GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 9. MEDELTIDEN

 

Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

 

Privilegiebrevet 1446
Privilegiebrevet 1446

 

Kristoffer som grundade Gävle – inte var den kungen någon fähund

 

Vi Kristoffer, med Guds nåde Sveriges, Danmarks, Norges, Vendes  och Götes konug pfalzgreve på Lehn och hertig i Bayern, göra veterligt alla män att vi av vår synnerliga gunst och nåd hava anammat och undfångit med detta vårt öppna brev våra älskliga borgare i Gävle och deras gods i vårt kungliga värn och beskärmelse till rätta.

 

Så inleds — i något moderniserad språkdräkt — kung Kristoffer av Bayerns privilegiebrev för staden Gävle 1446.

 

Vad gjorde Kristoffer mer än grundade staden Gävle? Först några korta persondata.

 

Kristoffer av Bayern
Kristoffer av Bayern

 

Han var född i Tyskland 1418 och förde politisk karriär i kejsarens tjänst.  Sedan hans morbror Erik av Pommern blivit avsatt som kung i de nordiska länderna på grund av sin finanspolitik — på den tiden gjorde folk uppror när skatterna steg för mycket — blev Kris­ter kung i Danmark 1440, i Sverige 1441 och Norge 1442. Hans rike var störst i Europa. 1448 dog Kristoffer vid trettio års ålder utan att efterlämna någon arvinge.

 

Kristoffer är en av våra mest okända kungar. Länge var han också en av de mest misskända. Kristoffer har framställts som ful och ondskefull, lättsinnig och opålitlig samt oduglig i största allmänhet.

 

Anders Fryxells framställning är typisk. Fryxell (1795—1881) är en av Sveriges mest betydelsefulla populärhistoriker. August Strindbergs historiska dramer exempelvis tillkom efter flitig läsning av Anders Fryxell. Fryxell beskriver Kristoffers intåg i Stockholm tillsammans med Karl Knutssson, tidigare riksföreståndare och rival till Engelbrekt:

 

”Folket, som betraktade dem, sade ock sinsemellan, att marsken (Karl Knutsson) var skönare än konungen och mera värdig att bära en krona; och då Kristoffer såg detta, bad han, skämrande Karl att icke gå så nära, ty folket sade då, att Karl borde vara konung och Kristoffer hans tjänare.”

 

Inte nog med att Kristoffer såg löjlig ut och bar sig konstigt åt; dessutom inträffade hungersnöd, och det var kungens fel:

 

“Folket kallade honom därför Kristoffer Barkekonung och till­skrev efter vanligheten denna missväxt konungens syndiga uppförande, ty han levde mycket illa så väl med dobbel och dric­kande som skörlevnad, ehuru hans unga, femtonåriga gemål var den skönaste i norden.”

 

Numera vet man att Anders Fryxell — och andra historiker — alltför mycket litat till Karlskrönikan. Denna skrevs på beställning av Karl Knutsson och är ett propagandaalster av värsta slag. Karl Knutssons rivaler om makten skildras i krönikan som inkom­petenta fähundar och värst var just Kristoffer av Bayern.

 

Förmodligen berodde detta på att Kristoffer var en sällsynt duglig statschef och därför en nagel i ögat på den avundsjuke Karl Knutsson — det var han som senare blev kung tre gånger.

 

Modern forskning, företrädd av fram­för allt Gottfrid Carlsson och Erik Lönn­roth, har kommit fram till — genom att kritiskt granska de samtida dokumenten — att Kristoffer av Bayern ingalunda var någon lättsinnig tyrann, att han förde en framgångsrik utrikes- och fi­nanspolitik och att hans korta regerings­tid var den mest harmoniska under 1400-talet.

 

Kristoffer var den ende regenten i Sverige som under hela det aktuella seklet inte försökte regera landet egen­mäktigt. Han blev vid trontillträdet bunden av en handfästning (en slags författning) som innebar att makten att dela ut slottslän — vilket innebar militär kontroll — skulle ligga hos rådet. Något försök att trotsa handfästningen gjordes inte av Kristoffer.

Inte heller förde kungen pengar ur landet som hans föregångare Erik av Pommern hade gjort. Någon ekonomisk utsugning av Sverige under Kristoffers tid förekom inte och någon Engelbrekt behövde inte framträda.

 

Erik Lönnroth konstaterar:

“I själva verket blev Kristof­fers regering ett exempel på vilket jämviktsläge, som kunde inträffa i Norden, om konstitu­tionell frihet och decentraliserad förvaltning förenades med uni­onell fred. Ändå visade de tre rikena ingen svaghet under dessa år. Både gentemot hansan och gentemot Erik av Pommern, som sökte stöd hos Tyska orden, hävdades de nordiska ländernas intressen med bestämdhet på lång sikt.”

 

Erik Lönnroth har övertygande vi­sat att Kalmarunionen mellan de nordiska länderna låg rätt i tiden. Unionen var naturlig och borde ha bestått. Språkskillnaderna och avvikel­serna i fråga om socialt liv, kultur och samhällssystem var mindre då än nu. dessutom hade de nordiska länderna ett gemensamt intresse att bekämpa den dåtida tyska imperialismen.

 

Kristoffers plötsliga död 1448 utan en naturlig efterträdare innebar i praktiken en dödsdom över unionen, även om det dröjde innan domen verkställdes. Gott­frid Carlsson skriver:

“Hur Nordens öden skulle ha kommit att gestalta sig, om en längre levnad hade beskärts honom, kan givetvis en­dast bli föremål för mer eller mindre sannolika förmodanden. Men mycket tyder på att i sådan händelse det nordiska förbundets framtida bestånd skulle ha tryggats”.

 

Efter Kristoffers död valdes varsin kung i Danmark och Sverige — i Sverige olyckan Karl Knutsson. Båda gjorde anspråk på att bli unionskung. Följden blev helt naturligt krig och så förblev det fram till början på 1800-talet. Otaliga krig mellan de nordiska brödrafolken utnytt­jades av Ryssland som växte fram till en stormakt, senare till en världsmakt.

 

Kristoffer av Bayerns för ti­diga död var en katastrof.

 

LENNART ÖDEEN

 

————————————————————————————-

juni 28, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website