04 Abraham Brahe, del 1, kap IV

 

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.

ABRAHAM BRAHE(1569 – 1630) Mer info

STÅTHÅLLARE 1600-1620

UNDER ERIK XIV:S tid tillsattes vid några tillfällen ståthållare över ett eller flera landskap. Titeln landshövding förekom långt senare. Någon bestämd gräns mellan den administrativa och den dömande makten var icke uppdragen.

 

 

Abraham Brahe, son till Per Brahe d. ä., blev väl icke lika berömd som sin son Per d.y., men han betroddes med många både mer och mindre betydelsefulla uppdrag och skötte dem alla samvetsgrant som den rättskaffens och dugande man han var. Med klokhet och lugn lyckades han bärga sitt liv och sitt anseende under den för så många av hans ståndsbröder och fränder olycksdigra striden mellan kung Sigismund och hertig Carl, sedermera Carl IX.

 

 

Abraham fick en synnerligen gedigen uppfostran som enligt gängse bruk avslutades med utländska resor. Han ansågs särskilt skicklig i latin, både i tal och skrift. Med matematiska beräkningar sysselsatte han sig under hela sitt liv. Följande traditionen i sin släkt förde han dagboksanteckningar – åren 1594-1629 – som sedan renskrevs för hans berömda ”Tidebok”.

 

 

Det första offentliga uppdraget tyckes ha varit att 1596 assistera Erik Sparre vid kansliets inventering. Som legat till Danmark sändes han två gånger, år 1599 i sällskap med Göran Eriksson Ulfsparre. Vid Carl IX:s kröningsprocession i Uppsala bar Abraham – Brahe kronan. Under vistelsen där uppvaktades han av herrar ”Professores” med vördsam anhållan om att han ville bli ”deras förman i Academien”, d. v. s. universiterskansler. Någon stadsfästelse på detta hedersuppdrag finns dock ej bevarad.

 

 

Året efter kröningen – 1600 – blev Abraham utnämnd till Ståthållare på Geffleborg över Norrlanden och krigsöverste för ”Norrländska folket”. Att detta ofta återkommande uttryck ”Norrlanden” var ett ganska svävande begrepp inte endast för folket söderut utan även för regeringsledamöter och dem närstående, därom vittnar bl. a. den långt fram i tiden osäkra gränsdragningen.

 

 

Vid den blivande drottning Maria Eleonoras landstigning i Kalmar var Brahe bland dem som beordrats att möta och ledsaga henne till Stockholm. Under den kungliga vigselakten var han och hans bror Gustaf Adolfs närmaste uppvaktning och i kröningsprocessionen fördes drottningen av Brahe och kungens broder Carl Filip.

 

 

I Carl IX:s testamente nämnes Brahe bland dem av rikets herrar som i händelse av hans frånfälle skulle utgöra förmyndarregeringens råd. Under Gustaf II Adolfs fälttåg var han ledamot av den t. f. regeringen. I den första instruktionen till Riksens Råd, daterad “Lägrett vid Elfznabben den 16 Julij 1621”, vilken, innan kungen avseglade till Livland, sändes till huvudstaden, påpekas särskilt att Abraham Brahe främst av alla bör närvara vid sammanträdena. Instruktionen innehåller många punkter, några i rätt skarp ton. En del gäller ståthållarnas plikter att lyssna på allmogens klagan över skatter och utskrivningar, visserligen hålla på kronans behov och krav, men jämka där skäligt är. “Och må hvar Ståthållare tillhålla allmogen att vara redo för Landvärn, om så tränger, efter lagh och landssedh, uthi nödfall.” Och lovar kungen att, då sådan nöd hotar, komma den landsändan till hjälp, så snabbt honom möjligt är.

 

 

Den första kontakt Brahe fick med sitt län var arbetet att inkalla och överföra 1.000 man till fälttåget i Livland. Mönstringsplatsen blev Gräsön utanför Öregrund och där räknar han in, dag för dag, en vecka i juli, karlar från ”Botten” (Västerbotten och Norrbotten), Ångermanland, Medelpad, Västernorrland och Gästrikland. Han nämner i sin dagbok särskilt ”de gamle knektar från Helsingland”. Och han ”talade till allesammans tillhopa”.

