Kedickedu, del 09 Stig Vapendragare

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 9.

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

En del bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

STIG VAPENDRAGARE

På Norra Kopparslagargatan 20, huset mitt emot, bodde familjen Anders och Karin Linde på övervåningen. De hade pojkarna Sören, Stig, Bo och Mats i nu fallande åldersordning. Fyra latinmörka grabbar med ursvenskt påbrå från båda hållen. Sören och Bo påminde i sina ansiktsdrag om kvinnotjusaren Tyrone Power i tjurfäktarfilmen Blod och Sand. Stigs utseende däremot förde ens tankar till Martin Ljung. Och Mats hade ännu inte hunnit anta något bestämt drag.

Pappan var anställd vid järnvägen (SJ) i kvalificerad expeditionstjänst. Vid mina besök hos Stig gick pappan alltid tystlåten omkring i tofflor och en brun knäppkofta, som hade sett bättre dagar. Han skötte med omsorg kakelugnsbrasan och stängde dragspjället innan glöden falnat. Jag trodde att han med det farliga koloset skulle ta kål på hela familjen, och mig också.

Karin var en rakryggad, lättpratad och ögonglimtad hemmafru, som tog sig an sina söner med största mildhet och tolerans. Hon och min mamma fann varandra allteftersom, och de syntes trivas ihop vid sina små träffar. Jag är lite förvånad över det. Mamma hade ju ett högst eget synsätt på det mänskliga och världsliga än vad folk i gemen hade. Jag tänker särskilt på hennes baptistiska och absolut ensidiga uppfattning i religionsfrågor och vardagsmoral. Familjen Linde visste väl knappt var Immanuelskyrkan låg. Kanske var det barnen som först gav upphov till kontakten, och sen blev det en vidare bekantskap som de båda mammorna mådde bra av. Dom skröt väl båda över de sina. Kan tänkas.

Stig, född 1928, blev den som jag kom att lära känna bäst.

Sen jag lämnat Högre Folkskolan 1941 var Börje Melinder fortfarande min förtrogne. Men vid den här tiden blev jag också närmare bekant med Stig. Han bodde ju inpå husknuten. Börje bodde längre bort, på Södra Centralgatan.

Det dröjde ett tag efter vår inflyttning på Kopparslagargatan 19, innan vi upptäckte varandra. Stig var två år yngre än jag. Han gick även han i Högre folkskolan, men det var två år efter mig. Det som förde oss samman var inte bara att vi var nära grannar. Det var nog kanske ett begynnande gemensamt intresse för flickor också… Jo, så var det säkert.

Stig 16 år

Stig fick jobb hos Lidholms Herrekipering, ”Norrlands största herrekipering”, en firma som jag kände bra till genom att jag själv jobbat där under skolferier. Stig fick biträda chefen på dekorationsateljén och vara klädd i vit arbetsrock. Det skilde honom från vanliga butiksknoddar, och han tog till sig ett mallighetspoäng extra för det.

Stigs äldre bror, Sören, hade redan ett skyltande arbete, men jag vet inte klart i vilket företag det var. Han for med tåget varje dag till Sandviken. En dag blev han i brådskan påkörd av tåget vid centralstationen och skadade sig allvarligt, så att han under en lång tid gick omkring med ett stelt ben. Senare kom han till Uppsala som dekoratör på Söderbergs Herrekipering . Sören blev med tiden tack vare sina skapande talanger engagerad av Sveriges Radio, där han fick komponera dess första julkalender. Samt gifta sig med en av Radions musikproducenter och programmakare, Berit Berling.

Stigs yngre bror Bo (1933 – 1970) visade tidigt ett intresse för musik. Han kom då och då in till oss i nummer 19, gick tyst och ordlös genom köket, där Mamma höll på med sitt, och in i min kammare. Där hakade han sammanbitet ner fiolen från väggen och prövade instrumentet med några stråkdrag och enkla melodier. Så gick han ut igen. Utan att ha fällt ett enda ord.

Men Bosse kunde vara mycket lättsam. Han förklarade en gång för mig att lort och skit egentligen bara skulle ses som en samling oförargliga små, små partiklar. Som man alltså inte behövde gräma sig över. Han tog för vana att vetgirigt fråga mig om kompositörer. Jag började då låna litteratur på stadsbiblioteket åt honom om de stora mästarna.

Bosse hade turen att bo i samma hus som PianoWahlberg. På Wahlbergs pianon fick han börja öva fritt. (Se kapitlet Norra Kopparslagargatan, avsnittet om gatans östra sida.)

När Bosse började sin pianotrevande bana, kanske var han 13 år, så tecknade han ner ett och annan mindre opus, bland annat en romans och en liten vaggvisa . Bosse prövade de här kompositionerna med Wasti, som fick spela fiolstämman.

 

Bo Linde 1955

Dessa 2 bilagor är insatta av Webbmaster.

 

Bosse kom in vid Musikhögskolan i Stockholm, visade snabbt sin begåvning och blev en seriös tonsättare av rang, därtill pianist. Han rosades av musikkritikerna som en nydanare.

För Bosse hade det sin betydelse, att hans svägerska Berit Berling, som var en tongivande programproducent på Sveriges Radio, kunde göra hans verk kända i en takt och omfattning som kanske annars inte skulle ha kommit honom till del. Bosse, som hade gift sig med en gävleflicka, återvände sedermera till Gävle. Han verkade då huvudsakligen som musikkritiker. Om Bo Linde finns en artikel i Nationalencyklopedin.

Den yngsta brodern, Mats, gick klädd i kortbyxor. Mera minns jag inte av denne minsting. Han fick som vuxen sin utkomst vid Gefle Dagblad som fotograf. Han tycks en tid även ha varit verksam vid Gävle Galvan AB, inte under dess ursprungliga adress nere vid hamnen utan på ett nytt ställe. Företaget befann sig i en omkonstruktion. Mats dog liksom Bo tidigt. Det viskades om alkoholproblem.

Stig och jag kom att träffas allt oftare. Han blev en broderlig kompis och vapendragare. Stig blev betagen i en flicka som hette Vera. De gifte sig efter ett antal turer och om och men. De hade dessförinnan redan begåvat sig med en dotter. Det var en svår tid för dom båda, och särskilt för Vera som inte var äldre än knappt 15 år. Hon förpassades av sina medelklassföräldrar till en undanskymd ort i Hälsingland för att föda deras Eva. Det föregicks av en på den tiden bruklig annons av typen ”Obemärkt flicka söker….”. Men de ungas familjesituation ordnade med tiden upp sig till det allra bästa.

Stig och Vera bosatte sig så småningom i Göteborg, där Stig blev ”Vice President” i ett av Volvokoncernens dotterbolag. Vera utbildade sig och registrerade sig som egen småföretagare i gymbranschen, inspirerad av Susanne Lanefelt Kniiips pannband och taktfasta benstamp i Sveriges TV.

När jag en gång hälsade på hos Vera och Stig i Göteborg, visade dom mig ett album, där Eva ståtade på ett amerikansk foto tillsammans med president George Bush Sr. Eva var då sekreterare hos en dollarstinn kongressledamot.

 

Mer om Bo Linde.

 

Bilden framsökt och inlagd av Webbmaster.

 

 

Cafe Solglimten

Stig och jag gick under den första tiden gärna till Stadsträdgården och Café Solglimtens uteservering, där vi hos Gun och hennes mamma beställde kaffe eller mjölk – i regel mjölk – till smaskiga smörgåsar med räkor och legymsallad. Vi satt under parasoll i den lummiga sommargrönskan och beklagade oss för varandra över våra flickors obeständighet. Själv hade jag också träffat en flicka (sedermera min hustru), och hon var lika nyckfull och svajig som Vera. Tyckte vi, inflammerade i själen och till och från en aning försmådda. Stig och jag var helt samstämmiga om flickors opålitliga natur.

 

Foto: Åke Nylén Café Solglimten 1965.

Kompletterande bild inlagd av Webbmaster.

 

Glass i parti och minut

En solig och varm eftermiddag när jag var ledig och strosade omkring i stans centrum fick jag en snilleblixt. Jag kom på ett fiffigt sätt att förvärva glass. Från ett stort lass.

Under mitt första jobb efter skolan, i Konsums varuhus på Norra Kungsgatan, hade jag sett hur Konsums restaurang i huset dagligen tog emot glassleveranser. Glasschauffören brukade ställa sina lådor i en sidoentré på Kungsgatan, där det hängde ett skyltskåp inne i entrén. Den här varma dagen kom jag att gå genom varuhuset. Jag såg då hur glasschauffören ställde av ett parti glasskartonger i sidoentrén. Inom kort skulle det komma någon ner från restaurangen en trappa upp och dra in kartongerna i hissen och köra upp. När jag passerade kartonghögen, sköt jag med foten in en av de snörförsedda förpackningarna under det utskjutande skyltskåpet, som hängde en bra bit ner på väggen. Där skulle ingen restaurangarbetare med trött eftermiddagsblick kunna se kartongen.

Konsums varuhus

 

Kompletterande bild inlagd av Webbmaster.

 

Jag gick hem till Stig och varskodde honom om vad som kunde tänkas bli ett fritt och stort erbjudande.

I skymningen gick vi över till varuhuset. Den här delen av entrén var öppen, även när själva varuhuset var stängt för dagen. Inga glasslådor på golvet. Den trötte restaurangarbetaren hade varit där och hämtat partiet. Visst. Vi bockade oss in under skyltskåpet. Mycket riktigt. Vi stirrade på vårt nyförvärvade kap.

Jag ryckte till mig förpackningen. Som i snöret visade sig vara fyra mindre kartonger. Stig och jag bubbade växelvis den inte helt lätta förpackningen till en avlägsen park uppåt Villastan och ställde den i ett tätt buskage.

På något sätt, det vete fåglarna hur, råkade vi på Kungsbäcksvägen få syn på en av mina flickbekanta, som jag lärt känna genom min kompis Börje Melinder, den eldblonda Ulla Nielsen. Hon tänkte gå till sin läroverkskompis Ulla Engman på Brunnsgatan. Ulla Nielsen var dotter till en regementskapten på Kungsbäck. Hon brukade alltid vara med när vi var ett gäng som träffades hos den föräldrafria Cissi och lekte ”Byta hustru”. I mörkret.

Ulla slöt sig genast och utan kommentarer till vår expedition. Hon var den rejäla och orädda typen. Vi gick till buskaget. Där fick Ulla två kartonger. Det kändes att glassen hade börjat mjukna så smått. Ulla med sin vänliga och något satta figur kutade iväg med kartongerna, och vi såg henne i skymningen smälta bort mot kaptenshemmet på Kungsbäck. Där skulle hennes minsta syster, Lillan, säkert välkomna henne. Femåriga Lillan hade en gång fått en docka av mig och som min mamma sytt kläderna till!

Stig och jag tog oss an det kvarvarande glasspartiet med vaniljsmak. Vi slafsade och frossade ohejdat. Vi orkade inte med allt. Stans parkarbetare fick sig nog en funderare, när de senare stötte på det blaskiga kartongmaterialet i buskaget.

 

TaylorReid-blazern

Det var inte bara jag som stod för de kreativa idéerna. Stig var en lika god kålsupare han. Det var oftast hugskott och tillfälligheter som ledde till våra stordåd. Man ibland låg det en genomtänkt plan i botten.

När jag beklagade mig över att jag inte hade någon särskild sommarkavaj, en sån där tunn som kändes lätt och skön i värmen, dök Stig upp efter ett kort tag med världens plagg i ett paket. En sportig engelsk blazer i beige och brunt, sydd i smårutig tweed från Reid & Taylor Ltd i London. Den var förstärkt under armbågarna med ett par bruna skinnlappar. Kanonhäftigt (fast uttrycket fanns inte vid den här tiden). Det var bara den engelska jakthatten och mässingsprydda hagelbössan som fattades.

Jag tvekade inte att ta emot gåvan. Stig i den vita rocken på Lidholms förfogade ju över alla möjliga kläder och accessoarer för sina bestyr i Lidholms stora skyltfönster. Det här var en sån där dekorationsgrej, som kunde skyfflas lite hit och dit för att bli betittad. Och sen hade den gjort sitt. Ville jag tro.

Den snitsiga blazern stärkte min självbild. Stig var allt en bussig kompis.

Efter några dagar kom Stig in där jag satt vid skrivbordet i kammaren. Han var dämpad och ville nu säga, att det nog var bäst att Tayloreidblazern blev tillbakahängd på sin ursprungliga plats. Den hörde egentligen hemma på Lidholms konfektionsavdelning. Direktörsassistent Bertil Lidholm, som genom sin inköpsposition hade en osviklig kännedom om de exklusivare kollektionerna, hade med oro saknat sommarens juvel, som fanns i bara ett exemplar. Och försäljningsregistreringen från firmans kassa visade ingen avyttring av objektet.

Direktörsassistenten hade tittat forskande på den unge dekoratören i dekorationsfläckig rock och sagt sig ha sett dennes kamrat, Dick Svensson, promenera på Drottninggatan med en fiolväska under armen. Och med en blazer, som var förvånansvärt lik den saknade på konfektionsavdelningen. Hade månne Stig någonting att säga som kunde kasta ljus över den här märkligheten? Nej, det hade inte Stig. Inte ett dyft.

Stig kunde vara mycket tacksam för att jag tidigt under min uppväxt lärt mig av Pappa att sköta mina kläder oklanderligt. Aldrig någonsin hänga en kavaj på en krok. Bara på galge. Och inte knäppa igen den. Pappa sa en gång att jag hade kläder ovanligt länge. Och då menade han också i gott skick. Lärdomen håller än i dag.

 

Det rullande lånet

Jag kan ta ett exempel till på Stigs och mina kreativa idéer. Den här gången gäller det en större och hårdare vara än en mjuk sommarblazer. Det rör sig om en bil. En svart bil. Med svarta kolbitar.

Jag jobbade på oljebolaget Gulfs krigstidsdecimerade kontor vid bensinstationen i hörnet av Södra Kungsgatan och Kaserngatan. Det var världskrig och gengasdrift. Gulf hade några bilar i träda. En var en transportbil för leverans av bensin. Den stod avställd inne på Gulfstationen. Den skulle nu förflyttas till Gulfs oljedepå ute vid Fredriksskans. I stället skulle det komma en av Gulfs personbilar, som stod avställd i något av de andra distrikten. Den bilen hade nu utrustats med gengasaggregat på kylaren och skulle få nytt liv. Bilen skulle användas för rekognoseringsresor i omgivningarna. Man ville finna ut var Gulf skulle lägga de nya stationerna, sa de höga cheferna i Stockholm.

Det var på våren 1944, och krigsslutet var nära. Den nyutrustade bilen stod en dag i stationshallen. Det var en åldrig svart Austin, hög i tak och med engelskt stuk. Ingen lång limousine direkt, men klart direktionsanpassad.

Kontorets nyrekryterade chef, Uno Walldén, skulle ansvara för bilen. Jag brukade hjälpa honom inne på stationen med kolsäckarnaoch fylla på i burken där framme på kylaren utan att bli alltför nersolkad. Det såg magnifikt ut, när Walldén seglade ut genom stationsporten för att göra provturer på stan.

