Karl-Einars Gävle på 1700-talet del 2 och 3

På 1700-TALET – Del II-III, häfte 9 – av Karl-Einar Johannesson

Denna sida tillägnas Karl-Einar Johannessons minne som ett tack för hans fantastiska arbete att i olika böcker beskriva och bevara Gefle på 1700-talet.

 

INNEHÅLL

 

Klockgjutarna i Gefle

Tegelhagen

Sämskmakarnas stamphus i strömmen och släktgårdar vid Storkyrkan

 

OBS: (samtliga bilder av minnesanteckningarna är mycket stora för att underlätta läsbarheten.

För att återgå från en bild till denna skrivelse, klicka på bakåtpilen i övre vänstra hörnet.)

 

Klockgjutarna i Gefle

 

 

 

KLOCKGJUTARGRÄND GEFLE LÅG SÖDER OM GEFLE SLOTT

 

Gränden som låg nästan parallellt med Hamiltongatan försvann vid den stora södersaningen.

Gävle har haft ett klockgjutarhus. Det låg i det då s k Tegelhagen,

nedanför Västertull. Själva tullhuset låg i hörnet av Staketgatan och

Västra vägen. Västra vägen hette tidigare Västra tullportsgatan.

 

Klockgjutarhuset låg ovanför Milles repliker av musicerande änglar. Före Milles statyer, Badhuset Najaden och före Najaden tegelbruket.

Strax söder om Gefle Slott låg Klockgjutargränd. Där bodde klock­gjutarna, men något gjuthus fanns ej där. I magistratens beskrivning över staden år 1737 omtalas Klockgjutargränd i l:a kvarteret. Staden var indelad i olika kvarter, trakterna kring stadsträdgården hette 2:a kvarteret.

 

På Klockgjutargränd bodde krongjutarna Aron Springer och Thomas Rexin.

 

 

508. Aron Springer

 

Springer vann burskap 1707 och han hade på Billefors Mässingsbruklärt sig att utföra arbeten i mässing.

 

Senare blev namnet Klockgjutargränden och det är efter den Hillerströmska släkten av klockgjutare.

 

Dess stamfader, som var född i Hille, S. Erich Hillström/Hillerström, (1745-1795) låter höra av sig första gången 1739, då han skrev till Magistraten och begärde att bli mästerklockgjutare efter mäster Springer som i “genom döden afgådt” förutom en vid namn Rexin, som skall vara gammal gjorde Hillström ansökan om att få slå sig ned i staden som klockgjutare. Hillström hade som gesäll lärt sig yrket och arbetat i England, Holland och Tyskland.

 

År 1740 var Hillström mästare och begärde “at ingen här i staden utom min wärkstad, må tillåtas at få idka Crongjutare Profesion”. År 1745 inkom Hillström till Magistraten med en begäran om att få ett område

utom Västra Tullen inom västra Proståkern där han skulle uppsätta en gjutugn med vedbod och kålkällare, och han meddelade att han i en framtid skulle ordna en kåltäppa på sluttningen “til delden emot Tegelladuplancket”.

 

 

508. S. Erik Hillström, Carl Erik Hillström, Erik Samuel Hillström

 

Han fick tillstånd att uppföra ett gjuthus på platsen som det hette i protokollet inte användes till någon nytta.

Husets storlek 12 famnar långt och 5 famnar brett. Eftersom en famn var 1.781 meter blev huset 21.3 m x 8.9 m.

 

Det var här klockgjutningen ägde rum och inte hemma vid den trånga Klockgjutargränden.

 

Erik Hillström nämns 1767 som “en gammal Borgare”. Han efterträddes i yrket av sin son Johan Erik Hillerström. Denne ägde gården nr 229i l:a kvarteret.

 

 

 

 

 

Det kanske är intressant att veta hur han bodde. Gården bestod av en sal över en källare, en kammare, ett kök och en bod samt verkstad och fähus.

 

Det var möblerat med ett brunt fällbord och brunmarmorerade skåp, en grön soffa och en ljusblå utdrags- eller skottsäng med stolpar och tak, även en grönmålad d:o fanns i huset. I ett hörn stod drickstunnan och för fönstren hängde gardiner av myggkälI.

