Teknik, telefoner och tyngdkraftens gåta – av Ingvar Henricson

Publicerat i Gefle Dagblad Lördag 18 augusti 2001

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

Fiskargården

 

Denna vackra fiskargård med sin åttakantiga vattenspegel av blå safir är en tankarnas trädgård. Här omkring startade den teknis­ka revolutionen i Gävle. Lindahl & Runer var Gefles första mekaniska verkstad och grundades redan 1847. Mycket snart köpte firman den här fiskargården för sina arbetare. Gelbgjutare Svedberg bodde här länge med sina söner som båda blev sjökaptener i world wide fart.

 

Härifrån går en rak linje ända till dagens Gävle varv och vårt byg­ge av den nya “Gerda“. Vid Lindahl & Runers konkurs 1893 övertogs verksamheten av Gefle Verkstäder som sen blev Gefle Varv och Verk­städer.

 

Denna fantastiska trädgård får mig att tänka på zenträdgården från 1400-talet i Ryoanji i Kyoto. Den japanske poeten Matsuo Basho skulle ha gillat det här stället och här hade han kunnat skriva sin berömda haikudikt:

 

Furuike ya

kawazu tobikomu

mizu no oto

I tystnaden vid denna pool

dyker en groda

och hela världen skakar

 

Groda från Sungperioden, cirka 1000-talet e Kr.

 

Verkstadsområdet för Lindahl & Runer låg som en fortsättning på raden av fiskargårdar och där hål­ler bland annat länsmuseet och Folkrörelsearkivet till i dag. Tyvärr är området asfalterat och de put­sade fasaderna påpälsade med moderna träpaneler så anknyt­ningen bakåt inte så lätt att se. Museets vackraste byggnad på om­rådet, den lilla verkstaden med jordgolv och putsat tegel som låg vid Styrmansgatan, lät man dess­utom riva för några år sen och ersätta med ett nybygge.

 

I nästa  fiskargård västerut från den här bodde Lars Peter Johans­son som snickrade gjutmodeller och fiskargården bortom hans var Olof Hammargrens. Olof hade bör­jat som smed hos Lindahl & Runer men slutade som fabrikör. Han bodde här med hustru och sex barn, smeder och lärlingar, kor och grisar. Hans dotter Alida min­des länge hur hon på somrarna vallade iväg med korna långt utåt Norrlandet.

 

Under de lysande skeppsbyggar­åren i början av 1870-talet hyrde Olof Hammargren Södra varvets smedja och byggde ut med kol­bodar, kontor, gjuteri och meka­nisk verkstad. Han sålde sen allt till Robert Sjöström och verk­staden kom att leva länge. På sjut­tiotalet flyttade Statens institut för byggnadsforskning dit och byggde nytt. Södra varvets gjuteri låg precis tvärs över Islands-Lillån och varvssmedjan bara hundra meter längre bort. Robert Sjö­ströms verk lever genom fontäner­na i Esplanaden. Hans gjutare gjorde dem på uppdrag av den gamle smeden Anders Magnus Hedberg som blev rik på sjöfart och byggde “Rosa huset” vid Ny­gatan.

 

En bit av Robert Sjöström lever än genom författarinnan Birgitta Trotzig. Hon är hans dotterdotters dotter. Tre generationer, så lång är ibland vägen från gjutjärnet till själen.

 

I Hedbergs hus på Nygatan låg Gävles första och tydligaste för­bindelse med elektronernas värld, den första telefonstationen.

 

I Gävle fanns en av Sveriges första telefonföreningar och man  hade stannat för Lars Magnus Erikssons telefoner. De var överlägsna Bells och det hade den tek­niske experten Per Gustaf Lindahl  intygat, arvtagaren till Lindahl & I Runer. Gävles val av telefoner gav sen Eriksson en flygande fortsätt­ning i Norge och företaget kunde växa till dagens telegigant med tre korvar i sin logotype.

 

Här på safirens plats kan Alfred Nobels far ha stått på 1810-talet. Han var en av de unga sjömän som jobbade vid varven.

 

Och här kan en av Per Gustaf Lindahls bästa vänner ha varit många gånger, Magnus Wretman. Han bodde i gården som var gran­ne med Lindahl & Runer och var jämnårig med gelbmakare Sved­bergs äldste grabb Carl Israel. Den unge sjömannen Rikard Garberg hade seglat med dem båda och han har berättat om Svedberg i sin bok “I rigg och skans” och om Wretman i boken “Ur Kapten Garbergs loggbok“.

 

Magnus Wretman

 

Fast Wretman kallas Winge och Svedberg har blivit Svensson.

Dessa fiskargårdar är spontan arkitektur när den är som bäst. En stor del av byggnaderna är uppför­da på plats utan ritningar.

 

Trädgården här är “Fantastisk arkitektur” i samma tradition som den franske brevbäraren Ferdinand Chevals underbara ska­pelse i Hauterives. Han samlade på vackra stenar precis som konst­nären Robert Eriksson har gjort här i trädgården och han byggde i mer än trettio år på sitt dröm­slott, “Palais Ideal“.

 

  Klicka för förstoring

Palais Idéal

 

Det är något av den spanske arkitekten Gaudis oförfärat anlag­da och ännu ofullbordade kated­ral i Barcelona men ännu mera hans lekfulla park Güell, förbin­delsen mellan stenens tunga all­var och himlens ansvarslösa non­chalans: “Allt detta är ingenting“. Det är i samma anda som Simon Rodias torn i Watts i Los Angeles eller den bretagnske stenmästaren Fourés bygge med människor och monster som kommer ur klip­porna vid Saint-Malo.

 

Det finns mycket skrivet om fan­tastisk arkitektur av den här sor­ten, inte minst en doktorsavhand­ling, “Fantastic Architecture” av Alicia Montarzino. Hon är en konstnär och konsthistoriker från Buenos Aires som bodde här på Brynäs några år i början på 1990-talet. Hon flyttade sen till USA och bor numera i Wales.

 

Poolens åttakantiga dubbelsymmetri är som en smaragdslipning men den blå färgen är safirens. Poolkanternas aluminium är ett av jordskorpans vanligaste grund­ämnen. Av jord är vi alla komna säger vår västerländska gravritual.

 

Du är varken jord eller him­mel

du är varken varken eller eller,

du är någonting annat

 

Så skulle kanske zenmunkarna sagt, de som skapade trädgården i Ryoanji. Men vi är också komna ur stjärnor, vi är alla stjärnornas barn. Väteatomerna i våra kroppar  kan vara jämngamla med Universum men våra tyngre atomer, som kol, syre och kalcium, har bildats långt senare i jättelika explode­rande stjärnor, supernovor. Av luf­tens osynliga syre och markens mjuka aluminium kommer det hårda mineralet korund, aluminiumtrioxid. En safir är inget annat än korund med lite järn och titan.

 

  Klicka för förstoring

Ryoanji

 

Som ung styrman skrev Magnus Wretman en handledning för styr­män men sen fortsatte han att skriva om navigation och astrofysik. Om han gått iland och fått tid hade han kunnat berätta de mest otroliga men sanna historier från sjön, han kunde blivit Sveri­ges Joseph Conrad.

 

”Havets enda hemlighet är dess styrka”, skrev Conrad i sin bok “The Mirror of the Sea” Havets spegel, och glömde att de gamla grekernas fråga ännu var obesva­rad. Är oceanerna jordens svett eller är det kanske gudarna som låtit sitt vatten? Vi vet inte vad vi förlorat när vi aldrig fått läsa Wretmans version av “The Mirror of the Sea”,

 

Till skillnad från Magnus Wret­man var Carl Israel Svedberg en riktig blackballskeppare. Rikard Garberg seglade som jungman för Svedberg på briggen “Baltic1872.

 

Svedberg försökte ta livet av jung­mannen genom att i hårt väder skicka ut honom under klyvarbommen för att tjära waterstagen. På hemresan från Bahia tog vatt­net och maten slut och besätt­ningen gjorde myteri.

 

Fem av myteristerna låstes in och de försökte sätta eld på sku­tan. En av dem kletade sin avfö­ring på väggarna och gjorde kari­katyrer av Svedberg av det som blev över: “Kom hit din sate ska du få se ditt porträtt!”

 

Magnus Wretman är en av hu­vudpersonerna i min bok “Inte bara en skepparhistoria“. Tid mät­tes i mått som var större än män­niskan.

 

Ett år var ett jordvarv runt solen. För jordiska avstånd var människan måttet. En tumme och en fot hade alla sett och en aln var en underarm lång. Den fornisländska “rast” var en lagom sträcka att färdas innan en man behövde vila. Men tyngd och vikt bestämdes fritt från människan. Utan att man behövde veta det så mätte en balansvåg inte vikt utan massa. Vikt är massan gånger tyngdaccelerationen. Tio meter per sekund per sekund.

 

Wretman räknade på planeter­nas banor, snuddade vid tyngd­kraftens gåta och vågade möta det mördande självtvivel som väntade var och en som lämnade tvåhun­dra år av etablerad newtonsk mekanik.

 

Men Wretmans matematik var alldeles för enkel och utan lorentztransformationer kom han inte mycket längre än Newton. Det tog sen Einstein många år att for­mulera den allmänna relativitetsteorin som beskriver tyngdkraften som en egenskap hos ett fyrdimensionellt rum.

 

Men ingen har ännu lyckats for­mulera en teori som omfattar alla de kända fysikaliska krafterna.

 

Kvarkarnas store teoretiker Murray Gell-Mann räknar med att det finns en masslös partikel, gravitonen, som förmedlar tyngd­kraften över nästan oändliga avstånd.

 

Gell-Mann fick nobelpriset 1969, samtidigt som Samuel Becket, kanske en ironisk tillfällighet.

 

Gell-Mann byggde sin kvarkmodell med gruppteori, alltså från idéer som den franske matemati­kern Evariste Galois hade kunnat utveckla mycket längre om han in­te gett sig in i en dödlig duell 1832 när han bara var tjugo år. I botten på kvarkteorin ligger symmetrigruppen SU(3) med sina oktetter, åttadimensionella representationer.

 

Jag kan inte tänka mig en bättre hyllning till Magnus Wretman än denna blå oktagon som samtidigt är en symbol för kvarkteorin.

 

Denna vackra trädgård med sitt åttakantiga tecken för havet och himlen är i sanning stor konst! Den engelske visionären William Blake visste hur viktigt det är att kunna uppfatta storheten hos det mycket lilla:

 

To see a World in a Grain of Sand

and a Heaven in a wild Flower

Hold lnfinity in the Palm of your Hand

and Eternity in an Hour.

 

Må detta universum vid Brynäsgatan få ett lika långt liv som trädgården i Ryoanji  i Kyoto!

 

INGVAR  HENRICSON

Läs mer av Ingvar Henricson!

————————–

december 14, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..