Kedickedu, del 07 b Norra Kopparslagargatan andra delen

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 7-b

av Dick Ruben Van Dermé

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

NORRA KOPPARSLAGARGATAN, andra delen.

 

Tavlan

Färgfoto från författaren. Inlagt av Webbmaster.

 

Intill Veras godisbutik på Nygatan fanns en tobaksaffär i samma fastighet. Den var ganska intetsägande för mig tills jag en dag 1944 gjorde den lyckliga upptäckten. I fönstret. Där hängde den. Tavlan. Det var en oljemålning i guldbestänkt ram, med en rad åldriga hus från Övre Bergsgatan, en gatudel som klarat sig från den stora stadsbranden 1869. Den fina tavlan skulle göra sig bra i min kammare. Vara pricken över i:et. Färgerna var dämpade. Och ramen diskret antikbehandlad, vilket bevisade att det var en riktig konstnär som gjort den. Naturligtvis. Måtten var ungefär 40 x 45 centimeter. Priset var hisnande 40 kronor. Så mycket pengar hade jag förstås inte. Till en sån utgift var lönen från Svenska Gulf, som då var min arbetsgivare, alltför blygsam. Men jag lyckades komma överens med tobakshandlaren om att tavlan skulle få hänga kvar i fönstret för min räkning, om jag betalade 5 kronor i månaden. Sagt med detsamma och gjort så småningom.. Tavlan blev alltså min. Den har följt mig genom åren under alla flyttningar. Nu hänger den i min kammare på Kaffebacken.

 

Nygatan.

 

Vid den höga Metropolskylten tittar Kopparslagargatan fram. Några steg hitåt på Nygatan finns skylten Konfekt, där jag klev in till Vera. Några steg vidare finns skylten Tobak. Där köpte jag min första målning för 40 kr. På lång avbetalning.

Åter till Kopparslagargatan på min minnespromenad söderut mot Gavleån. Jag går över Nygatan och spårvagnsspåren. Precis invid spåren låg det långsträckta affärshuset Myhras-Meeths med neonskyltar över långsträckta skyltfönster. Affären, som hade två ingångar från Nygatan, sålde exklusiva damkläder och accessoarer. Meeths var en känd varuhuskedja med själen i Göteborg. Men vad namnet Myhras på Gävlebutiken kom av, visste varken jag eller någon annan. I affären arbetade Karin, Tords fru, som expedit och ändringssömmerska.

 

Med Karin i Ramhäll 1932.

 

Jag hade ju som liten träffat Karin många gånger, bland annat i Ramhäll, när Tord och hon kom och hälsade på Mormor, det vill säga Tords farmor. Men sen hade det gått några år, och nu tyckte jag att Karin blivit så avlägsen och förnäm, när hon stod där bakom disken i mörk klänning och såg prövande på mig. Jag kände inte längre att hon mötte mig som en kär släkting. Men vad gjorde jag inne hos Meeths? Tja, kanske köpte jag en trådrulle eller något annat tillbehör åt Mamma. I varje fall inte åt Pappa. Skulle Pappa behöva en trådrulle så var det bara Lidholms och den engelska Chadwick som gällde.

 

Bilderna framtagna och insatta av webbmaster.

 

Därefter följde på Kopparslagargatan ett lågt hus med butiker, där Gelhaar & Aspengrens Musikaffär var trångt inrymd. Den affären hade konkurrens med en större musikaffär, Förenades Musikhandel, som låg på Norra Rådmansgatan. Det var alltid fängslande att glutta till i G&A:s båda skyltfönster, på trummor och annat ljudskapande. Där inne stod Lasse Axell och skötte försäljningen. Lasse hade bott i Hemlingby i samma hus som jag, det Åbergska, dit vi hade flyttat från Österfärnebo 1932. Han var några år äldre än jag. Lasse och hans tre syskon hade kommit till Hemlingby strax efter oss. Men sen vi flyttade från Hemlingbyhuset 1933 bröts vår kontakt. Lasse var under vår gemensamma tid en glad filur, som jag gärna följde i kölvattnet. Den glada hågen tycktes han ha kvar, när jag nu träffade honom i musikaffären.

Hos G&A gjorde jag inte många köp. Wasti däremot kunde nog räkna sig som återkommande kund. Nita inhandlade mandolinsträngar och ett och annat plektron där för att hålla sin knäppförmåga och mandolin vid liv, den hon hade fått av mig i julklapp men som var inköpt hos Förenades. Wasti skulle notblad av olika slag. Visor och sånt, till exempel ”En dörr på glänt”. Den hade hon hört Bertil Boo(Den sjungande bonden) och en barnkör sjunga. Wasti var mera musikalisk än jag, övade på hemmaorgeln och på piano i den mån hon kom åt i Immanuelskyrkan och hos bekanta. Wasti hade också börjat traktera Mammas Ramhällsfiol. Själv hade jag till och från pedaltrampat på orgeln hemma och tryckt på tangenterna med pekfingret. Men jag insåg att jag inte kunde bli någon höjdare på klaviatur. I stället försökte jag mig, liksom Wasti, på Mammas fiol. Jag lyckades dra en och annan ton utan att samtidigt skrapa på annan sträng. Mamma tyckte att jag borde fortsätta. Och lära mig spela till husbehov. Va´ sa hon? Husbehov? För mig gällde högre ambitioner.

 

Herr Wetterud

Tillåt mig att fortsätta utvikningen med fiolen. Jag anmälde mig som fiolelev hos herr Göran Wetterud. Herr Wetterud var en duktig amatörmusiker. Mamma kände till honom genom att hans syster var med i Immanuelskyrkan. Herr Wetterud bodde i föräldrahemmet vid Lilla Esplanadgatan, inte långt från morbror Ivar. Herr Wetterud hade kvalificerat sig till stans symfoniorkester och fick vikariera ibland. Framhöll han. Läromästaren lånade ut en violinbok till mig. Det hette inte fiol i den högre skolan utan violin. Vi satte igång med lektionerna, en gång i veckan. För 5 kronor. Och så här skulle man föra stråken, sa herr Wetterud: vinkelrätt mot fiolen. Inte så där snett och vingligt som konsertmästare Werner gjorde. Utan så där vackert strikt och rakt som andre violinisten Göte Wendel gjorde. Och så här skulle man hålla handen och fingrarna under fiolhalsen (jag såg framför mig Mammas Ramhällsgrepp). Och så underströk herr Wetterud situationen med ett vemodigt vibrato i ett elegant stråkdrag. Vinkelrätt.

Herr Wetterud var inte många år äldre än jag. Men han var den erfarne musikern och därtill mycket ”finare” än jag. Och så var han anställd i en stor och ansedd musikaffär. Vi hade ett formellt herrförhållande till varandra. Så var tiden.

En vidare puff mot de musikaliska höjderna fick jag oväntat en dag. På Galvaniseringsfabriken fick jag order att cykla till fiolbyggare Jansson på Nynäs för att hämta en nytillverkad fiol, som var beställd. Fabrikör Sjöström skulle ge den till en betydelsefull affärsbekant i julklapp. Det blev ett spännande möte med den gamle fiolbyggaren, där jag stannade en stund och fick en liten inblick i hans fioltillverkning.

Efter ett tag beställde jag själv en fiol hos farbror Jansson. Under tiden fortsatte jag mina lektioner hos herr Wetterud och raspade Donauwellen och sånt på Mammas Ramhällsfiol.

Det stod inte på förrän den nybeställda fiolen var färdig. Den kostade 100 kronor. Det var mycket pengar, och jag hade försakat många förlustelser under tiden. Med stolthet visade jag fiolen för herr Wetterud. Ja, det var verkligen en fin fiol. Herr Wetterud drog några virtuosa drag från kvint till bas och spelade några trudelutter. Möjligen skulle d-strängen vara lite mera klangfull, tyckte den sakkunnige.

En dag hände något stort. Inte det att herr Wetterud nu geniförklarade mig. Det var en annan märklig händelse. Den utspelade sig lite abrupt. Som en spänd fiolsträng försvann herr Wetterud plötsligt ut under en dyster Tjajkowskijmelodi och in i det angränsande finrummet. Lika spänd kom han rusande tillbaka. Och brast ut: ”Jag föreslår att vi lägger bort titlarna med varandra.” Så var tiden. Det var en stor dag.

Göran Wetterud hade ett trevligt och tilldragande utseende. Han var inte särskilt reslig eller gymnastiskt rak, men han hade en konstnärlig framtoning med sitt nästan svarta, lockiga hår och sin intränade Paganiniblick, allt markerat av breda polisonger. Göran påminde om Frédéric Chopin så som denne gestaltades av Cornel Wilde i filmen om den store aktören, som då rullades på Metropol. Även jag ville nu se så där konstnärlig ut. Det svarta lockiga håret kunde jag inte göra mycket åt, även om Mamma hade en locktång. Inte heller åt Paganiniblicken. Min blick var som den var. Fortfarande undergiven och i avsaknad av glöd. Men kanske polisonger… Så jag började anlägga såna där sidosaker. Tyvärr visade det sig att jag inte hade förutsättningar att få dem så snygga och breda som Görans. Jag hade en annan ansiktsform. Men måhända fanns det något annat konstnärligt maner att ta fram? På lediga stunder tog jag mitt långa fioletui med brunt tygöverdrag och gick mockaskoklädd ut på Nygatan, där jag vandrade mållös. Jag bar inte etuiet i handtaget. Det såg så tantigt ut. Nej, jag bar etuiet under armen, nära kroppen. Så som yrkesmusikerna gjorde, Wendel till exempel. Och nu kunde flickorna på ströget, de som hade lite konstnärliga intressen, se att här kom en ny Paganini.

Till min fiol måste jag ju skaffa en del tillbehör. Förutom fioletuiet behövde jag stråke, notställ, stall, hakstöd, en bit harts, finjusterare till strängarna och en del andra grejor. Men jag köpte dom inte hos Gelhaar & Aspengren utan hos ”Förenades”. Inte bara för att musikaffären på Rådmansgatan hade ett bredare sortiment utan också för att Göran, min kompis, jobbade där.

Göran själv blev inte något inventarium hos Förenades. När jag under senare år träffade honom, sa han att han kompade ihop med sin bror. Det var visst i försäkringsbranschen.

Nej, nu måste jag rycka opp mig och fortsätta minnespromenaden på Kopparslagargatan. Efter Gelhaar & Aspengrens musikaffär, i hörnet av Drottninggatan, låg det ett hus som inrymde både bostäder och kontor. Men det tilldrog sig inte mitt intresse. Om hörnet åt Drottninggatan hade huset butiker. På Drottninggatan här i centrum fanns bara affärslokaler i husens bottenvåning.

Kopparslagargatan från Drottninggatan och ner till Gavleån visade på den västra sidan bostäder, kontor och en radioaffär. Det var sällan jag hade anledning att uppehålla mig här. Gatan var, trots affären med ljudradio, stämplad Lugna gatan.

 

Norra Kopparslagargatans andra sida, den östra.

Från nr 19 och söderut

Nu går jag ut genom grindöppningen igen, efter att ha tagit en fikapaus, och tar på nytt till höger söderut mot Nygatan och Gavleån, men den här gången låter jag blicken följa den motsatta sidan, den östra. Den sidan hade i stort sett samma karaktär som den västra som jag nyss beskrivit. Alltså huvudsakligen affärer och bostäder i en blandad kompott.

Närmaste hus, rakt över gatan, var nummer 20, ett tvåvånings grårappat hus med ingång till bostäderna från gårdssidan. Det huset kom jag att gå in i många gånger. Där bodde familjen Linde. Om den familjen, särskilt om Stig, skriver jag i ett annat kapitel. (”Stig vapendragare”.) I huset bodde även en flicka, som hette Ulla Håkansson och som Wasti blev skolkamrat med.

I nummer 20 fanns också en affär. Den hade firmanamnet Gävle Pianofabrik & Pianoverkstad, E. Wahlberg. Det låter ju stort. Men någon fabrik eller verkstad kunde jag inte se. En ingång från gatan ledde in till butiken. Genom gatufönstren såg man i alla fall några pianon och någon gång en flygel. Kanske firman en gång haft producerande verksamhet på annat ställe i stan men att denna sen upphört. Butikens lokal hade tidigare varit en bostadslägenhet.

Butiksinnehavaren, bara kallad Wahlberg, syntes passera in och ut, så även hans dotter i tonåren. Vilket jag nogsamt konstaterade. Men någon direkt kontakt med PianoWahlberg hade varken jag eller någon annan i familjen på annat sätt än att vi hälsade på varandra i förbifarten. Wahlberg väntade tills jag hade hälsat först. Naturligtvis. Man kunde ibland höra pianotoner därinifrån. Kanske en kund som var där och spekulerade.

PianoWahlberg blev en tillgång för den unge Bo Linde i våningen ovanför. (Se kapitel ”Stig vapendragare”). Bosse satte sig bland Wahlbergs pianon och trevade. Wahlberg lät unge Bosse få fri tillgång till butiken, och där kunde Bosse pröva och utveckla sina talanger. Bosse gjorde stora framsteg. Efter studier vid Musikhögskolan i Stockholm dröjde det inte länge förrän han var en vida känd tonsättare, även internationellt. En artikel om Bo Linde finns i Nationalencyklopedin.

Nästa hus, nummer 18, såg inte särskilt framträdande ut men rymde ändå ett antal verksamheter.

I en trivial ingång från gatan syntes flickor från Östra folkskolan gå in och ut. Där fanns ett skolkök. Flickorna hade aldrig någon rast utanför. Då skulle jag ha märkt det. Så klart. Men Wasti som gick i skolköket berättar, att dom trettonåriga flickorna minsann höll koll på gatan i alla fall. Särskilt när någon snygg yngling passerade utanför. Då trängdes dom i fönstret där dom petade undan gardinen för att kika på charmören. Och hör och häpna! Till dessa sevärdheter räknades jag. Men det var nog inte för min iögonenfallande stil utan mera för att jag var bror till Wasti. Flera gånger om dagen kunde jag ibland cykla eller spankulera förbi lokalen. Wasti som hade en uppfattning om mina gångtider slog larm till sin bästis, Marianne Ozarowsky, som i sin tur hojtade åt de andra flickorna. Och snabbt som hinden var det en hög fnittrande jäntor vid fönstret. Skolkökslärarinnan, som inte var populär hos Wasti, undrade vad som stod på, och efter en egen glutt ut på gatan schasade hon raskt fansen tillbaka till den stora vedeldade spisen och de osande pannkakorna.

Hus nummer 18, som hade två våningar, var plats för en del mer eller mindre diskreta expeditioner som Gävle stads Arbetslöshetskommitté, Heliga Trefaldighets Diakoniråds Hjälpbyrå och Skyddsvärnet i Gävleborgs län.

Med hjälpbyrån hade Mamma en del att göra. Hon fick så smått reparera kläder som kommit in till hjälpbyrån, så att de sen kunde användas av klädbehövande. Det var uttjänta herrbyxor som Mamma ändrade till pojkbyxor. För dessa fick hon 1 krona och 50 öre byxan, inklusive sina utlägg för tillbehör. Nita, i tio- elvaårsåldern, fick agera pojkdocka. Hon var inte alls glad.

