RUCKEL MED KUNGLIG GLANS – av Ulf Kriström

Publicerat i Gefle Dagblad Måndag 30 april 2007

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Ruckel med kunglig glans
Ruckel med kunglig glans

 

 

Det finns i dag en parkeringsplats på den tomt där kvarteret bakom tegelhuset i förgrunden på bilden här ovan en gång låg. Där har det på nätterna gasats och tutats och skränats till den grad att landshöv­dingen i slottet inte fått en blund i ögonen och klagat i högan sky till ordningsmakten.

 

Kanske har allt det­ta ett historiskt sam­band. Man anar att det är gamle kung Gustav III som genom sin nu­varande ståthållare Christer Eirefelt ropar ut sin vrede. Inte över raggarna och deras nattliga skrålande ut­an över att Gävle stad lät sina södersanerare med Sven Wranér och Louis Campanello i spetsen riva de histo­riska husen som han en gång lät bygga för att utrymmena i slottet inte riktigt räckte till för servicepersonalens behov.

 

Gustav III på en målning av P Krafft
Gustav III på en målning av P Krafft

 

Det här kvarteret hade alltså kungliga anor sedan åtminstone slutet av 1700-talet. Visste Sven Wra­nér det?

 

Kanske inte, och det kan inte an­ses bevisat nu heller. Men Ulla-Britt Brodén i Uddevalla växte upp i kvar­teret sedan hennes pappa Johan Ar­vid köpt det 1926, och det är i alla fall vad hon fick höra som barn när de vuxna pratade om husens histo­ria.

 

– Pappa lät dra in centralvärme 1936, och då talades det en del om hur gamla de där kåkarna var, säger hon. Folk sa att det var Gustav III som hade lå­tit bygga dem som nå­gon sorts servicebygg­nader till slottet, och det var aldrig någon som ifrågasatte det.

 

Så här i efterhand kan man, med en blick på bilden över hela kvarteret, kanske dra slutsatsen att det som i så fall byggdes för mer än 200 år sedan var de närmaste husen, de som är lite lägre och smalare och mörkare, och att de större hus­kropparna byggts till se­nare. Men det är en sån där gissning som riktiga historiker som Jan Sterner och Ingvar Henricson brukar gräla på mig för när jag kastar fram.

 

Hur som helst så finns det historiskt gångbara fakta även kring dessa för­modligen nyare byggnader. Gunnel Wengelin, som är sondotter till Jo­han Arvid Brodén, minns till exem­pel den ståtliga portalen som ledde in på gårdsplanen från Södra Kans­ligatan, mot slottet. Man ser på bilden var den finns även om dess prakt inte framgår från den här vin­keln.

 

– Den fanns med som någon form av vinjett i filmen som spelades in när Gävle firade 500 år 1946. När hu­sen revs så bevarades portalen, och jag tror att Länsmuseet fick ta hand om den.

 

Inte nog med det. På den norra si­dan, där begravningsbyrån höll till, fanns en trappa som betrakta­des som mycket pampig. Den var inte speciellt hög, bara ett par steg, men mycket bred. Och det var nå­got särskilt med den, minns Britta Granbom.

 

– Jag bodde i Rettigska palatset både som barn och när jag gift mig och bildat familj, och den trappan kommer jag aldrig att glömma.

 

 

Rettigska palatset
Rettigska palatset

 

 

När det gäller Johan Arvid Brodén så öppnade ju han slakteributik i en lokal ut mot Södra Kungsgatan. En mycket modern butik med vatten som rann längs skyltfönstret, nå­got som många minns än i dag, och den butiken fanns ganska länge på samma plats. När Johan Arvid dog 1939 tog sonen Börje över, och in­nan Norborgs Radio & Grammofon flyttade in i lokalen drev Erik Sohlberg livsmedelsrörelsen vidare un­der en period.

 

Dick Olsson, som många nu kän­ner som fastighetsansvarig på Söd­ra Skeppsbron, var springschas där på 50-talet och har många minnen från den tiden.

 

– Butiksföreståndaren hette Knut Parkelius, och ibland fick man köra iväg smörgåsmat från butiken och på vägen till kunderna hämta nybakade frallor på Lido lite längre upp i backen på Kungsgatan.

 

I andra änden av huset, i hörnet HamiltongatanSödra Kansligatan, har vi redan konstaterat att John Zettergren hade cykelaffär med tillhöran­de reparationsverkstad. Men innan han flyttade in där med alla sina verktyg höll Svenssons skrädderi till i samma lokal.

 

Det minns Ulla-Britt Brodén myck­et väl.

 

Och Britta Granbom komplette­rar med en uppgift som tidigare kommit in även från andra håll, nämligen att det i samma kvarter, men inne på gården, också fanns en tandläkare som marknadsförde sig som löstandsspecialist.

 

Det var tider det.

 

———————————–

Nya besked om Cat Stevens och hans tid i Gävle

 

Skulle Cat Stevens ha bott i kvarte­ret med adressen Södra Kungsga­tan 2-4?

 

– Absolut inte, säger Börje Lind­mark i Hedesunda. Stephen bodde på Norra Kungsgatan, i höjd med te­atern, tillsammans med sin mam­ma Ingrid Wickman. Han hade ock­så en moster, Asta, som bodde i sam­ma hus.

 

Stephen? Ja, Cat Stevens är ju ba­ra ett av de namn som Stephen Demetre Georgiou lagt sig till med. Det var först när hans artistkarriär kom igång i England som han för­stod att hans grekiska namn var li­te för krångligt för skivköparna att komma ihåg.

 

Sedan har han också bytt namn en gång till – till Yusuf Islam, men då handlade det som alla förstår in­te om att sälja skivor.

 

Nå, gossen Stephen växte upp på lite olika ställen men flyttade med mamma till Gävle när det var dags att börja skolan i mitten på 1950-talet. Han gick på Solängsskolan och fick en del vänner där, däribland Börje Lindmark.

 

Ove Hellström, som jag tror är präst numera, var en annan av hans kompisar, berättar Börje. Och Hen­rik Kiwi, som var den som bodde i det där huset på Söder. Den som säger att Stephen bodde där måste ha sett honom gå in där och dragit sina egna slutsatser, men förmod­ligen var han där för att leka med Henrik.

 

Börje Lindmarks uppgifter be­kräftas av en kusin till Stephen som också minns att han bodde i hörnet Norra Kungsgatan-Staketgatan.

 

Så var det med det.

 

Ulf Kriström

————————————————————————————-

april 05, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website