Karl-Einars Gävle på 1700-talet del 1

På 1700-TALET – Del I, häfte 9 – av Karl Einar Johannesson

 

Denna sida tillägnas Karl Einar Johannessons minne som ett tack för hans fantastiska arbete att i olika böcker beskriva och bevara Gefle på 1700-talet.

 

INNEHÅLL

 

Repslagerier

I Rådhustornet

En träta på apoteket

En tobaksbuss

 

 

Repslagerier

 

OBS. När ni klickar på en länk och kommer in i Gefle Dagblads arkivmåste ni klicka

TVÅ ggr på tillbakapilen i översta vänstra hörnet för att återgåtill denna skrivelse.

För länkar som leder till andra filer än Gefle Dagblads arkiv krävs endast ENklick

på tillbakapilen för att återgå.

 

 

 

Samtliga bifogade anteckningar från Sehlbergs “Gefle och dess slägter” är i mycket hög upplösning för att öka läsbarheten.

 

I sjö- och stapelstaden Gefle var repslagning ett betydelsefullt och omfattande yrke på segelfartygens tid. Redan genom donationen av Holmen till staden hade det bestämts om upprättande av reparebanor där och verksamheten torde ha utvidgats under hela 1600­talet.

 

I slutet av detta århundrade var repslagaren Mårten Haan en av stadens större borgare vilket han blev 1691 och en av de tolv äldste. År 1689 hyrde han Repareboden och Banan för 15 daler att erläggas varje midsommar men hyran ökades 1689 till 50 daler kmt. Den låg på Holmenliksom stadens bod och det nya packhuset, vilka byggnader Haan även hade till sitt repslageri.

 

Hans förmögenhet framgår därav, att han enligt Alroths latinska avhandling bekostade förgyllningen av orgelverket år 1695. I skeppet Jupiterhade han en fjärdepart, men han råkade i tvistigheter med de övriga redarna och det förefaller, som om hans ställning störtat därigenom, ty år 1704 gjorde han “en bekant Execution”, en stor konkurs. Dock fortsatte han även efter denna sin rörelse på stadens reparebana.

 

Mårten Haan var gift med 1) Katarina Dalveiden och hade med henne en son Michael, vilken även var repslagare. Men sonen var sin familj till ringa glädje. Då han första gången for utrikes, måste fadern med 600 daler kopparmynt lösa honom från värvare i Lübeck. I Danzig, som var en stor repslagarestad, behövde sonen vädja om 120 daler från Gefle. År 1702 for Michael Haan utrikes på nytt och erhöll då 400 daler av fadern, men därefter hade man icke det ringaste budskap om honom, om han var levande eller död. Mårten Haan dog 1711 och hans hustru 1707. Efter Katarinas död gifte han om sig med 2) Brita Hööksom tidigare varit gift med Hans Hansson Hammare vilken var borgmästare 1693.

 

I Haans nattstuga vid stallporten för gesäller och legofolk uppehöll sig omkring år 1690 hampspinnaren Michel Rebeskie. Då han för mäster Haan gjort sitt mästerstycke, “honom till nöje”, och gift sig med en borgaredotter från staden, ville han vinna burskap. För att få medel härtill, for han till Danzig för att upptaga ett lån av sina släktingar. På hampspinnarehärberget eller gilleskrogen där råkade han bli hånad av andra gesäller, vilka sade: “Såsom du tjänt hos en som intet waret Mestare, så måste du och wara en Skiälm”. Vid återkomsten blev emellertid Rebeskie mästare.

 

 

Rebefskie.

Brita Hook, Mårten Haan. H H Hammar.

 

 

Martin, Michael Haan, Brita Hook, Caterina Dalveiden.

 

Utdrag från Sehlbergs anteckningar i hög upplösning för att förtydliga läsbarheten (Lisse-Lotte Danielson).

 

Han erhöll mästarebrev den 22 september 1693 av hampspinnareämbetet i Stockholm och började eget repslageri i Gefle, där han förhyrde den nya repareboden på Holmen. Tillsammans med sin förre mästare utrustade han under det stora nordiska kriget bland annat fartyget Carolus XII/Karl XII med tågvirke. På Islandsholmen hade han en tjärbadstuga. Hans gård var belägen öster i staden och där, på Gamla Rådhusgatan 121, som tomten sedan kallas, bodde hans efterkommande ända till 1845. Michel Rebeskie dog 1722 och hans hustru 1725.

