Från stugknuten till skeppets avresa

 

FRÅN STUGKNUTEN TILL SKEPPETS AVRESA

av Väinö Helgesson

Pensionerad Historiker och tidigare chef för Stadsarkivet i Gävle.

 

 

Att ge sig iväg

Adjö, I Sveriges förstår och väldiga, som snart nog, efter som Guds ord säger, skall få sönder bita edra tungor, för den vedermöda som eder övergå skall. Adjö, I glupande ulvar, som låter Sveriges folk komma i den olycka, att få betala flera tusende riksdaler, som har utkrävts av och påkostats dem, som har åtlytt Guds befallning, och predikat Guds ord till andras frälsning; I tidens visa, som har varit drivfjädrar till de oskyldigas tvång och häktelser. I som lärer för löns skull, och vill vara herrar i edra ämbeten; eder lyckönskar jag, att få bortsopas med fördärveisens kvast till helvetets eviga fördömelse.

 

(Ur Erik Janssons Avskedstal)

På sensommaren 1845 stod det klart att Erik Jansson med omkring 1 200 anhängare förberedde en utvandring i stor skala. I februari 1846 berättades det att erikjansarna i Hälsingland redan samlat ihop 14 000 riksdaler och tänkte köpa ett eget fartyg för överfarten till USA. Under våren har norrlandstidningarna många notiser om jansare som är beredda att utvandra och i juni samlas ett stort antal emigranter i Gävle. 30 juni lägger skeppet ” Wilhelmina ” ut från hamnen på, som det skulle visa sig, sin långa och mödosamma resa till New York. Det är inledningen på den första stora utvandrarvågen från Sverige, som för Gävles del varade mellan 1846 och 1857 och innebar att cirka 2 200 personer avreste från Gävle på i huvudsak gävleskutor.

Min del i undersökningen av utvandringen över Gävle avser att belysa emigrantens väg från hemmet till utvandrarskeppet. Jag anser det vara en viktig del av hela utvandringsförloppet som hittills knappast alls beaktats av emigrantforskare. Det källmaterial jag framför allt utnyttjat är tidningarna; Norrlands-Posten , Gefleborgs läns tidning (från 1848 omdöpt till Gefle), Hudiksvalls Weckoblad och Helsi (Söderhamn). Dessutom har jag gått igenom ett stort antal emigrantbrev, både opublicerade och tryckta.

 

Det finns många dramatiska ögonblick för utvandrare. När det definitiva beslutet att resa fattas, när bohag och (i flera fall) hemman säljs, när man för (oftast) sista gången ser sitt hem och sina släktingar. Tyvärr saknas nästan alltid uppgifter från dessa tillfällen i emigrantbreven. Och det är ganska naturligt. Vid dessa tillfällen har man oftast kontakt med släkt och vänner och det finns inget behov att skriva om det. Annat är det om sjöresan, ankomsten till Amerika och framför allt om den första tiden i det nya hemlandet. Här föreligger ett helt annat behov av att underrätta anhöriga, antingen för att mana till eller varna för att komma efter.

 

Även om det förekommit sporadisk utvandring till USA under det tidigare 1800-talet var en massutvandring en ny företeelse. Det gällde att veta vart man skulle i USA, sälja sin egendom, skaffa tillräckligt med pengar, få plats på någon båt, skaffa prästbetyg och pass, ordna färden till hamnorten och förse sig med mat för överfärden.

Erikjansarna har varit framgångsrika i planeringen av sin utvandring. I december 1845 landsteg Olof Olsson , från Söderala och en av jansarnas ledande män, i New York efter en tre månader lång resa från Gävle med briggen ” Neptunus “. Hans uppgift var att välja en plats där sekten kunde slå sig ner. Inom någon månad når hans brev jansarna i Sverige. Han är mycket lyrisk över vad han sett: “Det är ett land likt himmelriket. Det rymmer allt sant, gott och fritt. Det är ett land för verksamhet. Ett land där arbetaren får såväl äta sin vetebrödskaka som regenten”. Han rekommenderade sina trosfränder att slå sig ner i Henry County, Illinois , på den plats som sedermera döptes till Bishop Hill . Därmed var målet för resan utstakat.


 

I min egen släkt är det många som utvandrat till USA vid skilda tidpunkter och av olika anledningar. Redan 1846 for ett tiotal släktingar med erikjansarna från Ovanåkers socken i Hälsingland. De reste med skeppen “Solide” och “Wilhelmina” via Gävle. Min farfar övergav 1906 min farmor och tio barn och utvandrade till okänd ort i USA. År 1911 reste min faster Maria till Des Moines i Iowa, där hon blev kvar och bildade familj. Fotot på farmor och hennes barn är taget 1923 när Maria (tredje stående från vänsterj besökte hemmet i Knåda i Ovanåkers socken. Hennes son Thomas bor idag med familj i Dallas, Texas.

 

Även finansieringen av utvandringen har varit framgångsrik. Genom att sektens medlemmar sålde sin egendom och lade pengarna i en gemensam kassa säkrades även mindre bemedlade anhängares överresa. Det är tveksamt om intäkterna av det sålda motsvarade det reala värdet (i lågkonjunktur och med stort utbud), men enligt tidningsuppgifter var det en imponerande summa man fått ihop. Norrlands-Posten utlåter sig: “Deras penningtillgångar uppfattas nu vida högre, än ryktet visste säga förliden höst, och säges gå på miljontalet”. Reskassan räckte gott och väl för överfarten.