Sen fanns det i samma hus en cykelaffär, Svalan Velocipedaffär. Den affären märktes då utåt. Där hade vi i familjen anledning att gå in med jämna mellanrum. Ofta var det något mankemang med cykeln. Butikskommersen lyste ända ut på trottoaren. Reparationskundernas cyklar stod uppställda där på dagarna. Ägaren Sjöström sprang ut och in med cyklar. Hos Svalan köpte Wasti på avbetalning en röd cykel för 125 kronor, en Svalan förstås. Det var en stor dag i hennes liv. Bakom grundplåten till köpet låg en lång tids gnetigt sparande från olika anställningar, t.ex. vid kolonialvaruföretaget Engwall och Hellberg, Liljedahls pälsateljé, Häradsskrivarkontoret och Telgrafverket.

Men säg den lycka som varar. När Wasti i vuxen ålder bodde i Uppsala, blev Svalan stulen en mörk natt. Wasti hade glömt att låsa cykeln utanför huset. Det var med nutida anspråk ingen märkvärdig cykel. Den hade inte ens en växel. Men Wasti var mycket fäst vid cykeln och tog illa vid sig. Hon och Rune gjorde utfärder i Uppsala och spanade och spejade i hopp om att finna den kära Svalan. Dom sökte överallt, även på hotfulla skrotupplag ute på vischan. Men förgäves.

I nästa hus låg en damfrisering. Den gjorde inget permanent avtryck. Jag tror inte ens familjens kvinnliga trio kände till den närmare. Sen kom den korsande Ruddammsgatan, och där på andra sidan låg MotorForslunds. Företaget låg i en gedigen stor fastighet med gårdsplan, och där såldes Volvo. Två stora skyltfönster gjorde att man kunde se långt in i lokalen. Dom var formade för visning av bilar. Men det var inga bilar att upptäcka där inne. För vad skulle man skylta med under krigsåren? Det var som med verksamheten på Svenska Gulf, där jag jobbade en period. Ligga och avvakta freden, som naturligtvis måste komma. Förr eller senare. Inne på Motorforslunds gård stod väl en och annan lastbil, och där utförde man reparationer. Men det skulle bli bättre.

Några år senare, sen jag avslutat kneget på Gulf , stötte jag på herr Tallström på trottoaren vid Forslunds. ”Men se god dag, herr Dermé!” (Jag och mina systrar bytte namn på tidigt 40-tal). Herr Tallström hade varit min senaste chef på Gulf i Gävle och hade avancerat till försäljningschef för Forslunds Motor AB, som nu, när kriget var över, verkade i en sjudande kommers. Vid den här tiden hade jag kommit in på Socialinstitutet i Stockholm, och det berättade jag minsann för herr Tallström. Denne något bastanta och förbindliga herre hade en säker pondus. Han hade före Gulftiden bott i Stockholm och varit försäljningschef för den stora Volvorepresentanten Ernst Nilson AB. Att han hade börjat på det mindre statusfyllda Gulfkontoret och i en mindre stad var något jag undrade över. Men jag tror, av en del förflugna ord, som herr Tallström undslapp sig då och då, att han kommit ihop sig med självaste Ernst Nilson. Herr Tallström hade under sitt koncilianta yttre en del fascistoida drag och visade under min tid hos Gulf under krigstiden tydliga tysksympatier. Han sa att han på trettiotalet hade åkt skridskor på Berlins isar.

Herr Tallström och jag stod nu utanför Motor Forslunds. På hans fråga vad mina ambitiösa studier skulle leda till, svarade jag att jag ville bli något inom statsförvaltningen. ”Med pension då och allt sånt där”, replikerade herr Tallström aningen försmädligt; ”Herr Dermé, bra karl reder sig själv !”

Jag blev så lagom glad åt hans förklenande värdering, jag som efter krävande samhällsstudier på folkhögskolan i Jakobsberg hade gjort ett berömvärt dispensprov på Socialinstituet och kommit in. Och bland annat fått stort A i geografi. Med spets. För att jag kunde redogöra för all världens stora flyglinjer. Vilken försäljartyp! Sån skitoxe !

Så. Lugn nu! I våningsplanet ovanför MotorForslunds residerade Odd Fellow med olika lokaler. Om denna sammanslutning visste jag intet. Allt som hade med loger och sånt att göra verkade så slutet och hemligt. Och skulle kanske så vara.

Vidare några steg mot nummer 12, framme vid Nygatan. Där satt en skräddare Wallin på något bord. Jag såg en skylt utanpå huset. Egendomligt nog var detta en skräddare som jag inte hade någon som helst aning om. Det var faktiskt konstigt att jag aldrig hörde Pappa kommentera denne kollega. Annars var det inte helt ovanligt att Pappa hade ett och annat att säga om andra skräddare i stan, inte så sällan åt det ogillande hållet. Inte om deras person, utan om de kavajer och rockar de hade sytt. De satt alltid så ”förkrängt”

I gatunivån i samma hus låg även Centrum Radio, Gylling & Co. En enda gång var jag in där, men det var redan på Brynästiden. Det påmindes jag om ibland när jag gick förbi affären. Så här kan jag beskriva det. Vi var några skolkamrater som hade bildat frimärksklubben Shilling Banco. Vi var fyra medlemmar, alla från skolklass Uggla. Vi höll till i Köttbesiktningsbyrån på Södra Sjötullsgatan 6, som stod under Hälsovårdsnämnden. Där ovanpå kötthallen bodde medlemmen Sven- Erik Södergren. Nenne alltså. Hans pappa var föreståndare för det köttsliga och kallades hallförman. Frimärksklubben Shilling Banco fick vara tacksam och glad för att få hålla till i husets kolkällare. Vi shillingbankobröder satt där kring en huggkubbe, omgivna av högar med svart kol, och tyckte att vi borde snygga upp klubblokalen med något som gav uttryck åt klubbens seriösa avsikter.

Under en tur på stan hade jag vid en titt genom fönstret hos Centrum Radio på Norra Kopparslagargatan sett en stor plansch på väggen, ett stort porträtt av kung Gustaf V. Tänk om klubben kunde få en sån fin plansch. Det skulle ge status och strålglans åt vår lokal och verksamhet.

På uppdrag av de tre andra filatelisterna cyklade jag till affären. Den vänlige försäljaren lyssnade intresserat, antecknade mitt namn och adress och skulle höra med huvudkontoret i Stockholm. Efter några dagar kom det ett brev från Gylling & Co hem till Trollet nr 4 med förfrågan vad frimärksklubben Shilling Banco ämnade ha den stora planschen till. Jag författade ett svar i prydligaste handstil och högsta underdånighet.

Den begärliga planschen var försedd med en undertext om den oöverträffade radioapparaten Centrum samt namnet Gylling och Co i stor stil. Det förstod jag ju att man inte fick förolämpa firman med att dra dess namn i kolsmutsen. Självklart. Alltså bedyrade jag att vi bara skulle ha majestätet kvar på planschen, ren och suverän. Så jag talade om att frimärksklubben Shilling Banco skulle ta bort den understa delen av planschen, den med firmans text och varumärke.

Med vändande post från Gylling & Co kom ett lakoniskt besked. Det ärade radioföretaget sa sig tyvärr inte kunna leverera någon kungaplansch.

Tänk om jag hade varit så klok att jag begripit, att det givetvis var det omvända som skulle behaga Gylling & Co. Att huvudsakligen framhäva deras firma, helst skippa V-gurra. I varje fall inte utplåna Gylling. Ja fick en behövlig tankeställare om vad radiotillverkare skattade högst.

Nu går jag vidare och kliver över den breda Nygatan med dess pampiga esplanad och över dess spårvagnslinje med räls i båda riktningarna. Där i hörnet låg den monumentala post- och telegrafbyggnaden i röd granit. Huvudingången var från Nygatan. En bred stentrappa från trottoaren ledde upp till första planet. Där huserade Posten i bottenvåningen. På trappavsatsen utanför brukade företagsmänniskor som hämtade posten i postfack där inne stå och prata runt. Särskilt på mornarna. Innanför entrédörrarna fanns ingångshallen, och därifrån gick man in till själva postlokalen med alla dess många expeditionsluckor. Från ingångshallen ledde en trappa upp till Telegrafverkets lokaler.

Till höger om den utvändiga trottoartrappan fanns Postens brevlåda eller brevinkast. Den var inbyggd i själva husväggen och tömdes inifrån. Inbyggt lådlock i patinerad mässing. Detta lock kom jag genom åren att lyfta otaliga gånger, inte minst för mina svarsbrev till NKI-skolan i Stockholm. När man på Kopparslagargatan kom över på Nygatan, så fanns brevlådan bara en 15 meter till vänster.

En morgon bad jag Wasti att slänga ner ett NKI-brev i lådan. Hon gick dagligen Kopparslagargatan rakt fram och förbi posthuset på sin väg till jobbet på Häradsskrivarkontoret på Kyrkogatan. Slänga ner det i rena förbifarten alltså. Nää… det gick inte. För min syster skulle inte gå den vägen, sa hon. Wasti var bekväm nog att tycka att det inte passade henne att vika av 15 meter till vänster från sitt gångstråk. Visst hade jag rätt att bli snopen. Och arg. Och blev det också med besked.

På posthusets gavelsida,den som vätte mot Kopparslagargatan och som Wasti strök förbi på sin drottninglika morgonpromenad, fanns en gårdsöppning. Därifrån utgick Postens alla brevbärare, gående som cyklande. Min gamle skolkamrat och kompis, Börje Melinder, fick tidigt efter skolavslutningen i Högre Folk jobb där som brevbärare. Att vara brevbärare var på den tiden ett attraktivt arbete. Pappa brukade då och då säga med förhoppning i rösten: ”Tänk om Dick kunde komma in vid posten eller järnvägen. Få en säker anställning med stadig inkomst och sen pension, menade han. Men brevbärare var med sitt rännande i trappor en slitsam syssla. Järnvägare, dom som var på tågen, ansågs därför vara ett strå vassare. Vi hade några bekanta som var järnvägare, och de stod högt på mina föräldrars rangstege. Mamma instämde för ovanlighetens skull i Pappas värdering utifrån sina bittra erfarenheter av en skräddares osäkra och hackiga inkomst. Och la till: ”Och kunna vara ledig på helgerna.” Det var en mening och kritik, som Mamma levererade med jämna mellanrum. Det var nämligen mer än en julafton som Pappa satt på skräddarbordet dagen lång. Mamma var irriterad och gick och muttrade. Men när det blev måltid och samling på aftonen, då hade Pappa i alla fall tagit av sig måttbandet och satt sig

ner med familjen i salen.

 

Julafton, 40-talstypisk.

Wasti, Dick, Mamma, Rune, Pappa.

Barnen Stina och Richard.

 

Brevbäraren Börje stannade inte så länge i den pensionsbildande postanställningen. Han blev liksom jag kontorsanställd på ett oljebolag i stan; jag på Gulf och Börje på Standard Oil (Esso).

I Telegrafverkets lokaler, två trappor upp, kunde allmänheten skicka telegram och ringa samtal. I övrigt fanns där lokaler både för den operativa verksamheten och för administrationen. Det arbetade många kvinnor där, särskilt telefonister. Dom höll man koll på när de strömmade ut vid lunch och vid dagens slut, för det fanns många unga i min egen ålder.

I Telegrafverkets administrativa del jobbade en flicka, som jag blev bekant med och som jag efter några år gifte mig med. Vi bosatte oss i Stockholm. Äktenskapet varade länge, men sen upplöstes det på mitt initiativ. Vi hade inga barn. Ett så stort skede av mitt liv förtjänar egentligen ett eget och stort kapitel. Men i brist på den särskilda kraft och opartiskhet som måste till gör jag klokt i att avstå från fortsatt berättande om den tiden.

Den fortsatta gatusträckan av Kopparslagargatan fram till Drottninggatan var en ny fastighet för Telegrafverkets vidgade behov. Den bit av gatan som var kvar på andra sidan Drottninggatan och som slutade vid Gavleån, hyste en del bostäder men också några kontor, en damfrisering, Lilly Jäders hembageri och Café D´Angletrerre. Utanför hembageriet och kaféet hängde hantverkssmidda skyltar. På kaféet brukade schackspelare hålla till. Sa man. På den här sista sträckan, en lugn bit, rörde jag mig bara sporadiskt. Och utan att oroa etablissemanget.

 

Gatan 

Från nr 19 och norrut

Norra Kopparslagargatans sträckning från nummer 19 och åt andra hållet, norrut alltså, var inte lika livlig som gatan söderut mot Gavleån. Gatan norrut tonades ner allteftersom den nådde sin ände, där den norrgående järnvägen svepte i en svag västerbåge ut ur stan.

Den här gatubiten kantades med en låg tvåvånings bostadsbebyggelse med en och annan mindre butik och hantverkslokal, typ syatelje eller damfrisering. En av butikerna, Helga Thunbergs Mjölk- och Speceriaffär, fick på grund av sin närhet duga, när Mamma behövde en klutt jäst eller något annat enstaka som hon under pågående matlagning kom på att hon glömt. Men annars stod affären inte i Mammas kurs. Jag vet inte varför.

I hörnet av Hantverkargatan låg Tabernaklet, en grå och oprydd frikyrkobyggnad inom Örebromissionen. Mamma besökte Tabernaklet sparsamt. Hon såg hon nog församlingen mest som en ”överlöpare”. Den hade nämligen bildats efter att ha brutit sig ur baptistförsamlingen i Gävle, Mammas sociala och ideologiska hemvist. Vid gatans slut fanns flera villor, de enda efter hela Kopparslagargatan. Där bodde välbärgat folk. En av de mera kända var järnhandlaren Eric Börjesson. Hans järnaffär fanns på Drottninggatan intill Centralstationen. Den livaktiga järnaffären med sin långa skylt längs husväggen kände varenda grabb till liksom stans övriga järnaffärer, Jacob Wennbergs Järnhandel på Nygatan och Eskilstunaboden, på Drottninggatan.

Börjessons Jernhandel hade en springschas, som jag ofta stötte på under mina sicksack turer. Alla passoppojkar hade koll på varandra. Vi hörde oss för om varandras veckolön. Vi skröt och la till ett par kronor. En gång när jag stod gränsle över min svarta Crescent och pratade med Börjessons schas på Centralplan, visade han sin portmonnä med en halv rulle friska frimärken med V-gurra på. Jag blev frågvis. Jo då, han hade rätt till dom, därför att han cyklade ut med Börjessons räkningar i stället för att lägga dom i Postens brevlåda. Sa han, med oskyldig uppsyn. Vi den här tiden jobbade jag på Galvaniseringsfabriken, där jag skrev ut fakturor på galvaniserat stängselnät och annat gods och gjorde i ordning fakturorna för postavgång. Det blev mycket frimärksklistrande då.

En sen eftermiddag hemma överrumplades jag av Pappa. Han kom ut i köket med ett högexplosivt uttryck och ville veta varför jag hade så många frimärken i min portmonnä. ”Ja, men det är så, det är så …att jag cyklar omkring och lämnar räkningarna i stället för att stoppa dom i lådan. Och då blir det frimärken över…” Helt otroligt, men Pappa vände på stubinen och gick tillbaka till sin presshäst. Min förklaring framstod tydligen som oantastlig – tack vare Börjessons springschas. Men vá hade Pappa i min portmonnä att göra?

