Kedickedu, del 07 a Norra Kopparslagargatan första delen

 

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 7-a

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

NORRA KOPPARSLAGARGATAN, första delen.

Kvarta 2:3

 

(Våren 1940 – ?)

Vår familj flyttade till Norra Kopparslagargatan 19, Kvarta 2:3, under våren 1940. Orsaken till att vi lämnade Hantverkargatan 41 var ett plötsligt och dråpligt bråk med hyresvärden. (Se kapitlet Hantverkargatan 41.)

Hur länge bodde jag på Kopparslagargatan? Jag vet inte. Det beror på hur man ser på begreppet boende. Mitt första uppbrott från Kopparslagargatan och från det gemensamma familjelivet var i april 1946. Då tog jag tåget till Stockholm för att börja arbeta på Svenska Gulf Oil Co. AB vid Norrmalmstorg, några hissvåningar upp i Citypalatset. Valet av arbete i Stockholm, när jag nu ”måste” till Stockholm, var ganska naturligt. Jag hade en tid arbetat hos Svenska Gulf i Gävle. På ödmjuk lokal nivå.

Jag hyrde rum på Sveavägen hos en pensionerad sjuksköterska som hette fröken Kjäll. Tiden i Stockholm blev dock kortvarig, mest för att jag inte trivdes vare sig där eller på Gulf. Det kändes väldigt ensamt. Efter ett par månader vände jag tillbaka till gamla Kopparslagargatan . Och för att söka nytt arbete i hemstaden. På så sätt blev jag återbördad till familjelivet. Resan till Stockholm var bara ett kort mellanspel.

 

Hus, gård och människor

Fastigheten Kopparslagargatan 19 var byggd i två våningar och en vind. Huset hade vid vår inflyttning 1940 flera ägare. En av dem var Tor Påfvels, som själv bodde i huset i lägenheten ovanför oss. Det var till honom vi betalade hyran. Mamma förvarade hyreskontraktet i det ljusa ekskåpet i salen, och där la hon pengar då och då till hyran. Fastigheten fick ny ägare 1941, en målarmästare som hette Nils Alfred Ekander och som var hemmahörande i Stockholm samt ytterligare en ny ägare 1944, en trädgårdsmästare Axel Fredrik Lindqvist i Gysinge .

Fastigheten låg i hörnet av Norra Kopparslagargatan och Staketgatan. Norra Kopparslagargatan var ungefär 1 km lång. Den började nere vid Gavleån och gick sen norrut genom den centrala affärs- och bostadsbebyggelsen i nordvästlig riktning upp till den nordgående järnvägen, ostkustbanan, där den vid utfärden från stan böjer sig svagt västerut.

Infarten till vår gård var mellan ett par järngrindar som hängde på granitstolpar. Grindarna stod för det mesta öppna, så det var bara att cykla rakt igenom. Till höger innanför grindöppningen stod huvudbyggnaden, rappad i ockragult, aningen smutsgult. Huset hade två ingångar.

 

Gårdsplanen med sina hus

 

Till vänster innanför grindarna stod ett något mindre hus. Även det var rappat i gulbrun färg men i en ljusare kulör. Detta hus såg ut att vara nytt och ersatte troligen ett rivet äldre hus. Vi kallade det nya huset för Lilla huset eller Vinkelhuset.

Det var alltså gammalt och nytt som ställdes mot vartannat. Rakt fram över gårdsplanen låg i vinkel en ljusgrå uthuslänga med brunröda dörrar. Där fanns vedbodar med jordgolv samt i vinkeln ett öppet utrymme för soptunnor och cyklar. Uthuslängan fortsatte till vänster, där den mötte Lilla huset. Det huset hade en tvättstuga i marknivå för fastighetens alla hyresgäster. Jag kan inte minnas att jag egentligen var in i tvättstugan en enda gång. Möjligen gluttade jag in för att leta efter Mamma. De båda bostadshusen och uthuslängan bildade en fyrkant med en sluten gårdsplan. På gårdens mitt stod ett gammalt och mycket stort gråpäronträd. Här kunde gårdens hyresgäster sitta under varma sommardagar och svalka sig.

 

Huvudbyggnaden

Över huvudbyggnadens två ingångar hängde ett skyddstak av plåt.

 

Mamma vid vår ingång. (Här utan skyddstak).

 

I den första ingången, från gatan räknat, bodde i bottenvåningen den loje gårdskarlen Sixten Eriksson med sin undandragna gumma och den vuxna, något förmätna dottern Dagny. Vi barn sa alltid Gubben Eriksson. Han hade varit linjearbetare vid Telegrafverket. Gumman visade sig en och annan gång på farstutrappan, när hon skakade trasmattor. Dagny var tryggt anställd å Skatteväsendets häradsskrivarkontor vid Kyrkogatan 26. (Där blev Wasti tidigt anställd). I farstun fanns även en bakväg till Mjölkmagasinet. Affären hade sin kundingång från gatan, till höger om grindöppningen. Utanför affären hängde en skylt: BRÖDoch med mindre bokstäver Mjölk.

Mjölkaffären ägdes av fröken Berta Andersson. Hon hade först haft den lägenhet, som gårdskarlen Eriksson numera bodde i, men sen flyttat över till det nyare och mindre vinkelhuset. Där hade hon sin bostadsingång till vänster innanför grindöppningen. Berta behövde liksom bara ta ett skutt mellan bostaden och mjölkaffären. Från affären fanns en luftburen ledning in till bostaden. Då kunderna öppnade dörren i affären gick det en signal över till Bertas bostad. Berta kunde då raskt kuta över till affären, ofta med en stor del av lunchen kvar i munnen.

 

Berta tog ett skutt från den ena sidan till den andra.

(Märk ledningen i luften.)

 

Den privata butiksingången från farstun brukade Mamma och systrarna slinka in i. Men jag gick alltid kundvägen från gatan. Berta förvarade mjölken i stora 50-literskrukor som stod i en murad bassäng. Kring krukorna rann kallvatten. Berta mätte upp med litermått, och hon var noga med att ge en extraslurk på slutet.

Nita brukade hjälpa Berta med att gå ärenden till Posten samt ransoneringsärenden till Kristidsnämnden, där hon hämtade ut växlingskuponger. Hon fick 25 öre och en chokladbit för postärendena och 50 öre och en godisbit för turen till Kristidsnämnden. Ibland fick Nita skicka paket till en flicka i Göteborg som hette Kerstin. En liten släkting, sa Berta. Men Lisa, som var brorsbarn till Berta och inneboende hos henne, sa att det var Bertas barnbarn. Att vara ogift mormor var inget att tala högt om.

Brorsbarnet Lisa, som kom från Göteborg, var ensamstående och hade en ung dotter kvar i Göteborg. Dottern, som hette Gunilla, skulle snart komma att flytta till sin mamma i Gävle. Det hände när Lisa och min kusin Arne funnit varandra, gift sig och bosatt sig på söder.

 

Vår lägenhet

Vi flyttade in i tre rum och kök, på drygt 80 kvm. Det var en genomgångslägenhet, vilket betydde att den sträckte sig från fasadvägg till fasadvägg, från ingångssidan på gården och till Staketgatan på husets baksida. Lägenheten hade en del nymodigheter, jämfört med hur vi hade haft det vid våra tidigare bosättningar.

 

Lägenheten, drygt 80 kvm.

Om man började i ett rum och gick till nästa och till nästa och till nästa, så kom man tillbaka till utgångsrummet. Rundgång alltså.

 

Köket och toan

Vid inflyttningen tyckte jag att köket var märkvärdigt. Köket hade sin egen ingång till vänster i den brunmålade farstun. Märkvärdigheten var i och för sig blygsam. Det var skylten på dörren; en blåvit emaljskylt KÖK. Jag föreställde mig att vi hade flyttat in i en ståndsmässig våning, tack vare skylten, i varje fall en före detta, där varubud och med dem jämställda enligt tidens sociala indelning inte skulle anmäla sig vid dörren till tamburen, vid huvudentrén, utan skulle knacka på köksdörren. På tamburdörren med dess små glasrutor satte Pappa upp sin blanka nickelskylt: ”Axel Svensson, Skrädderi”.

Omedelbart till höger om köksdörren hängde vi upp vår ständiga följeslagare, den bruna Breflåda(n)i plåt. Den kom att betyda så mycket. Den var blygsam till formatet, ungefär 25 x 35 cm, avpassad för en tid då människor mest fick handskrivna brev från avlägsna släktingar samt små granna julkort och påskkort med ett 5 öres Oscars- frimärke på. Brevbäraren måste ha varit en trollkarl som fick ner all min post från NKI-skolan och alla huskataloger från Fogelfors, Hultsfredshus, Vetlandshus, Gullringshus och allt vad dom hette. Som jag rekvirerat. För att drömma.

Och så var det toaletten, det mest nymodiga och statushöjande. För första gången i vårt trånga liv hade vi fått en vattentoalett. Den hade träsits i mahognyfärg. Vilket lyft! Och vilket drag! Man drog i en kedja från en gråmålad gjutjärnscistern uppe vid taket, precis som hos morbror Ivar på Ruddammsgatan. Toaletten fanns i ett litet kyffe till höger innanför tamburdörren. Tvättställ saknades. Men det var bara ett par steg in i köket till vattenkranen vid diskbänken. Några år senare då Mamma började hyra ut rum till turister, det var på utställningssommaren 1946, tog hon loss den kopparbruna vattenreservoaren från vedspisen i köket och monterade upp den inne på toan. Och så ställde hon ett handfat på en liten hylla intill. Hon toppade utrustningen med en pappersskylt, på vilken hon hade textat: Tvättmöjligheter.

Från tamburen gick man rakt fram och in i det stora rum som en gång förmodligen varit salong eller i varje fall ett vardagsrum av klass. Hos oss blev nu rummet skräddarverkstad. Och i någon mån sovrum åt Pappa. Till vänster i tamburen fanns en mindre dörr, som ledde till köket. Under vintern gick vi genom tamburen, därför att det fanns hyllor och hängare där för ytterkläderna.

Köket var lagom stort. Till den fasta inredningen hörde en sotsvart vedspis av gjutjärn. Direkt bredvid spisen, till vänster, fanns en värmepanna. Den eldades med koks och gav värme till vattenburna element i alla tre rummen. Även det var en nymodighet i vår tillvaro. Den värmekällan hade kommit till på senare år. Kakelugnarna fanns dock kvar. Det var ibland så kallt, att vi eldade även i kakelugnarna, särskilt vintern 1941. Koksen bar vi in från en låda i vedboden. När man skulle skyffla in koks i pannan, blev det en hel del sot som virvlade omkring.

 

Sotigt blev det även från vedspisen.

 

Vedspisen och värmepannan kröntes av en spiskupa i plåt. Under denna samlade sig fett och sot. Detta hindrade dock inte Mamma från att använda den som ett fördömt gömställe för Nita. Min syster berättar:

”Spiskåpan på N Kopp var nog av plåt, det är mitt minne. Den hade en hylla på insidan där mamma gömde Kameliadamen för mig sen hon hittat den under min madrass. Den var Gunvor Gröndahls. En sån syndig historia!”

Vedspisen och värmepannan var en enhet. Den bröts av till vänster med en längre vägg, där diskbänken stod. När vi flyttade in var diskbänken beklädd med zinkplåt, men den ersattes ganska snart av en rostfri plåt, till glädje för Mamma som innan dess hade haft det jobbigt med att hålla plåten blank och snygg. På en liten hylla till höger om diskbänken vid hörnet till spisen stod ett brunemaljerat gaskök med två brännare. Gasledningen gick genom ett mätarskåp med myntinkast, som svalde 25-öringar. Gasköket användes flitigt, eftersom det gott och väl räckte för kaffekokning både i ensamhet och för kafferep. Kaffepannan var av aluminium och hade ett rött lock. Den var nyanskaffad flytten till ära. Vid tidigare bosättningar hade vi haft kopparpannor, med fals för nedsänkning i fyrspisen. En av kopparpannorna finns kvar och befinner sig hos Nitas son Magnus i Schweiz. Till lyst.

Till höger om spisen fanns ett stort skafferi, som slutade mot väggen till tamburen.

När vedspisen var tänd under de kalla årstiderna, stod kaffepannan på och var varm eller ljummen dagen lång. Om kaffet inte var tillräckligt varmt, var det bara att ställa över pannan till gasköket. Ibland hade vi kokmalet kaffe, ibland hela bönor som vi malde själva. I det senare fallet hällde man kaffebönorna i en kvarn, som maldes för hand. Det var aldrig tal om att mäta kaffet. Vi tog på en höft efter inlärt mönster från Mamma.

 

Den gamla kaffekvarnen.