Att skaffa plats ombord

 

På riksarkivet finns bevarat det avtal som slöts mellan befraktarna, jansarna Jon Olsson, Erik Olsson och Olof Jonsson i Söderala och skepparen J A Back i Gävle den 22 maj 1846. Jag skall utförligt referera det, eftersom det är mycket belysande för villkoren för överfarten.


 

Back förbinder sig att innan slutet av juni på barkskeppet ” Wilhelmina ” i Gävle mottaga och till New York överföra högst två hundra passagerare på följande villkor. Passagerarfrakten för två hundra personer betalas med 6 666 riksdaler banco, som erlägges vid ombordgåendet med avdrag av vad då redan må vara förskottsvis betalt. Skulle passagerarnas antal, små och stora inberäknade, komma att utgöra mindre än 160 personer, rabatteras frakten med 166 riksdaler. Skulle fartyget förolyckas före ankomsten till Helsingör återbetalas halva fraktsumman.


 

Det åligger kaptenen att förse passagerarna med erforderligt kvantum vatten beräknat till en kanna (2,6 liter) om dygnet för varje person och ved samt hålla kabyss och förse dem med så försvarliga sängplatser som åstadkommas kan.


 

Passagerarna äger rättighet att mot samma fraktbetalning medföra för resan erforderlig proviant och dem tillhörande kläder.

 

Skulle passagerarna ej få amerikanska regeringens tillstånd att landstiga i New York, så förbinder sig befraktarna en för alla och alla för en, att återgå med skeppet till Gävle. Detta mot en fraktsumma motsvarande den totala frakten såväl för passagerare som för järn, och vilken fraktsumma förskottsvis betalas före avresan från New York.


 

I handpenning är lämnade 500 riksdaler, varav 333 riksdaler återställes till befraktarna i fall de genom auktoritetsbetyg innan 5 juni, styrka, att passagerarna ej fått pass, att ifrån Sverige sig till New York begiva. Kan ett sådant betyg ej åstadkommas, tillfaller hela handpenningen rederiet.


 

Fartyg och passagerare skall vara segelfärdiga senast vid nästkommande juni månads utgång, och tidigare om så kan åstadkommas. Den av kontrahenterna som föranleder uppehåll utöver denna tid, erlägger till den andre 66 riksdaler för varje överskjutande dag.

 

Sedan utrönt blivit att något hinder icke möter passagerarna för erhållande av resepass ifrån Sverige, skall genom undertecknad Erik Olssons försorg till herr C E Rahm , såsom korrespondensredare av skeppet” Wilhelmina”, översändas i avräkning på frakten 1 000 riksdaler banco.

Avtalet slöts genom edsvurne skeppsklareraren Conrad Holmberg, som även framdeles kom att spela en aktiv roll som reseförmedlare för redare och skeppare gentemot emigranter. Överhuvudtaget synes svårigheten att få tag på båt i huvudsak gällt 1846 när den stora samlade janseutvandringen ägde rum. Från 1848 kan man regelbundet i norrlandstidningarna se annonser om

sjölägenheter till New York.

SJÖLÄGENHETER.

 

Med galeasen Venus , skepp

 

. N. P. Björck blifver till denna veckas slut lägenhet fur fraktgods Jill Stockholm. Närmare underrättelse lemnas af Engström & Luth

Sjölägenhet från Gelle till Newyork för passagerare blir med nya skeppet Elisabeth , kapten N. E. Ljungberg , som afseglar i början af Juni månad. Närmare underrättelse meddelar Skeppsklareraren Conr. Holmberg

 

Sjölägenhet från Söderhamn till Newyork för passagerare blir med snällseglande skonerten Sophie , kapten kapten B.M. Lieberg, som afseglar i början av Juni månad. Närmare underrättelse meddelas i Sundsvall af Skeppsklareraren E. Rothman och i Gefle av Conr. Holmberg

 

Annons i NorrlandsPosten 10/5 1849

 

 

Resekostnader

 

Det här refererade avtalet kom att bli normgivande för resorna över Gävle. Ekonomiskt var det ett bra avtal för passagerarna. För 6 666 riksdaler banco skulle 200 personer få åka med “Wilhelmina”, dvs 33 riksdaler styck. Nu kom bara 120 att fara, vilket innebar 54 riksdaler. Ca 50 riksdaler, inklusive vatten och ved, kom att bli den vanliga summan från Gävle, något skiftande pga antalet passagerare.


 

Vad gäller matkostnaderna finns det uppgifter från skeppet “New York” som lämnade Gävle i slutet av oktober 1846. Med 185 passagerare hade man köpt proviant för 549 riksdaler, dvs ca 3 riksdaler per passagerare.


 

Förutom rese- och matkostnaderna tillkom en landstigningsavgift i New York på ca 8 riksdaler. Den totala kostnaden för “Wilhelminas” passagerare var således mellan Gävle och New York omkring 65 riksdaler banco. Enligt markegångstaxan för Gästrikland 1846 var en årslön för en dräng ca 150 riksdaler. En tunna råg värderades till 10 och ett lispund (8 1/2 kg) smör till 5 riksdaler banco.