 

Hans son Joachimgjorde år 1723 ansökan om burskap som repslagare i staden, “hwarest jag näst guds hielp skall mig så beflita, at den ädla Magistraten, mine medborgare och hwar redlig man, så högre som lägre, skola få sitt nöije”. På grund av de svåra tider, som varit, begärde han skattelindring till en början. Redan 1726 ansåg han sig så pass framstående som borgare, att han kunde göra anspråk på den stadsvret på Norrlandet, som hans familj haft.

 

Joachim Rebeskies son Michel hade en son, som hette Joachim Petter. Han blev inskriven hos sin styvfader, mäster Blom, som lärgosse varefter han fullgjorde sitt mästerstycke “med heders” 1779, då han utlöste sitt gesällbrev. På banan mellan pålar och mickor gick han sedan med den häcklade hampan uppsatt i spannremmen, medan hjulet med kronan och de många drifterna surrade, handterande slaghuvuden och trosslöpare. Bland bänkar och kistor stod den tunga tågsläden och verkstaden var full av rep och kabelgarn. Virke: kokades i tjära i hans tjärhus, vilket tillsammans med en, torkbodstuva stod under ett taklag med repslagaren Jean Bihrstillhåll på Alderholmen.

 

Skrået i Gefle var vid denna tid stort med medlemmar i en rad andra sjöfartsstäder på båda sidor om Bottniska viken. En mängd mästarebrev utfärdades, sedan gesällerna inför ålderman och bisittare förfärdigat sitt mästerstycke, vanligen ett rundskot eller en fockhals, fyr- och kabelslagen, stundom en gruvlina såsom av en gesäll i Sala. Joachim Petter Rebeskieblev ålderman 1811 och hade som sådan hand om en av de tre nycklarna till ämbetets låda, som under sina tunga lås och smiden bevarade kommerskollegibrev och skråbrev, ämbetets sigill och klubba, skrivlåda och fattigbössa av bleck, mästarebok och kassabok.

 

 

 

Joachim Peter Rebeskie var gift med Brita Catharina Stenman. Han hade med henne sonen Mathias Petter, vilken som femtonåring inskrevs hos fadern år 1800 och fick sitt gesällbrev 1803. År 1816 blev han verkmästare hos fadern, då åldermannen i anseende till dess sjuklighet behövde biträde. Efter faderns död 1817 förestod han verkstaden. Han blev ålderman 1830 och hans son Victor Petterinskrevs som sjuttonåring i lära hos honom, där han i sex år arbetade som gesäll.

 

Det var en släkt av repslagare så lång som ett rep! Trots att yrket nu håller på att försvinna, är det flera repslagare kvar i staden. Hos firman Åkerson har två generationer av släkten Sefbom arbetat och den tredje, som har bana på Näringen har givit författaren en intressant lektion i repslageri. Med traditioner från repslagarebanorna på Holmen, vilka låg i bredd ungefär efter nuvarande Fältskärsgatan, verkar också repslagaremästaren KG. Wallin, av vilken författaren vid ett besök i hans hem dagen innan han fyllde 75 år inspirerades till vidstående kväde.

 

Ovanstående artikel var skriven 30/5 1928.

 

————————————————————–

 

I Rådhustornet

 

1600-talets rådhus hade ett torn, varifrån man då hade en god utsikt över den lågt byggda staden. I detta hade tvenne “wårdkarlar” sin plats, vilket “af ålder warit brukeligit här uti Staden, då och igenom hornblåsande deras waksamhet stundeligen kunnat förnimmas”.

 

Till tornet hörde ett urverk och det hade klockställaren Anders Andersson att bestyra om på 1690-talet. Vid köldknäpparna om vintern var det svårt att hålla verket i gång och därför hade han av sin företrädare, urmakaren Mikael Benicke, blivit rådd “att sätt en gry ta med litet kåhl uthi och Elda under Uhrwärket”. Klockställaren drog sig dock att följa det rådet, tills han i nyårstaget 1697 mötte gamle klockaren, som frågade, hur han kunde reda sig utan eld i urkammaren, “efter han, som ställer Scholeeklockan måste elda afton och morgon, om han skall kunna få henne att gå i hårda windteren”.

 

 

Urverk

 

För att klockan skulle visa rätt på söndagen, då folket skulle gå till kyran, beslöt klockställaren, att lördagen den 30 januari, sätta eld under verket. Vid 4-tiden bar han upp några kannor kol och torra stickor och tände i en gryta. Den saknade ett ben så att han måste sätta en sten i stället på golvet. Då det var gjort, tillsade han sin pojke att vakta elden. Själv gick han ned i staden, där han träffade borgmästaren, som varnade honom för tilltaget med elden.