Det var söndag förmiddag. Det var helgdämpat hemma på nitton. Pappa stod framför den stora skräddarspegeln och ordnade sin vita stärkkrage och slips för promenaden med spatserkäpp till Immanuelskyrkan. Mamma bökade med spiskroken i vedspisen. Efter en stund skulle hon komma efter på cykel. Så var det alltid på söndagar. Det var tyst på gatan. Jag gick upp till Stig. Han satt där purken i rummet åt gatan och knäppte melodifattigt på gitarrsträngarna som han brukade, när han inte visste vad han egentligen ville spela. Vera hade varit stingslig på lördagskvällen. Vi jämrade oss tillsammans över den trista söndan.

Jag berättade för Stig om den nygamla bilen på jobbet. Med gengas. Vi kunde väl cykla upp till macken. Och spenka? Eftersom André Segovia ändå inte ville infinna sig på strängarna, så kunde vi väl dé då, tyckte Stig.

Stationen var stängd. Det fanns inget som hette söndagsöppet, för det fanns ytterst få bilar i gång under bensinransoneringen. Jag visade in Stig i hallen. Snygg sak, sa Stig. Jag vet faktiskt hur man startar, sa jag. Demonstrerade för Stig ett lyft med locket och kastade ner ett öga i den kolsvarta grytan. Jag öppnade hallporten. Vred sen på fläkten till kolaggregatet, tog fram en gengaständsticka, tände på och släppte ner. Jag pekade åt Stig att hålla utkik utanför. Ett tramp på självstarten och raskt över med foten till gaspedalen. Lite mixtrande med växelspaken i friläge och alla andra engelska lägen. Kopplingspedalen fanns där. Ett försiktigt drag med foten och den nygamla aristokraten rullade långsamt ut genom hallporten. Jag steg ur och drog igen porten. ”Du Stig, du kan sätta dej på en gång vid ratten. Jag ska visa dej”.

Stig satte sig i andäktigt. Vi kom med olika fotrörelser och spakvrickningar igång. Väl ute på Kungsgatan ställde vi nosen mot söder, ut ur stan. Inåt stan vågade vi inte. Stig hade inte så svårt att manövrera, även om det inte precis var rätt växel som låg i. Bilens plats på körbanan fanns det också en del att säga om. Men framåt gick det. Och farten ökades allteftersom Stig kände sig kaxig. Han såg mycket nöjd ut när vi gled fram vid Tobaksmonopolet.

Men vá nu då? Titta! Titta där? Det är inte klokt, det är ju Vera och hennes mamma på sina cyklar! Vad gör man? Hukar sig? Naturligtvis inte. Man vevar ner vindrutan och vinkar. Häftigt och överdrivet. Vilken tajming. Vera reste sig på cykeln och lät den gå av sin egen kraft som hon ofta sågs göra när hon var ute på stan och rullade fram på Nygatan mot Telegrafverket, där hennes mamma arbetade. Vera blängde storögt och skärrat efter bilen och jag såg henne vingla hit och dit. Stigs brungröna ögon glittrade. Vilken upplevelse! Vi fortsatte genom Hemlingby och över Järstabackarna. Så småningom var vi i Furuvik, en hel mil bort.

Nu fick det räcka, det var lagom att vända. Vi hade inte mer än svängt om vid Furuviks bensinmack med Gulfemblemet på taket, förrän motorn oväntat la av. Det var nu i alla fall min tur att sitta vid ratten, och det här avbrottet skulle jag nog fixa till.

Vi bytte plats. Ett startförsök. Men det ville sig inte. Jag ilsknade till och satte foten på startpedalen igen och igen och igen. Det är så den okunnige föraren gör när han inte vet vad han ska göra. Startsurret lät allt svagare. Vá i …(tur att inte Mamma var med). Fast då hade jag förstås inte sagt så där. Över huvudtaget inte varit i bilen. Alltid Mamma.

