Borgarhem – Carl Axel Schollin – Handlanden på S Kungsgatan 17 i Gävle

Jag fick denna underbara berättelse från en av mina besökare. Efter att själv ha bifogat kompletterande information och foton har vi tillsammans skapat en värdefull information inför framtidens generationer. Hoppas fler följer Britt-Maries exempel. /Lisse-Lotte

 

 

 

Några glimtar från ett borgarhem i Gävle i slutet av 1800-talet

 

Min fader, Handlanden Carl Axel Schollin, var född i Vester-Färnebo den 8 sept. 1844. Han hade kommit till Gävle antagligen strax efter den stora branden, som härjade i Gävle år 1869. Som det berättades för mig av Mor, hade han arbete hos en Grosshandlare Sahlholm 1) , fader till Fru Maria Wesström, som nyligen avlidit. Därefter kom Far som biträde i speceriaffär till Handl. Öberg vid S. Kungsgatan 17. Där blev han kvar några år och övertog affären 2i eget namn den 13 oktober år 1872.

 

*) inlägg av vår kände historieförfattare  Ingvar Henricson.

Maria Wesström (f 1861) som nämns i artikeln var dotter till Carl Johan Salholm (f 1819) och Sofie Blommert (f 1821). Sofie hade tidigare varit gift med Anders Garberg på Östanbäck.
Maria gifte sig med Adolf Wesström som hade det ståtliga huset på adressen Norra Strandgatan 29 mellan Sjömanskyrkan och Grand Hotel som var känt för gefleborna som det Sehlbergska huset, efter sin förste ägare doktor N J Sehlberg. Han var gift med en näktergal, dvs en operasångerska, därav den lilla fågelburen på fasaden, måhända. Trapporna intill, ner mot ån, kallades Sehlbergs brygga. Lars Wesström, hovrättsråd i Göteborg, var sonson till Maria. 

Se kommentarerna nedan till ovanstående Noter.

S Kungsgatan 17,  Axel Schollins Speceri- och viktualieaffär (notera Kanonvispan på den högra sidan utanför hans affär.) Tecknat av K-E Johannesson.

 

På samma adress, S Kungsgatan 17,  låg senare Norborgs Radio – Musik. År 2012 ligger Stjärnurmakarna där.

 Foto: Carl Larsson

 

Åren gick och min Far gjorde bekantskap med Mamma, Anna Jerfström, dotter till Sjötullsvaktmästare Erik Gustav Jerfström, ägare till en fastighet vid Timmermansgatan 9. Troligen var mamma kund i affären  på S.Kungsgatan 17. Så småningom blev det förlovning och giftermål den 12 november år 1878. De unga nygifta bodde då hos mors föräldrar, ty våningen vid Kungsgatan var ej ledig då.

 

 *) inlägg av vår kände  historiesförfattare  Ingvar Henricson.

Axelines morfar Erik Gustaf Jerfström var född 18240429 och är med i registret i Gävletullens jubelskrift "Tullverket 350 år". Ja, en tullvaktmästare hade inte stor lön! Han började vid tullen 1850 och jag gissar att han kan ha varit till sjöss som ung grabb.

Bruden var 20 år. Den 23 augusti 1879 föddes undertecknad (Axeline Schollin, gift Holmgren ) före flytten till S. Kungsgatan 17. Hur länge vi bodde kvar hos mina morföräldrar vet jag icke, alltnog var man som hemma även där. Jag vet bara att jag såsom varande det äldsta av barnen ofta var där och även fick gå ärenden åt min mormor.

 

Nedanstående friarbrev är enligt notering skrivet före  nov 1878.

 Översättning nedan:

 

 

 

Affären gick bra och ökade i omsättning. — Även barnaskaran växte. På sommaren 1886 hyrdes ett litet sommarställe ute i skärgården. Hattmakare J.W. Haglund hade ett litet ställe vid Klippan i närheten av Holmsund och dit gingo små ångslupar: Ägir och Avance, som på sina färder till och från Gävle anlöpte Klippans brygga och även Strömsbro.

