dessa var yngre än sex år med undantag av dels en elvaårig flicka, dels Jans och Carins nioåriga dotter Kerstin samt deras elvaårige Jonas. Den 85-årga kvinnan var Margta Jonsdotter från Delsbo, änka efter en korpral vid Hälsinge regemente. Kanske smittade de varandra med difteri. Kanske blev de matförgiftade och sedan uttorkade genom ständiga diarréer. Det är ganska troligt att man gav barnen brännvin för att få dem tysta och lugna – skeppsapotekets standardmedicin. I så fall blev de bara sämre. Medicinen mot diarréer är vatten och salt.

Geflefartygens resor över Atlanten med stångjärn och emigranter var oftast bara en första etapp av en segling som kunde ta flera år. Skeppare och styrmän var de egentliga fångarna i systemet, eftersom de riskerade sin sjökarriär om de rymde. Vanliga sjömän hittade alltid någon möjlighet att rymma.

 

Avslutning

I emigrationens spår följde också tragerier. Familjer splittrades. Mannen for och lämnade familjen kvar, möjligen med löfte om att den skulle få komma efter senare. Man lämnade också efter sig åldrande föräldrar som möjlighen hade sitt undantag men som också kunde se sin återstående levnad som rotehjon eller ett liv på fattigstugan. Hustrun gav sig av, inte alltid med mannens medgivande. Barn sprang till skogs och gömde sig för att slippa följa med och ibland blev de kvar.

Redan 1836 bildades en svensk förening i New York. Uppgifter finns att det var ca 1.000 svenskar, varav 600 bodde på Manhattan.

 

Källa ang Gefle-emigrationen:GÄSTRIKLANDS KULTURHISTORISKA FÖRENINGS MEDDELANDEN “Gästrikland 1996″, Med utdrag ur Veino Helgessons kapitel “Från stugknuten till skeppets avresa” samt Ingvar Henricsons kapitel “Stångjärn och emigranter“.

Informationen är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.

Se även: Från stugknut till skeppets avresa!

eXTReMe Tracker