Ralph Erskine en romantisk funktionalist

Uppdaterad: 2011-01-14

                                                   

”jag pläderar för poesi och skönhet som skapats ur verkliga förhållanden,

jag pläderar för en arkitektur som utrycker drömmar om ett rättvisare samhälle..”[1]

Ralph Erskine en romantisk funktionalist

Erskine var en arkitekt med stor arbetskapacitet, starkt socialt patos, dem drömmar om en bättre framtid. Han pläderande för vad han kallar en ärlig brukskonst med estetiska kvaliteter och samspel med naturen, där särskilt klimatet i form av vind sol och snö inspirerade honom. Men här fanns också lekfullhet och en lust att provocera. Han är en av de få internationell kända och uppskattade arkitekterna i vårt land.

Bild av Ralph Erskine 1998 ( Foto Å E.son Lindman)

Ralph Erskine föddes den 24 februari 1914 i samhället Mill Hill, London, England.

Hans fader var rederitjänsteman och hans ans farfar var präst. Intresset för båtar och hans sociala patos måste därför ha väckts tidigt. Han gjorde sina gymnasiestudier vid Friend´s school[2], en av kväkarna drivet internat. Här träffade han sin blivande hustruRuth Francis.

Skolans grundregler vägledde honom genom hela livet:

arbeta för fred och demokrati

tänk alltid på sin nästa

var försiktig med alkohol

År 1939 gifte sig paret i Sverige. De bosatte sig i Traneberg och här föddes deras tre barn. Så kom världskriget med en stagnation av allt byggande och Sveriges isolering. Ralph valde att studera vid Konstakademin under ett år.

Ralph dog 16 mars 2005.

Demokratisk arkitektur[3]

Men världen byggs inte bara av drömmar utan måste möta den praktiska vardagsverkligheten. Han talade ibland om bostället på sin typisk brittisk-svenska accent.

Arkitektur är enligt Ralph en universell konstart som skall upplevas och utnyttjas av alla människor; en brukskonst, d vs en av människor brukbar konst. Arkitektur är enligt Ralph också en samhällskonst: Varje byggnad är blott en tegelsten i stadens komplexa struktur. Det gäller att skapa en väv av funktioner även om Ralph bara anser sig ha bidragit med delar av samhällen, sådana som är av måttlig storlek.
Brukssamhällena blev därför en slags experimentlåda för honom. Det första platsen där han prövade sina idéer blev Gästrike Hammarby.

Den estetiska upplevelsen

Ralph Erskine kallade sig funktionalist. Funktionalister sätter funktionen före skönheten. Funktionalism är inte enligt Ralph en stil utan ett sätt att tänka. Ralph pläderar för arkitektur som brukskonst[4].

Han ansåg trots detta att skönhet och konst är viktiga behov hos alla människor. Hus förmedlar idéer och kommenterar vår nutid och framtid och detta bör vi kunna läsa ut i arkitekturen menade han.

Det gäller att skapa en sant modern arkitektur för dagens realiteter och leva med förändringar. Ralph uppskattade det som kom att heta Swedish modern som aldrig blev dogmatisk men ändå drevs av en optimistisk framtidskultur. Demokratins och det flödande ljusets arkitektur var hans signum. Arkitektens uppgift är att ärligt och på ett poetiskt vis tillgodose mänskliga behov. Vi bygger både för att skydda våra kroppar och för våra drömmar menar Ralph. Han balanserar uppen­barligen väl människors olika behov även om man i hans verbala beskrivningar kan tro att själen är viktigare än kroppen.

Vetenskapen ger oss nya insikter som kommer att påverka såväl arkitektur och stadsplanering och det ger oss nya tekniker för byggandet som bör bejakas.

