15 Ivar Nilsson Natt och Dag, del 1 kap XV

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.

 

ÅKE ULFSPARRE(1635-1701).

 

LANDSHÖVDING 1680-1687

 

 

 

IVAR NILSSON var 19 år när hans fader, hovmarskalken Nils Nilsson, gifte om sig och han till styvmor fick Sigrid Wasa, dotter av Erik XIVoch Karin Månsdotter. Drottning Christina d. ä. höll bröllopet på Stockholms slott. Sigrid Wasa hade tidigare i Finland varit gift med Henrik Tott. Några år därefter är Ivar hovjunkare hos den unge kungen Gustaf Adolf och blev mycket använd och nyttig i hans tjänst. Efter en grundlig studietid blev han ansedd som en lärd man, skicklig i latin, både i tal och skrift, och genom sin personlighet och bildning lämplig vid beskickningar till utlandet och en ofta använd introduktör av främmande sändebud. Från denna hans ”charge” finns en målande scen bevarad: ”Fick Ivar Nilsson i uppdrag att föra de anlända ryska Gesanterna upp till audiensen hos drottning Christina, informera dem i hur de skulle göra reverenz, vilka titlar som böra användas vid hälsningarna från ’deras store Herre och Zar’, avtagande sina mössor vid tacksägelsen till Drottningen för stora skänker och traktamente, samt kyssa hennes hand.”

 

 

Sigrid Eriksdotter Wasa

Karin Månsdotter

 

Ivar Nilsson blev hovmarskalk hos Drottning Maria Eleonora, förvaltare av hennes livgeding och 1641 efter dess indragning till kronan, ståthållare och landshövding i Gefleborgs län, som då utgjordes av Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och en tid även Jämtland och Härjedalen.

 

 

De dåliga och otillräckliga vägarna samt gästgiveriernas miserabla skick var uppgifter som den nye landshövdingen fått i arv efter sina föregångare. ”Friskjutsen” fortfor att utgöra en av de tyngsta bördorna för landsbefolkningen. Under en av de många debatterna härom i Rådet yttrade Gabriel Oxenstierna: ”Orsaken till att den icke har avskaffats är att vi vid rådsbordet icke äro ense därom.” Rikskanslern Axel Oxenstierna ansåg att “om blott vi här i Rådet för våra personer och våra tjänare avstå från Friskjutsen, så giver nog den övriga adeln med sig”.

 

 

Bröderna Oxenstierna talade den gången förgäves. Men tre år senare möttes förslaget av större beredvillighet. Man beslöt inrätta flera gästgivaregårdar och en skjutslega bestämdes till ”En mark för milen under vår och höst, samt fem öre under årets övriga månader”. Penningvärdet den tiden var ungefär tio mark för en tunna råg.

 

 

Ivar Nilsson fick uppleva att den segslitna frågan, efter några försöks år, blev löst under hans tid. Friskjutsen var helt avskaffad 1642.

 

Drottning Christina, som år 1644 börjat ta del i regeringens sammanträden, visade stor förståelse för behovet av goda vägar och befallde att skrivelsen från Gefleborgs län skulle bifallas och särskilt ”vägarna av och till städerna förbättras”.

 

 

Gefle härjades 1645 återigen av eldsvåda. Tolv borgare miste då sina hus och all sin egendom. Christina, som en tid därefter ”med sin närvaro hedrade staden”, skänkte dem ”tre års frihet för vad de för sig själva och de sine voro skyldige till H. M: jt och Chronan att utgöra”. Detta fribrev är daterat Gefle den 19 februari 1646.

 

 

Andra delar av länet var hemsökta av missväxt och yttersta nöd. Några rader i ett rådsprotokoll meddelar: ”Tidender från landshövding Ivar Nilsson om att i Jämtland mycket folk dör av hunger. Han förfrågar om han där skulle kunna göra någon åtgärd.” Åtgärden blev upprättandet av ”kornhus” för tider av brist på spannmål till föda och utsäde. Order utgår att ”säden härtill skall tagas från Västerbotten, Hälsingland och Gästrikland, efter säden från dessa orter låter bäst förvara sig”.

