24 Carl Gustaf Frölich, del 1 kap XXIV

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.

 CARL GUSTAF FRÖLICH(1637-1714).

 

LANDSHÖVDING 1693-1698

 

HANS FADER, översten Hans Christoffer Frölich hade från tysk tjänst slutit sig till Gustaf II Adolfs segerrika skaror. Han var med om belägringen av Köpenhamn, men stupade där.

 

Sonen Carl Gustaf blev svensk adelsman – sedermera greve – gjorde en snabb karriär och blev 1676 utsedd att som kommendant försvara Bohus fästning mot danska generalen Gyldenlöwes angrepp. Som generalmajor blev Frölich utnämnd till ståthållare på Gefleborg och landshövding över Wester-Norrland, Jämtland och Härjedalen. Med denna utnämning inleddes hans långa ämbetsmannabana, vilken var typisk för den svenska stormaktstiden, såtillvida som den förde honom till förtroendeposter både i försvaret och i den civila administrationen. Hela kuststräckan på den svenska sidan om Bottenviken kallades på denna tid “Wester-Norrland” och landet på Finlandssidan “Öster­Norrland”. Sedermera blev delar av dessa sträckor Västerbotten och Österbotten.

Bohus fästning

 

Ehuru Frölich var mycket uppskattad för sitt arbete för stad och län, kände han sig så engagerad i kung Carls krigspolitik, att han begärde att “blifva brukad inom Militien”. Efter önskan skedde utnämning till överste för Hälsinge regemente, men hövdingedömet behöll han ännu något år. Under denna tid härjade åter vådelden inom Gefle stad och denna gång blev rådhuset lågornas rov 1697.

 

Frölich nästa förflyttning gällde Riga, där han 1700 blev guvernör, 1702 generalguvernör, kungligt råd och president i Dorpats hovrätt.

 

 

Riga stad

 

Fryxell skriver om landshövding Frölich: “Han utmärkte sig genom berömlig tapperhet, likaså genom mycken iver vid stadfästandet av enväldet, i synnerhet vid riksdagen 1689, steg också under Carl XII till värdighet av landshövding. Hans förhållande till kung Carl är ett icke oviktigt bidrag till teckningen av denne konungs lynne. Rådets klagomål över Frölichs underliga, stundom hinderliga beteende lämnade kungen utan avseende. Detta kan bero på gammal barndomstillgivenhet dem emellan. Dessutom kunde rådets ovilja vara tillräcklig att förskaffa en person kungens välvilja. Därtill kom en gemensam tro på Carls underbara kallelse, ett ärligt och trohjärtat instämmande i hans åsikter och ett obevekligt nit i deras främjande, visshet om Guds hjälp och en slutlig seger. Inom hela riket fanns ingen som mer obetingat instämde i kung Carls tänkesätt. Detta kan i någon mån förklara de många ynnestbevisen.”

 

 

Anders Fryxell. Akvarell av Wetterling från 1972.

 

 

Frölich hade en starkt religiöst präglad livsåskådning, något av pietistisk fromhetstyp. Av många ansedd som ett helgon, en “släktens äreskrona”, av andra som en skrymtare eller en andligt förvillad. En bild av honom får man i ett mycket utförligt protokoll från riksråds sammanträdet den 20 januari 1710, vid vilket rådsherrarna diskuterade om bästa medlen att förbättra krigstukten bland de svenska trupperna. Den gamle Axel de la Gardie förordade den stränga disciplin som Carl X Gustaf praktiserat under sina fälttåg i Polen. “Några tyskar och finnar, som nappat får, höns och en som allenast tagit några kålhuvuden, blevo på färska gärningen avlivade och upphängde. Och efter några sådana executioner skedde inga laglösheter, utan förhöllo de sig vackert stilla.”

 

Men Frölich, även han en gammal krigare, försummade icke att ge diskussionen en religiös prägel och menade “att efter all lag bör straffet vara proportionerat efter brottet. Intet svara just någre kålhuvud, ett får eller en höna emot en människas liv, att hon detsamma skall mista. Vi äro kristne människor, dock fela alla, vi böre dock kristligen emot och med vår nästa leva. Om en sådan delinkvent avstraffades med 7 eller 9 par spö och lärde sig utantill att läsa kung Davids botpsalmer, bleve han väl omvänder och gjorde det gott var, det vore också Kristo behageligt”. Men greve Frölich tyckes ha varit ensam om sin uppfattning inom rådet, de övriga ansåg att “krigsdisciplinen måste allvarsamligen handhavas”.

 

Inom Frölichs familj delades hans religiösa intressen i särskilt hög grad av hans syster Eva Margareta. Hon blev europeiskt känd för sitt “religionssvärmeri”, som det hette, och sitt andliga nit. Hon angrep inte kyrkan, men väl prästerskapets ortodoxa bokstavsträldom och ådrog sig dess hätska förföljelse. Anklagad åberopade hon sig på Luther, men det tycktes icke ha kunnat hjälpa henne.

 

 

Martin Luther

 

Stockholms konsistorium dömde henne till landsförvisning. Utomlands blev hon väl mottagen framför allt vid hovet i Dresden och därvarande pietistiska adelskretsar. I Amsterdam hade hon fått sina skrifter utgivna. Hon återvände dock efter några år till Sverige och fortsatte sitt förkunnande. Åter anklagad för irrlärighet blev domen denna gång tukthus. Och inom dess murar avled hon icke långt därefter. Hennes broder, av många ansedd lika “andligt förvillad” som hon, gick dock sin bana fram oantastad.

 

Carl Gustaf Frölichs eftermäle gör gällande att han, trots sin andliga särprägling, var både en skicklig officer och såsom ämbetsman en betydande administrativ förmåga.

 

Frölich var gift två gånger. Hans första hustru hette Platina Margareta Cederbaum, den andra Beata Christina Cronström.

Porträttet är av okänd konstnär.

 

 

Carl Gustaf Frölich

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website