Rådhuset i Gävle, här innanför fanns makten – av Folke Löfgren

 

Publicerat i Gefle Dagblad lördag 7 april 1984

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Här innanför fanns makten

 

 

Det här är en av de två portarna till “den vackraste byggnaden” norr om Dalälven. Den som framställde, att det var den vackraste byggnaden norr om Dalälven var stads­arkitekten Sven Wranér. Själv har jag inte sett alla byggnader norr om Dalälven men jag tycker att rådhuset är stadens vackraste byggnad.

 

Till sin fulla rätt kom rådhuset genom stadsdels­förnyelsen varigenom Slotts­torget frilades och man fick en fri utsikt mot norr från Södra Kungsgatan. De vackra rikt utsirade dubbel­portarna hör till detaljerna som förskönar huset.

 

I Rådhusets förstuga står “Sedan stadens rådhus av­brunnit den 20 september 1776, börjades denna bygg­nad 1784, fullbordades 1790, konung Gustaf III lättade kostnaden genom 4.500 riks­dalers gåva . .

 

Arkitekt var Carl Fred­rik Adelcrantz. Vid stads­branden 1869 förstördes det mesta av all inred­ning. Det lökformade tor­net brann ned, taket stör­tade in och takryttarna föll samman. Återupp­byggnaden av rådhuset kunde emellertid ske i stort sett med bibehål­lande av den ursprungliga elegansen.

 

Ett nytt klocktorn bygg­des, det som vi alltjämt har kvar, men takryttarna slopa­des. Restaureringen ansågs som lyckad. Stadsfullmäkti­ges sessionssal tar emeller­tid priset med sin stuck i tak och väggar.

 

På 1950-talet ville man riva det nuvarande klocktor­net och uppföra tornet som det var före stadsbranden med lökkupol. Förre riksan­tikvarien Sigurd Curman tillkallades som expert. Han ansåg att tornet som bygg­des efter stadsbranden var bra som det var. “Man skall inte tillverka antikviteter”.

 

Så nu har vi det som det är, kompletterat med det fina klockspelet som kom till på doktor Kule Palmstiernas initiativ och med bidrag bland annat av fondmedel.

 

 

Till rådhuset var all makt i staden koncentrerad. Här verkade myndigheterna som svarade för rätt och ordning. Långt in på 1930-talet hade de sina expeditioner och kontor i huset.

 

Då hade rådhuset in­gångar från alla fyra vä­dersträcken. Här hade borgmästaren, samtliga rådmän samt stadsfull­mäktige sina lokaler. Vi­dare inrymdes här magi­strats sekreterarens och notaris publicus, stadsar­kitektens, stadsingenjö­rens och stadsfiskalens samt hela poliskårens kontor. Stadsfiskalen hade ingången från Kungsgatan, poliskom­missarien från Kyrkoga­tan och poliskontoret från N. Rådmansgatan. De öv­riga fick gå stora ingången från Rådhustoget.

 

De fina stora röda sand­stenstrapporna med de vackra portarna på den östra och västra sidan har man tagit bort. I utseende har rådhuset inte förlorat på detta.

 

En viktig del var rådhu­sets omgivning. Platsen mel­lan rådhuset och ån kallades efter stadsbranden för Södra Rådhustorget. Där fö­rekom även torghandel. För att understryka makten och myndigheten hade man framför rådhuset placerat två kanoner riktade mot Gavleån. Dessa kanoner fick emellertid inte stå ifred. En dag hade de rullats ned i ån. År 1891 skänkte John Rettig en fontänfigur av järn. Skulpturen föreställer en skön gudinna som håller ett ymnighetshorn på sin högra axel och ur hornet strömmar vattnet ned i bassängen. Torghandeln upphörde så småningom och idag står fontänen mitt i den så kallade Lilla Rådhusesplanaden.

 

Innan “gudinnan” fick sin slutliga plats förekom det diskussion om åt vil­ket håll hon skulle visa sina behag. Skulle hon ha framsidan vänd mot råd­huset där stadsfullmäk­tige sammanträdde eller skulle man hedra dona­torn John Rettig bättre om man vände henne mot söder så att han från sin bostad på Slottstorget kunde se hennes framsida dagligen. Man beslöt hedra donatorn.

 

Mellan brott och straff var det kort tid i Gävle på 1870-talet. Pojkar som gjort något ofog hämtades av po­lis och pryglades i rådhuset. Att prygel förekom vet man från flera gamla protokoll från 1780-talet.

 

Snus-Maja” återfinns i ett av protokollen. Där står “I anledning av stadsfiska­len därom gjorda anmälan beslöts det den så kallade “Snus-Maja” vid vite av Sex par ris skulle förbjudas all eldning uti hennes förfallna stuga vid Övre Bergsgatan”.

 

Före 1869 års stads­brand fanns vid rådhuset en så kallad trähäst med vass rygg, ett tortyrred­skap, och en skampåle. Brottslingar kunde sit­tande fastbundna på häs­ten sona sina brott. Skam­pålen var också ett rättvi­sans instrument där man band missdådare som se­dan skymfades på olika sätt.

 

Hela rådhustorget var från början kullerstensbelagt. Torghandel förekom där i slutet av 1800-talet. Vid sekelskiftet och ända fram till 1930-talet var där droskstation. Här stod ett tiotal droskor förspända med häs­tar på en linje redo att köra sina kunder. Bakom dros­korna fanns en kur med kupol där droskägarna vän­tade på beställningar. Tele­fon var indragen till vänt­rummet, Ända in på slutet av 1930-talet hade man namnanrop till stadens droskstationer. Man be­hövde endast beställa “Droskstationen“. Det tog lång tid innan man ändrade namnanropet till “Taxi” fastän man bytt hästarna mot bilar.

 

 

 

Torget som man gärna vill se som en del av rådhuset har varit under diskussion. Kullerstenen har bytts ut mot skifferplattor, samt nu senast mot annat material. Idag har vi skridskobanatorget och musik emellanåt — ett trevligt inslag i bilden. På torget skall råda liv och rörelse. Kanske man även sommartid kan hitta någon trivsam användning av tor­get.

 

Den tiden är förbi då borgmästaren trädde ut på balkongen för att hålla vårtal eller mottaga folkets hyllning. Titeln borgmästare är försvunnen i vårt land, så även magistraten.

 

Det är andra tider och andra seder. Överheten gör sig ej så märkbar längre men den kanske finns – vad vet jag.

 

FOLKE  LÖFGREN

 

 

Läs mer om Folke här:

—————————————

september 12, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website