14- Bertil Aspenbergs resa till Gävle på 40-talet – Kärrlandet 2.

 Kärrlandet 2 revs 1971

 

Publicerad 18 juli 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg

Uppdaterad 27 oktober 2010

 

Smällare, charader & sopsortering

 

När det gällde konsten att hitta på nya förströelser var vår uppfinningsrikedom outsinlig. Men så hade vi också ett fantastiskt material att arbeta med. Bland det mest givande var att lägga ut smällare på svarveriets fönsterbleck och stuprör. Två faktorer gjorde detta speciellt tacksamt:

Dels vette fönstren mot den stora, kullerstensbelagda portgång som ledde in till gården.  Detta gav en oanad resonans till dessa i grunden oskyldiga smällare.

 

Men det som gjorde dessa övningar särskilt givande var det gensvar vi fick från svarveriet.  Den gamle svarvarmästaren var klok nog att inse sin fysiska begränsning men hans yngre medarbetare Wall visade gång på gång prov på en förbluffande vighet. 

 

 

Ekot från den första smällaren hade knappt lagt sig förrän Wall under hotfulla  tirader kom utrusande med en käpp i högsta hugg.  Alltid lyckades vi i sista sekunden slinka ut genom porten för att uppslukas av det betryggande trafikvimlet ute på Nygatan.

 

Men vi insåg snart att den gode Wall alltid skulle låta oss komma undan.  Glimten i ögat fanns där hela tiden.  Han visste, och vi visste, och det hela blev till slut ett väl inövat stycke teater, en charad som kittlade oss och som i lika hög grad verkade roa den gode svarvaren.  Alla i kvarteret var rörande ense om att en Kungliga Dramatiska Teatern i Wall hade missat ett världsnamn.

 

Bredvid svarveriet fanns ett cykelställ med numrerade cykelställ.  Längst bak på pakethållaren var cyklarna försedda med fyrkantiga plåtskyltar med registreringsnummer målade i vitt på svart.  Vintertid var cykelstallet även parkeringsplats för ett antal sparkstöttingar, på vilka ägarnas efternamn var mer eller mindre konstfullt inbrända.  När våren kom förpassades sparkarna ner i källarutrymmena eller upp till vindskontoren.

 

Till vänster om cykelstället, och i samma länga som träsvarveriet, låg soprummet.  Sopsortering i den form som i dag allmänt praktiseras skulle väckt ohöljd förundran.  Alla sopor – allt, och precis allt, från fiskrens och köttben till ficklampsbatterier – kastades i stora, runda kärl i korrugerad plåt med lösa lock, liknande de soptunnor som fortfarande belamrar trottoarerna utanför restaurangerna i Londons Soho.  

 

Bland det mest användbara fynden var de två meter höga och en halv meter smala kartonger i vilka spinneriet levererade de färdiga garnnystanen till den egna butiken mot torget.  Kartongernas undersidor var fortfarande förslutna med kraftiga klamrar. Vi upptäckte snart att, om man fläkte upp undersidan, lade ner kartongen platt på marken, tog sig in i kartongen och började krypa på alla fyra inuti den så blev den ett alldeles utmärkt transportmedel.  Ja, bemannad med ett par tre smågrabbar berikade med en gränslös fantasi, krypande i takt bredvid varandra blev kartongen en framrullande stridsvagn, för vilken inte fanns några hinder.  Utseendet påminde enligt min bror om den modell som nästan bara bestod av larvfötter och som inte hade något torn.  Den typ som man kunde se på journalfilmer från första världskriget och som spred förödelse bland Flanderns skyttegravar.

 

Den enda nackdelen med denna supertank var den begränsade sikten, som av naturliga skäl var obefintlig framåt.  En incident med en häftigt inbromsande lastbil blev det obönhörliga slutet på en fordonsepok som börjat så lovande.

BERTIL ASPENBERG

 

Länk till denna artikel.

Gå till innehållsförteckning.

——————————————————————–

april 22, 2012,

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments