Murénska badhusets historia i Gävle – Jan G Ljungström

 

Publicerades i Gefle Dagblad torsdag 14 september 1995.

 Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Murre jämnades med marken

 

 

I början av maj månad 1907 stod äntligen det dyrbara och storartade Murénska badhu­set färdigt för invigning, en anläggning som Gävle stad kunde vara stolt över. En stor festlighet anordnades den 6 maj i den stora simhallen med högtidstal av konsul Johan Robert Rettig. Några dagar ti­digare hade tidningsredaktö­rer, Tekniska föreningen och ett antal läkare blivit speciellt inbjudna till en förhandsvis­ning och för att ta sig ett pre­miärdopp.

 

Den 8 maj öppnade badhu­set för allmänheten, en badin­rättning som Gävles invånare väntat på i flera år. Den pam­piga badhusbyggnaden upp­fördes mellan åren 1904-1907 efter ritningar av arkitekten Thure Stenberg och kostade totalt 358 800 kronor att upp­föra.

 

Redan i april 1895 väcktes frågan om att uppföra en kombinerad biblioteks-, bad- och gymnastikanstalt genom en motion av tre herrar, Mo­berg, Nordström och Hedvall. Dessa ansåg att det var på ti­den att ordna bland annat en tillgänglig badanstalt för all­mänheten, som det då ansågs vara brist på. Enligt motionen menade man att det vore yp­perligt att placera anstalten på den Stora Holmen (Alderholmen), norr om brandsta­tionen och bad stadsfullmäk­tige reservera en tomt för än­damålet. Stadsfullmäktige meddelade sorgligt nog att det inte fanns möjlighet att anlägga någon dylik byggnad på området, genom att det en­ligt ett Kungligt brev från 1622 var förbjudet att bygga annat än skeppsbyggnader och brädplatser på marken. Den väckta motionen blev därför avstyrkt.

 

När grosshandlaren och riksdagsmannen Per Murén avled 1888 donerade han genom sitt testamente en stor summa pengar, 653 298 kro­nor, till Gävle stad. Staden skulle förvalta medlen och 1899 tillsatte stadsfullmäkti­ge en kommitté för att lägga fram förslag till de Murénska räntemedlen. I april 1903 fat­tade stadsfullmäktige beslut, efter kommitténs förslag, att de tillgängliga räntemedlen skulle användas till uppföran­det av en kommunal badhus­byggnad med gymnastikan­stalt. Byggnaden planerades att uppföras på tomt nummer 77 i första kvarteret, nuvarande polishusets plats. Badanstalten skulle benämnas “Per Muréns minne”.

 

År 1900 hade nämnda kom­mitté gett i uppdrag åt arki­tekten Aron Johansson att ut­arbeta förslag till ett badhus­komplex innehållande en tidsenlig badinrättning, gym­nastiklokaler och folkbiblio­tek. När Johansson upprättat ritningar och kostnadsförlag ansåg man att kostnaderna avsevärt stigit och att de skul­le bli alltför stora. Hans för­slag antogs inte. En annan ar­kitekt, Thure Stenberg, fick 1903 samma uppgift att utar­beta förslag till badinrätt­ning. Hans förslag godtogs emellertid och kostnaderna accepterades. På hösten 1904 kunde byggnadsarbetet sät­tas i gång med byggmästare Ernst Andersson i spetsen och efter ungefär två och ett halvt år stod badhus komplexet färdigt. Ansvariga för det Murénska badhuset var stif­telsen Per Muréns minne som bestod av en styrelse utsedd av stadsfullmäktige.

 

Det murénska  badhuset, eller “Murre” som det kalla­des av gävleborna, kunde er­bjuda många typer av bad, bland annat karbad, romer­ska bad, simhallsbad, bastu, ångskåp och tvålmassage. Man anordnade även skolbad på bestämda tider för Gävles skolungdomar. Från mitten av 1920-talet fanns även solbad inomhus. Man hade installe­rat en så kallad elektrisk stol (kvartslampa) som lyste åt dem som så önskade. Ett sol­bad kostade då två kronor och 25 öre. Baden fanns på olika avdelningar i badhuset. I fly­geln som pekade mot ån (Strandgatan), fanns karbad i två våningar. En gymnastik­sal fanns i den tredje våning­en där AB Gefle MedikoMekaniska gymnastikinstitution var inhyrd från starten, en fö­regångare till dagens populä­ra gym. I flygeln mot Central­gatan fanns i källarvåningen badhusets tvättinrättning och maskinerier som första och andra klassens bastu i de två övre våningarna.

