Kedickedu, del 08 Juletid

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 8.

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

En del bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

JULETID

Advent och Lucia

Vi hade ljus till advent, både små och stora. De tändes sparsamt och fick stå kvar i förkrympt skick över luciafirandet och julen och fram till tjugondagknut.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

När Billy gick i skolan på Brynäs gjorde han en liten röd ljusstake i slöjden. Den var låg och hade fyra hål för små julgransljus. På jularna efter Billys frånfälle ställde Mamma alltid ljusstaken vid den stora spegeln i salen. Den finns numera hos Wasti.

Under luciatid drack vi kaffe med lussekatter, ibland hembakta med saffran och någon gång köpta i mera blek modell. Vid lussebaket, till vilket Mamma gav klarsignal, var Wasti och Nita flitiga.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Dom bakade även pepparkakor och andra kakor. Wasti brukade ha ett förklä på sig och en snibb på huvudet för att understryka sin hushållskunnighet, en utstyrsel som hon skaffat sig då hon gick i skolköket. För pepparkakorna hade flickorna plåtformar, med vilka de tryckte ut gubbar, gummor, grisar och andra figurer. Dom gjordes tjocka och blev av gräddningen knaggliga. Men goda var dom. Och rejäla. Systrarna gjorde också havreformar. Det var för övrigt en åretruntkaka. Man kunde fylla kakan med sylt och vispad grädde. Jag såg många gånger hur Mamma efter gräddningen stod vid köksbordet och försökte att försiktigt knacka den ovala plåtformen mot bordsskivan för att få ut den färdiggräddade drömmen. Ut kom ofta en sargad eller helt smulig kaka. Mamma stönade och muttrade harmset. Det var ju inte så roligt att traktera gäster med trasiga kakor, men hon reparerade dem till bjudningsbart skick genom olika smetknep.

Det ordnades luciatåg i skolan. I kapitlet om Brynäs har jag uppehållit mig vid ett sånt evenemang där Wasti var med, eller inte fick vara med. (Se avsnittet Wasti trakasseras). I Immanuelskyrkan var det förstås luciatillställningar, men där var jag inte med annat än då de förekom i söndagsskolan. Särskilt högtidligt var det att gå ut på stan och se det offentliga luciatåget. Ett år, 1945, engagerade vi oss alldeles särskilt i luciatåget. En av Wastis väninnor, Brita Malmgren, hade blivit vald till stans lucia. Luciakröningen av Brita var den första efter krigsslutet.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Jularna

Under Brynästiden blev vi redan i november på olika sätt påminda om att julen närmade sig, inte minst i skolan genom förberedelserna till advent och lucia men också genom affärsmännens tidiga annonser och fönsterskyltningar, som kulminerade i lilla och stora skyltsöndagen. Det skapade en förväntan, som tilltog allteftersom juldagarna närmade sig. Vi syskon tänkte inte bara på julevenemangen i stort utan också, och kanske i än högre grad, på de kära julklapparna. Vi skulle få, men vi skulle också ge. Givandet var blygsamt i tidig ålder men utökades allteftersom vi växte och kunde skaffa oss egna slantar.

“Skyltsöndagen var ju stor begivenhet. Fanns det stora och lilla? Då måste man ju ut på stan. Särskilt spännande var om något rörligt fanns i fönstren, ex vis elektriskt tåg eller om riktiga tomtar gick omkring. Denna dag åt jag förresten årets enda varmkorv utomhus. Så småningom blev det väl vid något mer tillfälle. Något år minns jag också att man fick åka på slädtur en sväng.” (Nita)

Julförberedelser i form av pynt i hemmet var självklart. Pappa och jag var inga påskyndare. Vi visste att det där med julen, det ordnade Mamma och flickorna. Storstädning? Det blev en städsväng utöver det vanliga. Mamma och Wasti brukade sätta igång, medan Nita finurligt såg till att hon absolut behövdes på annat håll. På andra adresser alltså. Wasti noterar i sin dagbok den 21 december 1942: “Julstädar med Olga, håller på till ½10.”

Maträtter av olika slag lagades till i förväg. Wasti fortsätter i sin dagbok: “I morgon ska vi baka bullar och laga julmat. Det är lite roligare än att städa köket.”

Julkortskulle sändas till nära och kära. I början var det i stort sett bara till Mammas släktingar, barndomsvänner och hennes nya bekantingar. Dom var många. Varifrån Mamma hämtade adresserna tänkte jag aldrig på. För hågkomst vid födelsedagar hade hon en sliten bok med röda kartongpärmar. I den hade Mamma skrivit in sin ungdoms alla vänner och deras adresser. Den var väl använd, för många blad hade lossnat i den.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Pappa bidrog inte med någon julkortsadress. Han hade ingen egen person att skicka kort till. Han hade från unga år dragit genom landskap utan att ha etablerat någon bestående kontakt vare sig med beväringskompisar, skräddargesäller, mästare eller minnesvärda damer. Hans luffarår fram till erövringen av Olga i Örbyhus Syfabrik i början av 20-talet var som blanka kort. Pappa berättade högst sällan om sitt förflutna. Och vi frågade nästan aldrig om hans barndom och krokiga resor. Men en och annan gång, medan han stod vid presshästen och tryckte med järnet, kunde han lätta på förlåten. ”Sé, när jag hade en tolvskilling, brukade jag köpa bröd åt Mor.”