 

“Ser man edher wäl före” sade borgmästaren.

 

Då klockställaren kom tillbaka i urkammaren, var det endast fallaska kvar i grytan. Han tyckte icke, att det såg så farligt ut, utan sade till tornväktaren Dahlmanfrån Gagnef, att se till elden. Själv gick han till sin gård öster i staden.

 

Tornväktaren skulle ringa i vård på kvällen, dvs för befolkningen ge tecken, att han vakade över eld och brand. Då urverket slog, började han ringa. Hans lykta slocknade och han kände en svag röklukt, men såg ingen låga.

Efter ringningen kröp han upp i sängen, där tornväktarna plägade vila. Från tornkammaren kunde han se in i urkammaren genom en urskärning, som han gjort i planket. Då såg han slutligen gnistorna hoppa därinne och sprang ur sängen. Dörren till urkammaren var låst med ett smällås och klockställaren hade nyckeln. Han ilade hem till honom utan att tänka på att få hjälp av vinskänken och hans folk i stadskällaren i rådhuset, där man hade många gäster i kamrarna på kvällen. Då klockställaren kom och fick upp dörren, slog lågorna kring huvudet på honom. Medan tornväktaren klämtade i vårdklockan, sprang klockställaren efter vatten, men elden hade fått överhand och tornet förstördes.

 

 

 

Vid räfsten efteråt fick klockställaren understöd av urmakaren Nils Hagmanfrån Klara i Stockholm, vilken meddelade, att man brukade glöd under urverken i Stockholm. Han hade blivit efterskriven hit för att ersätta det gamla urverket med ett nytt. De planerna blev genom branden uppskjutna. På rådhuset lades först ett italienskt tak och ett tillfälligt torn uppfördes på marken “en hytta”.

 

Efter några år uppförde emellertid borgarna på egen bekostnad ett nytt torn, vilket enligt en dåtida författare “knappast gav det förra efter i höjd och skönhet och som var försett med två klockor och ett urverk med fyra urtavlor. Och bör här icke underlåtas förmäla att detta urverk, uppställt i tornet, driver inne i själva rådhuset ett annat, som visar timmar och minuter”.

 

Även detta torn hade en så fri utsikt, att en ständig bevakning anordnades där under det stora nordiska kriget. Vakthållningen bestriddes tydligen av borgerskapet och härigenom kom de ordinarie vaktmännen ur funktion. Då fredagen slutits, var borgarna uttröttade av tjänsten och i ett memorial 1722 begärde de, att den gamla ordningen skulle upprättas, för vilken ju intet hinder då behövde tänkas.

 

Att sådana, utkiksväktare hölls för säkra nog, visade erfarenheterna från Stockholm, framhöll borgarna. I vårdtornet på Brunkeberg var det två män (jämte sina hustrur), vilka skiftesvis icke allenast om nätterna utan hela dagarna, slog på klockan för varje timme. I Storkyrkans torn slog man om nätterna på en planka, för varje gång klockan slog. I Mariakyrka brukades hornblåsning. Med dessa anordningar var huvudstaden i säkerhet, så att varken slottsgarnisonen eller borgerskapet behövde ikläda sig en sådan vakttjänstgöring, som det nu var fråga om.

 

Även här – menade borgarna – skulle särskilda väktare bättre iaktaga vaksamhet och “af hornet låta höra”, än skiftande borgersmän, drängar och andra “hwaribland wäl några wårdslööse och sömnige kunna framkomma. Icke heller kunde man göra sin lit till “att ibland så många en hwar kunde lära eller förmåtte blåsa uti hornet”.

 

Samtidigt med att memorialet föredrogs i magistraten, lämnade borgarna förslag på tornväktare. Det var två ryttare, Johan Brofeldt och Hans Utterklo, av Västgöta tremänningskavalleriregemente, vilka gift sig i Gefle och blivit bofasta här. Borgerskapet erbjöd sig även att stå för deras lön med 150 daler kopparmynt om året för vardera. De antogs och fick en instruktion att gå efter angående ringandet i vårdklockorna afton och morgon och blåsandet i luren vid klockslagen. Samma dag avsändes ett brev till borgmästaren Gabriel Menschefer, som befann sig i Stockholm, att han “wille opkiöpa en lur af messing för tornvächtarne här i Staden”.

