Eric Håkan Leijding, vem är du ? Del 6

 

HÅKAN LEIJDING – känd Gävle-profil berättar:

 

Fortsättning från DEL 5.

 

Del 6

om resan och flytten från Spanien

(och de säger att enbart en katthar 9 liv – Webmasters kommentarer).

1 januari 1994 trädde NAFTA i kraft. NAFTAvar frihandelsavtalet mellan Kanada ,USA och Mexico.

Tre ländes överenskommelse att öppna gränserna mellan varandra för gods och varor. Detta innebär också att man garanterade varandras investeringar i respektive land.

Investeringar i Mexico hade varit ett chansspel för alla investerare vare sig det var för fabriker, hus eller fastigheter. Allt kunde bli konfiskerat över en natt, beroende på vilket humör Guvernören var på. Men nu med NAFTA skulle detta ändras. Man garanterade att inte så skulle ske längre.

1996 hade NAFTA varit i kraft cirka två år och jag såg att nu höll något på att hända i Mexico, amerikaner och kanadensare sökte sej ner till Mexikos kuster. USAs Kalifornien var utbyggt. Men mark och huspriser kunde snart ingen längre betala förutom Hollywoods stjärnor och Internets uppfinnare.

Mexiko var på väg att bli den nya destinationsorten för turism. Under de år jag bott på Costa del Sol i Spanien hade jag sett den lilla pittoreska kuststaden Fuengirolaförvandlas till ett Funkismonster där man tappade bort allt vad spansk kultur och stil hette.

De små mysiga fiskhusen och restaurangerna revs till förmån för Stora betongklossar på 10-12 våningar, alla placerade så nära havet man kunde och som total blockerade all utsikt för alla andra.

Jag kallade detta för Hamburg för man hade helt tappat allt vad spansk stil hette. De små gatorna, valven, blommorna i krukor på väggarna och de små serveringarna där man kunde äta och ta sej en drink eller en kaffe slogs ut till förmån för “skokartonger på högkant”. Sorgligt men sant.

Grönområden, parker, fotbollsplaner och andra gröna områden försvann i rasande fart. De spanska arkitekterna fick stå på sidan och titta på då engelska, tyska, finska och svenska arkitekter ritade den ena byggnadskolossen efter den andra, helt utan känsla för spansk kultur och byggnadsstil.

Det var bara snabba pengar som gällde och turisterna köpte och priserna gick i taket för dessa många gånger fuskbyggda lägenheter.

En tvårumslägenhet gick från 400.000:- till 2 millioner på bara några år och spanjoren myste då pengarna flödade in. Själv tyckte jag det var hemskt. Man förstörde Costa del Sol på tio år.

Oron började röra sej i kroppen på mej och jag vände blicken mot Mexico. Tanken förstärktes mer och mer för att till slut bli till handling 1996.

Vi skulle sälja och flytta till något nytt, orört, spännande – något av ett nybyggarliv.

Vi ordnade hus och hundvakt och flög till Mexiko city för att på plats prata med olika departement om vad som gällde för en utlänning som ville investera i Mexico. Vi fick alla svar vi ville och lämnade 28-millonersstaden ryggen efter en vecka samt flög till Mazatlan vid Baj of Cortes som det hette då. (Baj of Californiaidag)

En mellanstor stad i värmen och som enligt all information jag kunde få fram var på väg uppåt. Chocken blev total när vi kom dit. Istället för den framåtskridande staden som jag läst om kom vi till något som lika gärna hade kunnat vara en underutvecklad småstad i nåt Afrikanska tredje världen land.

Där stora marknader hade 500 millioner mer flugor än invånare, där kötthandlaren hade en rullad cigarettfimp i mungipan när han delade köttet med en yxa i ett hörn på sin minst sagt rena, butik. Kött som ramlat på golvet plockades bara upp och torkades av med en smutsig handduk.

Min fru som visste att jag gillade äventyr och utmaningar, trodde jag skulle stå på mej med att här skulle vi börja ett nytt liv. Jag fick lugna henne med att detta var t.o.m för mycket för mej. Detta skulle inte kunna ändras på flera generationer ens.

Vi bestämde att flyga över till den långa halvö som hette Nedre Södra Calfornien och som låg på andra sidan om Baj of Cortes, till en stad som hette La Paz.

Om detta såg ut som Mazatlan fanns ett stop till efter kusten och om även det visade sej var likadant, skulle vi flyga hem – tillbaka till Spanien och glömma allt vad flytt hette.

Kanske, föreslog jag, ändå sälja och leta upp ett markområde i Spanien men närmare Gibraltaroch göra om det till en stor husvagnsparkering för alla de tusentals husvagnar och husbilar som mer och mer kom ner till kusten över vintern.

Vi flög till staden La Paz med inte allt för höga tankar om att det skulle vara annorlunda, än det vi redan sett.

När vi kom ut ur hotellet första morgonen och ner på det som hette Malecon-strandpromenaden – blev vi glatt överraskade. Strandserveringar, barer, restauranger vid det absolut rena och helgröna vattnet. Segel- och motorbåtar förtöjda utanför stranden. Oj vilken skillnad från Mazatlan.

Det här var kanske något att tänka på. Vi tillbringade vecka nummer tre med att utforska stan och pratade med mäklare om vad som fanns till salu och till vilka priser.

En mäklare på Malekon föreslog att vi skulle söka oss till hans lilla hemstad Todos Santossom låg på Stilla Havssidan av halvön för där fanns det mycket mark att köpa billigt.

Och stan hade börjat upptäckas av amerikanska artister, författare, målare samt också av turister.

Vi hyrde bil och for i väg de 8 milen för att se vad han hade rekommenderat.

Oj detta var ännu trevligare.

Litet, runt 3.500 invånare, många fina pittoreska hus i glada färger, lagom med turister och liv och rörelse.

Snygg och fint på både restauranger och kaféer. Det här kunde vara nåt. Att det sen låg vid Stilla havet och hade en orörd sandstrand på mycket över en mils längd gjorde saken inte sämre på nåt vis.

Så vi flyttade från La Paz till Todos Santos för att kolla detta lite närmare på priser och vad som var till salu.

Vi behövde hyra något för en veckas utforskande och ett café med en amerikanska rekommenderade ett ställe som hette El Molios och som ägdes av ett amerikanskt par som bott i Mexico under nära 20 år.

 

 

El Molinos hade startat som en trailerpark men med åren ändrat karaktär så nu ägde var och en den mark man tidigare hyrt för sina stora amerikanska trailers och bo-vagnar.

Med köpet och ägandet hade man byggt upp både kök och terrasser runt de stora vagnarna som fortfarande stod kvar men nu förvandlats till permanenta eleganta bostäder för åretruntboende.

Ägarna av El Molions var trevliga så på bara någon dag blev vi goda vänner och lustigt nog var ägarens namn Rikard Olsson.

Hans pappa hade kommit till USA på 1930-talet men Rickard själv visste nästan ingenting om Sverige och kunde ingen svenska. Det fanns dock ett samband som gjorde oss lite “släkt” på något vis.

Staden Todos Santos var trevlig och med El Molinos hjälp blev vi på denna första vecka bekant med snart sagt hela den kanadensiska och amerikanska kolonin. Största orsaken var att El Molino hade en fax dit alla meddelanden kom och folk kom därför dagligen dit för att titta och se om något kommit in under föregående natt.

Det fanns inget internet eller mobil på den tiden, utan det var fax som gällde om man vill få ner papper och besked från USA eller Kanada, fort och kvickt.

Vi åkte runt med vår hyrbil på dagarna och tittade på stan och dess omgivningar, på priser på mark och var dom låg. Vi pratade med folk som bott i Todos Santos under många år, och vi kollade hur myndigheter, banker och annat fungerade. Vi fick hela tiden positiva svar. Priserna var inte låga men rimliga och det hela klart intressant. Så när veckan var slut meddelade vi ägarna av El Molino att vi åker nu men vi kommer tillbaka om cirka en månad och vill hyra samma Casita igen för någon månad medan vi letar något att köpa.

Lyckliga flög vi tillbaka till Spanien och började sälja av och packa. En välbärgad apotekare köpte vårt hus kontant och betalde hela köpeskillingen med 50 pesetas sedlar. Det motsvarade cirka 2 fulla ICA kassar med sedlar !!

Inte beroende på att det var så mycket pengar utan på att sedlarna hade så lågt värde så det blev så många.

Tänk dej själv att köpa ett hus kontant och betala med 50-lappar. Det blir nåt kilo. EU hade infört fria valutarörelser inom hela EU-området vilket innefattade även Spanien.

Men den lagen hade man ännu inte infört i Andalusiautan det skulle komma “senare” alltså mañana! Kanske man trodde att man på något vis kunde ändra på vad EU sagt, inte vet jag.

Att EU sagt sitt, det brydde dom sej inte om för dom hade inte bestämt ännu att lagen skulle omfatta även provinsen Andalusia.

Så för att få någon ordning på det hela bestämde vi att vi skulle införa våra egna fria valutarörelser. Mina kuddar i baksätet på bilen tömdes på sin stoppning och fylldes med 50 pesetassedlar, min fru stoppade upp sej själv så hon såg ut som havande i 9-månaden och satte sej fullt omstoppad av de fyllda kuddarna i baksätet och såg ut som hon skulle få barn vilken minut som helst. Vi räknade med att tullen till Gibraltar inte skulle besvära en havande kvinna. Och rätt vi fick. Få den där tvärtjocka kvinnan ur bilen för en kontroll det var man inte inne på. Så vi åkte rakt igenom efter bara en enkel passkontroll. Pengarna var nu i Gibraltar och kunde därifrån senare tas ut när vi väl var i Mexico. Det fanns inget olagligt i det hela bara att Andalusias provinsregering hade andra idéer.

Att flytta sträckan Spanien – Mexico med ett möbellass var en mindre expediton. Containers var förståss det mest praktiska. Men problemet var att i La Paz, dit vi skulle, hade ingen möjlighet att lossa en containerbåt. Sådan utrustning fanns inte så närmaste lossningställe var då Mazatlan – lasta om till flyttbuss som skulle ta färjan över Baj of Cortes till La Paz och sen från La Paz – köra till Todos Santosdär vi skulle slå ner de nya bopålarna.

Efter kalkyl av alla frakter om omlastningar kom jag till en flyttkostnad runt 20.000 dollar.

Alltså mer än 200.000 kronor i svenska pengar, sen dollar på den tiden stod runt 10 kronor. Den summan var jag inte bredd att betala.

Fundering på att inte ta sakerna med oss fanns inte. Jag visste att många flyttat till andra länder, köpt nytt och sen försökt anpassa sej till det nya. Dessa omställningar blir för stora för de flesta. Man behöver komma “hem” till sina saker, böcker, tavlor, mattor, minnessaker, glas och porslin och annat som man känner igen, för att det nya hemmet skall kännas som sitt eget. Den känslan får man inte om allt är nytt både utanför och inom hemmet. Ute kan det vara nytt men hemma måste man kunna känna igen sej, för att trivas.

Alternativet var att köpa en större flyttbil, sätta den på en båt och frakta den så nära vi nu kunde komma till destinationsorten och därifrån köra själv de mil som fattades.

Jag fick tag i en tysk Mercedes bryggeribil med helskåp och allt i mycket gott skick och sen också ett släp på ett annat ställe. Nu skulle det hela kanske sluta på runt 10.000 dollar innan allt var på plats, inklusive bil och släp som jag sedan kanske kunde sälja när jag kom fram. Dyrt ja, men billigare, smidigare och enklare än container- alternativet med omlastningar där det fanns chans att mycket skulle försvinna vid varje omlastning.

Utskeppning skulle ske från Algeciras, den stora spanska utskeppningshamnen på Spaniens sydkust några mil bortom Gibraltar en cirka 12-13 mils körning från Fuengirola där vi bodde.

Vi lastade bilen så full som det någonsin gick och likaså det stora släpet som nära nog svalde lika mycket som bryggarbilen, som nu blivit flyttbil.

Släpvagnsdraget på lastbilen satt lite för lågt för släpvagnen när allt var färdiglastat och vagnen stod lite grann “på nosen” när dom blev ihopkopplade. Det gjorde inte så mycket på slät asfaltväg men skulle det bli lite gropigare och ojämnare väg skulle det bli problem. Jag hade inte tid att få det fixat för bil och släp var inbokade för transport ett visst datum.

Algeciras är en stor containerhamn och mitt ekipage skulle ställas på vad man kallade en flatbed. Alltså en stor containerplattform på 12 meter, som inte hade några sidor utan bara bottenplatta – där både bil och släp skulle få plats om vi krokade av släpet från bilen och knuffad in släpvagnsdraget under själva bilen, då skulle vi komma under de tolv metrarna som flatbedden var lång.

Inga större problem. Allt kom på plats och jag kunde ta bussen tillbaka till ett tomt hus i Fuengirola.

Destinationen för bil och släp var Long Beach i Kalifornien som var det närmaste man kunde komma med de gigantiska containerfartygen man trafikerade USA med. Max storlek för att komma genom Panamakanalentill Stilla havssidan där Kalifornien ligger. Beräknad skeppningstid cirka tre-fyra veckor och i priset ingick att bil och släp fick stå inom det inhägnade tullområdet en vecka efter ankomst utan extra kostnad.

Bra, för det betydde att jag kunde stanna i Spanien tills jag visste att bil och släp kommit fram, sen flyga direkt till Kalifornien och plocka upp det hela.

Men inga besked kom. Skeppningsbolaget letade febrilt efter vad det hela tagit vägen – dom visste inte själva. Men undersökningen fortgick. Hur man nu kunde “tappa bort” bil och släp förstod jag inte men å andra sidan hade jag läst om att amerikanska armen “tappat bort” 100 tons stridsvagnar så det var kanske inte nåt konstigt i stora världen, och istället för att sitta på hotellrum i Spanien och med mina bästa vänner – den spanska lilla schäfern Lady och min nallebjörn och husvaktare Rottweilern Price – bestämde vi att hundarna tills vidare skulle få stanna på kennel tills vi rett ut vad som hänt med vårt gods. Själva skulle vi flyga över till Mexico och El Molino i Todos Santos då Rummet där redan var bokat och väntade.

Vi vågade inte i det läget ta med hundarna om det nu skulle visa sej att bil och släp försvunnit på något vis och det kanske skulle bli tal om försäkringsersättning. Men dom hittade till slut grejorna och så småningom kom beskedet att allt nu var på plats i Kalifornien, så jag flög upp från Mexico till Long Beach för att äntligen hämta min stora flyttbil med släpvagn. Väntan var över.

Förklaring till den långa förseningen var att allthade skeppats ut från Algeciras. Missförstånd i pappren vid avgången gjorde att bil och släp skickades till Florida där man upptäckte felet och skickade ekipaget vidare till Texas. Där tyckte man att Californien låg närmare Mexico så man placerade alltihop på ett tåg till Long Beach. Dit bil och släp kom efter tre månaders väntan och sökande.

Men nu var allt var frid och fröjd och skeppningsbolaget bad om ursäkt för förseningen. Alltid nåt, men någon rabatt var man inte intresserad av att ge.

 

 

Jag skulle nu kunna hämta hela ekipaget i tullen för körning ner till Nedre Södra Califonien i Mexico, en resa på dryga två hundra mil.

Alla åtföljande handlingar som kom visade att jag skulle till USA. Hur jag än förklarade att jag skulle till Mexico var det ingen som kunde göra något. Förtullning av allt bohag krävdes.

– Har du uppehållstillstånd för att bo i USA?

– Nej, för jag ska inte bo i USA jag ska till MEXICO, Por Favor!

Efter sex dagars tvistande med hjälp av en duktig tullagent lyckades vi tillsammans övertyga tullen om jag att verkligen talade sanning, jag skulle till Mexico.

– OK, kör och tulla in till Mexico.

Vid utfartskontrollen från tullområdet i Long Beach sa man:

– Har du Califonias dieseltest-protokoll för din dieselmotor?

– Nej, jag skall bara till gränsen.

-JAG SKA TILL MEXICO !!!

– Du får inte köra på våra vägar utan detta protokoll.

Ny kontakt med agenten.

– Hur gör vi nu?

Förslag kom på att ställa hela ekipaget på en stor grävmaskinstrailer och skjutsa oss till gränsen som låg cirka tre timmars resa söderut.

– Ok, kostar vad? Det nämndes en summa på tre tusen dollar för man måste åka runt vissa viadukter på grund av höjden på transporten. Resan skulle ta cirka en dag, sa man.

Skulle det aldrig sluta krångla? Jag hade redan bott på hotell en vecka för att klara tullen – och nu detta.

Efter någon dag lyckades den duktige agenten utverka ett tillstånd för egen resa med privatbil ner till Tijuana som är gränsstation. Privatbilen det var lastbilen med släp.

– Men jag har skrivit en personlig borgen på denna handling så du måste garantera att detta papper kommer tillbaka till mej med stämpel från Amerikanska tullen vid gränsen att du är ute ur USA.

Jag skakade hand med agenten och lovade detta till hundra procent. Jag hade fått en tidsfrist på en vecka, alltså mycket mer tid än jag behövde, för en tre timmars resa.

Med lite tid “över” så att säga, tänkte jag att passa på att rätta till släpvagnsdraget på bilen, det satt för lågt och behövdes skäras loss och monteras om till ett lite högre läge. Jag hade ju en lång resa framför mej och letade alltså upp en lastbilsverkstad på ett industriområde i Long Beach som kunde göra detta.

Klockan blev sex på kvällen innan verkstaden var klar. Glad i hågen att nu äntligen vara på väg startade jag upp – men handbromsen släppte inte.

Det var en tryckluftbroms som behövde tryck för lätta på bromsbackarna. Och verkstaden hade stängt och gått hem. Där stod jag nu och kom inte ur fläcken. Först satt jag fast innanför tullen och nu satt jag fast utanför tullen.

Skulle detta aldrig sluta?

Efter att ha jobbat till framemot tolv på natten somnade jag i lastbilshytten.

På morgonen sa verkstaden att dom inte kunde nåt om bromstryck men rekommenderade en specialverkstad tio kvarter upp på gatan. Tio kvarter! Bilen gick inte och ingen taxi fanns i det industriområdet. Så det blev en uppfriskande morgonpromenad på cirka fyra kilometer.

– Tyvärr har vi ingen servicebil som kan åka ut men ta hit tryckluftpaketet så ska vi kolla.

– Tack.

Ny promenad tillbaka, montera bort handbromspaketet och återvända.

– Vi hittar inga fel, sa specialisten efter någon timme.

Men hundrafemtio dollar kostade kontrollen.

Ny promenad tillbaka till bilen. Klockan hann bli fyra på eftermiddagen innan mina alla morgonpromenader var över. Det var då själva ..först en vecka i tullen sen nu två dagar här.

Till slut gav jag upp och kopplade helt enkelt bort handbromsen helt och hållet så att jag kunde åka.

Men utan handbroms.

Jag ringde till min fru som väntade i Todos Santos. Det här var torsdag kväll.

– Om allt går bra borde jag vare nere hos dej söndag kväll eller kanske måndag förmiddag.

När klockan var åtta på kvällen körde jag in på rött vid tullstationen i San Isidropå den amerikanska sidan. Rött för gränskontroll vid utresa.. Alla papper på flyttningen hade kontrollerats och stämplats tidigare av Mexicos konsul i San Diego , tillsammans med mitt mexikanska uppehållstillstånd.

– Du får inte köra igenom här, sa tullen, bilen är för stor, du får tulla in i Mecate, Mexicalien mil längre bort.

– Skulle inte vara så dumt om ni satt upp en skylt om det, innan man kör in i dessa långa köer.

Tullkontrollen San Diego – Tijuna

 

 

Rusningstrafiken i Stockholm kl fem på eftermiddagen är rena promenaden mot detta.

Amerikanska tullen fick stänga av all ingående trafik på sin sida så jag kunde svänga runt min stora flyttbil med släp. Man hade säkert en tjugo man ute som stoppade trafik och satt upp väg-koner i rött, viftade och höll på så jag kom runt och kunde köra tillbaka in i USA, och ner till nästa gränsstation.

Jag skojade med tullkillen när jag åkte tillbaka in i USA.

– Jag läser hur folk gör allt för att komma IN i USA, och jag gör allt för att komma UT!

Mecatetullen stängde klockan tio på kvällen och jag kom dit en kvart före.

Men det var inga problem, intullning skulle bara ta cirka tio minuter, sa han.

– Bra, då kan springa över på amerikanska sidan och få mitt körtillstånd stämplat att jag är ute ur USA.

– Om du inte är ute om tio minuter blir du inlåst över natten, sa den trötta tullgubben.

Ok, jag väntade, fick mina papper, blev klar och parkerade direkt utanför tullbyggnaden och tog min portfölj med papper och sprang över till amerikanska sidan.

Där ville ingen ge mej min stämpel utan sa att jag fick komma tillbaka nästa morgon klockan tio när “kontoret” öppnade. Bussigt man kunde inte ens slå på en stämpel.

Men jag hade ju den Mexikanska tullens stämplar att jag var inne i Mexico så jag tänkte att det får räcka. Jag kan nu skicka tillbaka pappret till tullagenten som hjälpt mej i Long Beach. Visserligen inte med den Amerikanska tullens stämpel men dom fick nöja sej med den Mexikanska tullens.

Så gick jag tillbaka de två hundra meterna till bilen.

Chock, sidorutan i hytten utslagen och mina två resväskor med kläder, toalettgrejor, tobak till pipan och pengar var borta. Det hela hade hänt på mindre än tio minuter, mitt utanför tullstationen.

Det blev en lång svordomsramsa. Men nu ville jag härifrån. Jag kör, tänkte jag, medan jag funderar på vad jag ska göra.

Stå här och leta tjuvar, ringa polis etc, var ju meningslöst.

Bränsletanken var full så jag borde kunna köra femtio, sextio mil innan det blev tomt. Och sen den dagen den sorgen. Nu ville jag bara bort från tullar, gränser och rånare. Även om det var kolmörkt ute.

Det enda jag kunde glädja mej åt i bedrövelsen var att jag hade så dåligt lyse i hytten på lastbilen att jag inte såg vilket papper som skulle stämplas så jag tog hela dokumentportföljen med mej. Där också mitt Mexikanska uppehållstillstånd, mitt pass samt alla bil- och godspapper låg.

Att jag sen hamnade i mitt livs upplevelse de närmaste tio dygnen i

mexikanska bergen och öknen visste jag som tur var inte då.

Resan ner till södra Mexico var ca 200 svenska mil. Och med ca 70 liter i tanken och en stor flyttbil med släp visste jag att det inte skulle räcka långt, men den dagen den sorgen.

 

 

Mecate och Tijuana är hopbyggda på den mexikanska sidan. Tijuna är en stor stad med flera millioner invånare och med en vägskyltning som måste vara gjord en måndagsmorgon efter en veckas Tequila party.

Efter flera felkörningar fann jag dock till slut min väg ut ur stan. Stundens upprördhet över att ha blivit rånad kanske också gjorde att jag läste lite slarvigt. Men nu rullade jag ut på den mexikanska landsbygden.

Hur sjutton skall jag lösa det här, tänkte jag hela tiden. Jag hade kollat mina fickor och hade ca 75 dollar kvar. OK, det skulle räcka till en tankning till kanske och lite vatten och tobak till min pipa.

Jag passerade Ensenada, en stor utflyktsort för många amerikaner som reser ner från USA bara över någon dag.

 

När klockan närmade sej två på natten började tröttheten komma smygande, det hade varit en lång dag med start i Long Beach runt sex på morgonen. Och nattenföresömnen i hytten var ju inte direkt Hilton Hotell. Men jag vågade inte bara svänga av och sova lite. Jag måste söka skydd i sällskap med långtradare eller andra stora fordon. Risken att bli rånad var för stor.

Efter ytterligare några mils körning såg jag några större långtradare parkerade och jag parkerade upp jämsides med dem. Stängde motorn och la i en växel, jag hade ju ingen handbroms. Jag somnade som en stock bakom ratten.

Efter någon timme startade en av mina långtradargrannar upp bilen med ett dån, jag sträckte på mej och startade också min bil. Jag såg att det började bli blött på marken även om det just då inte regnade men det hade tydligen regnat. Jag följde efter min långtradargranne. Efter ytterligare tjugofem-trettio mils körning måste jag vika av i ett litet samhälle för tankning.

– Sorry, ingen diesel. Bara bensin.

Tillbaka upp på stora vägen igen, detta hade jag inte tänkt på – kanske mackarna efter vägen inte hade diesel. Många av de långtradare och trailers som gick på den här sträckan var amerikanska och dom körde på bensin. Nåt som skulle vara otänkbart i Europa.

En långtradare med bensinmotor !!

Men längre fram fann jag en mack som hade diesel. Skönt. Pengarna räckte till några flaskor vatten, en smörgås och ett billigt paket cigaretter som jag smulade sönder och använde i pipan. Nu hade jag omkring två dollar kvar och runt 150 mil att köra.

Jag skulle nog kunna klara runt 50 mil till med den diesel jag tankat, jag kikade på kartan. Jag skulle kanske klara mig till Guerrero Negrosom är gränsstation mellan norra och södra Nedre Califonien.

Det samlades mer och mer trailers och långtradare ute på vägen, jag la mej i kön, personbilarna passerade oss. Men farten sjönk mer och mer och jag förstod att något var på färde framme i ledet. Det hade regnat kraftigt det syntes, det var vatten i de små dikena, man såg det också på de leriga avfartsvägarna. Så blev det stopp efter stopp.

Vi hade nu blivit en lång rad stora fordon. Jag kunde se tio-tolv stora bilar framför mej och jag såg i backspegel ett tio tal bakom.

Personbilarna som passerade oss blev snart stående parallellt med oss fast i motsatta körfilen så att den blev blockerad. Allt stod still. En timme, två timmar. Jag halvsov bakom ratten. Sjutton också, jag kör ur bränslet i bilen utan att komma någonstans. Kön började röra på sej. Men efter ett par kilometer blev det stopp igen.

Ny timmes väntan. Nu stod vi på slätmark så jag vågade slå ifrån motorn och lägga in en växel som handbroms. Jag kunde hoppa ur bilen och sträcka på benen. Långtradarkillarna framför mej talade om att stora stenar hade rullat ner på vägbanan under regnet och federala trupperna var där och försökte få bort dem.

Så rörde det på sej igen. Sakta, sakta gick det framåt. Så stopp en halvtimme, någon timme och hela fredagen gick och jag tyckte inte jag kom någonstans.

Nu började vägen stiga upp mot bergen, en slingrande smal väg där man nätt och jämt kunde mötas.

 

 

Här fanns ingenstans man kunde köra åt sidan för att vila, man var inne i kön och det gällde bara att hänga med. Jag såg med oro hur bränslemätaren rörde sej neråt.

Vi kröp fram i en hastighet av kanske tio kilometer i timmen. Vi kom ingenstans men jag blev fruktansvärt trött av detta sniglande. Stopp, en kilometer framåt, stopp igen och fem hundra meter framåt. Stopp.

Mörkret började komma. Inga väglysen, inga samhällen här på väg upp mot bergstoppen. Ingenting – bara kolmörker som kom på en halvtimme. Jag höll mej tätt intill de övriga stora bilarna med aldrig en större lucka än kanske femtio meter.

Man vet aldrig vem och vad som kunde hoppa fram ur buskarna.

Fredag kväll blev till natt. Tröttheten började sätta in. Jag hade sovit kanske fyra timmar sen jag startade torsdag morgon klockan sex. Men det fanns ingen plats för sömn nu, kön sniglade sej fram hela tiden och inga avfarter.

Jag såg federala trupper vid sidan av vägen ibland, kämpande med stenar stora som folkvagnar. Fredag natt blev till lördag morgon, lördagmiddag och lördag kväll. Jag var nu vansinnigt trött. Dricksvattnet hade tagit slut, inget att äta. Och kön lusade sej fram.

Jag såg mina medresande i kön hoppa ut med jämna mellanrum och springa runt bilen eller hoppa och sträcka på benen, men dom hade handbroms. Det hade inte jag. Därför kunde jag inte lämna bilen utan fick sitta med foten på bromspedalen i den långa backen upp mot bergskedjans topp.

Sent på lördag kväll kom vi upp på något så när slät mark och jag stannade motorn och la i en växel som broms och hoppade ut och la stenar för hjulen. Nu fick det bli hur det ville men jag måste sova. Jag somnade inte, jag svimmade.

Tyckte att jag bara hade stängt ögonen när någon bankade på bildörren och skrek:

-KÖR. KÖR!

En mexikansk polis stod utanför och viftade med armarna

-Kör !! KÖR !!

Längre upp på berget hade en bro rasat och det hade orsakat trafikstoppet men nu var det fixat talade man om och alla större fordon skulle köra ner i flodbädden, korsa över på en stengata som federala trupperna byggt i själva floden med hjälp av en stor Caterpillar som stod på den andra stranden.

De visade att om man fastnade skulle Caterpillarn komma ut i floden och hjälpa en loss. En och en fick vi korsa.

På motsvarade stranden hade man schaktat en brant väg upp mot vägbanan till andra sidan bron. Det är fel att säga en brant väg för det var en brant lervälling som steg så brant så det var som att försöka komma upp på taket på ett trevåningshus och köra i lervälling.

Nedfarten till floden var likadan den, här skulle man försöka halka sej utför och hoppas på att komma rätt på storstenarna som låg i floden, köra på dom över, sen försöka ta sej upp på andra sidan. Jag tänkte: detta går aldrig. Jag kommer att kana nedför på tvären och välta när jag kommer ner och träffar den första stenen.

Så var det min tur.

Jag såg flera stora bilar som vält, en hade missat stenvägen på mitten och vält i floden, föraren satt på bildörren som låg uppåt. I backen på andra sidan låg en trailer som varit lastad med säckar – där var nu dussintals med personer som bar säckar av bilen så Caterpillarn kunde dra bilen på rätt köl.

Man vinkande fram mej,

-KÖR !!

Den enda fördel jag kan tänka mej med att växa upp i ett kallt land är att man lär sej köra på halt underlag, och detta kom väl till pass nu. Jag la in tvåans växel och var lätt på gasen.

Bilen gick om inte rakt ner så nära på, jag hittade mitten på stengatan och klarade mej över floden där vattnet forsade, bilen vickade fram och tillbaka mellan dom lika stenarna som jag knappt kunde sej i det strömmande vattnet, det var som att sitta på axlarna på nån som var låghalt (om uttrycket tillåts)… men jag kom över. Jag ökade på gastrycket när jag kom upp mot lervällingen i uppförsbacken men jag skiftade inte växel, jag lät bilen segdra.

Jag klarade hela backen upp utan hjälp och fick stående applåder av en grupp på kanske hundra personer som samlats för att se detta spektakel.

 

 

Jag hade klarat det, jag säger tack till vanan att köra i vinterväglag.

Längre fram på vägen fanns en avfart där man kunde parkera. Flera stora bilar stod där redan när jag svängde in och föll tillbaka i min avbrutna sömn – jag måste sova, jag kunde inte ens se klart längre.

Hur länge jag sovit vet jag inte men när jag vaknade var klockan över ett på dagen. Det stod en långtradare kvar på parkeringen, de övriga hade åkt. Jag gick ut och sträckte på benen, hungrig, törstig och röksugen. Allt jag nu ägde var 2 dollar och några cent. Ingen mat inget vatten och ingen tobak. Min granne öppnade bildörren när han såg mej. Det var två yngre mexicanare som körde. Dom frågade mej hur det var. Jag talade om vad som hänt vid rånet i Tijuana och att jag blivit av mej alla mina kläder, pengar och tobak.

– Man åker aldrig ensam på de här vägarna förklarade dom, alltid två i hytten, en kan köra och den andre sova eller bara hålla vakt. Aldrig ensam.

– Lite sent att tänka på det nu, svarade jag.

Så rullade vi igång samtidigt, jag låg före och dom efter. Efter en stund blinkade dom med lyset, och ville nåt så jag slog ner farten och dom kom upp jämsides. Medhjälparen steg ut på fotsteget och räckte mej två mindre paket i aluminiumfolie

-Något att äta, ropade han.

-GRACIAS, Muchas gracias!

Jag fick två mexicanska tackos med grönsaker i mitten. Gissa om det smakade bra. Min välgörande trampade på och försvann i fjärran och jag var ensam på vägen igen. Men det var mitt på dagen så jag kände mej ganska trygg. Jag ville inte följa efter i den farten utan jag försökte köra så ekonomiskt jag kunde då jag hade så begränsat med bränsle och pengar.

Så kom ännu en polis/militär kontroll för drugs, som är det internationella namnet för narkotika. Och här är det inte en liten snäll polisman som står för kontrollen utan det är pojkar som gillar riktiga pistoler och blir glada om dom får panga på lite.

 

 

Så kom nu snart en ny bergskedja att klättra över, lång uppförsbacke, bilar i kö och farten var kanske 20-25 kilometer i timmen. Det gick uppför en timme sen sakta nedför i femton minuter sen uppför igen. Inte ett hus eller människa syntes till, utöver de personer som var i bilarna. Efter en lång kurva kom ett brett vattendrag, en översvämning till som någon byggt en stengata över. Men den här gången var det inte “brant därnere” utan nu var det i samma höjd som vägbanan vi åkte på.

Det var jobbigt att köra över en sån här “gata”, bilen vickade och gungade åt alla håll, det knarrar i fjädrarna man hoppas bara att ingen av stenarna ska åka undan av trycket, så hjulen åter skulle åka ner mellan stenarna och man blev stående. Men det gick bra. Väl över, så kom man ner på motsatta körbana från den ganska höga stengatan i floden och ner en 25-30 cm till asfalten igen, och släpvagnen kom efter.

Så började det gå uppför igen, brant, riktigt brant och bilen segdrog på ettans växel hela tiden. Några personer passerade och tutade och vinkade och jag vinkade tillbaka. Uppför kilometer efter kilometer på den smala vägen, jag såg stupen på sidan om vägen kanske 100 meter ner till lavinens botten. Inga skyddsräcken och då kör man försiktigt, det kan jag lova. Vägen var inte bredare än att två bilar precis kunde möta varandra. En blå folkvagn kom upp jämsides med mej, tutade och gestikulerade mycket mer än de andra hade gjort och jag förstod att han ville nåt så jag lutade mej över passagerarsätet och vevade ner rutan.

– Su remolke !, ropade han på spanska. Din släpvagn !

Jag slog en hastig blick i backspegeln. Mitt hjärta for upp i halsgropen, SLÄPVAGNEN VAR BORTA !! Ingen släpvagn bakom bilen !!

Den skräck som spred sej genom kroppen på en millonsekund i det här ögonblicket kommer jag att minnas för resten av mitt liv. En blandning av panik, skräck och jag vet inte vad men pulsen steg till skyarna. Vad hade hänt ?

Släpvagnen var av den där typen med tvillinghjul mer än fem och en halv meter lång och användes normalt för transport av bilar. Men i mitt fall var den försedd med plywood sidor och full-lastad med möbler och flyttgods och vägde kanske tre-fyra ton.

När hade den lossnat ? Hade den hakat av och börjar rulla bakåt och mött personbilar på väg uppför berget? Hade den bara hakat av och rullat över vägen och ner i stupet? Tankarna for genom huvudet. Hur många var döda om dom mött den tunga släpvagnen på väg nerför i full fart och en bil på väg upp. Tankarna för genom huvudet. Jag måste vända. Men varpå denna smala väg?

Jag mådde illa av tanken på vad som kan ha hänt. Tänk om vagnen kommit rullande mot en bil full med folk, måtte den inte dödat någon.

En kilometer längre upp på berget hade den blå folkvagnen stannat, han förklarade att han skulle hjälpa mej med trafiken så jag kunde vända här.

Vända en 7 meter lång lastbil på en väg som är 5-6 meter bred var inte det enklaste speciellt inte när ena sidan av vägen bestod av en lodrät bergvägg och den andra ett 100-150 meters stup utan skyddsräcke. Men efter mycket rattande, svettande och zig-zagande fick jag runt bilen och tackade den snälla mannen i den blå folkvagnen.

Nu nedför den långa slingrande vägen. Jag tittade hela tiden om jag kunde se vagnen eller några spår av den. Jag tänkte på vad som skulle hända med mej om släpvagnen krockat med en mötande bil och dödat flera personer, tänkte på vad som skulle hända mej som utlänning i Mexiko och viket staff det skulle bli, hur länge och allt det andra med min fru, hundarna, flytten, nu såg det otäckt ut.

Det började skymma och mörkret kommer fort på dom här breddgraderna. Det blir svart som en kolsäck, på mindre än en halvtimme. Jag såg ingen släpvagn men bilar som blinkade och tutade. Vad betydde det ? En olycka ?? ..eller vad ??

Jag körde, svettades och hade en hjärtklappning som måste ha hörts om det funnits en till i hytten. Och nu till på köpet kunde jag inte titta på sidan om vägen om det fanns några spår, det var för mörkt för det.