 

Endast halva summan skulle betalas tillbaka om fartyget förliste innan ankomsten till Helsingör, därefter ingenting. Detta bör nog ses som en normal riskbedömning för dåtidens sjöfart med ofta förekommande olyckor. En riktig ekonomisk katastrof hade det kunnat bli för “Wilhelminas” jansare om en annan klausul lösts ut i avtalet. Om man inte kom i land i New York förband man sig att betala en returresa till Gävle.


 

Pass

 

En punkt som erikjansarna garderade sig mot var vad som skulle hända om man inte fick pass. I värsta fall skulle man förlora 500 riksdaler och i bästa 167 riksdaler. Farhågorna var nog inte alltför stora att man skulle nekas pass, eftersom bl a Olof Olsson och en grupp om sju jansare fått pass under hösten 1845 (de senare åkte med skeppet ” Ceres ” från Söderhamn, som förliste vid Öregrund men räddades ). Men det skulle bli krångel med passen. Landshövding L M Lagerheim i Gävleborgs län har uppenbarligen fått kalla fötter inför den förestående massutvandringen från hans län.


 

Den passlagstiftning som fanns under 1800-talets första hälft var inte anpassad för permanent utvandring. Lagstiftningen var olika för olika samhällsgrupper, men för t ex gesäller, arbetare och tjänstefolk var det ett generellt förbud mot utrikesresor. Landshövdingen kunde emellertid göra undantag genom att utfärda pass “i händelse en eller annan av dem skulle bevisligen behöva att för enskilda angelägenheter på någon tid resa utrikes”. Men angelägenheten skulle prövas “efter företedda trovärdiga bevis av husbonde, sockenpräst och kronobetjänte på landet och i stad av magistrat”.


 

Fram till 1840 var den som skulle resa eller två godkända män tvungna att borga med 100 riksdaler för att resenären kom tillbaka i tid. Borttagandet av borgensskyldigheten innebar att man även i övrigt såg mildare på tillämpningen av passlagstiftningen. Men Lagerheim vägrade utfärda pass för jansarna som skulle åka med “Wilhelmina”. Han tolkade passbestämmelserna som att den resande behövde Kungl Maj:ts tillstånd för att flytta utomlands.


 

När jansarna nekades pass skickade man en deputation till regeringskansliet i Stockholm. I den besvärsskrivelse Jon Olsson överlämnade betonas de stora uppoffringar och kostnader man redan fått vidkännas då man sålt all fast och lös egendom. Och man hade ju redan ett avtal med skeppsredaren som skulle medföra ytterligare kostnader om man ej fick pass. Man anhöll därför om Kungl Maj:ts tillstånd att få resa till Amerika.

Under 1840-talet hade en markant omsvängning skett i Sveriges politiska liv. De liberala idéerna började få större genomslagskraft och med Oscar I: s trontillträde 1844 genomfördes en hel del reformer inom social- och näringslagstiftning. Även den föråldrade passlagstiftningen var under översyn och omarbetning. Med hänvisning till detta nöjde sig Kungl Maj:t med att tolka bestämmelserna så att inget tillstånd behövdes för att resa utomlands förutom pass utfärdade av länsstyrelserna. Därmed återvisades ärendet till landshövding Lagerheim i Gävle, som utfärdade pass för Olsson och de övriga jansarna, och därefter tycks inte landshövdingen ha gjort några svårigheter. Men sådana kunde finnas innan man infann sig på landskansliet på slottet i Gävle.


 

Trovärdiga bevis

 

Som ovan nämnts skulle husbonde, sockenpräst eller kronobetjäning ge “trovärdiga bevis” för nödvändigheten av att resa utomlands. I praktiken kom det bl a att tolkas som att resenären skulle ha betalt sin skatt, inte ha någon rättegång som väntade och inte ha några obetalda skulder. Ett exempel på den vida tolkningen kan man hitta i Hudiksvall 1850 när det blev känt att en större utvandring var på gång från norra Hälsingland. Handlarna i staden påstod sig ha erfarenhet av att rätt många emigranter inte betalade sina skulder innan de gav sig av. Därför kom handelsföreningen överens med pastorsämbetena att dessa skulle underrätta föreningen innan man utfärdade prästbetyg.


 

Hudiksvalls Weckoblad tog ett eget initiativ för att kontrollera försumliga emigranter: “Enligt allmänt gängse sannolikt rykte, lära nedannämnde personer, med första passande sjölägenhet, ämna begiva sig av till guldlandet Amerika; och då möjligen det kan vara nyttigt för affärsmän, och måhända även andra, att hava reda därpå finna vi det icke ur vägen därom nämna”. Med den motiveringen räknade man upp alla från Ljusdal, Hassela, Färila, Gnarp m fl socknar som tänkte resa. Tidningen var mycket välunderrättad och uppenbart är att man måste ha fått informationen via pastorsämbetena.


