29 Hugo Hamilton, del 1 kap XXIX

 

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.

 

HUGO HAMILTON(1655-1724).

 

LANDSHÖVDING 1716-1719

 

ALEXANDER STROMBERG vid 70 års ålder begärde och beviljades avsked “på grund av ålder och sjuklighet” kom såsom hans efterträdare generallöjtnanten Hugo Hamilton, en sextioåring med, trots ett strapatsrikt krigarliv, ännu obrutna krafter.

 

Hamilton föddes på Mone Castle på Irland 1655 och hade, då han på sin äldre bror Malcolms uppmaning kom till Sverige, åtta år i engelsk tjänst bakom sig. Carl XII uppskattade hans duglighet och ihärdighet inför organisationssvårigheter och gjorde honom till överste för ett nyuppsatt småländskt regemente, som fick göra garnisonstjänst i huvudstaden, medan Livregementet var med kungen i fält.

 

danskarna 1709 angrep Skåne sändes regementet till Malmö och Hamilton blev kommendant där. Han utmärkte sig i slaget vid Hälsingborg och nämnes bland dem, “som mest bidragit till framgången. Den ryktbare “Stenbocks kurir”, ryttmästare Henrik Hammarberg, som fick föra budskapet om segern till Stockholm, var systerson till Hamiltons hustru.

 

Nästa steg på hans bana förde till Göteborg, där han blev överkommendant och v. guvernör i Göteborgs och Bohus län. Utnämningen var hållen i för Hamilton mycket smickrande ordalag. Efter fem års snabba och energiska åtgärder för att stärka och utöka försvaret och iståndsätta fästningarna längs kusten, kallades han av kung Carl till generallöjtnant och landshövding i Västernorrlands län.

 

Året dessförinnan hade en plan tagits upp av konungen, en plan som hade ett visst romantiskt skimmer över sig. Skottarnas trofasthet mot sin kungaätt Stuart, trots dess landsflykt och hundraåriga bortovaro, måste ha tilltalat den svenske kungens sinne. Därtillkom att Englands kung som kurfurste av Hannover ställt sig på Sveriges fienders sida. Nu sökte den unge pretendenten Charles Edward – den skotska folklyrikens besjungne “Bonnie Prince Charlie” – återta sina fäders tron. När denna plan fick fastare form efter samtal mellan prinsens släkting och rådgivare, hertigen av Berwick, och svenske gesanten i Paris, Erik Sparre, lovade Carl XII sända en hjälpkår på 4.000 man med Hugo Hamilton som chef. Dock inte förrän prinsens trogna högländare samlats att möta honom på Skottlands mark. Ett strålande skådespel av jubel och förhoppningar, som dock slutade som en blodig tragedi, redan innan de svenske hunnit inskeppas och avsegla från Göteborg.

 

Charles Edward, den siste Stuart, fick hjälp av annat slag av en annan svensk kung. Under sin italienska resa sökte Gustaf III i Rom upp den gamle man, som en gång varit den avgudade och besjungne prins Charlie. Denne blev nu, sjuk och i största misär, rörd och tacksam över den av kungen utanordnade årliga pensionen på 3,000 riksdaler från Sverige.

 

Hamiltons verksamhet i Göteborgs och Bohus län har fått de vackraste vittnesbörd, men hans landshövdingegärning vid Norrlands kust under de sista svåra åren av Carl XII:s regering, är – har det sagts – hans förnämsta insats i svensk historia.

 

I början av 1717 anträdde den nyutnämnde hövdingen en resa runt sitt stora län, det största i Sverige vid denna tid, dels för att lära känna det, dels för att hålla lands- och räfsteting, vid vilka kronobetjäningens arbete skulle granskas och allmogens besvär uppmärksammas och om möjligt avhjälpas. Efter 13 veckor, under vilka han färdats 120 mil, var han tillbaka på Gefleborg.

 

En fråga som i länet vållade mycket bekymmer var underhållet av de flyktingar, som i stora skaror tagit sig över till svenska sidan från Finland. Kungen gav order om att de på allt sätt skulle hjälpas. Antalet var då mer än 3.000, men siffran steg dagligen. Hamilton hade i landstinget fått beslut på att invånarna skulle lämna flyktingarna husrum och bränsle. Hos regeringen yrkade han att lämpliga sysslor och tjänster snarast möjligt skulle givas dem, och att insamlade medel icke skulle skickas till Stockholm, utan få användas inom länet.

 

Det var en ivrig och mångsidig verksamhet Hamilton utvecklade. Den gällde främst rustningar och allmogens övande i vapnens bruk, men han hade tid och intresse även för annat. Så föreslog han t. ex. inrättandet av en särskild jägeristat till högviltets och skogarnas skyddande och vilddjurens utrotande, yrkade på bättre tullbevakning för att hindra olovlig utförsel av koppar och mynt, samt ville göra Gefle till en stor handelsstad. Med understöd av dess borgerskap lyckades han också, utan kostnad för kronan, anlägga en skans, som behärskade inloppet. Skansen fick en tid bära hans namn, men det ändrades sedermera till ära för arvprins FredriktillFredriksskans.