Vi arkitekter manar Ralph måste söka kunskap där den står att finna. Vi måste vägledas av drömmar om rättvisa och jämlikhet och alliera oss mer med radikala förhållningssätten än de konservativa. Inga pastisher. Var situation har sina lösningar. Vi måste bygga på de verkliga behoven hos de boende. Vi bör söka ett jämviktsläge mellan perfektion och kompromiss. Det kommer att råda motstridiga krav på den praktiska funktionen.

Fyra aspekter är sammanfattningsvis särskilt viktiga enligt Ralph

Viktiga frågor är:

Demokratiska beslut

Minoritetsrättigheter

Energihushållning

Resursfördelning

Klimatanpassning

Särskilt sol, vind och snö blev föremål för hans studier och utvecklingsarbete.

Erskine bedrev arkitektstudier åren 1937- 1939. Han blev medlem av i den engelska yrkesföreningarna RIBA och RTPI dvs arkitekternas och stadsplanerarnas förening. Efter utbildningen tog sig Ralph på cykel till Sverige som han hört mycket om. Han var då bara 25 år. Den unge arkitekten hade under studietiden hört mycket om den progressiva utveckling och de reformer som skett i vårt land. Särskilt intresserade han sig för det som skedde inom arkitektur och stadsplanering och det som i Sverige kallades stadsbyggnad och samhällsplanering. Ralph kallade detta samhällskonst.

Stockholmsutställningen 1930 var epokgörande och hade stakat ut färdriktningen. Svenska arkitekter som Asplund, Åhrén och Markelius var välkända namn även utanför Sverige. Deras manifest för en ny värld hette Acceptera som tilltalade Ralph.

Det Sverige Ralph mötte är ett land som började förverkliga det av Per Albin Hansson redan 1928 proklamerade Folkhem. Folkhemmet borde vara ett samhälle för alla men utan kelgrisar. Jämlikhet och rättvisa och bostäder till alla till rimliga kostnader var de mål man skulle sträva mot. Det var fråga om en svensk variant av det moderna projektet med stora politiska ambitioner att omdana samhället mot en välfärdsstat som inkluderade alla människor. Efter krigsslutet kom skördetiden med en expansion hos industrin och ett stort behov av bostäder.

En ny bygglag med stora ambitioner hade antagits 1947 av Riksdagen. Den föreslår en ny form av planinstrument generalplan. Den skulle hindra en planlös utbredning av bebyggelse och skapa ordning och reda särskilt i våra mindre samhällen. Det fanns då många oharmoniska orter som blev dyra att försörja med kommunal teknik genom att sprida ut bebyggelsen. Metoden att lösa detta problem blev en organiskt uppbyggd stadsplan för stora och mindre orter. Svenska bruksorter kom då ofta i fokus både som förebild[5] och som experimentområde.

1955 kom den första generalplanen för brukssamhället Sandviken. Den hade författats av Uno Åhrén och ansågs då förebildlig. Uno Åhrén pekade på att centrumbebyggelse i Sandviken måste förnyas och att vägdragningarna måste bli mer genomtänkta. Det kom senare att bli en viktig uppgift för Erskine att genomföra delar av generalplanens intensioner. Han fick här uppdrag att bygga bostäder i de centrala områdena bla Nya Bruket som vi skall se.

Stadsplanetävlingar

Skiss till subarktisk stad 1958.

Staden vänder sig mot söder likt en grekisk teater. De högre husen i norr bildar vägg mot den kalla nordanvinden. Här ser vi Erskines principiella sätt att bygga i nordligt klimat som han skulle tillämpa i olika varianter.

Jämför med nya ”Nya bruket”

Industrisamhället Sandviken

 

Nybyggarsamhället Sandviken. En tidig bild.

Sandviken ett industrisamhälle

Ett genombrott för exploatering av uppfinnaren Henry Bessemers metod skedde första gången vid Edskens Masugn. Det var konsul GF Göransson och hans verkmästare som stod för denna bedrift. Bessemer hade utvecklat en metod som gjorde att man kunde framställa stål 300 gånger snabbare än den gängse i mitten på 1800 – talet. På denna uppfinning byggdes sedan företaget Sandvik upp som också gav sitt namn åt staden. Det blev en modern stad där människor sällan var främmande för att ta till sig tekniska nyheter och att bygga ett modernt samhälle och stad. B la bjöd man in tidens mest kända arkitekter, I Walman, Lallerstedt, Åhrén mfl.

Att föra in brittiska idéer i Gästrikland var därför ingen nyhet då hela staden byggdes på en generalplan som inspirerats av arbetarstaden Saltair i England. Bolaget SJAB gjorde en första generalplan för den unga staden. Man föreslog bostäder i en våning byggt i ett rutnät. Denna del kallades Bruket och själva järnbruket kallades Verket. När staden växte behövde man bygga bostäder i två våningar- tvåvåningsbruket eller Nya bruket.

Nybyggarsamhället blev ändå en smula vildvuxet särskilt i utkanterna. ( utanför bolagsstaketet) Därför gjordes efter andra världskriget en ny Generalplan med stöd av den nya bygglagen från 1947. Den gjordes av Uno Åhrén som blivit professor i ämnet stadsbyggnad vid KTH. Bakom Åhréns generalplanen från 1955 fanns inte bara kommunernas förtroendevalda utan också bruksledningen. Åhrén framhöll att man borde ge samhället ett tydligt centrum. Det byggdes nära ” staketet” det som en gång skiljde brukets domän ( verk och bostäder) och omvärlden åt.

Nya bruket 1973 –1978

Lägenheterna i Nya Bruket bildar små gårdar och varje lägenhetshavare har en liten avskild uteplats från vilken man har kontakt med en gemensam innergård som många utnyttjar. Särskilt barn. Här finns ett hus med gemensamma utrymmen för vuxnas träffar mm.

Bruksbebyggelsen i Sandviken har en intressant historia som inte minst avspeglar sig i de olika namnen. På västra sidan av kanalen låg “Tvåvåningsbruket” eller Nya bruket, vilket döptes så i kontrast mot den ursprungliga bostadsbebyggelsen som först hette “Bruket” sedan “Envåningsbruket”. När Sandvikens Jernverk (SJAB) ville bygga allt fler bostäder nära arbetsplatsen som kallades “Verket” byggde man först de karaktäristiska brukshusen i en våning. När samhället växte ville man inte sprida ut bebyggelsen allt för långt bort från “Verket” och beslöt att bygga mer kompakt i två våningar och vi fick namnen ” Tvåvåningsbruket” eller Nya bruket.

1944 upprättades på förslag av SJAB ett stadsplaneförslag för hela bruksbebyggelsen utformat av stockholmsarkitekten Göran Sidenbladh, (Sedermera stadsbyggnadsdirektör i Stockholm.) I förslaget visas en bebyggelse som påminner om det som utfördes 1974 med ett bevarande av den ursprungliga bruksbebyggelsen och en förnyelse av Nya Bruket. Tanken fördes vidare i Stadens första generalplan från 1952 som författades av Uno Åhren. Han skriver i denna att “Tvåvåningsbruket” inte har något kulturhistoriskt värde och borde ersättas med ny bebyggelse.

Åhrén föreslår att området omgestaltas så att det blir mindre tätt.

Radhus hellre än flerfamiljshus föreslog han. Sandvikens Stad köpte 1969 därefter huvuddelen av bruksbostäderna av SJAB. Den kommunala bostads­stiftelsen Sandvikenhus fick uppdraget att ersätta “Tvåvåningsbruket” med nya bostäder. Ralph Erskine valdes 1970 som arkitekt med uppgiften att i det nya behålla det gamlas kvalitéer. Målet var att överföra det äldre områdets mänskliga och sociala värden till det nya men göra det mindre kompakt. En grupp teknologer från arkitektursektionen protesterade mot rivningen av Nya bruket och gjorde i en inventering gällande att det hade kvalitet. Resultatet blev att av det gamla “Tvåvåningsbruket” bevarades Södra Järngatan och i övrigt gatunätet med de gamla lönnarna som planterades när tvåvåningshusen byggdes. Nya slagstensmurar och en färgsättning i olika gula nyanser anknyter till den gamla bebyggelsens atmosfär. Det nya området omfattar ca 750 lägenheter.

Erskine tog fasta på det existerande planmönstret och dess exploateringsgrad och föreslog en både låg och tät bebyggelse. Vid 70- talets mitt pågick en debatt inom samhällsplaneringen som gjorde gällande att man skulle skapa en bättre kontakt mellan de boende genom att utforma bebyggelsen på lämpligt sätt. Kritikerna menade att man dittills i normer och byggande åstadkommit en oönskad social isolering genom att ställa upp husen glest. Den i vårt klimat nödvändiga byggtekniska isoleringen mot kyla och fukt, avskärmning mot ljud och störande ljus bidrog också till en oönskad avskärmning mellan de boende. Ingen hade i praktiken försökt att bryta denna olyckliga utveckling mer än Ralph Erskine. Inte minst försökte han att låta klimatanpassningen stimulera till bättre arkitektoniska former och social gemenskap.

… som blommor som öppnar sig mot sommarens ljus.

I arkitektens förslag betonades därför bostädernas relationer till varandra och till grannskapet och staden i stort men också till väder och vind. Han föreslog därför överlappande zoner med olika grader av avskildhet från den privata, över det halvprivata gården, gemensamma anläggningar, till den offentliga rummen i form av gator och torg. De gemensamma lokalerna byggdes i varje kvarters innegård och Erskines tanke var här att upprepa de gamla vedbodarnas sociala funktion från det äldre Tvåvåningsbruket. För att underlätta för de boende att verkligen känna tillhörighet byggdes kvarteren i en begränsad skala. 30 till 40 lägenheter ansågs lämpligt. Uteplatsen som vetter mot den inre gården förutsätter ett intimt förhållande till grannarna. Tanken var sammanfattningsvis att underlätta för de boende att lära känna sina grannar och stimulera till spontana möten och ett bättre ansvarstagande för området.

Dåvarande bostadsministern Ingvar Carlsson såg det i det “nya” Nya Bruket en ledstjärna för framtiden och uppmuntrade andra arkitekter i Sverige att lära av Sandviken. Området belönades redan första året (1974) med Ytong-priset. Tidskriften Allt i Hemmet valde samma år Nya Bruket till årets bostadsområde.

” Bruket” som det kom att heta har väckt många känslor, allt från byggarnas misstro från de boendes mer balanserade inställning, till många arkitekters entusiasm. Många har kommit från hela världen för att se Bruket i samma grad som Ralph Erskines namn blivit känt. Här ser vi en anspråkslöshet i valet av byggmaterial som kombinerats med formvariation, fönsteröppningar, räcken, prång och en lekfullhet (fågelholkar) samt en hög grad av konkret poesi. En slags romantiskt funktionalism om uttrycket vore möjligt. Intressant är också själva områdets tillkomsthistoria och beslutsprocess som kan avläsas i de många spåren i landskapet inte minst träden och slagstenarna och utgrävningarna i kanalbrinken.

Knuten i Centrala Sandviken 1962-1970

Byggföretaget Söderman och söner bygger

Knuten utgör ett centrum i kvarteret Barberaren i Sandvikens centrum.

Huskomplexet byggdes i etapper och innehåller en blandning av butiker, serviceinrättningar och bostäder. I Uno Åhréns generalplanen från 1952- 55 uttrycks en tanke att skapa ett tydligt centrum. Bilarna skulle inte få störa fotgängarna. Erskine prövade här sina idéer om byggande i subarktiskt klimat som vi tidigare sätt i Kiruna med att bygga barriärer mot nordanvinden och hängande balkonger för att undvika s k köldbryggor.

Direkt gränsande till Knuten och i samma kvarter har ett sentida tillbyggnader skett. Här finner vi butiker och bostäder med små grupphus på taken. Byggare var Fastighets- och byggföretaget Söderman & Söner. Erskines sätt att bygga i Sandviken belönades 1970 med Kasper Salinpriset.

 

Skaparbyn vid Dalälven, Vävarlägret på Ön i Hedesunda

Öhn i Hedesunda vid Dalälven. Skulle kunna påminna om Nilen enligt Birger Forsberg.

Ett tidigt förslag till Vävarläger.

Det låg då nära stranden med en brygga. Sovhytterna var mindre och mer konventionella. Detta är det mest romantiska förslaget och charmigt- men inte det billigaste skrev Ralph. Förslaget presenterades för föreningen Hedesundavävarna och Stiftelsen Skaparbyn 1988

Ingen har sett och byggt något sådant för

Vävande barn som rider på hästen August.

 

 

Skaparbyn var ursprungligen tänkt som ett tillfälligt läger vid Dalälven.

I begynnelsen på 60-talet arrangerade konstnären Birger Forsberg en enkel plattform och provisoriska tak. Någon gång en s k geodetisk dom inspirerad av amerikanen och uppfinnaren Richard Buckminster “Bucky” Fuller ( 1895 – 1983) ett annat år en canadensisk Wigwam. Många föräldrar tyckte att det be­hövde ett mer ordnat och permanent vävarläger. Därför söktes bygglov för detta genom att kommunen gav dispens att bygga i naturskyddsområdet med en mycket lätt bebyggelse att användas sommartid. Stiftelsen valde att fråga Ralph Erskine om han kunde utforma detta lätta ”nomadiska” läger. Ralph Erskine och konstnären Birger Forsberg fann varandra och kunde här realisera sina gemensamma drömmar. Ralph fascinerades av vävarna i Harrania. Han ritade sitt förslag i Hedesunda gratis och med stor lekfullhet.


Två visioner konkretiseras

Två visionärer möts, Ralph med sin ballong och Birger med sin Drake.

Hus och städer skall öppna sig som blommor mot vårens och sommarens ljus. De skall också likt blommor kunna vända ryggen mot skuggor och kalla nordanvindar. Detta var de poetiska tankar som realiserats bl a i Sandviken och bostadsområdet Nya Bruket. Ett område där människor skulle få kontakt med varandra.

Vävarlägret byggdes på uppdrag av Stiftelsen Skaparbyn och diskuterades fram med många intressen inkopplade 1988- 1989. En kall höstdag 1990 kunde sju elever från Polhemsskolans bygglinje börja gräva och gjuta de första plintarna. De uppskattade den stora utmaningen att bemästra de ovanliga kraven som bygget ställde. Bygget kunde realiseras tack vare många ideella insatser hos besjälade människor. Den sista etapper byggdes med banklån. Anläggningen drog då på sig driftkostnader som inte hittills kunnat bäras av sommarverksamhetens intäkter. Många förslag på en uthållig finansiering har lanserats. Men framtiden för lägret är oviss våren 2007. Kanske skulle Ralph Erskine tyckt att man inte skulle göra anläggningen till ett monument över hans liv och arkitektur. Men en utställning och en bok om hans arkitektursyn vore en värdig hyllning till hans gärning.

Fastighets- och byggföretaget Söderman & Söner som varit entreprenör i Gästrike-Hammarby förmedlade kontakterna med kommunalrådet i Sandviken Gösta Sandin och Ralph Erskine. Sandvikens kommun hade utvecklat en lång tradition genom – att inbjuda framstående arkitekter att medverka i sitt samhälls- och stadsbygge. Sandin skulle i generalplanens anda se till att en centrumbyggelse skulle byggas i form av ett Stadshus och ett Folkets hus mm. Ett centralt bostadsområde skulle också byggas. Barberaren 1962-1964, 68-70, Slaggsmeden 1968-1979, Tapetseraren, 1978-1981.[6]

Posten i Sandviken. Observera de karaktäristiska balkongerna.