 

Emellertid så började bebyggelsen även på gjuthuset in på knutarna och 1787 anmälde stadsfiskalen Höijeratt huset “hwilket i längre tid blifwit nyttjat, nu mera til dess ytre del så alldeles förfallet, at det därrå liggande gamla Brädetak ser ut som ett fnöske”.

 

Tätt intill hade garvaren Nobeliussin krog och snett emot låg västra tullhuset.

 

———————————————————

 

Tegelhagen

 

 

 

Platsen kring badhuset i Stadsträdgården, som nu inom kort åter kommer att grönska och blomma med välordnade gräsmattor och plan­teringar, såg icke så angenäm ut, då 1700-talsmänniskorna spatserade där. Man löpte fara att halka ned i stora lergropar och luften var om sommaren full av tegeldamm – ty här var ett tegel­bruk.

 

Det hade anlagts för kyrkans behov redan vid mitten av 1600-talet och drevs först av ett flertal intressenter. Dessa kunde dock icke få igång rörelsen så att den lönade sig. Vid århundradets slut omtalas, att tegelbruket hade kommit “i stort wanbruk och bofällighet, att man näppeligen dher kan giöra någon tillwerkning af Tegell och kalck”. Kyrkorådet och magistraten hade överläggningar, om vad som vore att göra i den viktiga frågan och intressenterna önskade överlåta sina andelar till några privatpersoner, som kunde ha “medell, hug och villia” att uppbygga bruket. Slutligen upprättades den 28 mars 1698 ett köpekontrakt med två välförståndiga handelsmän, Jonas Thel och Johan Grijs, vilka tillhandlade sig bruket för 1 800 daler kopparmynt.

 

 

221. Jonas Thel

 

 

220. Johan Grijs 1660-1719.

 

Bland byggnaderna vid bruket märktes då först tegelladan. Vid den skulle göras en lave “i rund, där twänne oxar kunna reda och uthar­beta leret, med hwass och grof sand, och inthet så illa som här till skiedt, att folck med bara fötter det förrättat, och långt wore att beskriwa fehlen, som der af funnitz i tillwerkningen”.

 

Vidare var det tegelugnen, där teglet brändes. Nedanför i backen mot ån låg den stora boden, där teglet sedan lades in; mittemot ugnen var en mindre bod, där kalken förvarades. Mellan tegelladan och ugnen fanns också en liten bod, “som warit brukat att toreka tegel, när det inte fått rum i ladan”.

 

Leran till teglet togs på löten omkring, men tägten i de gamla groparna hade börjat tryta. Vattnet skulle därför utdikas från dem till ån, då man trodde, att det åter skulle bli “en stor ymnighet af gott leer” .

För de ovannämnda oxarna lovade magistraten att hålla mulbete, men i gengäld voro de nya bruksägarna skyldiga att till ett fastställt pris tillverka “gott wählbränt och wählslaget tegel”.

 

Mulbete uppläts vid Testebo och särskilt Thel, nedlade arbete på hagarna där, men efter några år, utlöstes han av den andre delägaren. Denna brydde sig sedan icke om att skaffa varken hästar eller oxar och lika litet bekymrade sig hans son, rektor Petter Grijs, som sedan övertog bruket, om den saken. Leran stampades fortfarande med bara fötterna och då var det ju ingen mening med hagarna, varför de indrogos 1742.

 

 

220. Rektor Petter Grijs 1665-1699

 

Även andra än tegeldrängarna, som från början voro sex, funno för övrigt ett nöje i att gå och stampa i leran. Rektor Gries funderade ett tag att på en tomt intill bygga ett hus, där man kunde hålla vakt över det slagna och våta teglet, som annars “af wanartiga gossar medelst påtrampande lättel, tusende tals kan blifwa förderiwade”. Men när den närboende sämskmakaren Jurgen Johnville inlösa och bebygga samma tomt, var rektor Grijs däremot. Han menade, att den byggnaden skulle hindra vädret att få “sin rätta fart öfwer Teglet, hwarigenom thet i lång tid kan ligga, sedan thet nyslagit är, utan at taga någon torrhet till sig”.