Men jag kom hela vägen ner till den stengatan man gjort över den översvämmade floden. Och där i mörkret såg jag i billyset släpvagnen stå ungefär som jag skulle ha parkerad den mitt i höger körbana.

Jag stannade, slog av motorn och gjorde ingenting på flera minuter mer än väntade på att andning och hjärta skulle återgå till normal läge igen. Att jag drog en suck av lättnad, var nog det minsta man kunde säga . Åtminstone hade släpvagnen inte skadat nån. Det hade varit två fasanfulla timmar innan jag visste vad som hänt.

 

Bakänden på släpvagnen vilade på stengatan i floden och släpvagnsdraget hade plöjt djupt ner i asfalten, så hjulen hängde i luften. Och förklaringen var förståss att när jag korsade floden och kom ner på asfalten med bilen så var släpet fortfarande kvar uppe på stengatan och “hoppet” ner till asfalten och vägen blev för högt för den tunga vagnen så den helt enkelt bröt sej loss från draget. Och när bilen slog ner måste draget ha hoppat ur av sättningen som uppstod, handbromsviren som drar åt bromsarna hade gått i och jag hade slitit av wiren när jag fortsatte i det gungande och kränkande – så jag märkte aldrig att jag slet av wiren, även om den var ganska kraftig.

Först nu när jag såg släpvagnen återgick mitt hjärta till normal klappning. Jag fick fram en bogserlina för lastbil som jag hade med mig, fäste den i släpvagnen och i bilen och backade, jag hade inte vänt bilen för då hade jag inte kunnat se något utan lysena på bilen. Det var så svart som det kunde bli. Jag plockade sten och annat och la under släpvagnshjulen så dom skulle komma få mark så fort som möjligt.

Med skrapande och skrikande följde släpvagnen med när jag drog och den kom av stengatan och från floden. Nu gällde det “bara” att få upp släpvagnsdraget så högt att jag kunde hänga tillbaka det på bilen. Och det var ju ingenting man kunde göra för hand med en släpvagn som vägde en 3-4 ton. Jag letar upp sten och grenar så jag kunde göra en hävstång och lyfta draget bit efter bit. Inte en bil inte en människa och mitt i VAR? Ja, det visste jag inte, bara att jag var i Mexico och uppe i bergen jag inte ens visste namnen på, och att det var svartare än svart ute. Men motgångar ska man övervinna,säger dom som sitter bakom skrivbordet.

Jag fick till slut upp släpvagnsdraget i samma höjd som draget på bilen men nu måste jag vända bilen och vända rumpan mot släpet för att koppla ihop grejorna men det innebar också att jag miste lyset för att se vad jag gjorde. Jag vände bilen och det blev helsvart baktill förståss. Backa till ett släp med en stor flyttbil kan vara så svårt nog i vanliga fall och ännu värre i kolmörker där jag inte ens kunde se släpet, jag gissade att jag backade på måfå, sen ur hytten och försöka se vare jag var i förhållande till släpet sen backa lite till, hoppa ur hytten igen och så fick jag hålla på i mer en än halvtimme innan jag var ganska nära släpet och plötsligt, ur ingenstans, står det en mörkhyad mexican med stora slokande mustascher bredvid släpet och säger,

– Mister do you need help, si ? på en blandning av engelska och spanska.

Det första som händer en sån gång är att man blir rädd för nån sekund – för man vet inte om det står 14 till inne i mörkret och väntar. Inget som skulle vara särskilt ovanligt i Mexico. Och ens det nästa reaktion för de flesta människor är att försöka säga: nej nej nej jag behöver ingen hjälp!

Men där skiljer jag mej kanske från andra och det har nog gjort att jag klarat mej bra i svåra situationer. Humorn.

Så jag tittade på den svartmuskige och sa,

-Hombre,!! (man) ..du kom i rätt tid..för detta liknar fan ensam.!!

Mexicanen såg lite förvånad ut först sen log han. Och tillsammans så fick vi till det. Och det fanns inga 14 mexikaner i buskarna, han var ensam men hur kunde jag veta det från början? Men jag var ändå på min på vakt och noga med att stänga bildörren när jag hoppade ur och in i hytten, det skulle annars bara ta sekunder för mannen att hoppa in i hytten och köra iväg. Och han skulle vara ganska trygg för han visste att jag inte hade något att följa efter med. Men mannen var trevlig och hjälpte mej en hel del och släpet blev tillbakakopplat på bilen.

Ljuskontakten hade bara blivit urdragen så när jag satt i kontakten igen fungerade alla lysen på släpet. Alltid nåt. Jag kunde inte ge mannen några pengar för jag hade inga men jag hade köpt en flaska fint vin som låg i handskfacket och som tjuvarna i Tijuna hade missat.

Jag hade tänkt ha den för en liten fest med min fru när jag kom fram. Mannen fick flaskan, han hade efter allt hjälp mej en timme med att få tillbaka släpet.

Han såg lite förvånad ut när han fick en vinflaska istället för dollar som han hoppats på. Men han fick väl trösta sej med att det var ett fint vin han fått. Om nu en Tequila-gubbe förstod nåt om sånt, förståss, det vet jag inte och hade inte tid att fundera över heller.

 

 

Nu blev det en ny resa upp för det branta berget. Tre timmar senare var jag tillbaka till platsen där jag hade vänt tidigare men den här gången hade jag släpvagnen med mej. Det kollade jag noga i backspegeln efter denna händelse.

Stora stenar hade rullat ner på vägbanan under regnet och jag fick köra så nära stupkanten jag vågade för att kunna passera och jag undrade flera gånger om detta skulle gå. Men det gick.

Så kom jag så småningom till Guerro Negro, det var halva stäckan på min resa, det var tisdag morgon. Här var det en ny polis/militär kontroll, man jagade knark.

 

 

-Drugs ? frågade mannen med guldstjärnor på axeln när jag hoppa ur bilen för att låsa upp bakdörrarna..

-Ja, sa jag och visade upp min pipa.,…men bara legal.

Militärmannen drog på munnen. Jag låste upp och en man hoppade upp och tittade in i det fullpackade flyttskåpet när han med stjärnorna ropade

– ..Ok, Ok.

Killen i bak hoppade ner och jag kunde låsa. Han med stjärnorna log när jag hoppade in i hytten och startade. Än en gång hade humorn hjälp till. För tobak är ju en drug också men den är legal jämfört med de andra beroendefram-kallarna. Men humorn fick denne militärman kanske att tänka ..kan han skoja om det så är han nog ingen narkotikasmugglare.

Jag skulle varit framme för två dar sen om allt fungerat normalt – men detta var inte på minsta sätt normalt. Smutsig ,orakad, hungrig, törstig och röksugen körde jag in på en bensinstation med två dollar och fyrtio cent på fickan. Jag förklarade för flickan där vad som hänt, visade henne mitt mexikanska uppehållstillstånd och frågade om jag kunde få köpa lite diesel på kredit om jag lovade att skicka pengar så fort jag kom fram. Även kanske också lite vatten och ett billigt paket cigaretter som jag kunde smula sönder för min pipa. Hon hänvisade mej till sin pappa som var på taket och tjärade och la på ny takpapp.

 

 

Denne tittade ner över takkanten när jag ropade. Och med honom fem meter upp i luften och mej på backen förklarade jag vad som hänt och frågade om jag kunde få köpa för motsvarande 200 kronor diesel och lite vatten på kredit och jag visade honom pappren så gott jag kunde på det avståndet och lovade att skicka pengar när jag kom fram.

Man är ganska utlämnad när man är i mitt uppe i bergen med ett ekipage som mitt och två dollar och fyrtio cent på fickan. Dessutom såg jag förmodligen ut som ringaren i Notre Dame efter fem dygn utan tvättning, rakning , tandborstning, hårkamning och med kläder som såg ut som jag legat underbilen de sista veckorna och på topp hungrig, törstig, röksugen och trött plus allt det andra, så skulle jag nu försöka le åt mej en kredit på 200.

Mannen var vänlig och sa

– OK.

– Que bien, gracias señor, muchas gracias.( -Vad bra/snällt.. tack så hemskt mycket). Jag tackade Gud att jag lärt mej lite spanska. Jag tankade bara halv tank för jag ville inte fresta lyckan. Mina två dollar räckte precis till en halvliter vatten och ett litet paket cigaretter. Nu hade jag 40 amerikanska cent kvar och cirka 100 mil att köra.

(om ni fundera på detta köpa cigaretter så var det små 10 pack som jag fick att räcka flera dagar).

Jag tankade klart, satt mej ner i gräset bredvid, drack ut vattnet och tände pipan med de söndersmulade billiga cigaretterna och tänkte.

-Jaha det var så här långt det, nu är det bara resten kvar.

Hipp hopp en 100 mil och 40 cent.

Det var inte så bra just nu men livet är inte bra jämt så det bara att kämpa på och försöka se glad ut, eller som Holabandolabandet sjöng en gång i tiden….,

“..även om man går på grund .. humpa humpa…har man haft en och annan liten flummig stund, humpa humpa” . Just nu var det nog mest humpa, humpa tycke jag.

Jag visste jag hade passerat den högsta punkten och nu skulle det börja gå nedför och jag skulle kunna rulla ganska mycket för att spara bränsle. Det är konstigt med hunger, när man varit hungrig en lång tid så går liksom hungerkänslan över – men inte törsten och inte rökbegäret heller om jag ska vara ärlig.

Så gick tisdagen och onsdagen. Jag körde och rullade överallt där jag kunde för att spara bränsle. Onsdag eftermiddag och jag hade kommit ner på låglandet, vägen var torr och fin och jag höll cirka 70 kilometer i timmen. Äntligen hade jag kommit över bergen och var nu nere så att jag kunde hålla lite fart för att komma framåt. SKÖNT, verkligen skönt.

Plötsligt utan förvarning, efter att ha passerat en lång sväng, var hela vägbanan översvämmad. En flod som säkert var 100 meter bred täckte hela vägen och vattnet strömmade på kraftigt. Det fanns inte tid att tänka. Bromsa och jag skulle förmodligen få stopp nånstans i mitten på denna “flod” och nästa alternativ var att ta fart och hoppas på att jag skulle komma över. Jag valde det senare.

Vattnet sprutade åt alla håll och upp till vindrutan och sidofönstren när jag plaskade i och korsade i runt 60 kilometers fart. Översvämningen var kanske 40 centimeter djup på mitten. Jag var inte rädd för att bilen skulle dras med av strömmen men jag var rädd för att släpet skulle kunna bli meddraget av vattenmassorna och då också dra bilen med sej.

Vattnet sprutade och jag kom precis över med bilen till andra sidan då det sa PANG! och motorn stannade. Släpet stod fortfarande i floden bakom bilen. Jag tryckte på startknappen men det sa bara KLICK, KLICK.

Topplockspackningen hade gått, för hastig nedkylning av de uppsprutande vattenmassorna. KLICK KLICK !

Jag tittade upp mot himlen och ropade högt

– Om du håller på att testa mej så RÄCKER DET NU! jag har fattat att du bestämmer så SLUTA NU, DET RÄCKER, DET ÄR BRA, SLUTA!!!

Jag vet inte om han där uppe hörde mej men helt plötsligt startade bilen, om än knackigt men motorn gick i alla fall och jag kunde köra ur floden med släpet.

Motorn gick på två cylindrar det förstod jag, den blårökte och rustade på sej som en blöt hund men den gick och jag kröp sakta framåt kanske inte fortare än 10 kilometers men det var i alla fall brätte än stå still och det gick framåt. Jag hade kört en sträcka som motsvarande Kiruna till Stockholm men hade en sträcka som från Stockholm till Göteborg kvar. Men detta var inte i Sverige med skapliga vägar och skyltning och bensinstationer med folk, kiosker, mat och annat utan det var dryga 50 mil i tredje världens Mexico.

Så kom och gick torsdagen och jag hade nu hållit på en vecka. Flera dar utan mat och vatten. Utom det vatten jag drack ur floden. Jag körde in på en plan för att vila armar och ben. Sova i hytten var inte exakt nån vila även om det gick. Nöden har ingen lag. Och in på planen där jag stod kommer den trailer med säckar som vält i den första djupa floden vi korsat.

–Hur är det med dej, sa mexicanen som körde när han klev ur hytten. Jag förklarade min situation och han gick och hämtade en flaska vatten.

–Har du bränsle ? frågade han.

–Nej sa jag bara lite grann kvar.

Han och hans medhjälpare fick fram två stora plastdunkar och tappade bränsle från sin trailer och gav mej. Han sa han var ledsen han inte hade nåt mat att ge mej. Tänk vilka underbara människor det finns.

Jag visste att en tio-tolv mil längre fram fanns en ganska stor stad som hette Constitution, och jag tänkte försöka klara mej dit på nåt vis.

Min fru hade nu väntat på mej länge och hade vid det här laget säkert blivit ganska orolig. Vad hade han tagit vägen, mer än en vecka och …?

Men utan telefon uppe i bergen och dessutom hade hennes telefonnummer varit i väskan som tjuvarna tog i Tijuana, så jag hade inget nummer till henne även om jag haft tillgång till en telefon.

Jag hade inte hört av mej sen förra torsdagen då jag sagt att jag nog skulle vara nere runt söndag kväll eller måndag morgon. Och nu var det torsdag. Bilen hostade, ruskade och blårökte men rullade sakta framåt och i medluten kanske med trettio kilometers fart. Constituion närmade sej sakta och nu var det bara någon mil kvar.

En långsluttande uppförsbacke sen skulle det vara nerför hela vägen till stan.

En sån där långsluttande backe som aldrig verkat ta slut den var säkert en tre kanske fyra kilometer lång. Uppför uppför och mer uppför men sen började jag se backkrönet och höjden där uppe, skönt sen skulle det bara vara att rulla hela vägen ner mot staden Constition. Det förstod jag eftersom det gått uppför så länge och går det upp måste det till slut gå nedför. Bara logiskt tänkande alltså.

Men hundra meter från backkrönet stannade plötsligt bilen. Den bara la av utan vidare. Jag tryckte på startknappen, motorn snurrade men startade inte. Bränslet var slut.!! Hundra meter före backkrönet. Varför kunde den inte gå 100 meter till?

Ingen handbroms och backen bakom var säkert 2-3 kilometer lång, så jag kunde inte kliva ur bilen heller. Jag vågade inte röra foten på bromsen för mycket heller eftersom jag hade tryckluftbromsar och varje gång jag rörde foten gick luft ur systemet och efter ett tag skulle lufttanken vara tom, och med en motor som stod still kunde jag inte fylla på den heller. Nu var livet motigt. Kunde inte bränslet räckt en hundra meter till.

Jag satt där och tänkte på vad göra när efter en femton kanske tjugo minuter det kom en liten campingbil som saktade farten när den passerade mej, jag kunde se att det var en ensam dam som satt i bilen. Hon passerade mej och stannade, hon kom över.

