Publicerat i GEFLE DAGBLAD SÖNDAG 22 SEPTEMBER 2008

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

Zeidlitz förädlade Sandvikens stål

Han kom som en vårvind med en affärsidé om halsen.

Emil Zeidlitz från Köping tyckte att det var rena vansinnet att Sand­vikens Jernverk skulle exportera järn och stål till Tyskland och USA för att man där skulle förädla materialet och sälja det tillbaka i form av verktyg och husgeråd.

Han tog 1910 sitt pick och pack och flyttade till Sandviken, där han till att börja med öppnade en butik på Storgatan.

Men Zeidlitz hade större planer, och fyra år senare startade han ett företag som fick namnet AB Svensk Rakklinga. Då hade han byggt upp ett kontakt­nät på järnverket och visste hur han skulle gå tillväga för att till vettigt pris komma över stålet han behövde.

Det verkar som om ingen i dag riktigt sä­kert vet vem som först började tillverka super­tunna, utbytbara blad att sätta i rakhyvlar el­ler när tillverkningen startade. Kanske kom idén från USA, för Gil­lette lär ha börjat med så kallade safety razors redan 1901, men å andra sidan lär ordet: rakblad inte ha börjat användas förrän 1923.

       Vid Gävleutstäilningen 1946 skaffade sig Swing Ltd AB en väl synlig plats.

Det kan hända att såväl King C Gillet­te där borta i Boston som Emil Zeid­litz i Sandviken tillverkade någon sorts rakknivar till att börja med. I så fall var de snabba med att stäl­la om produktionen när rakbladen väl hade uppfunnits. Och kanske var det lika bra att det dröjde några år, för under senare delen av 1910- talet rasade första världskriget. Då var det inte läge att starta något nytt och kapitalkrävande.

Men när kriget var över tog produk­tionen fart i Zeidlitz oansenliga fabrik i närheten av Baptistkyrkan. Ett 60-tal flickor tog hand om stå­let som levererades från järnverket, slipade för hand och packade ner i små pappkartonger.

Man kan ju undra hur de rakbladen egentligen såg ut och fungerade, men flickorna i fabriken kunde tydligen sina saker. Rak­bladen blev nämligen en försäljningssuccé.

Det gick så bra att AB Svensk Rakklinga växte ur fabriken på Hyttgatan, och då det inte fanns nå­gon lokal i hela Sandvi­ken som passade för Zeid­litz och hans verksamhet, flyttade han 1923 tillverk­ningen till Gävle. I en stor fabrikslokal på Muréngatan 38  (där IT-företaget ANOVO Nordic nu håller till 2008) fortsatte produktio­nen till en växande mark­nad. Det fanns ingen in­hemsk konkurrens, och eftersom det var trendigt att raka sig med hyvel gjorde Zeidlitz lysan­de affärer.

Swing expone­rades frikos­tigt i butikerna. Under många år fanns det ingen in­hemsk konkurrens.

Han utvecklade också sin produkt. När rostfritt stål började exponeras på 1930-talet såg han ge­nast möjligheterna. Det rostfria rak­bladet som han satsade på blev snabbt mycket populärt efter­som det inte alls behövde rengöras lika noga som de gamla kolstålsbladen. Dessutom var det mycket skarpare än många hade trott att det skulle kunna bli.

Kvalitet blev nyckelordet för Swing Ltd AB, som företaget bytte namn till 1945. Swings rakblad hade bör­jat säljas på export, och inom kort bestod marknaden av inte mindre än 45 länder. Det rostfria materia­let blev en världssuccé, och Zeid­litz engagerade ett 90-tal provrakare som kontinuerligt testade hans produkter.

Emil Zeidlitz hade nu nått sitt mål. Han hade blivit en rik man på sina rakblad, men nöjd var han än­nu inte. Han satsade på en ny och ännu modernare fabrik med ända­målsenliga maskiner och ett mini­mum av mänsklig arbetskraft. Bara ett tiotal anställda blev kvar.

Denna fabrik öppnade han på Högbovägen i Sandviken i början av 1950-talet, och eftersom löne­kostnaderna hade minskats dras­tiskt räknade Zeidlitz utan tvivel med ett riktigt efterkrigsuppsving. Men i stället tappade Swing mark­nadsandelar, och det snabbt.

Förmodligen berodde det på att konkurrenterna, i första hand Gil­lette, hade satsat hårt på produkt­utveckling och slog igenom över he­la världen. Zeidlitz hade blivit gam­mal och hängde kanske inte med som på den gamla goda tiden, och sonen som hade övertagit firman hade nog inte pappa Emils näsa för affärer. När motgångarna kom gav far och son upp. Swing gick i kon­kurs i slutet av 50-talet, och maski­nerna såldes till Indien.

Dit följde faktiskt Zeidlitz Jr med för att starta tillverkningen där, men hur den sagan slutade vet vi inte.

Ulf  Kriström

—————————-

maj 21, 2013

Gå till Startsidan.    Sammanställt av – lisse-lotte@danielson