 

 

30. Johan Jurgen John

 

Tegeldrängarna voro icke heller Guds bästa barn. De, som gåvo sig i tegelbrukets tjänst, sluppo undan en del utlagor och andra skyldigheter och i allmänhet var det också sådana personer, som voro glada att slippa från allt borgerligt ansvar och inriktade sin företagsamhet på att slå dank. Rektor Grijs klagade, att de ofta drevo omkring på staden i stället för att arbete, vilket han fann var “en owanlig opstudsighet” och det kan man hålla med om.

För att binda drängarna vid arbetsplatsen, upprättades senare en krog åt dem vid bruket och där var det ett muntert liv. “Arbetarena, som äro sexton, Åkare och Bönder, som dels brukas till Lerkörslor en stor del av Wintern, dels sälja till Brukets förnödenhet en ansenlig myckenhet Ved, hafwa alla der tillika med sitt hwiloställe, förtära der sina matsäckar och således behöfva dricka och bränwin”. Tyvärr trivdes drängarna ännu bättre på mätaren

Åsbrinkskrog vid västra tullhuseet och där ställde de till med slagsmål och utsvävningar.

 

Tegelbruket levererade emellertid under årens lopp material till en mängd byggnader i staden, men i stället minskade lertillgången. År 1770 heter det att “den lera, som ännu kunde fås på västra Löten strax inwid Tegelbruket, wore så blandad med småsten, at större delen af det tillwärkade Takteglet däraf fants wrakaktigt”.

 

Till ny lertägt uppläts kavalleriets hästhage vid Sätra och där tog man itu med en sådan iver, att hästhagen alldeles uppgrävdes och förstördes såsom en och annan påstod.

 

Groparna på löten skulle fyllas igen, men långt sedan tegelbruket nedlagts, voro de öppna. De bildade riktiga sjöar och somliga användes som ruddammar, varav Ruddammsgatan fått sitt namn. Till en enda “hölja, hwaruti hela somrar gifwes stillastående, stinkande och osunt watten” användes icke mindre än 5 000 lass jord till fyllning. Dammen var 3 1/2 alnar djup. Det var dåvarande tomterna n:ris 214 och 215 i 2:a kv., som sålunda gjordes nyttiga, vilket var så mycket angelägnare som de lågo “inuti staden på ett vackert ställe”.

 

———————————————————

 

Sämskmakarnas stamphus i strömmen

och släktgårdar vid Storkyrkan

 

 

 

 

I äldre tider rådde i städerna en märklig och pittoresk sedvänja att man slog sig ned efter det hantverk man utövade. Sålunda bodde här en mängd skomakare vid Skomakaregatan i västra stadsdelen och .likartat var förhållandet med Sämskmakaregränderna i närheten. De är nu försvunna, men deras historia är mycket belysande för bebyggelsen och visar, att denna skedde efter naturens anvisningar.

 

Ån vid Valskvarn har alltid haft ett forsande lopp och därifrån till ett grund nedom Gammelbron räknade man förr den egentliga “strömmen”. Vattenkraften utnyttjades för Västra kvarnen och tegel­brukets maskiner, som bråkade lera, samt för sämskberedningen.

 

De första sämskmakarna synes ha hållit till nere i strömmen. På 1500-talet var t ex Claes Sempskare ägare till en tomt söder om kvrkan. Sedan flyttade man till ställen längre upp och vid mitten av 1600-talet nämnes en Löqran Sämskare, som var granne till skomakarna. Vid århundradets slut företräddes yrket av mäster Mårten Hardtreichoch hans gård var belägen “Wäster til i Staden wijd Åhn med fast tompt wäl instengd och bebygd”.

 

 

227. Sämskare Mårten Hardreich

 

När man kom in på sämskmakaregården hade man främst en byggning till höger hand vid ingången. Man kan göra sig en föreställning om utseende och proportioner, då man vet att byggningens “stugu” hade 5 fönster med vindluckor och köket 4 fönster. Under huset var en välvd källare. Till vänster låg en annan byggning. Denna utgjordes av en sal med 4 fönster åt ån och 2 fönster åt gården samt en kammare innanför med 3 fönster åt gatan och 2 fönster åt en kryddgård. Ovanpå var en vind, som fortsatte över portlidret, där vindstrappan gick upp.

