18 Carl Larsson Sparre, del 1 kap XVIII

 

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott

CARL LARSSON SPARRE(1627 – 1699(1702?)).

 

LANDSHÖVDING 1665-1677

 

CARL SPARRE var yngre bror till Eric Sparre som 1651-1653 var guvernör på Gefleborg och över Norrlanden. Redan i vaggan blev Carl kapten vid Lif- och Hofregementet. Vid tjugo års ålder upphöjdes han i friherrligt stånd och vid tjugofyra blev han kommendant på Halmstads slott och fästning.

 

 

Halmstad slott

 

Det gick fort i karriären för riksrådens söner. År 1655 hade Sparre blivit överste för Helsinge regemente, som fördes ut till krigsskådeplatsen i Polen och deltog i slagen vid Czarnowa och Sandemir och belägringen av Krakow och Warszawa. Vid Warszawa förlorade Sparre sin hustru Maria Bååt dit hon följt sin man i Karl X Gustavs polska krig .

 

Två år senare var Sparre åter i Norrland med regementet, då för att försvara gränsen mot danskarnas infall från norska sidan. Året därpå var han vid armen på Själland och deltog i stormningen av Köpenhamn natten till den 11 februari 1659.

 

 

Några år senare blev Sparre chef för Lifregementet, förlagt till Stockholm. Från denna tid berättas att han mottagit stränga order att icke låta hertig Adolf JohanCarl X Gustafs yngre bror – lämna Stockholms slott, där han befann sig. Det gällde att hindra hertigens försök att komma i kontakt med förmyndarregeringen. En dag lyckades han dock taga sig över till högvakten, men Sparre gensköt honom. Det kom till handgemäng, hertigen drog sitt svärd, men Sparre fattade i värjfästet så hårt, att detta bröts av. Sedan fördes hertigen under all honnör åter upp till slottet.

 

 

Hertig Adolf Johan.

 

 

Trots den gunst på högre ort som Sparre städse åtnjutit blev han inte besparad att få känna reduktionens hårda villkor. Bl. a. blev hans släktgods Ulfåsa fråndömt honom. men han lyckades senare återfå godset mot annat i byte.

 

 

Ulvåsa slott.

 

Vid trettiosju års ålder utnämndes Sparre till guvernör över Wester-Norrland med Jemtland, Herjedalen och Lappland och tog sin bostad på Gefleborg. Där gästade Carl XI honom åren 1672 och 1673 och i ett brev, daterat Gefle slott den 27 januari 1673. återkallade kungen tidigare förordningar och återgiver Gefle stad ”dess gamble och öflige seglationsbruk, rätt och frihet i allo måtto”.

 

 

Kung Karl XI.

 

 

Två av ”Carlarne” hade Sparre tjänat och vid den tredjes – Carl XII – kröning var han – några år före sin död – en av de herrar som bar tronhimmeln över den unge kungen.

 

 

Kung Karl XII.

 

 

I Gefle stads angelägenheter ingrep Sparre, som redan nämnts, med klokhet och intresse. Han ivrade för upplysning och ungdomens ökade studiemöjligheter och om detta vittnar hans tidiga deltagande i grundandet av Gefle gymnasium. Att ökad upplysning var av nöden framgår av den vidskepelse och djävulstro, som likt en smittosam och dödlig farsot spridde sig över stora delar av vårt land under slutet av 1600-talet.

 

 

I Gefle verkade under 1660-talet kyrkoherde Petrus Fonthelius, som tidigare varit rector magnificus och professor vid Uppsala universitet. Han var tydligen mera lärd än flertalet av sina kolleger på den tiden. Det säges att ”denne lille stackota gubbe med blekt ansikte och långt grått skägg” för det mesta höll sig hemma vid sina böcker, vilket inte gjorde honom omtyckt bland dem som var mer umgängesamma. Med kraft avvisade han de allt mer växande ryktena om trolldomskonst, häxor och blåkullafärder. Dessa rykten sattes i gång – vilket sedermera uppdagades – av en ung drängpojkes hämndlystnad, då han blivit tillrättavisad för varjehanda förseelser. Han hetsade upp barns fantasi genom lögnaktigt förtal om än den ene än den andre av sina arbetsgivare, deras hustrur och tjänstefolk och historier om färder genom luften till den onde själv, som tog emot på Blåkulla. Snart var ingen man eller kvinna säker för att inte bli utpekad och stämd inför rätta. Personlig oenighet och gamla tvister blossade upp och spelades ut vid förhören med de anklagade.

 

 

 

 

 

Kyrkoherde Fonthelius avvisade med kraft allt skvaller. Hans ord att bästa medlet mot barnens fantasier om blåkullafärder vore björkriset, torde inte ha skaffat honom ökade sympatier. Att han var en upplyst och klok man framgår av att han vid gudstjänsterna uteslöt orden om trolldomsväsendet. Men detta var tillräckligt för att både kyrkoherden och hans familj skulle räknas bland de ”märkta”. En viss missämja hade länge rått mellan dem och borgmästare Falcks familj. Kyrkoherdens fru, Catharina, av den ansedda Buresläkten, beskylldes vara en trollpacka, som förde borgmästarens 13­årige son (Håkan) med sig till Blåkulla. För rannsakningar inför rådhusrätten, med tortyr av olika slag var snart ingen fri och det gick så långt att kyrkoherden måste ställa borgen för sig och sin hustru med allt vad han ägde i löst och fast. Till slut ”for de hemmeligen bort”, som det säges i protokollet, och därmed räddade kyrkoherden troligen sin maka liv. Hon blev gripen i Stockholm, satt länge fängslad under dödsdom, men den blev icke verkställd. Och detta får man nog räkna landshövding Sparre till förtjänst.