 

Den nämnda instruktionen, på vilken tornväktarna avlade ed, föreskrev, att precis kl halv 8 varje afton skulle en av tornväktarna vara upp i tornet och i det för dem utsedda rummet, till betygande av att allt var lungt, ringa i vård. Vid varje timmes förlopp från kl 9 em till kl 4 fm, då det även ringdes i vård, skulle de till ett tecken på sin vaksamhet “blåsa så många gånger uti den dertill utsedde lur, som klockan slår”. Under samma tid skulle de från rådhusaltanen “hafwa et stadigt wakande Öga öfwer Staden om någon olyckelig Wådeld skulle upkomma eller sig wisa, och så snart de märka sådan på färde wara, det samma genom tecken med klåekan till kiänna gifwa”. Slutligen bestämdes: “Böra Tornwäcktarne alltid om Nätterna wara wakande, och til tecken der af ifrån Altanen, hwarest de bör stå och hafwa utsikt öfwer Staden, beskiedeligen swara, när någon ifrån gatan eller torget ropar till dem och frågar huru mycket klockan är”.

 

 

Blåsa i lur

 

Under seklets lopp tutade sedan tornväktarna i ett, ända tills vid sekelskiftet tornet hade förlorat sin betydelse, därigenom att det skymdes av de stora stenhus, som nu uppförts i omgivningarna. Kyrkan hade emellertid fått sitt torn och detta övertog så småningom rådhustornets roll i detta avseende. Att rådhustornets roll var utspelad framgår av ståndspersonssocietetens dåtida yttrande, att även om rummet under rådhusklockorna “skulle fullproppas med wachthållare”, hade detta ingen nytta med sig.

 

————————————————————–

 

En träta på apoteket

 

En hetlevrad herre var capitainen Johan Lorentz Stang. Sina vilda ovanor hade han lagt sig till med under Karl XII:s storkrig och sedan förde han dem med sig till det fredliga Gefle på 1730-talet. Han trädde i brudstol med Magdalena Leneesia, men icke ens dessa bojor kunde binda hans svallande stridshumör. Tvärtom, först då böljade han på allvar låta tala om sig.

 

 

Johan Lorentz Stang.

 

Redan från det äktenskapliga samlivets början gjorde Stang sin kära hustru – såsom hon skrev – “tiden ganska svår och bitter”. På deras gård Stenhammar förföljde han henne med hugg och slag, och med hennes egendom levde han om, så att det snart icke var mycket kvar. I Gefle hade frun ärvt en gammal gård jämte en vret efter sin moder och för att kaptenen icke skulle göra slut även på detta, lämnade hon fastebreven i förvar hos sina släktingar, apotekaren Thyge Hassenbalck och hans svärmoder Sara Salin, änka efter de två föregående apotekarna, Jonas Falck och Lorenz Haggasus.

 

 

Fastebrev

 

 

Falck, Salin, Hasselbalck

 

Då Stang fick reda på detta, blev han etter värre. Bullret kom till prästerskapets öron och de båda kontraherrarna togs i korsförhör av prosten Westerman. Det var den 4 september 1736. Ytterligare två prästmän voro närvarande, men Stang svarade med föga anständiga ord och åtbörder. Vid talet om fastebreven rann humöret riktigt på honom och han skällde hustrun för tjuvkona och rofferska.

 

 

 

 

Prosten Westerman.

 

“Nu churuwäljag, med mina medbröder (skrev Westerman) kärligen och allwarligen, förrnante dem till förening, förestälite dem den själa fara, hwaruti de sig genom sådant wäsende satt hafwa” – trots sådant kunde ingenting uträttas. Stang ville icke försonas, så länge fastebreven voro borta. Han slutade med en hotelse:

 

“Om någon blifwer olyckelig för mig, efter jag för någon, så wet nu Prästerskapet, whad orsaken därtil är”.

 

En vecka gick med buller och bång. Den 13 september vid 4-tiden satt Stang i lotsåldermannen Daniel Poppelmans hus och utbredde sig om sina olyckor. Men nu skulle han göra slut på dem. Han svor, rent ut, “at han anten skulle taga Lifwet af sig sielf eller Apotekaren”. Husets dotter, Magdalena Poppelman, kusin till Stangs styvdotter, skämtade med den mordiske brumbjörnen och då han vid avtågandet i porten fattade i sitt slängande svärd, hirtsvängaren, och utropade: “Denna skahl hielpa mig”, tillade jungfru Poppelman helt käckt att han kunde taga tvenne, “en uthi hwar handen”, om hans så ville.