 

Om inte hela familjerna utvandrade förekommer att den som reste skulle ha tillstånd för att få ut prästbetyg. Det finns en del sådana handlingar bevarade i Bollnäs kyrkoarkiv. Oftast är det föräldrar som ger barn tillåtelse att fara eller äkta makar som medger att den ena åker eller förmyndare som låter myndlingar åka. Oftast är intygen helt kortfattade och stereotypa, men i bland anas känslorna som hos E Engman i Lenninge: “Då jag och min hustru hava gemensamt beslutit överfara till Norra Amerika; men jag av oberäknade omständigheter hindras från denna resa; så, enär min hustru vill utan mitt sällskap begiva sig åstad och jag icke, till förekommande av oangenäma uppträden vill hindra henne i sin önskan och föresats, vill jag härmedelst bifalla hennes avfärd med villkor, att därest icke jag kommer efter till Amerika, hon bör efter 2 ne års förlopp vara till Riket återkommen och fortsätta vårt äktenskap, vilket härmed till bevis meddelas. Bollnäs den 16 juni 1849.”


 

Passkontrollen

 

Det finns få konkreta uppgifter om passkontroll och passfiffel under den tidiga utvandringen. Ett undantag utgör händelserna kring skonerten ” Sophies ” avgång från Gävle i oktober 1846 med 95 jansare. Enligt tidningarna började det med att en kvinna från Söderhamn, Martha Walenius , bitterligen klagade över att jansarna lockat med hennes 12-åriga dotter Maria till Gävle för att utvandra. En ädel man bekostade hennes resa med ångbåten “Norrland” från Söderhamn till Gävle för att leta reda på dottern. Vid ankomsten till Gävle kontaktade man stadsfiskalen, som snabbt skaffade båt och roddare, och gav sig ut på redden där “Sophie” låg klar för avgång. Trots “sträng visitation” återfanns inte flickan och modern var nära att falla i förtvivlan.


 

Stadsfiskalen beslutade att göra en ny undersökning och gav sig igen ut till båten tillsammans med modern och polisbetjäningen. Han lät lägga på luckorna till skeppet och posterade vakter vid dem. Därefter började han efter “folkpasset” ropa upp passagerarna som en i sänder granskades. Bland dem som sist kom upp ur båten var Maria, som gråtande föll sin mor om halsen.


 

En skräddarmästare från Härnösand hade från ångbåtsstation till ångbåtstation följt efter sin “förlupna” hustru med deras ettåriga barn. Vid visitationen återfanns hon och erkände att hon utnyttjat en annans pass. Hon ångrade sin handling och begärde att få komma i land och återvända hem.


 

Även en man från Forsa socken fick igen sin hustru och sitt barn, och Brita Olsdotter , likaledes från Forsa, fördes i land då hon använt en annan kvinnas pass. Gefleborgs läns tidning konstaterade: “Inalles sex personer hava genom vår nitiska stadsfiskals bemödanden blivit ertappade, själva hava de ej föranstaltat om uttagande av prästbetyg eller pass, vilka anskaffats av deras s. k. Profet (syftar på Erik Jansson, förfs anm), även under diktade namn”.


 

Även Norrlands-Posten kommenterade händelserna: “Alla dessa bedrövliga förhållanden visa, att, oaktat det är bekant att vederbörande ej obetingat utfärdat pass åt utvandrarna, likväl en ytterligare försiktighet är av nöden; ty det visar sig att ErikJansarna äro lika samvetslösa som förslagna då det gäller att befrämja egna syften”.

 

Händelserna kring “Sophies” avgång är intressanta ur flera aspekter vad gäller pass och passkontroll. Det kan ju konstateras att det fanns en passkontroll och att den kunde vara effektiv – om stadsfiskalen lade manken till. Det är först i andra försöket han avslöjar fiffel med passen.


 

Men det förekom alltså fiffel och det tycks mest bestått i att landshövdingen har utfärdat pass men att det utnyttjats av någon annan än det var utställt på. I normala fall var nog inte risken för upptäckt alltför stor. Det är ju tiden innan fotot används och om den uppgivna åldern något så när överensstämde kan det inte ha varit lätt för stadsfiskalen att se att Anna Persdotter från Vik i Bollnäs egentligen var Brita Olsdotter från Forsa. Det i emigrationshistorien välkända fenomenet med passfiffel förekom alltså även under denna tidiga epok.

 

En källhistoriskt intressant uppgift får man när visitationen sker efter “folkpasset”. Stadsfiskalen har alltså haft en förteckning över de passagerare som skulle åka med “Sophie”. Denna typ av förteckningar finns tyvärr inte bevarade för den tidiga utvandringen. Det gör att man är hänvisad till de ankomstlistor som finns bevarade i USA för att identifiera de individer som for över Atlanten.


 

Efter att ha fastnat i passkontrollen återvänder vi till emigrantens hembygd för att följa med på färden till Gävle.


 

Resan till Gävle

 

Hur besvärligt det var att ta sig till Gävle berodde helt naturligt på var man bodde. De flesta utvandrarna över Gävle kom från Hälsingland och Gästrikland, men det kom även en del från Dalarna, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Uppland och Västmanland.


 

Det finns få uppgifter om resan till Gävle och det är inte så konstigt när emigranterna i första hand ville berätta om sjöresan och hur det gick i det nya landet. Men några finns det, bl a i pionjärutvandraren Gustaf Unonius nedtecknade minnen. Unonius med hustru och tre vänner for våren 1841 till New York med det ståtliga gävleskeppet ” Minnet “.