 

Vår sist anskaffade kaffekvarn hade ett kvarnhus i form av en fyrkantig låda. Den var brunbetsad och hade en påfyllnadsskål av mässing. Och överst fanns veven. Nederst på kvarnhuset fanns en liten utdragslåda, i vilken det malda kaffet föll ner. Den handgjorda kvarnen hade Mamma ropat in på auktion på auktionskammarenpå Södra Kungsgatan. (Kvarnen finns kvar. Jag har den i Stugan på Hummelvik)

 

Operahus och sedermera auktionskammare. Bilden framtagen och utlagd av Webbmaster.

 

Pappa kom ofta in från verkstan, i regel på eftermiddan sen han tagit sin obligatoriska tupplur inne i sin sängvrå, och sa att han skulle ha fem droppar kaffe. Han satte sig inte till rätta vid bordet med någon skorpa eller Gefle Dagblad utan stod i sin framknäppta tröja eller väst mitt på köksgolvet och med koppen i armbågshöjd. Sen, efter de fem dropparna, som var detsamma som en hel kaffekopp, gick han tillbaka in till sitt och fortsatte med nål, vax och tråd.

Pappa kunde dricka sitt kaffe utan grädde. Helt oförmögen till denna bedrift var däremot Mamma. Hon var totalt gräddberoende. Hon hade med sig en liten gräddflaska när hon gick bort på bjudningar. För den händelse grädde skulle saknas på bordet. Och det gjorde det jämt. Sa hon.

Skafferiet mellan spisen och tamburväggen var så stort att man kunde gå in där och stänga om sig. Att hålla till i skafferiet blev ett av Wastis nöjen. Hon gjorde alldeles speciella turer dit. Skafferiet innehöll både dagsförråd och långtidsförråd. Där fanns bland annat kakorna, bakade av Mamma och speciellt frestande för Wasti. Mammas specialitet var formkakor, möra, som vid servering kunde fyllas med en klick vispgrädde och ibland dessutom med en klick hallonsylt. Kakorna var ibland mycket gamla, men det var inget som hindrade Wastis förströelser i skafferiet.

En gång när jag kom hem från skolan och skulle passera köket, tyckte jag mig höra prassel inifrån skafferiet. Plötsligt slamrade det till och skafferidörren slogs upp. Ut snubblar Wasti, och efter henne rullar ett par runda plåtburkar i en elegant båge ut på köksgolvet. Liksom burkarnas söndersmulade formkakor. Min syster hade inte lyckats balansera helt stadigt på pallen där inne, när hon skulle sträcka sig upp. Bara för att titta.

Mamma hade ett ständigt bekymmer med Wasti och kakorna. Ett år gömde Mamma julkakorna i källaren. Hon la en lapp i burken, och på den stod skrivet: ”Gud ser dig skåpråtta”.

Att förvara känsliga livsmedel i skafferiet var inte så bra. Därför hade vi dom i källartrappan i farstun, där det var något svalare, och i utrymmena längst ner i källaren.

”På N Kopp minns jag de förfärliga små hyllorna innanför källardörren i farstun där det förvarades mat för att mamma skulle slippa gå nerför källartrappen. Det var ju inte riktigt kallt där och speciellt minns jag fläskkorven jag spydde upp på Rådhustorget på hemväg från kristidsnämnden på S. Kungsgatan, där jag hade gjort ett ärende åt Berta. .Korven hade förvarats där, kanske uppvärmd ett par gånger. Huvaligen !” (Nita).

Men även Mamma skulle med tiden komma att känna sig dragen till det stora skafferiet. Det fanns ingen ventilation där, och efter något år blev utrymmet utdömt av hälsovårdsmyndigheten. I stället togs det upp en ventil i en liten skrubb vid köksingången, på ytterväggen mot gården. I skrubben kunde då färskvaror och andra livsmedel få förvaras. Och det uttjänta stora skafferiet? Jo, Mamma inredde skafferiet till en sovalkov åt sig själv. Det blev hennes högst privata sfär.

Wasti och Nita avslöjade ibland för Mamma, motvilligt, att de skulle ut på något världsligt evenemang, ofta i samband med helger. Mamma blev purken, i synnerhet om hon själv hade planerat något annat för dom alla tre, något ”mera anständigt”. Hon demonstrerade sin djupa besvikelse över sina döttrars brist på modershänsyn genom att med böjd rygg maka sig in i skafferiet, sin sovalkov, och hålla till där länge i mörkret under självömkan. Flickorna skulle bevekas till medlidande, skuldkänslor och ånger. Mamma lyckades med sin strategiska skrubbsorti en och annan gång.

Wasti, jag och Ozza hade bestämt att gå på nyårsrevy vilket mamma ogillade i högsta grad. Gå hemifrån på nyårsafton på världsligt nöje! Men vi stod på oss, biljetter var ju köpta. Då tog mamma till sitt beprövade knep: Hon stängde in sig i köksskrubben och vägrade prata. Vi gick i väg. men I tamburen kom jag dock på att jag glömt något i salen där vi sov, gick tillbaka och hittade den glödande trästaken med det nedbrunna ljuset. Kvick släckning och så ut och sprang i kapp de andra. Wasti ville vända men jag stoppade henne med motiveringen att då kom hon ju i bättre dager än jag. Men jag tror inte vi hade så stor glädje av revyn. (Nita).

Tillbaka nu till köksbeskrivningen. Diskbänken hade en kallvattenkran av mässing och en djup slasktratt. Vi diskade i en plåtbalja med varmt vatten och sköljde i en annan balja. Vi unnade oss inte diskborste utan slabbade med en bomullstrasa, riven från någon avlagd undertröja. På en hylla ovanför diskbänken fanns plåtburkar och köksredskap. En trogen burk var den runda bruna burken som vi hade kakao i. På burken stod det Russin.

Till vänster om diskbänken fanns dörren till kammaren. Efter kammardörren bröt väggen av och mötte här ytterväggen ut mot gården. Vid ytterväggen i köket stod den ena av våra två pinnsoffor. Det var den gulfärgade soffan som Billy och jag hade legat skaföttes i på Brynäs. Nu var det Wasti och Nita som fick ligga skaföttes. Framför soffan stod det vaxduksbeklädda köksbordet med sina stolar i blandade stilar. Om det nu var någon stil. Soffan och fyra stolar gav sittplatser för oss alla fem. Slutligen efter ytterväggen, innan man kom tillbaka till köksingången, fanns den skrubb som efter en tid blev myndighetsgodkänd som skafferi och som jag nyss berättat om. Skrubben hade från början använts för smutstvätt och gömmaundangrejor.

 

Kammaren

Vid kammarens vägg mot köket stod min säng, också den en begagnad sak från hotellutförsäljningen. Den hade en hängig sängbotten som knarrade och lät. Bakom sänghuvudet stod en vit kakelugn. Den tändes då och då för att ge extra värme. Hur möblemanget vid den motsatta ytterväggen såg ut har jag inget bestämt minne av. Där ställdes nog till en början en pinnsoffa. Mellan min säng och pinnsoffan gick man vidare in till salen.

Vid ingången till salen fanns det garderober, en på vardera sidan. Garderoben på höger sida, omedelbart efter kakelugnen, var min. Den andra användes av Mamma och flickorna. Till vänster vid sidan om kakelugnen, alltså på kortväggen mot min garderob, hängde en färggrann tavla med två små barn som övervakades av en ängel. Den har jag skrivit en rad om tidigare. (Se kapitlet om Brynäs.) Bakom pinnsoffan i hörnet mot passagen till salen hängde en 1800-tals väggklocka och en svart hörnhylla. Båda sakerna kom från Pappas föräldrahem. Klockan var en amerikansk farmarklocka, en fyrkantig låda med en dekorerad glaslucka. På luckan fanns en landskapsbild med en träskoklädd pojke som såg ut som en gåsapåg. Klockans hjärta, ett fjäderverk, skulle man dra upp med en liten vev. Och bakom den långa pendeln kunde man läsa på en gulnad pappersetikett: The Waterbury Clock Company. Klockan var fängslande med sin skånepåg. Fantasin skenade iväg. Skåne låg så långt, långt borta. Klockan var dock inte vid liv. Den slog aldrig. Fast det hade den naturligtvis gjort en gång. Varför blev den inte reparerad? Det var nog för dyrt. Som alltid när det gällde våra slitna och skadade saker som behövde snyggas upp.

Med åren avtog min fascination över klockan. Den fyrkantiga trälådan såg bara nedgången och maskäten ut. Den blå koboltfärgen bakom pojken var fläckig, försilvringen i färgen hade släppt och hela fodralet saknade lyster. En sån klocka var då rakt ingen prydnad. Den var inget att ha. Den hängde i alla fall med i nästa flytt. Det var när Mamma, efter Pappas bortgång och husets förestående rivning, ensam flyttade till Drottninggatan – Norra Stapeltorgsgatan. Vi barn var utflugna ur boet då.

När Mamma hastigt dog på sommaren 1961, såldes det mesta av det ålderstigna och nötta bohaget. Det kom en ordkarg uppköpare uppifrån Gästrikeskogarna med en släpkärra, och år av minnespräglade saker försvann med ett drag. Så ock Pappas farmarklocka. Jag och Wasti får ta på oss försvinnandet. I dag, med andra kunskaper om gamla sakers värde och om hur man varsamt och pietetsfullt kan återställa utseende och funktioner, ser jag saken på ett annat sätt. Jag ångrar djupt och bittert att vi gjorde oss av med The Waterbury Clock. Den minde om så mycket.

Men den svarta hörnhyllan nådde aldrig uppköparens dragkärra. Den hade tursamt nog tillvaratagits redan på Kopparslagargatan. Nita berättar:

”Wasti och Rune hade varit hemma på besök och när avfärden skulle ske och alla ungar och bagage och lösa påsar klämts in i bilen kom mamma med den trasiga hörnhyllan som hade surrats ihop av snören. Rune blev helhispig, slängde ut den på marken och hojtade: ”Tack så mycket men den har vi inte plats för.” Wasti skämdes för Gylderuds, och kanske även fru Douhan stod i fönstret och bevittnade uppståndelsen. Nåväl, sedan gick budet till oss och vid den enda turen till Gävle i bil (Volvon med takgök) så tog vi med hyllan till Karlskoga, lät en snickare fixa till den och sen har den funnits i något hörn hos oss. Jag hörde också att den skulle ha kommit med pappa, men när jag en gång frågade William (pappas bror; Dicks anm.) om den så kunde han inte minnas den. Men hanns minne var väl inte heller att lita på.”

 

Salen

I den fortsatta rundvandringen genom lägenheten är jag nu i Salen. Den var omkring 20 kvm och hade två fönster på väggen åt norr mot den mörka Staketgatan (Mammas uttal på Ramhällsmål var Stacketgatan.) På nästa vägg, till höger, kunde man genom pardörrar gå in till det sista rummet, som var Pappas verkstad. Den väggen i salen slutade med en vit kakelugn, som bildade hörn mot min kammare, köket och verkstan. Samma skorstensstock alltså.

Salens inredning kan jag återkomma till, då jag i ett särskilt avsnitt ska berätta om Mormor, som slutade sitt 78-åriga liv där.

 

Skräddarverkstan

Det sista rummet i den här rundvandringen är skräddarverkstan. Hur den såg ut ger jag en bild av i avsnittet om Mäster skräddare och i det särskilda kapitlet om Skrädderiet.

Efter att ha passerat verkstan var man åter i tamburen, där jag började rundgången.

 

Övriga lägenhetsinnehavare

Här tänker jag inte skriva om lägenheterna som sådana, utan bara orda ett och annat om deras innehavare. I husets bottenvåning vid första ingången bodde gårdskarlen Eriksson. Han är redan presenterad under avsnittet Hus, gård och människor.

I husets övervåning vid den första ingången bodde familjen Fritz och Greta Douhan med lilla dottern Birgitta. Den något tunne Douhan sågs bara när han kom hemcyklande genom grindöppningen och ställde cykeln i cykelstället invid Bertas bostadsingång. Sen syntes han igen, då han matmättad äntrade cykeln och tog sig tillbaka till sin födkrok. Vad han sysslade med tänkte jag aldrig på. Han hade något tjänstemannajobb. Han hade lungtuberkulos och slutade sina dagar i den sjukdomen.

Vindsvåningen högst upp hade en öppen planlösning, i vars ändar det fanns bostadsrum. På gaveln åt Kopparslagargatan fanns en mindre lägenhet om ett rum och kök. På gaveln åt andra hållet fanns två enkelrum. Efter långsidorna fanns förvaringsutrymmen för alla i huset.

Det var omsättning på vindens hyresgäster. Just vid vår inflyttning bodde gårdskarlen Eriksson i enrumslägenheten, men han och gumman och dottern flyttade ganska snart ner till lägenheten i bottenvåningen, som Berta dessförinnan hade haft. De som bodde på vinden var ofta ensamstående personer, både gamla och unga. Rummen hade fyrspis, elström och vatten. Veden till spisen fick hyresgästerna bära från vedbodarna nere på gården och sen de branta trapporna upp. På vinden fanns en toalett som var gemensam för dom alla. Jag var aldrig in i något av rummen.