En av byggnaderna efter den norra sträckan, nummer 25, måste kommenteras av en alldeles särskild anledning. Det var en ganska stor och grön träbyggnad på den västra sidan, samma sida som vårt eget hus och bara ett stenkast bort. Det var ett ålderdomshem, inordnat i stadens fattigvårdsförvaltning. Byggnaden hade ett par decennier tidigare fungerat som förlossningsanstalt.Och i den funktionen har min syster, den genealogikunniga Nita, forskat i ett bestämt syfte. Det gäller vår bror Billy Karl Axel, som föddes den 17 juli 1924. Billy antecknades i dopattesten som född i Heliga Trefaldighets församling i Gefle. Men vid den tidpunkten var Mamma och Pappa bosatta och kyrkobokförda i Valbo församling (Harnäs) utanför Gefle. Enligt de dåvarande bestämmelserna för kyrkobokföring skulle alltså även Billy rätteligen ha kyrkobokförts som född i Valbo kommun. En anledning till att Billy blev skriven i Heliga Trefaldighets församling kan dock vara, att han i verkligheten också föddes där. Spekulationen är alltså att mamma Olga, när det begav sig, reste till Gefle och till förlossningshemmet. I så fall måste Mamma, med det före detta förlossningshemmet utanför vår husknut, många gånger ha erinrats om Billys födelse. Men hon sa aldrig någonting om det gröna huset.

Den trägna Nita har forskat efter förlossningshemmets journaler hos Landstingets arkiv, Riksarkivet (provinsialläkarväsendet) samt hos Stadsarkivet i Gävle. Journalerna står dock inte att finna. Vi lär väl aldrig få veta hur det i själva verket förhöll sig.

 

Familjeumgänge

Det kom och gick många människor i vårt hem. Många var tillfälliga kontakter, men de flesta var gamla bekanta. De hade nästan alla en anknytning till Mamma. En del hade ett förflutet från Mammas barn- och ungdomstid, särskilt då Ramhäll. Andra av dem hade hon förvärvat senare. Ibland dök det upp bekanta från vår tid i Österfärnebo. Vi hade ju bott i Färnbo i fem år, så det relativt långa boendet bidrog väl. Mamma skriver i en av Gula böckerna, att hon grät en skvätt, när flyttlasset lämnade Mejeriplan i Färnbo. Vännerna därifrån hälsade på hos oss, redan när vi hade kommit till Hemlingby. Eftersom besökarna från Österfärnebo ofta hade även andra ärenden i Gävle än just för att hälsa på oss, så blev det så att de oftare kom till oss än tvärtom.

 

“Fru Larsson”, en fråga om takt och ton

Utan att förhäva mig vågar jag påstå att jag var en ganska läraktig elev, när jag som tretton- fjortonåring gick i Högre folkskolan 1939 – 1941. Utöver vad jag kunde läsa i läxböckerna och få ut av lärarnas genomgång så hade jag intresse av att tillägna mig idéer och förhållningssätt från den stora världen. Jag tyckte att klassföreståndaren Arne Linander, Särken alltså, hade mycket att ge av erfarenhet och världsmannauppfattning. Särken hade jag i engelska, svenska och geografi. Han passade på att ibland ta upp frågor om etikett och god ton, ofta med hänvisning till engelsk livsstil. Särken hade vistats i England och tagit till sig manér och beteenden som var mera formella än de svenska. Vilket var eftersträvansvärt även för svenska gossar. Menade han. Hans ideal var om inte direkt överklassanstruket så i varje fall näst intill: “Ni ska uppträda som en engelsk gentleman”, brukade han säga, samtidigt som han steg ner från sin upphöjda bordsplats för att ge eftertryck åt budskapet. Om hans engelska ideal gjorde varaktiga intryck kan förstås diskuteras. De flesta av oss var sprungna ur arbetarhem och andra enklare hem, och var inte alltid mottagliga för budskap om förfinad stil. Och näppeligen engelsk sådan. Men jag var intresserad, inte minst för att jag under Brynästiden hade läst alla Bill-böckerna av Richmal Crompton.

Vid ett tillfälle påpekade Särken, att vi nu var så vuxna, att vi inte längre skulle säga tant eller farbror till äldre människor. Vi skulle titulera dem med herr och fru eller fröken. Detta lät ju bildat och vuxet. Det hade en omedelbar verkan på mig.

Tant Ellen från Österfärnabo hade kommit på ensamt besök, medan Bryggarn uträttade ett uppdrag ute på stan. Så fort jag steg innanför dörren tog jag tillfället i akt att praktisera min nya lärdom på tant Ellen. Hon stod i köket och pratade med Mamma: ”Nä men god dag Fru Larsson. Jaså, Fru Larsson är i stan.” Jag tyckte det lät artigt och belevat. Tant Ellen/Fru Larsson stelnade till. Hennes häpnad var inte att ta miste på. Och än mindre Mammas. Jag kunde inte förstå deras reaktion. Hängde dom inte med i utvecklingen? “Men vá säjer du, Dick? Fru Larsson??” Mjaa … Jag övervältrade raskt ansvaret på magister Linander. Som visste hur man skulle föra sig. Som hade sagt … Tant Ellen stod tyst och såg förbryllad ut, och Mammas till vardags stora ögon hade blivit ännu större. Och anklagande. Hon såg verkligen ut att skämmas för mitt kränkande uppträdande. Jag räddade mig hastigt undan till min kammare utan att fadäsen blev slutgiltigt uppklarad i köket.

Inne i stan hade vi några familjer som vi träffade vid helger för prat och tidsfördriv och en bit mat eller en kopp kaffe med dopp. Vid dessa tillfällen brukade Pappa kunna vara med. Han deltog mest som lyssnare, och han hade då klätt om till bästa kostymen och i skjorta med lös och nytvättad krage. Men Pappa var för den skull inte främmande för att lägga in något av sina erfarenheter från skräddarluffen, i regel med inledning av sitt lilla korta ”Se…”.

En familj som vi umgicks flitigt med var Axel och Ruth Petterson. Medlemmar i Immanuelskyrkan förstås. De hade barnen Maj-Britt och Kurt. Ruth dog tidigt, och Axel gifte efter en tid om sig med Minnie. En liknande gemenskap hade vi med makarna Ekberg, men de var inte fullt så lättsamma. De hade sonen Bruno, som till åldern var så där mitt emellan Wasti och mig. Familjen bodde i Brynäs villastad. Ekberg var försäkringsagent. Hos honom tecknade jag min första livförsäkring. Hans fru, Ebba, hade Mamma fiskat upp i kyrkan. Hon var förskräckligt gäll och gnällig. Hon skrattade aldrig, inte ens log. Men hon fick väl utlopp för sitt i alla fall. Bruno däremot visade sig lekfull. Han roade sig och andra med trollerikonster, inte helt utan framgång.

Under många år hade vi kontakt med Hulda Nyvall och hennes make. De hade tre vuxna döttrar, Stina, Karin och Brita. Det är en smula oklart, varifrån kontakten med denna familj emanerade, men en del omständigheter tyder på att det var från våra föräldrars första bosättning i Harnäs eller Skutskär. Under Brynästiden hälsade vi på hos dem, och då bodde dom i Gävle. Nyvall var gårdfarihandlare och åkte omkring på en stadig cykel med en stor läderväska. Familjen bodde på Södra Kungsgatan, kanske med gatunummer 17, ungefär där spårvagnarna brukade mötas i backen. Nyvall hade där i en inklämt trähus en mindre butik, en kortvaruhandel. Ovanpå butiken i gatuplanet hade de sin bostad. Familjen flyttade sen till stadsdelen Nynäs och Karlsborgsgatan 24. I samband med flytten avyttrade de affären.

Nyvalls hade ingen anknytning till Immanuelskyrkan och verkade därför mera vardagliga och vanliga än många av våra andra bekanta. Det var lite speciellt med flickorna. De var snälla och pratade gärna med oss barn. Men de var instabila till sin hälsa. Det tisslades – det vill säga Mamma råkade förstå – att flickorna hade sina nedstämda perioder, särskilt Stina, och att de mellan varven vistades vid någon institution. För att komma i balans.

När vi hälsade på hos Nyvalls var det med en viss förväntan. Dom hade nämligen veckotidningar. Världsliga alltså. Det var populärt. Här kunde man få bläddra i de efterlängtade serierna. En gång på vintern var Wasti och jag till Karlsborgsgatan och hämtade en hel dråse tidningar, som vi med stånk och slit drog hem på vår obändiga sparkstötting. Som hade sett bättre dagar i Österfärnebo.

Nyvalls lägenhet låg i ett nybyggt hus med modern utrustning. Spinnsidan i vår familj brukade få gå dit för att bada i karet. Pappa hade för sin del upptäckt Murénska badhuset. Och så gjorde även jag.

Umgänget med Nyvalls synes ha varit bara i ena riktningen. Det var vi som gick till dom. Att familjen Nyvall var hem till oss har varken jag eller mina systrar något minne av. Möjligen kunde någon av flickorna titta in som hastigast, då de var i krokarna. Man kan alltså undra om vi kletade oss fast hos familjen Nyvall, och om vi egentligen var så välkomna. För att bada.

På söder, vid Timmermansgatan nära Södra Kungsgatan, bodde en annan familj som hette Emil och Hulda Nyman. De hade en rivig dotter som hette Elsa och som var några och åtskilliga år äldre än jag. Även Nymans var “vanliga” människor. Hulda hade sin bakgrund i Ramhäll, troligtvis också Emil. Mamma och vi barn hälsade på vid Timmermansgatan ibland, redan på Brynästiden. Det slog aldrig fel. På pinnsoffan i det lilla köket hade Hulda brett ut sitt extraknäck. Hon klistrade påsar till bruna eucalyptuspastiller åt Westins konfektyrfabrik, som vi var granne med på Kopparslagargatan. De genomskinliga och oklistrade påsarna han Hulda brett ut kant i kant på ett ordnat sätt, så att hon sen bara hade att pensla hela partiet rakt över och sen vika kanterna till färdiga påsar. Det gjorde hon på ett glansartat och fascinerande sätt.

Och sen ska jag väl inte glömma Mamma väninna Hulda Jansson, ”Jansa”, fast jag inte ser henne i skarp kontur och fast hon inte tillhörde Mammas djupare bekantskaper. Tant Jansson var änka och hade två vuxna döttrar hemmaboende. Dom hade en liten lägenhet på norr, någonstans bakom Läroverket, kanske var det på Kaplansgatan. Var Mamma hade fångat Jansa kan jag inte erinra mig. Men Jansa var pingstvän, så det kanske var vid något tillfälligt nedslag som Mamma gjort på Södermalmstorg, där pingstförsamlingen, Salem, hade sin kyrka.

Jag var med en och annan gång till Jansa och döttrarna och fick smaka deras hembakta gamla kakor i den mörka lägenheten. Under tiden pratade den krumkorta och glädjefattiga Jansa med Mamma om helgdag och vardag bland snedtänkande och beklagansvärda pingstvänner och församlingens predikanter. De lyssnande och ordknappa döttrarna var lika dystra dom som sin mamma.

Efter en tid efter en sån här träff var det Jansa som satt i köket hemma hos oss eller rentav i salen. Men faktum var att pratet var mera uppåt, när Mamma fick styra samtalet i sin egen atmosfär. Men skvaller och vardagssmått, det var det.

Så gick en tid, och Jansa syntes inte till. Mamma och Jansa hade kommit i luven på varandra. Jag vet inte om vad. Jansa var ”ute”. Tills de båda åter fann varandra och satt i köket med en kaffekopp i handen. Det här blev ett mönster. Jag bara passerade över golvet, sen jag sagt ett pliktuppfyllande god dag åt Jansa, och tyckte det var skönt att slippa höra hennes och Mammas utläggningar om förtappade själar. Det där försiggick några år. Fram och tillbaka. Till slut blev det en slutlig brytning. Jag hörde aldrig Mamma beklaga upplösningen.

I det mera permanenta umgänget ingick Axel och Minnie Pettersson med barnen Curt och Maj-Britt. Men jag låter dom i stället komma med i kapitlet Juletid.

 

Billiga Böcker

På eftermiddagarna, kvällarna och helgerna tog skolans läxor vid. Jag var ganska flitig men fick ändå tid över. Eller gjorde mig tid. Man måste ju sondera stan också, ibland tillsammans med kompisarna . Se vilka som var på gång på ströget på Nygatan, inte minst flickor, vare sig de var nära bekanta eller bara igenkända. Man kanske kunde få en flyktig eller rentav dröjande blick. Till och med ett glittrande öga.

Ett av de ställen jag då och då besökte under mitt strosande på stan var Billiga Böcker. Det var en bokhandel i hörnet av Nygatan och Norra Centralgatan. Där såldes böcker som var rester från olika förlags succéer och icke succéer och som dom ville göra sig av med. Böckerna hade alltså ibland många år på nackryggen.

Jag var ingen stor köpare. Men jag var en stor bläddrare. Böckerna var placerade högt efter väggarna men det låg även högar uppstaplade på bord i mitten av lokalen. Jag hade gjort mig bekant med bokhandeln redan under Brynästiden. Billy och jag var ju begeistrade i Bill-böckerna av Richmal Crompton, och dessa fanns just här. När jag en och annan gång hade en slant i fickan, så satsade jag även på annan litteratur. Jag sökte i första hand pojkböcker med äventyr, t.ex. folklivsforskaren Gustaf Bolinders böcker om 20- och 30-talets djungelexpeditioner i Afrika och om indianer i Nordamerika och guld i Sydamerika samt andra böcker, av vilka de flesta fanns i Wahlströms Ungdomsserie. Mamma som brukade hålla koll på mitt läsande och varna för syndig läsning gjorde aldrig några protester mot mina val. Fattas bara! Det här var klockren söndagsskolläsning. Fast bättre.

Nära Billiga böcker på Nygatan låg Missionsbokhandeln. Den låg där insjunken och tyst. I fönstret skymtade lila böcker och andra lila saker. Jag var aldrig in där. Däremot i de vanliga bokaffärerna som var Hedmans Bokhandel och Hallbergs Bokhandel på Drottninggatan. Där köpte man såna böcker som behövdes i skolan.

Billiga Böcker var en anhalt. Dessförinnan hade jag mest bara skummat eller läst lånade veckotidningar, som exempelvis under Källströmstiden i Hemlingby. Och alla buntar från Nyvalls på Karlsborgsgatan. Från Billiga Böcker var steget inte långt till Stadsbiblioteket i Sjömanskyrkan vid Centralplan.

Stadsbilioteket var ett verkligt lyft. Bort från söndagsskollitteraturen. Jag blev först förvånad över att man där kunde hitta sånt som Tarzan, han i djungeln, och böcker av Jack London om vargar och bister vinter. Att såna ytliga och nära nog mammaförbjudna böcker kunde få tillåtas av ett stadens bibliotek? Jag slukade dom fort, och sen bar det vidare till andra spännande böcker, engelska deckare, Kreugers finansiella bedrifter, Beethoven och de andra stora kompositörerna…

I bilioteket fanns två rum där man måste viska. Det var referensrummet med alla uppslagsböcker och det särskilda tidningsrummet med sina stora läsbord, där man bredde ut dagstidningarna. Jag satt ofta i tidningsrummet till stängningsdags. Då öppnade den åldrige vaktmästaren dörren och förkunnade släpigt och entonigt: ”Klockan är straxt åtta”. Slut-teet hördes tydligt liksom ville han säga ”jag vet jag vad det heter”.

Trots att jag under den här tiden alltmera drog mig till bibliotekets litteratur, så kunde jag fortfarande hemma i sängen läsa det ”syndiga” 25-öres Detektivmagasinet och kanske det än syndigare Novellmagasinet. Jag hade dom inlagda i en större bok, vars pärmtitlar signalerade anständighet, när Mamma svepte förbi.

Jag hade även kommit i kontakt med biblioteket i Högre Folkskolan. Jag minns att min första lånade bok i skolbiblioteket var “En flicka i Hollywood”. Klassbästisen Börje råkade snegla till och såg medlidsamt på både mig och boken. Filosofie kandidat Arne Linander, Särken, med smak för finkultur, tittade länge på den blåsminkade flickan på pärmen, innan han skrev in lånet på ett kort. Han tänkte visst säga något, kanske säga att boken hörde hemma i flicklitteraturen, men avstod. Jag följde i alla fall den lyckosökande flickan boken ut utan att nu minnas om hon lyckades eller inte.

 

Janssons rock

Under tiden på Brynäs hände det någon gång att vi hälsade på hos ett äldre par, som bodde på Fjärde Tvärgatan 34 i korsningen av Korsnäsgatan. Farbrorn hette Johan Fredrik Jansson. Han var livsmedelshandlare, och han ägde huset. Såväl butiken som bostaden låg i husets bottenvåning. Johan Jansson var gift med Lovisa, som var faster till Ester, som gifte sig med min morbror Ivar 1911. Ivarfamiljen fick bo i husets övervåning. I detta hus kom min mamma att sätta sin fot många gånger under sina tidiga år i Gävle. (Inledningen i kapitel Brynäs.)

När de båda åldringarna var borta ur livet, fick moster Ester ärva en del saker. En av de mindre pryttlarna kom att hamna hos mig. Av en ren slump. En dag när jag oanmält hälsade på hos moster Ester på Ruddammsgatan 45, bara för att prata, satt hon i sin gungstol i köket och var som vanligt klädd i sina svarta reumatismkängor med långa skaft. Framför sig på golvet hade hon en hög med småsaker ur det Janssonska boet, bland annat en del koppargods. Moster Ester gav mig då överraskande en liten trefotsgryta av koppar.

En annan sak från det Janssonska hemmet som kom att bli min var en gammal rock. Den dök upp en dag hemma på Kopparslagargatan, jag vet inte hur. Ivar och Ester hade lämnat sin fastighet, som de då hade på Ruddammsgatan, på sommaren 1941 och i stället flyttat till “vårt” hus. De hade våningen ovanför oss. Detta hände efter att husägaren Tor Påfvels, som själv hade bott i den lägenheten, sålt fastigheten och dragit sin kos. Troligen var det efter Ivars och Esters inflyttning i vårt hus som Janssons rock hamnade hos oss. Det är heller inte uteslutet, att Mamma fått rocken tidigare, vid ett av våra besök hos Janssons under Brynästiden, och sen legat i malpåse.

Hur som helst. Den svarta rocken var så gammal att det svarta hade gått över i grönt. Rocken skulle vändas och bli omsydd åt mig.

Att vända ett plagg och använda det ytterligare en mansålder var inget ovanligt uppdrag för en skräddare. En av Pappas egna kostymer rönte denna förvandling. Till min favör. Det var det vackraste blårutiga tyg man kunde skåda. Byxorna var givetvis för korta och slitna för att kunna uppstå igen. Jag hade längre ben än Pappa. Men kavajen, som var dubbelknäppt, kunde bli något snyggt och passande, om den gjordes enkelknäppt och med rundade ”hörn” som hörde enradigheten till. Och så blev det. Kavajen blev som nyskapt. Jag hade den under min tid i Högre Folkskolan, helt nöjd.

Farbror Janssons rock breddes ut på skräddarbordet, och jag fick sätta mig där och sprätta upp den grönsvarta rocken. Det blev många och långa stunder. Det gällde att vara försiktig. Tygets baksida visade sig lyckligtvis vara fri från mossig grönska. Tyget var tjockt och av gedigen kommisskvalitet. Pappa kunde nu sy en ny rock åt mig. En kalkylerad komplikation fanns dock med i sammanhanget. Med åren hade jag blivit en lång drasut. Farbror Janssons rock var för kort åt mig. Det gick dock inte så långt att det bara bidde en tumme av rocken. Långt bättre. Det blev en hel halvlång rock. Den modellen var högst ovanlig på 40-talet i det folkhemsutvecklade standardsverige. I varje fall på en tonårsyngling.

Min starkt förädlade rock väckte uppseende i ungdomskretsar. En springschas som for under namnet Märgen kom flåsande på sin flakcykel på Centralgatan. Mellan Betlehemskyrkan och nybyggda Folkets Hus (Ang Folkets Hus – se även Strandhotellet/Webbmaster) slängde han oprovocerat på mig en tjock packe mustiga glåpord som anspelade på den förkortade rocken, mina knappknäppta grå damasker samt inte minst på min viktiga min med näsan i vädret. Märgen sa på sitt sätt att en sån där fånig rock kunde ju ingen normal människa ha. Märgen försvann som ett jehu, oåtkomlig på sin flakcykel.

Men jag hade rocken i många år och trivdes jättebra i den, inte minst för att jag kände mig extravagant. Märgen och jag hade liksom lite olika inställning till livet och tingen. I varje fall till kläder.

 

Mamma fick inget

Att komma ihåg födelsedagar var regel i vårt hem. Men det betydde inte att det ordnades kalas och inbjudan av gäster. I tidigaste barnaår såg Mamma till att det hände något extra på födelsedagen. Mamma kom in på morgonen till sängen och sjöng en enkel gratulationssång och lämnade en present.

Så småningom blev komihåget utvidgat, inte bara så att vi barn uppvaktade Mamma – och i någon mån Pappa – utan också så, att vi barn sinsemellan började uppvakta varandra. Det hängde ihop med att vi så smått började kunna skrala ihop egna slantar. Gåvans storlek och form förändrades med tidens gång. Det var inte bara givarens ekonomi som påverkade. Den hängde också ihop men ens personliga relation till födelsedagsbarnet. Pappa blev nog en smula akterseglad jämfört med oss andra i familjen. Men han var själv inte så aktiv med att uppvakta. När någon av oss barn fyllde år, så överlät han arrangemanget åt Mamma. Det var hon som skapade gratulationskulturen. För egen del var jag nog genom åren lite ojämn i mitt sätt att ge presenter. Men jag blev alltid själv ihågkommen. Jag kunde inte klaga.

När Mamma, Wasti och Nita hade sina bemärkelsedagar, såg dessa till att göra sig påminta. Om inte annat så märktes det på att dom bakade kakor så att det både syntes, doftade och hördes. Jag ruvade på vad jag skulle ge dom, när det begav sig. Liksom jag också gjorde med gåvorna på jularna. Särskilt satsade jag på lillasyster. Som givare valde vi oftast själva utan att höra oss för hos mottagaren. Vi skulle överraska. De momentet inpräglades av Mamma, inte bara vid födelsedagar utan också i många andra situationer. Lusten att överraska behöll hon livet ut.

I Gula boken om Nita har Mamma gjort en anteckning om sin födelsedag 1943:

“Idag kom Wasti och hon (Nita) in o. gratulera mig på min 47-årsdag. De var de enda som uppvakta i familjen. De sjöng o. bjöd på kaffe o. hade ett paket vari befann sig en såsskål med slev.”

Meningen “var de enda som uppvakta…” är inte så rolig att läsa. Den gör mig nedslagen. Jag var ju hela 17 år, ”hela karn”. Vad kom mig att glömma bort Mamma på hennes födelsedag? Och var det verkligen glömska? Det får jag i alla fall tro och inte att det nar något avsiktligt. Men Usch! I alla fall.

 

Cineastern

Min största bioperiod inföll då vi bodde på Kopparslagargatan. Biovärlden hade dock öppnat sig så smått redan under Brynästiden. Det var under den tid Arne Westling hyrde fyrspisrummet. Han drog mig med på biograferna i ”den täta staden” (se Brynäs). Det var en uppväckande tid. Med stöd av Arne mixtrade jag så att Mamma inget skulle misstänka.

Innan jag tog steget till de vanliga biograferna, kände jag inte till några andra filmer än dom som visades i skolan i undervisningssyfte och dom filmer som visades i kyrkliga sammanhang. Frälsningsarmén hade under en tid en filmkampanj för ungdomar (se Brynäs). Unga själar i en farofylld värld skulle frälsas.

Mina biobesök tillsammans med Arne började jag varva med egna besök på söndagsdagsmatinéer – eller som det också hette – barnföreställningar. När jag varit en timme i söndagsskolan och fått min själ stärkt och förnyad, kunde jag springa direkt till mattinébion, där en mera spännande värld öppnade sig.

Min första matinéfilm, som jag i nio-tioårsåldern såg tillsammans med Billy, rullades på Olympia, en gammal biograf på Nygatan (Olympia hade även en föregångare/Webbmasters kommentarer).

Det var en vilda västern som hette Den maskerade mannen. Jag ängslades där uppe på läktaren, medan jag väntade på att ridån skulle gå upp. Särskilt undrade jag om man först behövde sjunga en sång. Precis som i Frälsis tempel på Brunnsgatan, när man fick se filmen om skidlöparen Utterström eller filmerna i alla frikyrkliga sammanhang. Men det fanns ju inga sångböcker utdelade. Så salig jag blev, när det röda förhänget gled åt sidan. Utan att någon biografman sagt till, att ”Nu sjunger vi unisont …”

 

 

 

Första Olympiabiografen. Olympia 1920.

Bilderna är hämtade från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok “Från Olympia till Filmstaden” och är inlagda av Webbmaster.

 

Min första riktiga kvällsfilm, för mig själv, utan sällskap av Arne Westling eller någon annan, var en höstkväll 1939. Jag var ute hos Billy på sanatoriet och skulle cykla direkt därifrån till bion. Även den filmen gick på Olympia. Jag skulle den här gången se en cowboyfilm. Jag minns tillfället, därför att jag hade lämnat Billy tidigare än vanligt. Billy ville inte att jag skulle ge mig iväg så tidigt. Men jag handlade i förväntansångest. Sen satt jag i biofoajén och väntade över en halvtimme!

Mitt intresse för bio rullade på och utvecklade sig hejdlöst. Jag var fascinerad av allt det nya som visades från den stora världen, där inte bara kyrkan bestämde och som hade undanhållits mig länge nog. Jag gick på bio, inte som kritiker utan som drömmare och fantast.

 

Genrer

Till en början handlade det om äventyr, inte minst Vilda västern med inslag av pang pang, skurkar, salooner och barer med kortspelande cowboys och tunnklädda damer i whiskydoftande rökskyar, klapprande hovar, rusande buffelhjordar och vitmansfientliga indianer med tomahawk och hemska tjut. Vilka ingredienser för Mamma! En rättskaffens hjälte fanns alltid med. Som räddade en oskuldfull och ljuvlig hjältinna från ett grymt öde. Det var svart och vitt. Det var det goda mot det onda.

Tidigt på trettiotalet gjorde Shirley Temple sitt segertåg på de svenska biograferna, främst på barnföreställningarna; ve´ni, vidi, vici. Min ställning som storsint storebror befäste jag under denna tid. Jag tog med Wasti för att hon skulle få se den bedårande Shirley med de långa korkskruvelockarna. Wasti blev vansinnigt betagen i den näpna barnstjärnan. Flera Shirleyfilmer kom. Att inte få se de fortsatta nya filmerna skulle vara en katastrof. Vid sådana tillfällen kältade Wasti: ”Dick, bjú mej på bio, já ska aldri skvallra ´nå´ mer.” Wasti hade nämligen för vana att så fort det gav sig skubba till Mamma och berätta om mina inte helt rumsrena bravader kring Trollet nummer 4. ”Mamma, Dick …” Wasti glömde efter varje Shirely Temple sitt löfte. Jag fick höra hennes tirad många gånger. Men vad gjorde man inte. Som storsint storebror.

 

Efter något år var det Nitas tur att för första gången gå på riktig bio. Snövit och de sju dvärgarna (sätt på ljudet/Webbmaster) hade kommit till stan. Den bioturen föregicks av känslostarka diskussioner med Mamma. Och si! Hon gav faktiskt med sig. Wasti skulle naturligtvis med. Det var högljutt och knuffigt utanför bion i den långa och massiva söndagskön. Nita med sina 6 år klämdes hårt i röran och befann sig på snyftningsgränsen. Med min medfödda förmåga till företagsamhet lyckades jag förmå de närmaste grabbarna att bilda en tät mur kring lilla Nita. Grabbarna, som var helt obekanta, tog livvaktsuppdraget med största allvar. Nita kunde helskinnad föras in till Snövit i hennes sagovärd. På biografen Saga.

 

Sagabiografen.

Bilden är hämtad från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok “Från Olympia till Filmstaden” och är inlagd av Webbmaster.

 

Efter hand dök även tokroliga filmer opp. Jag hade skolkamrater som kunde berätta vad de sett, och då måste ju jag också se. Det var Helan och Halvan med Stan Laurel och Oliver Hardy samt givetvis Bröderna Marx. Vilka hysteriska skrattexesser i salongsmörkret! Och så Chaplin, som mellan dråpligheterna faktiskt kunde tända till eftertanke. Där fanns också den uppsluppna Flygmalajen, som spelades av den banjospelande George Formby. Jag kunde inte heller undgå den absurda Buster Keaton, han med det livlösa stenansiktet, och likaså Harold Lloyd med sina stora glasögon, utförande de mest hisnande balansakter på toppen av skyskrapor.

Det går naturligtvis inte att glömma Fången på Zenda med Ronald Colman och Douglas Fairbanks jr. De fäktades med blixtrande klingor i slottet Zenda i ett litet och undangömt kungadöme. Och en vacker prinsessa fanns givetvis med. Inte heller ska jag väl förbigå den muskulöse och mustaschprydde Eroll Flynn. Det var en karlakarl det, som man inte fick missa. I färgfilmen Robin Hood sköt han pricksäkert med pil och båge, och gav åt de fattiga. Han hade ofta den sköna Olivia de Havilland som moatjé. En jämförbar hjälte var Tyrone Power. I filmen Blod och Sand, där han gestaltade en spansk tjurfäktare, underkastade han sig förförerskan Ritha Hayworth, som kunde dansa pasodoble farligt bra. Han försmådde sin ärbara hustru Linda Darnell. Då blev jag besviken. Det var synd om henne. Ritha Hayworth förförde med sina kråmslingrande sexdanser även Glenn Ford, i Gilda.

Det blev vartefter nya genrer med dramer och starka kärleksscener. Tänk, dom kysste varandra! Intensivt. Och länge. Nu skulle Mamma se.

Ungdomsfilmer med Mickey Rooney som den upptågslystne Andy Hardy kom tidigt. Vilka förstående föräldrar han hade. Och så bra familjen bodde. Och Andy hade egen bil. Pappan var en tolerant domare. Andys flamma spelades till en början av Judy Garland, men i fortsatta filmer avlöstes hon av Ann Rutherford. Dom båda var pigga och spralliga.

Många ungdomsfilmer gick i musikens och sångens toner. Vem minns inte Deanna Durbin i Hundra man och en flicka, ledsagad av ingen mindre än världsdirigenten Leopold Stokowski (även känd för sitt umgänge en tid med Greta Garbo). Jag såg filmen på Roxy. Två gånger. ”Because you come to me …”

De amerikanska musik- och dansfilmerna med sina musical stars var otaliga. Dom gick nästan alltid på Metropol. Jag behöver inte räkna upp dom alla utan nöjer med mig att utan tidsordning nämna de stjärnor som jag beundrade i mer än en film och som jag ibland gick två gånger på. Filmerna var nästan alltid i färg. Där fanns June Allyson och Kathryn Grayson (Two sisters from Boston med It´s a great night for singing); Judy Garland (Trollkarlen från Oz), steppande dansparet Ginger Rogers och Fred Astaire i klassiska Top Hat; dansanta och karnevalsjungande Carmen Miranda med bananer på krönet samt Betty Grable, Bing Crosby, Frank Sinatra och Gene Kelly, vidare orkesterledare och solomusiker som Tommy Dorsey, Glenn Miller samt Harry James med Carneval i Venedig på trumpet. Den bröstbrede tenorsångaren Mario Lanza förtjänar också att nämnas. Tillsammans med populära vardagsartister uppträdde José Iturbi. Han var en spansk kompositör, okesterledare och en makalös konsertpianist. Man förundrades över hans korta fingrar på tangenterna. Dom löpte likt flimrande digitalettor. Det är lätt att även komma ihåg Xavier Cugat. Denne fenomenale orkesterledare och violinist populariserade på 40-talet latinska rytmer som rumba, samba och tango. Bland de typiskt familjevänliga filmerna märktes det romantiska paret Jeanette MacDonald och Nelson Eddy, hon som sopran och han som baryton. De sjöng så de sjöng i En gång i Maj och i Rosemarie. Filmerna var så städade att till och med min klassföreståndare i Högre Folkskolan, filosofie kandidaten Arne Linander, sågs betala två biljetter på Röda Kvarn. En klasskamrat hade känt igen honom omedelbart på hans ljusgrå filthatt med nedvikta brätten. Magistern gick alltid klädd i slokhatt, kanske efter engelskt gentlemannamönster.

 

Röda Kvarn på Nygatan.

I väntan på rivning. Till höger hade legat en

en frukt- och gottaffär, som innehades av Veras chef.

 

En tidig musikfilm i svartvitt och med idel svarta artister var Stormy Weather (sätt på ljudet/Webbmaster) med Lena Horne. Så där lagom gillade jag Nicholas Brothers, som var rappa dansekvilibrister. Men jag var på det hela taget inte sofistikerad nog för att ta till mig Mississippibluesen.

Produktionen var genomgående amerikansk eller brittisk, någon enstaka gång tysk eller fransk. Under krigsåren matades man med glorifierande filmer från USA och England. Efter att jag sett Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i Casablanca gick jag som alla andra boys och köpte mig ett Ghandiskynke och knöt skärpet så där nonchalant som Bogart gjorde. Ett bestående intryck gjorde under krigsåren (1942) den engelska filmen Mrs Miniver om den nationalsymboliserande medelklassfamiljen Miniver, som främst representerades av Greer Garson och den piprökande präktiga maken Walter Pidgeon. Handlingen tilldrog sig vid tiden för den tyska ockupationen av Europa. Jag minns inte att jag såg en enda tysk spelfilm under krigsåren. Det gick nog inga. Men jag såg i alla fall en tysk film med Kristina Söderbaum, någonting sentimentalt och ärofyllt om den tyska fädernejorden. Däremot kunde man ibland som förspel få se journalfilm från tyska Ufa. Oövervinnerliga tyska styrkor ryckte fram som maskiner.

En och annan fransk produktion gick också hem, t.ex. med komikern Fernandel i prästutstyrsel (Don Camillo och hans lilla värld). Jaques Tati var en tokig typ med tokig gång och tokig hatt. Honom skrattade jag gott åt i Semestersabotören. Bland seriösa aktörer från fransk film bör ihågkommas Jean Gabin (sätt på ljudet/Webbmaster). Det var nästan alltid grått och miserabelt i hans franska hamnkvarter. Eric von Stroheim var en annan fransk karaktärsskådespelare, men det var nog så, att han även förekom i amerikansk film. Stroheim var i en fransk film sedelgravör i samhällets tjänst. Han höll upp och förevisade stolt en nytillverkad sedel och sa med fransk ackuratess; ”inimitable”. Den fulländade sedelgravören kunde dock i längden inte motstå frestelsen att själv bli förfalskare. Ingen skulle ju kunna misstänka honom. Men han avslöjades av lagens väktare. Han föll på eget grepp.

Mycket välkomna var också deckarfilmerna. När Helgonet med sin kända signaturmelodi visades med den alltid salongsklädde George Sanders, stod jag tidigt i biljettkön, trots att filmen gick på den träbänkshårda Regina. Och Hitchcock gick inte att undvika. Greta Garbo var outstanding och behöver inte någon presentation. Och stilren och vacker var hon. Ninotchka med sina skojiga och politiska anspelningar var väldigt roande. Men hennes sista film (Tvillingarna) var ingen höjdare precis.

 

Alice Babs

och Adolf Jahr

I Swing it Magistern

 

Svensk film fanns också. Men … Ja, Swing it Magistern med Alice Babs (sätt på ljudet/Webbmaster) spädde väl på humöret en bit.

Men annars var det mest pilsnerfilmer med Edvard Persson och Åsa Nisse och grådystra anleten med Anders Henrikson och Georg Rydeberg. Jag tror min något avoga inställning till svensk film, oavsett glädje eller sorg, bottnade i att filmerna var för nära vardagen. Det var bland annat språket och miljön. Svensk film inbjöd inte till drömmar mot horisonten. Och jag ville ju drömma.

På måndagarna annonserades de nya filmerna för veckan. På eftermiddan när jobbet var slut och jag slevat i mig en tallrik filmjölk eller kräm och mjölk, stack jag ut på stan för att titta på affischerna och stillbilderna utanför biograferna. Var jag stadd vid kassa kunde jag se filmen redan samma kväll. Om inte, så var jag var i alla fall orienterad och kunde göra mitt efterlängtade besök senare, när portmonnän hade blivit påspädd. Jag kunde gå på två filmer under en och samma kväll, klockan 7.15 och 9.15. Jag var så fängslad och beroende så att jag någon gång i nödens stund måste tillgripa okonventionella metoder för att komma över biopengar. Usch! Och utanpå detta skulle man förklara hemma var man hade varit så sent. Då blev det till att hitta på något som var övertygande och försvarbart.

 

Rock-Olga

Mamma hade alltid hjälpt Pappa med skrädderiarbete. Hjälpen kunde utvidgas allteftersom vi barn blev äldre och kunde klara oss själva. När vi bodde på Brynäs liksom på Hantverkargatan, hade Pappa sin verkstad mestadels på särskilda ställen, utanför bostaden. Och då hade Pappa gesäller till hjälp. Då var hjälpen från Mamma bara sporadisk. När vi så flyttade in på Kopparslagargatan och Pappa etablerade sig i lägenheten med skrädderiet, kunde Mamma oftare ställa sig vid skräddarbordet och pressa byxor och västar. Vi barn hade också blivit större, och det gav Mamma mera egen tid.

När Mamma var vid skräddarbordet för att sy, såg det inte ut på samma sätt som när Pappa sydde. Den klassiska skräddarställningen med benen i kors var förbehållen manssläktet. Kvinnliga medhjälpare satt på bordet, med benen dinglande utanför och med ena foten på en pall. Ungefär som kvinnor till häst, i damsadel. (En av de pallar som Pappa hade i skrädderiet har jag kvar. Den finns på Hummelvik. Den är snickargjord och omålad. Den pall som Mamma använde var blåmålad.)

Så småningom började Mamma kunna utöka sin arbetstid i verkstan och därmed även åta sig skrädderiarbeten från egna kunder, både enskilda och företag. Hon reparerade och ändrade pojkkläder åt t.ex. Hjälpbyrån, som fanns snett över gatan, och åt Pojkekiperingen, som låg på Hattmakargatan i hörnet av Drottninggatan.

Pappa, som genom åren bytt lokal för skrädderiet många gånger, fick nu ett nytt ryck och flyttade skrädderiet till Ruddammsgatan 17. Det betydde att Mamma kunde forma sina arbetsförhållanden ensam. Hon blev en helt egen företagare, om än i blygsam skala.

 

Ruddamsgatan 17

 

Pappas utflyttning av skrädderiet betydde dessutom, att Wasti och Nita kunde få en vrå för sig själva i skräddarrummet. Inte bara leva skaföttes i pinnsoffan i köket eller kompa med mig i kammaren, vilket Nita gjorde en tid i början. Mamma behövde inte samma stora arbetsutrymme som Pappa, t.ex. för provningar framför spegel. Den före detta skräddarverkstan kunde alltså delas av. En provisorisk skärmvägg sattes upp för flickornas behov.

Mamma markerade sitt eget liv med att sätta ut små pappskyltar i två av fönstren åt Staketgatan och en skylt även på huset, utanför grinden: ”Pressningar och reparationer”. Mamma annonserade också några gånger i Gefle Dagblad under rubriken Diverse om att hon åtog sig små syarbeten.

Egenföretagare Olga Svensson (sätt på ljudet/Webbmaster) tyckte under en senare av del av det här skedet – det var väl i mitten eller slutet av 40-talet – att hon som lockrop borde kunna kalla sin firma för Rock-Olga. Namnet tillhörde en då ung och populär sångerska, och många lystrade till namnet. Jag har för mig att hon använde epitetet Rock-Olga i småannonserna. Mina systrar är dock mera tveksamma i sina minnen om detta. Så jag får väl försiktigtvis reservera mig.

Även om mitt skrivande inte är avsett att treva sig upp till 50-talet, så vill jag ändå avsluta berättandet om Mammas skrädderiepok med att hon lämnade det egna företagandet. Hon övergick till en anställning hos Östbergs Kemiska Tvätt på Nygatan i hörnet av Stora Esplanadgatan. Där pressade och lagade hon. Jag skulle tro att det kändes ensamt för henne i hemmet och verkstan, när vi tre barn lämnade hemmet, en efter en. Att på dagtid sitta och skrädderijobba som ensamma varginnan kanske frestade på. Mamma var en i högsta grad social varelse, och var van att omge sig med människor.

 

Tvätt- och presstjejer (Mamma längst till vänster).

 

Mamma fann sig bra till rätta i kemtvättföretaget. Det passade henne att få munhuggas med de kvinnliga arbetskamraterna om både världsliga och övervärldsliga saker. Jag skulle tro att Mamma inte försatt tillfället att predika sina moraliska idéer samtidigt som hon av kamraterna tvingades att tänka även i mera praktiska och vidsynta banor. Det var säkert en både rolig och nyttig tid. En och annan gång hade hon med sig basen hem på lite kaffeprat. Hon hette visst Tannegård, eller något liknande, och var relativt ung. Detta hände under min Stockholmstid, när jag var hemma på besök. Första gången presenterade Mamma mig mycket markerat för henne: ”Detta är min son …”.

Det stod inte på förrän Mamma blev sin egen igen. Hon drog fram dampduken under skräddarbordet och dammade av det undanställda pressjärnet för att på nytt börja med småreparationer. Vad som fick henne till denna reträtt vet jag inte. Nita, som var kvar i hemmet senare än jag, tror att det misshagade Mamma att behöva avstå en oväntat stor del av inkomsten till skatt. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv varit med i skattesvängen.

 

Stadsträdgården och Boulognerskogen

Boulognerskogen blev hela vår familj bekant med redan under Brynästiden. Det var dit som arbetarrörelsen gick med sina blåsiga demonstrationståg den Första maj och som vi och halva stan alltid ville se och höra. Boulognerskogen tog vid, där Stadsträdgården slutade. Från Kopparslagargatan hade vi närmare till Boulognerskogen. Och dit kunde var och en av oss gå högst enskilt eller tillsammans med någon som inte hörde till familjen.

Jag hade kommit upp i en ålder och ett utvecklingsskede, då det kändes skönt att få dra mig åt sidan, gå en promenad i ensamhet och få grunna över lite av varje, inte minst om framtiden. Samtidigt hade jag ett behov att få se andra människor, särskilt under sommarens helger och ljusa kvällar. Jag hade börjat bli intresserad av flickor på ett uppvaknande sätt, och en promenad i de här båda parkområdena bjöd på många blickrika möten med fagra tonårsflickor i gäckande grupp eller med sedesamma döttrar tillsammans med sina beskyddande föräldrar. När jag mötte någon tidigare skolkamrat med nyvunnen flicka, kände jag ett sting av avundsjuka. Varför hade inte jag ”släng”? Varför gick inte jag där med en kärvänlig flicka?

I Stadsträdgården och Boulognerskogen promenerade alla i maklig takt på slingrande gångvägar, som korsade varandra. Cykeltrafik var inte tillåten i de inre delarna. Allt var så lugnt, men på avstånd kunde man höra den röda spårvagnens dunk dunk, när den passerade Stadsträdgårdens norra ytterkant utmed Västra Vägen. Där gick spårvagnen på egen banvall och kunde dra upp farten. I Stadsträdgården med dess lindar lyste grönska och vackra planteringar över allt, men allteftersom man kom in i Boulognerskogen avtog rabatt- och blomsterprakten och man kom in i en tallskogsväxande och fridfull natur. Det var gott om gröna sittbänkar. Ingen bänk sågs vandaliserad.

Vid de båda parkområdenas södra sida flöt Gavleån stilla. Snattrande änder i vattnet och på marken liksom olika arter av småfåglar gjorde sitt till för att promenaden skulle bli omväxlande. Många besökande, ofta familjer med barn, fann glädje i att mata fåglarna. Jag brukade stanna och titta på.

Musikpaviljongenoch uteserveringarna var slutmål för de flesta promenerande, i synnerhet på sommarkvällarna då det var publiktillslutning där. Man bara stod där. För att invänta ett ledigt kaffebord eller endast för att lyssna på den välspelande musikkvintetten, ledd av violinisten Doris med sitt långa och mörka pagehår. Ibland fann jag någon bekant att slå mig i lag med, men i regel höll jag mig ensam.

En afton när jag stod vid paviljongen och lyssnade på Doris wienerspelande ensemble, kom Wasti långsamt gående förbi tillsammans med Kungsbäcksfuriren Kjell i något så när välpressad uniform, en nybliven uppvaktare. Min syster och jag nickade artigt till varandra som vore vi två kamrater från samma arbetsplats eller bara flyktigt bekanta från någon av köerna inne på Posten.

En afton gick jag till Boulognern med viss förväntan. Min kusin Arne var en dängare på att sjunga. Han sjöng med sin baryton så att man lyssnade och njöt. I Gefle Dagblad efterlyste man lokala förmågor och ville ha tips från allmänheten. De som valdes skulle få sjunga från musikpaviljongen i Boulognerskogen. Mamma sa till Nita att skriva och anmäla Arne. Det gjorde hon och undertecknade ”En musikälskare”.

 

Musikpaviljongen

 

Arne blev uttagen. Och fick sjunga med stöd av orkester. Han tog sina bravurnummer: ”Den flickan ska bära mitt efternamn.” (Irving Berlin, ur Annie get your gun) och ”Åh, vilken underbar morgon” (Hammerstein/Rodgers, ur Oklahoma). Den talrika publiken var begeistrad. Applåderna blev långa och varma.