 

Gustaf Unonius

Unonius bodde i Uppsala och de sista fjorton dagarna där tillbringades på avskedsbjudningar i den talrika umgängeskretsen. Men 11 maj startade resan mot Gävle och då hade redan resebagaget forslats dit. Efter att ha intagit resefrukosten hos svågern — utan skålar, tal och avskedsord; det var för känslosamt – startade resan. Inte mindre än tjugo vagnar med hästar drog i väg mot Högsta gästgiveri i Bälinge socken, dit en mängd anhöriga och vänner hade beslutat följa med. Dessutom hade avresan “kallat ut nästan halva staden” på gatorna för att vinka farväl.

Under uppmuntrande sånger från sångarna i första vagnen for man till Högsta där man intog varjehanda förfriskningar tills det började lida mot kväll. Unonius ville inte skriva ner de sista ögonblicken med mor, syskon och vänner: “En sådan stund kan väl skildras, men dock ej fattas av någon annan än den, som själv har erfarit allt vad den innebär”.

Från Högsta hade Unonius glömt att beställa “resvagn” till Gävle så resan skulle fortsätta med “bondvagn”. En av vännerna tillät emellertid inte detta, för Unonius hustrus skull, utan ställde sin egen vagn till förfogande. Sedan hästarna spänts för vagnen och medan sångarna sjöng påbörjades den sista etappen till Gävle, med “tämligen ystra skjutshästar”.

Trots att man skickat bagage före till Gävle hade man en egen vagn lastad med koffertar och varjehanda saker. Det var något resenärerna skulle komma att ångra då man i USA fick betala betydliga övervikter och då mycket hade kunnat köpas billigare där. Alla saker, inklusive herrarnas klädsel -“bolstervarsrockar, röda halsdukar och tämligen vidbrämade halmhattar” — gjorde att gävleborna tog resenärerna för ett resande teatersällskap. Det stod man ut med. Men ledsammare var underrättelsen om att det skulle dröja ett tag innan skeppet var klart att avsegla.

En sådan pampig resa från hemorten till Gävle var säkert få utvandrare förunnad. Unonius berättelse visar också att det var klasskillnad på hästvagnarna. Att åka “bondvagn” var inget för fina fruar. Det var emellertid just vad den unge Eric Norelius , sedermera berömd kyrkoman och Augustanaordens grundare , fick göra när han startade sin resa i Hassela.

Under vintern 1850 började amerikafebern att sprida sig i Hassela. Under ledning av den välbärgade bonden Joris Per Andersson beslutade en stor skara att emigrera till USA. Till skillnad mot Unonius skriver Norelius ner sina känslor vid avskedet från hem och familj. “Till och med i dag, när jag tänker på detta avsked, detta viktiga ögonblick, är mitt hjärta färdigt att brista”, säger Norelius, 66 år efter det han som sjuttonåring lämnade hemmet. “Och det kändes som om hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig” minns Norelius när han kastade en sista blick på hembyn Norrbäck.

Allt nog, den 18 juli 1850 satte Eric sin lilla koffert i faderns gamla vagn och hästen började sin vandring mot Hudiksvall. Modern steg av i Hassela kyrkby medan fadern körde fram till staden. I Hudiksvall blev Eric utskrattad av några skolkamrater, som inte kunde förstå hur han kunde vara så dum så att han for till Amerika. “Du måtte ha blivit anhängare till Erik Jansson”, retades de.

En vacker söndagsmorgon den 21 juli 1850 gick utvandrarna ombord på ångbåten ” Thule “. Det var första gången Norelius åkt ångbåt och det var så nytt och spännande att det hjälpte till att skingra sorgen över att lämna hemlandet. Vid 17-tiden anlände man till Gävle: “Vi hade aldrig sett en så stor stad och därför syntes den oss vara alldeles enastående”, var Norelius kommentar. Men liksom Unonius fick norrhälsingarna ett dystert besked. Det tingade skeppet ” Oden ” skulle inte gå förrän om tre veckor: “Detta gjorde oss mycket modfällda, men det var inte annat att göra än att underkasta sig det oundvikliga”.

Unonius och Norelius exempel visar att man använde hästskjuts och ångbåt för att ta sig till Gävle. Redan från början av 1840-talet trafikerade ångbåtar regelbundet Norrlands kuststäder. “Örnsköld”, “Norrland” och “Motala” hade bestämda turer och från 1849 kom två flott inredda fartyg, “Thule” och “Berzelius”. Det finns flera tidningsnotiser om att många norrlandsutvandrare anlände till Gävle med ångbåtarna. En resa mellan Hudiksvall och Gävle med däcksplats kostade år 1849 1 riksdaler och 26 skilling (enligt turlistan för “Motala”) och som vi såg startade Norelius på morgonen och var i Gävle vid 17-tiden. För dem som hade nära till kuststäderna var ångbåtarna ett säkert och snabbt alternativ.