 

På andra sidan gården gentemot portlidret hade man bagarestugan med 4 fönster och utmed den en lillkammare med 2 fönster. Gentemot den var storstugan med 4 fönster åt gården och på en trappa i förstugan kom man upp i en nattstuga med 2 små fönster åt grannens gårdd. Nattstugan var försedd med en svale med 2 fönster åt gården.

 

Nere på gården vid kryddgården fann man visthuset. Bakom mangården, med en egen port åt gatan, var en stallgård avstängd med stall och fähus med skulle, vedlider och torvhus. Ett stycke från gården var en badstuga, som sämskmakaren hade del i.

 

Inredningen var den vanliga med väggfasta bänkar och stenbord, fållbänkar och furustolar, ett par vävstolar och två spinnrockar, en bordsuppsättning av svenskt och engelskt tenn och några kungaportträtt. Av målningar fanns det för övrigt “3 st granna Skillerij med Wåhren, Sommaren och Hösten”.

 

Nedanför gården vid ån var mäster Mårtens verkstad. Dit kom en gång sämskmakaregesällen Vilhelm Botou

 

 

227. Sämskare Wilhelm Botou

 

och ville göra ett sämskarbete åt landshövdingen, greve Velingk, men han avvisades av mäster Mårten. Magistraten förehöll honom att de kunde “förenas om Stamphuset och dess uthwidgande”, men mäster Mårten svarade, att Botou var en bönhas. Slutligen blev mäster Mårten tvungen att ge med sig, “när honom remonsterades, huruledes Hartrichen lång tid niutit så beqwämblig platz, til Stamphuus och annan lägenhet, som staden är tillhörig, och under hans gård belägen, uthan någon avgiftt”. Botou hade ju endast i avsikt att skaffa hop medel för att kunna erlägga avgift som mästare i skrået. Detta dröjde dock, så att mäster Mårten utestängde bönhasaren från stampen. Han förklarade, att först då Botou blev en ärlig mästare, ville han såsom en broder umgås med honom.

 

Botou gjorde för övrigt sitt mästerstycke i en rättegång, då han drog sig helskinnad ur handelsmannen Swän Printzälghudsbyxor, som han haft för tvättning. Det befanns, att sämskaren, “hwilcken i dess handtering tilförene är befunnen wara Capabel”, icke varit vållande till att byxorna blivit fördärvade.

 

Mäster Mårten dog i fastlagstiden 1695. Med “dygdesamma hustru” Margareta Olofsdotter hade han en dotter Catharina, gift med skräddaremästaren Johan Lind.

 

 

227. Margareta Olofsdotter

 

Stamphuset hade sålts till gesällen Nils Ersson Berg, vilken flera år rest i Tyskland för att utbilda sig i sitt hantverk. Han förestod nu mäster Mårtens verkstad.

 

 

30. Nils Ersson Berg

 

Mäster Berg, som blev borgare 1699 hade en gård, “belägen wäster om kiörkan” samt en “wärkstadstompt nedanför gården vid Sjön” med verkstadspanna och valk. Han hade även vapen till hands: “1 musquet, 1 wäria, 1 kort gewähr”.

 

Nils Berg dog 1712. Han var gift med Maria Fust och efterlämnade en son, Erich (1699-1758), som var på sitt tolfte år. Modern förklarade “sig villia låta honom lära sin faders handtwärck”, varför förmyndaren, mäster Fix, påmindes att ”ju förr ju hellre, om Sonen der til lust hafwer, sedan han sig informerat uti sin Christendom, lärt räkna och skrifwa, at sättia honom hos en god mästare”.

 

 

30. Maria Fulst, Johan Jurgen John(trol. född i Ryssland)

 

Maria Fust gifte om sig med sämskmakaren Johan Giörgen John, som blev borgare 1721. Han dog 1737. Erich Berg, som blev borgare 1726, övertog gårdens skyldighet att hålla båtsman, vilket föll sig drygt för honom. Han erhöll åldermanskapet i Hantverkssocieteten, men i yrket kunde han icke få någon omfattning “i denna näringslösa orten för vår Profession” såsom han och sämskmakaren Frantz Råstrandpåstodo.