I de båda enkelrummen bodde två pensionärer. En var Vilhelm Scheele, som varit målare, och den andre var Lars Lindström, som varit renhållningsarbetare. Ett par yngre män, av Nita kallade Storkillen och Lillkillen bodde i enrumslägenheten. Sen dök ett par järnvägsanställda upp i den lägenheten. En av “järnvägarna” hette Karl-Erik Thell. Han la beslag på min kusin Saimi, när hon efter en tid med föräldrarna (morbror Ivar och moster Ester) flyttade in i vårt hus. Saimi och Karl-Erik gifte sig kort därefter och bodde till en början i Karl-Eriks lägenhet men flyttade snart vidare till en större bostad i förorten Lexe.

I husets övervåning vid den andra ingången, alltså ovanför oss, bodde husägaren, Tor Påfvels. Hans lägenhet var stor med sina fyra rum. Efter några månader, på hösten 1941, lämnade han huset och efterträddes faktiskt av min morbror och moster, Ivar och Ester med de hemmavarande barnen Saimi, Ethel och Arne.

Ivar var vaktmästare i Svenska Handelsbanken. Saimi och Ethel hade anställningar på kontor. Ethel med sin realexamen hamnade först hos Systembolaget vid Södra Skeppsbron, där hon hade en administrativ syssla, med tillkännagiven status en bit över buteljnivå. Därefter började hon på en trävarufirma på Södra Centralgatan. Den äldre systern Saimi hade haft arbete hos Kristidsstyrelsen på två ställen i inre stan, Sen efterträdde hon faktiskt Ethel på trävarufirman på Centralgatan samt gick därifrån över till maskinaffären Carl Lamm på Kyrkogatan, innan hon flyttade till Orsa med sin järnvägare Karl-Erik.

Arne hade som första jobb varit springpojke hos Jacob Wennbergs Järnhandel,praktiserat på karamellfabiken Anils på Brynäs, sen lärt sig en del om möbler och stoppningar hos Nordströms Möbelaffär och slutligen gått över till stans åldringsvård och dess madrassbestånd, där han klassade sig som tapetserare. De äldre bröderna Tord, högt ansvarig på Gävle stads förråd, och Sivert, plockande med skeppsfraktsedlar hos skeppsmäklarna Andersson & Lundqvist, hade redan lämnat hemmet och bodde som gifta på var sitt ställe i stan; Tord och Karin på Sjunde Tvärgatan i handlanden Verner Wahlströms hus och Sivert och Elsa som hyresgäster i en villa i Hemsta .

Hur Ivar och Ester kom att flytta in i ”vårt” hus, vet jag inte. Det är väl inte uteslutet, att Ivar fick kännedom om den lediga lägenheten genom min mamma. Morbror Ivar och moster Ester hade i många år haft en egen fastighet, Vargen 6, i hörnet av Ruddammsgatan 45 och Lilla Esplanadgatan efter järnvägen. Anledningen till att Ivars lämnade sitt hus lär ha varit rent ekonomisk. Enligt kusin Tord lär Ivar ha varit i trångmål. “Det var banken som ägde fastigheten.” Hur Ivar hade kunnat försätta sig i den belägenheten är en spekulativ historia. Kanske kan jag orda något om detta senare.

Morbror Ivar flyttade från Kopparslagargatan 1946 och kom då åter till Lilla Esplanadgatan och i närheten av sitt gamla hus.

 

Gylderuds flyttar in

Det kom nya hyresgäster till vårt hus, Harry och Märta Gylderud. De hade en son som hette Stig och en dotter som hette Ingrid, men barnen hade redan lämnat boet. Kvar i hemmet fanns dottern Siv, som var jämgammal med Nita. Hon blev som sextonåring med barn och flyttade då till sin syster Ingrid i Småland. Där föddes en son, som systern sen adopterade.

Lägenheten ovanför oss var ett rum större än vår lägenhet, och Gylderuds kom att hyra ut ett av rummen, det rum som kusin Arne hade haft. Under Gylderudstiden bodde där en handelsresande (Millberg) som sålde för Sandbloms grossistfirma. Denne samlade en kväll sina bekanta till yster fest. De dansade och tjoade i det intilliggande rummet, som handelsresanden inte hyrde, med ett så glatt stim att husets mera stillsamma hyresgäster blev störda och sömnlösa. Berättade en förargad Märta för Mamma.

Märta med sin något satta och rundhylta kroppsform var en pigg ordning, spontan och glad och med glimten i ögonvrån. Alltid hade hon något att kvittra i förbifarten. Hon jobbade som servitris, det var visst på Centralhotellet, stans förnämsta. Man kunde ibland se henne på cykelsprång i svart klänning med ett vitt förkläde under kappan.

Harry med sitt ljusgråa hår var mera spensligt byggd och såg något fårad och senig ut. Hans framtoning var en aning återhållet, dock inte ovänligt, kanske på grund av det breda ansvar han hade att som förste expedit mäta upp breda metervaror och dito mattor i Bernhard Bylunds Manufakturhandel på Drottninggatan intill biografen Roxy.

Harry rökte cigarrcigaretter. Att vara slav under tobaksbruk var ett njutningens gissel, som Mamma alltid brukade fördöma. Det underliga var att Mamma nu tyckte att det luktade gott i trapphuset sen Harry passerat där med sin cigarrarom. Harry var en cyklande figur. Han parkerade hojen omedelbart utanför vår ingång, intill brandstegen på husväggen. Det gjorde även jag till vardags, fast det fanns ett cykelställ omedelbart innanför grindöppningen.

 

Lilla huset

Det nyare huset, Lilla huset eller Vinkelhuset, hade en högre standard än huvudbyggnaden. Det syntes redan på det yttre. Stilen hade ett drag av 30-tals funkis.

I Lilla husets första ingång, omedelbart till vänster innanför grindöppningen, bodde vid vår inflyttning en änkefru Andersson. Hon får inte förväxlas med Berta Andersson med mjölkaffären. Men Berta skulle inom kort komma att ta över änkefruns lägenhet. Nita kommer ihåg, att änkefru Andersson, som var sjuk i cancer, en gång knackade på hos oss och frågade om vi hade en trasig gummiboll eller något annat mjukt, som hon kunde få att bita i. Hon behövde bita för att hålla emot de svåra smärtorna.

Längre in på gården, i Lilla husets vinkel, fanns huvudentrén. Med insteg där nådde man till vänster i bottenplanet en mindre lägenhet. Där bodde Emmanuel Carlsson, till vardags kallad Gubben Carlsson, och hans stillsamma grå och krokiga gumma. Gubben Carlsson hade ett arbete som maltmästare vid ett bryggeri, kanske Gustafsbro Bryggeri. Han var nära pensionsåldern. Han sågs den första tiden dagligen komma lunkande till och från med en unikabox.

Från Lilla husets huvudentré ledde en trappa upp till vänster till en större lägenhet. Den hyrdes av herrskapet Ernst och Hildur Serrander. De var mera välbeställda än det vanliga gårdsfolket. Serrander, född 1883, var chefredaktör för provinstidningen Norrlandsposten och ansvarig utgivare av tidningen sen 1916. Hemmavarande makan, Hildur, var “vänlig, men lite fin i kanten” (Nitas kommentar). Serrander var handikappad, gick illa och med käpp. Han var barnkär och brukade kasta boll med Nita från balkongen. Deras våningsplan täckte både fru Anderssons och gubben Karlssons underliggande lägenheter, vartill kom en balkong som vätte utåt gården och mot det stora päronträdet. Kring trädet skulle det komma att utspinna sig varierande händelser, varom mera senare.

 

Medföljande Jocke får egen lägenhet

Till höger i Lilla huset, bara en halvtrappa upp, fanns ett avskilt hyresrum, lagom för en ensam person. Vid vår inflyttning till gården var rummet bebott av en läroverksstuderande, som hette Rolf Pompejus. Om honom visste vi intet. Man kunde tänka sig att hans föräldrar, med fadern på framträdande plats i taxeringskalendern, var etablerade i en anrik bruksmiljö någonstans i Gästrikland där det saknades möjlighet till gymnasial utbildning. Jag hyste en viss beundran, och kanske även avundsjuka, för studeranden Rolf, som kunde få bo för sig själv i ett så modernt hus. Så där skulle jag också vilja ha det.

Rolf Pompejus avlöstes i Lilla huset, troligtvis när vårterminen 1941 gått till ända, av nattvakten Jocke Edgren, som följt med oss från Hantverkargatan och som varit inhyst i salen. Han var som en familjemedlem. Jag sprang då och då in till Jocke i Lilla huset för en pratstund liksom jag hade gjort på Hantverkargatan. På hatthyllan innanför dörren låg hans svarta vaktmössa med hård skärm och stort gyllene emblem, tydligt vänd mot besökaren vid dörren. Den såg ut som en polismössa. Jocke sa att det var avsiktligt med placeringen av mössan på det här sättet. När det kom någon försäljare eller annan påtryckare, så såg dom mössan direkt, och sen dröjde det inte många sekunder förrän dom var ute igen, menade Jocke.

Jocke hade en självpåtagen lust att berätta för mig hur man erövrade kvinnor i sängkammaren, och han beskrev instruktivt olika samlagsställningar och gymnastiska övningar. Jag kunde inte låta bli att låta tankarna flyga till tiden på Hantverkargatan, där Jocke ägnade sig åt den pessimistiske filosofen Schopenhaueroch dennes dystra syn på tillvaron. Och Jocke avslutade på sin Göteborgsaccent: “O´efteråt fö´stå du, så visar kvinnan så´na ömhetsbetygelser.”

Ja, Jocke var en märklig nattvakt. Han färdades mellan det verkligt lustbara och det dubbelt nattsvarta, som Schopenhauers livssyn och den nattvaktade kolhamnen ute vid Fredriksskans.

När vi bodde på Hantverkargatan hade ju Jockes time-outade Clary kommit farande från Göteborg och gjort en dramatisk entré (kapitlet Hantverkargatan). Hon kom även nu farande till Jocke, men den här gången under lugna premisser. Jag var då i Stockholm. Nita berättar att hon vid Clarys besök fick en docka av henne. Dockan fick heta Margareta, och den har hon kvar ännu, men i två delar. Nita fick också av Clary och Jocke sina första skidor.

Jocke bodde inte så länge i Lilla huset. Vad som kom honom att flytta är utsuddat. Måhända återvände han till Göteborg och Clary.

I stället kom en ung kvinna in som hyresgäst.Hon hette Kerstin Forsman och hade en frisk och medveten apparition, sober, säker och något utmanande i klädvalet. Hon gjorde ett starkt intryck på mig med sin självständighet. Hennes fräscha och frigjorda stil imponerade. Jag ställde den mot Immanuelskyrkans unga kvinns och deras trista och lama standardstil. Vilken skillnad! Kerstin var det nya kvinnosverige.

Kerstin var anställd på Sandvikens Jernverk ABi Sandviken och reste till och från med tåget. Jag hörde henne ständigt med skärpa lovorda Sandvikens då nyframtagna hårdmetallprodukt, Coromant. Det är såvitt jag förstår Sandvikens guldklimp än i dag. Kerstin var förlovad med en polis som hette Olle och som titt som tätt syntes ställa ifrån sig cykeln och ta den korta trappan upp till Kerstin med ett par snabbjagande steg.

 

Högre folkskolan i Gävle

Hösten 1939 – våren 1941

Från magister Ugglas Brynäsfemma tog jag över en sommar ett kliv till den tvååriga Högre Folkskolan, allmänna linjen. Lokalerna låg på Norra Strandgatan . De var inrymda i en anrik byggnad, som var uppförd i början av 1800-talet och var en av de få som överlevde stadsbranden 1869. Stället kallades Berggrenska gården efter en betydande handelsman, som haft sin affärsverksamhet och bostad där.

Nedanför gården flöt Gavleån. Ingången för skoleleverna var dock inte från Strandgatan utan från gårdens baksida, från Kyrkogatan. Förutom huvudbyggnaden fanns tre mindre sidobyggnader för undervisning samt för vaktmästarbostad. På skolans papper och anslag stod det Gefle Högre Folkskolor. Vad som motiverade denna flertalsform vet jag inte.

I vår klass var vi inemot 30 grabbar i målbrottet, hopsamlade från olika folkskolor i stan. Vi blev placerade två och två vid skrivborden, ställda i rader. Jag vet inte hur det gick till vid bestämmandet av bord och val av kamrat. Men jag hamnade en bit långt bak i den mörka lokalen tillsammans med Börje Melinder, som jag ju kände från Immanuelskyrkans söndagsskola. Men vi hade inte gått i samma ”vardagsskola”. Kanske sökte vi oss nu ömsesidigt till varandra. Med från Ugglas klass var bland andra Birger Johansson (Spiggen), men jag ville inte hamna vid samma bord som han.