Värre var det med häst och vagn. Åtminstone om man inte hade möjlighet att hyra privat av någon bonde. Den s k gästgiveri- eller hållskjutsen var dyr, krånglig och långsam. Körningstiden var bestämd till en och en halv timme per mil och kostnaden låg vid mitten av 1800-talet kring 16 skilling per mil för häst och 2 skilling för vagn. Enligt vägbeskrivningar var det ca 14 mil mellan Hudiksvall och Gävle på den tiden. En person med häst och vagn skulle således få betala drygt fem riksdaler och resan skulle ta över 20 timmar, dvs man tvingades också till en övernattning.

Att man vandrade till fots till utskeppningshamnen kan ju också ha förekommit av ekonomiska skäl. Om man fick iväg bagaget med häst och vagn eller båt kan det mycket väl ha varit fallet. Det finns få belägg, men den 12-åriga Maria som fastnade i passkontrollen vid skonerten “Sophies” avgång 1846 (se ovan) berättade dramatiskt om hur en karl av en flock erikjansare, som tågat förbi hennes hem, tagit henne om livet och burit henne ett stycke, varefter hon blivit tvingad att följa hopen till fots i sju mil. Visserligen dementerar Maria vid nästa förhör att hon tvingats med jansarna, hon gick med frivilligt, men det visar ändå att jansarna ofta gick till fots på sina färder. Och det kan flera säkert även ha gjort till ut- vandrarhamnen.

Vistelsen i Gävle

 

Vistelsen i Gävle blev för många av utvandrarna väldigt utdragen. Det handlade ofta om tre, fyra veckors väntan efter avtalad avgångstid. Om avtalen var av samma innebörd som för “Wilhelmina” 1846 rörde det sig om stora förluster för rederierna.

66 riksdaler om dagen kostade en försening (se ovan sid 12). “Wilhelmina” kom att gå vid rätt tidpunkt, men hon var snarare ett undantag än en regel.

Att det så ofta blev förseningar har nog till en del berott på att många av emigrantfartygen var nybyggen som kom direkt från stapeln. Det måste ha varit svårt att beräkna exakt avgångstid för fartyg som inte var färdiga när avtalen skrevs. Det kunde lätt bli förseningar vid byggnationen, när utrustningen skulle göras klar, när stångjärnet skulle lastas etc.

I alla händelser gällde det att fördriva tiden i Gävle, för Gustaf Unoniu s med sällskap i drygt tre veckor våren 1841. Förutom svårigheten att beräkna avgångstid var det psykologiska orsaker som gjorde att man inte återvände till Uppsala. Det var alltid värre att ta farväl en andra gång. Men just för att väntan kunde bli lång ville man inte ta in på stadshotellet eller gästgivargården. Man ville ha en billigare bostad, men det var inte lätt. Sällskapet fick “utstå den mest besvärliga och närgångna frågvishet” om varför man inte tog in på Gästgivargården och “varför vi ville dröja en tid i en stad, som just icke hade att erbjuda några särdeles märkvärdigheter”.

“De goda husvärdarna i Gefle” brukade hyra ut rum till resande, men den här gången var det nästan omöjligt tills “en beskedlig änkefru” slutligen förbarmade sig över dem. Hon blev storligen förundrad när hon fick veta att det inte var något resande teatersällskap utan emigranter som skulle fara med skeppet “Minnet” till New York. På några timmar blev det ett allmänt samtalsämne i staden, vilket gjorde “att vår värdinna under vår därvarande vistelse erhöll dagligen ett dussin visiter mer än vanligt”.

Unonius hade turen att bli uppsökt av en gammal studentkamrat, då lektor på Gävle gymnasium, vilket mycket lättade upp tillvaron. Ändå tyckte Unonius att vistelsen blev tämligen enformig. Bäst tyckte han om att vandra utmed ån och hamnen, “den vackraste plats Gefle har att erbjuda, och den enda där den välmående handelsstaden kan komma en att känna en liten poetisk lyftning. Här är liv, rörlighet och verksamhet”.

Den sista kvällen på landbacken tillbringades med lektorn och några andra bekanta från studenttiden. “Det var den sista, glada efterklangen av studentlivets dityramb”, och Unonius var övertygad om att han aldrig mer skulle få höra Bellman sjungas på ett sådant sätt.

Sedan man väl kommit ombord, och Unonius sällskap fick bo bra eftersom man var bara fem personer, tog det ytterligare några dagar innan man kunde lämna Gävle. Eftersom det var motvind kunde skeppet inte gå, utan fick ligga vid Gråberget i Bönan och vänta tills vindarna vände.

Man förstår att väntan kunde bli enformig om man snabbast möjligt ville komma till New York. Det gick ingen nöd på Unonius med sällskap i Gävle. Det var betydligt värre för de första erikjansarna som seglade ut från Gävle.

Vid Järntorget bodde flera av de ledande männen inom varvs- och rederinäringen. Lavering av A. Bång. Ur Gävle stads historia, 1946 sid 74.

 

Vid midsommar 1846 samlades cirka 200 jansare i Gävle. Enligt det kontrakt som slutits med skeppa ren på “Wilhelmina” skulle detta skepp avgå senast före juni månads utgång. Så kom också att ske då man lättade ankar den 30 denna månad. “Wilhelmina” tog bara 120 passagerare, så ett 80-tal personer drog vidare mot Stockholm för att försöka få båtlägenhet därifrån.