 

 

Apotekare

 

Stang gick först till Olof Jerfgrens krog, uppfylld av dystra tankar. Där sutto tullbetjänterna Lars Westberg och Peter Näsström och den förre frågade Stang, hur det nu stod till, “efter han wore så mager”. Stang började på nytt duka upp sina vedervärdigheter. Han menade “att han hade Fan i slächten”, men han skulle inte släppa apotekaren, förrän han hade betalt. Borgaren Olof Grundbergfrån Hudiksvall, som kom in och letade efter sin styrman, hörde också Stang säga: “att innan aftonen wille tahla med Apotekare”.

 

 

Olof Jerfgren.

Olof Grundberg.

 

Någon timme senare kom Stang och slog sina lovar kring apoteket. “Hwad går jag efter” mumlade han för sig själv.

 

Så hade han blivit sedd i apoteksdörren, men då Hassenbalck icke var vid disken, gick han in i husets kök. Nu hörde kunderna, att han fått tag på sin fru.

“Canaille, du skahl följa mig” ropade han

 

Pigan Catharina Sebiliaville lugna hans känslor genom att överösa honom med ett vattenämbar, men scenen förflyttades nu utomhus. I portgången hade en massa pojkar samlats och apotekarens lilla pojke blev rädd, då Stang kom.

 

“Släpp mig fram, jag har intet ondt gjort” skrek han.

 

Stang stampade med fötterna och slog kring sig med sin käpp. Gruvliga svordomar forsade ur munnen på honom.

 

I detta tillstånd inkom han åter på apoteket och böljade en väldig träta med apoteksänkan, som säkerligen icke hade jungfruskinn på näsan. Hans tilltal var tjuvgömmerska och då hon svarade, att det kunde ingen bevisa,

menade Stang, att han skulle ge henne attest på det och rev åt sig ett bleckhorn, som emellertid apotekslärlingen Dahlrev av honom. En krukmakarelärling, som kom och körde förbi, uppfångade uttryck av Stang som “Jude kyss”, tydligen en komplimang om Hassenbalck, och “Pilatus”, en artighet åt hans svärmoder. Stang tyckte sig å sin sida höra glåporden skälm och kanalje. Då han gick ut på gatan hörde han alldeles som om apotekslärlingen sagt: “Hwad är det för en Satans karl Skohla wi intet få råd med honom”. Då hade Stang utmanat honom:

 

Ty jag har tient min konung för en bra karls” hoverade han sig.

 

Ute på gatan utgöt han sin galla över den försvunne Hassenbalck och de försvunna dokumenten. Änkan skyndade att stänga och då Stang bultade på dörren hette det: “Du skielm, behöfwer inthet gå in”.

Stang hade då träffat gästgivaren från Ovansjö, och så hade de i sällskap ramlat i väg till Jerfgrens krog.

 

Uppträdet fortsatte inför kämnersrätten, där Stang “på golvet gick och spatserade under oanständiga åtbörder och Expressioner”.

 

Under rättegångenstiden uppsökte Stang komminister Jernberg för att med honom såsom vittne ställa till med en försoningsscen i apoteket. Komministern höll på att läsa över sin predikan, så att han kunde icke komma, men Stang fick sekreteraren Wallströmmed sig och vid 11-tiden den 23 november kom de in på apoteket.

 

 

Sekreterare Wallström

 

Hassenbalck befanns redobogen, men då Stang icke kunde få sina fastebrev, utropade han:

 

“Jag ingår ingen förlikning på så sätt” och så rusade han ut. Han ställde sedan till ett uppträde med apotekarens svärmoder och då apotekaren – detta tilldrog sig i hans inre sal – kom för att ge henne medikamenter, vilket hon just då behövde, drog Stang sin hirtsvängare och jagade apotekaren, som endast genom att kasta sig åt sidan, undgick ett farligt, kanske dödande hugg. Svärmodern fattade i värjan och medan de brottades kom ett par timmerkarlar, som haft något arbete i barnkammaren, och tog hand om både Stang och hans hirtsvängare. Stang var då alldeles blek i ansiktet, där han stod i bara västen, sedan han kastat lappmudden av sig.

Han fördes till slottsarresten, där han “sjuk och kraftlöös” lugnade sig. Vid jultiden sände han följande vältaliga fridshälsning till Hassenbalck.