 

Jag gick in från baksidan.

 

Engelska

När det första dagen blev engelskavar jag både nervös och upprymd, liksom de flesta andra i klassen. Vår klassföreståndare och engelsklärare hette Arne Linander. Han kallades för Särken, en benämning som hade nötts in av tidigare klasser. Han var filosofie kandidat. Det lät fint. Magistern hade gästat England (man sa aldrig Storbritannien på den tiden) och ville gärna sprida landets kultur här hemma, åtminstone i skolan. ”Ni ska uppträda som en engelsk gentleman” skulle han komma att säga många gånger.

Magistern inledde den första lektionen med ”Hao a: jo: tödej” och steg ner från sin förhöjda golvnivå. Sen gick han fram till var och en, spände sina engelska ögon i den ängslige och uttalade frasen samt avslutade med ”repeet it, please!” Den första fortsatta tiden fick vi ägna oss åt att lära de fonetiska tecknen samtidigt som vi som hemläxa gavs en och annan kort strof ur läroboken att slita tungan på. Tungan blev plötsligt med språkinlärningen en nyupptäckt kroppsdel. Många av oss hade svårt att lära sig tonande s. För att inte tala om läspljudet. Något stöd hemma var av naturliga skäl inte att räkna med. Pappa hade gått bara fyra år i skolan. Och Mamma sa ”Kanaa:da” från Ramhälls byskola. The school blev för många av oss ”tö sko:l”. Och så skulle vi läsa med diftonger. Det lät så tillgjort. Men Arne Berglund från min Uggla-klass fann en njutning i att överbetona uttalen. Han gled lustfyllt och halkigt på diftongerna som på ett bananskal med grönsåpa. Det var skrattretande. Vi tittade alla på varandra och flinade. Men Särken lät honom hållas. Bättre med en överdrift än ingen diftong alls.

 

Språklära

Språklära, i det här fallet svensk grammatik, passade mig och min redan då något pedantiska läggning. Introduktionslektionen minns jag med nöje. Tidde, det vill säga filosofie magister Vilhelm Tidén, började med att inviga oss i verbets olika tidsformer. Vi övade kollektivt. Vad heter presens av att måla? Målar. Bra. Och av att äta? Just dé, äter. Och Tidde fortsatte med en massa andra verb. Vi fick verkligen visa att vi fattat galoppen. Det blev spontant ivriga och högljudda svar ut klassdjupet. Men vad heter presens av att vara? Tidde såg ut som att nu har jag satt er på det hala. Det blev tyst. Jag klurade, liksom alla andra. Lite osäkert, knappt hörbart, sa jag: kan det vara ”är”. Han spratt till. Vem var det som sa ”är”. Nu vågade jag sträcka upp handen. Visst. Äär, sa magistern.

En gång, det var i andra klass, hade jag en enastående flax, när vi skulle skriva uppsats i svenska. Magister Linander skrev ut några titlar på tavlan att välja på. Ett av dom hette ”En tidningsartikel”. Jag vaknade till. Några dagar dessförinnan hade jag i Gefle Dagblad läst en politisk ledare. Det var under 1940 under brinnande krig. Och jag hade inte bara läst. Jag hade faktiskt lärt mig artikeln utantill. Hur det kunde komma sig vet bara minnet som jag inte minns. Kanske anade jag att jag kunde få nytta av artikeln i skolan. Jag var mycket intresserad av krigsutvecklingen och läste tidningen varje dag. ”Svenskarna hålla före, att ett inlemmande under tyskt ok skulle föra oss in i ett —”. Alla framtidens tänkbara förskräckligheter radades upp i artikeln. Det var nu bara att sätta fart på pennan. Jag avslutade artikeln med: ”Detta är en av de bästa artiklar jag någonsin läst.” Och den meningen var den enda ur egen fatabur, allt annat var plagiat.

Efter några dagar lämnades uppsatserna tillbaka med magisterns kommentarer. Jag fick för mig att Särken var mäkta imponerad över att jag kommit ihåg ett så digert tidningsinnehåll och med så briljanta formuleringar. Visst. Allt var så utomordentligt bra, sa han. Möjligen, fortsatte han, kunde artikeln ha vunnit på att jag tog bort den sista meningen!

Detta mitt intresse för krigshändelserna avspeglades för övrigt i att jag regelbundet köpte en tidning som hette Trots Allt. Chefredaktör var den då kände skriftställaren och politikern Ture Nerman. Han åtalades titt som tätt för sina förgripelser mot Hitler och den tyska nazismen. Nerman fick också fängelsestraff. Ibland var det kompakta svarta fält i tidningen. Där hade dessförinnan stått något som inte var förenligt med vårt lands uttalade neutralitet. Och då hade censurmyndigheten varit vaksam och tagit bort det.

Genom Trots Allt kunde man köpa en guldnål att ha på kavajuppslaget. Det var en nål med V-tecken (Victory), den brittiske premiärministern Winston Churchillskampsymbol. Märket uttryckte alltså sympati för den brittiska nationen, som tappert stred mot den tyska krigsmaskinen. Givetvis skaffade jag en sån nål. Tydligt skyltad på rockslaget, så att magistern och andra skulle se den. Till saken hör, att magistern var engagerad i den falang av Högern som ivrade för en anglikansk seger. Någon i klassen visste berätta, att magistern reste omkring i länet och höll föredrag för Högern. Magisterns politiska hemvist var dock något som han aldrig visade i skolan.

 

Religionskunskap

Från religionskunskapen, som låg i Särkens händer, minns jag inte ett dyft mer än att läroboken med hårda pärmar var tunn och att den handlade om kyrkliga reformatorer från gången tid som Luther, Calvin, Zwinglioch allt vad dom hette.

 

Gymnastik

Nu blev det inte så ångestfyllt som på Stenmans gymnastiklektioner på Brynässkolan. En skillnad var att läraren, som hette Göte Lundström, hade mera måttfulla mål än Stenman. Han lutade i alla fall inte åt det fysiskt fascistoida hållet. Han var ung som Stenman. Han lutade sig inte heller åt att ha varit med i den svenska olympiadtruppen 1936.

Lokalen, som kallades Södra gymnastiklokalen, låg i ett fristående hus en bra bit upp på Södra Kungsgatan. Det hade varit flickskola där en gång. Magister Lundström lät oss ofta spela handboll. Det var ju skojigt. Men hoppa bock och plint skulle vi mellan varven. Något som jag inte var skapt för. Här utvecklade jag en talang att göra mig obefintlig. Magister Lundström gjorde aldrig någon närmare koll om anledningen till mina undanglidande avhopp. Jag fick Börje Melinder att förklara för honom att jag just på gymnastiktimmen måste gå på behandling för en meniskskada, en allvarlig åkomma som jag hört magister Stenman klaga över för egen del. Det tycks ha vunnit förståelse hos magister Lundström, för jag blev i alla fall godkänd i slutbetyget, trots gles närvaro.

 

Gymnastikhus och skolhuset på söder på Kålhagsgatan. 1959.

Bilden framtagen och utlagd av webbmaster.

 

Matte

Vi skulle lära oss räkna med x. Det lät närmast ekvilibristiskt. Ämnet gav i förstone en del nervöst tankefladder. Men det gick bättre än befarat. Mycket tack vare magister Tidén. Säga vad man ville om hans personliga egenheter, men förklara och lära ut, det kunde han. ”Ekvation betyder likhet. Det som står på den vänstra sidan om likhetstecknet är alltid lika mycket värt som det som står på den högra sidan. Om ni ändrar på någon faktor på den ena sidan, måste ni alltid göra motsvarande ändring på den andra sidan. Kom ihåg dé, pojkar” Och så fortsatte det, metodiskt bit för bit. Tidde var bra, och ekvationsräkning blev roligt och stimulerande. Tänk, kunna räkna med x. Mammas kaffetanter fick höra att jag kunde räkna med x. De blev imponerade, sa Mamma. Och det hade jag ingenting emot.

Och så blev det regula de tri, ett mycket användbart räknesätt för det praktiska livet. Det gick ut på att om man hade tre kända tal, så kunde man ta reda på det fjärde. Vi övade och övade. ”Nu ska ni få ett nytt exempel, pojkar. Om 1 man kan gräva ett dike på 20 timmar, hur lång tid tar det då för 50 man att gräva samma dike?” Nåå, sa Tidde efter en stund. Någon ur klassen viftade ivrigt med handen: ”Dé tar bara 0, 4 timmar, magistern. De blir 15 minuter.” Haa, nää du, sa Tidde triumferande. ”Femti man i det där diket kommer bara att stå där som packade sillar, om dom inte rentav trampar ihjäl varandra. Så där är det ofta i praktiska livet, ser ni.” Detta uttryck återkom han ofta till även i andra sammanhang. ”I praktiska livet, pojkar, duger dé inte att…”

Tiddes vänstra hand var snedställd. Det visade sig påtagligt när han skulle göra anteckningar. Han la den vänstra handen snett utåt på bordet medan han skrev med den högra. Jag överraskade mig en dag med att göra likadant.

Inte alla hade uthållighet att ägna sig åt ekvationer timmarna i sträck. En del kompisar roade sig mellan varven med att prata med varandra. Det irriterade Tidde högst märkbart. En dag tappade han humöret, när Allan Thorsell på vanligt sätt störde med sina försök till kontakt med andra grabbar. ”Hörudu, följ med här”. Och så knuffade Tidde ut Allan genom dörren. Där utanför började det höras dunk och tjong. Efter en stund kom Tidde tillbaka, åtföljd av en tilltufsad och behandlingsavslutad Allan.

Att det var nåt udda med Allan var helt klart. Han verkade inte trivas med att sitta stilla och lyssna. Detta blev ödesdigert för honom, när skolans rektor, David Gauffin, för första och enda gången besökte klassen och sa några uppfostrande och väl valda ord. Allan satt längst bak och för ögonblicket utom synhåll för mig och de flesta andra. Han tycks på något demonstrativt sätt ha visat sitt ointresse för den oansenlige men myndige rektorns anförande. När rektorn avslutat sitt tal och med små raska steg trippade ut genom mittgången där Allan, liksom vi alla andra, hade rest sig upp till respektfullt avsked, så stannade rektorn helt plötsligt till hos Allan. Utan förvarning gav han Allan en rungande örfil: ”Och så sitter man inte o flinar när jag….” Och så bara fortsatte han ut. Det blev en pinsam stämning. Till och med Särken var tagen. Han var inte för egen del av typen att vilja fostra med nävarna. Han var ju en ”engelsk gentleman”.

Tidde började efter hand vara långtidsfrånvarande från sina lektioner. En vikarie sattes in. Det var revisor Bellander. Och det var inget fel på honom. Han var grå hela revisorn, mycket sansad, och han inbjöd inte till något bus eller förhalning av lektionerna. Det viskades att Tidde var borta för att han hade spritproblem.

En eftermiddag satt Börje och jag på ett kafé vid Ruddammsgatan, den övre delen nära Stadsträdgården. Vi brukade då och då ramla in där för att ta en fika och en äggansjovis på brun sirapslimpa. Några bord längre bort upptäckte vi Tidde, som tycktes vara i en annan värld. Vi tyckte inte att vi borde negligera Tiddes närvaro, utan gav oss till känna med att stiga fram och hälsa artigt. Tidde började prata med oss lite dimmigt så där ”Jaså ni grabbar, hur har ni det…” Inte något av pratet antydde att han såg oss som välkända elever från sin skolklass. Vi drog oss tillbaka, och ägnade oss åt våra äggansjovismackor.

Väl utanför kaféet kommenterade vi vår skakande upptäckt. Vi tyckte det var förfärligt synd om Tidde och även hans familj. Han hade en pojke och flicka som gick i Läroverket och som vi kände till utseendet. Dom såg trevliga ut med sina blonda hårsvall, när dom gick på stan. Det kunde inte vara roligt för dom med en sån pappa. Och i min föreställningsvärld var det närmast en chock. Jag kunde inte tänka mig en lärare med spritproblem. Sånt hände bara hamnsjåare. Skulle jag säga något till Mamma? Nej, det kändes lumpet mot Tidde. Och så kunde ju Mamma börja undra vad det var för slags lärare och skola.

Efter en tid var magister Tidde tillbaka i skolan. Och fortsatte med sina ekvationer och sin språklära. ”Interrogativa pronomen är frågande pronomen och kommer av det latinska intrerrogere som betyder fråga.” Allt var som förut.

 

Medborgarkunskap med historia

Det står i mitt slutbetyg att jag fått lektioner i Medborgarkunskap och historia. Då har jag väl dé då.