Det var alltså bara en vecka de första jansarna behövde stanna i Gävle. De flesta bodde i en större sjöbod på Islandsholmen men en del också i en lada på Sätra. Det stod man nog ut med, men värre var att man trakasserades av en del av gävleborna. Enligt Norrlands-Posten utsattes emigranterna för “pojkars och andra lättsinniga personers våldsamma tilltag medelst stenkastning och andra tapperhetsprov”. Gefleborgs läns Tidning talade om att de förolämpades och förfördelades av pojkar och vettvillingar. Båda tidningarna, som i övrigt var starkt kritiska mot jansarna, fördömde tilltagen och framhöll att sektmedlemmarna höll sig stilla och oförargliga och inte på minsta sätt ofredade någon. Midsommardagen förrättade man sin gudstjänst i ett rum på Sätra.

 

 

GÄVLE ISLANDET och ISLANDSHOLMEN 850-talet.

 

I fortsättningen blir det sparsamt med notiser om hur emigranterna tillbringade sin tid i väntan på avgång. Inför “Solides” utresa i augusti 1846 noteras emellertid i Länstidningen en tragisk historia med en jansare som avlider. Mannen hade besökt några vänner och “vid avskedstagandet från dem råkat bliva med vin så undfägnad att han fått sig ett rus”. Detta ansågs av trosförvanterna så syndigt att han blev utesluten och vägrades följa med på resan. Hustrun och barnen övergav mannen: “Dessa hade mera fasthet i sin tro än i sin kärlek till man och far”. De gick ombord och hustrun avslutade med: “Sörj du för din själs salighet, jag sörjer för min”.

Den fromme mannen delade sin kontanta förmögenhet på i 100 riksdaler så att hustrun och barnen fick 800 och att han själv behöll 300 riksdaler. Men därefter sörjde han “så tröstlöst, kanske mera över sitt avfall från församlingen än över skilsmässan från det i livet käraste, hustru och barn, att han ådrog sig en sjukdom, som slutade med döden, och blev här sistlidne söndag kristliga begraven”.

Det sista jansefartyg som lämnade Gävle 1846, skeppet “New York”, kom inte iväg förrän 25 oktober när höststormarna börjat vina. Även den båten var tvungen att avvakta gynnsamma vindar vid Gråberget. Under dessa dagar insjuknade en mor och son och fördes till staden för att komma under läkarvård. Detta spred sig strax bland kvarvarande vänner och trosfränder och två personer gav sig genast av till Bönan för att överta de insjuknades platser. Inte utan skadeglädje rapporterade emellertid Länstidningen att skeppet hunnit gå innan de hann fram “och resenärerna måste till staden snöpligt återvända”.

Under den fortsatta perioden av utvandring över Gävle slutar som sagt tidningarna att skriva något närmare om emigranternas vistelse i staden. Eric Norelius, som vi tidigare följt från avfärden från Hassela, berättar emellertid om hur han tvingades vänta tre veckor på skeppet “Odens” avgång den 15 augusti 1850. Till husrum upplät kaptenen ett tomt magasin på Islandet vid Gavleån och Norelius konstaterar att man inte led någon nöd, då det var sommar. Under väntetiden kompletterade man reseförråden och skaffade pass hos landshövdingen. Norelius hade prästbetyg med sig och fick sitt pass utfärdat den 3 augusti, dvs efter det att fartyget egentligen skulle gått. Det visar att det sedan 1846 mera blivit en formsak att få pass utfärdat.

En remarkabel händelse, som Norelius och gävletidningarna skriver om, inträffade medan “Odens” passagerare väntade på avgång. En före detta gävlebo, J E Forsgren, som vistats 18 år i Amerika och var en av ledarna för mormonerna, hade varit i Gävle några veckor och haft åtskilliga hemliga sammankomster för att värva anhängare. Den 6 augusti uppträdde han på ett allmänt möte i det fria vid Brynäsbackarna. “Efter ett väldigt predikande” inför en talrik folkskara döpte han ett antal personer, ett “dop, vilket försiggått under kroppens neddoppning i vatten”. De flesta som döptes var passagerare just från “Oden” och skeppet “Condor” som också lämnade Gävle för New York i augusti. Den nitiske stadsfiskalen ingrep emellertid och “ledsagade fantasten till sitt logi under folkhopens gäckande hurrarop”. Med Norelius ord: “En stor hop följde polisen och hans offer in i staden, skränande och hånande, medan ett fåtal kände, att den nitiske mormonpredikanten liknade en from och stillsam martyr, som fallit i rövarehänder”.

Forsgren fördes därefter till församlingens pastor, doktor Nordström , för förhör och därefter till länsstyrelsen för ett s k kansliförhör. Forsgren förpassades sedan till Stockholm där han tvingades ombord på ett fartyg med destination Amerika.

För den sedermera så kände prästen Lars Paul Esbjörn var det en kort resa från Hille till utvandrarhamnen och resan med skeppet ” Cobden ” sommaren 1849. I det här sammanhanget är det notiserna i hans dagbok om embarkeringen som intresserar. Enligt kontraktet skulle “Cobden” gå på midsommardagen den 24 juni. Men det var mycket som inte var klart på fartyget, bl a var inte vattenförrådet intaget.