Så småningom utökade vi syskon de ursprungliga julkortsadresserna med adresser till egna vänner och bekanta. Hur det var med frimärksutgifterna i början vill jag låta vara osagt. Till familjeadresserna som Mamma svarade för skrevs alltid i förekommande fall familjefaderns namn samt “med familj”, fast det oftast var hustrun som var den egentliga kontakten. Vi barn reagerade inte på detta. Tiden visste inget annat. Jämställdhetsdebatten var inte ens i sin linda.

Jag hade i och med mitt inträde i förvärvslivet, särskilt jobbet hos Gävle Gavlaniseringsfabrik, fått insikter i “vården av det egna varumärket”. Företaget gjorde olika slags julmarkeringar och hälsningar till sina kunder. Kort med fint tryck och en förbindlig fras som slutade med ett tack ”för årets angenäma affärsförbindelser”. Jag kände mig av det här stimulerad att skaffa egna julkort med mitt namn på. I tryck. Beställningen gjorde jag hos Hedins Pappershandel vid Centralplan. Där var jag känd, för där inhandlade Galvaniseringsfabriken sina kontorsutensilier.

Nu var jag en fin person. Med eget tryck. Korten postades iväg i små kuvert till bekanta lite varstans, de flesta i Gävle. Skolkamraterna skulle nu få veta minsann. Särskilt ville jag imponera på min senaste lärare, Arne Linander i Högre Folkskolan. Så han begåvades med ett kort med tillönskan om en God jul och ett Gott nytt år. Med mitt tryckta namn på. Vid den tiden hade jag fortfarande mitt fädernenamn: Dick Svensson.

Men vad ville jag säga med trycket? Skryta med att jag hade så många kontakter så att jag inte hann med att skriva för hand? Men effekten blev snarast att ingen kände sig personligt ihågkommen. Det var då det. Så man var!

Bland julprydnader intog granen självklart hedersplatsen. Vi hämtade granen från olika ställen, beroende av var vi bodde. I Mammas och Pappas värld skulle man inte behöva betala för en gran. I Hemlingby klev vi ut i skogen och yxade ner en gran efter mörkrets inbrott. När Mamma och jag gick i Hemlingbyskogarna på höstarna och plockade lingon “endes kraftlinjen”, brukade Mamma stanna till här och var och konstatera högt, att “det här blir en fin gran till jul”. Hon menade, att den här tar vi till jul. Om vi sen vid julen hittade just den granen eller om vi tog en annan, det är annan femma.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Granen skulle alltid stå i salen. I tidiga år och fram till tiden på Kopparslagargatan hade vi levande ljus i granen. Det var vackert, men oj så riskabelt. Ljusen hängde på sniskan och droppade ner på golvet. Vaksamheten var inte tillräcklig. Alla hade ansvaret. Vilket betydde att ingen kände sig ansvarig. ”Skulle bara gå ut i köket en sekund…” Men det blev naturligtvis längre stund än tänkt. Underligt att det aldrig blev någon eldsvåda. Det var många gånger som vi kom tillbaka till den tända granen i högkritiska ögonblick. Usch! Under senare år, när Wasti och Rune kom hem med sina barn, skaffade vi elektriska ljus till granen. Och blev bekymmersfria. Nästan. För det trasslade även med det elektriska. Överbelastning på nätet och uråldriga ledningar. Men brandfaran blev i alla fall mindre.

Som de flesta andra familjer hade vi en stor kartonglådamed julpynt. Den släpade vi med oss i alla flyttar. Överst i lådan låg påsen med tomtemasken, ett rödmurkligt ansikte. I tidiga år, åtminstone på Första tretton på Brynäs, fanns det en lång slinga med små färggranna flaggor, som var från “alla” jordens länder. Flaggslingan löpte runt granen, från topp till fot. Man kunde läsa ländernas namn och lära sig. Med åren ersattes den globala dekorationen av ett trist band med bara svenska flaggor, som inte gav mig några utblickande tankar.

 

Bilderna är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

Vi plockade upp glitterband samt en stor och gulnad ängel som hade sin självklara plats i granens topp. Och så var det sköra glaskulor, som decimerades varje jul. Långa pappersgirlanger drogs också fram ur kartongen och hängdes i taket. Det var två grön- och gulflammiga svep som skulle sträcka sig i kors över salen. Sista minnet av dom är från Hantverkargatan. Två pappersbonader hade vi. Den ena kände vi igen som “Julefrid vid hemmets härd”. Dess plats var i köket. Den finns numera hos Wasti.

 

Julefrid vid hemmets härd.

Bilden som är autentisk är framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Ytterligare en pappersbonad rullades ut, och den skulle hänga i salen. Den visade De Tre vise männen, som sågs stå vid Jesus i krubban. Jag hade med en blyertspenna tagit mig friheten att sätta på Maria ett par glasögon, ett så kallat skämt. Men vaksamma Nita påpekade det pietetslösa brottet. På en ask, som en av de vise bar i sin hand, hade jag lika fånigt präntat “hemslöjd”. Vá var det för barnsliga böjelser jag roade mig med?