 

Naturkunnighet och hälsolära

För Naturkunnighet och hälsolära saknade jag intresse. Var väl inte ämnad för sånt. Jag kan bara erinra mig en enda situation. I en särskild flygelbyggnad var det laboration med något ämne som skulle fräsa och ha sig.. Normalt skulle vi ha haft Tidde som experimentledare, men eftersom han hade en av sina långledigheter, så blev det revisor Bellander. Jag ser framför mig hur vackra gnistor steg till väders från kemidisken och hamnade på revisorns kala flint. Då blev det en explosionsartad urladdning hos den annars så besinningsfulle revisorn.

 

Geografi

Geografi hade jag alltid gillat, såväl i Brynässkolan som under skoltiden på Glösbo Barnsanatorium. På Glösbo hängde på väggen intill min bänkplats en karta över Europas länder och viktigare städer. Det var många stunder jag ägnade åt att pränta in min världsdel. Och jag behöll mitt intresse hos Uggla. Och så kommer jag nu till Högre Folk och finner att geografin där är något helt annat. Inte alls så inspirerande. Det var näringsliv med råvaruförsörjning, temperaturer och molnbildning och vulkaner. Nää, det var inte vad jag hade väntat mig. Däremot blev jag begeistrad i en bok som jag vid den tiden fann på Stadsbiblioteket. Och det trots att den handlade om råvaror. Den var skriven av Juri Semjonov och hette Jordens Rikedomar. Boken handlade om varornas ursprung och ekonomi. Det var en mycket tjock lunta med kraftigt blekt papper. Den var skriven på ett annat sätt än skolans geografibok med sina tunna, och blanka blad. Semjonovs bok var hade små tecknade illustrationer, som bar flykt till skojiga situationer och främmande länder. Läroämnen kan tydligen göra sig gällande på olika sätt, beroende på vilken pedagogisk utformning böckerna har. Fast jag förstår ju i någon mån skolan. Den kunde ju knappast ha anbefallt en sån mastodontbok som Jordens Rikedomar.

 

Välskrivning och Teckning

Han hette Hugo Wickman. Läraren alltså. Han hade fel i ett ben och gick alltid med en stödkäpp. Välskrivning och Teckning gick hand i hand. Åtminstone om teckning skulle utföras på det sätt som vi fick lära oss.

På något sätt var det missriktat av skolan att satsa så helhjärtat på välskrivning. Men det var på den tiden. Den var väl inte precis ur led, men välskrivning fick mindre betydelse i takt med att industrialismen ångade på. Tiden måste tas till vara, den sirliga och präntade skrivningen avlöstes allteftersom av enklare bokstäver utan försköning samt av maskintryck. Vid ett tillfälle framstod det här klart för mig. Det var lektion i matte för Tidén. Det blev ett tillfälle under lektionen då vi måste skriva löpande text. Tidde gick bland borden och sneglade i våra skrivningar och uträkningar. ”Jaså du Dick, du skriver så där vackert du.” Jag blev mäkta glad, för jag tyckte själv att jag skrev exemplariskt och satte en ära i det. ”Det är synd att det inte är för tjugo år sen.” Tablå.

Skolan envisades alltså med att krampaktigt på övertid underhålla ett ämne som skulle få allt mindre betydelse ”i praktiska livet”.

Teckningslektionerna längtade jag till. Det var inte alls fråga om att skapa vackra blommor ur sommarhagen eller uttrycksfulla anleten i själslig dimma. Nej, en profilerad fiskebåt med grova och bestämda konturer till en reklamtext med textade bokstäver i grafisk stil: ”Se Palermo” eller en förenklad och föga naturalistisk älg med undertext ”FURUVIK”. Vitsen var att lära sig teckna bokstäver som passade för affischer och annat reklamtryck. Det var att mäta millimetrar och dra linjer efter linjal samt att göra snitsiga avrundningar. Det krävde tålamod, och till min egen överraskning började jag finna att jag inte var renons på denna dygd. Och magister Wickman verkade nöjd. Han stannade till vid mitt ritbord och gjorde ett och annat uppmuntrande tillägg.

Vid skolavslutningen tog jag hem två av mina affischer. Och Wasti satte efter en tid beundrande upp dom på kakelugnen i före detta skräddarverkstan, där hon delade rum med Nita. Tja… Wasti var inte så tokig ibland. Hon hade ju bra smak.

 

Slöjd och annat praktiskt arbete

Slöjden i Högre Folk förde med sig en och annan nyhet jämfört med slöjden under Brynästiden. Vi hade slöjden i en fristående byggnad på Östra Folkskolan vid Ruddammsgatan intill järnvägen. Läraren hette Johan Brolund och var utbildad på Slöjseminariet å Nääs. Han var en annan personlighetstyp än min tidigare slöjdlärare, magister Östrand. Brolund som var på väg mot de femtio, var mer pratsam och resonabel, rentav humoristisk. Han var inte lika resultatkrävande som Östrand. Det var på både gott och ont.

Men ett resultat blev det. Jag lyckade bli färdig med ett ”silverskåp”, ett förvaringsskåp för bordsbestick. Som det helst skulle ligga silver i. Skåpet stod på ben och hade fyra låga utdragslådor med två utanpåluckor. Brunbetsat var det. I den ena luckan la jag före limningen in ett kopparmynt åt eftervärlden. Efteråt gjorde jag ett nätt mässingsskrin med löst lock. Locket fick fyra små sköldar, men dom kunde jag inte löda fast själv, utan det gjorde Brolle.

Silverskåpet placerades hemma i salen. Lådorna svällde så småningom i rumsfukten och ville inte glida på sina spår. Jag släppte ansvaret för skåpet. Vi hade ingen stor samling bestick att lägga i lådorna, i varje fall inga saker av silver, på sin höjd nysilver. Mamma, som la brev och sina diktade födelsedagsverser i lådorna, tog sig före att minska på lådkanterna, så att lådorna blev gångbara. Det gjorde hon med ett hemmaverktyg. Det såg ut som om hon hade använt yxan.

Skåpet fick efter Mammas bortgång hamna hos mig. Men eftersom jag inte tyckte om skåpet i Mammas förändrade skick och faktiskt inte heller för övrigt, så blev skåpet till slut bara lösa och simpla träbitar, som var bra att ha i snickarboa. Jag har under mitt vuxna liv ångrat en del förluster av möbler i mitt barndomshem. Men jag saknar inte silverskåpet.

Det lilla mässingsskrinet däremot är fortfarande en kär klenod och i gott förvar.

 

Teater

Vid juletid under det andra läsåret, 1940, skulle pojktvåan i samverkan med en av flickklasserna svara för en teaterföreställning. Klassföreståndare Linander var ansvarig producent för uppförandet. Det var väl något av en pliktskyldig uppgift. Till klassens teaterledare utsåg han Karl Evert Broberg, son till en tobakshandlare på Norra Kungsgatan. Vilka egenskaper Karl-Evert kunde ha för regissörsuppdraget visste väl ingen. Men Karl Evert hade visat sig intresserad för uppgiften. Han hade ett fjantigt sätt, kallades av många för Flickan och gick med armarna lyftade så där som flickor brukar göra. Utöver detta hade Karl-Evert inte gjort sig känd för någon särskild framåtanda, förutom att han var normalt lydig.

Det skulle nu spelas ett tokroligt stycke med spökerier och allsköns hemskheter: ”En natt på Smygeholm”. Och så skulle spökerierna ackompanjeras av suggestiv spökmusik. Magistern tyckte att Spökbrigaden av William Myddleton var som klippt för saken och såg till att Karl-Evert köpte in stenkakan. Det skapades roller för alla i klassen. Den skulle göra dé, och han skulle göra dé och någon flicka skulle göra något annat. Jag utpekades nu av Karl-Evert att vara… Nej, tack, vad rollen än var! Jag ville inte vara med och åbäka mig. Och allra minst skulle Karl Evert få bestämma över mig. Situationen blev uppskruvad.

Magister Särken blev förbryllad och måste rycka in. Vad var det som var anledningen till unge Svenssons strejk? Magistern såg det nödvändigt att förhöra sig om min trotsighet. Särken drog ut mig i farstun och stängde klassdörren. Nääe, jag bara inte ville. ”Får inte Svensson för sin pappa?” Det var näst intill skrattretande att få den frågan. Pappa visste med nöd och näppe var min skola låg och än mindre vad jag fick lära mig där. Särken fann det lönlöst med fortsatta övertalningsförsök, och han frågade slutligen om jag åtminstone inte kunde vara vaktmästare och ta emot teaterbesökarnas kläder. Jo, det kunde jag väl tänka mig då. Bäst att visa lite medgörlighet för att inte komma i onåd. Som vaktmästare behövde jag åtminstone inte åbäka mig på scenen. Eller underställas regissören.

Den stora teaterkvällen var inledd. Skolans pojkar och flickor, deras lärare och föräldrar anlände till teaterlokalen, aulan en trappa upp i huvudbyggnaden. Jag stod där och hängde upp teaterpublikens snöslaskiga ytterkläder. Slöjdlärare Brolin uttryckte sin belåtenhet över min garderobstjänst och tryckte en tjugofemöring i min hand. Teckningslärare Wickman ville behålla sin stödkäpp, vilket naturligtvis beviljades. Tidde anlände i fint skick och tilltalades av sin rara fru med ett ömt ”Ville”. Och revisor Bellanders kala hjässa såg numera fin och osargad ut.

I maskopi med Börje och ett par andra klasskompisar hade jag på apoteket Lejonet inhandlat en ask Purex för att försåtligt bjuda intet ont anande flickor. De log där ute i kapprummet och tog tacksamt emot de lockande chokladbitarna. Som inom kort skulle påskynda deras trippande steg till toaletterna. Så påhittiga och trevliga vi var, vi grabbar. Börje och de andra Purexkompisarna gick in bakom scenen till sina roller. Föreställningen kunde börja.

 

HÖGRE FOLKSKOLAN I GÄVLE, KLASSFOTO 18 JANUARI 1941

 

Övre raden från vänster:Roland Olsson, Bengt Hedman, Alf Hertzman, Sven-Olof Wickman, Bernt Hedin, Arne Berglund, Karl-Evert Broberg, Stig Löfstrand och Kurt Hjelm.

Undre raden från vänster:Sven-Erik Södergren, Einar Gabrielsson, Torsten Brynte, Karl Ivan Hammarlund, Kurt Löfgren, Börje Melinder och Dick Svensson.

I mitten: klassföreståndare filosofie kandidat Arne Linander.

Saknas: Gösta Eriksson, Bertil Hjort, Birger Johansson, Lars Kållnér och Eddie Norgren.

 

Vikarierande lärare

När Tidde var borta, vilket han var periodvis, så hade vi vikarier, särskilt i matte. Förutom revisor Bellander, som jag tidigare nämnt, hade vi fru Bengtsson. Hon var gift med Eric Bengtsson, som var fast dirigent i Orkesterföreningen. Och mycket uppskattad för sina konserter på Teatern. Fru Bengtsson gick värdigt omkring i svartsober klänning och hjälpte oss med räkneuppgifterna. Hon var vänlig och vi premierade henne med att vara vänliga tillbaka, det vill säga vi tramsade inte och ställde inte till något ofog för henne. Vi kallade henne, av vana från tidigare klassliv, för fröken. Vi förde detta med oss från småskolan. Där betydde inte fröken att vara ogift. Fröken var detsamma som lärare. Vid ett tillfälle då vi hade lektion för Särken hade vi anledning att nämna henne. Magistern blev förvånad över att vi kallade henne fröken Bengtsson. Vi borde naturligtvis säga fru Bengtsson till henne.

En annan vikarie var magister Roswall. Han var ganska ung, hade glasögon och uppträdde osäkert och sammanbitet. Inte en glimt i ögonvrån. Han verkade nervös till sin läggning. Den magistern fick det inte lätt. Han blev offer för vår lust att retas. Kanske det i dag skulle heta mobbning. I omvänd ordning. När det gällde att hitta på trassel så var jag inte passiv till idéer. Vid ett tillfälle sköt vi fram lärarbordet till yttersta kanten av den tvära golvupphöjningen, som väl var en 20 centimeter hög. När magister Roswall kom in i klassrummet för att sätta sig vid sitt bord, behövdes det inte mer än en lätt beröring av bordet för att det skulle tippa utför. Det var heemmskt kul att få se bordet vräka ner på golvet. Tyckte vi. Den arme magistern behövde dock inte ensam plocka upp all bråte från bordet och dess lådor. Många rusade till och visade sin hjälpsamhet.

Tyvärr så stannade det inte vid denna tämligen oförargliga fall. Jag blev personligen skyldig till ett än värre trakasseri. Men det var så lumpet, så jag orkar inte berätta närmare om det. Det blev inte avslöjat att det var just jag som var primus motor för den nedriga attacken mot läraren. Jag har senare i livet mått jätteilla av mitt tilltag. Har faktiskt då och då funderat på att leta rätt på Roswall i lärarsverige och säga ett allvarligt menat förlåt. Men jag har varit för lat. Eller för feg.