 

Skaparbyn

Skaparbyn ritades av arkitekten Ralph Erskine (1914-2005). Erskine föddes i Storbritannien och kom till Sverige i slutet av 30-talet. Han blev en av efterkrigstidens mest banbrytande europeiska arkitekter, känd genom många skapelser i Sverige och utomlands. 1997 vann han den uppmärksammade tävlingen om utformning av Millennium Community i Greenwich, London. I Gästrikland finns välkända miljöer av Erskine i Gästrike Hammarby, Jädraås och Sandviken (Nya bruket, Knuten och Vallhov).

Arkitekten Johannes Tovatt började som praktikant på Ralph Erskines kontor 1987-88, när idéerna om ”indianbyn” växte fram. Tovatt beskrev vid hearingen kring Skaparbyn i februari 2007 Erskines skapelse på detta sätt:

Erskine var social arkitekt som kämpade för skandinaviska värderingar. Skaparbyn har en tillåtande humoristisk arkitektur, en lekfullhet utan gränser. Uppdragsgivarna var barnen, menade Erskine, den skulle göras i samklang med deras sinnen. Skaparbyn var inte genomritad i detalj och kan se slarvigt tillkommen ut, men konceptet hålls ihop. Där finns en klar tanke med fria former och fria påhitt, inte politiskt korrekt. Skaparbyn kännetecknas av en vilja att sluta rummet, skapa ett tryggt inre rum men samtidigt öppna upp mot utsikten, kyrkan och älven.

Erskine ritade Skaparbyn gratis under tio års tid. Den kan ses som en klassisk process som att föda och fostra barn. Platsen vid älven är uppfordrande och stimulerande. Han kallade själv resultatet ”ett kapital att försvara”, men han syftade då inte på det ekonomiska värdet utan kapitalet är barnen och värderingarna. Erskine talade om att våga avstå, att våga leva på mindre yta, våga utnyttja det man har fullt ut.

Skaparbyn är gjord för barn och kultur, båda penningsvaga. ”Se till att det här får växa och bli mer allmängiltigt”, sa Ralph. Han ville ge möjlighet för många olika grupper, verksamheter, teman – Skaparbyn skulle kunna bli en nationell angelägenhet. ”Ge det en bredare profil!” Det finns en jättepotential. I en tid med många konkurrerande verksamheter som pockar på intresset kan Skaparbyn ses som ett slags kulturarv, en önskan att ge plats för mer tyst samvaro och. barns umgänge med skapande.


[1] På senare decenniers ritningar dyker luftballongen alltid upp med ett ankare fast förankrat i vardagsverkligheten.

[2] Vännernas samfund menar att människor drivs av ett inre ljus och är kända för att göra sociala och humanistiska insatser i samhället. Pacifism är en viktig ingrediens i deras tro

[3] Dessa synpunkter framfördes bla vid en föreläsning 1982. Fri tolkning av GC

[4]Vi har svårt med ordet konst i vårt språk eftersom det har sin referens i en äldre betydelse och en mer modern. En utveckling från skicklighet, teknik, artistisk konst. Jämför grekiskans teckné och latinets ars. ( KTH s logo Vetenskap och Konst syftar på den äldre betydelse av konstbegreppet. Det är nog också den vi bör lägga i ordet brukskonst.

[5]Utvecklingen i Gästrikland kom i fokus genom b la Uno Åhrén och hans arbete för bostadssociala utredningen. Han var då chef för riksbyggen och blev professor i Stadsbyggnad. Ett ämne som också intresserade av Ralph. Men det saknades tränade arkitekter och stadsplanerar för de nya uppgifterna som den nya bygglagen skapat.

[6]Se vidare Gösta Carlestam (1986). Samhällsbyggarna vid Storsjön.

———————————————————-

Gösta Carlestams material är länkat av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website