En julgransfot av trä var ständig följeslagare. Den hörde till de robusta saker som bara slängdes upp på flyttlassen. Två bräder i kors med ett hål i. Det var ett joxigt passningsarbete varje jul med såg, yxa och morakniv tills granen äntligen stod fast i hålet. Längre fram blev träfoten, jag tror det var först på Kopparslagargatan, ersatt av en modern variant av grönmålad plåt. Tacksam för friskt vatten var den, om någon kom ihåg det.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Av granen och grannlåten i lådan blev det en lysande dekoration. Alltför grällig, tyckte jag med åldern. När vi bodde på Brynäs fick jag upp ögonen för att man faktiskt kunde smycka granen på ett annat sätt än med pråliga saker. Mera värdigt och estetiskt alltså. Vår hyresvärdinna, Helma Arnmark, hade en gran som praktiskt taget bara hade vita prydnader.

 

Bilderna är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

Jag granskade den med stilla förundran. Utöver ljus hade tant Arnmark bara glitter och vadd. Så gott som. Det var säkert hennes konstnärlige son Sven som gav idé till den här anspråkslösa och strama skönheten. Sven var blomsterdekoratör i Ohlsons blomsterhandel på Nygatan, och Mamma visste berätta “att Sven fick åka till slottet i Stockholm och dekorera”. Så jag började väl ge till känna att vi hade alldeles för många och bjäfsiga saker i vår gran. Det till och med hängde röda äpplen i den. Och papperskonfekt. Och små hjärtformade pappersväskor med karameller och nötter i. Och…. Det var särskilt under den första tiden på Kopparslagargatan som jag försökte påvisa för Mamma vilken stillös gran vi hade. När jag sen blev “Stockholmare” och kom hem på jularna hade jag dock resignerat och tyckte i ett drag att det inte spelade någon roll hur granen såg ut. Det var nog bra med en proppad och glad gran i alla fall… Och för Richard och Stina i Dalarna, som med Wasti och Rune kom till mormor och morfar på julen, kunde det väl vara trevligt med fantasieggande grannlåt.

I köket hängde Wasti upp en slingrande reva grön lummer över den vita skomakarlampan.

 

SöndagsPetterssons

Julaftnarna firade vi för oss själva, åtminstone under de tidigaste åren. Men ett och annat undantag skulle komma. En gång under senare år hade Wasti helt hastigt bjudit in en väninna på julaftonskvällen. Wasti tyckte synd om henne, en arbetskamrat på Telegrafverket. Väninnan, som var ensam, var i tjänst till sena kvällen. Sen kom hon över till oss. Det rubbade inte nämnvärt våra mönster, och jag kände mig inte störd av hennes närvaro. Antagligen hade vi då redan avverkat större delen av ritualerna. En annan jul bjöds gårdskarlen Nilsson-Sporrong in (efterträdare till gårdskarlen Eriksson) “för att han skulle slippa sitta ensam”.

En av våra trogna sällskapsfamiljer i det allmänna umgänget var Axel och Ruth Pettersson med sina två barn. Ruth var en kärv, rekorderlig och familjebestämmande människa. Axel, av följsam modell, arbetade på en mindre cykelfabrik vid Södra Centralgatan som var agent för Monark. I äktenskapet föddes 1934 dottern Maj Britt. De hade även en något äldre pojke, Kurt, som var adopterad.

Våra familjer träffades vid varje jul, på Annandagen eller någon av mellandagarna. Familjen Pettersson brukade för övrigt komma hem till oss på söndagarna på en kopp kaffe efter gudstjänsten i Immanuelskyrkan. Det var i kyrkan som Mamma brukade passa på att göra inbjudan; “Följ med hem på en kopp kaffe”. Ibland bjöds familjen hem på kvällen. Och omvänt var vi hem till dom. I de tidigaste åren var jag med på bjudningarna hos Petterssons, men mitt deltagande tynade av. Jag kände mig inte så delaktig, eftersom jag inte deltog i Immanuelskyrkans liv. Dessutom upptäckte jag att det breda sällskapet inte imponerades och spann vidare på mina mycket vida synpunkter på världens gång och utveckling. Och då tröttnade jag.

Rut dog. Efter en tid gifte Axel om sig med Minnie, som inte var helt purung. Hon var hämtad ur kyrkokretsen.

Sonen Kurt betraktades som besvärlig av den nära omgivningen, inte minst i Immanuelskyrkan och dess ungdomsförening. Han var en odåga. I dag skulle han ha etiketterats med mer psykologiska och medicinska termer. För övrigt hade Kurt ett utseende, som signalerade att han i framtiden knappast skulle komma att bli en svärmorsdröm. Han tittade osymmetriskt i november och lät glasögonen guppa osäkert på näsan.

Till Immanuelskyrkan engagerades en ung pastorsadept från Betelseminariet för att vitalisera ungdomsverksamheten och sig själv. Den unge pastorn var fylld av andlig och självsäker kraft. En kväll var han hemma hos oss i salen tillsammans med en massa ungdomar som Wasti och Mamma dragit ihop. Vid uppbrottet tog framtidspastorn kommandot för att å allas vägnar tacka ”detta gästfria hus”. Jag lyssnade inifrån min kammare, som stod med öppen dörr. Den lovande pastorn tackade dock i högre grad Herren i sfärerna högst upp. Tacksägelserna var mycket känslosamt prisande och tveklöst i klass med missionären Aron Anderssons (se kapitel Brynäs, Immanuelskyrkan).

Det unga pastorsämnet anmälde en dag att han vid ett ungdomsmöte i Immanuelskyrka blivit bestulen på sin plånbok, i ungdomslokalen eller dess kapputrymmen. Det var många sedlar i plånboken och dess ägare hade det inte för fett. Det blev ett kackalorum i församlingen. En stöld i helgedomen! Pratet gick på kafferepen och i kyrkan. Vem bland kyrkans ungdomar kunde vara så låg? Tja… Kurt Pettersson hade ju varit med på det där ungdomsmötet…

Den nedrige förövaren av plånboksstölden blev aldrig avslöjad. Men, man hade ju sina misstankar. Det visste man ju …

Men vad visste man egentligen om den unge seminaristen?

Efter avslutad skolgång gick Kurt till sjöss. En dag kom komminister Ekman i Heliga Trefaldighets församling hem till Petterssons på Skomakargatan. Han steg in med allvarlig min, satte sig långsamt, språkade lite hit och dit. Han kom så småningom fram med sitt ärende. Det var ett dystert budskap. Lättmatrosen Kurt hade försvunnit från sitt fartyg vid en simtur i djupa havet utanför Guldkusten i västra Afrika. Kurt befarades helt enkelt ha blivit uppäten av hajar.

 

Axel och Minnie Pettersson

 

Axel mötte i den nya hustrun Minnie ett långt blidare väsen än den tidigare makan Ruth. Mamma Olga sa till sig själv, mig och andra, att Minnie var alldeles för snäll. Hon berättade att Axel hade ett inramat stort foto på sig själv och den tidigare Ruth, “ståendes framme på byrån”. Det var det gamla bröllopskortet i sitt prydno. Det var “ofattbart”, sa Mamma, att Minnie kunde finna sig i något sånt. Men annars, menade Mamma, var det inget fel på Axel.

Med sina stora runda ögon och något slappa läppar var han en glad, pratsam och skämtsam natur. Axel hälsade gärna unga flickor med en extra varm kram. Varmare ju något äldre de var. Jag tyckte nog att han var lite larvig och fjompig. Ingen riktig karl.

Tillbaka till julberättandet

En jul, troligtvis 1943, var familjen Pettersson hos oss på annandagskvällen. Vi skakade i sent skede fram några smärre julklappar åt gästerna. Nita kommer ihåg att hon köpte en liten brosch åt Maj-Britt. För min del var jag så van vid denna familj, redan från Ruths tid, så deras närvaro i julkvällen födde varken truligt motstånd eller sprudlande stimulans. Jag har inget minne av att jag rusade ut på stan för att bidra med någon julklapp.

På Nyårsafton var rollerna ombytta. Då inbjöds vi till Petterssons på Skomakaregatan. Men jag valde att inleda det nya året på annat håll. Från nyaftonskvällen hos Petterssons berättar Mamma vad som hände Wasti:

“Nyårsafton gick hon o .tappa sin klocka. Vi var till Petterssons o. då vi varit där i två timmar så sakna hon den. Pappa, hon o. Kurt gick ut o. leta som vi trodde till ingen nytta. Så låg den o. teg en bit från Petterssons mitt på trottoaren. Så Vasti slog en redig kullerbytta i glädjen så hon spräckte sina nya strumpor men de va ju förlåtligt då.”

 

Julaftonens matordning

Matordningen på våra julaftnar hade sina särskilda lyft och poänger.

Innan vi tog oss an julmaten mitt på dagen, brukade Mamma cykla upp till Nya Kyrkogården för att sätta ett ljus på Billys grav.

Till vardags och även till söndags, när vi var ensamma, åt vi alltid i köket. När det var Julafton var det annorlunda. Som första måltid på ljusan dag åt vi lutfisk och potatis, och vi höll då som vanligt till i köket. Dagen till ära serverades skalad potatis. På vardagarna var det förstås att skala vid bordet, var och en själv utom Nita.

Jag ser Nita framför mig de första åren på Kopparslagargatan. Hon var fortfarande vid 10 år på något sätt “lilla Nita, bara fyra år och sjunger så bra”. (Epitetet var en publikyttring som levde en lång tid, sen hon näpet som fyraåring sjungit i Immanuelskyrkan.) Nita fick hjälp av Mamma med att skala potatisen. Det var annars inte några större bortskämdheter med Nita, men det här med potatisskalningen tyckte jag gick onödigt långt. Vilket inte hindrade att även jag emellanåt förbarmade mig över lilla Nita, som satt och väntade. Jag stack resolut min gaffel i hennes oskalade potatis.

