Karl-Einars Skomakaregatan på 1700-talet

Skomakaregatan – Ur K.E. Johannessons häfte nr 9 – GEFLE på 1700-talet.

 

Denna sida tillägnas Karl Einar Johannessons minne som ett tack för hans fantastiska arbete att i olika böcker beskriva och bevara Gefle på 1700-talet.

 

OBS. När ni klickar på en länk och kommer in i Gefle Dagblads arkivmåste ni klicka

TVÅ ggr på tillbakapilen i översta vänstra hörnet för att återgåtill denna skrivelse.

För länkar som leder till andra filer än Gefle Dagblads arkiv krävs endast ENklick

på tillbakapilen för att återgå.

 

 

 

 

Det hedervärda skomakareyrket har traditioner, som gå längre tillbaka än många konungalängder. I de egyptiska forngravarna har man funnit deras trebenta stol avbildad. Det är ett oändligt tåg av alla jordens skomakare med spannremmar och sylar i händerna. Bara i den lilla Skomakaregränden här hemma har det under ett århundrade suttit en lång rad skomakare.

 

År 1708 utgjordes skrået i Gefle av Erich Stenfeldt, ålderman, Per Staffansson, bisittare, Jonas Bihr, bisittare, Hans Swart, bisittare och Jöns Norling, ungmästare, “fattiga skattedragare av skomakareämbetet”. De var vanliga eller tyska skomakare. Svenska skomakare som gjorde skor av näver, var mindre aktade. Efter det stora nordiska krigets slut begav sig många soldater till svenska skomakare. Sålunda fick två finska soldater Jacob Krämer och Matts Knutsson, som förfrusit fötterna i fjällen, slå sig ned här, men de skulle icke få syssla med tyskt arbete. Då besättningen på Fredriksskans minskades, måste själve styckjunkaren, Hindrik Zipfehr, åter försöka sig på att laga skor, vilket han lärt i sin ungdom. Soldatskomakarna betraktades av tyskskomakarna med misstro och dessa hindrade finnen Christian Burghardti hans arbete, fastän det var känt, hur väl en svensk Skomakare här behövdes.

 

Handelsmannen Jacob Werner hade vid denna tid ämnat sätta upp ett rysslädersgarveri i Gefle “här i Strömmen vid södra sidan”, men han förlade i stället läderberedningsverket ännu längre upp i strömmen vid Lexe. Där var det allehanda slags skinnberedning “som Soul- och Smorläder, Swart Blanckläder, dragläder, Engelskt smordt blanckläder och skinn, karduan och Sämsk”.

 

Efter Werners överlåtelse av garveriet, gick det sämre och skomakarna påstod med förtrytelse, att garvaren “suttit på vissa ställen här i Staden och sysslat med skomakaryrket”.

 

 

 

En prislista på tyskt skomakeriarbete finnes i behåll från 1723. Den har följande utseende, varvid räkningen gäller i daler kopparmynt:

1 par bästa läderstäflar

med Engelska sålar {ör 48:-

1 par mansskor af Engelskt läder

med dubbla sålar {ör 12:

1 par qwinsskor af saffian

eller Rudkardewan med Engelska sålar {ör 8:-

1 par mans tofflor 9:-

1 par qwins d:o 6:-

 

De första skomakarna hade redan sitt tillhåll i de trakter, där Skomakaregatan nu går fram. I bouppteckningen efter Lars Skomakare, som dog 1701, förlägges hans gård med olika byggnader “nere vid ån” och “vid tegelladan”.

 

Erich Stenfeldt, som dog 1712, efterlämnade utan närmare angivande en gård, badstuga, lider, trädgårstäppa och gravställe i kyrkan, men Per Staffansson, död samma år, hade sin gård “belägen på lötgatanmed nu för tiden påstående hus och 1 liten kryddegård sampt 1/2 Häbbre på löten”.

 

Även Jonas Bihr, som dog 1724, bodde i närheten. Han hade en gård “på stora gatan, belägen emot Per Olsson Bergs och Erick Arfwedssons gårdar, bestående av 2:ne stufwor och en Bryggstufwa, samt fähus, stall och wedlider”. Detta värderades tillsammans för 800 daler kopparmynt, medan redskapen i verkstaden “för deras ringa wärde” upptogs till endast 6 daler kopparmynt.

 

Jonas Bihr hade två söner, som blev skomakare, Olof och Petter. Samtidigt med dem bestod skrået av bl a mästarna Jakob Landtberg, Jakob Brahm och Jonas Haglund.

 

Mathias Winterblev frimästare 1725, emedan han “sig med en infödd borgaredotter hafwer befryndat”.