Detta ledde till “ett beklagansvärt kiv mellan redaren och kaptenen å ena sidan och en del av emigranterna å den andra. Om man å ena sidan måste medgiva, att emigranterna icke iakttogo all det tålamod, som Kristi sinne fordrar, så fordrar ock sanningen och rättvisan dem erkännande, att redaren icke hållit vad han lovat dem, lät taga del av vattnet uti fjärden. Det var något salt, osv.”. Men bara fem dagar efter utsatt tid kom man i alla fall iväg och då hade man lastat in sina saker på fartyget “där det var en svår trängsel och villervalla att ordna och stuva sina tillhörigheter”.

I sådana här sjöbodar bodde de första utvandrarna i väntan på avresa. Foto: Länsmuseet.

Hur besvärligt var det att utvandra under 1840- och 1850-talen?

 

För en sentida iakttagare är det svårt att göra bedömningar av tidigare generationers umbäranden och lidanden. Hur mäter man t ex de psykologiska faktorernas betydelse för om en emigration är misslyckad eller lyckad? Hur upplevde 1800-talets människor tiden? För oss är det en nästan ofattbart lång tid att tillbringa två och en halv månad ombord på en segelskuta till New York. Det var vad det i genomsnitt tog för fartygen från Gävle, idag flyger vi Arlanda – New York på sex, sju timmar. Det är lätt att bli anakronistisk.

I all emigration tycks de psykologiska aspekterna — att lämna släkt, vänner och sitt hemland — vara oerhört viktiga som tillbakahållande faktorer. Det framgår av åtskilliga emigrantbrev. Ändå åkte emigranten. För jansarna var det drömmen om att fritt, utan trakasserier, få utöva sin religion som var avgörande. Man kan lätt föreställa sig vilken karisma Erik Jansson måste ha haft, som fick bönder från Alfta och Ovanåker att sälja sina hemman, som gått i arv i generationer, och ge sig iväg mot en osäker framtid. För mindre bemedlade fanns naturligtvis drömmen om att få det materiellt bättre, ett motiv som snart blir det allt dominerande.

 

Efter att ha konstaterat att pengarna räckte för att ta sig till USA – minst 100 riksdaler banco – och fattat det svåra beslutet att emigrera, återstod en räcka praktiska åtgärder: avyttra sin egendom, skaffa prästbevis, packa det man skulle ha med sig, ordna transport och ta sig till Gävle, ta ut pass hos landshövdingen och, för många, vistas några veckor i Gävle.

Att sälja sin egendom var naturligtvis ett känsligt kapitel och det finns uppgifter på att man var tvungen att sälja till underpriser. Att få prästbevis och pass kunde vara svårt för de första resenärerna men tycks senare mer bli en formsak. Till Gävle kunde man resa antingen med häst eller ångbåt. Visserligen kunde man få vänta på skeppets avgång några veckor, men att sova i magasin och lador var ändå uthärdligt, eftersom avresan i allmänhet skedde under sommaren. Endast fyra avgångar ägde rum senare på året än 23 augusti. Dessutom kunde det bli långtråkigt i staden och de första jansarna och mormonen Forsgren utsattes för pöbelfasoner.

Strapatserna börjar med sjöresan till USA. Då var man utlämnad till väder och vind, besättningens duglighet och kaptenens attityd till sin mänskliga last bland stångjärnet. För de emigranter som åkte med gävleskepp tycks det ändå ha gått ganska bra. Skonerten “Betty Catharina” försvann 1846 med hela besättningen och över 60 jansare. På skeppet “Wilhelmina” dog runt 25 personer och för skeppet “New York” tog det nästan fem månader att komma fram till USA, sedan man tvingats reparera en läcka på Isle of Wight . En del skutor utsattes för hårda stormar, men det finns också många uppgifter om att överfarten har varit ganska behaglig. För de tidiga emigranterna tycks de värsta äventyren ha börjat vid landstigningen i New York.

Referenser

Tryckta källor:

Danckwardt G. M., Sammandrag af gällande författningar rörande Handtverkerier och Manufacturer samt In- och Utrikes Handel och Sjöfart, 1823

Emigrationshandlingar 1845-1849, H:8, Bollnäs kyrkoarkiv, Landsarkivet i Härnösand

Eric Norelius tidigare levnadsår 1833-1862 i Hassela-bladet, Kyrka och bygd,1950

Esbjörn L. P ., Dagbok på en resa från Gefle till New York med skeppet Cobden sommaren 1849, utgiven av Lilly Setterdahl i Nora, vår hembygd, häfte 7, 1985

Isaksson Olov , Bishop Hill svensk koloni på prärien, 1969

Jansson Erik , Afskedstal, 1846

Konseljakt i justitiedepartementets arkiv ang jon Olsson 29 maj 1846, Riksarkivet

Unonius Gustaf , Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika, 1983

 

  • Wikén Erik, New light on the Erik Jansonists’ emigration, 1845- 1849 ,1984

  •  

 

Tidningar:

Norrlands-Posten (Gävle)

Gefleborgs läns tidning (Gävle)

Gefle

Hudiksvalls Weckoblad

Helsi (Söderhamn)

(Stavningen i citaten har moderniserats)

Se även Emigration!

 

—————————————————-

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website