Men nu var det Julafton. Det var vitsås och kryddpeppar till lutfisken. Utan den goda vitsåsen var rätten ingen panggrej. Men den var tradition. Det stod också dagen till ära en saltströare på bordet. Vi hällde svagdricka ur en stor kagge, som kommit från Österfärnebo Bryggeri. Mamma menade att ingen kunde göra så god svagdricka som Axel Larsson, Bryggarn. Det är inte säkert att hon hade medhåll från andra drickargrupper. För Bryggarns dricka var lite för söt i många finsmakares strupe. Under premiärdagarna hade svagdrickan en vit skrogga. Ingen av oss syskon kan erinra sig hur ordet skrogga vandrade in i den Svenssonska familjen. Efter ett par juledagar och avtappningar avtog både skrogga och smak, och då var Färnbodrickan inte så god längre. Det fanns i regel vid slutet av julen dricka kvar. Mamma var inte sen att ta vara på den avslagna resten för att av den göra “supan mat”, vilket var detsamma som svagdrickssoppa. Det var ingen delikatess för oss unga. Vi knorrade men nödgades finna oss.

På julaftonskvällen dukade vi fram “julbord”. Men då embarkerade vi oss dagen till ära i salen. Alla som kunde bidra vid dukningen sprang från köket genom min sängkammare och in i salen med allt vi skulle fröjdas av. Först la Mamma ut en vit linneduk. Sen kom allt annat i mer eller mindre fast ordning

Måltiden inleddes med ett andaktsfullt Gode Gud välsigna maten, Amen! Vi tog oss an smörgåsbordet med dess smårätter. Margarinet lyste med sin frånvaro. Nu var det äkta smör till brödet. Den vardagliga limpan och knäckebrödet hade utökats med vitt och sprött veteknäcke. Den delikatessen tillkom annars under året bara Pappa som dietordination.

Det var smörgåsmat med ost, sill, kalvsylta och andra smårätter. Men inte lax. Så långt hade julstandarden inte kommit hos oss. Den grå kalvsyltan, frampressad ur en vevkvarn och sen stelnad i en reliefmönstrad form, brukade inte gå åt på en gång. Resten togs till vara. Mamma kokade om den och menade att syltan nu var som ny igen. Den panerade skinkan med en kvist krusigt grönkål sågs som stommen i kalaset. Och potatisen, för en gång skull råskalad före kokningen, serverades inte ur kastrullen utan hade sin egen karott. Utöver svagdrickan från Bryggarn stod nu även hans små flaskor med Julmust på bordet. Nu var det fest. Nu var det jul.

Smörgåsbordet avlöstes av den vita julgröten, kryddad med kanelbitar. Alla åt gröten och sneglade till vänster och höger i väntan på vem som skulle hojta till. Mandeln! Lite besviket var det, när trofén någon jul visades upp av Mamma eller Pappa. Den som fått mandeln skulle bli gift till nästa jul. Under de tidiga jularna på Kopparslagargatan följde särskilt Wasti allas munrörelser med ivrig blick.

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Men det var inte slut än. Ingen julafton utan Mammas syltade päron. Med vispad grädde.

Päronen kom från gårdens eget päronträd. (Se kapitlet Norra Kopparslagargatan, avsnittet Päronträdet.) Päronen simmade i sockerlag och serverades ur en stor skål av reliefmönstrat kristallglas. Fast äkta kristallglas var det inte. Halvkristall kanske. (Nita har en skål kvar och jag en annan.) Den tjocka grädden fanns också den i en kristallskål, men den stod på fot och var mindre. Grädden kunde vispas tjock, handvispas alltså, därför att Mamma hällt i strösocker. Något annat recept kände vi inte till. Päronen var svagt rödbruna, hårda och jästa. Mamma var ingen hejare på konservering, så vi trodde att det var så där päronen skulle smaka. Man måste lägga ner kraft för att få loss en bit med skeden. Kraftansträngningarna var högst verkningsfulla. Bitarna sprätte titt som tätt ut på både duk och golv.

”Dopp i grytan förekom, men jag har aldrig uppskattat det. Ris a la Malta gjordes nog på juldagen på rester av gröten från julafton. Något främmande på juldagen förekom nog inte, inte heller gick man bort. Däremot var det på annandagen stor “familjefest” i kyrkan som var lite mer lättsam tillställning än vanlig gudstjänst.” (Nita)

Vi hade alltid hasselnötter och andra nötter som vi rastlöst attackerade under hela julen tills dom tog slut. Dessutom fanns alltid en paket fikon som vi alla gick och nallade på. Nötterna och fikonen hade sin hemmaplats på ekskänken i salen. Dom ställdes fram vid kaffebjudningar som extra tilltugg.

 

I väntan på tomten

Vi var helnöjda och helmätta av allt det goda. Det fortsatta programmet pekade på julklappsutdelning. Men så roligt skulle vi inte få ha det på en gång. Först skulle vi göra rent på bordet. Duka av. Och det var väl inte så mycket att säga om det. Men nu var vi väl färdiga… Inte då. Vi skulle hållas på sträckbänken ett tag till. Mamma satte sig vid orgeln. Vi skulle sjunga julsånger. Inte några glada sånger av typen “Nu är det jul, här i vårt hus…” utan några av de mera andliga och stillsamma, till exempel “Det är en ros utsprungen, av Jesse rot och stam…” eller “Ett barn är fött vid denna dag…”.