Nita hade gjort sin anmälan anonymt. Från estraden efterlyste man tipsaren. Skulle få kaffe gratis på något av kaféerna. Där stod Musikälskaren i publikmängden. Utan att våga ge sig till känna.

 

Kusin Arne sjunger ”Den flickan ska bära mitt efternamn”. Kusin Tord ackompanjerar.

Bilden från Wastis och Runes bröllop 1951.

 

Bo Linde har komponerat ett litet stycke som heter Suite Boulogne. (Se kapitlet Stig och hans närmaste).

 

Mitt första riktiga jobb efter skolan

Min avgångsklass i Högre Folkskolan skingrades. En och annan hade försvunnit redan efter första året för att gå över till Borgarskolan. Så gjorde Curt Carlsson. Vi andra som nu gått ut tvåan tänkte oss olika sysselsättningar. Några ville fortsätta i verkstadsskola, andra ville till jordbruk, industri eller handel.

Jag fick omedelbart arbete på Konsums Varuhus vid Norra Kungsgatan, i korsningen vid Lindbloms Hörna. Det jobbet fick jag genom min klassföreståndare, Arne Linander. Samma flax hade min klasskamrat Roland Olsson. Vi var de enda i klassen som fick förmedling genom läraren.

 

       

Högst upp på ljusgårdens tak höll jag till med mina glasskivor.                                      Kompletterande bild insatt av webbmaster.

 

På första arbetsdagen, då personalchefen herr Olving tog emot i sin glasbur, blev det ingenting sagt om jobbets varaktighet. Roland och jag skulle nu tilldelas arbeten. Vi blev något snopna. Varuhuset använde oss nämligen huvudsakligen till att tvätta matta glasskivor i takets rampbelysning. Vi fick stiga upp på en hög trappstege och mixtra loss skivorna. Då och då gick en glasskiva sönder, möjligtvis på grund av klantig hantering. Roland svarade för bottenvåningen och jag för herrkonfektion och damkonfektion på övervåningen.

På lördagarna och vid andra arbetstoppar fick jag hjälpa till på avdelningen för herrkonfektion med försäljning. Det kom medelålders, stabilt folk in från randorterna Forsbacka, Mackmyra, Bönan och det övriga Norrlandet. Karlarna skulle ofta ha en kepsmössa. I konsten att plocka fram en sommarkeps ur hyllan ansågs jag kapabel, i synnerhet som männens medhavda fruar bidrog med sin noggranna kontroll och bestämda smakriktning. Om kunden behövde en blazer eller hel kostym följde jag honom artigt till avdelningschefen, den något kortväxte och korrekte herr Zinn, påminnande om karaktärsskådespelaren Claude Reins, eller till herr Zinns assistent, den sävligt långe och aningen ryggkrumme herr Björklund. På lördagarna biträdde även den lågmälde och sympatiske herr Kjellgren. Han arbetade på övrig tid som ändringsskräddare. Det fanns ytterligare en ändringsskräddare.

Assistent Björklund var min dagliga förman. Han hade den för mig något obegripliga vanan att varje fredag eller lördag förmiddag skicka mig till Adamssons sjukvårdsaffär på Norra Slottsgatan, ett par kvarter bort från varuhuset, för att “hämta ett paket som herr Björklund har ringt om”. Första fredagen undrade jag vad det var för sorts paket och om jag i den svettiga sommarvärmen skulle orka bära det bruna paketet en trappa upp i varuhuset. Jag var van att ett paket åtminstone skulle se ut som Pappas kostympaket som jag då och då fick leverera till hans kunder. Alla stora paket var på den tiden inslagna i brunt kraftpapper.

Betalningen i Adamssons butik var bestämd, och jag lämnade över pengarna. Jag tog emot det beramade paketet. Men så skönt. Det visade sig inte alls vara tungt eller skrymmande. Det vara bara ett litet vitt kuvert, som gott och väl fick plats i kavajfickan. Hade jag haft den biljettficka, som Pappa sedermera försåg mina kavajer med, så hade den lockförsedda gömman räckt till många sådana paket.

Herr Björklund umgicks nära med en glad och leende expedit på damavdelningen i bottenvåningen. Hon såg ung och sportig ut och var mycket trevlig. Även mot nyanställda elever.

 

På Varuhuset ljusgård, sommaren 1941.

Ego i översta raden.

 

Lite brydd var jag över de båda expediternas intima förbindelse. Herr Björklund var nämligen en smula vindögd, och i mitt tycke hade han också en för brant avlutning på bakhuvudet. Han såg ut som om han blivit lätt skalperad av en siouxindian. Det vågiga och mellanblonda håret täckte dock som det skulle. Att den välformade och trevliga expediten på damavdelningen kunde vilja ha honom till sällskap…. Hon skulle ju passa bra ihop med en stilig filmhjälte i stället. Nå ja, vá visste jag om herr Björklund. Han kanske hade andra egenskaper som lockade tjusiga kvinnor och som inte glittrade utanpå. Det hade jag ju fått lära mig i söndagsskolan hos Harald Karlsson, att det inte i första hand var de yttre attiraljerna som räknades här i livet.

 

Min första hatt

I september 1941 ställdes min självkänsla på prov på ett darrigt sätt. Jag köpte mig en hatt. En sån måste jag ju ha, nu när jag inte gick i skolan längre och hade sagt ajöss till skolmössan. Denna debut var så pass märklig, att Mamma noterade saken i Gula boken:

“En stor sensation. Dick har fått sin första hatt. Sportmodell, grå. Pris 14 kr.”

Jag stod i splendid isolation framför spegeln och tränade hattlutningar åt höger och vänster, framåt och bakåt, gjorde stuk på brätte och kull och la an olika karlaminer tills jag blev någorlunda nöjd. Men gå ut i dagsljus, det vågade jag inte.

På kvällen när det mörknat tog jag mod till mig och började en inskolningspromenad. Jag gick en lov på de intilliggande gatorna. På Ruddammsgatan gick jag förbi elverkets kontorsbyggnad. Där var som sig bör upplyst. En grön neonskylt i höstmörkret gjorde skäl för namnet Elverket. Bäst att kvicka sig. Hon kunde ju komma ut just när jag gick förbi. Hon, elchefens dotter alltså, som bodde i det fyrvåniga tegelstenshuset. Jag visste inte vad hon hette. Men hon gick i flickskolan. Hon verkade äldre än jag. Kanske jag skulle kunna lyfta på hatten i alla fall för henne, om hon visade sig och tittade till på mig. Hur hanterade man hatten, när man hälsade artigt?

Det var viktigt att hälsa på rätt sätt, det hade magister Linander visat. Fast då gällde det förstås skolmössan. När man hälsade så skulle man inte säga “God dag”. Man skulle bara ta av sig mössan, men inte med någon yvig utåtsvepande båge. Man skulle i stället föra mössan nära kroppen, rakt ner. Det gällde nog samma hälsningsregel för en hatt. Magistern visste hur det gick till, för han hade varit i England och hållt sig i det högsta skiktet av medelklassen. I någon trädgårdsrik villastad.

Jag kom hem. Utan att ha stött på elverkschefens dotter. Men jag var stärkt i alla fall. Jag hade kommit igång som hattbärare.

 

Bokhandlaren

Mitt första jobb efter skolan, på Konsums Varuhus, var till ända i slutet av juli 1941. När jag tagit ner och rentvättat alla glasskivor i rampbelysningen och satt dom tillbaka, till priset av flera krossade skivor, så var det adjöss. “Moren har gjort sin plikt, moren kan gå”. Samma öde drabbade Roland i bottenvåningen. Dé var så Kooperationen gjorde. I Gävle.

Att i fortsättningen bara gå och slå dank var inte att tänka på. Jag svarade med prydlig handskrift på annonser av typen “Ung framåtsträvande man med intresse för omväxlande kontorsarbete…..”.

Mamma såg till att jag svarade på en annons som biträde i Hallbergs Bokhandel på Drottninggatan vid Stortorget.

“Där var han en vecka, så sa han opp sig. Det passade ej den gunstige herrn.” (Gula boken).

Men Mamma kunde ju inte veta hur trist jobbet var. Stå på en hög och ranglig stege med en dammvippa dagarna i ända och damma av alla volymer ända upp till taket. Det kunde väl räcka med tvättjobbet på Varuhuset, menade jag. Bokhandlare Hallberg rusade högröd i ansiktet fram och tillbaka för att serva alla skolelever som skulle börja terminen och verkade allmänt hjärtstressig. Den enda i butiken som jag kunde ty mig till var den mörka kvinnan i kassan. Hon hade svart, bobbat hår med lugg i pannan och kortklippt i nacken och dessutom som klippt ur en Charlestonefilm från 20-talet. Det viskades att hon var gift med en mycket äldre man. Nääh… hon som såg så ung och snitsig ut. Hon log vänligt och jag gjorde mig ofta ärende fram till kassan för att få komma ifrån vippan och dammet och få tiden att gå.

När jag sa att jag ville sluta, blev bokhandlarn snopen och rödare. Han sa att han tänkt satsa på mig och låta mig gå en kurs i dekoration. Men då hade jag redan bestämt mig. Utan att jag hade något nytt att gå till.

 

Så då bidde det att försöka bli Mäster skräddare

Efter att ha masat omkring några dagar kom Pappa med en oväntad idé. Att jag skulle sätta mig på skräddarbordet! Bli storskräddare och få de finaste kunderna.

Pappa pressade fram detta en dag, medan Mamma var borta i någon utmark och plockade lingon. Mamma fick stora skälvan, när hon kom hem. Hon såg sitt tradiga och fattiga liv med skräddare Axel passera revy. Det var ingen lustig föreställning. Men hon kunde inte direkt hindra mig. Jag var ju utan jobb.

Sé, sa Pappa, “hur fattigt en skräddare än har det, så har han alltid snygga kläder.” Visst, att ha snygga kläder betydde, om inte allt, så i alla fall bra mycket. Det var nästan så man trodde, att man kunde nå framgång och anseende, bara man var elegant klädd.

Jag försökte sitta med benen i kors på klassigt manér, men det bar emot. Pappa däremot intog denna ställning helt naturligt. Han var mjuk i benrörelserna. Inövad under många års skräddarliv.

Mina första lärospån var att “kasta sömmar”. Det gällde de långa sömmarna i kavajer och byxben. Meningen var att sömkanterna med sina ansatser till fransar skulle bindas med speciella stygn, så att kanterna inte revs upp. Ibland fick jag med den vita benprylen ta bort tråckeltrådar. Dessemellan försökte jag mig på den ädla svårigheten att sy knapphål. Det blev träning på en provlapp. Arbetet krävde, utöver fingerfärdighet, sinne för symmetri och estetik, en ädel konst som det tar lång tid att lära sig. Om man någonsin lär sig det.

 

Pappa syr fast foder i kavajärm.

 

Efter ett par veckors praktik började jag känna mig modstulen. Mamma blev alltmera askgrå och hålögd och gick omkring med sammanbiten min.

Så en dag i slutet av augusti inträffade det oanade, det som skulle förlösa mig från skräddarens hemska öde. En knackning på den bruna köksdörren medan familjen satt och åt och medan radion rapporterade från krigsfronterna. Det visade sig vara ett cyklande bud från en av de anonyma platsannonsörerna som jag tidigare tillägnat en platsansökan. Budbäraren hette Ingemar Nordh, och han kom från Gävle Galvaniseringsfabriknere vid hamnen. Fabrikör Sjöström ville att jag med vändande kurir skulle komma ner för ett samtal.

Jag svalde snabbt ner den brända falukorven och de stuvade makaronerna, medan Ingemar väntade på en skraltig stol vid köksdörren. Jag ryckte till mig den gråmålade cykeln med bockhornsstyret. Vi stack Ruddammsgatan österut över järnvägsspåren och industrijärnvägen och svängde av vid Gävle Stads Förråd, där kusin Tord jobbade, vidare efter Norra Kanalen och ut mot Fredriksskansbron.

Där låg fabriken. Vid kajkanten stod den store fabrikören i finkavaj och smårotade bland några järnstänger, precis utanför kontoret. Han såg inte så gammal ut som jag hade tänkt mig att en fabrikör skulle vara. Han hade en begynnande rondör, ett rödanstruket lite lockigt hår och lätt blossande kinder. Sen jag bockat djupt och han harklat en hälsningsfras gick vi in på det barackliknande kontoret, som såg nybyggt ut. Vi gick in i hans kontorsrum bland ett antal andra. “En sak som jag vill göra klart från första början, sa fabrikören med sin kraftiga röst, det är att dom som arbetar här på kontoret inte ska umgås med arbetarna ute i verkstan och i fabriken.” Nää visst, ja visst. Det förstod jag ju. Helt klart.

Den 20 augusti 1941 började jag som yngste man på kontoret på den mycket framgångsrika Galvaniseringsfabriken.

 

Gävle Galvaniseringsfabrik

Gävle Galvaniseringsfabrik var egentligen två företag, sett från verkstadssynpunkt, nämligen den egentliga galvaniseringsfabriken under eget namn och med egen verkmästare som arbetsledande bas och den mekaniska verkstaden med sitt särskilda namn (A. Sjöströms Mekaniska Verkstad), även den med egen verkmästare. De två anläggningarna låg på var sin sida om ett järnvägsspår, som från stans inre hamn ledde ut till djuphamnen Fredriksskans i yttre fjärden. Administrativt var företagen ett och samma. Kontoret var gemensamt. Detta låg i direkt anslutning till den mekaniska verkstaden, och det utgjordes av en barack, som klart signalerade, att det var en ny tillbyggnad. Inget av de båda företagen var bolagiserat. De ägdes blott och ensamt av fabrikören, Arne Sjöström. Av det jag senare förstod, så var det ur den mekaniska rörelsen som själva galvaniseringsfabriken hade växt fram.

På kontoret fanns några tjänstemän på skilda nivåer. Där fanns Hans Hedström, som titulerades kamrer. Han var över 30 år skulle jag gissa, och han hade kanske varit med från Sjöströms tidigaste år, kanske rentav i själva verkstadsrörelsen. Hedström hade följt med i företagets utveckling och blivit kontorschef. Närmaste kontorsman i rang var den något yngre Ivan Reinecke. Han var firmans kassör och korrespondent. De båda herrarna satt mitt emot varandra vid var sitt skrivbord i en glasbur omedelbart innanför entrén.

Längre in i kontorsbyggnaden satt Ingemar Nordh, han som kommit hem till mig för att hämta mig till kontoret där fabrikören väntade. Ingemar var åtminstone ett par år äldre. Från hans rum, som saknade fönster kunde man gå direkt ut till den mekaniska verkstaden via ett mindre kontorsförråd. Där Ingemar satt fanns det även plats för chefen för den mekaniska verkstaden, verkmästare Edvin Nilsson. Ytterligare en man, Sven Berg, hörde till kontoret, men han var inkallad till militärtjänst. Det var ju ofredsår, andra världskriget.

I ett rum mellan kamrersrummet och Ingemars rum huserade fabrikören. Han kunde se ut genom ett stort perspektivfönster.

Ytterligare ett rum fanns invid entrén, mitt emot Hedströms och Reineckes rum, Där skulle jag sitta pliktuppfylld och ambitiös och uträtta något för företaget mycket betydelsefullt, nämligen att skriva ut fakturor. Rummet hade en glaslucka ut mot entrén och fungerade som reception. Kanske skulle jag där kunna leva upp till löftet i ansökningen: “Om jag får platsen lovar jag att bli till Er fulla belåtenhet.” Det hade magister Linander lärt oss att man skulle skriva. Det hörde till den artiga respekten, sa han.