–Har du problem? frågade hon. Hon var amerikanska.

–Ja sa jag, problem det är bara förnamnet. Och så förklarade jag situationen,

– Utan bränsle och utan handbroms.

– Vad kan jag göra ? frågade hon.

– Underbart om du har lite vatten att dela med dej. Hon hämtade en enliters vattenflaska som jag tro jag tömde i ett enda drag. Vi pratade och jag förklarade att om hon kunde stoppa någon större lastbil som kanske kunde dra mej de hundra metrarna som fattades upp till backkrönet där marken var plan så skulle jag både komma av vägen men också kunna kliva ur bilen. Damen pratade ganska bra spanska och när det kom en stor gul farmarbil med två gubbar i motsatt riktning, stoppade hon den och bad om hjälp.

Jag förklarade att om dom ställde sej framför mej, nos mot nos, koppla en lina och sen backade så skulle dom kunna dra mej härifrån och upp. Och i den stunden mindes jag att jag glömt kvar min egen bogserlina på marken i mörkret när jag drog loss släpet från stengatan där den hade lossnat. Den i den gula lastbilen svarade

-VALE, vilket betyder OK, på spanska, men dom lyfte inte ett finger för att hjälpa till.

– Det ligger ett rep på flaket, sa chauffören och den amerikanska damen segade sej upp och slängde ner repet. Ett tunt vanligt rep man har för att binda fast last med. Jag bad henne vänta, jag visste att jag måste hjälp henne och fick fram handtaget till domkraften, placerade det på fotbromspedalen och sköt fram min förarstol så handtaget fastnade, och höll pedalen nedtryckt. Sen slingrade jag mej ur sätet försiktigt, försiktigt och vågade inte stänga dörren, utifall..

Repet gjorde vi fyr-fem dubbelt och snurrade samt satt i hållaren på min kofångare fram och lastbilen backade till så vi kunde koppla repet där också.

Snabbt tillbaka till hytten och ta bort domkraft handtaget.

–OK,…DRA !!

Dom backade och drog mej hela vägen upp på krönet och där intill fanns en stor plan där man kunde parkera. Jag kopplade loss och tackade för hjälpen.

Nu var marken plan och jag kunde gå ur och sträcka benen, Äntligen!

Damen och jag fick nu mer tid att prata och jag fick förklara varför jag såg ut som jag gjorde. Hon sa att hon var på väg till Cabo San Lucasdär hon hade ett litet hus.

– Men underbart, sa jag, – då kanske du kunde söka upp min fru hos El Molino bakom bensinstationen i Todos Santon när du passerar. – Javisst, inget problem. Hon gav mej två burkar tonfisk och en bit bröd och lånade mej 100 peso. Jag skrev en lapp till min fru att ge damen de 100 peson tillbaka som jag fått.

Och bad henne tala om för min fru vad som hänt och att komma och möta mej med en bärgningsbil, hon lovade att göra det redan på kvällskvisten när hon passerade. Jag tackade henne för all hennes hjälp. Efter det åkte hon.

Jag drack mitt vatten och åt tonfisken sen började jag kolla motorn. Hm, tänkte jag det finns kanske lite, lite bränsle kvar men det hade runnit tillbaka i tanken i den långa motbacken så pumpen kunde inte suga upp det. Kanske kunde jag få motorn att starta om den kom åt bränslet. En dieselmotor funkar ju så att blir man “soppa torsk”, då kan man inte bara fylla på bränsle och starta upp. Det blir luft i systemet som måste ur först innan motorn startar.

Jag fick fram en hylsnyckel som passade och skruvade loss ett av insprut-ningsrören, körde startmotorn och bränslet sprutade bubblande ur det lossade röret, jag hade haft rätt det var luft i systemet. Så det vara att köra startmotorn mer och efter en kort stund startade motorn upp och jag skruvade fast insprutningsröret, och fällde ner motorhuven.

Nu kunde jag kanske köra några mil till. Och det fungerade så jag tog mej de milen som fattades till Constitution. Nu kunde jag köpa bränsle, fylla på vatten i kylaren och vatten till mej själv.

Jag tog en halvtimmes paus, det tyckte jag att jag gjort rätt för. Blårökande och ruskande fortsatte jag sen framåt i cirka tio kilometers fart. Inte fort men det gick framåt. Jag fortsätter tänkte jag för jag måste ju möta min fru och bärgaren, för jag förstod att dom var på väg. Att min fru var med bärgaren det förstod jag för hon kände ju igen flyttbilen.

Jag ruskade på, blårökte så det var ett moln bakom mej och jag såg bilarna som passerade hur folk vände sej om och tittade, funderade var detta blårökande var för något. Jag vinkade som inget hänt…

“-Hej, hej här kommer jag”.

Men det gick både sex och sju timmar och ingen bärgare syntes till. Så kom jag då till infarten till La Paz, vår närmaste stora stad och huvudstad i staten Nedre södra Californien.

Vid utfarten ur stan stannade jag, parkerade så jag var säkert på att min fru skulle se bilen på långt håll, och dom måste ju komma nu snart.

Jag gick in till en kiosk och bad att får en stor Coca Cola och sa att min fru skulle komma snart och betala,

– Jag sitter här utanför på trappen.

Kvinnan i kiosken såg lite lur ut men sa inget, hon var beredd på att förlora en flaska Coca Cola det förstod jag. Jag som normalt inte tycker särskilt mycket om Coca Cola hade nu köpt en tvåliters flaska som jag tömde. Den söta smaken gjorde att jag piggnade till och rätt som det var hörde jag skrikande däck och en röd större amerikansk pickuptruck svängde in mot mej. Det var min fru med bärgaren. Dom hade inte trott att jag kunnat komma så långt som jag gjort. Det var bara 8 mil kvar “hem”. Oh, äntligen skulle jag få lite hjälp efter alla dessa dagar ensam.

Min fru hade varmt kaffe i en termos och tre stora dubbelsmörgåsar med pålägg. Gissa om det smakade bra. Hon betalde min Coca Cola i kiosken och sen kunde vi sätta oss ner och prata medan bärningskillen kopplade bort släpet och bad mej flytta bilen så han kunde komma till. Sen sa han,

– Jag åker med det här först så kommer jag tillbaka efter dej.

Jag njöt av kaffet och smörgåsarna och snart nog var bärgaren tillbaka och krokade upp mej. Han hade åkt tur och retur de 16 milen på under två timmar, med det tunga släpet. Huga!

Nu kopplade han upp mej med en dragstång och sen bar det av hemåt – och med vilken fart.

Jag rattade för brinnande livet – han körde runt 100 km i timmen och ibland mer med mej hängande efter som en svans. Ja, där hoppade inga halta löss precis. Senare fick jag veta att bärgarmannen var en fd federal polis, så han hade säkert ingen rädsla att eventuellt åka fast. Och hem kom vi. Vi betalade och nu kunde jag sätta mej ner och begrunda den sista “en och en-halv-veckan”.

En resa genom de mexikanska bergen och också genom dess floder.

Mycket är motigt här i livet men ingenting omöjligt.

Men visst var det en resa som heter duga!

Jag vilade några dagar innan jag satt mej på flyget och flög tillbaka till Spanien för att köpa stora lagliga hundburar för flyg, hämta min vänner Prince och Lady från kenneln i Catama ovanför Malaga och hoppades att trippen med dem till Mexico skulle gå lite smidigare än min bilresa.

 

Prince och Lady

 

Håkan Leijding

 

Se uppföljningen ett antal år senare.

 

———————————–

Sidan är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website