Vi stod några meter från Gulfmacken. Den ägdes av Gösta Olsson, som gjorde affärer med Gulf. Jag kände honom ganska väl från hans många besök på kontoret. Jag gick nu in i huset bredvid. Olsson var hemma. Vilken tur. ”Jo, dé är så att…”. Olsson följde med ut till bilen, lyfte på aggregatlocket och stirrade långt ner i djupet. ”Men det finns ju inget bränsle i”, sa Olsson. Två häpna och dumma nunor. Olsson gick tillbaka och hämtade en säck kol inne på sin mack, en säck från ett stort parti som han tidigare hämtat på min egen Gulfstation. Några pengar hade varken jag eller Stig. Det ordnar sig, sa Olsson.

Nu fick bilen liv. Stig och jag kunde lättade vända tillbaka mot stan med mig som förare. Det hade börjat regna. Stig letade på knappen till vindrutetorkaren. Min körstil var inte sämre än Stigs. Men stämningen var inte så uppsluppen som när vi mötte Vera vid Monopolet.

På måndagen satt jag på min läderslitna kontorsstol och slet med alla lakansbreda Gulfrapporter som tillsammans med allsköns allegat skulle sändas in till Citypalatset i Stockholm. Mellan rapporterna letade jag på ett okonventionellt sätt ihop ett stort antal inköpskuponger på motorolja. Det var kristidsransonering, och oljekuponger var mycket begärliga. Furuviksräddare Olsson måste ju belönas.

Den pensionsmässige föreståndaren ute i hallen på stationen stack in sitt vegamössprydda huvud och sa att han nu hade tvättat av den skitiga bilen i hallen. Ville väl liksom visa sin pliktkänsla för nye chefen. Kontorsföreståndare Uno Walldén, lutad över ritningarna till det nya kontoret, tittade förvånat upp; ”Skitig?” Den var ju skinande ren i lördags. Tänkte han.

Efter en vecka fick Walldén telefonbesked från huvudkontoret i Stockholm, att högste chefen, direktör Dahlborn, inom ett par dagar skulle komma med tåget till Gävle tillsammans med Gulfskräcken, den fruktade advokat Melin. De skulle hämtas vid stationen, och Wallden skulle sen skjutsa dom med tjänstebilen uppåt Falun. De ville på olika platser undersöka förutsättningarna för nyetableringar, när freden nu stod för dörren.

Skönt. Det blev några självständiga dagar för mig på kontoret. Jag kämpade bland oljefatsnotorna till fiskargubbarna ute på Norrlandet. Alltid var något tomfat på oförklarlig drift. Jag checkade av mot korten i lådan med det handskrivna bensinfatskartoteket. Fick det slutligen att stämma. Det gällde bara att använda någon högst personlig räknemetod med åtföljande korrigering, så gick det ihop.

När Walldén efter några dagars chaufförsuppdrag återkom till rutinerna var han fylld av delikata detaljer från Dalaresan. Han berättade gärna för dom som ville lyssna. En direktionsresa i det somnade distriktet var inte en vardagshändelse minsann.

Advokat Melin i det mjuka baksätet hade svurit och skrikit: ”Kör över dom jävlarna!” Ekipaget hade hindrats av en bråte vimsiga kor på Leksandsvägen. Men det hade minsann inte bara varit såna där skojiga saker. Bilen hade till exempel krånglat i Rättvik, tuggat sig framåt och haft sig. Det illustra sällskapet hade måst stanna på hotellet en dag längre än nödvändigt, därför att bilen måste in på verkstad.

De höga potentaterna från Citypalatset i Stockholm hade levt rövare och varit förskräckligt rastlösa och irriterade. Deras tid var dyrbar. Men vá var det för fel på bilen då? Jo, sa Walldén, munstycket i burken var utbränt. Totalförbrukat helt enkelt. Något som normalt bara borde kunna hända med ett nytt munstycke om man varit slarvig med burken, inte fyllt på kol i tid eller nåt liknande. Hade mekanikern på verkstan sagt. Något som Wallden inte kunde förstå. Han, som hade kollat och kollat, rivit ner säckar från biltaket och fyllt på så ordentligt under hela vägen …

(forts, i Del 10).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website