03- Bertil Aspenbergs resa till Gävle på 40-talet – Kärrlandet 2.

 

Serien är publicerad i Arbetarbladet 25 april 2010 av Ulrika Rudberg

Gengas, kallprat & nejonögon

 

I huset KÄRRLANDET 2, fanns mot huvudgatan en bilskola vars fordon, liksom alla andra under krigsåren, drevs med gengas. Gasen alstrades i klumpiga aggregat som eldades med träkol. För det mesta var aggregaten placerade framför bilens kylare, i sällsynta fall på en släpkärra. Skolans tre lärare ägnade mycket tid åt att, under  monologer av svordomar,  tömma papperssäckar med träkol i aggregaten och joxa och röra om i eldhärden.

 

Klumpig gengasbil
Klumpig gengasbil

 

 

Precis när min far och jag passerade körskolan, knycklade skolans ägare ihop en papperssäck med sådan inlevelse att han nästan försvann i koldammet.  När han åter blev synlig såg han ut som han råkat ut för ett sprängattentat, vilket fick min far att bryta samman i skrattparoxysmer, något som inte tycktes bekymra bilskoleläraren särskilt mycket: “Har du hört att tysken kastat in handduken i Normandie,  nu är det inte långt kvar!”  Och precis som vanligt fortsatte småpratet den obligatoriska kvarten. För detta var en tid då man vårdade den ädla konsten att prata om ingenting.  Vad som sades var inte så viktigt.  Det handlade helt enkelt om att stanna upp och bry sig om. Att bekräfta och att bli bekräftad.

                

Som väl är finns det oaser kvar på detta klot där kallpratet fortfarande lever. Australien och Irland är praktexempel. I vårt land verkar konversationen numera vara ersatt av SMS-meddelanden.

 

 Men tillbaka till vår promenad; från Nygatan gick vi in i gården genom den stora inkörsporten. Som vanligt stod de båda tunga järngrindarna på vid gavel. Sett ur fågelperspektiv var huset KÄRRLANDET 2 format som ett L, vars innersidor vette mot gården. Den ena av “ellets” yttersidor, den korta, var riktad mot  Nygatan. Husets långa yttersida vette mot det stora torget.

 

Gården var fantastisk men det stora äventyret började utanför kvarteret.  Vägen dit gick via den asfalterade portgången. Den förde oss direkt ut till Nygatan, den hårt trafikerade huvudleden.  För en liten knatte i koltåldern var detta en värld som var spännande och händelserik. En ström av bilar, cyklar, fotgängare,  spårvagnar och, om man hade tur, en och annan kollision  med inslag av  tutetyg (vårt kollektiva samlingsord för utryckningsfordon). Vi lärde oss snart att vattnet i brandkårens tankbilar vid tvära kurvtagningar skvätte ut på asfalten och sedan dunstade bort inom cirka fem minuter. Så det gällde  att snabbt ”haka på” och följa vattenspåren.

 

Den breda Nygatan som ibland var livligt trafikerad.
Den breda Nygatan som ibland var livligt trafikerad.

 

 

Högt uppe på listan över olika attraktioner stod naturligtvis det stora torget, stadens i alla avseenden absoluta mittpunkt, som bredde ut sig direkt öster om Kärrlandet 2.  Vid marknadsdagar ett lapptäcke av rödbruna salustånd och scenen för livlig kommers. Fiskstånden med sina trälådor med guldglänsande, underbart doftande nyrökt böckling från Bönan, sommartid tätt varvad i finkrossad is. Gädda, abborre, sik och en och annan lake som fortfarande splattrade till. Fjälliga händer som flinkt vägde upp fisken med hjälp av besman, bruna papperspåsar som snart skulle blöta igenom av nyfiskad strömming och, min absoluta favorit, halstrade nejonögon från Älvkarleby i platta trälådor med smörgåspapper varvade mellan varje lager av nejonögon. Den ljuvliga doften från säsongens bär och svamp, nyplockade jordgubbar, blåbär i juli, kantareller i augusti stensopp och lingon i september.

 

Fiskstånd på Stortorget
Fiskstånd på Stortorget

 

 (Där fanns med andra ord mycket av det goda som sedan skulle försvinna över en natt i stoffet från en skenande härdsmälta.)

 

Där fanns den munvige försäljaren som med aldrig sinande svada demonstrerade det fantastiska fläckborttagningsmedlet inför en skara ömsom misstrogna, ömsom häpna åskådare. Tyvärr var det inte hans dag för när han senare skulle demonstrera en garanterat okrossbar ståltermos av märket Granit Stabil, så drämde han, till allas förvåning, termosen i backen. När han lyfte upp den lät den som en calypsoorkester.

 

Och längst bort, i det sydöstra hörnet av torget, det som lockade oss allra mest, glasståndet med det stora färggranna parasollet, och i skuggan av detta, gamla fru Palma, och ibland hennes för oss grabbar exotiska dotter,  skopande kulor av vanilj- och jordgubbsglass i glatta strutar med svag bismak av papp. Till dagens utbud av tjugo sorters kulglass var det fortfarande ljusår.

 

Kan det vara Palmas ambulerande glass?
Kan det vara Palmas ambulerande glass?

 

Bertil Aspenberg

Länk till denna artikel.

Gå till innehållsförteckning.

Bertil Aspenberg

 

——————————————————————–

april 01, 2012,

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website