 

Sittande i mitten är Anna Jerfström (gift med Axel Schollin). Alla de övriga är yngre syskon till Axeline även om de ser ut som vuxna män. Axeline som var älst har antagligen tagit kortet. Anna Jerfström födde tio barn varav tre dog i tidig ålder. Hon blev änka vid 40 och ensam med sju barn, den älsta (Axeline) var då 18 år. Min mormor Axeline fick tre barn, Astrid, Sven och Ruth som är min mamma (95år)
</noscript>
<span data-src=
Hugos Hattar

 

3)  Hattmakare J.WHaglunds affär

 

Till sommarstället kom flyttlasset med häst Järvstavägen förbi  Södertull och familjen färdades med roddbåt från Villa Rettig. Barnen voro då fyra.

 

Villa_Rettig
Villa_Rettig

            

                                                                                                                                     

Den sommaren kom en kusin från Vestmanland, Kärrgruvan, till oss. Hon var 11 år och hette Hanna Fernsten. Hennes far, som var död, var halvbror till min Far och lämnade efter sig fem barn. Hanna stannade sedan och skrevs som fosterdotter hos oss i hela sitt liv. Var som barn i huset, gick sedan i folkskolan här och fick hjälpa till med att se efter den växande barnskaran!

 

Vid senare år, då Hanna blivit konfirmerad, fick hon bli biträde i mjölkmagasinet. Det hände då, att jag, fast jag var skolflicka fick gå dit ned och byta av till frukost eller middag.  Då fick jag sälja mjölk, grädde eller bullar, om det kom kunder!

 

Där såldes även “filbunkar” på Bobergs­fat, som kunden fick hålla sig med själv. Ja, man fick ju tidigt inblick i Gävles affärsliv! Omväxlande och roligt var det i alla fall, ej alls långtråkigt.

Fat från Bobergs Fajans
Fat från Bobergs Fajans

 

Ja det var fullt med arbete för både ung och gammal. Min Far började sin dag redan kl. 7 på morgonen. Affären öppnades kl.7 och stängdes kl.7 em. (eller 8 om lördagarna). Redan före 7 kom husjungfrun in och hämtade “patrons” kläder och skor till borstning. Barnens skor borstades på kvällen och stodo färdiga i barnkammaren på morgonen.

 

Barnen fingo ett glas mjölk eller en mugg med mjölk, som fylldes i på kvällen, med skorpor till, innan de gingo i skolan. Sen var det frukost mellan 10-11 fm. Då var det havrevälling och smörgås åt barnen. Sill och potatis för de äldre till frukost.

 

På morgonen kl.7 tog köksan ner en kaffebricka till herrarnakontoren, vilka bodde därnere i var sitt rum. De fingo då gå upp, ty kl.7 skulle affären som sagt öppnas. Det var för det mesta “gubbar”, som handlade snus, innan de gingo till sina arbeten vid hamnen osv.

  

Kaffebricka
Kaffebricka

 

 

Vi barn voro strängt uppfostrade. Att lyda Far och Mor var alltså oundvikligt! Det sparades alltid ris från Påsken bakom kakelugnen i barnkammaren och det fick ibland användas, särskilt på bröderna, som ju hade svårt att lyda, många gånger envisa voro de och retsamma, och då blev det ofta bråk och skrik, som på något vis måste avslutas.

 

 

 

Butikerna voro inrymda i nedre våningen och kunderna fingo nog ofta höra oljuden uppifrån våningen, som ju ej alltid var så trevligt! Ibland kom någon med bud upp och frågade, vad det var för oväsen.

