Söderhjelmska gården rustades 1965 och blev värdhus – Av Folke Löfgren

Publicerat i Gefle Dagblad 24/11 1989

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

 

Så förgår all världens härlighet …

 

Året var 1953 då man inde­lade gamla söder i fyra förnyelseområden. Ett av områdena beslöt man att spa­ra samt i görligaste mån rusta upp med bibehållande av den gamla miljön från 1700- och förs­ta hälften av 1800-talet. Det om­rådet kallar man i dag “Gamla Gefle“. Staden köpte in ett fler­tal gamla gårdar, som sattes i stånd. Efter väl förrättat värv såldes de flesta upprustade går­darna till privatpersoner, som till dags dato vårdat dem väl. Några gårdar, som nu bebos av konstnärer och konsthantverka­re, ägs fortfarande av staden el­ler kommunen, som man nu sä­ger.

 

Pärlan bland de av kommun­en nu ägda gårdarna är Söderhjelmska gården. Den går­den lät kommunen restaurera och inreda till värdshus. Me­ningen var bland annat att turis­ter, som kom körande på gamla E 4:an, skulle stanna till vid Söderhjelmska gården, som skulle bli infarten till “Gamla Söder”. Där skulle man kunna dra klockan cirka 200 år tillbaka i ti­den, parkera bilarna vid Snus-Majas tomt och njuta av den gamla idyllen.

 

Tänk att önskningarna slog in. Turister strömmade till från in- och utlandet för att se stadsdels­förnyelsen i Gävle. Något förvå­nad blev emellertid dåvarande fastighetschefen, Louis Campanello, då han fick besök av en delegation från ett så kallade u-land. De hade hört talas om stadsdelsförnyelsen i Gävle och önskade se hur det hela funge­rade. Förvånade blev de då de såg att hus, som ur deras syn­punkt var helt beboeliga, klassade som rivningsobjekt.

 

Men Gamla Söder var ett un­der. Där låg kåkarna där de all­tid legat. Kullerstensgatorna, vändstenarna i gatuhörnen, de gamla gaslyktorna och skval­lerspeglarna fanns kvar.

 

Ett gammalt portlider på Söderhjelmska gården, som vätte mot Södra Rådmansgatan, revs bort och ett liknande öde drabbade en gam­mal källarstuga på tomten. En del väggar i Söderhjelmska går­den togs bort och trösklarna sänktes. Resultatet blev emel­lertid att huset, som tidigare tjä­nat som trädgårdsmästarbostad och förvaringsplats åt trädgårds­mästarens produkter, blev ett utomordentligt trivsamt värds­hus, där man kunde bevara går­dens exteriör helt från år 1773. En del detaljer i interiören kun­de man bevara. På en bärande stock över trappan fanns en in­skription av följande lydelse “Sockerbruksdirektören Hindrik Duve byggde detta hus 1773 och dog samma år”.

 

 

Stockens inskription var be­lyst med en spotlight. Alla, som hade ärende upp till övre vå­ningen, kunde läsa texten. I dag är stocken borttagen. En väl ka­mouflerad branddörr har i stäl­let fått plats där stocken tidigare satt. Branddören är väl kamou­flerad och stör ej interiören. Om den nya dörren ej varit fullt så hög eller om den placerats på annat ställe, hade man kunnat ha kvar inskriptionen. Texten för osökt tankarna till gårdens ägare under tider, som gått. Ett år efter Duves död gifte änka om sig med grosshandlaren Lars Murberg, som avslutade bygget. Gården fick senare  namnet efter grosshandlare Murbergs svärson, hovjägmästare Carl Gustaf Söderhjelm som var född 1762 och avled 1836.

 

 

Restaureringen av Söderhjelmska värdshuset ansågs år 1965 vara mycket kostsam. Kostnaderna  uppgick till över en miljon kronor. Detta skulle drabba skattebetalarna och protester uteblev ej. Dåvarande stadsarkitekt Sven Wraner var med i byggnadskommittén. Han var konstnärlig rådgivare. All köksutrustning ingick i byggnadskostnaderna så även inventarierna. Porslin till restaurangen inköptes. Förslag var att samtliga tallrikar skulle ha stadens vapen så även askkopparna. Detta stötte på patrull och stadsarkitekten ansåg att man i stället skulle måla den papegoja som satt i en ring på kakelugnen, och så blev det också. Det blev bättre. Av det myckna porslin som inköptes finns endast några få askkoppar och tallrikar kvar. Målningarna i övre våningen, som av en del sades vara målade på en måndag,  skulle föreställa ett tält liknande någon dekoration som funnits på Stallmästargården i Stockhiolm.

 

Det var stadsarkitekt Wranérs förslag att man skulle måla husets övervåning i 1700-tals stil. Gävle museum lånade ut en del tavlor från samma tid sam ett barockskåp. Toalettdörrarna försågs med motiv från 1700-talet.

 

Allt det där har försvunnit undan för undan. Huset har haft många krögare och interiören har förändrats då och då av des­sa. De av stadens museum depo­nerade tavlorna har man nöd­gats ta tillbaka, då de utsattes för åverkan.

 

Kommunen torde inte ha gjort några större förluster, då man restaurerade huset. Den förste krögaren i huset, Rune Lund­bäck, erhöll spriträttigheter och det drog folk.

 

Restaurangen sköttes väl, såväl den förste krögaren som staden fick sina kostnader täckta. Vid ombyggnaden i år  (1989) lär varken museet eller stadsarkitektkontoret, som kommunens fastighetsförvaltare, varit inkopplade. Kanske något av stadens fastighetsbolag skött det hela?

 

Den iredning, som nu gjorts hör inte helt hemma i gammal värdshusmiljö, men den kanske tilltalar dagens ungdom.

 

FOLKE LÖFGREN

 

Läs mer om Folke här:

—————————————

juli 24, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website