 

 

Regeringen tillsatte en Trolldomskommission med Sparre som president. Ehuru han säkerligen delade sin tids tro på det ondas makt i personlig gestalt, hade hans omdöme dock icke blivit alldeles förvillat. Vid valborgsmässrådstugan i Gefle 1675 tog han vederbörande och i synnerhet borgmästare Falck i skarp upptuktelse såsom varande orsaken till förföljelsen mot kyrkoherden och hans hustru. ”Och sade sig Hans Excellens hafva hört hur många i staden som inriktat sig med det bedröfliga trolldomsväsendet, i det en hop barn i staden sig ej annat företaga än komma tillsammans och berykta en och annan oskyldig människa” heter det i protokollet, som tillägger att Hans Excellens sade sig ”finna att det onda väsen det icke faller honom så troligt, som barnen berätta, – ty befalles att med trolldomsrannsakningar upphöra tills vidare betänkande från H. Maj:t ankommit.”

 

 

Mäktiga krafter sattes nu i gång för att stävja förföljelsen av angivna personer. Doktor Brunnerus gjorde en grundlig och betydelsefull undersökning som utgavs i tryck 1676 och Urban Hjärne, den ryktbare läkaren, fann i sin aktion kraftigt stöd hos Carl XI. Hjärne förklarade, att man gjort hundratals människor olyckliga och bringat många till en kvalfull död genom tilltro till de lögnaktigt vittnande barnen. De hade förtjänt aga, som skulle varit ett utmärkt läkemedel mot den härjande farsoten. De, som ännu var i livet av de anklagade, frikändes, såsom ”dömda på olagliga skäl”. Men någon påföljd för borgmästare Falck förspordes icke. Även den drängpojke, som i Gästrikland varit upphovet och även på andra håll bringat oskyldiga människor till tortyr och kvalfull öde, en del levande i lågorna på bålet, undgick straff. Han sattes in i ett regemente, som sändes ut till Tyskland.

 

 

Urban Hjärne

 

I april 1677 kunde man i kyrkorna hålla tacksägelse för att man, tack vare förnuftiga humana mäns och kvinnors energiska ingripande ”undsluppit trolldomsplågan och satans raseri”.

 

 

Efter avflyttningen från Gefleborg ägnade sig Sparre åt sina gårdar samt anlade Carlströms bruk i Östergötland. Hans grav är i Ekebyborna kyrka, vars större klocka bär ans namn och titlar.

 

 

***

 

Landshövding Carl Sparres andra fru hette Lucia von Minnigerode. Hennes syster var – hovfröken hos änkedrottning Hedvig Eleonora. Detta var kanske anledningen till att då drottningen med sin familj och omgivning rådgjorde om vart den unga prinsessan Juliana, systerdotter till Carl X Gustaf, uppfostrad vid svenska hovet och en gång utsedd till drottning åt Carl XI, skulle placeras efter sin olyckliga och ödesdigra kärleksaffär med – greve Gustaf Lillie, blev landshövdingen och hans maka på Gefleborg utsedda till att ha hand om henne. Schering Rosenhane har i Svea Rikes Konunga- och Rådslängd en uppgift om ”att 1676, då den för ‘la Princesse Julie’, som hon allmänt kallades, så olyckliga händelsen inträffade, förvistes hon däruppå till Gefle slott. I Gefle är ännu hos någon enda minnet efter Förfäder qvar, vilka vetat om en dit förvist Prinsessa”. Att denna uppgift om prinsessans ”förvisning” till Gefleborg var byggd på muntlig tradition torde vara sannolikt. Hovmarskalken Bengt Rosenhane, greve Lillies ungdomsvän, hade varit budbärare mellan de älskande och en annan av släkten Rosenhane var gift med landshövding Sparres dotter, Marta, jämnårig med prinsessan Juliana.

 

 

Lucia von Minnigerode hade trots alla egna plikter tid över för att hjälpa behövande. Hon, liksom hennes make, landshövdingen ingrep behjärtat i händelserna kring häxprocesserna och tog hand om olyckliga, både äldre och yngre kvinnor, som under de ”pinliga förhören”, d. v. s. tortyren, fått sina händer och leder så sträckta och förstörda, att de var oförmögna till något slags arbete. Dessa stackars offer för en vidskeplig, förvriden rättslig och religiös åskådning, fick genom henne skydd, vård och försörjning.

 

 

Tyvärr har inte någon bild av Lucia von Minnigerode blivit funnen. Det ståtliga porträttet av Carl Sparre är målat av Ehrenstrahl.

 

 

 

Carl Larsson Sparre

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website