 

 

 

År 1737 fanns det nio verkstäder och för de många skomakarna blev förtjänsten ringa. Det resulterade i att främmande skor och stövlar blev förbjudna, då det blivit värre än förr, eftersom så många Ryska stövlar gjorda av främmande material hade kommit hit,.

 

En och annan började nu också flytta sin verkstad åt annat håll. Landtberg, död 1752, hade t ex “en gård öster i staden”. Såväl Haglund som Brahmbodde dock på den traditionella platsen. Winter hade enligt bouppteckningen 1741 en gård i 2:a kv. “belägen wäster wid stora gatan” och tomten sträckte sig som det uttrycktes i ett köpekontrakt 1740 “upp till den förr så kallade Löten men nu mera nämnda Drottningegatan”. Port och utgång var “i gränden” varmed menas Skomakaregatan, som ännu inte fått ett officiellt namn, fast den förmodligen man och man emellan kallades skomakarnas gata.

 

Brahms verkstad övertogs 1745 av Christian Waxbom. Petter Hannberg, som varit i tjänst hos Haglund, blev borgare 1742. Han hade under sitt vistande här “funnit nöje och tycke för denna orten”. Verkstäderna var sju 1744, men arbetsmarknaden ansågs lika, då av de två bortgångna Jöns Norling hade fått omhuldas av skrået “nästan som ett allmosehjon” och Winter i sin livstid “varken anställde varken gesäll eller pojke”. Trots detta blev Johan Eckermanborgare och skomakare i Gefle samma år.

 

Under ett tjugotal år blev sedan verkstäderna lika många. Att tiden dock medförde en utveckling för yrket visas därav, att man kom till insikt om nyttan av en så kallad skobodbyggnad, där ämbetet kunde sälja färdigt skoarbete. Denna stadens första skoaffär skulle bli av värde för både skomakare och kunder då tillverkarna kunde få avsättning på ett ställe och köparna tillgång samt frihet att välja vad som passade dem bäst utan att behöva söka det i flera verkstäder. Byggnaden uppsattes 1768 vid postinspektor Asklingskryddgårdshörn vid klockstapeln, således i närheten av Skomakaregatan. Huset kallas även “skoporten”. Initiativet till den hade tagits av Hannberg, på vars kostnad den även uppförts. Han ansåg sig därför berättigad att sätta upp en vägg i den och lade sedan för egen räkning beslag på det mindre rummet, medan han ansåg det större för alla de övrigas Skoarbeten vara tillräckligt. Med detta var dock inte hans ämbetsbröder nöjda och Hannberg måste medgiva att ämbetet hade bestämmanderätt över skoporten.

 

Till skrået hörde även skoflickarna, som icke tillverkade utan endast lagade upp skor. Dock hade den tidigast kände skoflickaren, Hans Werner, såsom han själv säger 1743 “en ganska ringa inkomst”, eftersom skomakarna själva tillsammans med många även lagade skor.

 

Även på detta område hade tiden medfört andra förhållanden, och då skoflickaren Abraham Jersdorf, som länge flackat riket runt, ville slå sig ned här 1765, intygade borgmästaren, “att en sådan hantverkare verkligen behövdes i Staden”, och Jersdorf blev därför borgare.

 

Svenska skomakare fanns fortfarande och utgjordes ofta av inflyttade sockenskomakare. År 1771 ansågs det nödigt med ytterligare en svensk skomakare tillsammans med de andra och 1788 var det fyra sådana skomakare, vilka dock “ej kunde avhålla sig från att göra tyska skor”.

 

 

 

De flesta skomakarna bodde kvar på sitt stamtillhåll, från kyrkan upp till västra tullen.

 

Vaxbom, död 1763, vilken var gift med Anna Brahm och även hade en son Christian, som i sin tur blev skomakare i Gefle, ägde gården n:o 44 med adress Kyrkogatan 2.

Eckerman befalldes 1786 riva “sin brewid gamla kyrkogatan belägna byggning”. Hans verkstad övertogs 1792 på ett fjärdedels år av gesällen Isac Vesterberg, vilken dessutom hade “den tilltagsenheten att upresa skylt hos

kopparslagaren Hagroths E:n, där han nu bor”. Överenskommelsen med Eckerman ansågs olaglig av ämbetet och Vesterberg ålades att ta ned skylten, men han vann bistånd hos kommerskollegium. Tiden hade inriktats mot större yrkesfrihet och kommerskollegium blev nu alla burskapssökande gesällers tillflykt och hjälp mot mästare med föråldrade åsikter.