 

Jag och mina tre systrar gingo i Söndagsskolan. Det var i Betlehemskyrkan, som ej låg så långt bort. Där började det kl.9 till 10 fm. på sommaren och kl.3 till 4 em. på vintern. Vi barn fingo ej vara på gatan och leka på söndagarna, då var stora porten stängd. Under gudstjänsttimmarna fingo vi ej vara på gården och leka. Efter kl. 1 fingo vi vara nere och kasta boll eller ring till middagen. Det hände ibland, att någon av expediterna deltog i leken eller bollkast­ningen. Sista paret ut lektes också, vill jag minnas.

 

Betlehemskyrkan i Gävle
Betlehemskyrkan i Gävle

Ett trevligt söndagsnöje var att på eftermiddagen få följa med Far och Mor ned till Tullkammaren, där vår Morfar var på vakt, med kaffe i en korg och bjuda honom.

 

 

Då hände det ibland, att vi barn fingo följa med i båt över ån. Det var på den tiden en gumma med båt, som rodde över Gavleån nedanför nuvarande Murénska Badhuset. Det kostade tror jag 2 eller 3 öre. Sedan fick vi springa vägen hem. Ett annat nöje var då Far och Mor tog den stora barnskaran med och gick ut i Stadsträdgården på söndagsefter­middagen och såg på svanarna. Det var ett svanhus på en ö utanför Badhuskaféet på den tiden. Det var ju ett stort nöje för barnen att se och även mata de vackra fåglarna.

 

Gefle Badhuskafé
Gefle Badhuskafé

 

Min Far gick ofta i Hel.Tref.Kyrka på söndagsförmiddagen och hade jag ofta turen att få följa med honom. Likaså gick mina morför­äldrar ofta i kyrkan, då Morfar ej var vid tullen. Han var eljest där varje vardag. Sjöfarten på Gävle var då om vintrarna stängd i flera månader. Den lediga tiden arbetade han med att göra mattor, vilka tjärades och användes i förstugor och trappor. De voro outslitliga! Lönerna nere vid Tullen voro i mitt tycke ej stora. Jag hörde av min Mor, att morfar hade 500 kronor per år! En i nuvarande tid oerhört liten inkomst, så nog fick man lära sig att spara pengar. Mina mor­föräldrar hade ärvt huset de bodde i, så de behövde ju ej betala någon hyra. Den nedre våningen hyrdes ut. Där var 3 rum och kök samt ett “kallrum“, som användes till tambur och där var en trappa med lucka att öppna ner till källaren. Övre våningen innehöll lika många rum, men i stället för kallrummet var ett härligt blomsterrum mot väster.

 

Från sommaren 1887 hyrdes ett litet sommarställe utanför Gävle vid Ingebo, som åtminstone till namnet ännu finns kvar. Det var en stuga om 3 rum och kök, som ägdes av Bryggare Jeppa Nilsson på söder. Dit kunde vi åka med häst Skogmursvägen ut eller gå vägen förbi Kungsbäck, som då var Kungsladugård och stall för många hästar. Om det var Regementets hästar vet jag ej.

 

Gefle Dagblad 9 sept 2008 av Ulf Kriström

Senaste nytt om den skånske ölbryggaren Jeppa Nilsson är att hans bryggeri gick så pass bra att han kunde skaffa sig ett sommar­hus på Norrlandet. Det heter Stenbacka och var i Jeppas ägo från 1887 till dess att han dog 1904 och dottern Olga Elisabeth fick ärva fastigheten.

1909 sålde hon den till Johan Filip Bellander, en västgötaknnalle som hade flyttat till Gävle från Falun och tagit sin rörelse i manu­faktur och korta varor med sig.

– Han var min farfar, berättar Ann-Marie Bellander Larsson som numera äger det vackra sommar­huset. Och nästa år kan vi fira att Stenbacka varit i familjens ägo i 100 år.

Ulf Kriström

 

Sedan kom ju Helsinge Regemente att bli förlagt dit. Vid Ingebo bodde vi till och med sommaren 1893, då Far hyrde sommarnöje vid Sikvik i Skärgården och som vi sedan bodde ute vid i många somrar.