 

Riksmarschen 1941

Det var krig ute i världen och inpå Sveriges knutar. Det var orostid och materiell nöd och knapphet. Medborgarandan måste därför stärkas. Ett bidrag i denna strävan var riksmarscherna. Dom kom till i början av 1940-talet och överallt i vårt land. Riksmarschen blev ett propagandajippo av stora mått, där alla borde visa sin nationella lojalitet. Kungen visade föredöme och gick. Marschen alltså. Man tävlade mot varandra och man tävlade mot Finland. Riksmarschen var till för gemene man och kvinna. Männen skulle marschera 15 kilometer och kvinnorna 10 inom en tid, som var utmätt till 2 timmar och 20 minuter.

Vi som gick i skolan hade inget emot riksmarschen. Vi fick nämligen gå marschen på skoltid. Högre Folkskolans elever satte klackarna i. En vårdag 1941 trampade klassen i väg. Vi startade från Strömvallen, med nummerlappar på bröstet. Trampet gick på allmänna landsvägen mot Forsbacka och Sandviken. Ute på Valboslätten var det tvärvändning på utstakat ställe. Man hade i stort sett sina vanliga kläder på. Kavajen var förstås utbytt mot en tröja. För egen del hade jag liksom de flesta andra tagit på pjäxorna. Oj vá vi gick. Visst började det kännas här och där, särskilt i fötterna . Vi som var mest vinningslystna turades om att dra. Jag låg bra till. Men det gjorde några andra också, t.ex. Kurt Hjelm, Gösta Eriksson och Sven-Olof Wickman. Kanske även Lasse Kållnér. Jag minns inte vem som vann. Jag tror det var Gösta. Min tid var i alla fall bra, en och en halv timme drygt och skilde inte så mycket mot segrarens. Och skavsår hade jag. Så in i Valbo!

 

Skolavslutning

Inför skolavslutningen på våren 1941 fick jag ny kostym, nya skor, nya strumpor och en ny skjorta. Vilket jag inte minns direkt men väl Mamma, som noterat det i Gula boken. Med kostym menar Mamma nog inte hel kostym i ett och samma tyg utan byxor och väst i olika tyger. I så fall måste det ha varit den blårutiga kavajen som Pappa sydde åt mig 1941 av sin egen gamla enradiga. Den kavajen och dito byxor hade han haft så länge jag kunde minnas, ända från Österfärnebotiden. Jag förstod att det var en fin kostym. Pappa bar ofta rödbruna skor till den kostymen, alltid välputsade, på senare år tack vare mig. Jag fick sprätta upp kavajen med rakblad och benpryl. Dess inåtvända sida var som ny. Tyget var klart blått med små rutor, något större än pepitarutigt, i vilka det fanns inslag av röd tråd. Det hade en appretyrstyv skimrande lyster men var samtidigt liksom strävt och stickigt.

Med dagens ungdomsperspektiv kan man tänka sig, att jag skulle känt mig kränkt av att bära en kavaj, som redan tjänat ut. Men någon sån känsla hade jag inte. Kavajen var outstanding. Ingen kompis kunde ana dess förflutna. Till kavajen fick jag även nya byxor. Mina skräddarsydda byxor var alltid snygga. De var välpressade och utan knän. Det såg jag själv till genom att mellan varven ta Pappas stora pressjärn, blöta och krama ur den tunngrå dampduken och sätta ner järnet med ett stilla fräs.

I den nya kostymeringen skulle jag avsluta skolan med att tåga till S:t Ansgars hus, där klasserna skulle samlas för en värdig ceremoni. Särken ville att jag skulle bära flaggan och alternera med Lasse Kållnér. Men jag protesterade. Tåga så där på gatan… Någon halvbekant böna (tjej) i övre tonåren kunde ju se mig, elverksdottern till exempel. Magistern eliminerade min annalkande ångest med att i stället be mig vara fanvakt inne i den kyrkliga lokalen. Bara stå där. Se ut som Sveriges hopp och framtid. Ja, det kunde jag väl tänka mig då. Men Mamma såg inte helt glad ut, när jag berättade om strejken. Att inte få se sin son tåga i täten på Drottninggatan bärande svenska flaggan. ”Du kunde väl …” Men hon lättade på besvikelsen, när hon fick se fanvakten i S:t Ansgars hus och dessutom fick höra mitt namn läsas upp med besked att jag tilldelats premier. Jag fick Fänrik Ståls sägner, bunden i snyggt linneband, samt en gedigen konstbok för mina ambitioner i teckning. Ja, se morsor!

Om skolavslutningen präntar Mamma i Gula boken en aning högstämt och säger som på en del andra ställen i boken, att jag nu ska ut i livet och förhoppningsvis sköta mig som en “hel kar”.

Jag lämnade alltså skolan ”enligt protokollet”. Efter ett år blev det Wastis tur att visa sin flit i Högre Folkskolan. Hon gick in på hushållslinjen, och det var nog den inriktning som passade hennes praktiska läggning bäst.

 

I målbrottet

Mamma skriver i Gula boken om mig:

“Han är fjorton år nu o. är i målbrottet, lång: ett halvt huvud högre än far sin, retsam o. nyckfull, hemlighetsfull o. märkvärdig, ibland skaplig. Petnoga i en del fall. Slarvig i en del saker. Hoppas ändå han folkar sig o. blir en riktig kar, så vi ej behöver ångra att vi “köpte” han. Han har förstånd bara han brukar det rätt.”

(I fråga om köpa, se citat i kapitlet om Tärnaby.)

 

Efter skolan

Kammaren var min. Där satt jag vid det ekfanerade enkla bordet, som köpts begagnat på en utförsäljning från ett hotell, och läste mina läxor från Högre Folkskolan. När den tvååriga skolan var till ända på våren 1941 så väntade yrkesjobb. Jag tänkte mig att samtidigt fortsätta med studier vid sidan om. Jag skrev in mig i Aftonskolan. Det föll sig så, bara för att skolans kurser hölls i samma byggnad som Högre Folkskolan, det Berggrenska huset vid Norra Strandgatan. Jag ville läsa flera ämnen samtidigt, bland annat tyska. Det skulle jag nog orka med. Trodde jag. Det här inträffade samtidigt som jag hade fått anställning vid Gävle Galvaniseringsfabrik.

Men de här studierna vid Aftonskolan. Jag hann inte mer än börja förrän jag slutade. Det där med orken gick inte så bra. Jag ville för mycket. Jag skulle ju ha roligt också. Vilket betydde en massa hugskott. Jag gick nu över till korrespondensstudier, som inte band mig till bestämda tider, och skulle läsa för realexamen. Det blev NKI-skolan, på hösten 1941. Kämpade med algebra, geometri, ekvationer och svensk grammatik. I biologi skulle jag dissekera en gädda. Jag kom aldrig till gäddan, fast jag bodde bara ett par stenkast från Fisktorget.

Vid ett par tillfällen stötte jag på svårigheter i ekvationsläran. Då tog jag privat hjälp av två mannar som hade passerat gymnasiet, den ene för flera år sen. Men båda kände mycket väl till de gamla grekerna. Den ene var en kortväxt ingenjör vid Telegrafverket. Den andre var en äldre student, Lars Engström som nyss hade avverkat Pythagoras. Han var son till skräddarmästare Olof Engström, som var tongivande sångare och körledare i Immanuelskyrkan. Lasse hade i kyrkan och söndagsskolan alltid visat sig frejdig och bussig, så det var lätt för mig att söka hjälp hos honom. På den kluriga nivå som mina ekvationsproblem hörde hemma var det heller inget att säga om lärartaxan. Den fastställde Lasse ensam till 5 kronor per tillfälle.

Om den kortväxte ingenjören fick jag från malisen på hans arbetsplats höra en minnesvärd anekdot. Ingenjören höll krampaktigt på sin värdighet som statsanställd och välutbildad tekniker. ”På nivå.” En position i statsförvaltningen på den här tiden stod i betydligt högre kurs än i dag. All personal av lägre dignitet vid ingenjörens arbetsplats förväntades tilltala honom ”ingenjör Olsberger”.

Ingenjören, som var mycket förtjust i att spela tennis, hade vid ett tillfälle svårighet att hitta en matchpartner. Men en duktig sådan fanns inom räckhåll på Telegrafverkets distriktsförvaltning. Denne erbjöd sig att ställa upp till sportslig och jämbördig kamp. Ingenjören hade emellertid ett svårlöst huvudbry med den nye partnern. Denne hade en underordnad ställning på depånivå och var alltså inte du och bror med ingenjören. Den store kortväxte såg dock praktiskt på saken. Han sänkte sig storstilat till att lägga bort titlarna med sin motspelare. Med ett tillägg: ”Det gäller bara medan vi spelar tennis.”

Men att räkna ut kvadratrötter och att förklara irrgångarna, det kunde han. Och arvodet var inte katastrofalt mycket större än Lasses femma.

Vägen till realexamen började kännas avlägsen. Det kom så mycket emellan, till exempel förströelser med kompisar, där Börje alltjämt var bästis. Nu kastade jag mig i stället över till en kurs i handelsämnen och skulle bli handelsstudent. Kanske få utbildning till marinintendent, när jag om några år skulle in i lumpen. Och kanske få segla med marinens skolskepp med sikte till Sydamerika. Tänkte jag. I den kursen, handelskursen alltså, fick jag bokföra transaktioner på T-konton i ett påhittat grossistföretag. Plitade ner inkomster och utgifter i en kassabok och förde över summor till vinst- och förlusträkningen och sen en massa bokslutspiller. För detta knåp hade jag fått blanketter och reskontrakort i en låda, som jag skulle föra in kunderna på. Men ack så tjatigt och tröttsamt det blev. Med känd följdverkan.

Den förledande ledan, den kom alltid igen, så fort jag började något nytt. Men nu… Den här gången fastnade jag för en grundlig kurs i heminredning. Men naturligtvis höll jag inte måttet där heller, när det visade sig att jag måste gräva mig tillbaka till gammal vikingatid med primitiva hyddor och öppen eldstad, där röken gick ut genom ett hål i taket. Jag ville ju börja nyskapa direkt och vara med i en stor vinnartävling och utforma framtidens bostad på stubben. Hade gått på stadsbiblioteket en tid och bläddrat i böcker och tidskrifter om 30-talets funktionalism och slukat artiklar i tidskriften Form samt material från Svenska Slöjdföreningen om exklusivt hantverk samt fördjupat mig i tidskriften Hem i Sverige med bilder från Carl Malmstens svenskinspirerade och hantverksmässiga möbeltillverkning. Tja… Det var ingen måtta på vad jag skulle bli för arkitektmirakel. Där i min kammare på Kopparslagargatan.

I stor ambition och yvig traktan att snabbt bli arkitekten på modet rekvirerade jag kataloger från olika husleverantörer. På katalogernas omslag stirrade jag glupande på de moderna villorna med sina gröna gräsmattor, prunkande rosor och sommarleende mammor i blommiga, fladdrande klänningar och med lekande lyckliga barn. Jag bläddrade på och irrade mig in i de senaste planlösningarna.

En sen och svart höstkväll med regntungt täcke över stan ringde det på den bruna tamburdörren. Mamma öppnade. Där stod två herrar i hatt och mörk överrock. I händerna hade dom svarta svällande läderportföljer. De presenterade sig som representanter för Hultfredshus. De sökte herr Dick Ruben Svensson. Mamma, med förvirrad uppsyn, hämtade fram mig ur den idékläckande kammaren. Lika förvirrade såg de avtalsförväntande representanterna ut, när jag med min ungdomsfinniga nuna, mitt swingpjattlånga hår och mina högt uppdragna smala axlar hjärtängsligt visade upp mig. Agenterna hade nu med Mammas artiga hjälp fått avancera in till köket. Med ansvaret för sin son tvingades Mamma med hackiga ursäkter förklara den pinsamma situationen. De båda agenterna var väl piskade att hålla god min och visa god affärssed, för de kostade på sig många berömmande ord om min mycket förståndiga framtidsinriktning på arkitektbanan. Som naturligtvis skulle bli lyckosam.

Vá sa dom till varandra därutanför i kvällsmörkret? Över sina förutfattade meningar om presumtiva husbeställares ålder och position? Om sitt snöpliga återtåg? Tja… Dom kanske såg över sina rutiner…som det brukar heta vid klantiga och genanta missbedömningar.