 

“När det jag af alt mitt innersta hierta önskar min käraste Bror och Syster tillika med alla Syskonen med min käraste Wän och Maka tusenfalt lycka och wählsignelse till ett godt sluth på denna wår frögdefulla Juhlehögtid, och såsom nu innan en eller annan dag slutes wärt gamla åhr i Jesu namn, är mig den nåd af gudh gifwen under mitt fängelse, serdeles under de förflutne Juhledagar, för hwilcket herrans namn ware ewinnerligen ährat, at jag hogkommit och ännu på innewarande dag kommer mina synder ihog, så suckar och innerlig beder jag. Tag bort o gudh med gamla åhr min gamla synd och ondska, swår för Jesu Christi dödh och pina och förlän mig för samma Jesu skull till helge andas nåd hädanefter och med det instundande Nya åhr, at föra ett Christeligare lofwerne och gudhi behageligare wandell än tillförende, och på det denna min Bön och suckan måtte af gudh bönhörd warda, så will jag ej förglömma först det hwad Jesus min och allas wår Frälsare säjer och förmanar sina Lärjungar och om allom, när I ståen och bedien och I kommen ihog, at din Broder hafwer något emot dig, så gå först och förlika dig med honom, på det edra böner icke måtte förhindrade warda.

 

För den skull och i anledning af alt detta som förmält är, är till min Fromme och kiäraste Broder min aldrahörsamste böön och begiäran Min käraste Broder täcktes wara så from och för Jesu Christi skull, mig alt hwad jag till denna dag emot min käraste Broder brutit och öfwerdådeligen fehlat hafwer, förlåta och tillgifwa, och beder jag hierteligen, kiära lät icke mera träta emellan dig och mig, ty wi äro bröder, sade fordom Abraham till Loott, uthan låter oss älska hwar annan inbördes.

 

Wi äro alla dödeliga människior och weta icke wår dödstund, det kan wähl annars wara om aftonen än det om morgonen är, därföre enär jag betracktar min dödelighet och befinner tiden nalckas, glaset rinner och wi hädan måste, och så fram wi skohla få ärfwa det himmelska goda, det gudh oss allom för Christi skull gifwe och förläne, så lät oss nu lägga all hath och oenighet. Min hiertans k: Bror skahl med hiertans nöje och fägnad få se, jag igenom guds nådh så skahl ställa mig, at gudh och menniskior skahl behaga och hädanefter gå min käraste Bror tillhanda uthi alla giörliga tillfällen och wara till tienst.

 

Sluteligen tackar jag min kiäraste Bror aldra hörsammast för all den godhet som mig så wähl altid tillförende som ock sedan jag kom i arrest I bevist hafuier. Gudh wedergelle det tusenfalt igen här timmeligen och sedan där ewinnerligen, hwar med jag näst en ödmjuk helsning till min hiertans k: Broder och Syster och alla Syskonen förblifver alltid med djupaste wördnad till min död.

 

 

Johan Lorents Stang

 

Inför rätta betygade Stang ytterligare, att han ville beflita sig som ett stilla och ärbart uppförande samt kärlig sammanlefnad med sin fru och i all förtrolighet umgås med sina anhöriga.

Hassenbalck hoppades, att ångern kom ur hjärtat, vilket “rundeligen” utlovades av Stang. Hade karlen ett ärligt samvete, så hade hans väg till saligheten i alla fall gått genom apoteksdörren!

 

————————————————————–

 

En tobaksbuss

 

 

 

Tobaksförpackningar från Rettigs tobaksfabrik. Till höger Gefle Vapen.

 

På världsmarknaden äro många svenska städer bekanta genom någon särskild slags tillverkning, från Jönköping med sina tändstickor till Gefle med sina tabletter. Förr i världen kände man emellertid till vår stad genom “Gefle vapen”, vilket var en god tobak. Då staden vunnit rykte på detta sätt, kan det även vara skäl att med några anteckningar ihågkomma den man, som införde tobaksodlingen i våra trakter.

 

Svenskarna fick smak på tobak under trettioåriga kriget, varefter tobaksinförseln började stiga. Den store patrioten Jonas Alströmer, som lärde oss odla potatis, ville även att vi skulle odla egen tobak och 1725 anlade han en tobaksplantage vid Alingsås. Han inbjöd sedan städerna att skicka dit någon person att inhämta konsten. I Gefle, där vid denna tid ett flertal framstående män fanns, livligt intresserade av alla försök i den riktningen, beslöt man att begagna sig av erbjudandet.

 

Särskilt torde den duktige och uppslagsrike borgmästaren Johan Palmborgha varit den drivande kraften. Till honom skrev Ahlströmer från Stockholm den 23 april 1730 och uttalade sin fägnad angående denna sak, som lände till fäderneslandets allmänna nytta. “Börandes således Gefle stad härutinnan hafwa beröm framför andra, efter den är den första som en så nödig och nyttig anstalt i denna saken gjordt”.

 

 

Johan Palmborg

 

Han beklagade, att han inte själv vore nere i Alingsås, då han i egen person skulle ha givit den utsände en och annan anvisning. Men han förmodade, att denne skulle få god undervisning av den holländske tobaksplanteraren och han kunde efter behag gå omkring i tobaksspinneriet “och där remarquera ett och annat wid Tobakstillwärkande uti Rullor, Cardus och Snus”. Ahlströmer slutade med en hälsning till rådmännen Peter Almgren och Jürgen Folcker.

 

Staden representerades av Jonas Brunfeldt, vilken var fältväbel och bl a deltagit i de Armfeldtska karolinernas tåg i de norska fjällen. Efter krigets slut hade han tjänstgjort vid tullen i Gefle. Det var en mycket redig och humoristisk herre, och i hans brev kan man följa honom på studieresan.

 

Brunfeldts första brev är daterat den 6 april 1730. Han hade då lyckligt anlänt till Alingsås kl 6 på morgonen.

 

“Hwad min Resa widkommer, så tillstår jag, att jag aldrig slitit werre, undantagandes på fjällen, ett sådant Miserabelt före, och watten at jag med största lifefara framkommit, och om en natt kjörde jag neder i en åh, derest bron var bortfluten och jag kom under och strömmade ett långt stycke utfore, förrän jag kom till land. Alla mina kläder och andre saker blefuio beskiemde, så att jag i en giästgiwaregård måst ligga ett helt dygn och tårka mine kläder”.

 

Sedan hade det varit ett sådant före på de leriga vägarna, att hela hästen sjunkit och av en så mödosam resa hade fältväbeln fått en obehaglig bröstwärk. Men han hoppades, att det skulle bli bättre, då han finge vara i stillhet i Västergyllen, där nu ett kostligt väder rådde.

 

Vid sin ankomst anmälde han sig på Manufakturkontoret och blev där väl undfågnad av bokhållaren Salander, som därpå visade honom till planteringsmästaren van Pohl. Denne hade nyss börjat lägga ut plantlavarna, “men än icke något utsått, hwarföre jag nu får tillfälle at wara med ifrån sielfwa grunden eller begynnelsen. Skall och här wid anwända all flit, hwilket min plikt och skyldighet äfwen fordrar”.

Detta brev anlände till Gefle den 25 april och besvaradesn den 4 maj. Magistratens brev anlände till Brunfeldt den 16 maj och innehöll en uppmaning, att han för varje dag skulle föra anteckningar över vad som passerade. I sitt andra brev, daterat den 18 maj, framhöll Brunfeldt, att han hela tiden gjort så. Om tobaksodlingen skrev han:

 

 

Tobaksplantor.

 

“Wåra plantor här äro nu så vuxna, at Man dem på Plantagie Platzen efter högtiden utsätta kan, hwilka den 9 och 14 april blefwo sådde. Jag tillstår, at med dessa Plantlafwar är ett godt maner, särdeles för nattfrost, som dem icke skada kan “,

 

Han begärde slutligen en växel på en mindre summa.

 

Detta brev kom magistraten till handa den 27 maj och besvarades den 1 juni. Samtidigt följde en assignation från magistraten på 20 daler silvermynt, men magistraten begärde attest på Brunfeldts omkostnader, innan den verkställde vidare utbetalningar. Brunfeldt påpekade i sitt tredje brev av den 29 juni, att 3 daler kopparmynt om dagen icke vore för mycket i underhåll. Hans skjutsning hade dessutom gått på 52 daler kopparmynt.

Vad tobaken beträffade hade då stark hetta rått i en månads tid, varunder tobaken lidit av torkan. De först satta plantorna hade i alla fall vuxit till 1/2 alns höjd och var ganska vackra.

Detta brev anlände till Gefle den 8 juli, men något svar erhölls icke från magistraten. Brunfeldt skrev då ett fjärde brev, den 10 augusti, varvid han hotade att skicka tillbaka vad han fått, och anse sig fri från staden, om han icke fick de tre dalerna. Någon attest kunde han icke få, så länge konsul Ahlströmer var borta, men det gick honom med sorg till hjärtat, att magistraten icke ville betro honom underhållet, “lika som jag wore den liderligaste och intet kunde anbetros ett Capital som högst lärer bli 700 dr”. Vid planteringen trodde han, att redan slitit kläder för 200 daler.

