Förlorad mänsklighet är värre än förlorat liv – av Ingvar Henricson

Publicerat i Gefle Dagblad 20/12 1986.

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

Först en titt i rollistan:

En furstlig orientresenär. slug i diplomati och affärer, svår på fruntimmer, kort sagt en kåt kung av Belgien: Leopold II.

En ärelysten tidningsreporter och des­perat upptäckare med djävlaranamma i tropikhatten: Henry Morton Stanley. En zanzibaritisk elfenbensjägare och slav­handlare, expeditionskumpan till Stanley och med egna statsbyggardrömmar: Hamed bin Muhammed bin Djuma, allmänt kallad Tippu Tip. Ett 40-tal kvinnor med allt från bröst som dinglande rakstriglar till de mest yppigt gungande meloner: Tippu Tips haremsdamer.

 

Bankirer, furstar, politiker, militärer, gummibaroner, kanonkungar och elfen­bensgrossister runt om i Europa. Med flera.

 

På en konferens i Berlin 1884/85 delades Afrika upp som en alldeles för liten tårta på ett alltför stort kalas. Afrikanerna själva var inte in­bjudna. Dem skulle man sen försöka övertala på stället med flygande bitar av bly. Det är inte troligt att de vita erövrarna riktigt förstod satiren hos den engelske poeten Hilaire Belloc:

“Kulsprutan gav oss rätt varhelst vi kom.

Den skarpa grejen hade inte dom”

 

Vid konferensen lyckades Leopold II med det häpnadsväckande tricket att kapa åt sig hela den så kallade Kongofristaten som sin personliga egen­dom. På tusen minus en dagar hade Stanley genomkorsat Afrika, följt Kongo­floden och kommit ut vid Atlanten i augusti 1877. Året efter hade han fått jobbet hos Leopold II: Att leda en ny expedition uppför Kongofloden och muta in terrängen.

 

Om den blodiga fortsättningen med vita elfenbenshandlare skrev en skeppare på en av Kongoflodens akterhjulångare en kort men berömd roman. “Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad. Redan i inledningen möter oss en svensk skeppare på en flodbåt. Det vimlade i själva verket av svenska skeppare, maskinister, lotsar och varvsarbetare nere i Kongo mot slutet av 1800-talet. Det hade jag aldrig trott om jag inte läst John E Perssons senaste bok: “Den vite mannens grav”.

 

John har i sin bok “Kustångare” bland annat berättat om ångare här på Norr­landskusten. Hans “Stimbåt” är den bästa svenska översikt över ångbåtstyper jag känner till. John är av skånsk sjöfararsläkt och har två av de mest ryktbara Gävlefartygen i familjealbumet. Hans mormors bror var skepparebriggen “Gerda” när hon seglade ifrån tyska ubåtar under första världskriget. Hans fasters sjögående äkta hälft förde ett tag den brodinska ångarenTrä-Tyr” som var byggd i Gävle 1901.

 

I “Den vite mannens grav” berättar John E Persson om 340 svenska sjöfarare på Kongofloden mellan 1880 och 1908. Var femte kom aldrig hem igen. Olyckshändelser och tropiska sjuk­domar, i första hand malaria, tog deras liv. Så gick det för Lorentz Ivar Elg från Ovansjö, som först var lots vid flodmyn­ningen och sen blev “Commissaire Maritime”. Han hade inte fyllt 28 år när febern ryckte bort honom.

 

Ännu fler återvände märkta av sjukdo­mar. Maskinisten Anders Wilhelm Söderhäll från Gävle kom hem på hösten 1895 och levde inte ens året ut. Han blev bara 38 år. Jag cyklade bort till tingshuset och kollade hans bouppteckning.

 

 

 

Han efterlämnade hustru och en dotter och en behållning i boet av drygt 1 200 kronor. Det var inte något märkvärdigt sparkapital efter tre perioder i Kongo sen 1887. Kongoresorna märks kanske mer på ett annat sätt. Bouppteckningen tar upp “diverse kuriositeter, 10 kronor”.

 

Mellan 1875 och 1895 var det dåliga tider för hela världens handelssjöfart. Svenska styrmän och sjökaptener hade svårt att få jobb. Många av dem som kom till Kongo visste säkert hur det var att gå arbetslös. Kongofararnas genomsnittsålder vid första utresan var cirka 30 år. De flesta hade familj i Sverige men den fick stanna där hemma. Att ta med sin hustru till Kongotjänsten blev inte tillåtet förrän efter sekelskiftet.

 

I “Den vite mannens grav” låter John sina flodfarare till stor del själva berätta. Endast en av dem, Gustaf Stenfelt från Dalarna, har skrivit om sina upplevelser i bokform. De andras skild­ringar har John bland annat hittat i arkiven på Emigrantmuseet i Växjö.

 

Att förlora sin mänsklighet är egentligen värre än att förlora sitt liv, men vilket man än förlorat har man svårt att inse att del är så.

 

De svenska flodfararna som mött belgarnas sätt att behandla afrikanerna måste ha skakats om av vad de såg Svarta män, kvinnor och barn piskades fick händer och fötter avhuggna, mördades och kastades i floden. Svenskarnas första självförsvar var nog att försöka låta bli att se. Att tänka att om inte jag kör den här ångbåten så gör andra det och de mina därhemma måste ju leva.

 

I svenskarnas omdömen om afrikanerna märks inte så mycket av vita kolonisatörers ofta nedlåtande och föraktfulla syn på “vildar”. Däremot tycker en av skepparna att Stanley är en grobian. Gustaf Stenfelts recept mot moskiter och andra kryp riktar udden mot användaren:

 

“När man hunnit blifva orienterad, eller om man så vill, occidenterad, undvek man moskitobetten lättast på så sätt, att man på golfvet i rummet, eller om man låg i tält, på marken, placerade en liten negerpojke, hälst afklädd och välfödd samt med ett brinnande ljus vid sidan. Pojkens applåder på mera köttiga kroppsdelar bevisade snart, att moskiton förstått vinken. Mal och skalbaggar, ormödlor, skorpioner och andra tropiska hus­djur, gjorde äfven sitt till att hålla ynglingen sysselsatt med en muskel­stärkande gymnastik, och tanken på att han ej förslöades i djurisk lättja, var vanligtvis tillräcklig att låta den noble civilisatören falla i den rättfär­diges sömn.”

 

Men så här gick det till vid maskinverkstäderna hundra mil inåt djung­eln. Det är Karl Lund som berättar. Han var senare i många år redaktör för ”Metallarbetaren”:

 

“Förhållandena på verkstaden var ganska primitiva. Man arbetade där som vid tiden före ångkraftens använ­dande ehuru verksamheten gick ut på att befrämja ångans användande på floden. Alla maskiner drogs nämligen av negrer. Det gick ju någorlunda till dess att vederbörande “motor” som­nade. Vår vän, monsieur Halbert, fördrev tiden vid en svarv av obestämd ålder och typ. I samma maskin svar­vade han maskinaxlar och fuskade med små elfenbensringar. Den som själv varit svarvare, vet hur det går, då svarven oförmodat stannar eller rent av börjar gå baklänges. Då så inträffade hördes en dov duns. Det var Halbert som slog negern i den ulliga skallen med ett järnstycke, som han för ändamålet hade till hands på svarvprismat.”

 

Joseph Conrad var på Kongofloden 1890 som befälhavare på akterhjul­ångaren “Roi de Beiges“. Där mötte han förebilden till den skräckinja­gande elfenbenshandlaren Kurtz i “Mörk­rets hjärta”. Ett par år efter Conrad blev en gävlebo befälhavare på den lilla ångaren, Claes Johan Mineur. Han var djupvattenssailor sen 15-årsåldern och kom till Kongo när han var 33. Han var nog en av dem som återvände med hälsan något så när i behåll. På 1910- och 20-talet drev han och hustrun en blygsam matser­vering i ett litet trähusDalapalatsets gård. Det sades att han varit skeppskock, vilket knappast var bästa reklam, Hur som helst låg han fel i tiden. I dag kunde han drivit en framgångsrik krog i till exempel en akterhjulångare vid namn “Joseph Conrad”.

 

 

 

 

 

INGVAR  HENRICSON

Läs mer av Ingvar Henricson!

————————–

december 12, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..