Några dagar före jul, det var 1941, gick Ingemar omkring belåtet och spekulerade om vad firman kunde tänkas ge i julklapp, det vill säga som förstärkning i personalens plånböcker. Det brukade alltid bli en peng visste han berätta. Han påtog sig en slags förmedlande tomteroll gentemot mig som novis. Jag blev uppviglad av Ingemars profetior om gratifikation. När avlöningsdagen kom, så visade sig att han fått rätt. I ett extra kuvert fick jag 50 kronor, i min tillvaro nära nog en halv förmögenhet. Dessutom fick jag besked, skriver Mamma i Gula boken, att jag skulle få löneförhöjning till 22 kronor och 50 öre i veckan. Men vad hade jag dessförinnan? Vid mitt första jobb, på Konsums varuhus sommaren 1941, hade jag 14 kronor i veckan. Jag vågar alltså tro, att min begynnelselön vid galvaniseringsfabriken borde ha varit nånstans mellan 16 och 20 kronor. Liknande julgåvor och löneförhöjningar tillkom alla andra på kontoret, men här rörde det sig givetvis om andra dimensioner.

Ytterligare en uppmuntran skulle jag få. Fabrikören inbjöd personalen att fira in det nya året tillsammans med hans familj. I Gula boken står att läsa:

“Så i dag har han varit med på sin första stora fest. Blev bjuden av sin chef till Årsunda till hans lantgård där på nyårsaftonsmiddag med kalkonstek.”

Uppgiften om att det var en lantgård bör tas med en nypa salt. Det fanns inga hästar eller höns där och inte heller några kor. Jag minns huset som en gul ganska ny villa. Kalkonsteken däremot kan vara rätt rätt. Det stora sällskapet på ett trettiotal personer satt vid ett långbord och njöt av att få äta kalkonstek. En par servitriser i svartvitt höll fram ett stort stekfat etikettsenligt från vänster sida och hällde i festliga drycker från höger sida, så som servitriser förväntades göra. Jag befann mig nu invigd och accepterad i vuxenvärlden. Ansåg jag. Att få vara med i ett världsligt firande utan att riskera Mammas fördömelse kändes stort. Vi fick rött vin och champagne att dricka, förmodligen utvalt av vinkännaren Ivan Reinecke. Kanske var det rentav jag själv som med fabrikörens motbok hade inhandlat de ädla dryckerna på systemet och släpat dom i väskor till kontoret. På hedersplats bredvid fabrikörens hustru satt en herre som hette Zeidlits. Honom hade jag aldrig hört talas om, och vad han hade där att göra begrep jag inte. Men det var ett förfärligt fjäskande kring honom. För egen del satt jag så långt bort man kunde tänka sig från honoratiores. När det var så dags, gick vi ut i den snövita och stjärngnistrande natten, och fabrikören fyrade av raketer och allsköns smällare. Naturligtvis berättade jag på Nyårsdagen hemma om den fina tillställningen. Men inte allt.

“Dick har blivit s.k. förrådsförvaltare“, skriver Mamma i Gula boken. Jojo! Här måste Mamma ha missuppfattat saken. Eller så hade jag slagit i henne blå dunster. Vilket inte är helt otroligt. Kontorets förråd bestod av en skrubb, där det fanns kontorsutensilier som kuvert, anteckningsblock, brevpapper, pennor, färgband till Haldamaskinernaoch liknande. Jag var inte utsedd att exklusivt dela ut dessa saker, utan var och en gick nog och plockade efter behov, såväl kontorets som det egna hemmets. Min roll var närmast att hålla reda på sakerna så att man kunde hitta dom på en bestämd plats, med andra ord att sortera och hålla rent. Däremot fanns det en alldeles bestämd resurs i förrådet, som krävde inte bara min övervakning. Det var fabrikörens vin- och spritförråd. Utlagt på skrubbens översta hylla. Överste övervakare över denna översta hylla och känsliga tillgång var förstås kassören Reinecke.

En gång vid inspektion i min underställda närvaro blev han oroligt förbryllad. Det stämde inte. Det fattades en flaska sydafrikanskt vitt vin. Jag hade givetvis ingen förklaring. Absolut inte.

 

Stövlar från skomakare Lustig

Kassören Reinecke kom en bister och yrsnöig dag i december 1942 cyklande till kontoret med långa läderstövlar på fötterna. Dom var knälånga med breda skaft, nästan gula och hade en ansats till näbbar på tårna. Han såg häftig ut i sin nya utrustning och med cigarretten dinglande i ena mungipan. Det dröjde inte länge förrän även avlöningskontoristen Ingemar Nord en dag uppenbarade sig på kontoret med samma slags stövlar. Sköna att ha i blåsten där nere vid kajen, när man skulle ut i fabriken och tala med verkmästare From eller förmannen Brage Jacobsson om något ackord eller annan lönebestämning. Och jag ville inte vara sämre. Jag frågade Ingemar var man kunde få köpa de fina stövlarna. Jag tog ett kvartopapper (det metriska formatet A 4 hade då inte infunnit sig på kontoret) och satte det i den gröna Haldamaskinen. Jag skrev till skomakare Gösta Lustig i Korpilombolo. Samt frankerade försändelsen med ett femtonöres frimärke med V-gurra på. Ur skrivbordslådan som jag som postexpeditör var chef för. Telefon var inte i ropet för så långa avstånd som upp till Lappland, i synnerhet inte om man skulle betala själv. Och det var dessutom så komplicerat att beställa Lapplandssamtal. Efter några veckor var även jag ägare till ett par av Lustigs handtillverkade stövlar. Dom var så ljusa och fina, så det var rena vandaliseringen att smörja in dom med Björnfett.

Men nu började det gå hysteri i de långa, gula skaften. De tilldrog sig uppmärksamhet på stan. Även Wasti måste nu absolut ha Lustigstövlar. Naturligtvis. Hon suckade djupt när hon såg mig stövla ut med resligt huvud och den halvlånga svarta rocken i riktning mot Nygatan för att jäsa och sprätta.

“Torsdagen den 21 januari 1943 var en stor dag. Då fick Wasti Sylvia långstövlar o. hade ingenting o. betala dem med. De kom från Korpilombolo o. kosta 45 kr summa summarium. Då var gamla mamma bra o. ha för hon måste punga ut med nämnda summa annars hade de gått tillbaka.” (GbW.)

Wasti nöjde sig inte med att visa sig enbart i stövlarna. Efter en kort tid av flitig handsömnad visade hon sig i något som skulle understryka att hennes stövlar var lappska. Och även hon personligen. Hon hade nu en ljusbrun ytterjacka med grå krimmerkrage och rödbrokiga band på tvären. Till detta bar hon en luva med röd tofs. Det var en pojkmössa, vars skärm var borttagen, och som hade plussats på med tofsen. Till detta hade Wasti en egenhändigt tillverkad halmväska. Den hade hon gjort under en period, då hon var hos en kotknackare i Färila i Hälsigland. Det var säkert en lappflicka det här, en rensamisk Laila, skulle Gävleborna förstå. Till yttermera visso drog sig Wasti fram på de snöiga trottoarerna och körbanorna med stöd av en stor sparkstötting, vars debut hade stått redan i Österfärnebo och vars spjälsits med ålderns rätt nu var ersatt med en simpel plywoodskiva. På den tiden kunde man faktiskt röra sig med sparken mitt i gatan, värre var inte trafiken. Man fick väl flytta på sig om det kom något annat farande. Den kommunala snöröjningen utfördes med häst och släde.

Wasti i lappdräkten klagade och kunde inte förstå att jag alltid gick över till andra sidan gatan, då vi möttes på stan.

 

Verkarna småpratar och fabrikören rasar

En stor del av min tid gick åt till att skriva ut fakturor på leveranser av trådnät, varmgalvaniserat efter tillverkningen. Det var en specialitet detta med efter.På den allmänna marknaden var det standard att näten var tillverkade av järntråd, som redan var galvaniserad. Galvaniseringsfabrikens leveranser av de eftergalvaniserade näten gick ofta till statliga adresser, inte minst flygflottiljer. Och det var arbetare från den mekaniska verkstan som reste ut och monterade upp stängslen. Feta inkomster hade dom.

Det var inte precis okomplicerat att fakturera stängselnät. En prissättning som berodde på längd och bredd och överpris vid vissa bredder. Mina uträkningar, med hjälp av den elektriska Facitsnurran eller den gamla svarta Ohdnersnurran med handvev, kontrollerades av kamrern. Han fann ofta fel. Det blev att räkna om och att skriva ut faktura på nytt på den gröna Haldan. Med kopiepapper. Ibland kunde det klara sig med att jag suddade med det platta suddgummit, medan fakturan satt kvar i skrivmaskinen.

Kamrern med sin svarta skäggbotten hade ett lugnt sätt, visade ingen irritation över mina felaktiga uträkningar och brusade över huvud taget aldrig upp. Han var mån om att visa sitt ansvar för kontoret. Det kunde ta sig uttryck i att han inlindat framhöll sin flit. Säkerligen menat som mönster för oss andra. Vi drällde in klockan åtta på morgonen eller någon sovminut över. Kamrern kunde sen vid kaffet klämma av: ”När jag cyklade ner i morse klockan halv sex var det så jäkla vackert att se solen börja gå upp över hamnen.”

När jag skulle fakturera trådnät för verkstan hade jag direkt tillgång till orderboken. Verkmästare Edvin Nilsson satt ju i kontorsbyggnaden, bara ett par meter från mig. Så den oljeflottiga boken pendlade lätt mellan oss. Då var det annorlunda när jag skulle skriva ut räkningar för galvfabriken. Fabriken låg en bit ifrån kontoret och med järnvägsspåret emellan.

Det var skönt att få växla om från den mekaniska verkstans nätkrångel med att få skriva räkningar för det gods som förzinkats i själva fabriken. Det krävde inte någon prislisteforskning.

Lukten i fabriken var frän, och det ångade giftigt från bassängen, där den upplösta zinkmassan guppade och flöt som ett silvertäcke. Galvaniseringsarbetarna doppade i olika järnprylar i badet. Priset grundade sig i princip på godsets vikt. Här var det ofta fråga om gods, som någon verkstad eller industri i stan plötsligt bara kom med på lastbil och lämnade in utan förbeställning. Ett undantag var t.ex. Sandvikens Jernverk, som enligt avtal skulle ha långa rör galvaniserade. Dom kom och gick på järnvägsvagnar direkt in på fabriksområdet. Sandviken hade sin egen kontrollant, en förman som hette Persson. Omväxlande infanns sig också en inspektör, en gammal sjökapten som hette Runstedt och som förestod Sandvikens skeppningskontor. Vid de här besöken vankades kaffe med extra smaskiga wienerbröd och bakelser, som jag hastigt fick cykla in till stan för att skaffa fram. Den mustaschprydde inspektören, påminnande om en pensionerad engelsk kolonialöverste, ojade sig över alla tanter som på den kalla vintern var i Stadsträdgården och matade änder. Förskräckligt! Alldeles galet!

När en order kom in till fabriken, så plitade verkmästare Axel Froom in den med sin alltid bredtrubbiga blyertspenna i en långsmal, tjock bok med styva lortiga pärmar. Den boken hämtade jag titt som tätt för att skriva räkningar. Men Froom behövde naturligtvis ha tillbaka orderboken, så fort det kom in en ny order. Han ringde och jag fick lämna Haldan och skubba över. Inte precis nån rationell ordning.

Froom var pigg på att prata om annat än pysande zink. Han hade alltid nånting extra att ta upp, när jag kom in i hans verkmästarskrubb. En gång blev jag offer för hans funderingar om klassisk musik. Jag undrar varför han valde just mig. Han sköt tillbaka sin blankskärmade vegamössa i nacken: ”Kan du säga mej varför alla symfonier alltid ska sluta mé att hela hundramannaorkestern ger ifrån sig en massa stönanden å stötar å eländiga oljud?” Det kunde jag förstås inte. Men jag menade att annars är det väl ingen symfoni. Hur skulle den annars sluta? Som Säterjäntans söndag av Ole Bull?

Verkmästare Nilsson var också han en pratsam figur. Han kom in till sitt skrivbord direkt från den anslutande verkstan, satte sig mitt emot Ingemar med hans avlöningslistor och tidssedlar och slet av sig sin sladdriga keps. Hans underhållande samtal hade andra dimensioner än Frooms. Då Ingemar och jag och ibland någon ytterligare var i rummet, så mådde han bra av att få befria tankarna från slamrande tråddragningmaskiner och surrande svarvar. ”Verkarn” tänkte då i ljuvligare termer. Han hade till exempel under gårdagskvällen varit på Metropol och sett Betty Grable i Pin up girl. ”Dé var grejer dé. Vilken mullig sak. Vilken pudding alltså!”

”Fabrikörn” däremot, han hade bara tid för sin skapelses utveckling. Han inlät sig sällan eller aldrig på något vardagligt småprat med folk på lärlingsstadium eller nybörjarnivå. Det var bara för mig att lyssna och vara tyst då han tog till orda. Skulle hans vilja nå mig så var det genom kamrern. Eller genom kassören. Som svarade för vin- och spritinköpen.

En dag fick jag lyssna till fabrikören under dramatik. En arbetare, ”94 Andersson” i galvfabriken, hade så vitt jag förstod stigit upp på kanten av bassängen med zinkbadet för att bättre kunna doppa sitt gods. Han snubblade till och hans fot trampade ner i det skållheta badet på flera hundra grader. Det var stor fara för hans livs välbefinnande, så det blev fart på Froom eller om det var förman Brage Jakobsson. Någon ringde i alla fall efter ambulansen. Ingemar Nordh beordrades att följa med i transporten till stöd för 94 Andersson. Och naturligtvis, helt lägligt var fabrikören då på väg till kontoret i sin beiga amerikanare. Han mötte ambulansen på väg in till stan och lasarettet, tjutande i hemsk fart. Det blev även rekordfart på fabrikören. Han kom inrusande på kontoret där en mindre grupp stod samlad utanför hans dörr och pratade förstämt om olyckan. Fabrikören skrek och gormade, håret stod tilltufsat på ända och han var flammigare i fejset än vanligt. Den stackars Anderssons tillstånd var ointressant. Fabrikören hörde inte förklaringarna. Ville inte höra. Det var själva sättet att köra klantingen till lasarettet det gällde. Att ta ambulansen… När det gick att ta en diskret taxi. Att låta ambulansen komma med sirenerna påslagna var ju detsamma som att tala om för hela stan att Gävle Galvaniseingsfabrik, hans skapelse, producerade olycksfall. Det var ju inte första gången som ambulansen var där. Nu var det nog. Hans fina framgångsrika fabrik… Fabrikören gick av och an, fäktade och skrek framför oss alla. Det var den gången det.

