Gefle Dagblad 2.11.1984 / Redaktör: Björn Widegren
GENOM TILLKOMSTEN av Staketgatsleden och stadsdelen norr därom försvann ett stort stycke av det gamla Gävle. Vi fick, sedan grävskoporna gjort sitt, stadsdelen Nordost.
Om Norra Köpmangatan och Norra Kopparslagargatan har jag skrivit tidigare. Nu har turen kommit till Hattmakargatan. Några har kallat gatan för Gävles egen Fleet Street.
I kvarteren Masten och Bordsgossen på Hantverkargatan trycktes på 1930-talet morgontidningen Gefle Dagblad samt eftermiddagstidningarna Arbetarbladet, Norrlandsposten samt söndagstidningen Nya Extrabladet. Det var de som arbetade på tidningarna som satte färg på gatan.
På redaktionerna fanns det poeter och författare, konstnärer, journalister, duktiga yrkesmän som typografer och sättare samt administratörer. Bohemer och drömmare fanns det väl även och så är det än i dag.
Några personalrum eller matsalar höll sig tidningarna inte med, man fick gå på något närbeläget café och få sig en smörgås och kopp kaffe. På 1920-talet fanns det ett café i Arbetarbladets hus som hette Brio och i Gefle Dagblads fastighet låg Café Gevalia.
Några verkliga samlingspunkter för tidningsfolket blev inte dessa caféer. De mera politiskt intresserade gick till Café Linnéa på Nygatan 24.
DEN VERKLIGA träffpunkten för tidningsfolket i staden kom på 1960-talet att bli baren ”Ankaret” på Hattmakargatan 15. Den låg på neutral plats mitt i krysset av Hattmakargatan och Ruddammsgatan.
Där träffades journalister, frilansare, konstnärer med flera för att koppla av över kaffekoppen och diskutera med kollegor. För många blev det vad man kallade en “skapande paus” i arbetet.
Med baren Ankaret var det något speciellt. En tidningsman kallade baren för “Millers saloon” syftande på dåvarande chefredaktören på Arbetarbladet. Föreståndaren för baren kallades ibland för Bordsgossen Roland. Bordsgossen var egentligen namnet på kvarteret, där Gefle Dagblad har sin hemvist.
Kvarteret har i sin tur fått namnet från den gamla latinskolan i Gävle. De äldsta eleverna som fick sitta vid lärarens bord under lektionerna kallades då för bordsgossar.
Föreståndaren var högröstad och talade klartext med alla. Han tycktes känna varenda gäst och sa rent ut vad han tyckte om allt. Han satte färg på “Millers Saloon” eller Ankaret som baren hette. I dag (1984) står det på husväggen “Ristorante Pizzeria Don Peppino“. Baren Ankaret finns inte mer.
Ankaret fyllde samma uppgift som caféerna i tidningskvarteren Klara i Stockholm. Synd att det försvann.
DEN IDYLLISKA Hattmakargatan finns inte heller mer. Där Hattmakargatan korsade Drottninggatan låg förr vackra tvåvåningshus. De hade hörnen mot Drottninggatan avskurna, varifrån man kunde gå in i affärerna. Axel Lidholms herrekipering nu Herr-City AB har ingång i hörnet av Drottninggatan. Det är fortfarande vackert med sin fina ornamentering. Där Hattmakargatan korsar Nygatan var det tidigare avrundade hörn på husen.
“Det Rosa Huset” med Sehlbergs Uraffär har kvar sin gamla charm i två våningar. En påbyggd tredje våning bryter stilen. Jacob Wennbergs hus harmonierade väl med det “Rosa huset”. Det var ett tvåvånings hus med vackra fönsterstycken och gesimser under taket.
Huset är nu rivet och ersatt med en större tegelbyggnad. Där Hattmakargatan bryter igenom Ruddammsgatan har våra båda dagstidningar kostat på sina fasader. På Arbetarbladets fasad mot Hattmakargatan 12 finns en relief av en sågverksarbetare och en hamnarbetare, båda representerande yrken med anknytning till vårt landskap.
Reliefen som är gjord i granit är utförd av konstnären Edvin Öhrström.
Gefle Dagblads fastighet är från sekelskiftet. Det har kvar sin charm från den tiden med gesimser på väggarna under taket. Over hörningången finns en stor klocka som visar rätt tid.
Mot Ruddammsgatan lyser en förstorad kopia av Gefle Dagblads vinjett från gamla tider.
SLUTET AV den gamla Hattmakargatan är helt bortsopad. Staketgatan som förr hade fyra gångbanor på Öster har gjorts om till en autostrada och på norra sidan av Staketgatan vidtar “Berlinmurens” höghus. Det fanns närhet till människorna på gamla Hattmakargatan och det fanns service.
Till Stortorget gick man på onsdagar och lördagar för att handla frukt, grönsaker och fisk med mera. På Hattmakargatan fanns det annars allt vad man behövde. En stor kringla hängde som skylt utanför Matilda Westbergs bageri på Hattmakargatan 12.
Här såldes färska Wienerbröd och andra delikatesser. Matildas specialitet var Kristian X tårta med namnskiffer. Kristian X var den danske kungen som fram till andra världskriget visade sig för danska folket varje morgon ridande på en häst genom Köpenhamns gator.
Granne till Westbergs bageri var John A Sundkvists herrekipering. Hos “John A” på Hattmakargatan gick man in och köpte sin hatt, hette det. Herrekiperingen drevs av “John A” med hjälp av tre söner Olle, Åke och Folke. Nästan mitt emot Gefle Dagblad låg Frans Olssons slakteriaffär som senare övertogs av Hagströms slakteri i Strömsbro. Konsum Alfa hade en speceri- och diversehandel på Hattmakargatan 26 och i grannfastigheten låg H Åströms mjölkmagasin.
Det fanns många häståkare och stall på Hattmakargatan. Bröderna Eriksson drev åkeri på Hattmakargatan 18. De satt på sina flakvagnar med högra benet på flaket och det vänstra dinglande utanför vagnen. En av bröderna såg man på helgdagarna i Heliga Trefaldighets kyrka klädd i så kallade citydress när han kom gående med håven och tog upp kollekt. Yngve Nilsson, som ägde Elkompaniet och bodde på Hattmakargatan 35, gick i Katolska kyrkan. Där hade han börjat som korgosse. Att vara ilgodsåkare tyckte vi småpojkar var finare än en vanlig åkare.
De körde fortare, trodde vi än de andra åkarna.
Efter gatan bodde skrothandlare, trävaruhandlare, målare, skomakare med mera. Man kan tycka att det var en brokig samling människor och hus. Allt passade emellertid in i miljön. Gatan var en idyll med både glada och goda sidor. En idyll som vi aldrig kan återskapa.
FOLKE LÖFGREN
——————————-
juli 02, 2012
Gå till Startsida 
Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be