 

Detta brev, som anlände den 19 augusti, blev obesvarat, liksom det femte, daterat den 24 augusti. I detta meddelade Brunfeldt, att man skyndade på med att taga upp tobaksbladen för den starka och kalla blåstens skull.

I ett sjätte brev av den 7 september beklagade sig Brunfeldt, att han icke hört av magistraten på tre månader och den 14 september skrev han sitt sjunde brev.

 

“Den högsta guden på wetta, hwad jag brutit ädla Magistraten emot, som nu intet är wärdig at få en bokstav”. Arbetet var nu snart slut och han ville ha besked, så att han kunde fara hem. I samtidiga skrivelser till landshövdingen C G Bielke och borgmästaren E Gerdzlovius begärde han deras medverkan att få svar och underhåll av magistraten.

 

Emellertid hade sekreteraren Nordenlöfden 7 september skickat ett brev plus en assignation på 120 daler kopparmynt, vilket Brunfeldt erhöll först den 19 september. Brunfeldt böljade nu framlägga, hur han tänkt med tobaksodlingen i Gefle och i sitt åttonde brev av den 21 september ville han, att man med en båt skulle fara och hämta hasselkäppar till tobakens torkande. 40 000 käppar behövdes, varje käpp skulle vara 2 1/2 alnar hög och 1 tum tjock. Han skulle själv göra dem färdiga, då han kom hem i vinter.

 

 

Sekreterare Nordenlöf

 

Vid sin hemkomst ämnade han även närmare rådslå om ett torkhus. Till plantage menade han, att en åker vore lämplig på västra handen utanför Gammelbrotullen jämte alla kålhagar väster om klockstapeln.

Brunfeldts nionde brev av den 12 oktober, besvarat den 24 oktober, innehöll en begäran om det återstående underhållet och åtföljdes av en skrivelse från bokhållaren vid Manufakturkontoret Jakob Eichlerom Brunfeldt: “Nu är mannen alt ferdig at aftåga, har ock wärkeligen så låtit sig underwisa i den angelägna wetenskapen, at han ej allenast lärer kunna praestera. hwad af honom fordras till stadzens och Walloil Magistratens samt flera wederbörandes goda nöje, utan ock torde hela Negden der i Norrland af honom kunna underrättas i alt, hwad till en wäl inrättad plantering hörer”.

 

 

Brev

 

På detta betyg fick Brunfeldt 350 daler kopparmynt och den 9 november skrev han, att han skulle resa, fast han varit bunden vid sjukbädden. “Nu är här ett miserabelt wäder, Snögar och Rägnar, så att en ärlig Man icke will kjöra ut sin hund”. Han trodde därför icke att han skulle få bättre före på hemvägen, som han skulle ta över Stockholm.

 

Hur det nu gick på uppresan, är icke eftervärlden bekant, men i februari lät han magistraten veta, att han gudilov var lyckligt återkommen från Alingsås. Han inlämnade samtidigt en förteckning, på vad som fordrades för en 4 tunnlands tobaksplantering. Den upptog först drivbänkar gjorda av 16-18 timmerstockar av 10-12 alnars längd. Luckor därtill skulle göras av enkla bräder och papper. Vidare behövdes järnspadar och gångskyfflar, en harv, en så, två ämbar och en vattenkanna, fyra knivar att skära av bladen med samt tio eller femton korgar att samla hop dem i.

Torkhuset skulle göras 100 alnar i längd, 14 alnar i bredd och 10 eller 12 alnar i höjd. Till tobaksbladens upphängande behövdes 250 små fyrkantiga bjälkar, 650 läktare och 40 000 käppar. Vid torkhuset skulle ordnas en kammare, där en person kunde vistas och se, när det skulle bli hagel och snö, och då vidtaga skydd får bladen.

Vid en sådan anläggning, som småningom kom till stånd, beräknades 8-10 man få sysselsättning.

 

 

Källor:

På 1700-TALET – Del III, häfte 9 – av Karl Einar Johannesson

 

 

samt

 

Erik Sehlberg.

Gefle och dess slägter.

 

 

Bibliotekarien som skrev rent dessa teckningar.

 

 

Skulpturen av honom.

 

———————————–

De flesta av bilderna samt länkarna och Sehlbergs anteckningar har kompletterats och

materialet är sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website