 

 

Efter utdelande av kläder, persedlar och proviant, däribland 100 tunnor salt och mjöl, samt en del pengar, ”gick hela Skeppsflottan till sjöss och kom till Åland”. Så långt var allt väl, men därefter mötte den ena svåra stormen efter den andra. Fartygen skingrades, ”en del skepp blev alldeles borta med folk och allt”. Brahe själv var flera gånger i livsfara. Det var inte med lätt hjärta han ”strax skrev till Hans Nåde, som var i Riga, om denna olycka”. Brahe hade säkert med omsorg gjort sin plikt till det yttersta. Men man kan icke mellan de kortfattade raderna i dagboken utläsa någon iver eller något intresse för krigföring på främmande mark. Hela hans utbildning och begåvning siktade ju mot andra uppgifter, ämbetsmannens.

 

 

En annan olycka upplevde han snart därefter, då en förhärjande eldsvåda 1603 ödelade en stor del av Gefle stad och på några timmar gjorde hundratals familjer hemlösa. Två år senare härjade en ny eldsvåda varvid bl. a. kyrkan blev svårt skadad.

Prostgården, (tomt nr 50) som användes till 1764. Huset skadades 1605 vid en stor brand i Gävle.

 

 

(1741-1747)

 

Abraham Brahes förvaltning av det vidsträckta norrländska länet var i organisatoriskt hänseende präglat av att han konsekvent sökte hävda ett verkligt chefskap gentemot fogdarna och påtalade deras benägenhet att efter tidigare gängse praxis vända sig direkt till räntekammaren. Han hade därjämte att arbeta med en mängd av ”Norrlandets” speciella problem, den betungande ”skjutsningen” i kusttrakterna, ordnandet av den norrländska seglationen, svårigheten för bergsbruken i Gästrikland, samt vissa bygders klagan över finnkolonisationen. Finnarna sades föröda skogen med sitt svedjande.

 

 

Alla skiftande uppdrag tvang honom att nästan ständigt vara på resande fot. Inte endast till möten inom de landskap som hörde till ”Norrlanden”, han skulle även vara kommissarie för uppbörden inom Västmanland och Uppland och dessutom sköta en lagmans åligganden. Samtliga riksdagar på olika orter i landet bevistades och kallelser till rådssammanträden i Stockholm fick icke försummas.

 

 

På äldre dar fann han tingsresorna besvärliga. Att hans närvaro vid tingen var av betydelse, därom finns ett ganska betecknande dokument bevarat. Allmogen i Nora Bergslag sände honom en gång – tre år före hans död – en bevekande anhållan att i ”grevlig egen person” hålla lagmans ting, “enär höge personer hafve mäktigare änglar och med högre visdom och förstånd av Gud Alsmäktig begåfvade, och kunna med myndighet och höghet mycken olikhet och osanning i rätta föra”. Bergslagsmännens vädjan visar tydligt – har det sagts – det för Brahes ställning i hans samtid karaktäristiska. Det var bördens, rikedomens, kunskapens och den gammaldags redbara personlighetens pondus, som gav vikt åt hans ord i rådslag och i allmänna värv.

 

 

Abraham Brahe slutade sina dagar på sin kära släktgård Rydboholm. De efterlevande ansågs inte kunna visa sin sorg på värdigare sätt än genom en ståtlig begravning. Den ägde rum i Ryds kyrka i närvaro av Gustaf Adolf och hans drottning, pfalzgreven Johan Kasimir med gemål och dotter, rikets råd och en mängd andra gäster. ”Det var”, skriver Per Brahe ”det sista samkväm som konungen var i här i Sverige.

 

 

Gamble Grefve Per Brahes Book för ungt Adelsfolck” hade sonen Abraham säkert med andakt studerat och uppfostrat sina barn i samma anda. Där heter det: ”Komma sig fram till vishet och förstånd sker genom dessa tre efterföljande medel, nämligen:

 

Visa människors tal.

Nyttiga böckers läsning. Lands förfarenhet (resor).

 

Särskilt lägger han vikt på kännedomen om historien. ”De gamla hämta vishet och styrka för minnet, de unga blifva däraf försiktiga och kloka.”

Abraham Brahes porträtt är av okänd konstnär.

S.P.A.

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website