Det alltid pappersbelamrade skrivbordet stod framför fönstret mot gården. Det hade anskaffats från ett hotell vid Centralplan som skulle utrymmas Och vi hade fått många andra möbler därifrån också. Vid mitt skrivbord satt jag i ett par ungdomsår och blickade in i framtiden. En dag var jag i läge att kunna byta ut mitt skrivbord mot ett finare. Det var ett bord i brunbetsad ek som jag köpte från ett kontorsmöbelföretag vid Södra Skeppsbron, på baksidan av Dalapalatset. För 150 kronor. Vid den här tiden hade jag jobb på Gävle Galvaniseringsfabrik, och hade fått upp ögonen för lite mera kräsna saker än utrangerade bord från gamla hotellrum. Det nya bordet hade en glänsande yta. Med hurts och flera lådor. Och en skiva med glas som man kunde dra ut över den översta hurtslådan.

 

Strömuttaget vid mitt skrivbord (autentiskt).

 

Den elektriska standarden var så här i hela lägenheten,

även i skräddarverkstan med sina många strykjärnssladdar.

När jag satt vid skrivbordet på mörka kvällar kunde jag ibland väckas av ihärdiga visslingar utanför fönstret. Det var den trogne skolkompisen Börje med medlöparna Nisse och Hasse Wahlström. Ibland hade de med sig den matchobuttre Folke Eriksson eller den mera snacksalige Erik Andersson (sedermera Arkesjö). Alla hade löparambitioner och betalade medlemsavgift, kanske, i Gefle Sport- och Gymnastikförening, i dagligt tal Sportarna. De ville att jag skulle hänga med ut på ströget på Nygatan. Och spenka lite. Jag pratade med dom genom det gläntade fönstret. Ibland kom grabbarna lägligt. När jag var utled på NKI-breven. Men lika ofta kändes deras uppdykande förargligt. Då sa jag nej, till exempel då jag var nära en avslutning av ett NKI-brev. Ville hinna med att göra svaret färdigt på kvällen. Och helst med vändande post få betyg från den svarsgranskande läraren på hur utmärkt, givetvis, jag hade löst mina uppgifter. Grabbarnas surmulna miner där utanför blev då av typen taskig kompis. Sitta inne en lördag kväll och plugga. När det är fullt av brudar på ströget. Va!

 

Den spyende och flyende evangelisten

Mamma hade för vana att hyra ut salen, såväl för fast boende som för tillfälliga rumsbehövande, som var på genomresa eller som besökte någon kongress. Först var det Jocke, som bodde i salen. En period senare bodde det en predikant i salen. Mamma hade fått honom genom Immanuelskyrkan, där han en dag uppenbarat sig som resande evangelist. Han hette Herbert Ottosson.

Evangelist Ottosson fick en roll som barnfarbror i söndagsskolan och höll till i Lilla salen, där han pratade med de mindre barnen och visade bilder på vita duken.

Nita, som kommer ihåg Ottosson bättre än jag, berättar att han skulle ordna en grammofoninspelning med Nita. De åkte till Skutskär, ett par mil norr om Gävle. Ottosson ville att Nita skulle läsa en bön till skivan, men Nita slingrade sig undan. Självständig och finurlig flicka.

Nita minns också från Lilla salen:

”Sen skulle man sjunga till bilder på två gamlingar. Han hade skaldat sålunda på melodi Gubben Noak: Gamla farfar, gamla farfar han är gammal nu. Och i honoms hjärta bor så mycket smärta. …. Då protesterade mamma. Det kan väl inte stå honoms, det ska vara uti hans hjärta. Vilken begåvad man gick inte baptistsamfundet miste om! För han försvann väl ut i dimman nånstans.”

Wasti fyller ut om vad som föregick Ottossons försvinnande i dimman:

”Han hade fullt med fotografier av sig själv uppställda i vår sal där han bodde. Minns särskilt ett, där han stoltserade i militäruniform med skärmmössa (furir???). En dag såg jag honom komma ut från Bodegan på Centralhotellet, synbart berusad!!!! Jag sprang hem och berättade det för mamma som sa att jag “sett fel, fantiserat”. Men han var så berusad att han sedan kräktes i salen. Och DÅ började mamma förstå. Han flyttade sedan.”

Mamma berättade själv något senare för mig, att hon med största kraft predikat för den uppkastande predikanten om det djupt förkastliga i hans leverne. Omedelbart efter den avhyvlingen stack Ottosson. Likt en snabbflyktig vätska.

 

Päronträdet

Gubben Carlsson i Lilla huset, till åren kommen, sågs alltid dyka upp i blåställ med en unikabox i handen och med en svart vegamössa med blank skärm. Han var mestadels butter och lite grå och valen i syna. Han slank, en aning ryggböjd, mest ut och in. Men under sommarens eftermiddagar och helger var han som andra hyresgäster ute på gården och tog igen sig under det stora och skuggrika päronträdet. Det trädet på den fyrkantiga gårdsplanens mittpunkt tillgodosåg mer än ett behov.

 

Under päronträdet.

Lars Lindström, Sixten Eriksson samt

Lisa, Saimi och gästande Gun.

 

Trädet med sin skugga var ett svalkande andningshål i den heta sommarvärmen. Det var också en social mötesplats. Till detta kom att trädet bar rikligt med frukt för dom som var tilltagsna. Under trädet stod en rankig trädgårdssoffa. Med tillsats av ett bord och några stolar ur någon hyresgästs förråd blev platsen en uppskattad träffpunkt och ett kärt fikaställe. Kring trädets stam syntes en ynkans jordförhöjning, där några få och måttligt rakväxta tulpaner tittade upp.

På lördagarna brukade gubben Carlsson, innan han placerade sig under päronträdet, ta sig en tuting, en välförtjänt mumma för en maltmästare.

 

Maltmästare Emmanuel Carlsson.

 

Vid det här laget hade gubben Carlsson tinat upp till folklig talförhet. Han hade en fiol, men den tog han inte med sig till päronsoffan. Den trakterade han bara inomhus och när Mamma någon gång kunde ställa upp med fiolunderstöd. Däremot spelade gubben Carlsson med bravur första fiol under päronträdet. Han lärde Wasti sången om “Lovisas paraply” (En sannfärdig visa om en högfärdig flicka; fem långa verser ur ett gammalt skillingtryck).

Carlssons tillbakadragna grå gumma, liten och krokig, kunde då sitta med. Hon skruvade pinsamt på sig, då maken ville ta ton. Päronträdet var ett gubben Carlssons revir. I hyresgästernas gemensamma diskussion under trädet om att med självpåtagen rätt tillägna sig den kommande skörden hade spritt sig en misstanke att påflugna fåglar snodde päronen. Men Carlsson visste besked: “Iiingalunda fåglarna tar nå´ra päron… iiingalunda.”

Carlssons gumma visade en gång var hon för sin del hade sina misstankar om den brydsamma pärondecimeringen. Nita berättar:

”Hans krokiga gumma kom ut en gång när jag försökte få ner en papperssvala ur päronträdet med en käpp och varnade mig för att “börja med en knappnål och sluta med en silverskål” Hon trodde jag pallade päron.”

Att på sensommaren skörda päronen var en syssla av mycket känslig natur. Då vi flyttade in 1940 var det från början fritt fram för de boende att få plocka ner päronen. Det brukade ske tidigt före mognaden för att frukten skulle bli saftig och välsmakande. Men då en ny ägare, trädgårdsmästare Axel Fredrik Lindqvist från Gysinge tog över 1944, blev det andra bullar. Han skulle ha päronen själv. Besvikelsen var stor, och det pratades förtrytsamt om hyresvärdens snålhet mot de betryckta hyresgästerna. Var och en med tänjbart samvete passade dock på att i trädgårdsmästarens frånvaro rycka i pärongrenarna och plocka vad hon kom åt. Till och med den kultiverade chefsredaktörskan Serrander, som mestadels höll sig på avstånd från allmogen på gården, kom att ansluta sig till folkresningen.

 

Chefredaktörskan Hildur

Serrander deltar i allmogens

Resning.

 

Om det var för egen vinning eller bara för att visa medkänsla med de drabbade må vara osagt. Hon lutade sig ut från balkongen och skakade de långväxta grenarna med en stör, sin balkongflagga. Den bevakningsskyldige gårdskarlen Eriksson syntes vid dessa skördetillfällen inte vara på alerten. Denna egenskap var över huvud taget inte särskilt framträdande i hans tillsynsarbete. Som ansvarig inför fastighetsägaren i Gysinge visste han väl inte klart i vilket läger han hörde hemma.

 

Vige Harry i topp

Mamma och Märta Gylderud i lägenheten ovanför var inte fantasilösa i den nya och brydsamma päronsituationen. Och inte heller skrupulösa. En dag hörde jag dom tissla i köket om ett okonventionellt och inte helt ofarligt initiativ. Det skulle ske på kvällen. Mamma lutade sig förtroligt över köksbordet mot Märta, som smuttade på kaffet. Mamma formulerade sig lågmält: “och då kan väl Harry klättra upp i trädet – han är ju så kvick och så vig så – med en korg och ett snöre , och sen släpper han ner korgen….. ” Jag råkade gå genom köket med hörande öron som inte såg ut att höra. Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att förstärka det högtflygande projektet. På mitt eget sätt.

Under kvällen var jag borta hos Ulla (min flickvän) i hennes föräldrahem på Skomakargatan. Jag hade som vanligt cykeln med mig. Det blev så småningom tid att dra sig hemåt till Kopparslagargatan, där jag räknade med att i den sena och mörka höstkvällen göra min insats i päronplocksprojektet.

Min svarta Crescent och jag rullade långsamt in genom grindöppningen. Mörkret stod stilla i den svagt månbelysta augustikvällen. Där uppe i toppen på det täta trädet med sina läderstyva blad och lätt mogna gråpäron klängde nu vige Harry med sin korg och tog för sig. Det vajade betänkligt i grenverket. Jag trampade långsamt runt trädet ett par tre gånger, något hukande för att göra min skepnad oigenkännlig. Ett ögonblick befarade jag att vige Harry skulle ta ett vågat pantersprång ner över mig. Kanske bäst att inte cirkla för tätt inpå den massiva stammen. Jag drog mig närmare vårt köksfönster, där Harrys två kumpaner hade sin kontrollstation. Nu började det knirka och rassla i fönstret. Det fanns en öppningsbar mindre ruta i den ena fönsterbågen. En upphetsad röst, omisskännligen Mammas, gav sig till känna genom gluggen samtidigt som rösten sträckte ut sin haka och resten av sitt dunkla ansikte: “Vá gör ni här, ge er genast av härifrån… ” Ytterligare ett dröjande cykelvarv och jag fick ur mig ett långdraget och hotfullt huuuuu, när jag strök förbi fönstret. “Hörde ni inte vá jag sa… försvinn härifrån, genast, medesamma”. Där uppe i toppen kunde vige Harry knappast känna sig välmående av den besynnerliga enmanscirkus han såg ner på. Mamma fortsatte: “Om ni inte försvinner härifrån mesamma kallar jag mesamma på polisen.” Det var riktigt roligt att få gasta tillbaka med förställd röst: ” Ja, gör dé. Mésamma!”. Men nu hade Mamma börjat ana att det var gyckel på gång, och jag hörde henne stöna till Märta, “dé är ju bara Dick – fy vá du ställer till mé pojk! Var tyst och kom in genast. Nu médesamma!”

 

Utfyllnad med grönsaker

Päronen var ett uppskattat bidrag till hushållet. Vi hade även ett litet tillskott av grönsaker, som vi fick från ett anspråkslöst trädgårdsland på gården. Denna jordplätt låg mellan huvudbyggnadens västra gavel och det uthus som syns på planskissen i kapitlets början. Där fick vi och andra hyresgäster odla, och där kunde vi rycka till oss några kvistar dill och persilja. Men det var ingen mönsterträdgård. Därtill var markbiten för liten och näringsfattig.

Så Mamma fick för sig att hon skulle komplettera det magra persiljelandet med en mera livgivande domän. En kolonilott. Hon tilldelades en kommunal sådan på söder vid Kaserngatans västra avslutning, där vägen mot Sörby fortsätter. Där satte hon ner frön som skulle ge bastantare grödor som morötter, rödbetor och andra nyttigheter.

En sommardag behövde hon spenat. Hon hade en del andra bestyr för sig och tyckte nu att Pappa kunde dra sitt strå till stacken. Nita var för liten att skickas iväg genom hela stan. Pappa fick ta en påse och sin gamla Polstjernan och cykla upp till kolonilotten för att riva av några blad. Mamma gav några svepande anvisningar till Pappa om var spenaten stod i den svarta myllan.