 

Mamma vid orgeln. När juldagsmorgon glimmar …

(Bonnagådstavlan har jag numera i mitt fritidshus.)

 

Vi behövde inte direkt stå i samlad kör kring Mamma och orgeln utan kunde få sitta kvar på stolen eller i soffan. Med åren avtog de medverkande rösterna, och under senare jular på Kopparslagargatan, så hördes bara Mammas ensamma stämma vid orgeln. Vi andra lyssnade, väntade och tyckte att nu var det väl tillräckligt.

Tiden mellan diskning och klapputdelning var i tidigaste år ett prov på tålamod. Under jularna på Brynäs, när jag var en åtta nio år, gick jag efter julmaten och la mig på plyschsoffan i salen och bara stirrade i taket och bidade tiden an medan Mamma slamrade i köket. Jag hade föväntansångest. Jag hade ingen lust att prata med någon. Kommer inte tomten snart … så man får ta opp paketen. Jag hade flera gånger före Julafton smugit mig in i den kalla salen och pillrat och känt på paketen. De låg på golvet intill den höga ekskänken. Hårda saker var jag mest nyfiken på. Det kunde ju vara en bil, kanske en som kunde gå av sig själv…

Den fixerade lusten att i förväg undersöka julklapparna avtog med åldern. Men Wasti kunde inte hålla sig ens när hon var 14 år. Hon skriver i sin dagbok vid julen 1942 på Kopparslagargatan:

“Jag vet nästan allt jag får till julklapp för jag har varit och tittat må ni tro. Mig går det inte att lura.”

 

Tomten

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Vi hade alltid en tomte. Genom åren var det mest Mamma som var tomte. Pappa var aldrig tomte. Det var först ett tjattrande om vem som borde ställa upp. Ingen av oss syskon propsade på

att få vara tomte. Men åtminstone vid en av de senare jularna på Kopparslagargatan, 1952, åtog jag mig att vara tomte. Då var Wasti och Rune med

Richard och Stina hemma.

 

Julafton, 40-talstypisk.

Wasti, Dick, Mamma, Rune, Pappa.

Barnen Stina och Richard.

 

Föreställningarna med Mamma som tomte löpte enligt gammalt mönster. Detta gällde även om någon annan ställde opp. Mamma var inte svårflörtad. Hon trivdes alltid med att få klä ut sig och vara någon annan. Det började med att Mamma i förbigående sa att hon skulle gå ner i källaren för att hämta något, varpå hon försvann ut från sällskapet. Efter en stund bultade det ute på köksdörren så att det hördes in i salen. Någon gick ut i köket och hämtade in tomten med sin från alla tidigare jular kända nuna samt med ett skrattretande hopkok av ytterkläder. Tomten steg in med möda, stånk och en mycket åldrig röst. Och tomten hade gått så långt, så långt. Fanns det några snälla barn i huset? Dé fanns dé ju, varje jul, och särskilt de senare jularna när Wastis barn var med. Tomten öppnade sin säck och läste långsamt upp namnen på paketen samtidigt som han rättade till masken. Ofta hade paketen korta rim, men dom blev med åren alltmer sällsynta. Jag plitade med största svårighet ner ett och annat rim. Efter utfört värv försvann tomten med besked att kanske komma tillbaka nästa år, om han då fortfarande var frisk.

Tomten var alltid till sin skepnad en han. Tiden då kände inte till någon julklappsutdelande tomtemor. (Knappast nu heller.) Mamma återvände in i salen efter någon minut, och vi kunde glatt upplysa henne om att tomten hade varit på besök, just när hon var i källarn. Så förargligt för Mamma.

 

Vad fanns i tomtens säck?

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Varifrån fick man pengarna till julklapparna? Och vad gav man de andra i familjen? Vi gav klappar bara inom den egna familjen, en nödvändig följd av de skrala familjeinkomsterna. På Brynästiden började vi julklappsfunderingarna med att titta i katalogen från Resia, diverseaffären på Drottninggatan, som bland annat hade skämtartiklar och hushållsgrejer. Mina bryderier om att få ihop pengar till julklappsköpen hade på allvar börjat växa fram under den tiden.