 

Till andra olyckor kom infall av “de Norske” i Jämtland. Rådet sänder ilbud till Ivar Nilsson att ”animera allmogen att samlas vid gränsen, gifva de Norske ett larm och komma dem att retirera. Berömma allmogen för deras gambla vaillance (tapperhet) och lova att de skola få vad de kunna oppsnappa.”

 

 

Ivar Nilsson var tydligen lika energisk som snabb i rörelserna. Han sände upp proviant till folket och lät slå upp en ”Skantz” till gränsens värn. Till behövliga rustningar krävdes järn och smide och han fick tillstånd att lova ”frihet från tionden för Ovansjö, för att locka de där boende att upptaga bergverken”.

 

 

En dag på hösten 1649 diskuterades i rådet ”något om den tvisten, som var uppkommen mellan borgmästaren Simon Döpken (Depken) i Gefle och pastor Olaus Christopheri Aurivillius”. Upplästes pastors besvär mot Döpken och befanns ”deras träta var härrörandes af skriftepenningarna”. Herr Fältherren – Jakob de la Gardie – hade hört att ”alla klaga på Döpken, men kunde intet annat importera än att han föraktar predikeembetet”.

 

 

Jakob Pontusson de la Gardie 1583-1652

 

Drottning Christina, som deltog i sammanträdet, yttrade: ”Det refereras att Landshövdingen Ivar Nilsson – en gång hafver talt honom Döpken till, men fått till svar, att han intet hafver att commendera honom. ”Bengt Skytte föreslog att ”landshövdingen och någre opartiske lagläsare där på platsen först rannsakade i ärendet”. H. K. M:jt hade låtit eftersända v. presidenten i hovrätten Johan Gyllenstierna och på riksskattmästarens fråga ”Hvarpå saken beror ?”, svarade Gyllenstierna att det gällde ”Injuriaesaker, det klagades allmänt på borgmästarens insolenti och stora högfärd m. m. Före våren vore intet lätteligen att företaga, emedan där i rätten äre några med partera befryndade.” Gyllenstierna begärde att de sedermera i rätten finge fälla dom i ärendet. Gefleborna tog emellertid saken i egna händer, begärde Döpkens avlägsnande, medan, när fattiga borgare kom till honom de blev ”snubbade och avvisade” och kallades av honom för ”kälkeborgare”. Deras anhållan beviljades. Tvisten mellan borgmästaren och pastorn drog länge ut på tiden. Först 1651 kunde några kommissarier från Svea hovrätt på rådstugan i Gefle stadfästa en förlikning de tvistande parterna emellan.

 

 

Ivar Nilsson bevistade alla riksdagar som höllos mellan 1630 och 1650, men var dessemellan i livlig och mångsidig verksamhet inom länet i tio år, längre än någon landshövding före honom. Enligt 1634 års regeringsform fick en landshövding ej stanna kvar i sin tjänst mer än tre år, såvida ej konungen särskilt förordnade därom. Efter de tre årens förlopp skulle nämligen ”reda och räkenskap” göras. Adeln framställde någon gång begäran om att den, som innehaft ett dylikt ämbete den lagstadgade tiden, ”skulle åt någon annan, som därtill passade, avstå sin plats”.

 

Någon sådan framställning har inte förmärkts under Natt och Dags tid, så det får väl jämte annat, vittna om att han var uppskattad.

 

 

Som hovmarskalk hos Maria Eleonora gifte han sig med hovmästarinnan Christina Posse. Deras dotter Anna fortsatte släktens traditioner och blev nämnda drottnings kammarfröken. De vila samtliga, även sonen, presidenten Arvid Ivarsson Natt och Dag, i familjegraven i Jakobs kyrka i Stockholm.

 

 

Bilden är en teckning efter ett porträtt av okänd konstnär.

 

 

Ivar Nilsson Natt och Dag

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website