 

Hur en riktigt fint uppsatt skrivelse om burskap kunde låta, ses av Jonas Åsbrinks ansökan 1786:

 

“Icke af ungdom och förwetenhet, utan af laglig och stadgad ålder, samt flere eller öfwer 12 års uppoffrande till skicklighet och förskaffande af ärforderlig kundskap i min Profession, de egenskapers förwerfwando, som bör wara i följe med en konst och Handtwerks idkare. Och hwarigenom en hwar bör bana sig wägen, med Guds hielp, till en lycklig framtid, at som god och flitig medborgare gagna sig, med menniskior och fäderneslandet, har jag igenom gådt, som ungdom, som Lärling, som Gesäll, jag wet intet som återstår annat än som förnuftig widare träda in i werlden i den rätta tiden”.

 

Över denna Åsbrinks ansökan ironiserade åldermannen Olof Bächner, “att han ej på något annat sätt, än pojkar i allmänhet, lärt skomakarehantverket, nu ej heller är mera än som Gesäll, samt under den tid han därföre arbetat, i konsten witterligen icke excellerat eller mera än andra derutinnan gjordt någodt underwärk”. Skrået avstyrkte, magistraten avslog, men kommerskolegiets utslag gick i motsatt riktning.

 

Lika var det när Fredrik Kurtz, som tillhörde en handskmakaresläkt i Gefle, 1790 fick avslag på sin ansökan, fast han “så mycket mindre kunnat förmoda sådant såsom inföding”. Ämbetet påstod, att arbetet icke räckte till för de 14 verkstäder, som förut funnits, helst som flera fiskare sysslade med skomakeri i smyg. Kurtz fick kollegiets stöd och ännu mer uttalade kollegiet sitt förtroende för Anders Camin. Camin tillhörde en släkt av skomakare, som hade gård vid proståkern, och mycket ung var han färdig att bli mästare. Men skrået hänvisade till att det nu var 16 verkstäder och 7 skoflickare och såväl Hantverkssocieteten som borgerskapets äldste avstyrkte Camins ansökan, som avslogs av magistraten.

 

 

 

Men kommerskollegium uttalade att något sådant vore allraminst lämpligt i Gefle, “såsom en af Rikets bättre och större Städer, i anseende till vars folkmängd, genom tävlan att väl och skyndsamt och till billigt Pris, betjena Stadens och Landsortens invånare samt ankommande Sjöfarande. Tillfälle bör ej saknas för flera, att af Skomakare Hantverket under flit och idoghet vinna sin Bergning”. I Camins nybyggda gård n:r 230 i 2:a kv. hade sedan 1799 Catharina Elisabet Fernbomen salubod för läder.

 

Den störste läderhandlaren var Carl Holmgren. Han vann burskap såsom skomakare 1775, men 1792 avsade han sig det burskapet för att bli läderhandlare, enär den ovan nämnde Hannbergs änka då slutat med sin läderhandelsrörelse. Han ägde gården n:o 108 i 2:a kv.

 

Mangårdsbyggnaden vette mot dåvarande Stora gatan, nuvarande Västra Nygatan, och åt den sidan ville han 1796 flytta sin bodbyggnad.

 

“Jag gör mig så mycket säkrare hopp om bifall härutinnan, som genom berörda Bodflyttning, den så kallade Skomakaregränden blir till fullo utan stadens kostnad, enligt reglering öppnad”.

 

Visserligen skulle en reglering även göras vid Nygatan, så att boden skulle då stå i vägen för den “spetsiga plan eller Torg, som berörde Långgatan med Wästra Tullportsgatan skall sammanstöta”. men flyttningen tillstyrktes av stadsingenjören L G Kierrulf, enär boden på sitt nya ställe endast behövde förses med två väggar och lätt kunde ändras. Dessutom var det ju så, att “den ifrån Staqetet sig sträckande tvärgatan, eller så kallade Skomakare gatan, därmed blir helt öppnad”.

 

Under riksdagen 1792 bodde kapten Johan Jakob Anckarströmi Holmgrens gård. Detta var dock ingalunda det utpekade, nu rivna s k Anckarströmska huset, vilket ju aldrig kunde ha haft någon beröring med Nygatan.’ Men det är inte så stor sak med den romantiske kungamördaren, var han bodde. Det är stoltare för lokalpatriotismen att kunna visa på den långa rad av arbetsamma skomakare, som suttit vid sin läst i Skomakaregatan.

 

—————————

 

1. Vid branden 1869 tillhörde husen kring detta mellan Staket- och Ruddammsgatorna det fåtal byggnader, som undgick förödelsen, medan däremot det Holmgrenska lades i aska med sin berömmelse (gården n:o 108 i 2:a kv).

 

Källa:

På 1700-TALET – Del III, häfte 9 – av Karl Einar Johannesson

 

 

 

 

———————————–

Materialet är sammanfattat och länkat med framtagna bilder av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website