De slantar jag då fick från extrajobb hos Ohlsons Blomsterhandel, Lidholms Herrekipering och pryldistributören Luusuaniemi (se kapitlet Hjälpa till och Göra nånting nyttigt) gav mig tillfälle att köpa julklappar mer och mer. Och sen när jag fick ”riktiga” anställningar blev givandet mera stabilt. Min givmildhet en jul skulle dock visa sig inte vara helt särskilt genomtänkt. Eller… eller kanske var det just det den var? Wasti blev utan julklapp. Hon hade varit kymig mot mig. Wasti hade på hösten lite för ofta sprungit till Mamma och skvallrat: “Mamma, Dick …..” Det kvitterade jag på ett lömskt sätt. Jag hade redan efter Wastis skvaller om mina eskapader på hösten signalerat att Wasti minsann inte skulle få nån julklapp. Men det hotet trodde naturligtvis ingen på, allra minst hon själv. Men jag höll fast. Wasti tappade hakan på Julaftonskvällen. Så även dom övriga. Wasti brukar än i dag erinra mig om det skändliga straffet. Att inte ge julklapp åt en så nära anhörig upprepade jag julen 1940. Och då gällde det även Nita. Mamma skriver i Gula boken om Nita:

“Det blev jul detta år också. Flickorna fick ej någon julklapp av Dick. Han var som besynnerlig en lång tid för han fick en örfil av far, för de skvallrat på honom. Men det har nu gått över.

Julen 1941 fick jag 50 kronor i gratifikation från Galvaniseringsfabriken, och för den slanten köpte jag julklappar. Men tydligen fördelade jag dom på ett nyckfullt sätt, för Mamma avslöjar i Gula boken: “Fick ej så värst mycket, tyckte jag.”

Julen 1942 “fick jag ett par snygga sportstrumpor av Dick”, skriver Wasti, och Mamma kompletterar i Gula boken om sportstrumporna till Wasti: “blå med renar på“.

Vid samma jul gav jag Nita en mandolin. Den inhandlade jag hos Förenades Musikhandel på Norra Rådmansgatan, och om inte mitt minne sviker mig, kostade den 50 kronor. “Mamma fick nysilver” står det i Gula boken. Det låter som om jag sökt rehabilitera mig från förra julen, då Mamma tyckte sig ej ha fått “så värst mycket”.

På julafton 1943 uppmuntrade jag Nita med ett armbandsur av märket Fokker, och hennes lycka var inte att ta fel på. “Glädjen högt i tak“. Wasti fick “en fin väskam.m. nyttiga saker” (Ur Mammas gula böcker).

“Bland de julklappar jag själv fick och minns är förstås mandolinen (1942) och klockan ( 1943, märke Fokker) som jag fick av dig. Annars var det förstås en del nyttiga saker som underkläder och raggsockor samt någon sedelärande barn- eller ungdomsbok. Pappa fick varje år en ny almanacka av mig. Åt Wasti köpte jag 1943 ett fotoalbum på Bergströms lager. Det kostade 5:- Jag fick ett nästan likadant av henne, kostnad 4:50. Minns också att vi slog in vedträn och sockerbitar för att det skulle bli många paket. (Nita)

– – – –

Mina egna inköp minns jag inte trots att jag ändå vet att det var ett knog att få ihop julklappspengar. Nu minns jag plötsligt att Wasti och jag fick varsin andaktsbok av pappa av någon som hette Theo Doros. Wasti har sin kvar, men var min är vet jag inte. En jul kom det faktiskt ett paket från Eskil, jag minns ett par brandgula raggsockor med svarta “stänk” i. (Nita)

Andaktsboken Theo Doros fick även jag av Pappa. Jag har den kvar.

Några år senare, 1947, när jag jobbade på Sandbloms grossistfirma, hade jag tillfälle att ge Nita ett brunmålat syskrin i allmogestil och med kurbitsdekorationer på. Om detta skriver Nita i nutid:

“En gång tänkte jag såga av benen på det och ha det på ett bord. Himla tur att jag aldrig gjorde det! Något av mina flickbarnbarn får väl ta över det någon gång i framtiden.”

Mamma skriver i Gula boken om Nita:

”De (Wasti och Nita) skulle skicka pappa o köpa en stor sak åt mig. Men det bar sig ej bättre än då han var ute och köpte den stora saken så hade jag ärende ut samtidigt och ve o fasa, på Ruddamsgatan möter jag far i egen hög person komma med en stor klädkorg dinglandes. Vi slog opp ett stort skratt samtidigt fast jag tänkt låtsas som ingenting och gå förbi, men det gick ej förstås.”

Nita avslutar i nutid: “Det var ändå positivt att dom kunde skratta tillsammans.”

Vi samlade ihop allt papper på golvet och knölade ihop det i julklappssäcken, berömde varandras klappar och tackade varandra för alla fina saker. Alla sa att klapparna var precis vad man hade önskat sig och behövde. Vi knäckte på nytt några nötter och drack en julmust.

Avslutningen på Julafton; ”Nu går vi och lägger oss…” (Nita).

Uppmaningen att gå till sängs kom givetvis från Mamma. Aftonen närmade sig tolv. Alla masade sig till sina sängar.

Vid det notabla klockslaget brukade Jultomten i grammofonarkivet vakna till liv. Jag såg vid varje jul fram mot radioprogrammet som en fin avslutning på firandet. Mamma gjorde en knorrande kommentar om att det väl inte var så nödvändigt att lyssna på dé nu. Hon hade upptäckt att det förekom “slagdängor, som inte passade sig på julafton”. Men jag hade ju kammaren för mig själv, och hade egen radio. Så jag fjädrade upp bäddlådan ur den gula schäslongen och kröp ner, släckte lyset och knäppte på Duxapparaten, en aning dämpat så att Mamma inte skulle behöva våndas där ute i kökssofan av de opassande låtarna.