 

 

256. Frantz Råstrand, Anna Elisabeth Schubert.

 

Råstrand blev borgare 1738. Han hade en gård på ofri grund i andra kvarteret och ett “stampvärk wid Strömmen på ytra sidan af Wästra Qwarnen”. Där gick han i en blå rock bland stora sidan af Wästra Qwarnen” bland stora såar och färgpannor, hanterande skavjärn, bandkniv och beskärskniv, men på paraddagar kom han i ryttaremundering med galonerad hatt, värja och pistoler.

 

Det var nu två mästare samtidigt i staden, där man erinrade sig “hurusom af urminnes tider ej warit mer än en Sämskmakare”. En gemensam olycka drabbade dem, då de i en vådeld förlorade allt vad de ägde.

Råstrand dog på julaftonen 1760. Han var gift med Anna Elisabeth Schubert och hade en dotter som hette Catharina. Berg dog 1758. Han var gift med Anna Gellhar.

 

 

30. Anna Gellhar. (död 1769) Niclas Berg (1727-1774)

 

Catharina Råstrand.

 

De hade en son, Niclas, född 1727, som fadern sade sig ha “anwändt mycken kostnad på”. Han hade varit utomlands i 5 års tid “att giöra sig skickelig”. Nils Ersson Berg d. y. blev borgare i Gefle och gifte sig 1771 med den 20-åriga Catharina Råstrand.

 

Med svärmodern hade Berg gjort upp, att hans hustru i farsarv skulle få “den del af gårdstomten, som är Wäster om Porten intill tullnaren Fernits wedlider”. Berg fick emellertid sämskmakaren Anders Söderströmtill styvsvärfader och då Berg ville att verkstaden på tomten skulle rivas “och med ther nedgrafne kostsamme kar öde­läggas”, gjorde Söderström gällande, att överenskommelsen var olag­lig, och tomten tilldömdes honom. Söderström dog dock samma år.

 

Sin egen verkstad måste Berg låta inteckna. Den ena hälften kom för 900 daler kopparmynt i segelduksfabrikören Nils Ambergs händer och för samma belopp voro färgaren Jacob Klintberg och sämskmakaren Anders Johan Schubertägare till den andra hälften i hans “wid Gefle Stads Wästra Qvarn belägne Walck järjämte der, derwid stående Wärkstad, med en deruti inmurad kittel av koppar och 2:ne nedgrafne kar”.

 

 

387. Nils Amber (1730-1789)

 

 

489. Jacob Klintberg

 

 

256. Anders Johan Schubert (1745-1832)

 

Vid västra kvarnhuset på båda sidor om kungsådran, där “fisken Wårtiden alt efter som watnet stiger och faller, anställer dess lek nedan- och ofvanför strömmen”, hade några borgare sina fiskevånor, mjärdar och ryssjor, samt nejonögonställen. Även sämskmakarna

 

hade fiskerätt där, men tullförvaltaren Nylandersfiskebyggnad be­traktade Berg med oblid uppsyn “såsom den där gjorde bruket af stampen onyttig”.

 

 

32. Tullförvaltare Petter Nylander. (död 1775)

 

Sin största dag hade nog Berg, då han blev utnämnd till adjutant vid borgerskapets infanteri inför Gustaf III:s kronprinsvisit i Gefle 1768. Borgerskapet paraderade till häst och fot, gatorna voro beströdda med granris, skottlossning ägde rum från fartygen i ån, tedeum sjöngs i Storkyrkan och musik utfördes från altanen nedanför rådhuset och slutligen voro husen illuminerade i sommarnatten .

 

År 1768 anmodades sämskmakarna Anders Söderström, Nils Berg och Peterr Engren att “nu wara omtänckta på Skråinrättning” enligt 1720 års skråordning. Men de svarade, att de icke hade råd att bilda ett särskilt sämskmakareskrå i Gefle, och saken fick falla, då även magistraten hade sig bekant, “at liten eller ingen afsättning på theras arbeten nu gifwes”. Sämskmakarna framhöllo också, att de voro tillräckligt många, när sämskmakaren Anders Johan Schubertfrån Hedemora fyra år senare gjorde ansökan att få slå sig ned här. Magistraten instämde med dem, men genom utslag av kommers­kollegium blev Schuberg borgare.