 

 

</noscript>
<span data-src=
Finska badet

 

I den stora ingången från Strandgatan fanns till vänster i den stilfulla och prydliga vestibulen damernas andraklassbad. Den bestod av fyra kar med duschar, rymliga och ljusa hytter. Vägg i vägg med damernas låg herrarnas andraklassavdelning mot gårds­planen. Förstaklassbaden ha­de sin plats en trappa upp, där det i vestibulen stod en byst av Per Murén, tillverkad av fröken Ida Matton.

 

Största intresset tilldrog sig dock bastuavdelningarna, vilka var belägna i flygeln mot Centralgatan. Denna badform hade blivit mycket populär och det var ett glädjande tecken för badhusets ledning.

 

På den andra våningen i samma flygel fanns den stora simhallen med romerska bad och vanliga simhallsbad. Simhallen var hög, ljus och luftig och gav ett tilltalande intryck. Där fanns också en läktare för 600 åskådare. I samma våning som simhallen fanns ett litet trevligt kafé där man kunde få alla slags förfriskningar. På varje badavdelning fanns också mässingsklockor som användes av badgästerna för att kalla på betjäning. Badhuset var öppet alla dagar, måndag – lördag klockan 9 — 21 och söndagar klockan 9 – 12.

 

Simhall. Det Murénska badhuset kunde erbjuda många typer av bad, bland annat karbad, romerska bad, simhallsbad, bastu, ångskåp och tvålmassage.

 

I slutet av 1920-talet hade badfrekvensen ökat och sty­relsen för Per Muréns minne lämnade då ett förslag om till­byggnad med en större sim­hall och karbad. I mitten av 1930-talet hade förhållande­na avsevärt förändrats. Ge­nom att man i allt större ut­sträckning börjat införa bad­kar i våra bostäder, hade allmänhetens behov av kar­bad i stadens badhus avsevärt minskat.

 

Styrelsen ansåg då att man i stället skulle bygga till en ny simbassäng på 25 meter och på så vis kunna använda en bassäng för damer och en för herrar. Eventuellt vissa dagar gemensamhetsbad. Detta för­slag förordades också av stadsfullmäktige.

 

I slutet av 1950-talet hade badfrekvensen minskat kraf­tigt. På grund av allmän för­slitning av fastigheten och in­ventarier, blev omkostnader­na för badhusets verksamhet alltför stora. Förlusten vid ba­det var 1959 drygt 158 000 kronor. Nu fanns bara en ut­väg. Man tvingades stänga det gamla badhuset. Styrel­sen kunde samtidigt redovisa att totalt 3.857.138 badgäster besökt Murénska badhuset mellan åren 1907-1959.

 

Den 27 augusti 1960 stäng­des det Murénska badhuset, ett badhus där tusen och åter tusen gävlebor tagit sina för­sta simtag.

 

Badhuset hade gjort sin insats i samhället och kom, trots sin skröplighet under de senare åren, att lämna ett tomrum efter sig. Badhusets karakteristiska silhuett med sin välkända trappgavel vänd mot Gavleån, hade under sin nära 60-åriga tillvaro utgjort ett minnesmärke över dona­torn Per Murén. Samhällets utveckling med den högre lev­nadsstandarden ställde större krav på offentliga byggnader och när Murénska badhuset tjänat ut var det glädjande att Gävle stad 1957 börjat uppfö­ra en ny badinrättning, som skulle fylla alla krav på ett nytt badhus.

 

Det nya badhuset, Strömbadet, stod färdigt att tas i bruk i augusti 1960. Där­med fick gävleborna ett helt nytt varmbadhus att glädja sig åt. I september 1965 fick man rivningslov på den gam­la badhusbyggnaden och först i april 1966 jämnades “Murre” med marken. Bad­huset hade då hunnit med att vara både pingstkyrka och yrkesskolelokal innan det helt gick i graven.

 

Ett minne blott. I april 1966 jämnades “Murre” med marken. Badhuset hade även hunnit med att vara både pingstkyrka och yrkesskolelokal.

 

JAN G LJUNGSTRÖM

—————————

 

juni 12, 2012

 

Sammanställt och kompletterat med foton av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website