 

Där hade vi barn vår härligaste tid! Fingo bada varje dag, åka med på sjön, då fiskarna, där vi bodde, foro ut med sina båtar för att fiska strömming, sik eller någon gång lax i “storryssja”. Det var ett härligt liv! Jag var också med en natt och fiskade strömming. Den fick vi köpa för 25 öre per val hela sommaren. Mjölken kostade då 12 öre per liter. Den rara “Moster Gustafsson” kom ofta med en mugg nymjölkad mjölk och bjöd mig, då jag som nybliven kassörska hos Vict.Th.Engwall & Co kom ut på kvällen på tåg kl.6 em.

 

Ja, många vackra minnen har jag kvar sen den tiden. Min Far var då borta. Han dog i december 1897. Sen var det att börja med “Livets allvar” för mig som då var 18 år nyss fyllda. Ja, ett härligt minne av min lyckliga barndoms- och undomstid har jag och det har i sin mån hjälpt mig bära de prövningar, som en nådig Försyn behagat skicka.    

        

Jag tackar Gud av mitt fulla hjärta, som givit mig så goda Föräldrar, vilka givit mig en god uppfostran att bygga på, när framtiden med sina okända vägar mötte mig. Gud välsigne dessa Föräldrar, som nu för länge sedan äro borta, men alltid ville sina många barn det bästa möjliga!

                                                                                                                                                                            

Detta dokument nedtecknades av Axeline Schollin, (gift Holmgren) 23/8 1879-10/12 1962, troligtvis i början av 1900-talet. Sven Holmgren har kopierat efter originalet.

 ——————————————-

Min mormor Axeline Holmgren (född Schollin) skrev om sin uppväxt i slutet av 1800-talet.

Hon var dotter till Handlanden Axel Schollin som hade affär på S. Kungsgatan 17.

 

Denna berättelse är insänd av Britt-Marie Petrini,  Sandviken

Britt-Marie avslutar sitt mail med: “Kan berätta att vi på långt håll är släkt med Christina Schollin men vi uttalar namnet på olika sätt. Vårt är med sje-ljud (Sjollin) och Christina Schollin använder sk-ljud (skollin).

En mycket intressant information som alltså har Gävleanknytning.

 ——————————————

      Noter till ovanstående siffror:

 

1)  När länssparbanken 1876 behövde större utrymme, flyttade den till det av hr Sahlholm nybyggda huset No 6 i stadens tredje kvarter i hörnet av Rådmansgatan och Nygatan .

2) Till höger på teckningen sticker en kanonviska ut från Aug. Schollins diversehandel eller som det också kallades hökarbod. Kanonviskan var löstagbar så att när man öppnade affären så sattes den upp och när boden stängdes togs den ned.

Varför en kanonviska som hökarskylt? En förklaring som dock ger intryck av att ha förvanskats genom att länge ha gått från mun till mun, säger att då den gamle jaktmarskalken Erik Dahlberg, i egenskap av generalguvernör över Livland år 1700, försvarade Riga mot sacherna, fanns vid besättningen i stadens tjänst några krämare från Gefle och Stockholm, vilka gjorde tjänst som kanoniärer och för sitt förhållande vid detta kritiska tillfälle gavs sedermera dessa privilegiet att föra kanonviskan som bodskylt.

Kanonviskan som bodskylt lär endast ha funnits i Stockholm och i Gefle.

3) Hugos Hattar upphör efter 43 år kan man läsa i en 32 år gammal tidningsartikel. Affären hade dä funnits i samma kvarter sedan slutet av 1800-talet. Ägaren var då J W Haglunds hattfabrik som överlät affären 1932 till en av sina resande. Affären har alltid legat i hörnet av N. Kungsgatan och Kyrkogatan i kv. Skampålen. Hugos modister sydde också upp egna modeller i filt, tyg och skinn.

—————————

JUNI 04, 2012

Sammanställt, länkat och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website