Men var växte spenaten egentligen bland allt grönt som syntes? Pappa funderade och fann ut var den fanns. Han tråcklade till sig åtskilliga nävar frodiga blad i påsen. Men han var inte helt säker, så han skulle nog behöva fråga någon till råds. Med sina lätta skräddarsteg kom han obesvärat opp på den nära vägen.(Pappa hade verkligen mjuka leder tack vare skräddarställningen på bordet.) Strax kom en kvinna med prompt hushållsutseende på cykel från Sörbyhållet. Pappa hejdade henne och hon började sakta in. Utan förklarande inledning formulerade han sig, innan kvinnan ens hunnit stiga av cykeln: ”Kan damen säga mig om detta är spenat?” Men kvinnan ville raskt vidare för hon förstod att hon mött en rotlös och desorienterad person, som kunde vara farlig. Hon höll sig dock kvar på cykeln och vinglade uppehållande med framhjulet. ”Jo visst. Dé är dé. Jo då.” Och så fortsatte hon nerför Kaserngatebacken.

Pappa cyklade hemåt med det gröna i påsen. Det var lättande på flera vis. Inte bara för att det var medlut nästan hela vägen ner till stan.

Nöjd med sig själv lämnade Pappa koloniskörden på diskbänken. Mamma och Nita var nyfikna och sprang till. De stirrade på den nya sortens spenat som den nyvunna kolonilotten avkastat så lättvunnet. Mamma svalde. Och så brast hon ut i ett förintande gapskratt och förpassade med en handmakning den nya sortens spenat till vasken. Mamma hade fått ytterligare en god Axelhistoria att lägga till alla andra. Till munter underhållning vid kafferepen. Den ymnigt frodiga spenaten visade sig vara blast från rödbetor.

Gårdskarlen Eriksson

Gårdskarlen, “gubben Eriksson”, sågs sällan lämna gårdsräjongen för bestyr eller knåp utanför. Han framlevde i en värld utan brådska. När jag kom in på gården efter skolans slut, till fots eller rullande på cykel, satt han oftast i sin vedbod med öppen dörr och tryckte. Det hände då och då att han vinkade till sig min ungdomliga person med ett pssysst! Med sprucken röst och sprucken blick gav han till känna, att han var så sjuk, så sjuk. Han hade en sån förskräcklig hosta. Skulle jag vilja gå till apoteket för att köpa medicin åt honom? Han höll fram en brun trekvartsliters flaska med en flottig etikett på. Den skvallrade om bröstdroppar med sirap som en välgörande ingrediens. Han vände sina bruna, beroendeavslöjande ögon mot mig : “Visa inte… för nån”, och så sköt han fram sitt skäggstubbiga ansikte och stirrade bort mot sin egen ingång vid grinden som för att understryka: “i varje fall inte för kärringen”. Han la en krona, ett par 25-öringar och några kopparslantar i min uträckta hand. Och räckte mig den flottiga flaskan. Jag släntrade iväg upp mot Drottninggatan och apoteket Lejonet, klart förvissad om att jag var ute på en grannlaga expedition. Och på sitt sätt behjärtansvärd.

 

Kopparslagargatan och dess liv

 

Från nr 19 och söderut

Vid en minnespromenad längs Norra Kopparslagargatan erinrar jag mig inte bara gatans bebyggelse som sådan. Det är lätt att komma in på sidospår, där det fanns en del mjuka värden. Jag tar med en del såna spår också.

Norra Kopparslagargatan var asfalterad både på körbanan och på trottoarerna. Efter gatan fanns såväl bostäder som butiker och andra lokaler, särskilt på sträckan från Gavleån och norrut fram till vårt hus i hörnet av Staketgatan. Några särskilt höga hus fanns inte, förutom Post- och telegrafhuset samt ytterligare ett hus. De båda höga husen – dock inte höghus – låg i korsningen av Kopparslagargatan och Nygatan, snett emot varandra. De närmaste parallellgatorna till Kopparslagargatan, dvs Hattmakargatan och Köpmangatan, hade i stort sett en liknande struktur. Det här området låg i stans centrum. Efter ett par minuters promenad hemifrån och söderut mot Gavleån var man framme vid den korsande Nygatan, stans allé- och paradgata som tillsammans med nästa korsande gata, Drottninggatan, var två av innerstans tre stora affärsgator. Den tredje stora affärsgatan i innerstan var Kungsgatan. Den tog emot den nordgående trafiken från Stockholm och Uppsala, genomkorsade stan norrut för att sen fortsätta upp genom de norrländska skogarna.

Vår gata, som sträckte sig från Gavleån och till stadskärnans norra utkant, var ungefär en kilometer. Butikerna och affärsidkarna gav gatan en särskild puls. Gatan hade sin egen rytm.

 

Min minnespromenad börjar vid utgången vid brandstegen. Under päronträdet där Nita poserar på bilden brukade gårdens hyresgäster sitta på en utesoffa och sommarprata.

 

Om jag utanför grinden vek av till höger mot Nygatan och höll mig på den närmaste trottoaren, den västra, så passerade jag först Bröderna Westins Karamellfabrik (nr 17). Det var en grå träbyggnad. Innanför gårdsplanket fanns förutom bostadshuset en byggnad för själva fabriken. Den hade några år på nacken, och bröderna Westin var nog inte de första ägarna. Det var ingen stor industri, och något arbetardrag genom porten märkte jag aldrig. Men en och annan anställd fanns där. Fabriken låg förvånansvärt tyst bakom planket. Men när ett kok eucalyptuspastiller var på låga, då gav sig den lilla fabriken till känna. Det doftade över hela gatan. En ganska angenäm doft.

En av våra bekanta, Hulda Nyman med anor från Mammas Ramhäll, klistrade eucalyptuspåsar åt Westins (se avsnittet Familjeumgänge). Det gjorde hon hemma i bostaden, någonstans väster om Södra Kungsgatan på Söder. Jag kom aldrig att bli bekant med vare sig fabriken eller de båda familjerna Westin som bodde i huset. Den något undersätsige och runde fabrikören Westin och hans familj sågs gå ut och in genom porten i gårdsplanket. Två flickor hade han. En hette Ulla och var något äldre än jag. Hon gick i läroverket och skulle ta studenten. Men flickorna, som då och då syntes i fönstren åt gatan, satte näsan i vädret, så det blev inte något hej där inte.

Ibland strömmade det ut andlig sång och musik från Westins hus. Åtminstone en av familjerna var med i något samfund, dock inte Immanuelskyrkan. En av fruarna i huset hade sett bättre dagar, berättar Nita. Hon hade varit lottachef eller chef för något annat samfund med välgörenhet på dagordningen. Hon blev alkoholiserad. Hon gick med kläder till Mamma ibland för att få dom ändrade, berättar Nita vidare, och de båda kom på detta sätt att prata närmare med varandra. Kanske Mamma trodde sig kunna omvända den drabbade kvinnan, i varje fall ge henne stöd. Mamma brukade ofta genom prat vilja föra ”vilsekomna” människor till rätta. När Mamma begravdes, efter det hastiga dödsfallet i augusti 1961, berättar Nita, var den högbarmade före detta lottachefen närvarande i begravningskapellet, klädd i en svart sidenklänning. Själv har jag inget minne av detta, kanske för att det var så många av Mammas bekanta som var med då. Och av att jag var upptagen av att jag skulle hålla tal över vår mamma.

Efter Bröderna Westins hus följde ett vanligt trähus i två våningar. Det var vid korsningen av Ruddammsgatan. Där bodde Kurt Löfgren, en skolkamrat till mig. Vi gick i samma klass i Högre Folkskolan. Han bodde hos sin mormor, en trappa opp. Jag stack ofta opp till Kurt, när jag efter lunchrasten skulle tillbaka till skolan, och drog med mig honom. Men allteftersom blev det glest med dessa turer. Kurt anmälde sig ofta sjuk. Han sa alltid till magister Linander, när han kom tillbaka, att han varit matt. Jag tyckte det lät lite konstigt, och det kanske de andra kamraterna tyckte också, att man fick vara borta från skolan för att man kände sig matt. Magistern kommenterade aldrig Kurts förklaringar. Men det visade sig efter en tid, att Kurt hade diabetes. Och magistern var nog införstådd med hur det låg till. Kurt hade en injektionsspruta, något som skrämde mig i min okunnighet. Jag hade aldrig tidigare känt någon med sockersjuka och än mindre någon med spruta.

Ett hopp över den korsande Ruddammsgatan och där på första huset lyste en skylt, som signalerade att här säljer Sven O. Gustafsson Slakteri A.B. färska och fina köttvaror. Där inne var det rent och ljust, nästan kliniskt.Visst skickades vi barn dit någon enstaka gång.

 

Sven O. Gustafsson Slakteri AB (klickbar bild)

 

Men annars var det Mamma som skötte korvinköpen. Och då drog hon sig hellre till de små affärerna. Även när det gällde specerier. Det fanns en mindre köttaffär (Parkelius) på Köpmangatan, som gick parallellt med vår gata och som Mamma hellre gick till. Anledningen till att Mamma i stort sett höll sig borta från Gustafssons liksom andra mera ansedda affärer var att den var för ”stor och fin”. Det gick inte att få kredit där på samma sätt som i en liten affär, där man kunde bli känd av innehavaren. Därför undvek hon också Konsumbutiker, där ägarbilden var högst anonym och bemötandet opersonligt.

Ytterligare några steg efter gatan och jag strök invid nummer 11, en hörnfastighet i korsningen vid Nygatan. Fastigheten hade två hus. Det första, med gårdsingång från Kopparslagargatan, var en gulrappad trevånings byggnad, som i gatuplanet dominerades av biografen Metropol. Där kunde jag stanna till, även när jag hade bråttom. Skyltskåpen på husväggen hade lockande filmbilder, nya varje vecka. Jag fick nog räkna mig till biografens stambesökare. Och inredningen var inte så tokig. Mjuka sittplatser i röd manchester. Metropol var den första biograf jag satte min fot i, och det var under Brynästiden. Det var en reklamfilm på dagtid om Gevalia kaffe, som rostades hos Engwall & Co. i Gävle. Och Thor Modéns glada budskap etsade sig fast. ”Strålande tider, härliga tider.” Jag gick två gånger och trängdes med alla tanter och ungar. Det var hemskt stojigt där. Både utanför och innanför.

 

Metropol

 

Den andra byggnadskroppen, närmast Nygatan, var fyra våningar hög. Den rymde bostadslägenheter samt även butiker. Men butikerna var vända mot Nygatan. Där fanns en skoaffär, Andréns, en konfektaffär samt en tobakshandel. Åtminstone vid ett tillfälle köpte jag mig ett par bruna skor hos Andréns.

 

Veras gottaffär

En av butikerna mot Nygatan var Veras gottaffär, och i den landade jag ofta. Där stod långa Vera ensam och var pratsugen. Förmodligen även jag, eftersom jag var in där så ofta. Bekantskapen med Vera hade kommit till genom skolkamraten Kurt Löfgren, som umgicks nära med henne. Vera visade sig hos hemma hos Kurt då och då. Deras allians ebbade ut, och efter en tid såg jag Vera igen, när hon fått jobb i frukt- och godisbutiken. Då hade det gått ett par år. Det visade sig nu att Börje Melinder och Nisse Wahlström kände Vera och därför uppehöll sig i butiken mellan varven. Och då hakade jag på. Vid det här laget hade Vera skaffat sig en ny kille. Han var slaktare och ganska bastant. Jag var lite förvånad över att han med sin satta figur, breda nacke och högröda nuna kunde vara så tilldragande att Vera skulle falla för honom. Själv var Vera lång och smärt, hade ett vekt och känsligt ansikte, därtill förstärkt av ett långt, blont hår som ostyrigt slängde i hennes hastiga rörelser. Men så var det. Och Vera berättade ofta vad hennes slaktarkille sa och gjorde. Men vad hade egentligen lockat Börje och Nisse till Veras butik? Jag tyckte mig förstå åtminstone en av anledningarna, när jag vid ett tillfälle såg en av dom vant luta sig över glasdisken och roffa åt sig ett par Cloettastänger. Det var när Vera måste gå in bakom ett draperi till ett litet sidorum för att svara i telefon. Sen tror jag också, att Börje och Nisse, i synnerhet den senare, ville ha ett rastställe när de var på stan och bara drog. Ingen av dom bodde så centralt som jag.

Vera fanns dagligen på plats då man i förbiflykten stannade till. Utanför vid trottoarkanten parkerade jag min svarta Crescent med silverfärgat stänkskydd över bakre hjulet. Det här var i början av 40-talet, när det under andra världskriget var livsmedelsransonering och knappt på varor över huvud taget. Inte minst på äkta mjölkchoklad. Jag arbetade på Galvaniseringsfabriken. Jag kunde där tack vare Veras choklad fjäska in mig hos kamrer Hedström, vars lilla dotter Lisbeth uppgavs vara i mycket stort behov av äkta mjölkchoklad. Och de stora chokladkakorna fanns hos Vera. En stor Marabou Schweizernötkostade 40 öre. En gång fixade jag en hel kartong av den nötrika chokladen åt lilla Lisbeth. Jag var flott nog att inte ta någon provision. Och kamrern var diskret nog att aldrig fråga efter min rika källa.

Ägaren till godisbutiken fanns i närheten. