Reserapport långresa 2011

 

 

 

Gävles sjöorakel Ingvar Henricson är ute på en långresa och här kommer en spännande delrapport.

Han beräknas återkomma till Gävle i början på juni 2011.

 

 

Håll till godo ……………!

 

INNEHÅLL

 

BANGKOK

ANGKOR WAT

PHNOM PENH

KHAO LAK

PENANG

KUALA LUMPUR

MALACKA

SINGAPORE

FREMANTLE

KALGOORLIE

NULLARBOR PLAIN

PORT AUGUSTA

ADELAIDE

MELBOURNE

MORNINGTON

TRARALGON (1)

CANBERRA

SYDNEY

HOBART

———————————————

 

BANGKOK

5 – 7 januari, 12 – 14 januari

Staden står inte att känna igen! Jag var här sommaren 1974 och redan på flygplatsen för snart 37 år sen stötte jag ihop med en dansk som lätt hittade i stan, Lars Örlund. Hans hobby var akvariefiskar som trivs i saltvatten, färggranna firrar som kan lysa upp en hel hotellfoajé och går väl ihop med Hilton och Sheraton. Han tyckte att jag absolut skulle investera i ett salvattensakvarium när jag var hemma i Masthugget igen. Han drog med mig till ett skitigt hotell som samtidigt var ett ställe där thailändska flickor drev den sortens serviceverksamhet som ansetts vara världens äldsta yrke. Jag tror snarare att det är shamanens och prästens. Hursomhelst låg hotellet centralt i stan och inte så långt från det kungliga palatset.

 

  

 

 

En Yamaha är snabb som en kobra i traiken. Snake Farm, en orm har många revben. Vid Buddhas fotsulor av pärlemor.

Då stannade vi bara någon dag i Bangkok och tog sen en buss till Phuket och det marinbiologiska forskningsinstitutet som finansierades av Lars och hans medbröder och -systrar och styrdes av Vagn Hansen. Det var hos honom vi bodde, en gästfri man som var bekymrad för hur det skulle gå när thailändarna själva skulle ta över verksamheten. Han kunde nog inte ha förutsett hur mycket Phuket skulle förvandlas på bara några årtionden.

Idag är Bangkoks internationella flygplats flyttad till några mil öster om stan och är långt magnifikare än Arlanda. Köerna vid passkontrollen var näst intill oöverskådliga men det gick ändå ganska snabbt att få ett visum och komma igenom. Framför mig i kön stod ett pensionärspar från Australiens “Guldkust” och vi kom på att vi kanske skulle stöta på varandra igen på Tasmanien om några veckor. Min ryggsäck följde ett evighetsband längst bort i den väldiga ankomsthallen.

En skinande ren tunnelbana i glas och polerad sten förbinder flygplatsen med staden och en biljett kostar bara 45 baht men tåget stannar långt från Khao San Road där de flesta av ryggsäcksvagabonderna håller till och där Lars och jag förmodligen bodde 1974. Efter att ha hoppat på stadens “Skytrain” åt fel håll och för ett par baht åkt några stationer hejdade jag en taxichaufför i en chockrosa Toyota Corolla och frågade vad han ville ha för att ta mig till Khao San Road och hans svar var lika häpnadsväckande som kulören på hans bil: 350 baht!

Nåja, klockan började bli mycket och de billiga hotellen var kanske på väg att bli fulla så jag slog till. Han körde på slingrande vägar som jag inte kunde memorera och när det behövdes dessutom i filer som egentligen gick åt motsatt håll. Han kom upp på en betalväg och trampade gasen i botten efter att ha kastat in 45 baht vid entrén. När vi till sist kom fram till Khao San Road gav jag honom 50 baht extra för att han inte blivit avflaggad av tävlingsledningen.

Jag hittade ett enkelrum på Sawasdee Guest House i en gränd som satt trångt över axlarna och stack av från Khao San Road. Rummet var egentligen onödigt påkostat och kostade 680 baht per natt, ungefär 140 svenska inflationskronor, men jag tänkte att det kanske var lagom som övergång till ett liv med mindre bekvämligheter.

Khao San Road är en kombinerad marknad och gågata och på kvällarna så fylld med folk att man ibland måste köa för nästa steg. Genom denna hord av människor kör sen bilar, motorcyklar och scootrar så det är ingen gågata i västerländsk mening. Jag försökte sälja mina vinterskor där men mannen som handlade med begagnade kläder tyckte de var för nergångna. Jag höll med honom och gav dem till en av killarna i hotellreceptionen.

På Khao San Road finns allt från billiga rum som saknar fläkt i taket till riktiga lyxsviter på Buddys där man har swimmingpool på taket. En väderbiten sailor från Sacramento, ca 55 år, träffar jag en sen kväll på ett café på Ram Buttri Road, parallellgatan till Khao San Road. Han bor på det där hotellet som tycks ha en speciell attraktion på figurer som handlar med silver. Själv påstår han sig leva på att köpa och sälja alla typer av råvaror, från ris till guld, och bor sen ett par år i Penang. En av hans kompisar i Penang hade velat ha med honom på en segling upp mot Andamanerna men han hade avböjt för att han inte litade på internetförbindelsen till råvarubörserna. Nu är han i Bangkok några dagar för att handla sådant som man bäst köper här.

– En sån där randig skjorta som du har, säger han, den finns inte att köpa i Penang.

En kille med rätt annorlunda inställning är Winfried Gertz som jag slår mig i slang med på samma gata. Han är från München och har skrivit om företagsledning och chefskap i många år men tröttnat på genren när han börjat inse hur allt bara upprepas.

Jag frågar vad Richard Sennetts bok “The Corrosion of Character” heter på tyska och försöker förklara den svenska titeln för honom, “När karaktären krackelerar”. Han har läst Sennetts bok men på engelska. Skitsamma, nu tänker ge han sig på reseformatet istället och därför har han varit på Penang och Lankawi som han gillade skarpt trots att det regnade. Vi snackar om Joshka Fischer och 68-rörelsen och han säger att han var för ung för det där då men att hans äldre bröder var med.

En annan skrivande tysk jag träffar på är Martin Gädeke från Würzburg som driver en reseblogg och lever på reklampengar från den, www.umdiewelt.de. Han har ungefär 6000 reseberättare i sitt stall. Hans flickvän har däremot ett hederligt arbete, hon är lärare i biologi och kemi.

På Ram Buttri Road återser jag fransyskan Chantal från bussen Siem Reap till Bangkok. Hon åker jorden runt liksom jag men åt motsatt håll. Hon jobbar som allmänläkare på Mauritius och har upptäckt att hon klarar sig bra på att jobba halva året och då kan hon resa under den andra. Jag frågar om hon sett till sin respolare från Tokyo, Ayako, och just då kommer även hon.

På bussen hade Ayako och jag kommit på att vi båda gillade Haruki Murakamis “Kafka on the beach”. Hon reser med lätt bagage men har fem paket våtservetter med för att kunna torka av allt som inte uppfyller japanska krav på renlighet. Hon fyller 25 den 9 maj och har lämnat sin pojkvän hemma för att själv kunna resa till Indien.

– Tidigare har jag alltid haft äldre pojkvänner, säger hon, men den här killen är yngre än jag och det känns kul men lite ovant!

Staden är på tok för stor för en gävlebo som inte har med sin cykel och mycket av min tid gick åt till förflyttningar. Det är stora prisskillnader mellan olika sätt att ta sig fram.

En dag åkte jag ut till Snake Farm med en kille som hade en 125 cc Yamaha och den gick som ett spjut. Han lånade mig en ljusblå hjälm som var alldeles för liten men ändå stor nog för att inte göra mig medvetslös av trycket. Vi tog alltid ledningen vid grönt ljus och körde lätt om kompressormatade mercedesbilar i halvmiljonklassen. När det blev riktigt trångt mellan bilarna gällde det att hålla in knäna. Resan ut tog kanske en kvart och kostade 100 baht. Hem åkte jag den flotta tunnelbanan från den näst sista stationen till den sista för 5 baht och sen gick jag ner till floden Chao Phraya och tog en båt uppströms för 15 baht.

Det tog förstås mycket längre tid och tid kan vara pengar för en jäktad turist.

Under min andra dag i Bangkok hängde jag med en tuktukförare som föreslog ett mycket lägre pris, 30 baht, om han fick sätta av mig på ett ställe för att jag skulle titta på ädelstenar. Han förklarade att han fick bensinkuponger för varje kund han drog dit. Det där nappade jag på och snart satte han av mig på ett annat ställe där man sålde väskor, billiga kopior av annars svindyra franska modeller. Jag köpte inget på något av ställena.

Vi åkte vidare till den stående buddhan, ett av de typiska turistmålen som jag redan sett för snart 37 år sen. Som konstverk är den inte märkvärdig och den är dessutom klart mindre intressant än de två buddhorna i Afghanistan som jag skådade 1971, långt innan de sprängdes av talibanerna. När jag sen tittat på det näst sista av mina mål, The Marble Temple av högglanspolerad marmor, och kom ut igen så var min tuktukförarer spårlöst försvunnen. Jag trodde att löftet om 30 baht skulle hålla kvar honom men han hade redan tjänat tillräckligt på bensinkupongerna.

Det stora tempelkomplexet Wat Prakaeo ligger inte långt från Khao San Road. Här har generationer av thailändska monarker satsat på en bättre återfödelse med hopp om Nirvana och låtit bygga sina egna tempel genom åren.

Rama I: Wat Po
Rama II: Wat Arun
Rama III: Wat Rajorasaram
Rama IV: Wat Rajapradit

Och så vidare till och med Rama IX med Wat Phraram Kao Kanchanaphisek.

Det trevligaste sättet att ta sig fram i Bangkok är att åka båt på floden men då når man bara ett begränsat antal ställen. Det är väldigt få som cyklar på stan och filosofin är säkert att det är onödigt att plåga sina ben när det finns motorer som kan göra jobbet. Utan tvivel finns det för många tuktuker men förarna gör sitt bästa för att hålla priserna uppe.

Det var mycket varmare på stan än jag mindes det från 1974 och den här gången kolkade jag i mig mycket mer vatten. Antingen är det “global warming” eller att jag numera är en torr gammal gubbe eller en kombination av det här. Vattenflaskor av plast som rymmer ca en halvliter säljs på gatan för 10 baht och slängs överallt.

Välståndet måste ha ökat flera gånger om sen 1974 men de som sover utomhus under broar och i alla möjliga prång blir nog bara fler och fler. Nationalekonomerna brukar tala om skevheter i inkomstfördelningen och det har de säkert rätt i. Det finns utmanande många Lexus på gatorna, en på det hela taget mycket onödig bil så länge det finns mindre vehiklar med lägre bränsletörst att välja bland. Jag har svårt att tro att den samhällsekonomiska nyttan skulle minska märkbart om man stängde nio av tio juvelerarbutiker.

De flesta tvåhjulingar är små scootrar på ca 125 cc men en kväll utanför ett café nära monumentet över demokratin ser jag en hel svärm av parkerade motorcyklar i den riktigt tunga klassen, stora Harley Davidson och deras japanska efterapningar från Yamaha, Suzuki, Kawasaki och Honda. Där finns till och med en stor Ducati. Inne på caféet som har ett rockband med levande musiker sitter ryttarna med sina flickvänner, alla i kläder som markerar någon sorts tillhörighet.

Andra gatucaféer nöjer sig med att spela upp dagens västerländska popikoner som laddats ner från nätet och Lady Gaga och Beyoncé som snackar i telefon eller flyger likt en blåkullakärring på en “love stick” löser av Rihanna som håller på att skjuta av sig i skallen i rysk roulett eller brinna som i helvetet genom sin otrogne pojkvän, “I love the way you lie!”


Lady Gaga
(sätt på ljudet …)


Det är inte lätt att vara ung idag men man är åtminstone uppkopplad. Alla ungdomar som rör sig på stan tycks ha påkostade mobiltelefoner, mycket “flashigare” än min gamla Nokia som jag nu bara använder som klocka. Jag skulle inte heller tro att de laddar sina telefoner som jag, dvs med solceller.

Annars tycks utbudet av varor domineras av saker som strängt taget inte behövs. Det skulle vara ett intressant experiment att låta amishfolket i Pennsylvania ta över stan.

Bangkok måste vara en utmaning för alla som snackar om hållbar utveckling.

 

ANGKOR WAT

8 – 9 januari

De gamla templen i Angkor är storslagna som byggnadsverk och jag kommer närmast att tänka på Egyptens pyramider, fast de senare har aldrig varit bortglömda och övervuxna av djungel. Hit kommer hundratusentals turister varje år för göra sin egen upptäckt. Staden intill, Siem Reap, lever gott av det här.

 

                  

Angkor Wat 8 jan.                                                                                                                                   Turisterna siktar in sig.

Jag tror jag kan förstå känslan hos arkeologerna som kom hit på 1800-talet. I det lilla klostret Alchi i Ladakh träffade jag Michel Peissel på hösten 1975. Han hade som ung hittat en hel stad i en djungel på Yucatan, Quintana Roo, och insett att det var upptäcksresande han ville bli.

Templen i Angkor är från den tid när Stockholm var en samling trähus vid inseglingen till Mälaren och byborna fortfarande kunde minnas berättelserna om hur deras förfäder seglat i österled.

Jag hade tänkt hyra en cykel för att ta mig ut till tempelområdena men jag hade fattat tycke för tuktukföraren som kvällen innan kört mig och astrofysikern Mahmood Mall från busstationen och in till stan. Han hette Soryar Kim och dök upp nästa morgon. När jag prutat ner hans bud på 14 amerikanska dollar till 10 åkte vi iväg och jag köpte en inträdesbiljett till en dag med templen för 20 dollar och blev arkiverad ev en webbkamera. Kanske för tid och evighet och måhända till glädje för generationer av ännu ofödda arkeologer.

Mahmood Mall vore värd ett par egna kapitel men de får jag skriva när han visat mig matematiken i sin teori om hur universum uppstod ur ett svart hål. Han hade träffat Chandrasekhar och undrade om jag kände till honom.

– Självklart, sa jag, naturligtvis!

Subramanyan Chandrasekhar räknade på hur stor en sol skulle vara för att inte falla ihop av sin egen tyngd utan hålla sig vid liv genom det utåtriktade strålningstrycket.

Konstigt nog var Mahmood inte hemma på grupprepresentationsteori och hade uppenbarligen aldrig hört talas om den franske matematikern Évariste Galois.

Det pågår sen många år ett omfattande arbete med att restaurera de delvis mycket söndersprängda templen. Ett franskt projekt håller på att återställa Baphuan och ett tyskt Bayon. Återigen: Kolla med Google!

Inte minst de stora träden har växt genom byggnaderna och sprängt stenarna, veritabla jättar till träd. De har majestätiska namn på latin som Tetrameles nudiflora, Diospyros decandra, Diplerocarpus alatus och Aglara spectabilis. Ett måste vara döpt av en svensk: Lagerstroemia calyculate.

I de mäktiga gallerierna på Angkor Wat berättas i vackra stenreliefer de gamla historierna från Mahabarata och Ramayana om slaget vid Kurukshetra och om hur oceanerna vispades till mjölk, om de 37 himlarna och de 32 helvetena men också om hur kung Suryavarman II besegrade sina fiender. Man kan fråga sig varför himlarna är flest men det finns så mycket obesvarbara frågor.


Angkor Watt (Part 1) King Suryavarman II came to power

(Sätt på ljudet.)


Förgäves spanar jag efter någon sorts ishelveten men för sådana tycks inte fantasin ha räckt till. Inte heller för det där man tvingas stå på tå i en sjö av exkrementer för att hålla munnen ovanför skiten och varnar de andra för att göra vågor. Just då kommer naturligtvis Djävulen åkande förbi på vattenskidor i denna sjö av diarré.

Soryar gav mig all tid jag ville ha och sen satt vi och snackade länge på ett av caféerna vid Angkor Thom. Han var född 1979 och hade alltså inte upplevt kriget. Hans syster hade blivit dödad och hon var bara fem år då. Båda hans föräldrar levde och bodde två mil utanför stan men båda hade blivit sjuka under kriget. Han bodde hemma hos sina föräldrar och hade en två år yngre bror, Soryean, som gift sig och nyss fått barn. Folk brukar fråga varför brodern som är en lillebror är så väldigt mycket större och det har Soryar svårt att svara på.

Det är ungefär samma sak som med himlarna och helvetena.

 

PHNOM PENH


9 – 11 januari

Phnom Penh ligger där det ligger på grund av Mekongfloden. Staden är byggd längs den södra stranden och på andra sidan är det mest rena bondlandet. Husen är låga och bebyggelsen är mycket utspridd. Det är bara i centrum det finns några byggnader som pekar mot skyn som förvuxna fyrar. Allra högst når Bank of China.

Bank of Chine

Varvet på andra sidan Mekongfloden 10/1 2011.

Några av skyskraporna var på väg mot himlen men man väntade kanske på mer stål och betong. Det syntes inte ens till någon som vaktar byggplatsen.

Ännu har väl ingen av stadens styrande tänkt tanken på en tunnelbana. Det finns en järnväg men bara räls, lok och godsvagnar, ingenting för persontrafik. Inte ens bussnätet verkar vara särskilt väl utbyggt utan det är ”tuktuker”, bilar och små scootrar och motorcyklar som håller ihop stan. En tuktuk är i regel en liten Honda eller dess koreanska kopia på mellan 85 och 125 cc som man hängt en liten tvåhjulig släpvagn efter och denna är tillverkad på någon lokal bysmedja, ett äkta hantverk. Den rymmer lätt fyra personer och det går att stuva in åtskilliga barn också. Två ”backpackers” på långresa räcker annars gott för att fylla en tuktuk.

 

Tuktuk

De unga förarna talar i regel en del engelska och de föredrar betalning i amerikanska dollarsedlar och en resa i stan kan kosta ett par dollar. Stockholms tunnelbana skulle kunna konkurrera rent prismässigt men stadsborna här skulle nog föredra utsikten och avgaserna framför att gå ner i underjorden. På tal om denna så såg jag bara en enda död råtta uppe i solljuset och ingen enda levande. Döda råttor är en sorglig syn och det hänger inte bara ihop med tanken på att detta liv har ett oundvikligt slut.

På en cykelverkstad nära det ökända fängelset S 21 hyrde jag en cykel för en dag för en dollar, en oväxlad silvergrå damcykel med två handbromsar men utan fotbroms. Kedjan var helt inkapslad, en finess för dammiga trakter där sand plus olja blir rena slipmedlet. Som säkerhet fick jag lämna 40 dollar. Det här var en standardtyp av cykel som man såg nästan överallt.

Trafiken är tät men farterna är ganska låga och alla verkar inställda på att undvika att köra på de andra. När man trampar fram på en tvåhjuling utan motor känner man sig som en avvikare bland alla bilar, scootrar och motorcyklar. De flesta av stadens ungdomar verkar inte ha upptäckt finessen med att cykla och kanske finns det inte någon. Det är nog lika lite lockande som att återgå till stenåldern. En scooter gör livet enklare och snabbare även om man måste stanna ibland och fylla på bensin.

Jag cyklade ut mot norr, mot den stora floden, förbi Naga House, en kolossalbyggnad med en grå stenfasad i det stora affärslivets tjänst, och tog en färja över Mekong. Det var en bättre begagnad farkost med en hostande dieselmotor och ett dass i ett hörn med fritt fall mot vattnet.

Floden gör inte många knop i den här platta delen av Kambodja. Naturen är som skapad för risfält. De lyste gröna nu i januari. Det fanns mycket vatten efter sommarens och höstens monsunregn. I mars blir det flacka landskapet med sina risfält bruntorrt och dammigt.

På andra sidan floden befann jag mig plötsligt på rena bonnvischan där det bruna dammet yrde kring de magra, gråvita korna. En kvinna i gåbortsklänning och stråhatt planterade något som liknade sticklingar av sockerrör och mätte noggrant in hålen i hörnen av exakta kvadrater med en sida på en knapp halvmeter. Frodiga mattor av lotus täckte dammar och kanaler.

Tilläggsplatsen var den enklast möjliga, färjan rände bara rätt upp mot land och landgången banade väg. En lång, smal träbåt stod uppallad på den sluttande stranden på något som kanske var ett varv även om bristen på hyvelspån talade starkt emot. Nedanför flöt en liten flottilj av provisoriska hus som kunde ha snickrats ihop av drivved från floden och sen fått plåtbitar till tak. Fyra av traktens barn svärmade kring mig och en liten kille på fem år ville visa sina konster och klättrade vigt som en cirkusartist upp i en mast på land.

Jag har starkt på känn att den här sidan snart kommer att invaderas av nya, stora byggprojekt. Färjan kostade 500 riels bort från staden men ingenting alls på vägen tillbaka.

En kväll nere vid floden träffade jag en isländsk fiskare, ca 55, starkt bränd av solen och synnerligen vältatuerad. Han hade rest från hustru och åttaårig dotter utanför Reykjavik och verkade inte längta tillbaka.

– Du kommer att ångra dig om du lämnar Pnhom Penh, varnade han.
– Jag lovar tänka på saken, sa jag.

Nästa dag mötte jag en kanadensare med en thailändsk hustru på nästan samma ställe och de sa samma sak. Hon var klädd som om hon kom direkt från en societetsbröllop där han vägrats tillträde. De åkte gärna till Phnom Penh när de besökte hennes föräldrar i Thailand.

Den här gången lovade jag ingenting.

Stadens ungdomar samlades på kvällarna i en park med bland stenläggning nära floden och dansade till västerlandets popikoner, som Beyoncé, Lady Gaga och Rihanna. Det var inte precis pardans utan snarare en sorts twist på långa led. Parken rymde flera ljudanläggningar och var och en hade sina dansgrupper. Ljudnivån var hög men det närmaste stereosystemet härskade enväldigt.


Beyoncé

(Sätt på ljudet.)

Utanför parken väntade deras scootrar i mångdubbla led.

I Phnom Penh surfade jag för första gången på någon annans soffa. Jag har varit med som “Couchsurfer” i ett och ett halvt år och låtit olika resenärer bo hos mig. Sök efter ”

Couchsurfing” via Google så slipper jag berätta om det här!

Vi var flera soffsurfare som bodde hos Robert Proudfoot just de här dagarna och vi kom från alla möjliga håll. Här fanns Marilene från Quebec som jobbat ett halvår med att sköta ett pensionat i en liten håla i kanten av Simpson Desert i Australien och där hade hon träffat traktens ende polis, Darius Kubilius, och fått honom att ta ut hela sin semester på sex veckor och innestående kompdagar för att hänga med henne till Kambodja och andra ställen som han inte ens drömt om tidigare.

Jonatan från London hade sett sin far jobba för mycket med firman som gjorde sadlar och annan utrustning åt de fyrbenta, långnosade flockdjuren av släktet Equus och istället valt att arbeta för att leva och flyttat till ett billigt ställe, Krim vid Svarta havet. Där hade han träffat ukrainskan Helena som bott flera år i Canada. Nu jobbade de både med översättningar fram och tillbaka mellan ryska och engelska samtidigt som de tog sig runt jorden.

Den ständigt leende Boris hade överraskat sällskapet med att göra en rysk rödbetssoppa, borscht, och hade hängt med sin kanadensiska hustru när hon fått jobb som ekonom i Kambodja. Boris var helryss men bodde i Tasjkent och hade kommit dit som grabb med sina föräldrar. Måndagen den 10 januari var hans födelsedag, hans 23:e, så han hade varit ute på stan och köpt på sig flera plastkassar med flaskor, allt från mineralvatten till rysk vodka. Han började med att öppna sin specialbar i stora rummet och blandade till gin och tonic till hela gänget. Alldeles särskilt försökte han få vår kinesiske vän från Kuala Lumpur att hälla i sig flera glas när han hörde att denne unge man hette Gin. Han var något så respektabelt som affärsjurist och utbildad i England.

Även Roberts hushållerska var med på kalaset och efter ett tag blev hon konsulterad av Marilene som hade en ordbok i khmer men inte hajade hur orden skulle uttalas. Språket är liksom kinesiska ett tonspråk och uttalet är inte lätt för en västerlänning. Hushållerskan sov ibland över i huset men hon hade dessutom barn och ett hushåll till att sköta.

Robert hyrde de två övre våningarna av huset av en kille som hade sin svåger i bottenvåningen. Enligt Robert hade den här svågern ständigt ekonomiska bekymmer på grund av spelskulder. Robert (52) hade gift sig för en månad sen med en khmerficka, Srena (35) från Siem Reap, och de visade mig stolt fotoalbumet från sitt bröllop där Robert hade pressat in sig i en gul sidenkostym, förmodligen oanvändbar för andra tillfällen än bröllop. Han hade naturligtvis hyrt den och egenligen hade han behövt ett par nummer större modell.

Srena uppträdde i en lång rad praktfulla klänningar och en håruppsättning så intrikat att hon varit tvungen att gå upp halv fyra på morgonen på fotograferingsdagen. Trots att hon inte var mer än lite drygt en och en halv meter på höjden när håret räknades bort så påminde hon starkt om Angelina Jolie på en del av bilderna. Googla på den senare!

 

Angelina Jolie.

Det här var en ny fas i den gamle mariningenjören Robert Proudfoots liv. Han hade jobbat många år i australiensiska gruvföretag, ända uppe vid Bay of Carpentaria, heta ställen med odrickbart saltvatten som formligen sjöd av krokodiler. Senare hade han varit ansvarig för underhållet av maskiner i gruvor i Tanzania.

Nu hade han lämnat detta liv och cyklat med sin trehjuliga “recumbent bike” till Kambodja där han träffat Srena. Hon har två flickor sen tidigare, 12 och 14 år, men har inte varit gift förut så det här bröllopet var något extra även för henne. Flickorna bor hos sina morföräldrar i Siem Reap.
Att Robert valt en recumbent bike hänger ihop med att han har en ryggskada från sin tid till sjöss och tycker att det känns bättre att sitta och cykla.

En het eftermiddag gick jag runt i fängelset Toul Sleng, S-21, där de Röda khmererna lät sina meningsmotståndare sitta tills de tynade bort, dog av sjukdomar eller torterades till döds. Det är nu ett museum där några av de otaliga offren får sin historia berättad och där finns en ansenlig samling av gulgrå kranier som var och en rymt den mest fantastiska struktur vi känner i universum.

Inte så få av fångarna på bilderna var mycket unga. De små cellerna hade inget avlopp och förmodligen bodde fångarna bland alla sina utsöndringar. Stanken måste ha varit fruktansvärd, liksom livet där som inte var något.

KHAO LAK

15 – 16 januari

Från Bangkok tar jag en nattbuss söderut och hamnar i

Surat Thani i den nattsvarta morgonen när till och med cikadorna gått och lagt sig. Caféet vid busstationen är fullt av ungdomar som vill ut till öarna i Siambukten, Ko Tao, Ko Phangan och Ko Samui. Där träffar jag fem svenska killar som ska till Ko Samui, först en timme med buss och sen två med racerbåt.

 

 

Anders med familjen.

Själv fortsätter jag västerut mot Khao Lak i en minibuss som enda passagerare. Chauffören inser att jag är en dålig affär för honom och snart stannar han och övertalar en annan att ta över mig. I den bussen sitter redan Stephen Berg från Mountain View i Kalifornien som varit ute och dykt vid Ko Tao och nu ska göra samma sak kring öar nordväst om Khao Lak.

Stephen är fallen efter skandinaver och jag märker snart att han aldrig vetat vad hans efternamn betyder. Han uttalar det som “burg” på en meny hos McDonalds. Han blir glatt överraskad när jag berättar för honom hur bra det passar ihop med stället han bor på.

Stephens dykagent i Khao Lak ligger granne med ett företag i samma bransch som har en svensk flagga. Där får jag låna en mobiltelefon och jag ringer till Anders Broberg, den gamle sailorn från Gotland. Han dyker snart upp med sin scooter av märket Honda och kör mig hem till sitt tämligen nya ställe, Scandinavian Corner, som mycket riktigt ligger vid ett gathörn.

Redan på 70-talet öppnade han en bar i Phuket, Gotland Inn, som mest drevs av hans dåvarande flickvän. Själv var han halva året ute och flackade runt på haven. Han var tidig med att hyra ut motorcyklar och höll på med det tills lokala affärsmän upptäckte lönsamheten i det här och saboterade hans motorcyklar och hotade honom till livet. Han kom dessutom ihop sig med den legendariske Tristan Jones som flyttat till Phuket efter att ha seglat från Döda havet till Titicacasjön och som han berättat om i boken “En otrolig seglats.

Sen dess har mycket hänt, både med Anders och med Thailand. Jag trodde att han skulle lämna sjölivet för han har redan skrivit sina memoarer som börjar med när han som ung seglade med “Kapten Satan”, en sjöbuse från Tingstäde Träsk på Gotland.

Skattemyndigheten i Visby känner honom under det långt mindre skräckinjagande namnet Lars Erik Larsson. För ca tio år sen for han runt på Östersjön och Nordatlanten med sitt fartyg “Nordwest” och visade Sjöhistoriska museets förnämliga utställning “Människor och båtar i Norden”. Min favoritbåt där var eskimåkvinnornas “Umiak”.

Anders hade dagen före kommit hem till Khao Lak från Rio de Janeiro och fått hålla sin lilla dotter för första gången. Hon föddes den 23 juli och hade nästan hunnit bli ett halvt år. Hennes mamma, Lung, är en flicka från nordöstra Thailand, nära gränsen till Laos. Anders har plötsligt hamnat mitt i en storfamilj. Lung har sen tidigare sonen Feng som är nio år och i huset bor också hennes syster som har en nioårig dotter. De två kusinerna går i skolan snett över landsvägen.

Dessutom har Anders låtit två av sina forna skeppskamrater bygga var sitt litet hus på tomten, en finsk båtsman och en matros från Sundsvall. De är inte ofta där och jag kunde bo i båtsmannens hus.

Anders berättar att stället hade många matgäster när det var nyöppnat, en stor koloni svenskar har byggt hus på höjderna intill. Sen försvann kocken, han köptes över till en restaurang nere vid stranden och kockan som efterträdde honom var en fena på thaimat men hade fel personkemi i förhållande till Lung och Anders kände sig mer eller mindre tvingad att låta henne gå för att få Lung lugn.

Efter några försök med kockor som inte kunde laga mat utan bara förstörde råvarorna så återanställde han den gamla dynamiska kockan men även hon köptes över av en annan restaurang. Han inser att läget inte är bra och har funderat på att låta Lung och systern driva en mobil bar nere vid stranden.

Samtidigt är han lite oroad över vad systern kan hitta på. Hon gillar att förgylla sina kvällar på stan med traktens hemkörda risvin. Häromkvällen hade hon på hemvägen kvaddat taket till hans gamla motorcykel med sidvagn. På teckenspråk försökte hon förklara för mig hur hon hamnat under ekipaget i en flod och att hon fortfarande hade ont i ryggen efter det där.

Vi åker ut till stranden där många svenskar drunknade i vågorna den förfärliga Annandag jul för lite mer än sex år sen. Nu syns det inte mycket av tsunamins framfart, träden har förvånansvärt lite skador, husen har lagats och mycket är nybyggt. Nära tsunamimuseet, ca 2 km från stranden, ligger en grå patrullbåt kvar som ett ytterligare minne av katastrofen. Medan Anders tar en öl i en bar av modell palmhydda simmar jag ut en bit genom surfen. Det är sen eftermiddag och vattnet är nästan lika varmt som luften, ca 32 grader, eller med andra ord pissljummet.

Anders tror han stannar en månad och sen åker tillbaka till båten i Brasilien. Han är matros på “Sea Panther” som är ett norskt specialfartyg för att flytta och förankra oljeriggar. Det letas febrilt efter olja utanför kusten av Brasilien. Nyss har fartygen, “Sea Panther”, “Sea Lion” och “Sea Tiger” flaggats ut till Cypern och skepparen har förklarat för Anders att det nu är frivilligt att betala skatt till Norge.

Det är ett hårt och farligt jobb på de här bogserbåtarna. Manskapet jobbar “sex om sex”, dvs sex timmars jobb följs av sex timmars frivakt så det blir en arbetsvecka om 84 timmar. En oljerigg är ofta fasthållen av åtta ankare och varje bogserbåt kan ta fyra sådana på däck. Att göra fast dem i hårt väder är farliga saker och Anders hade säkert kunnat ha nytta av att vara lätt och snabb. Å andra sidan kan det ibland vara bra att ha en tyngd att sätta emot. En ständig och oroande fara är vajrar som brister, de kan dela en matros på mitten på mindre än en sekund.

 

PENANG

17 – 18 januari

På tåget från Hat Yai till Butterworth träffar jag Jana Scharfswerdt som jobbat som ekonom på ett rekryteringsföretag i Berlin och fått nog för ett tag. Hon har hoppat av ekorrhjulet som krävde att hon pinnade på bortåt 60 timmar i veckan. Nu tänker hon ta det lite lugnare i Sydostasien. Hon pluggade ekonomi på högskolan i Gävle ett år runt 2006 och skrev en uppsats om Sandvik. Briggen “Gerda” såg hon aldrig till men hon körde hundspann en gång i Ockelbo. Det går naturligtvis inte att jämföra.

 

Jana.

Hon har skrivit lite på en bok om hur man ska bära sig åt för att trivas på jobbet och med jobbet men tycker att det är svårt att komma igång med att skriva på kvällarna efter en tolvtimmars arbetsdag.

– En sån bok har jag ännu aldrig läst, säger jag, bara böcker med råd om hur man ska jobba mindre eller inte alls. Den där boken måste du skriva!

En taxichaufför i Butterworth avbryter oss. Han vill att vi för 60 ringit, dvs ca 120 kr, ska låta honom köra oss över bron till Georgetown, staden på ön Penang på andra sidan sundet. Det är ett fantasipris och rena bondfångeriet men även en taxichaufför måste leva och planera för sin morgondag. Istället traskar vi iväg till färjan som kostar en ringit och 20 cent. Jana bär omkring på den gedigna gamla reseguiden “South East Asia on a Shoestring” som i mitt tycke är alldeles för tung. Åtminstone om man som jag bara ska vara sexton dygn i Sydostasien.

Jag kånkar runt med Patti Smiths memoarer, “Just kids”, och den är värdelös som reseguide förutom i New York. På den tiden kunde man bo på Chelsea Hotel i det minsta rummet för 55 dollar i veckan även om man som Pattis älskade Robert Mapplethorpe hade mulochklövsjuka, gonorré och inflammerade visdomständer och man kunde få sig en doktor tillskickad. Det kan man kanske inte idag.

Clara och Alexander gav mig boken i julklapp trots att de inte visste att jag köpte Pattis “Horses” så fort den kommit ut. Precis som jag hade hon ett faksimiltryck av William Blakes “Songs of Innocence and of Experience” men jag målade dessutom en av dikterna i olja, “A poisoned tree”.

Med det här skosnöret är det ingen konst att hitta till Chinatown och det rekommenderade stället “Banana Guest House”. Fast det är en svettig vandring genom stan och här blir man trängd av bilarna på ett mer närgånget sätt än i Thailand. Å andra sidan är gatorna så överbelamrade med scootrar, bilar och fotgängare att ingen kan köra fort.

Vi äter en sen lunch på en indisk restaurang och jag föreslår en tripp till ett ställe där vi kan kliva omkring bland lyckobringande, gulgröna huggormar, dvs kinesernas helgedom från 1850-talet, The Snake Temple. Jag försöker förklara att jag inte blev biten när jag senast var där men hon är ändå tveksam. Det finns en avskräckande historia om att ormar kan förstöra ett paradis och sen måste man jobba 60 timmar i veckan på ett tyskt bemanningsföretag och föda barn med smärta, dvs utan epiduralbedövning.

 

 

Med Pyton i Snake Temple.

Jana undrade om jag trodde det var en bra idé att hyra en motorcykel här men det gjorde jag inte. På de trånga gatorna passerar bilarna med bara någon decimeter luft mellan backspegeln och ett motorcykelstyre. Hon har levt farligt tidigare och åkt 300 km/tim med en BMW eftersom hennes bror jobbar på forskningsavdelningen München. För något år sen voltade hon och gjorde skrot av sin Toyota Yaris. Hon inser att hon redan börjat leva på övertid.

Själv lyssnar jag inte till mina egna råd om försiktighet utan hyr en cykel för några timmar, en mountainbike med både fram- och bakfjädring men så hårt inställda att det inte märks. Mitt minne är inte längre vad det varit och på något sätt har jag fått med mig i livet att man kommer till Snake Temple genom att fortsätta förbi Batu Ferenghi, sandstranden på öns nordsida som George och jag fick oss rekommenderad 1974 av våra vänner transvestiterna.

“Ferenghi” är främling eller utlänning och en förvanskning av vad fransmännen kallade sig själva här borta i Fjärran Östern.

Jag undrar ibland hur det gick för de här killarna som lämnat sina hembyar i östra Malaysia där de inte alls passade in.

Det var mycket längre till Batu Ferenghi, utlänningarnas strand, än jag trodde och jag vände när jag hade någon kilometer kvar och hade passerat oräkneliga hotell som strävade mot skyn. Det började bli mörkt och cykeln hade ingen belysning vare sig fram eller bak. Inte heller hade jag någon hjälm så jag höll upp en handen över huvudet när jag cyklade under palmer där kokosnötterna hängde ut över vägen. Tillbaka inne i stan hade jag inte längre hotet från nötterna men istället var jag tvungen att se noga upp med stora hål på de dåligt upplysta trottoarerna.

På kvällen när vi sitter på banancaféet kommer det plötsligt ett nästan tropiskt regnväder, fast utan åska. Det är nog det första regn jag sett sen oktober. I november i Gävle trillade vattnet från himlen som snö.

Ormtemplet ligger i själva verket åt helt andra hållet från stan och på morgonen tar jag en tidig buss, nr 401. Det är långt ut och först går jag till fel helgedom, en indisk där kobrorna är stendöda. Hundra meter längre bort återser jag ormarna som idag är färre än jag minns. Å andra sidan har man dessutom investerat i två pytonormar som besökaren kan få klä sig i och låta sig förevigas med i bild, en frestelse jag faller för direkt, som Eva i Paradiset.

Jana har redan köpt biljett för att åka upp till Cameron Highlands där bergen är högre än Kebnekajse. Tro mig!

Själv tar tar jag färjan över till fastlandet och hittar en buss till Kuala Lumpur. Färjan tillbaka är gratis och man kan se det som en subvention till alla som vill lämna ön.

 

KUALA LUMPUR

18 – 19 januari

Under vägen från Butterworth till Kuala Lumpur stannade bussen bara en enda gång vid ett vattenhål, dvs ett enkelt matställe vid vägkanten. Man fick själv fylla sin tallrik med ris, fisk, kött och grönsaker och sen gå till tjejen vid kassan som knappade lite på en miniräknare och sa, som i mitt fall, 5 ringit. Maten i Malaysia är billig för en västerlänning. Jag har glömt det mesta av den malajiska jag kunde 1974 men när jag stod och övervägde om jag skulle ta fisk eller kyckling så dök båda orden upp för mig, “ikan” och “ajam”.

I Kuala Lumpur bodde jag på ett litet hotell i Chinatown, Etika på Jalan Sultan, mitt i marknadskommersen. Den var hektisk men klockan elva upphörde plötsligt all köpenskap och man började ta ner de provisoriska stånden på gatan.

Den här kvällen var det mycket indier på stan och mer skulle det bli. På torsdagen väntades några miljoner fötter traska iväg från stan dragandes på en gudavagn av silver upp till en helig grotta. På vägen kan man bli botad från det mesta, undantagandes skoskav och plattfot, allt under förutsättning att man tror tillräckligt mycket. Plötsligt på gatan blev jag erbjuden ett helt matpaket men eftersom jag inte tänkte följa med i tåget tackade jag nej.

Jag frågade vad guden med de tre ansiktena egentligen var för en figur och fick höra ett namn jag inte kände igen och som jag snart glömde. Jag misstänkte att Vishnu var inblandad i det här efter att ha sett hans vagn i Puri, Juggernaut. Den påminde starkt om den här silvervimanan. Nåja, det är kanske lite missvisande att säga “vimana” eftersom dessa farkoster även kunde flyga och till och med hade autopilot. Och det här var för tvåtusen år sen.

Gudomen kallas visst Murugan men också Subramaniam och själva högtiden Thaipusam.

 

 

Gudavagnen.

I väntan på processionen.

Det finns mycket att se och göra i Kuala Lumpur men jag satsade bara på att åka upp i Petronas Towers, det statliga oljebolagets skrytbýgge som fram till ca 2003 var det högsta huset i världen. Då räknades bara rejäl arkitektur och inte tevetorn och andra nålstick i himlen.

Varje dag säljs 2000 biljetter till en tur upp med hissarna och kassan öppnar halv nio. Men redan vid sjutiden på morgonen kan det sitta en ringlande kö av förväntansfulla turister, ungefär som inför en rockgala, fast här köar man inte under natten. Det finns åtminstone fyra olika upplevelsepaket och jag valde det enklaste, att bara följa med upp till förbindelsgången mellan tornen på 41:a våningen. Det kostar bara 10 ringit. Om jag velat komma högre upp hade jag fått vänta några timmar till och betala 40 ringit. Priset var inget att säga något om men jag tyckte inte jag hade tid, jag ville hellre fortsätta till Malacka.

Det flottaste alternativet var en middag på 43:e våningen i oljeschejkernas klubbrum för totalt 350 ringit. Petronas är med och sponsrar F1-cirkusen så det är nog ett påkostat vip-rum. Nere i entrén har någon av världens snabbaste racerförare parkerat sin tävlingsbil, kanske efter att vunnit Malaysias GP.

Det var lika hård kontroll som på en flygplats av att ingen i vår grupp på ca fyrtio personer var ute för att spränga tornen i bitar. I väntan på hissen fördes vi in i ett filmrum och utsattes för sju minuter reklam om Petronas. Vi blev dessutom hela tiden påminda om att vi inte fick röka, äta eller tugga tuggummi under trippen upp i tornen. Jag frågade guiden varför tuggummi var förbjudet eftersom det är bra för tryckutjämningen. Svaret var att man inte ville riskera att det kastades skräp på golven eller att någon satte fast tuggummi på glaset.

På mindre än en minut lyftes vi 41 våningar upp i luften och släpptes lösa i förbindelsegången. I sanning, man ser långt även om man bara kommer till 41:a våningen.

Tornens utsida är mest av glas och rostfritt stål och jag undrar hur den franske fasadklättraren bar sig åt när han tog sig upp. Hade han sugkoppar på händer och fötter?

Storebror Google vet nog, jag ska titta efter vid tillfälle.


MALACKA


19 – 20 januari

Malacka växte upp redan tidigt på 1400-talet när en indisk prins från Srivijaya på Sumatra hade fattat tycke för läget vid floden. Här är Malackasundet som smalast.

Portugiserna erövrade hamnen 1511 och höll sig kvar i nästan 150 år, tills holländarna blev dem övermäktiga. De i sin tur fick ge sig för engelsmän i början på 1800-talet.

Många gamla fina hus finns kvar och tillhör det som numera anses vara en omistlig del av vår historia. De är liksom Drottningholm och kyrkbyn i Gammelstad uppsatta på FN:s världsarvslista.

Den portugisiske skepparen Duarte Coelho lät 1521 bygga ett litet kapell, Nosa Senora, högst upp på en kulle vid floden. Den kände jesuiten och äventyraren Francis Xavier brukade vallfärda hit i mitten seklet och dog här 1552. Resterna, efter honom, hans jordiska lekamen, låg kvar här lika länge som hans mor burit honom och sen skickades de till Goa där man gillade reliker av heliga män.

Holländarna byggde ut kapellet och döpte sin kyrka efter aposteln Paulus. Det står kvar flera stora gravstenar som berättar om holländska skeppare.

Engelsmännen byggde ett torn vid kyrkan men inte för att ha en klocka som ringde till gudstjänst. De ville ha en mer praktisk ledning och det blev ett fyrtorn. Kyrkan hade de som kruthus.

Det är en storslagen utsikt över redden och där ute siktar jag ett skonertskepp som ligger för ankar, en tremastare med råsegel på den främsta masten. Det kan vara ett övningsfartyg för den malajiska flottan.

Det formligen kryllar av besökare där uppe och jag snackar med några lärare som kommit hit från Sydkorea med hela sin klass, alla klädda i skoluniform. De är bekännare av samma tro som Paulus och förmodligen skeptiska till engelsmännens sätt att hantera hans budskap. Nåja, man ska inte läsa andras brev.

När jag står där uppe och ser solen sjunka i havet kommer Travis Reedy uppför trapporna. Jag har tidigare snackat länge med honom nere i Chinatown. Han är 25 år och från en liten stad i Virginia men jobbar som lärare i engelska i Kina och har just nu vinterlov.

Tidigare har han varit engelsklärare i Uganda, lite sydost om Kampala. Det är nog inte för mycket sagt att de här utflykterna är en sorts protest mot faderns planer på att den enfödde sonen skulle bli en högavlönad jurist. Han har förresten sett filmen om Idi Amin men inte den om Travis, taxichauffören i New York.

Det finns så mycket film och det tar för mycket tid av ens liv att se allt.

 

SINGAPORE

20 – 21 januari

Från Malacka tar jag en buss till Singapore efter att ha satsat mina sista ringit på ris och kyckling. Nu har jag bara amerikanska dollar kvar, de där grönaktiga och långsmala papperspengarna som bara finns i ett enda format, 65 gånger 155 millimeter, vare sig det är en dollar eller hundra. Det är för att inte blinda ska kunna känna skillnaden på dem och alla vi seende ska bli fartblinda när endollarsedlarna fladdrar iväg som skrämda gråsparvar.

Nåja, jag har några engelska och thailändska mynt också skramlande i ryggsäcken. Jag har behållit dem av nostalgiska skäl och för att min ryggsäck är så lätt, bara 12 kilogram. Min axelremsväska med kamera och anteckningsböcker och diverse annat väger mellan två eller tre kg beroende på om vattenflaskan, alltid av tunn plast, är tom eller full.

Någon vardagsfilosof har sagt att människan inte ska samla på sig fler saker än hon kan ta med sig upp i en tall. Jag tror det var en norrlänning men jag är nästan säker på att det inte var Sara Lidman. Jag börjar anpassa mig till idén men kommer nog att överge den när jag är hemma igen.

Bussresan går på fyra timmar och hela sträckan är motorväg. Den unge föraren trycker hårt på gaspedalen för att leva upp till det som står med stora bokstäver på hans buss, Melaka 707 Express. Melaka är den inhemska stavningen av Malacka och vem som vill får två frikast från tre meter mot mig med ruttna tomater om 707 inte är lånta fjädrar från Boeing. Biljetten kostade inte mer än 22 ringit så ingen kan begära att bussen ska lyfta från vägen.

Passkontroll och tull mellan Malaysia och Singapore är inrymda i majestätiska byggnader av stål och glas och närmast i en skala 2 : 1, dvs dubbla verkligheten. I själva verket är de så stora att två av oss sju passagerare försvinner på vägen, en ung malaj och hans kvinnliga följeslagare. Busschauffören är riktigt oroad men efter att ha väntat tio minuter fortsätter vi mot vårt mål, Queen Street i Singapore.

Det är nära Bugis Street, gatan som var känd för sina utmanande transvestiter när jag var där 1974. Det ger mig en sorts fast punkt i stan som är totalt förändrad. Det är inte heller långt ifrån det ärorika Raffles Hotel som var ganska förfallet då men som idag är glänsande restaurerat. Det går att bo där för 1.350 singaporedollar natten om man vill hålla igen men lika lätt kan man få en räkning på över 5.000 dollar om man vill bo som det skulle anstå Sir Stamford Raffles själv.

Min gamle vän värstingskepparen Anders Roxe föreslog att jag skulle beställa en “”Singapore Sling” i baren och tänka på honom, dvs på Anders inte på Raffles. Drinken kom till där under första världskriget samtidigt med en som döptes till “Million Dollar Cocktail”. Jag lovade ingenting, jag är försiktig med eldvatten. Istället skickade jag honom ett av recepten som finns på nätet så att han skulle kunna blanda en själv och tänka på mig när han ligger där uppkopplad mot dialysapparaten.

Jag hittar lätt ett ställe för backpackers nära Queen Street, “Footprint”, där jag får en plats för 25 dollar i ett mycket litet sexbäddsrum där det ligger väskor och kläder i fem av sängarna men annars är fullständigt tomt. Jag lägger upp min ryggsäck på i den lediga överslafen på en av våningssängarna och ger mig ut för att leta efter en växlingsutomat.

Tunnelbanan är i ett glänsande nyskick och medan själva linjerna går ganska rakt måste passagerarna ta sig fram till perrongerna som laboratoriemöss genom långa vindlande labyrinter av polerad sten, obefläckat glas och reklambudskap, här och där avbrutet av caféer och restauranger. Det är förmodligen en modernare variant av den gamla kinesiska hjärntvätten från “The Manchurian Candidate“.

Där Singaporefloden rinner ut bodde man på 70-talet på låga husbåtar men nu är alla borta och istället ligger fiskrestaurangerna på rad längs kajen, Boat Quay, och turistbåtar glider makligt fram och tillbaka. I stora akvarier inväntar räkor, krabbor och langustrar sitt oundvikliga öde.

– No photo, säger en kypare när jag tar upp kameran.

Lite längre nedströms hittar jag det enda jag känner igen från 1974, det vita lejonet som sprutar en vattenstråle ur sitt gap ut i sjön och som är stadens symbol. Det liknar också en jätteräka utan pigment eller någon sorts albinosjölejon.

Ett stiligt brudbar, hon i vitt och silvertiara och han i svart och fluga, båda som hämtade ur en modetidning med bröllopstema, är här med en fotograf för att få med sig minnesbilder på sin livsvandring. En ung mörk skönhet som senare visar sig härstamma från Djakarta föreslår att hon ska ta en bild av mig med brudparet men jag invänder att jag nog passar bättre ihop med det bleka lejonet som kastar vatten. Jag vill inte att fotografen ska börja jaga mig med tripoden.

Brudpar med linslus.


På väg mot Chinatown träffar jag två sailors från Saudiarabien, Ibrahim och Majeed. Ibrahim är tredjestyrman på ett containerfartyg och Mejeed har samma jobb på en oljetanker, en av Aramcos giganter, för stor för Panamakanalen. Han berättar om vågorna vid Kap Horn på en resa till Los Angeles. De är båda 25 år och kurskamrater från navigationsskolan i Jeddah och så har de plötsligt råkat på varandra här i Singapore. Även en supertanker töms på något dygn så det blir inte många timmar i hamn.

Chinatown är restaurerat till toppskick och vägglössen och kackerlackorna har flyttat till ställen med lägre hyra, kanske till och med ohyra. På en av gatorna med franskt namn, rue de Jarente, ligger restauranger som lockar med fransk mat och franska viner, Les Bouchons, Beaujolais, Le Carillon de Argulus osv. Det sista namnet verkar felstavat trots att franska är ett enklare språk än kinesiska.

Den som inte är här på företagets bekostnad kan gå några hundra meter till och äta kinesiskt och billigt på en särskild matgata.

Här i Chinatown finns ett tempel med en av Buddhas tänder, tro det den som vill. När jag var i Kandy på Sri Lanka 1976 hörde jag berättas om en annan av hans tänder som fanns där och som man brukade dra omkring med på stan. Jag är lika ointreserad av båda gaddarna. Inte heller är jag särskilt intresserad av kungasonen som person, Siddharta Gautama, och jag gissar att han skulle hållit med mig. Det är idéerna som är det väsentliga. Intigheten är allt, tomheten är det bestående.


FREMANTLE

21 – 25 januari

Mitt plan från Singapore till Perth ska gå klockan nio på morgonen och jag har ställt klockan i min mobiltelefon på väckning fyra timmar tidigare. De andra verkar sova så jag smyger mig ut och duschar utan att tända och tar med mig ryggsäcken till korridoren och klär på mig där. Tunnelbanan öppnar klockan sex och jag är ute på den mäktiga flygplatsen Changi i god tid och får reda på att planet är mer än fyra timmar försenat. Jag skickar ett mail till min nästa soffsurfarvärd, Ken Vagg i Fremantle, och hoppas att han hinner läsa det. Han har lovat att möta mig.

Vänthallarnas blanka stengolv omväxlar med mjuka mattor och ger åt resenären en känsla av betydenhet som förstärks av löftena om lycka från de stora modehusen och deras förföriska supermodeller, Adriana Lima och de andra. För mina sista singaporedollar köper jag en kopp kaffe på Starbucks och skriver lite om vad som hänt.

På Changi är det gratis att nätsurfa en kvart i taget och om ingen står bakom och knackar en i ryggen är det bara att logga in på nytt. De fyra timmarna rinner snabbt iväg och även flygresan på knappa fem timmar känns kort. Det har plötsligt blivit fredagskväll och jag är på undersidan av klotet och har passerat de indonesiska öarna och den nästan öde kusten av västra Australien utan att märka det.

Det här är någonting helt annat än mina första planer på att ta bussar genom Java och hoppa mellan öarna bortom Bali och vänta på en långseglare Kupang som kunde behöva en matros för de femhundra nautiska milen över till Darwin.

Mitt visum till Australien ligger i ryggsäcken och den kan jag inte nå förrän efter passkontrollen men ingen frågar mig om visum. I vänthallen står en man en pappskylt där jag kan läsa min namn i blockbokstäver. Vilket mottagande! Jag är känd även i Western Australia som är fem gånger större än Sverige! Jag känner igen honom från hans sida på Couchsurfing, Ken Vagg. Han berättar att efternamnet kommer från hans danska förfäder men han vet nästan ingenting om dem. Jag säger att vi förmodligen har gemensamma förfäder som Gånge Rolf och Wilhelm Erövraren.

Ken och hans hustru Liz bor i Fremantle, på höjderna söder om floden, i stadsdelen Attadale som överflödar av villor i prisklassen runt tio miljoner, översatt till svenska papperspengar. Alla som inte har vattuskräck eller ännu ovanligare fobier håller sig med en swimmingpool.

För några månader har de flytt huset för en vattenskada och bor tillfälligt i en före detta kexfabrik inne i Fremantle. Det låter kanske spartanskt men det är rena lyxen för en backpacker. Jag får ett eget rum med två sängar och nyckel till lägenheten och kan komma och gå som jag vill men jag väljer att hänga med Ken på hans expeditioner.

På lördagen har dottern Taylor ett grillpartaj ute vid stranden för att fira sin man som fyller 39. Ken har med sig marinerade kycklingbitar och Liz dyker upp med en present till svärsonen. Sen måste hon hem och packa. På eftermiddagen kör vi ut henne till flygplatsen. Hon ska hälsa på sin andra dotter, Kira, i Vancouver och sin syster i Detroit i fem veckor. Ken och Liz har två grabbar också, Darren och Andrew, men alla barnen är utflugna.

Ken och Liz har sett det mesta av Australien och åkt hit och dit med barnen över resten av jordklotet och till en del dragit av det i deklarationen. Han är kiropraktor och driver praktiken som ett företag. Båda gillar Indien och tänker sig dit senare i år. De har även bott i England ett tag och hela tio år i Kansas, Missouri. På senare tid har Ken funderat på att öppna en praktik i Barcelona men Liz vill vara kvar i Fremantle eftersom Taylor väntar barn i september.

Som kiropraktor har Ken behandlat allt från whiplashskador till allergier och Tourettes syndrom. Han har sniffat på filmbranschen och satsade tiotusen dollar i den första filmen om Crocodile Dundee och fick tillbaka tio gånger pengarna. Hans satsning kan ha varit en sorts besvärjelse, han hade badat med krokodiler uppe vid Cairns och klarat sig.

Fremantle är inte alls så varmt som jag väntat mig och en dag är det mulet och regnar lite. På eftermiddagen kör vi ut till Cockburn och åker skridskor, inte rullskridskor på asfalt utan stål på is. Ken upptäckte det här stället för tre månader sen och fick smak för skridskoåkning trots att han fortfarande känner av att han redan första veckan föll baklänges och landade på ryggen. Han är en gammal sportsman och har jobbat som livräddare på de farligaste stränderna i Melbourne och kunnat plaska hundra meter på en minut plus någon sekund. Han spelade fortfarande vattenpolo när han var fyrtiofem.

Eftersom jag inte har med mig mina skridskor på resan hyr jag ett par och hela kalaset med istid och allt kostar 18 dollar. Isen är full av ungdomar, det är sommarlov. Jag är utan tvivel äldst på plan men också klart snabbast. Ken är överlägset näst äldst och efter oss kommer en man i trettioårsåldern. Resten är tonåringar och yngre.

 

 

Cockburns isbana                                            Grillparty på stranden


Att segla från Goda Hoppsudden till Australien och navigera efter “död räkning” var ungefär lika farligt som det låter. Under två månader ser man bara vatten och plötsligt sitter man fast på ett korallrev på kontinentens västsida. Här ligger många vrak och vattnen är behagligt varma och omtyckta av sportdykare. Även vithajar och tigerhajar gillar stället och har inget emot att äta däggdjur från landbacken, inte ens när de är inslagna i neopren.

Fremantle har därför ett helt museum tillägnat gamla vrak och det äldsta av dem är “Batavia” som sjönk lite längre norrut 1629 och är en historia om myteri, terror och död. Fartyget var byggt i Holland 1628 och därmed jämngammalt med det svenska regalskeppet “Wasa” som inte alls nådde lika långt ut i världen. En del av akterskeppet från “Batavia” har fått ett eget rum på museet. I Lelystad i Holland har man desstom byggt en fullstor kopia av fartyget. Några entusiaster ville segla henne till Australien och olympiaden i Sydney men det var för svårt och dyrt så man tog henne dit på en mycket större båt och hon blev det holländska lagets maskot.

Fremantle har också ett nytt Maritime Museum som berättar om många sidor av människans förhållande till havet, allt från fiske till nöjessegling. Man visar stolt upp “Australia II” som vann America’s Cup 1983 och John Sanders “Parry Endeavour”. Han seglade jorden runt 1986 – 1988 och var ute på havet i 658 dygn, en man som lärde sig vara ensam med sig själv.

Fremantle var den största ubåtsbasen på södra halvklotet under andra världskriget med 160 hajar av stål, varav 125 amerikanska. Staden har haft flera varv och kopian av Captain Cooks “Endeavour” är byggd här liksom den av den lilla holländaren “Duyfken”. Detta är också hemmahamn för det tremastade skonertskeppet “Leeuwin II” som byggdes här 1986 för att vara ett skolskepp för ungdomar. Björn Holmström som var en av våra äldsta besättningsmän under “Gerdas” första säsong, 2006, fick året efter jobb på “Leeuwin II”. Jag träffar en tjej ombord som minns Björn mycket väl. Tyvärr missade hon ostindiefararen “Götheborg III” som kom från Sydafrika och fortsatte till Kina.

Anders Broman, min favorit bland de gamla gefleskepparna, var här ibland på 1890-talet med sin lilla bark “Ceylon” och lastade yarrawood som skulle till Sydafrika. Hans princip var att besättning skulle äta gott även om det blev mindre över åt rederiet. John och Antonie Rettig hade redan mer pengar än de behövde.

Broman kunde ge order om att minska segel under kryss för att minska lutningen så att inte kocken skulle grädda långpannkakorna ojämnt. När det var riktigt hårt väder och det fanns en farlig kust i lä kunde han bjuda alla på cigarrer:

– Man ska ha eld i mun för att slåss mot Hin Håle!


KALGOORLIE

25 – 26 januari

Ken kör mig till järnvägsstationen i East Perth tisdagen den 25:e. Klockan är bara kvart över sex men solen står ett par handsbredder över horisonten och det är redan varmt. Det är mycket bilar på vägen men också en hel del racercyklister på egen bana bredvid. Några har packning på ryggen och ska kanske till jobbet men de flesta är nog ute på en tidig träningsrunda. Vi åker över Swan River och förbi skyskraporna i centrala Perth. Några är fortfarande på väg uppåt och en man bygger också en idrottshall nära centrum, stor nog att rymma en plan för den hårdhänta varianten av australiensisk fotboll.

– Jag kan gott tänka mig en liten våning där uppe om några år, säger Ken och pekar mot ett av de glasblänkande tornen

Tåget har tre aluminiumblanka vagnar och är dieseldrivet. De femtio milen till Kalgoorlie ska ta lite mindre än sju timmar men vi kommer fram en halvtimme försenade och tågvärden ber om ursäkt via högtalarna. Rosalind som sitter bredvid mig har suttit och småskrattat medan den till synes oändliga stäppen med brunröd jord och torkade grågröna buskar svischat förbi oss. Hon har tittat på Disneys “Toy Story”, den andra av uppföljarna.
– Slutade det lyckligt, undrar jag, fick Barbie ihop det med astronauten?

Hon är trebarnsmamma och född i England men kom med sina föräldrar till Perth när hon var helt liten. Hon är smal och har skrattgropar och tillbakastruket hår med tofs i nacken, ljusblå jeans och en blå skjorta. Hon bor sen fyra år i Kalgoorlie och jobbar som apotekare och trivs i stan. Nu har hon varit och firat sin dotter i Fremantle som just tagit sin lärarexamen.
Rosalind har ett sladdbarn också, en son på tio år, och så länge han bor hemma tänker hon bo kvar i Kalgoorlie. Det finns mycket jobb i Kalgoorlie, säger hon, det kommer folk från alla möjliga håll och jobbar ett år eller så och drar vidare. Den som inte kan hitta ett jobb i Kalgoorlie gör det knappast någon annan stans.

Hela stan lever på guldet som numera jagas på stora djup. På Backpackers på Hay Street träffar jag Barry som har en vit VW-buss. Han kör mig upp till utsiktsplatsen vid Super Pit där vi tittar ner i det ca 500 meter djupa och mycket bredare kraterhål som verkar skapat av en exploderande vulkan, en caldera. Stora delar av västra Australien vilar på mer än två miljarder år gamla graniter, vulkaniska bergarter, och över detta finns lager av grönstenar som här i Kalgoorlie.

 

Super Pit

Här och där på sidorna av det mäktiga hålet syns gångar av vulkaniska bergarter som trängt upp genom lagren av grönsten. Om tio år kommer man förmodligen att vara nere så långt att det inte längre lönar sig att fortsätta. Många gruvar sig inför framtiden och säkert har stadens politiker kopplat in konsulter för att spåna om framtida möjligheter. Själv tror jag mer på en flyttkarusell än ett nytt Las Vegas, en äkta spelhåla på guldets botten.

Barry är från norra England, nära Hadrianii mur, men har bott flera år i Australien och mest jobbat i gruvorna, både här och i Norseman. Det är inte så bra betalt som de flesta tror, säger han, bara 21 dollar i timmen för att hålla igång länspumparna. Man jobbar tolv timmar om dagen och alla veckans dagar. Gruvorna upp i norra Australien betalar det dubbla, tillägger han lite drömmande. När han får höra att jag ska till Norseman imorgon, på Australia Day, undrar han varför och jag säger att jag ska försöka hitta en bilist som behöver en co-driver eller åtminstone någon som vill ha lite extra bensinpengar.

Vi är bara två på rummet trots att den robusta och rödtonade värdinnan, Liz, sagt att hon bara hade en enda säng kvar, en överslaf. Min rumskompis sover när jag kommer in för att lägga mig klockan ett men han är uppe före mig vid sextiden. Han är i fyrtioårsåldern och har gråsprängt skägg och jobbar också i gruvan sen några månader för att få ihop pengar till sin farm som ligger ca tio mil västerut. De senaste tio åren har det varit ovanligt torrt och en hel del farmare har sökt sig till andra ställen och modernare sätt att överleva på. Han tjänar runt 24 dollar i timmen och ibland har han varit tvungen att bo på hotell för 140 dollar natten. Då blir det inte mycket över till mat och öl och drömmen om en större gård.

På onsdagsmorgonen, Australia Day, går jag en kilometer söderut och hamnar i Centennial Park där mängder av familjer samlats och lyssnar till ett lokalt band med saxar, keyboard, basfiol och gitarr. De finns på nätet och vill gärna ha fler medlemmar:

www.k-band.com.au

 

 

Bilder från Centennial Park i Kalgoorlie

 

Ingvar i en grävskopa som tar 60 ton.

Föreningar av olika sorter har samlats i parken och säljer korv och bröd och kaffe för att få in pengar till sin verksamhet. Jag bidrar med två dollar till Gold City Rollers och får ett mycket svagt kaffe i en plastmugg, nästan som amerikanernas utspädda låtsaskaffe. Den här föreningen lockar med “Bloody Valentine” den 12 februari. Då kan man se tjejer på rullskridskor i något som kallas “Roller Derby Bout”. Det ena laget kallar sig “Rotten Candy” och det andra “Bleeding Hearts”. Drabbningen väntas inte bli värre än att den är barntillåten. Jag säger att jag inte kan stanna så länge men lovar att titta på nätet,

www.warollerderby.com.au

En annan av de unga gästerna på Backpackers är från Durban och har byggt båtar där men inte varit hemma på tio år. Han har jobbat med att bygga dammar åt gruvbolaget här i sex veckor och har lika många kvar. Det kommer upp mycket vatten som måste pumpas bort och det används också när man låter det krossade och finmalda berget sedimentera i bassänger. Han har jobbat med lite av varje runtom i världen och har varit mekaniker åt en motocrossförare i Tyskland som kört en KTM.

Det är gratis att spela pool på Backpackers och Barry har just slagit Garrett som är från Birmingham och nu utmanar han mig. Jag låter honom vinna på walk over. Jag kan möjligen få iväg de små bollarna men vet inte ens hur man räknar poäng.

Guldgrävarmuseet i Kalgoorlie har en portal som syns över hela stan, ett rödmålat gruvtorn av stål, the Ivanhoe Headframe. Det har tidigare stått vid en gruva som hette Ivanhoe och det är inte omöjligt att det kan finnas ett samband med Walter Scotts påhittade riddare. Min farfars lillebror Nils kan mycket väl ha grävt här på 1890-talet i sitt anletes svett. I sitt avskedsbrev från 1932 till denna hårda värld bad han om att bli glömd men jag har berättat om honom i min och Hans Lindblads bok “Tur och retur Amerika”.

Nils emigrerade på 1880-talet till Det Stora Landet i Väster men kom efter några år hem igen till sitt Stenestad på Söderåsen och sin storebrors Grönhult. På 1890-talet var han i massarbetslöshetens Melbourne där många gav sig iväg efter guldet i Kalgoorlie.

Paddy Hannan letade guld i bortåt fyrtio år men hans liv gick ungefär jämnt ut. Han hade svingat hacka och spade i början på 1860-talet i Ballarat i Victoria och även varit över till Otago på Nya Zeeland när han kom till Kalgoorlie i juni 1893 och nästan snubblade över några guldklimpar i sanden.

Claude de Bernales kom till Kalgoorlie 1897 när det mesta av de ytliga jordlagren blivit genomsökta och man börjat gå på djupet. Han hade bara fem dollar kvar när han kom men blev den som på 1930-talet skaffade dit stora maskiner för att böka runt i jorden. Han hade lyckats locka rika män i Europa att satsa pengar i Australiens guldfält trots att guldjakten i Australien nästan självdött på 1920-talet. Genom att operera i den stora skalan blev han framgångsrik i den egentligen helt meningslösa tävlingen “Mest prylar när han dör vinner”. Skiljet mellan berömmelse och vanära är en hårfin linje och han kunde åkt dit för korruption och fått skaka galler i åtskilliga år.

Paddy Hannan hade inte samma visionära läggning och dog i all enkelhet 1925. Efter att ha flackat runt i nästan hela sitt liv kom han i alla fall i tid till sin egen begravning i Melbourne. Idag står han staty som dricksvattenfontän vid Hannan Street i Kalgoorlie.

 

NULLARBOR PLAIN

26 – 27 januari

Från Kalgoorlie tar jag en buss till den lilla gruvhålan Norseman på eftermiddagen på Australia Day. Barry hade undrat varför jag fattat tycke för stället, själv hade han bott där i två år utan att förstå finessen. Han hade slavat i en av traktens gruvor och känt sig tvingad att bo där. Min idé är att på någon av byns två bensinstationer få en lift över Nullarbor Plain och fånga upp bilar som kommer från både Kalgoorlie i norr och Esperance i söder.

Det är mer än 150 mil till Port Augusta och inte mycket lönt att börja gå sträckan. Så fort jag kommit fram till den första bensinstationen i Norseman frågar jag folk som tankar om de möjligen är på väg till Port Augusta eller Adelaide. Lastbilar med långa släp, “road trains”, bunkrar dieselolja medan fåren bräker och grisarna skriker i släpvagnarna.

Jag har inte varit där mer än en halvtimme när jag blir anropad av en kille i en röd Ford Falcon med saftblandare på taket, Tim Peek. Honom och hans kompis hade jag stött ihop med i Kalgoorlie på förmiddagen och visat dem vägen till Centennial Park. Då fick jag uppfattningen att de kom från ett eskortuppdrag av en lastbil till Mount Magnet norr om Kalgoorlie och skulle vänta på ett nytt jobb i Kalgoorlie.

De kör var sin bil, en vit och en röd, och deras jobb är att hålla sig framför och bakom en lastbil som kan ta upp större delen av båda väghalvorna och varna alla trafikanter. De hade inte fått något nytt uppdrag i Kalgoorlie och istället är de nu på väg tillbaka till eskortfirman i Brisbane. Tillbakaresan är obetald tid men när de eskorterar har de en dryg dollar per kilometer att dela på. Om de får lastbilen att hålla 80 km/tim kan de rent teoretiskt dra in 280 kr i timmen, var och en.

Det är som om Lyckans gudinna står och häller guldsand på mig. Jag känner mig lika välsignad som Paddy Hannan när han hittade den första guldklimpen i Kalgoorlie. Jag tycker att jag har samma tur som min vän Heinz som cyklade över hela Nullarbor Plain på 1970-talet fast alla sa att det var omöjligt. De menade att han inte skulle kunna ta med sig tillräckligt med vatten. Han slog följe med ett gäng studenter som sprang sträckan som ett stafettlopp och de hade bilar som körde bredvid.

Tim röjer lite i bilen så att min ryggsäck får plats och plockar undan i stolen bredvid sin egen. Jag är plötsligt på väg mot Nullarbor Plain och Port Augusta och har laddat upp med min hittills största vattenflaska.

– Du har köpt vatten av Coca-Cola, säger han. Det där företaget vill lägga under sig allt vatten på den här planeten och sen sälja det dyrt!

Jag lovar att inte göra om det och tillägger att jag aldrig köper deras färgade vätskor, i synnerhet inte den som uppfanns 1886 och då var spetsad med kokain. Om man drack riktigt mycket kunde man få hallucinationer och se vita ormar och sin svärmor brännas på bål som Jeanne d’Arc. De är andra tider nu i de multinationella företagens Kali Yuga, den onda tid då människor är slavar.

Vägen är jämn och bred och det är inte mycket trafik och Tim ställer farthållaren på 110. Det finns några meter vägren på båda sidor och när de första kamelerna dyker upp hinner Tim bromsa in. Vi stannar och tar några foton av dem innan de försvinner bland buskarna och de låga träden. När man byggde telegraflinjerna i mitten av 1800-talet tog man hit afghanska kameler och de har sen spritt sig över landet. Robyn Davidson red från Alice Springs till Indiska oceanen med tre kameler och skrev boken “Tracks”. Hon blev tvungen att skjuta kåta kameltjurar som närgånget uppvaktade henne. Det var hennes brunstiga ridkamel de var dragna till.

Efter ytterligare några mil hoppar två stora kängurur tvärs över vägen med en fart av ca 12 meter i sekunden. Vi hinner knappt blinka förrän de korsat vägen med ren och allt. Bakom oss färgas de höga molnen röda i solnedgången och när det börjar skymma kör Tim in på en rastplats och Bob hänger på. De har snackat med varandra på kanal 40, lastbilschaffisarnas radiokanal, och bestämt sig för att inte ta några risker med kängurur i mörkret. Båda har en säng bak i bilen med myggnät runt.

Tim har tänt campingköket och värmer bruna bönor och steker ägg. Man kan se det som en sen middag eller en tidigarelagd frukost. Vi kommer att fortsätta när det ljusnar och hoppa över frukosten. Bob sköter sin egen matlagning på bakluckan till sin bil. Det står två personbilar till här och en husbil. Ur en av bilarna lösgör sig en figur i mörkret som presenterar sig som Steve. Jag kommer att tänka på Steve med Lloyden men försöker inte få honom att fatta detta gamla svenska bilskämt. Han kör runt i Australien och letar efter jobb och att någonting ska hända honom. Man vet aldrig, kanske blir han till sist ihop med Nicole Kidman.

Det dundrar in ett landsvägståg med skriande och bräkande får i två våningar och lukten av fårkätte lägger sig tung som oljerök över våra tallrikar, i mitt fall ett plastlock. Efter fem minuter drar hela djurparken vidare genom natten och vi kan ana oss till syret i luften och återigen höra cikadorna.

I mörkret trevar jag mig fram till ett bord på rastplatsen och blåser upp min luftmadrass. Tim lånar mig sin ficklampa och då ser jag att myrorna svärmar runt madrassen. Jag skulle kunna bädda ovanpå bordet men vill inte riskera att trilla över kanten och ner på stensofforna. Istället prövar jag hur hårt myrorna kan bita, deras käkar verkar gjorda för tunga jobb. De låter sig inte provoceras utan slickar mig bara på fingrarna. Det var något helt annat när jag 1973 prövade samma sak på kongolesiska vandrarmyror. Det kändes!

Ett åskväder närmar sig norrifrån, blixtarna låter de spretiga träden stå som svarta silhuetter mot den upplysta himlen. Tim kommer med ett skynke av aluminium men jag flyttar över till min passagerarstol och försöker sova där medan regnet faller och blixtarna rycker närmare. Det kommer inte mycket regn men det blir ett vackert ljusspel i natten.

Vi ger oss tidigt medan Steve och de andra fortfarande sover.

Hela resan till Port Augusta känns kort och det hänger ihop med att Tim är en originell figur men dessutom en trevlig prick. Jag förstår på honom att han känner sig lite annorlunda än de andra fyra eskortförarna i firman. Bakom sin stol letar han fram han tidskriften Nexus och tipsar mig om en artikel av Zacharia Sitchin och jag läser med stigande förvåning om ett kärnvapenkrig för fyra tusen år sen. I sanning, det finns många berättelser om svunna civilisationer med en avancerad teknologi.

Bob jobbar där för att ha något att göra, han behöver inte pengarna. Han har byggt simpölar i många år, precis som Harry Schein gjorde i Sverige, fast Harry satsade sen på kultursektorn. Nåja, Bob har skött underhållet av operan i Sydney och det är borgerlig kultur på pricken. Det är en stor kåk med vissa krämpor som beror på material och tekniska lösningar. Sen några år har Bobs hustru importerat bröllopsklänningar från Kina och nu har hon så mycket jobb med sin firma att hon inte har tid med honom. Istället ägnar han sig åt att bränna asfalt mellan Brisbane och Perth, mellan Darwin och Adelaide.

Tims problem är annorlunda. Han har ett ekologiskt café med kaffe som odlats lokalt och vill bygga ut rörelsen efter en modell för franchising. Caféet började han med under en veckolång musikfestival. Han behöver mer kapital och det är därför han flackar runt med den här bilen. Dessutom har han en treårig son och en hustru att försörja. Grabben är döpt efter rockgruppen Uriah Heap och heter alltså Uriah Peek.

Tim har ett filmprojekt också, om nybyggare ute i ödemarkerna kring hans barndoms Rome nordväst om Brisbane.

Tidigare har han jobbat som socialarbetare och varit medlare mellan företag men också mellan privatpersoner och han har varit professionell fotograf och mycket annat. Han fick sin första son redan när han var sjutton men det upptäckte han inte förrän grabben var några år gammal. Dessutom har han två flickor och en pojke med en kvinna som gjort vad hon kunnat för att han inte skulle få träffa dem. Nu är de i tonåren och har själva börjat ta kontakt.

På hela sträckan finns det inte ett enda vägarbete. Vägen över Nullarbor är ett gediget jobb. Å andra sidan har man inga problem med tjälskador och ingen använder dubbdäck. Vi ser två cyklister, den ene passerar vi före gränsen till South Australia och den andre möter vi lite senare. Båda är långfarare och påminner lite om den ständigt världsomcyklande Heinz Stücke.

Lite före gränsen möter vi en polisbil som blinkar med alla sina saftblandare och Tim stannar vid vägkanten och Bob följer efter. De två poliserna har mätt vår fart till 119 km/tim så Tim slipper undan med en varning. Det hade lätt kunnat kosta honom vad han tjänat på hela eskortuppdraget. De bryr sig inte om Bob fast han kört lika fort som vi.

Den platta ödsligheten är övertygande i sin mäktighet och “Plain” stämmer bra men “Nullarbor” är missvisande. Det finns små träd och buskar över hela området, det är inte som Saharas öknar där ett träd kunde vara utsatt på kartor i skalan ett på fem miljoner, L’arbre du Ténéré. Tim har trott att Nullarbor var ett aboriginnamn, ända tills nu när jag förklarar att “arbor” är träd och “null” är noll.


PORT AUGUSTA

27 – 28 januari

Klockan är nästan elva på kvällen när vi kör över bron till Port Augusta. Bob har åkt i förväg för att tanka och Tim håller kontakt med honom på radion. Vi kör runt ett tag och letar efter något ställe för mig att bo på men det billigaste vi hittar är ett rum för 76 dollar. Hela stan verkar övergiven och nersläckt och när vi kommer ner till vattnet för andra gången säger jag till Tim att här kan han släppa av mig. Det är en varm och stjärnklar kväll och jag kan lika gärna sova utomhus.

Just när han åkt iväg blir jag anropad av fem fnittriga flickor som kör runt med öppna sidorutor i en slarvigt bäddad svart Holden med racervinge bak. De undrar om jag känner till något ställe där de kan köpa ägg. Om jag varit ung och dessutom häst och haft en Y-kromosom så hade jag kanske kunnat sniffa mig till en ägglossning genom hela stan men nu har de bara prickat in ett rätt av tre. Deras raggningsreplik verkar vara från mitten av förrförra århundradet när Tant Augusta grundade stan och jag undrar varför de tror att den skulle fungera på mig.

– Ni kommer två minuter för sent, säger jag, min kompis har precis gett sig av mot Brisbane med sexton hönsägg.

På min motfråga om nattöppna ställen säger de att det finns ett McDonalds på huvudgatan några kilometer bort. Jag travar vidare bort i natten och hittar stället. Visst, det är nattöppet för “drive in” så allt jag behöver göra är att hyra en bil i denna nedsläckta håla i det inre av Spencerbukten och köra fram till den nattöppna luckan.

I närheten hittar jag ett litet hus som är till salu och kliver över staketet och går in bakom huset och blåser upp min luftmadrass i köksträdgården. Jag räknar kallt med att mäklaren inte ska hitta mig innan det ljusnar och försöka pracka på mig fastigheten. Jag vaknar några gånger under natten av grannens hundar som skäller. Bågskytten Orion håller någon sorts vakt över mig. Jag trodde inte att man kunde se den gamle jägaren så här långt söderut. Den röda jätten Betelgeuze går mest i gult på det här avståndet. Om den varit vår sol skulle jorden guppat på dess yta. Naturligtvis skulle det inte fungerat, människosläktet hade inte befolkat det här solsystemet. En gång kommer vår sol att svälla upp så där men det är långt dit.

Före sex på morgonen är jag nere på Tassa Street och tittar på den ärevördiga byggnaden från 1881 som en gång var South Australia Bank. Jag hejdar en stadsbo som passerar och får honom att avslöja var busstationen är gömd. Det visar sig att jag nästan gått rätt på den. Han är runt femtio men säger sig minnas när fartygen låg här ute på redden och lastade vete.

Bussen till Adelaide kostar 50 dollar, inte precis billigt för en tripp på fyra timmar. Bredvid mig sitter en kille i fyrtioårsåldern som köpt sin biljett till ett bättre pris för att han är arbetslös. Han kom till Australien från England som mycket ung och som vuxen har han drivit omkring i arbetsmarknadens utkanter, jobbat som vaktmästare, kock och lite av varje. Nu åker han till Adelaide för att träffa gamla kompisar över några öl. Han har inte bestämt något med dem men han vet på vilken bar de brukar hålla till.


ADELAIDE

28 – 30 januari

Busstationen i Adelaide ligger mitt i stan och är en skapelse i glas och stål som kunde ha ritats av samme arkitekt som gjorde scenografin till den första filmen om Star Wars när George Lucas ännu var tvungen att snåla med producenternas pengar. Det vore överdrift att påstå att byggnaden passar in bland de nätta tegelkåkarna från Drottning Victorias senare leverne. Om man kliver ut åt norr siktar man Backpackers på Cannon Street i nordost sjuttio meter bort i en gammal fabriksbyggnad. Jag får en överslaf i ett fyrbäddsrum för 26 dollar och då ingår frukost på morgonen och äppelpaj med vispgrädde på kvällen klockan åtta. Detta visar sig så småningom.

 

 

Hindley St, ridande poliser.

Utsikt från Cambell.

Det är ett avslappat ställe där så gott som alla är under 25 år. De som vill får använda köket och efter frukost och äppelpaj diskar var och en efter sig. Det står ett pingisbord i hallen vid receptionen och där flyger celluloidbollarna runt mig när jag sitter och skriver det här. I hallen finns små lappar där någon undrar om han kan följa med till Alice Springs före den 1 februari och en annan vill sälja sin Nissan från 1988 som gått 31.500 mil och är den perfekta semesterbilen för kaninernas kontinent. Och så vidare.

Genom centrum av stan går huvudstråket King William Street från North Terrace till South Terrace och mellan de två senare gatorna finns andra tvärgator som också går vinkelrätt mot huvudgatan och verkar ha fått namn efter stadens forna makthavare, Franklin, Gouger, Grote, Wright osv. Det låter som en enkel sak att orientera i stan men är svårare än det låter och det hänger ihop med att många knutpunkter saknar karaktär. Till en början kan man lätt gå vilse i Central Market som är grönsakshandel, fruktaffär, köttbutik, fiskhandel, matställe och mycket annat. Hela stället är svalt och luftkonditionerat och att komma ut igen är som att gå in i en överhettad livmoder, låt säga fyrtio grader och mer. “What a warm time we were in there”, skrev James Joyce i “Finnegans Wake”.

Inga jämförelser i övrigt.

Nere vid floden Torrens strax norr om North Terrace hyr jag en mountainbike för några timmar och trampar mig fram österut mot höjderna för att få en överblick över stan och den gamla hamnen, Port Adelaide. Det kostar femton dollar men då ingår hjälmen. Cykeluthyrarens affärsidé bygger på att det finns tillräckligt många som likt mig inte vet om att staden lånar ut gratis cyklar. Till skillnad från Phnom Penh är det många som cyklar här och jag upptäcker snart att alla har hjälm. Det är lag på detta men det förvånar mig att den efterlevs.

En bilförare som stannat vid en trottoar öppnar sin dörr ut mot gatan, ser ofta inte bakåt och har stora chanser att få en oerfaren cyklist i handskfacket. De som cyklat här ett tag håller ut från de parkerade bilarna. Stan är full av avancerade racercyklar och på en av de största affärsgatorna, Hindley Street, finns en av de mest välsorterade cykelaffärerna jag sett. Cykelintresset är stort och utbrett och Lance Armstrong som nyss var med i ett stadslopp här hade 36 trampare före sig i mål.

När jag dagen efter tänker ta mig en gratiscykel möts jag av ett plakat om att cykelutlåningen är stängd på grund av värmen. Sannolikt vill man inte medverka till att cykelturisterna ska få värmeslag.

Denna feberheta lördag söker jag mig till ett av stadens vattenhål, den botaniska trädgården. Höga eukalyptus växer vilt och fritt men inne i ett futuristiskt växthus som kunde varit från jediriddarnas hemtrakter finns en spillra av en regnskog. Till skillnad från Bergianska trädgårdens jättenäckrosor låter Adelaides Victoria amazonica sig gratis betraktas.

Här finns också ett viktorianskt bygge som är något mycket mer än en frökatalog, “Museum of Economic Botany”. Jag och en tjej från Fremantle som pluggar till hortonom här i stan är de enda besökarna. En äldre dam ska se till att vi inte slår sönder en glasmonter och plockar med oss en uppskuren durianfrukt från 1881. Hon har jobbat där som volontär i sex veckor och är uppfylld av historier som kräver att bli berättade, om botanister och bankirer från svunna tider, Schomburgk och andra.

Durian anses i Sydostasien vara ett afrodisiakum och dess ljustgult slemmiga fruktkött som döljer en stenkärna får luktsinnet att tveka i sitt val mellan färskt och ruttet. Men en durian från 1881 luktar inte och borde kunna krossas i mortel till ett pulver liksom noshörningshorn och fungera som viagra. Durian tillhör familjen Malvaeae tillsammans med så olika bryllingar som kakao, bomull, hibiskus och okra.

Intill museet finns ett café och eftersom det är döpt till Fibonacci stannar jag till för en kopp te. Fibonacci var en italiensk matematiker som studerade hur kaniner förökade sig. Han var inte särskilt intresserad av själva parningsakten, den är tämligen mekanisk och alltid av typen bakifrån. Missionärsställningen är okänd bland kaniner, fråga mig inte varför. Fibonacci ville ha en formel för hur antalet ökade och från honom kommer Fibonacciserien: 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 osv. Summan av två föregående tal blir nästa i serien.

Många växter tillväxer efter den här principen, fördelar sina grenar runt stammen efter den, solrosen sina frön i spiralform och så vidare. Förhållandet mellan två granntal i serien närmar sig gyllene snittet ju större de blir, dvs 1 : 1,618.

Här i parken möter jag Peter, en runt sextioårig smålänning i gröna kortbyxor, en vit långärmad skjorta och en vidbrättad hatt, en enklare variant av Crocodile Dundees. Han har tyska vandrarkängor och ser ut att kunna gå långt men han har sin bil alldeles utanför parken, en nästan ny Taunus Transit som också är hans hem. Det här är ett bra ställe för inofficiell bilcamping, skuggat av höga träd med överdådiga kronor, och han kan använda toaletterna intill när parken är öppen.

Han har köpt bilen för lite drygt 30.000 dollar i Fremantle och räknat med att det skulle löna sig eftersom han ska vara här ett helt år. En av hans döttrar kom plötsligt på att hon skulle gifta sig i maj och då måste han ställa bilen på ett säkert ställe och åka hem en sväng.

Vi kommer att snacka om den färgstarke målaren Marcus Larsson som hänförde sin samtid med rödglödgade landskap och framför en andlös publik kunde sno ihop stora målningar på några timmar. Peter säger att Marcus hade en son som också blev målare, något jag aldrig hört talas om förut. Sonen hade fått hjälp av Peters farfars far att få ut arvet och byggt sig ett stort hus i Mariannelund.

Lite bortom den botaniska parken ligger Adelaide Zoo och dit går jag trots att det kostar 28 dollar att komma in. Förvisso är jag inte australiensisk medborgare men jag får åtta dollar i pensionärsrabatt. Djurparkens stolthet är pandorna och jag hinner precis till en av de få tider när de kinesiska bambubjörnarna ger audiens. De har klätt sig lite för varmt för det adelaidska solgasset. Borta hos lejonen träffar jag bara mamma Lejon som tar igen sig efter maten i skuggan av palmerna och bara öppnar ena ögat för att se vad jag är för en typ. Girafferna är mer på hugget och det hänger nog ihop med att man satt deras lunch högt upp i ett träd.

Affärsgatan Hindley Street övergår bortom King William Street till ett stråk för det nattliga nöjeslivet. Stadens ungdomar flockas i köer framför ingångarna till diskoteken där vakter med en karriär som kroppsbyggare prickar av dem från långa namnlistor. Tydligen måste man reservera plats om man inte kan komma in genom vip-intaget.

Några ställen locker med “adult film” och samtidigt varnas biobesökaren för “nudity”. Den som är intresserad av att se fullt utvuxna exemplar av hankön klä av sig förbi kalsongerna kan kliva in till Dante och Romeo. Dante är naturligtvis inte Alighieri och frågan är väl om han ens läst “Divina Commedia“. Där sitter hursomhelst Djävulen sjäv längst ner i Helvetet i någon sorts palats av is. Detta är svårt att föreställa sig när det är över trettio grader vamt om natten.

Utanför ett av nöjesställena ligger en mörkhårig flicka i framstupa sidoläge direkt på trottoarens cementplattor med ändan i vädret och till synes medvetslös. Eftersom hon har en ultrakort kjol är den testosteronbyggda dörrvaktens utsikt minst sagt spektakulär men han verkar inte särskilt upphetsad över läget. Kanske står hon inte med på hans lista. Snart kommer en prins och väcker henne till liv och samtidigt dyker det upp två beridna poliser på vita hästar och i lysande reflexvästar. Det som varit gatans hårda realitet blir plötsligt sagolikt.

I samma byggnad som stationen till förortstågen ligger kasinot som på sena kvällen är fullt av spelsugna stadsbor. Några hoppas på ett framtida liv som arbetsbefriad miljonär i dollar och trängs runt roulettborden medan andra har satt ambitionerna lägre och gnetar med “21” eller skakar hand med enarmade banditer. Huset har tyvärr rulltrappor annars hade jag gärna satsat en dollar för att få jackpot på tre parallella hissar, en parodi på Las Vegas jag sett i en gammal MAD. Istället köper jag en apelsinjuice och ser Sydney spela fotboll mot Perth.

För att komma in på kasinot går man upp för några trappor medan vägen ner till förortståget är en rutschkana av blank marmor. Det verkar vara samma princip som myrlejon använder för att fånga myror. Om gången varit aningen brantare hade det säkert fungerat. Jag hade väntat mig det omvända, att de resande med förortståget skulle kliva i trappor medan kasinobesökarna fick åka rutschkana ner till Speldjävulen.

Ekologiska entusiaster på universitetet här i stan byggde för några år sen en motorcykel som kunde gå på använd frityrolja, synnerligen praktiskt i ett land där man sätter i sig tonvis med “fish and chips”. Ungefär en sjättedel av Australiens utsläpp av växthusgaser kommer från transporter och genom att gå över till biodiesel skulle man kunna minska det betydligt.

Man monterade en liten dieselmotor av märket Yanmar i en motorcykelram från Cagiva och övertalade en man från motståndarlägret att köra den Australien runt, “The Big Lap”. Han hette Paul Carter och hade jobbat på oljeriggar i större delen av sitt vuxna liv och dessutom skrivit en bok om det: “Don’t Tell Mum I Work on The Rig, She Thinks I’m a Piano Player in a Whorehouse“.

Paul hade naturligtvis släppt ut mindre av växthusgaser om han stannat i Adelaide men så kortsiktig ska man inte tänka.

 

MELBOURNE

30 – 31 januari, 6 februari, 8 – 9 februari, 17 – 18 februari

Melbourne ligger längst inne i vad som måste vara en av världens största naturliga hamnar, Port Phillip Bay. Floden Yarra rinner ut där och är fortfarande en del av hamnen.

 

Tasmaniens själ, min båt Devonport till Melbourne.

 

 

Döda inte valarna! Yarra river.

Nere vid Wooden Boat Centre hittar vi den tremastade toppsegelskonaren “Alma Doepel” som snart är hundra år och ligger vid kaj och kanske väntar på att bli upphuggen. Dane seglade med henne en sommar när han var sjutton. Intill henne guppar “Zephyr” som sägs vara den äldsta jakten i Australien och byggd i Adelaide 1873. Eftersom hon är en nätt liten båt har hon en bra chans att få leva några år till och kanske fylla 150. Hon har ett skrov av “huon pine” som är ett hårt och starkt trä.

I ett av de gamla magasinen håller en handfull entusiaster på med att rädda små träbåtar och en del bygger nya. Mack Hortons specialitet är att bygga små snabba kajaker som man cyklar med, “peddle boats”. De har inte propeller utan en sorts fenor, årblad, som sticker rätt ner i vattnet. En propeller skulle vara effektivare men också dyrare. Han köper fenor och pedaler som ett färdigt paket för lite mer än 2.000 dollar och han har förresten en hemsida:

www.mackhorton.com

Många gamla hamnmagasin har rivits och ersatts av lyxiga bostadsområden och skyhöga kontorsskrapor i stål och glas. Åt andra hållet skymtar förskeppet på ett av Wallenius-Wilhelmsens containerfartyg och jag får senare veta att det var “Othello”. Olof Wallenius började med att frakta rapsolja och döpte sina fartyg till “Soya” plus en siffra eller ett flicknamn men från 1941 fick de namn efter operor. Det norska rederiet Wilhelmsen gav sina fartyg namn som började på bokstaven T, “Temeraire”, “Trianon”, “Topeka”, “Troubadour”, “Talleyrand” och så vidare, troligen för att hemorten var Tönsberg.

I Fremantle hade jag tänkt hälsa på “Don Juan” men han var mig för snabb i jakten på nya förförelser.

Williamstown var redan i mitten på 1800-talet en liten hamn med en stor trafik. Här låg P&O:s emigrantångare blandade med segelfartyg som lossade trä och lastade ull och levande kreatur. Det finns en hel del gamla hus kvar och det går att känna igen hus och gator från 1800-talet.

Footscray var en typisk arbetarstadsdel nära hamnen och här bodde på 1890-talet Lesleys morfar, den rymde sjömannen från Hållnäs, liksom många andra skandinaver. Även min farfars bror Nils skulle jag tro. De skilde bara ett år mellan de två emigranterna och de kan mycket väl ha stött på varandra här.

Vi tittar in på Sjömanskyrkan på 717 Flinders Street som är från 1916 så där har den gamle sailorn aldrig varit, däremot kanske i den som låg ute i Sandridge. Idag firas det kinesiska nyåret och det lilla kapellet är fullt av röda lyktor med tofsar och en tung doft av rökelse. Predikstolen är den inglasade aktern av ett segelfartyg från 1700-talet men naturligtvis inte originalet. Fönstren mot omvärlden är glasmålningar med sjömotiv, dock inte Pauli haveri på Malta, bibelns mest saltstänkta story om man inte räknar med den om Lots hustru.

Senare på söndagen kryssar vi oss fram genom folkhavet i Chinatown där krutröken från tigerskotten sticker i lungorna och de hundratals seriesmällarna nästan dränker dånet från trummorna. Genom gatorna drar musikanter med dansande drakar i följe. Vi ser inga kaniner trots att det sägs vara deras tid som kommit. Kanske har jag missuppfattat alltihop. Hursomhelst äter vi lunch på en malajisk restaurang medan knallskotten ekar från gatan utanför.

De svenska sjömän som kom till Melbourne på 1800-talet blev imponerade av stadens stora bibliotek. Det är från mitten av århundradet och finns kvar än idag. Charles Joseph Trobe står lite vid sidan om och erbjuder landningsplatser för duvorna. Han var guvernör i delstaten Victoria 1851 – 1854.

Mitt framför pelarraden till entrén står en gammal lagklok figur i brons, Sir Edmund Barry, och han flankeras av två ryttarstatyer som jag inte precis hade väntat mig här, Jeanne d’Arc och Sankt Göran med draken. Den senare kunde man ställt vid George Street.

Biblioteket har hängt med sin tid och man har fyllt två stora salar med datorer för gratis internet. En avdelning är speciellt inriktad på släktforskning och här har min vän Rolf Söderblom letat efter svenska sjömän som rymt från sina fartyg. Själv rymde han från Gävle till Sydney för att slippa skrapa bilrutor om vintrarna.

Ända fram till slutet av maj finns här en stor utställning med bilder från australiensiska barnböcker som jag gissar är ganska okända i Europa. Titlar som “The Arrival”, “Greetings from Sandy Beach” och “Old Tom´s Holiday” låter inte heller precis lockande men den gamle Tom är en trevlig katt och tar en rejäl semester och hänger med sin matmor Angela Throgmark jorden runt.

Bilderna är fantasieggande och handlar om både små och stora människor och djur av många slag, allt från en blott sjuårig tandfé på sitt första uppdrag via den upproriske Ned Kelly i sin plåthjälm till en byracka i det buddhistiska kretsloppet, “Samsara Dog”. Vad ska egentligen ungarna tro om denna underliga värld, denna mångfald av existenser? Hugh Everetts teori om många parallella universa hade passat fint här, för att inte tala om Schrödingers katt.

Googla på detta!

Biblioteket är samtidigt ett permanent konstmuseum med en förnämlig samling av oljemålningar.

Axel Söderström kom hit med sina döttrar Mia och Emy två gånger under jordenruntresan med “Atlantic” 1885-1887 och lät föreviga dem och hela sin besättning tillsammans med den svarta skeppshunden. Läs om dem i min bok “Inte bara en skepparhistoria“!

 

 

Mia tänkte mest på vad Jesus skulle gjort om han varit med och på sätt och vis var han ju det, åtminstone för henne. Fast han syns inte på fotot. Fadern och Emy, alltså inte Gudfadern, lurade med henne på teater för att se Decamerones “Boccaccio” och det enda hon kunde skriva i sin dagbok om denna syndfulla historia var en kort recension: “Ack och ve!”. Hon började ana att Helvetet kanske även väntade henne.

Svenska kyrkan håller till i ett pampigt patricierhus i en av de mest centrala och dyraste förorterna. Louise och jag tittar in där som hastigast när vi kör en runda för att hämta vår thailändska middag. Man har en minnesutställning om Dag Hammarsköld som författare och på väggarna hänger tänkvärdheter från hans bok “Vägmärken”. Det är femtio år sen han omkom i en flygolycka på väg till det som nu är Zaïre. Kanske blev planet nedskjutet. Konstnären Nils Gunnar Zander har inspireras av texterna förvandlat sina intryck till bilder.

Fyra svenskar jobbar här tillsammans med några infödingar och killen vi träffar är någon sorts alltiallo från Bohuslän och har just varit och hälsat på nordiska sjömän på “Othello”.

En vecka senare, när jag är i Launceston på Tasmanien, får jag ett mail från den gamle sailorn Jan Broberg i Älvkarleby som undrar om björken står kvar sen han var här i slutet på 50-talet. Den kom från Sverige och hade anpassat sin lövsprickning efter förhållandena på andra sidan klotet.

 

 

Launceston, inloppet till Gorge.

Louise och Justin har ett hus inte så långt från den svenska helgedomen och har gett en halv miljon dollar för tomten trots att den bara är på 300 kvadratmeter. Svenska kyrkans tomt är minst tjugo gånger så stor och man skulle kunna rädda många av världens barn från en plågsam död i malaria och diarréer om man sålde detta vräkiga palats.

På den lilla tomten har byggmästare Justin fått in ett stort hus i två våningar men istället är trädgården mycket liten och rymmer bara början till en bananodling, en utegrill och en rutschkana. Å andra sidan erbjuder granntomten en skuggande djungelgrönska med fikonträd och andra yppiga lövverk, en gratis liten stadspark.

Justin byggde huset på tre och en halv månad och gjorde mycket av hantverksjobbet själv och det var dessutom på kvällstid. Arbetsdagen var fylld med andra byggprojekt. Han höll visserligen på att bränna ut sig på kuppen men han snålade inte i materialvalet. Golvet i det stora rummet är av amerikansk vitek som han betsat så att det ser ut som en mycket mörk mahogny. I en entreprenörs prislista skulle det snarare kosta över än under 200 dollar per kvadratmeter.

Det rustika arbetsbordet är av en särskilt vacker italiensk marmor och priset hade möjligen kunnat försvaras om det avsett svenska kronor. Det går att se det som en installation, en konstnärlig åtbörd, en sorts hommage till renässansen och Carlo Crivelli, en målare som gillade påfåglar och vitgrå marmoreringar. Det är ett sånt här marmorbord man ska ha när man gör polkagrisar. En diskbänk av rostfri plåt leder bort värmen för snabbt men marmor är perfekt.

Huset har ett garage som rymmer båda bilarna, en BMW X5 för Louise och Justins firmabil, en Toyota Hilux. Garaget är också tvättstuga och har en ingång direkt till vardagsrummet. En del av familjens leksaker är instuvade i skåpen, skidor och surfingbrädor och inte minst Justins prylar för draksegling.

Som granne med huset åt andra hållet ligger en storslagen badanläggning, Harold Holt Swim Centre, som alla romerska kejsare skulle nöjt sig med och glatt sig åt, möjligen med undantag av den vuxne Nero. Som yngling var han fortfarande en rätt hygglig prick och det hängde ihop med att Seneca var hans lärare. Harold Holt är så gott som okänd i Sverige men här nere är han en legendarisk politiker.

Under min näst sista dag i Melbourne var jag nära att komma till “De tolv apostlarna” vid The Great Ocean Road. De är Australiens motsvarighet till Gotlands raukar och dem har jag förvisso skådat från flera håll, men i Australien är allting i en skala tre till ett eller ännu mer. När jag kommit med färjan från Devonport fick jag ett sms från Peter som jag träffade i Adelaide. Om jag tog tåg och buss till Apollo Beach så kunde jag hänga med honom längs The Great Ocean Road nästa dag och då skulle han lämna av mig på flygplatsen.

Jag hann precis köpa biljett till eftermiddagståget och avbeställa min sängplats på vandrarhemmet på Flinders Street när det kom ett nytt sms från Peter. Han hade räknat på tiderna och kommit fram till att jag inte skulle hinna i tid till flyget. Jag satte högsta fart tillbaka till vandrarhemmet och lovades en säng för natten och sen försökte jag utan framgång lösa in biljetten till Apollo Beach mot nya friska dollar på Southern Cross Station. Om jag fått tag i killen som sålde biljetten till mig kunde det gått, sa man, men han var försvunnen.

Efter en kvart kom ett nytt sms från Peter som sa att vi kunde åka en del av Great Ocean Road och sen ta en snabbare väg till flyget, fast nu hade jag blivit försiktigare och tackade nej. Det hade hade varit för många kursändringar på kort tid och dessutom var batteriet i min mobiltelefon på upphällningen. Kanske skulle vi plötsligt förlora kontakten och då skulle jag bli tvungen att låna telefoner på olika ställen.

Samma dag som jag skulle flyga iväg sökte jag på nätet efter mitt flyg till Christchurch och kunde inte hitta det. Flygbolagen rekommenderar att man kontaktar flygplatsen 72 timmar före avgång och ser efter om det är några ändringar i tidtabellen. Det här var på förmiddagen och det var mindre än åtta timmar innan Qantas Flight No 203 skulle lätta mot Nya Zealand. Men av planet fanns inte ett spår. Istället för att söka vidare på nätet eller ringa Qantas letade jag upp ett av deras kontor, på 410 Collins Street, och där visste man besked. Eftersom man överlåtit ansvaret på Jetways att frakta iväg mig så syntes inte planet bland Qantas avgångar! Istället fanns mitt plan som JQ 171 och det skulle avgå 17.55, helt efter tidtabellen.

Om jag kommit iväg till The Great Ocean Road hade jag sluppit utflykten till Qantas kontor. Då hade jag åkt direkt till flygplatsen utan att först se efter om flyget fanns. Ibland är det bättre att inte bry sig.


MORNINGTON

5 – 6 februari

Om det är trångt runt Louises och Justins “stadshus” så är det desto mer rymd kring deras fritidshus i Rye på Mornington Peninsula. Det ligger högt och har runtomsikt. De har inte byggt det själva utan köpt i andra hand. Justin fick nys om att det var till salu när han hade ett eget bygge i trakten. Kanske klarade inte den förste ägaren räntor och amorteringar.

 

 

Lekande med Justins KTM

Arkitekten har renodlat några få idéer och det är i princip en låda av färdigrostat cortenstål med en glasvägg åt havet till. De mörka blankpolerade stengolven står väl mot de absolut vita väggarna och jag kommer att tänka på vad Tintoretto, “den lille färgaren” brukade svara på frågan om vilka färger han tyckte mest om. Det var vitt och svart.

Den öppna spisen eldas med gas och har garanterat obrännbara vedträn av något keramiskt material, kanske en spinoff från utvecklingen av värmesköldar till rymdfärjorna. Huset förefaller klart påverkat av det tidiga trettiotalets Mies van der Rohe.

Området är bestrött med arkitektritade hus på lagom avstånd och ligger vid en golfbana i ett böljande landskap som påminner lite om Brösarps backar på Österlen i Skåne. Även där i Skånes sydöstra hörn kan jag känna mig förflyttad till något som inte är Sverige.

Här är allt inhägnat och det gäller att känna till koden vid de helautomatiska grindarna. Dane och jag uppsöker tennisbanan och sprider bollar åt alla håll så att Lesley, Milan och Tor ska ha något att leta efter bland buskarna.

Här har Justin plats för resten av sina leksaker, en 450 cc KTM för motocross, en högpotent japansk vattenscooter, diverse surfbrädor och en fyrhjulig terrängmotorscykel som han egentligen köpt till barnen. Han sin KTM och kör en runda bland backarna och sen undrar han om jag inte vill testa den. Eftersom jag hittills bara suttit som passagerare på motorcyklar på den här resan så tycker jag det är på tiden att jag får hålla i styret så jag kör några försiktiga rundor uppe på vägen. Utan att sätta på mig hjälm, handskar, stövlar och ryggskydd.

På söndagsmorgonen innan vi åker norrut mot Melbourne ger han sig av för att köra motocross med tre av sina kompisar. Annars har han ett förflutet som fotbollsspelare, i den hårdföra variant som är populär i Australien och där man inte kan skylla på att bollen är rund. Den är löjligt spolformad precis som den man har i amerikansk fotboll och hur den studsar går inte att föruse.

 

TRARALGON (1)

31 januari – 8 februari

Sjömannen som rymde i Melbourne

Lesley möter mig med sin svarta Holden vid tåget i Traralgon i den 35-gradiga värmen med luftkonditioneringen på full rulle.

Sen några år är hennes son Dane återförd till sitt gamla rum i det rymliga huset. De två andra inbyggarna är hunden Kuta och katten Puss. Kuta är döpt efter Kuta Beach på Bali och Puss är en kortform av “Pussycat”. De trivs bra ihop och verkar inte ha något emot att få ännu en tvåbening i huset.

Dane jobbar på Australian Securities Investigation Commission och utreder bland annat konkursade företags mer eller mindre skumma affärer. Kanske kan han lära sig en del nyttiga knep. I närheten av det knappt tillåtna gör man de mest lönsamma affärerna. Till skillnad från sin vän Tim Cope är inte Dane en äventyrens man och han valde inte själv att hamna i en kidnappninghistoria. Hans ryska hustru Anna enleverade den treåriga dottern Alice till sina föräldrar i Moskva och där är hon kvar.

Tim sökte upp sina äventyr. Han cyklade med sin kompis Chris från St Petersburg till Peking, rodde med tre andra killar på Jenisej till Norra Ishavet i en läckande båt och red med tre hästar och en hund från Mongoliet till Ungern i hovspåren efter Genghis Khan. I tre år följde jag honom på nätet.

Lesley är född på Nya Zeeland men kom hit som mycket liten med sin lillebror Robert och mamma Alice och pappa Arthur. Alice var dotter till sjömannen Jan Erik Andersson från Hållnäs som rymde från gävleskeppet “Sidney” i Melbourne 1884 och aldrig mer kom hem. Han bodde sjutton år i Melbourne och hade hustru och en dotter där men flyttade till Dunedin 1901 och gifte sig med den sjutton år yngre Mary Wilson och på tio år fick de sju ungar i huset. Alice föddes 1915 som den fjärde i raden.

Jan Erik kallade sig Albert här på undersidan av klotet och det var inte mycket barnen fick veta om hans liv i Sverige. Han berättade att fadern var en skeppare från Gävle och en riktig hårding och att han hade rymt från hans skepp i London. För mer än tjugo år sen tog Lesleys kusin Shirley på Nya Zeeland kontakt med mig och bad om hjälp att hitta den rymde sjömannens svenska rötter. Det var inte mycket som stämde så det tog mig fyra år att hitta fram till fadern som inte alls var gävleskeppare utan bonde och fiskare i Hållnäs. Fiskarna där byggde ofta egna båtar och en del seglade i fraktfart på England med stångjärn från Löfsta bruk men då hade de i regel en styrman som skyltade som skeppare. Bondeskepparna själva är lika svåra att hitta i tullens, hamnarnas och sjömanshusens papper som smugglare och sjörövare.

Arthur Mortimers familj hade kommit från England under den första guldruschen i mitten på 1800-talet och några av hans förfäder hade överlevt ett haveri utanför Adelaide. Hans far som var hästkarl hade gått till de sälla betesmarkerna och i slutet av 30-talet gav sig Arthur iväg till Amerika. Hans båt lade till i Dunedin och på en dans där träffade han Alice. De gifte sig i oktober 1939 när nyss kriget brutit ut och de fick inga levande födda barn förrän det var slut. När Lesley och Robert kommit till världen hade den avväpnade krigaren börjat längta hem till Australien och i november 1947 bordade de flygbåten som gick med post till Sydney. De roddes iland och fortsatte till Traralgon.

Säkra hjältar men bara ett hopp om en nolla

Traralgon ligger i Latrobe Valley 14 mil sydost om Melbourne och det är bara fyra mil ut till havet, dvs Bass Strait och Tasman Sea. Namnet är gammalt och kommer från aboriginerna här. Bland det första man märker som gammal energiforskare är koncentrationen av stora kraftverk i trakten med väldiga kyltorn och höga skorstenar. Samhället Churchill byggdes för ett av dem och där finns dessutom en låtsasskorsten som är ett konstverk och ska påminna om den gamle krigarens cigarr.

I februari 2009 härjades området av förödande skogsbränder och jag minns särskilt en bild från internet där hela Churchill såg ut att stå i lågor.

I Latrobe Valley finns en av världens största ansamlingar av brunkol och man rafsar ihop det med jättelika mudderverk. Kraftverken här producerar ungefär en tredjedel av all elektricitet i hela Australien. Att bränna brunkol är en skitig hantering men numera har man gjort stora investeringar för att rena rökgaserna. Brunkolen kommer från de ormbunkar som fanns här när dinosaurierna försvunnit och har ganska lite av svavel och tungmetaller. En del av kolen är så unga som tio miljoner år, de äldre är runt trettio. De innehåller nästan två tredjedelar vatten så koldioxidutsläppen blir stora.

Man försöker ta hand om koldioxiden så att den inte kommer ut i luften och snabbar på växthuseffekten. En metod är att pressa ner den långt under jorden. Det här är långt ifrån löst på ett ekonomiskt sätt och kraftbolagen har gemensamt satsat på något som kallas “Power Works”. Det är strängt taget en reklambyrå som ska övertyga invånarna, eller åtminstone politikerna, om att brunkol är framtiden och ska bli ren och ekologisk. Vi är där en eftermiddag och ser på en tolv minuters videofilm, “From Hero to Zero”.

Hjälten är ingenjören och elkraftpionjären John Monash och “Zero” är löftet om framtida nollutsläpp. Före oss har en hoper japaner varit här och blivit hjärntvättade. Vi ser några av dem och de verkar åtminstone kunna gå själva. Vår guide Michelle som knappar igång reklamvideon är en berest tjej och har nyss kommit hem från en kanotfärd upp till Angel Falls i Venezuela, världens högsta vattenfall.

Trollkarlen Peter Cook

Redan första kvällen prövar vi en av de nyöppnade restaurangerna i Churchill för att vinka av Sharell och Pradeep som dagen efter ska flyga hem till Mumbai. Sharell är barnbarn till en av Lesleys kusiner och skriver en bok om Indien, ett uppdrag hon fått av en förlagsredaktör som läst hennes blogg.

På eftermiddagen hade vi varit hemma hos hennes föräldrar, Peter och Mary Cook, och vandrat runt i deras privata paradis med äpplen, blåbär, meloner, plommon, äkta kastanjer, jordgubbar och mullbär och mycket annat. För att bli mer som Adam och Eva hade de lagt igen swimmingpoolen, täckt den med ett väldigt lock av armerad betong. Papegojor och kakaduor svischade runt mellan eukaluptusens kronor. Alpackor från Sydamerika av många kulörer sökte deras skugga. Vi försökte få syn på koalorna men de höll en låg profil uppe i lövverket. Peters magiska vita duvor var desto lättare att hitta.

Han har jobbat som tekniker på oljeriggar till havs i mer än trettio år men egentligen är han trollkarl. Han har en experimentverkstad för magi där det gäller att hitta rätt kombination av två handtag eller lås för att komma in och väljer man fel får man en stöt på 10.000 volt. Så står det åtminstone på varningsskyltarna. Fast dörren var öppen så det var bara att kliva på. Ett av hans trick är att få en hundradollarsedel att försvinna ur en plånbok och sen styr han sedelns ägare till att välja rätt citron bland nio andra och öppna den med en kniv. Han gillar att hitta på nya nummer och nu när han hoppat av från oljeriggarna funderar han lite på Las Vegas, mest för att träffa andra magiker. Jag tror inte han trivs i frack bland dollarmiljonärer.

Två av hans kompisar hade just sett Joe Labero på “Guldkusten” norr om Sydney men tyckt att han var bättre förr. Peter misstänkte att det berodde på att nöjesetablissemanget velat ha en lågprisvariant. Det är fortfarande dåliga tider, även för trollkarlar.

Peter och Mary har en SAAB från 1986 men den står mest i garaget och till vardags kör de en “ute” av märket Proton. En “ute” är den australienska varianten av en pickup. Det står SAAB i för och akter men det är ren illusion, bara märkena kommer från SAAB. Det sägs att bilhandlarna i Latrobe Valley fått många frågor om var i helsike man kan köpa en SAAB pickup.

Härjade av elden

Dagen efter är det tisdag och vi tittar in hos Anja Toikka och Gary Pratt högt i en backe i

Callignee. Vi kör genom en allé av stora träd med svartbrända stammar. Det måste till mer än eld för knäcka dessa åldriga giganter som förefaller hämtade ur en berättelse av Tolkien.

 

Svartbrända stammar.

Luften håller minst kroppstemperatur och vinden från öster blåser hård kuling. Anja är från Helsingfors och har just läst Stieg Larssons Millenniumserie på svenska. Hon och dottern hade pratat om att flytta till Sverige men efter att ha läst böckerna insåg de att det var alldeles för farligt, mycket värre än skogsbränder.

Anja och Gary fick sitt hus totalförstört vid den stora branden i februari 2009. De hade stannat kvar för att rida ut eldstormen men släppt iväg hästen och hönsen och dränkt in allt i vatten från poolen. De hade överlevt genom att lägga sig på golvet när lågorna slickade sig in genom dörrarna. Om fönstren spruckit av värmen tror jag inte de hade klarat sig. Nu har de låtit bygga ett nytt hus men mycket återstår att göra. Hästen har kommit tillbaka men är inte längre sitt gamla jag. Han lider av posttraumatisk stress.

Vi kör genom mängder av grenar som vinden hela tiden vräker ner över oss och går sen runt i nationalparken Tarra Bulga där de högsta träden når åttio meter från marken. I de djupa ravinerna är det lugnt men från trädkronorna faller grenar som bryts.

På väg ner från parken kör Lesley på en större gren som gör hål i vänster bakdäck och när jag ska byta till reservhjulet kan jag inte lossa de fem muttrarna. Jag satsar på att stoppa en bil med ett hjulkors och Lesley går upp mot en bondgård för att ringa. Hennes mobiltelefon fungerar inte här och inte heller min. Det dröjer bara några minuter så har jag fått låna en hjulnyckel av en kvinna med en Toyota full av ungar och det är snabbt gjort att byta hjul. Jag kämpar mig upp för backen och hittar Lesley med ett glas vatten i gårdens kök med en äldre och en yngre kvinna, mor och dotter.

Vi snackar om allt möjligt och när de hör att jag är intresserad av gamla båtar ger de mig ett telefonnummer till sin vän Peter Stone i Yarram. Det är på vår väg mot Port Albert och havet. Jag ringer honom och har ett kort men givande samtal om “Batavia” och andra vrak. Han har skrivit boken “Encyclopaedia of Australian Shipwrecks” och har dykt på “Batavia” som sjönk norr om Perth 1629. Tyvärr ska han just bort så vi hoppar över Yarram och åker till Port Albert där vinden nästan sopar ut oss i hamnbassängen tillsammans med påsen med vår sena lunch, “fish and potato cakes”. Hoppsan, inga grönsaker!

Det lilla sjöfartsmuseet har just stängt när vi kommer dit men jag kan ana mig till budskapet. Från 1850-talet och många år framåt var det en av de viktigaste hamnarna för Gippsland.

Barbara, Oh Barbara!

Marys syster Barbara har ett sommarställe här och jag kan förstå att de antikvariska myndigheterna var skeptiska till hennes förslag att bygga ut de två husens gavlar så att de såg ut som stäven på ett fartyg. Jag kommer närmast att tänka på poeten och äventyraren Gabriele d’Annunzios sommarställe i norra Italien, ett skepp av vit marmor bland höga cypresser. Men den tokstollen var beredd att gå i krig för sina idéer.

Barbara är nog lika hängiven som d’Annunzio men tiderna är andra. Hon är en de ödestyngda tillfälligheternas outtröttliga upprorsmakare. Hon var från början sjuksköterska men leder sen åtskilliga år en internationell grupp av stamcellsforskare och jobbar ständigt med att ragga pengar åt dem.

 

 

Barbaras botaniska trädgård. Anja och Lesley – provisoriskt boende. Jeans plantskola – wombat.

Sonen Sam var tonåring när han en dag dök i poolen, bröt ryggen och blev förlamad. Det här ledde till att Barbara började intressera sig för stamceller. Nu är Sam runt trettio och håller på med en matematik som jag inte vet mycket om, “theory of patterns”.

Tillsammans med Mary hälsar vi på Barbara på gården i Tongabbie en förmiddag och hon visar oss runt både i trädgårdens vildvuxna del och i den strängt planerade som närmast går i barockstil. Den största dammen är ett svartbygge och hon är inte säker på att hon får ha den kvar trots att hon börjat snacka in sig i byråkratin sen man upptäckte den på en flygbild. Men dammen är bra för de många biffkorna, ankorna gillar den och de svarta kormoranerna dyker efter regnbågsforeller. Sådana här dresserade fåglar nyttjas i Kina till att fiska med och då har fågeln en snara runt halsen för att den inte ska svälja bytet. Här blir jag plötsligt anfallen av en vildsint skogsmyra som hoppar på mig från ett träd. Jag brottar snabbt ner honom men då har han redan hunnit bita mig i tummen: Ajsomphan!

Mycket av växtligheten skadades vid en skogsbrand för några år sen men har repat sig bra. Barbara har planterat hundratals träd och tänkt i bitar om lika många år, en stor del av träden är ekar! Som en sorts motvikt till att hon ständigt måste lösa nya problem är hon en samlare av tid som stannat, resultaten av människors arbete. Artefakter, konstprodukter, nyttoföremål. Hon är väldigt förtjust i sina två tunga hyvelbänkar från Sverige och hoppas kunna hitta en till.

Huset är som ett konstmuseum och väggarna är av stampad jord från trakten. Ett stort vit bord är täckt med miljontals små bitar av äggskal, på en vägg hänger åror som hennes grabbar greppat vid roddtävlingar, två afrikanska fruktbarhetsfigurer väntar vid en trappa, en rikt broderad japansk kimono saknar sin bärarinna, en strålkastare från en filmstudio står i en mörk tystnad och nordiskt glas visar oss som små spegelbilder. Idag har hon blivit lovad två vackra hästar från en karusell.

Snart ska hon iväg på ett möte men sonen David hinner brygga kaffe som vi dricker vid den ödesdigra poolen. Jag snackar matematik med Peter, om Évariste Galois, Liegrupper, fraktaler och mycket annat. David är från början ingenjör men har nyss blivit klar med sin läkarexamen. Precis som Alexander och jag har han byggt en havskajak av trä, epoxi och glasfiber.

Den tredje brodern, Nick, utvecklar biobränslen i trakten av Sydney. Deras far, George, är ortoped och jobbar mest i Traralgon men också i Melbourne så det på Barbara det hänger att allt på gården ska fungera. Just nu arbetsleder hon två snickare som bygger om ett av husen och hon har hjälp från en kvinna med allt det praktiska kring Sam.

Opel Olympia 1937

På eftermiddagen är vi i Maffra på ett av Victorias många bilmuseer. På det här museet ställer privatpersoner ut sina bilar och motorcyklar och samlingen byts fyra gånger per år. Det är nog lite väl ambitiöst erkänner museets sekreterare Peter Quennell som visar oss runt. Han har nyss köpt en Opel Olympia från 1937, en cabriolet, grön med svarta skärmar. Det finns bara fyra Opel Olympia av modellerna före 1950 i hela Australien. När han hör att jag har en nästan likadan, men av årsmodell 1947 – 49, blir han väldigt intresserad och undrar om framvagnen är av typen de Dion. Jag lovar att skicka honom bilder på den när jag kommer hem.

 

 

Maffra, med Peter Quennell och hans Opel Olympia.

Jean Quick, Latrobe Valleys Doktor Doolittle

När vi tittar in hos Jean Quick en tidig förmiddag har hon sitt lilla hus fullt av folk. Nåja, det finns inte plats för så många, det står barnsängar och burar lite överallt. I en säng trynar en liten wombat som tappat håret på sitt akterkastell.

Några har räddat en magpie som trillat i vattnet och en ung flicka håller den lilla fågeln i en handduk så att vi bara ser huvudet med den vassa näbben. Fågeln verkar lugn men näbben ser fullkomligt livsfarlig ut. Jean ringer till en vän som bor tjugo minuter bort, han är mer van vid skadade fåglar än hon.

Jean tar hand om skadade eller övergivna wombats, wallabys och kängurur och sköter om dem och ger dem mat tills de kan klara sig själva i den hårda australiensiska verkligheten. De minsta matar hon med små nappflaskor och bara det tar mer än fem timmar om dan. Hon får lite bidrag från djurskyddsmyndigheter men det räcker inte långt. Lesley är en av dem som hjälper henne med pengar men dessutom kommer det några flickor och kvinnor under helgerna och löser av henne vid nappflaskorna.

Under ett täcke hittar vi en wombat som bara är någon decimeter lång. Jane är lite osäker på om han kommer att klara sig. Några av de wombats hon släppt ut för ett tag sen har kommit tillbaka. De hade hittats svårt medtagna ute i bushen.

Det finns många djur utomhus också, i burar i den branta sluttningen, och vi tittar in till två små känguruer som är väldigt tama. Jag undrar hur det kommer att gå för dem när de ska klara sig själva. Jean är 73 år och kan väl inte heller hålla på så länge till. Fast det var bara några år sen hon hoppade fallskärm från 14.000 fot och tyckte att det var det roligaste hon gjort. Bortsett från det här med djuren, förstås.


CANBERRA

9 – 10 februari

Att bygga en ny stad ute på vischan är en gammal idé. Alexander den store gjorde det när han behövde stödjepunkter i sitt växande imperium. Echnaton hade föregått honom. Han kände att allt behövde byggas från grunden igen, det var för mycket gamla blockeringar inne i skallen på folk. Nu gällde det tamejfan att tillbe Solguden. Det gick inte så bra. Han fick andra uttolkare av de himmelska tecknen emot sig och det är väl bara en enda egyptier som fått ett nobelpris i naturvetenskap, grabben med femtokemin?

I den gamla engelska fångkolonin som idag är känd som Australien, eller i värsta fall Oz, var Melbourne huvudstad ett tag men kampen mellan Sydney och Melbourne om ledarskapet förvandlades till en idé om en helt ny stad ute i buskarna, Canberra. När Robert Gordon Menzies blev vald till premiärminister för andra gången 1949 började han jobba hårt för projektet. Idag kan ingen förneka att det resulterat i väldigt många arkitektritade kåkar, låt vara att en del ser ut att vara hopkomna av byggnadsingenjörer. Någon har sagt att det var synd att förstöra en fungerande farm här uppe på högslätten men varje grandiost projekt har sina magsura kritiker.

Tyvärr har det blivit för mycket asfalt. De flesta arkitekter jag känner älskar bilar även om de brukar förneka det. Jag ska kanske göra ett undantag för Jon Höjer, Peter Broberg, Hans Bjur och Järda Blix.

Gunnar Wetterling som var stadsarkitekt i Gävle på tjugo- och trettiotalet när bilarna började ta över stan var särskilt förtjust i italienska sportvagnar som Lancia och Alfa Romeo. De skulle helst vara så låga att man i kurvorna nuddade marken med armbågarna, då hade man samtidigt en anledning att ha skinnlappar på kavajärmarna. Titta noga på en arkitekt nästa gång!

Det är trots allt många som cyklar i stan. Alla verkar ha hjälm och det är förmodligen här som lagen har stiftats, inte av delstatsregeringarna. Det är också många som joggar och kanske hänger det ihop med en insikt om att så mycket bilåkning som själva staden uppmanar till inte är bra för hälsan. Vi är födda till vandrare men bilarna har ett övertag. Vi som gängar med fötterna får finna oss i att jagas som afrikanska pärlhöns över gatorna. Jag väljer liknelsen med de silversvarta fåglarna för att de nästan alltid hinner undan. Fråga mig inte hur de bär sig åt men tipsa gärna de svenska grävlingarna.

Jag kommer till Canberra sent en onsdagskväll och det finns inte en ledig koj på Backpackers inne i stan. Den hjälpsamme killen i receptionen ringer runt till andra lågprisställen men även de är fullbelagda. När klockan passerat midnatt och teatern vid konstmuseet tömts på sin festklädda publik blir det glest med folk i centrum. Trafikljusen står och blinkar för sig själv utan mening. En ensam taxibil skär sig fram genom natten med sina vita halogenljus.

 

Jag sov mellan tälten på kvadraten vid Museet och Art Gallery. Det gamla Parlamentet sedd från det nya.

Ödsligheten passar mig perfekt och jag har redan sett ut en skyddad plats mellan två utställningstält på torget framför teatern. Där blåser jag upp min luftmadrass. Intill finns en springbrunn, en vattenkonst, där jag skulle kunna bada på morgonen om min deodorant inte fungerar.

Det där var ett dåligt skämt, jag drar naturligtvis inte runt i världen med sprayburkar i ryggsäcken. Det är illa nog att silverfåglarna som bär mig över hav och land äter upp ozonlagret och smälter polarisen.

Egentligen hade jag hittat ett ännu bättre ställe uppe på taket bredvid teatern men det krävde lite klättring. Nästa gång jag kommer till Canberra ska jag ägna det en tanke.

Städer lever och utvecklas. Brasilia är också en stad som är byggd ny från grunden ute i ödemarken. När jag var där 1972 tömdes stan under helgerna. Alla som hade råd flög till Rio och roade sig. Nu sägs det ha vänt och Brasilia blivit en stad med ett nattliv som lockar till sig unga och gamla från Rio.

När det ljusnar vid femtiden på morgonen samlar jag ihop mina saker och tittar på konstmuseets videoinstallation. Den har förmodligen rullat hela natten. Det är om floden Murrumbidgee som tycks bli allt mindre och torrare. Den börjar lite nordväst om Melbourne och fortsätter i ungefär samma riktning genom Wagga-Wagga där en ung Mel Gibson påstås ha roat sig med att korsfästa känguruer. Det är förmodligen bara ett illasinnet rykte från någon som inte gillade hans blodiga film om killen från Nasaret som brukade hänga nere vid korset. Hursomhelst är ingen av dem med i den här videon. Flera av inbyggarna runt floden berättar sina minnen och alla röster verkar samstämmiga. Det var mycket mer vatten för trettio år sen.

Halv sex kommer två män med en högtrycksutrustning och råder mig att inte stå kvar. Jag kommer att bli rejält tvättad eftersom de tänker låta vatten flöda över alla de stora glasytorna. Installationens bäckvatten i hundratals små glaskolvar i trådar från taket har olika grader av grumlighet men för mig ser alla glasrutorna rena ut.

Finns det ingen grön politiker i stan som tycker att den här renlighetsmanin är ett slöseri med vatten?

På en pizzeria nära busstationen äter jag frukost och snackar med innehavaren som är från Zagreb. Han flydde som tjugoåring till Australien för arton år sen, hade varit militärpolis och sett för mycket. Av alla onödiga krig han känner till är detta det mest meningslösa. Han träffade en tjej här som också kom från Kroatien och nu har de tre barn mellan elva och sexton år. Han säger att han håller sig undan från andra kroater och han talar inte gärna sitt gamla språk. Det förgångna är en ond dröm, nu är han australiensare.

På bussen till Sydney träffar jag en man som är född australiensare, Jim Hasemer. Hans far hade en firma med byggkranar och svingade stål till Sydney Harbour Bridge i slutet på tjugotalet. Med sin ärftliga belastning blev Jim mekaniker men efter att skadat sig ett par gånger i jobbet blev han taxichaufför och skaffade sig ett helt stall av bilar. Det var ett råd han fått direkt från Gud, säger han, och biljakterna från filmen “Blues Brothers” passerar mitt inre öga.

Jim har rest över världen men missat Transibiriska järnvägen. Det får bli nästa projekt. Strängt taget skulle han kunna ta vilka risker som helst för han är säker på en plats i Himmelriket. Jag påminner honom om att Jesus själv var så pass osäker på saken i Getsemane att han svettades blod: “Eli, Eli, leni sabaktani!”. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!

Jim medger att även han prövats som Job. Hans hustru körde upp mot Mount Kosciusko, det egentliga Australiens högsta berg, och råkade låsa sig ute ur bilen och frös ihjäl en vinternatt. Han blev ensam med fyra barn. När han var som mest förtvivlad träffade han Marta, dotter till en holländsk missionär, och de är fortfarande ihop. Hon sitter i stolen bakom oss. Eftersom hon var japansk lägerfånge under andra världskriget, precis som pärlfiskaren Victor Berge från Ockelbo, kan jag inte låta bli att fråga henne hur det var. Hon var en liten flicka då och har förträngt det mesta. Det blev värre när indonesierna själva tog över och 1951 flyttade familjen till Tasmanien. Fadern var trött på platta länder.

När vi närmar oss Sydney passerar vi en bergskärning där sandstenen är tydligt skiktad i horisontella lager. Den kan nog vara från Trias, det är för många miljoner år sen, men Jim är säker på att det är en rest efter Syndafloden. Han har en bibel där Skapelsen är daterad till ca 4000 före Kristus och han tror stenhårt på det. Jag berättar att jag också har en sådan bibel och att den är illustrerad och tryckt i Leipzig 1848. Där kan man också se när Simson, en av de tidigaste kända terroristerna i historien, river pelarna så att taket krossar Israels fiender. Teckningen är lika mycket ett påhitt som den där almanackan.

Jim tror även på Helvetet trots att det väl inte fick officiell status förrän vid kyrkomötet i Nicaea 325. Till och med påven fann för gott att avskriva det efter andra världskriget. Verkligheten var värre än dikten.

Det visar sig också att Jim aldrig ens tänkt tanken att jordelivet skulle kunna vara några andras Helvete. Om man tycker att det verkar för kort kan man bygga ut det med en teori om själavandring. För Platon och de andra gamla grekerna var återfödelser en självklarhet.

Jim är en charmerande man och bussresan till Sydney känns som en liten rundtur i Canberra. Jag skulle inte ha något emot att han får rätt.

Vi vet inte mycket om morgondagen. Hur skulle vi kunna veta något om evigheten?

 

SYDNEY

10 – 12 februari

I Sydney hade jag tänkt hälsa på svenskättlingen Jerry Bengtsson ute i Manly och titta på träbåten han fått från Sverige efter sin far men Jerry jobbade på fredagen och på lördagen skulle jag flyga till Hobart på Tasmanien. Det är en motorbåt och den har visserligen kommit över Atlanten och Indiska oceanen men utan att bli våt.

Dessutom hade jag tänkt göra “The Bridge Climb” och gå ovansidan av bågen på Harbour Bridge och ända upp till toppen. Al Gore har gjort det trots att det gett ännu mer koldioxid åt atmosfären. Hans bidrag är naturligtvis inte mätbart. Oprah Winfrey och en lång rad andra celebriteter har gjort det och jag misstänker att ingen av dem behövt betala någonting. Av mig ville man ha 198 dollar men då skulle jag å andra sidan få låna en specialtillverkad overall. Men ändå, 1.400 svenska inflationskronor är rena ockerpriset! Nåja, så länge det finns tillräckligt många som vill betala är det ett korrekt marknadspris men på en marknad där bara köparna konkurrerar, inte krämarna.

 

 

Halvmåne vid Harbour Bridge 11-02-10.

The Sydney Opera House skulle kunna exploateras på samma sätt med klättringar på drakryggen. Det vore en mycket mer avancerad alpinism, kakelplattorna är hala och det är svårt att säkra sig. Det skulle inte vara tillåtet att slå in några säkringsbultar så skor och handskar med sugkoppar vore nog det bästa. Ett fränare alternativ för bron skulle vara att gå armgång över på de undre balkarna och det kan man nog göra gratis.


 

Alexander & The Opera House.

På de bilder jag tidigare sett av operan har jag inte lagt märke till att de väldiga taken har ett finstilt sicksackmönster i grått och ljusgult. Jag har alltid trott att det var rå betong, det hade passat väl ihop med den stora skalan. En mörk kväll på trapporna upp mot entrén träffar jag en kille från New York som tar bilder med kameran på ett tungt stativ. Jag misstänker att han dragits med i det amerikanska svärmeriet för vampyrer eftersom han säger att han inte gärna fotograferar i dagsljus.

Första natten bor jag på vandrarhemmet nere vid Circular Quay, nästan med utsikt till operan. Det är helt nybyggt men på en gammal grund som arkeologerna nyss har blottlagt. Där syns flera husgrunder och även ställen för tömning av tarmarna. Sydney var en av de första bosättningarna för de bleka inkräktarna från den lilla ön bortom haven, i huvudsak sådana som dömts till förvisning för att de lagt sig till med saker som lagen ansett tillhöra någon annan. Inte sällan rika personer som mycket väl kunnat klara sig utan dem.

Jag måste checka ut före klockan 10 så jag går upp i mörkret vid sextiden och försöker låta bli att väcka de andra. Det fanns inte plats nästa natt och istället bokade jag en plats på vandrarhemmet vid Centralstationen, i ett ganska gammalt sjuvåningshus i norra ändan av George Street.

 

 

Tidig morgon med disciplinerade fotgängare.

Jag hade köpt en flygbiljett till Hobart nästa dag med Jetway men när jag loggar in på en av datorerna ser jag att det inte fungerat. Jetway meddelar att jag måste betala före klockan 12 annars är bokningen ogiltig. De har inte kunnat plocka ut några pengar från mitt Master Card. Jag försöker göra om bokningen men lyckas inte och får istället en telefonhänvisning. Jag ringer numret men så länge jag orkar lyssna är det bara en massa förinspelat snack i andra ändan på linjen.

Nere vid Circular Quay finns i stort sett allt som behövs, från mineralvatten till bogserbåtar och jag hittar en effektiv tjej som bokar en ny flygresa åt mig med Virgin Bluesom är billigare än den jag hade med Jetway.

När jag hämtar min ryggsäck på rummet är det bara två tyska tjejer kvar. Det förefaller vara gott om dem här i Sydney. En av dessa många Gretchens bad mig ta en bild av henne under bron med operan i bakgrunden. Det här kan ha något att göra med stans nöjesliv som sägs vara nattligt och hektiskt. En sen kväll stötte jag ihop med två festklädda stockholmstjejer som frågade om jag visste vägen till Ryan´s bar.

– Tyvärr, sa jag, visste inte ens att han var här, trodde han bara var en figur från filmens värld, “Save Ryan’s private parts”.

 

 

The Swingers Twenties are here again.

I det skarpa solljuset tar jag en tur på floden Parramatta med en snabb katamaran, “Marlene Malthus”, till stadsdelen med samma namn, Parramatta. Så hette förresten ett av Transatlantics mera kända fartyg, byggt 1944. Den lilla “kattan” kan lätt göra över tjugo knop men en stor del av floden upp genom de låga mangrovebuskarna har en fartgräns på sju. De mest lomhörda av de svarta kormoranerna sitter lugnt kvar på sina pålar ute i floden när vi drar förbi med en solfjäder av vitt skum.

Jag har investerat i en biljett för tjugo dollar som gäller för både bussar och båtar fram till klockan tre på natten, kanske lite onödigt för stan har en del bussar med numret 555 och de är gratis.

För att komma ut till förstaden Manly hoppar jag på “Queenscliff” inne vid Circular Quay och hamnar på en träsoffa bland tre fransmän. Den äldste är pensionär med råge och född i Marseille och har bott här i mer än tjugo år. Han parlerar flytande engelska och har till och med jobbat i reklambranschen, dvs han har marknadsfört restauranger. Han har inget samband med de två andra grodätarna som nätt och jämnt fyllt tjugo och inte är riktigt överens med språket som talas på den lilla ön utanför Normandie. De tänker hursomhelst vara här ett år och jobba.

Vid Circular Quay står William Bligh och spanar bort mot operan. Han står bredbent för att inte den orörliga marken ska få honom på fall, hans rätta värld är det ständigt rörliga havet. När Fletcher Christian och de andra myteristerna gett sig av med hans skepp “Bounty” seglade han med arton andra ur besättningen i en knappt sju meter lång öppen båt ända till Tonga, nästan 600 svenska mil! Han var en sjujäkel till sjöman. Nelson gillade honom, särskilt sen han skjutit danska fartyg i sank utanför Köpenhamn och tagit en amiral som gisslan. Han kan mycket väl ha dränkt några av min förfäder. Att han står här hänger ihop med att han blev guvernör i New South Wales 1806 för att stoppa den illegala sprithandeln som drevs av the New South Wales Corps, även kallat “The Rum Corps”. Han misslyckades och fick sparken men nu står han här till sist i brons vid brons ena ända.

De sista timmarna jag är i Sydney går jag omkring i Chinatown och i ett gathörn träffar jag på Michael Bevan alias Bottleman som är fenomenal på att spela på flaskor. Han finns på nätet att lyssna till:

myspace.com/bottleman

Han får snart en stor publik runt sig och många kastar guldgula dollarmynt i hans lilla låda.

 

 

Bottleman var en mästere med flaskorna.

Engagerade lyssnare.

Det tar bara en kvart med tåget ut till flygplatsen så man kan nästan säga att den ligger mitt i stan, ungefär som att starta och landa på George Street. Sydney är kvadratmil efter kvadratmil av låga hus och många av dem måste ligga under bullermattorna från flyget.

 

Gatuppträdande.

Det finns ett slanguttryck här i stan, “getting off at Redfern”, som betyder att hoppa av i tid, dvs före höjdpunkten, före utlösningen. Redfern är den näst sista stationen på en av linjerna. Det här var den klassiska metoden att undvika att få stugan full av ungar och det latinska namnet är “coitus interruptus“. Det här får bli dagens lilla övning, dvs googla på detta!

 

HOBART

12 – 15 februari

Det är nog bara två saker som får tidningar i Sverige att skriva om Hobart på Tasmanien. Den ena är Sydney – Hobart Race i december och den andra är träbåtsmässan under fyra dagar i februari, The Wooden Boat Festival. Den hålls vartannat år och är anledningen till att jag är här. Jag har ett gammalt intresse för trä som jag bara förträngde under några år när jag hade Jesus som slöjdlärare. Han bara kallades så, han gjorde inte anspråk på att vara son till Jahve.

Jessica Watson har seglat jorden jorden runt i en plastbåt och att hon är här hänger ihop med att australiensarna gillar henne så till den milda grad att de valt henne till “Young Australian of the Year”. De tycks behöva sina hjältar och varje år utser de “The Australian of the Year”, “The Young Australian of the Year”, “The Senior Australian of the Year” och “Australia’s Local Hero”. Dessutom finns det en utmärkelse för de djärva resenärerna, “The Australian Adventurer of the Year” och även denna har en ungdomsklass. Tim Cope som red från Mongoliet till Ungern i hovspåren efter Genghis Khan belönades med den senare 2002.

 

Jag hade en pratstund med Jessica Watson Aboriginal vessel                                           John Young tillverkar en åra

Jessica gör samtidigt reklam för sin bok och signerar den, “True Spirit”. Hon var bara sexton år när hon som yngsta tjej någonsin gav sig ut på sin ensamsegling nonstop jorden runt. Hon anlöpte inga hamnar och såg bara land vid fyra tillfällen. De hårdaste vindarna och de största vågorna mötte hon här vid Tasmanien men de värsta kullerbyttorna gjorde hon på Sydatlanten. Båten slog runt fyra gånger och hon kunde gå som en fluga på innertaket i ruffen.

Några barn i publiken undrar om hon var rädd ibland och om hon längtade hem och svaret blir “Ja” på båda frågorna. Hon erkänner att det kändes svårt och konstigt att vara ensam på sjön i 210 dygn och sen mötas av en tusenfaldig hyllningskör i Sydney.

Hit till Hobart kommer seglare från hela Australien, en del för att de vill visa upp sina flytande skönheter och andra för att sälja dem. Skepparen på den topprustade och snart nittioåriga “Hurrica V” söker nya besättningsmän med sjövana trots att allt är så skinande välpolerat att det förefaller vårdslöst att kasta ut henne till det grymma havet. På kvällen låter skepparen täcka över allt på däck med specialsydda skydd av tyg för att inte måsarna ska skita ner de glänsande ytorna, eller om det är något annat han är rädd för.

På lördagskvällen glider “Windeward Bound” sakta in till kaj för motor med passagerare. Hon är en brigantin och av ungefär samma storlek som briggen “Gerda” och är en skola för ungdomar här i Hobart som vill lära sig segla. Hon tog sig runt hela Australien 2002-2003 för att uppmärksamma Matthew Flinders och hans besättning som gjorde det två sekler tidigare. Flinders hade seglat med William Bligh, skepparen som blivit världskänd genom myteriet på “Bounty”.

Jag snackar med Bill Burrell som är en av de drivande bakom toppsegelskonaren “Enterprize” från Melbourne. På hans visitkort står det “Operations Manager”. “Enterprize” är en kopia av ett fartyg som förde de första nybyggarna till Melbourne 1835. Han berättar att det knappast vore möjligt att segla henne om inte besättningen var volontärer. Man är också beroende av sponsorer och stödföreningen med ett par hundra medlemmar.

“Lady Nelson” hör också hemma i Hobart och är en mycket liten brigg, bara halva skrovlängden av “Gerdas”. Hon är byggd som en kopia av en engelsk brigg från 1799 och har en besättning på mellan sex och tio man.

Barkskeppet “James Craig” från Sydney är här med en besättning på bortåt 70 man. Några tjejer i femtioårsåldern ingår och en av dem är en danska. Det visar sig att hon bott i Sydney de senaste tolv åren. Man har seglat hit på åtta dygn men ett var helt utan vind.

“James Craig” byggdes i Sunderland 1874 och gick i början på ungefär samma trader runt Kap Horn som skeppen från Gefle, “Bengal”, “Tropic”, “Japan” och “Pacific” och många andra. Till skillnad från geflefartygen i guanofarten på Sydamerika hade hon ett skrov av järn. Från trettiotalet och fram till 1973 låg hon som vrak i Recherche Bay här på Tasmanien. Efter många år av upprustning i Sydney blev hon segelklar 2001 och nu kan man följa med henne på turer där. Man seglar i regel varannan helg året om. Det här skulle aldrig gå ihop ekonomiskt utan sponsorer och många frivilligas arbete.

Besättningen sover i hängkojer i förskeppet och det är trångt och obekvämt. Ett bra sätt att kunna sova när fyrtio personer snarkar runt om är att ha jobbat fysiskt hårt under vakten.

“James Craig” ingår i en hel flottilj av fartyg, “Sydney Heritage Fleet”, med både ångbåtar och segelfartyg. Titta på hemsidan, www.shf.org.au. Besättningarna jobbar gratis och dessutom knackar de rost och lappsalvar riggar och gör alla sorters underhåll.

“One and All” är en toppsegelskonare från Adelaide och en kopia av en skonare från 1874. Jag går ombord och frågar tredjestyrman om hon har sett till John Young, träbåtsentusiasten som tog initiativet till att bygga fartyget. Det har hon inte men senare hittar jag honom hyvlande på en åra på kajen. Han använder handverktyg av den gamla sorten och har till och med en miniatyrhyvel av en typ som jag hade i slöjden och som man drar emot sig med båda händerna.

Numera bor John i Hobart och är engagerad i “The Living Boat Trust” som bland annat byggt en kopia av en gammal valjaktsbåt från 1860 som finns på museum i Christchurch, “Swiftsure”. Med en sådan båt rodde man efter valen och kastade ett spjut med en lina och sen gällde det att låta linan löpa ut snabbt när valen dök för annars blev hela besättningen dränkt.

När jag söker på Google ser jag att Murray Isles dimensionerat en rigg för att valbåten även ska kunna seglas. Det låter som en eller flera öar i St Lawrencefloden men Murray Isles är samtigt en skeppsbyggare i Hobart. Han har byggt segelfartyg men sen många år håller han sig till fiskebåtar. Han satt bredvid mig på planet från Sydney till Hobart och det får man nog betrakta som ett av de osannolika möten som någon gång måste inträffa.

Tyvärr missade jag regattan på måndagen där hans hustru Moira skulle hålla takten för en båt med roddare från Japan genom att banka på en trumma. Hon skickade mig ett mail till Dunedin men glömde berätta hur det gått.

Regattan i Hobart har nästan hundrafemtioåriga anor och regattadagen hålls helig och det mesta är stängt i stan. Jag åkte till Port Arthur som var en sorts engelsk variant av Gulag, en fängelseanläggning från 1830 som var nästan omöjlig att rymma från. Dit skickades de stackars missdådare som framhärdat i brott och inte blivit bättre efter en första omgång bakom lås och bom.

Port Arthur hade 1840 utvecklats till en straffkoloni som samtidigt var tegelbruk, stenhuggeri, snickeri, sågverk och skeppsvarv. Då bodde där mer än 2000 fångar och dessutom civila och militära vakter med familjer. Även pojkar skickades dit ända från England och de kunde vara så unga som tio år. Ungdomarna hölls för sig själva för att de inte skulle lära sig värre djävulskap av de gamla garvade förbrytarna. Istället fick de en möjlighet att lära sig ett yrke.

Port Arthur var uppbyggt efter Jeremy Benthams idéer om hur man skulle förvandla brottslingen till en hederlig medborgare genom att belöna flit och gott uppförande och bestraffa motsatsen. Fången fick lättare och trevligare arbetsuppgifter om han skötte sig och det vankades spöstraff som yttersta vedergällning om han djävlades. Den formen av tortyr togs bort runt 1848 och ersattes med en mer raffinerad, “The Separate Prison”. Fången låstes in i en liten cell för att han i sin ensamhet skulle komma på andra och bättre tankar. Snart fick man anledning att bygga ett sinnessjukhus bredvid cellfängelset.

En kväll är det högtryck i ett av tälten på kajen i Hobart. Det är ett lokalt band som lirar men grabbarna är kända i hela Australien, “Basil The Rat”. Det är mycket sjuttiotalslåtar på högsta volym men det låter riktigt bra. Många dansande trängs framför scenen, både unga och gamla. “Hooked on a feeling” avlöser “Brown Sugar” och sen lockar bandledaren upp två tjejer ur publiken och de får vara Agneta och Annifrid i “Mama mia”. Mycket välförjänt drar de ner ett åskregn av applåder.

Dagen efter möter jag bandledaren på stan och berättar att jag verkligen gillade gänget. När han hör att jag är från Sverige förklarar han sig vara ett gammalt fan till ABBA. Han såg och hörde dem i Melbourne sent på 70-talet.

En eftermidddag letade jag efter Cliff Lindgren som kom till Gerdavarvet någon gång runt 1996. Han blev så fascinerad av Gefles sjöfartshistoria att han ringde hem till sin hustru och två döttrar på Tasmanien och undrade om de inte ville byta namn från Wilson till Lindgren. Hans farfars far Gottfrid Lindgren hade gått till sjöss med ett geflefartyg och stannat i Australien. De tre följande generationerna till och med Cliff hade varit sjömän. Själv hade han överlevt kollisionen med ett hangarfartyg när nästan hundra av hans skeppskamrater drunknade. Han flöt omkring bland hajar och döda sjömän och hoppades att den brinnande oljan skulle hålla de levande köttätarna borta.

Telefonkatalogens enda Lindgren är en nyss invandrad tjej från Brisbane så Cliff och hans tjejer behöll nog sitt gamla efternamn. Det finns 91 C Wilson på den lilla ön och tyvärr får man inte veta vad C:et står för.

 

——————————————————————

 

 

 

Senast uppdaterad: 2011-03-07

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website