Det dröjde inte länge förrän fabrikören fick ett nytt utbrott. Utanför kontoret hördes fabrikören bekanta dunderstämma. Nu var det något på gång. Jag öppnade perspektivfönstret på glänt. En samling höjdare från stans byggnadsnämnd med stadsarkitekten S.H. Warner i spetsen hade gjort intrång i fabriken. Oanmälda. Kommit som tjuvar om natten. De hade inspekterat utifrån sin kännedom att byggnadslov inte sökts för fabrikörens framgångssaga. Som nu hade kommit upp i en millionomsättning på kort tid och under en växande kader arbetare, en under dåvarande krigstid remarkabel utveckling. Jag hörde fabrikören vråla; ”Ålägg mig att riva hela fabriken o ni har en industri mindre i stan.” Den illustra delegationen tog sina bilar, Wranér sin lilla vita sportbil, och spruttade iväg, hem till byråkratin.

Men fabrikören var listig. Det stod inte på förrän det blev känt i stan att fabrikör Sjöström vid Gävle Galvaniseringsfabrik höll på att uppföra en exklusiv villa i den förnäma Villastan. En tegelbyggnad i kubistisk medelhavsstil. Det var något särskilt med villans fasader. Det mörkröda teglet var synnerligen ovanligt, för stenarna var långtifrån av standardmått. De var mycket mindre, ett resultat av att en av fabrikörens anställda stod dagarna i ända vid bygget och med sågklinga kapade tegelstenar till halva storleken. Jag var en av dom som svepte förbi på cykel för att få se den ryktbara märkvärdigheten.

Men vilken berömd och nydanande arkitekt var det som fått uppdraget att rita denna nobla villa? Jaså? Stadsarkitekt Wranér!?

 

Det brakar loss (Frigörelsen)

Som hos de flesta ungdomar i min ålder började den biologiska utvecklingsklockan att ge ifrån sig allt kraftigare testosteronstinna slag. Den försökte väl på sitt språk säga att jag började bli vuxen. Jag var aggressivt på väg mot än det ena, än det andra, på kurs mot skapande av en egen identitet som det brukar heta. Ett sånt uttryck var att jag mer och mer vågade trotsa Pappa. Han var van att befalla och kräva lydnad. Det var han som bestämde i huset, fast det inte alltid var det. Mamma brukade säga att Pappa var “så härsklysten”. Mamma försökte naturligtvis även hon att styra mig, men det skedde aldrig i Pappas kantiga former. Mamma kunde i stället vara tjatig, återkomma med sina puffar med jämna mellanrum. Men, Mamma hade argument, även om jag tyckte att dom var inskränkta eller orealistiska. I varje fall så försökte sig Mamma på diskutera. Pappa hade inte denna egenskap.

Till min utveckling mot en vuxenroll bidrog också att jag hade jämnåriga kamrater, som liksom jag var på gång i samma utvecklingsprocess. Jag tog till mig kamraternas stil, åsikter och värderingar, när jag tyckte det passade mig. Och det gjorde det väl ofta. Min närmaste kamrat var alltjämt Börje, som var ett drygt år äldre än jag

Börje var idrottsaktiv, till skillnad mot mig. Det hindrade inte att vi kände samhörighet och fortsatte att vara tillsammans även sen vi lämnat skolan.

En solfattig dag på hösten 1943, kanske var det en lördag, kom Börje hem till mig för att dra mig med ut på stan. Jag hade fyllt sjutton år. Familjen satt och åt i köket vid fönstret åt gården. Pappa satt bredvid Wasti. Medan han skalade sin potatis gjorde han en del påpekanden för Wasti. Jag minns inte vad det rörde sig om, men min otåliga själ tyckte inte att Pappa hade fog för sitt kvirr. Det tyckte nog inte Wasti heller, men hon teg. Så som flickor förväntades göra. Och Nita satt som vanligt beskedligt lyssnande och la sig inte i Pappas propåer till Wasti.

I min kammare intill köket satt Börje på min nyförvärvade gula schäslong och väntade. Och säkerligen även lyssnade. Dörren stod på glänt. Börjes närvaro gav mig en tanke att det nu var tillfälle att visa mig kunna hävda mig. Så jag gjorde en kommentar till Pappa om hans onödiga tillrättavisning av Wasti. Pappa å andra sidan hade givetvis ett behov av att visa inte bara för mig utan även för gästen i kammaren, vem det var som bestämde i huset. Han reste sig upp där han satt under min egentillverkade tidningshylla, rätade på sin rygg och lutade huvudet bakåt liksom för att bli längre och gick runt bordet och fram till mig med spänd blick, drog ett djupt andetag och: “Du ska inte komma här och försöka göra dej viktig!” Vilken utmaning. Adrenalinet steg stubinfort. Nu eller aldrig. Jag flög upp som en fjäder, grabbade tag i Pappas väst och skjorta och drog honom överrumplande över köksgolvet och fram mot den breda spisen med kolpannan. Där vräkte jag in honom under den sotsolkiga plåtkåpan. Det här var för mycket för Pappa. Han vrålade “Tusan djävlar!” Det här svavelladdade invektivet, kanske kvarslumrande från Pappas ungkarlstider på skräddarluffen, var något alldeles häpnadsväckande i vår frikyrkliga familj. Under kalabaliken med Pappa under spiskåpan flög det i mig att jag måste bemöta de tusen djävlarna, så jag hävde ur mig: “Och du ska vara religiös!”

Wasti hade efter Pappas snubbor vid bordet omedelbart kutat upp till Ivars en trappa upp. Jag tror inte att det bara var för att slippa den obehagliga situationen och lätta på andningstrycket utan också för att hon verkligen hade något att klara ut, vad det nu kunde vara. Ärendet var raskt undanstökat, för hon kom nu intet ont anande tillbaka ner i köket just medan det värsta tumultet pågick, det vill säga precis när Pappa flaxade under spiskåpan och jag var beredd på att ge honom “nådastöten”.Wasti gav upp sitt hittills genom tiderna högsta gallskrik.

Pappa rusade nu tilltufsad ut ur köket och in till sin verkstad. Mamma och jag satte oss ner. Vi pustade ut en stund under tystnad. I hennes reaktion efter den avslutade cirkusen fanns inget anklagande mot mig. Så egendomligt.

Jag samlade mig för sorti tillsammans med Börje som var kvar i kammaren. Jag hämtade fram honom från lyssnarplatsen, och Mamma gjorde ett slags menande leende åt honom, när vi gick ut. Börje gjorde ofta en liten snörpning med munnen, när han syntes vilja säga något utan att säga något. Han gjorde snörpningen mer tydlig än vanligt när han gick genom köket.

Efter att Börje och jag lämnat arénan återvände Pappa till stridsplatsen. Nita stod kvar och hörde Pappa säga till Mamma: “Antingen ska pojken bort ur huset eller jag.” Mamma hade då replikerat: “Ja, inte blir dé pojken inte.”

Men jag var skraj. Det gick ju inte att utan vidare släppa det här ur skallen och magen. På kvällen var mina känslor helt skakiga. Jag inbillade mig, att Pappa skulle komma in på natten med en yxa och slå ihjäl mig. Helt visst. Men jag somnade så småningom. Nästa morgon fann jag mig vara kvar i sängen. Hel och levande.

Pappa hade naturligtvis inte roligt efter detta. Det var en brysk och krisartad vändpunkt i hans bestämmande liv och familjeroll. Pappa löste den akuta situationen genom att omedelbart flytta ut från hemmet. Och det var väl en lösning som befriade även mig. Hur skulle livet hemma ha tett sig med två så egensinniga stridstuppar? Utan förmåga och vilja att tala ut med varandra?

Pappa löste verkligen den uppkomna situationen genom att flytta. Han hade en yrkeskollega som hette Jäderberg och som hade en egen skrädderilokal på Hantverkargatan, bara ett par stenkast hemifrån. Jäderberg var handikappad till följd av polio. Jäderberg var satt och kort och med påtaglig bredd över axlarna. Han släpade sig fram med hjälp av två kryckor under armarna. Pappa gjorde nu intåg hos Jäderberg och fick sitta på hans skräddarbord och sy. Inackordering med nattvila ordnades hos Jäderbergs syster, som bodde i närheten.

Som nödvändig förbindelse mellan Mamma och Pappa under exilen anlitades Nita. Hon gick till Jäderbergs skrädderi och kunde återvända hem till Mamma med en och annan rapport. Så småningom mjuknade sinnena hos kontrahenterna. Det blev ett möte på Teatercaféet, som låg på Kungsgatan intill teatern. Handlanden Verner Wahlström, som var baptistförsamlingens styrelseordförande och dessutom en av dess diakoner, hade varit hemma hos Mamma för ett medlande samtal. Han hade genom viskningar från öra till öra fått kännedom om hur det stod till i det Svenssonska skräddarhemmet. Nita fann honom en dag hemma under allvarligt samtal med Mamma, när hon satt och sydde inne i verkstan. Försoningsmötet på Teatercaféet medförde att Pappa var hemma igen till Julafton 1943.

Pappa var efter några år på nytt utsatt för något som han inte kunde kompromissa med. Han fann det tydligen så stort, att han på nytt måste flytta hemifrån, och denna gång mera långvarigt. Det torde ha varit på våren 1951. Han flyttade till Norrköping och “tog kondition” eller anställning hos någon skräddare, men det kan också ha varit hos någon av de anrika klädesfabrikerna, som tidigare hade levererat tyg till honom, till exempel Nyborgs eller Drags. Det uppbrottet hade föregåtts av ett gräl, vars upphov är dunkelt. Nita minns händelsen svagt: Hon säger så här:

“Jag skriver i min dagbok 25 maj -51 om att jag känner mig som en syndare mot mamma eftersom jag anmält mig till Jakobsberg (folkhögskola, anm.) och lämnar henne ensam med pappa som skall komma hem igen. “för det vet man väl hur det blir”. Vid den här tiden förstod jag nog inte hennes roll i pappas bortresande, för hon kunde nog provocera honom rejält.

– – – –

När jag (Nita) hösten -51 åkte till Jakobsberg fick jag den koffert pappa införskaffade för sin resa till N-ing, att packa mina prylar i. Den står fortfarande i vår klädkammare (Östersund, Dicks anm.).

 

En hel del prat i hemmet om vardagen

Jag hade tänkt skriva en del om vad vi diskuterade i vårt hem, ta upp sånt som låg utanför oss själva och bortom det nära och stundliga. Jag startade optimistiskt i tro att jag skulle komma ihåg en del stora och idébärande resonemang. Men hur jag än rådbråkade mitt minne lyckades jag inte gräva fram något typiskt och bra exempel. Det gapade tomt.

Visst. Vi hade tankar, och vi pratade och munhöggs ofta. Men det var utifrån en smal köksfilosofi och utan djupare penetreringar. Det rörde sig inte om bred politik, avancerad kultur eller angelägna samhällsförhållanden över huvud taget. Vi begränsade oss till våra högst personliga och aktuella situationer. Det fanns inga vida vingslag.

”Politik togs aldrig upp. Man skulle rösta på folkpartiet för där fanns baptisten Joel Sörensson på riksdagslistan. Fast en gång på senare år sa faktiskt mamma att “egentligen borde man ju rösta på socialdemokraterna, för det är ju arbetare man är.” Ett märkligt uttalande för att komma från henne.” (Nita)

De gånger vi råkade snudda vid något existentiellt ämne, så drogs gränsen vid det som Mamma förfäktade. Som var inövat under hennes egen barndom. Som alltid var ”det rätta”. Blev hon provocerad, inte minst av mig, och inte ville eller förmådde fortsätta så sa hon: ”Já ger mej já – já som har rätt.” Det är inte omöjligt att hon verkligen menade det. Mamma diskuterade inte för att utröna och för att få fram något nytt att reflektera över.

Utifrån ett behov av sökande var jag ganska pigg på att ifrågasätta Mammas uppfattningar om Gud, skapelsen och levnadsmoral, inte minst nykterhetsmoral. Jag var inne i ett obstinat skede. Faktiskt retades jag med Mamma, vilket väl inte var så snällt eller storsint. Att ta upp frågan om bruket av alkohol var som att tända eld på en krutdurk. Men det var livat att få inhösta effekten. Jag påpekade en gång för Mamma, att det gick att förstå ur bibeln att Jesus och hans lärjungar drack vin. Hon drog krampaktigt ihop hela kroppen och pressade ur sig: ”Dé förstår du väl att dé var alkoholfritt vin dé.”

Min kusin Saimi (f. 1920), råkade en gång landa i köket medan Mamma satt med Gefle Dagblad framför sig. Det var i början av 40-talet då morbrorsfamiljen bodde i våningen ovanför oss. Mamma suckade och ojade sig över att kung Gustaf V sågs skåla vid en fest. Saimi sa på sitt glada sätt, att det väl kunde vara gott med ett glas vin. ”Men flicka lilla – sa Mamma och slog ihop händerna – har du blivit så förtappad.”

Pappa, som var en regelbunden söndagsbesökare i kyrkan, visade ingen större lust att prata religion eller om annat som lyfte till höjderna. Han kunde däremot en och annan gång kommentera faktiska händelser som han läste om i Gefle Dagblad. Han var intresserad av krigsnyheterna. Han vidarebefordrade vid ett tillfälle en propagandatidning, som hette Nyheter från Storbritannien, till den åldrige lantbrukaren Viktor Löfstrand i Årsunda, hos vilken Nita varit sommarbarn och som han menade borde läsa tidningen.

Pappa kunde kommentera krigsutvecklingen medan han stod vid presshästen och lät järnet pysa över tyget: ”Nu har ”Sjurschill” varit i parlamentet och sagt att han inte har nåt annat att ge folket än blod, svett och tårar. Nuu kommer tyskarna att få.” Eller: ”Nuu går Amerika mé i kriget. Nuu vänder dé. Sé, ingen kan vinna över Amerika.” Men jag uppfattade det inte som en inbjudan till utbyte av åsikter utan enbart som ett konstaterande, en monolog med mig som lyssnare, medan jag energiskt borstade vidare på hans svarta kängor. Jag var väl heller inget att diskutera krigspolitik med. En 14-årig drul.

När Mamma tog sig an tidningen, så läste hon annat än Pappa, inte minst familjenotiser om födda, förlovade, gifta och ”döde”. Men Mamma hade faktiskt utöver detta och de lokala nyheterna ett vardagskulturellt intresse, som hon ägnade mycken tid och som säkert gav henne en tro på sig själv. Hon skrev insändare. Dom blev genom åren många i veckotidningen Såningsmannen. ”Vän av rätt” kallade hon sig. Att hon hade ett meddelandeintresse vittnar också hennes Gula böcker om, dom som hon skrev om oss barn. Dessutom skrev hon med stort nöje och talang födelsedagsverser som utifrån någon känd melodi skulle sjungas vid gemensamma uppvaktningar. Mamma kunde dock med sina något förblindade inställningar tråka eller rentav förarga sin omgivning. Men hon var trots detta allmänt omtyckt. Hon var färgstark.

Mellan Mamma och Pappa fanns inga allmänna samtalsämnen. Det som blev sagt gällde brödfödan, oss själva och andra personer som påverkade vår tillvaro samt nära vardagshändelser.

Att det saknades reflekterande och sporrande diskussioner betyder inte att jag inte inser att föräldrarna var mån om oss barn, ville oss väl och ville mana oss till framgång. Av mitt tidigare berättande kan man klart utläsa att de gjorde så gott de kunde utifrån sin förmåga. Särskilt Mamma ägnade oss tid, intresse och krafter. Hennes ambitioner för vår skull gick inte att ta miste på. Jag själv hade dock inte alltid samma åsikter och inställningar som Mamma, och jag handlade också därefter.

(forts, i Del 8).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.