En återkommande tonfröjd, rentav rysare, var Ungersk rapsodi nr 2 av Franz Liszt. Den var populär, inte minst för Gävleborna. Detta opus brukade Gävle symfoniorkester spela med bravur i den salongsvackra Teatern under ledning av Eric Bengtsson. Bengtsson hade gjort en musikalisk studieresa till Ungern. Sen var det klippt. Han blev en osviklig Lisztolist. Han brukade vid Liszts tvåa säga, att ungersk musik inte var detsamma som zigenarmusik. Det var en missuppfattning som måste rättas till. Och så vände den frackklädde och fryntlige dirigenten på klacken och höjde taktpinnen.

Men någon slagdänga kan jag inte minnas från Jultomtens arkiv. Men däremot den krigiska marschen Carolus Rex som sista skiva. Se, det var en pampig avslutning.

 

Julottor

 

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Mamma och Pappa gick nästan varje år i julottan. För ovanlighetens skull kunde dom då gå tillsammans. Annars, vid de vanliga söndagsgudstjänsterna, brukade dom gå var och en för sig. Pappa promenerade och Mamma cyklade. Mamma hade alltid bråttom, både till kyrkan och hem från kyrkan. Men vid julottetid var det inte precis cykelväder.

Vi barn sällade oss också till julottan, men mera oregelbundet och på olika sätt. Nita minns att hon reflekterade över belysningen i kyrkan. Den var alltför intensiv och därmed stämningsförstörande, tyckte hon. Men en försvagad belysning skulle å andra sidan försvåra textläsningen i psalmboken. Bäst mådde hon, säger hon, när hon fick ligga kvar i sängen och läsa en sedelärande julklappsbok från Lindqvists förlag.

För egen del var jag ointresserad av Julottan. Den inspirerade inte vare sig som traditionellt arv eller modern kulturtilldragelse. Och dess bibliska erinringar och budskap kändes så avlägsna. Kände ingen respekt för de kyrkliga kraven. Dessutom var det helt omänskligt, att behöva stiga upp så där okristligt tidigt på juldagsmorgonen. Jag tror aldrig jag gick till Immanuelskyrkans julotta under Brynästiden. Men under tiden på Kopparslagargatan gick jag med föräldrarna en gång. Jag minns denna enda gång, därför att min teckningsmagister i Högre folkskolan, Hugo Wickman, var i julottan då. Jag såg nogsamt till att jag fick hälsa på honom i trängseln med en nick, då vi gick ut ur kyrkan. Teckningsläraren var brorson till församlingens ordförande, David Wickman. Denne hade en väletablerad kappaffär på Norra Kungsgatan och var allmänt respekterad av församlingsborna. En gång fick affären sälja en grön vinterkappa åt Nita. Jag vet inte om samhörigheten med David Wickman påverkade priset på kappan. Mamma var annars påpasslig med att dra nytta av personliga relationer.

Något år senare, den köldrekordskalla julen 1942, kom jag till min egen överraskning att gå i julottan i Heliga Trefaldighets kyrka. Det var inget jag ville avisera Mamma om i förväg. Man skulle hålla sig till Immanuelskyrkan, om man nu skulle gå i Julotta. Något annat var inte att tänka på. Anledningen var min kompis, Börje Melinder. Vi hade pratat oss samman om att gå i julottan, men Börje ville inte gärna gå i en frikyrka, trots att han en gång varit med i Immanuelskyrkans söndagsskola. Så vi bestämde att vi skulle gå till Trefaldighetskyrkan. Om denna upplyftande händelse finns ett par rader i Wastis dagbok 1942:

“Första julottan började redan ½6. Dick var på den första ottan. Att han orkade upp så tidigt var verkligen konstigt, tycker jag.”

När Börje och jag i den tidiga och köldkalla morgonen tillsammans med den påpälsade allmänheten makligt hasade oss ut från Trefaldighetskyrkan, kom vi i slang med ett par flickor, aningen äldre än vi. Dom var inte helt obekanta. Vi hade väl sett dom på ströget eller i Boulognerskogen. Och de morgonalerta flickorna var tydligen sällskapssjuka, för de visade ingen brådska att vilja bli av med oss. Det ledde till att vi hamnade på den ena flickans arbetsplats. Hon var hembiträde hos en läkare på Staketgatan. Det var i ett vitrappat hus med grönärgat tak ganska nära Stadsträdgården. Där satt vi i läkarköket, lattjade och pratade upp oss och lät oss bjudas på allt som hembiträdet tog fram ur doktorinnans välfyllda kylskåp som sill, ost, skinka, sirapslimpa, brysselkål, pilsner och konfekt ur en korg. Men var är läkaren och hans fru då, undrade vi. Dom? “Dom sover här i rummet intill …” Börje och jag for opp som glödheta projektiler. ”Tänk om dom vaknar och kommer in och ….” Vi sänkte våra julmorgonsmorda röster och tyckte på stubinen att det var lämpligt att lämna den farofyllda sillskutan. Vilka brudar!

(forts, i Del 9).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website