 

Denna försvarsanläggnings betydelse kom snart att visa sig. I början av juli 1719 nalkades den ryska flottan de svenska skären. Den 10 aug. skriver Hamilton till sin “Stormäktigste allernådigste Drottning Ulrika Eleonora” en redogörelse för anfallet på kusten vid Geflefjärden:

 

“Om denne Skans icke varit fienden i wägen, hade han visserligen kunnat satt staden i brand. Sedan lade sig fienden med hela dess hit samlade makt uti en vik på södra sidan av skantsen, och utsände sina Cossacker, som uppbrände fäboställen och lantgårdar, som omöjligen var att förhindra, emedan man icke kunnat besätta hvar kust och skärgård med wakt, eftersom det gemenligen händer, att den som försöker allt försvara, ofta också allt förlorar. Sedan landsatte fienden sitt manskap, som säges warit 4.000 man, men efter sju dagar drog han mot Öregrund.

 

Wår makt bestod af 150 ryttare, 1.000 man af Finska Regementerne och 1.200 man allmoge, hwilka senare vara wäl tillöfwade och försedde med officerare af Finske Regementerne, samt gewär. Wid de öfrige städer har i länet, Söderhamn, Hudingswall, Sundswall och Hernösand, har jag låtit sätta 600 man allmoge på hwardera stället, hwilka commenderas af de före detta under Helsinge Bataillonen warande officerare, som jag nu på berörde allmoge fördelt, men öfwerste StiernSchantz har fått befälet vid Sundswall, där wårt förrådshus står. Men wad widare kan ske vid fiendens återkomst, så snart han får vetskap om wårt nuwarande tillstånd, underställes härmed Eders K. Maj:ts nådigaste ompröfwande, sedan Hr General Lieutenanten Armfelt uppå hög befallning afgått åt Leustad wägen med dess anförtrodde Finska Regementer, undantagandes 150 man till fot, som dock merendels äro skolöse och 40 ryttare, utan att staden, som tillika med närbelägne Bruk har ansenlig egendom, ömkligen i aska lägges. – Dalkarlen will icke gå längre än till gränsen af detta län, som för dem är wid Owansjö, fyra mil härifrån, wilket således ingen nytta denna stad eller detta län skaffar.

 

Som vid Skantsen tre af mina artilleriekarlar dödats eller illa skadats, så att jag icke har mer än twiinne artillerie betjante qwar, hwarföre jag i underdånighet anlitar H. K. H., att genom natt och dag få 4 á 5 artilleriekarlar i deras ställen.

 

Framhärdande med undersåtligaste Wördnad till min sista stund.”

Gefleborg d. 10 aug. 1719.

 

Hugo Hamilton

 

I en annan rapport omtalas att: ”den 30 juli kl. 3 om morgonen kom fienden med 50 fartyg till Harnäs, där Bruket med hammare, masugn, mjölqwarn m. fl. hus strax blev stuckna i brand. På vestra sidan av elfven avbrändes äfwen Elfkarleby, och skulle nog äfwen Elfkarleö Bruk och assessor Leijells gård Fläräng icke undgått samma olycka, om han icke låtit igen stänga, förhygga och förvilla wägen, så att de ej hittat dit.”

 

 

Ryssarna återkom våren 1721. Den 17 maj fick Gefle besök av en fientlig flotta. Hela kusten blev en sannskyldig brandgata från Gefle i söder till Piteå i norr. På en knapp månads tid hade härjats en sträcka av 80 mils längd, nedbränts tusentals gårdar, hela städer, byar och kyrkor. Denna ryssinvasion lämnade djupa spår. Den sekelgamla rysskräcken fick våldsam förnyelse. De muntliga traditionerna är seglivade och i detta fall minns man ännu namn både på ryssar och på svenskar, som på ett eller annat sätt utmärkte sig. Berättelser om förrädare förekommer också.

 

Sedan Hamilton utnämnts till Generalfälttygmästare uppvaktar han gång på gång K. Maj:t med skrivelser vari det heter: “Sedan jag med denna Beställningen blef benådad, har jag beflitat mig att få weta hwaruti sysslorna egentligen bestå.” När han inte får svar på sina många brev och känner sig främmande för den, efter kung Carls död, helt nya andan inom regeringen, begär han att få återgå till landshövdingeposten i Gefle, “där han hade det bra mycket bättre”. Med saknad och stor tvekan hade han lämnat sitt län, där han var omtyckt av befolkningen och hade en god ställning. Hans arbetslust, snabba uppfattning och organisationsförmåga hade kommit till sin räitt.

 

Under sin tid i Göteborg hade Hamilton gift sig med Anna Margareta, dotter till rådmannen Henrik Arvidsson och Margareta Lintzai (Lindsay). De hade fjorton barn, tio söner och fyra döttrar. Av sönerna blev sju militärer, några vid faderns regemente. En av dem deltog som överadjutant vid försvaret av Norrland mot ryssarna.

 

I Gefleborgs läns historia skall Hugo Hamilton, trots sin jämförelsevis korta tid där, räknas som en av dess bästa och mest verksamma landshövdingar.

 

Porträttet är målat av G. Desmarées.

Hugo Hamilton 1655 – 1724

 

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website