 

Han blev den mest framstående av alla sämskmakarna. Själv tillhörde han en sämskmakaresläkt, som inkommit från Tyskland med hans far­fsder, Bernhard Schubert. Den ovannämnda Anna Elisabeth Schubertvar en faster till honom.

 

För 3500 daler kopparmynt köpte Schubert av sämskmakaren Engrenen tomt vid Västertull. Marken var “Låg, Steriel och aldeles odugelig”, men Schubert hade en hop dalkarlar att bryta sten och spränga, hundratals lass grov sten kördes bort och man fyllde med hundratals lass matjord. Här framskapades en stor fruktträdgård, som försågs med en prydlig omhägnad.

 

Då Schubert i 14 år betalat tomthyra, begärde han att få tillbaka alla dessa pengar. Han hade nämligen funnit, att det icke var stadens mark, utan att den i över hundra år gått i arv och köp. Ursprungligen hade den hört under proståkern, men då tomten på Engrens tid blivit lagligen intecknad, måste man nu med Schubert anse den såsom fast .

.

Snett över tomten var då Nygatan planerad att gå, men Schubert genomdrev, att den icke kom till utförande. Den ansågs onödig, enär tvärgränder skulle upptagas från Stora gatan (Drottninggatan) till Staketgatan.

Mellan Schuberts och skomakaren Holmgrens gårdar hade västra tullhuset stått och Schubert köpte delar av den tomten. På västra löten hade han en intaga, men där led han “det betydeligaste intrång och ohägn” av kakelugnsmakarna, som togo körväg över hans lösa och ostadiga jord till en lertägtsvret, “hwarifrån nästan dageligen är en betydelig hämtning och forsling av denna Rudemateria”, såsom han skrev. Schubert styrde därför om, att samtliga kakelugnsmakare togo en annan väg, som varit kakelugnsmakaren Silfwerbergförbehållen.

 

 

220. Kakelugnsmakare Silfwerberg (1728-1785)

 

På löten anlade Schubert en iskällare, som omgavs med en prydlig trädplantering till skydd mot solstrålarna. I sin stamp vid Västra Kvarnen gjorde han en torkplåtsinrättning, men den blev han förbjuden att använda, då man

fruktade, att den kunde ge upphov till en eldsvåda. Synemännen intygade emellertid, att torkplåtsinrättningen var så försiktigt ordnad, “at, efter mänskligt begrepp, någon Wådlighet ej kunde befaras”, och Schubert framhöll, att han nog skulle vara aktsam, då han i huset ständigt hade “skinnwaror för flere 1 000:de dalers wärde”.

 

Schuberts förmåga togs även i anspråk för allmänna värv. Han var kämner eller medlem av underdomstolen och sedermera rådman. I Hantverkssocieteten var han äldster och med den myndiga profilen, som betygade hans duglighet, och de älskvärda lockarna i nacken var han en prydnad för ståndet. Då hans krafter med åren avtogo, avsade han sig äldsterbefattningen i ordalag, som erinrade, att han med största heder uppburit sämskmakarnas traditioner.

 

Förut har ingenting för mig warit angenämare än då jag kunnat i någon måtto tjena denna Societet, men nu måste jag inskränka mina begär. Emellertid får jag även offentligen och af warmaste hjerta betyga Societeten min Wördnadsgodhet, Wänskap och förtroende, jag oavbrutit fått njuta, och bedyras at till mit sista aldrig upphöra tillönska Societeten Samdrägt och Enighet, Kronan av de Egenskaper, som tillskynda alla samhällen lycka och Wälsignelse”.

 

Källor:

På 1700-TALET – Del III, häfte 9 – av Karl Einar Johannesson

 

 

samt

 

Erik Sehlberg.

Gefle och dess slägter.

 

 

Bibliotekarien som skrev rent dessa teckningar.

 

 

Skulpturen av honom.

 

——————————————————————————-

 

De flesta av bilderna samt länkarna och Sehlbergs anteckningar som kompletterats till

materialet är sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website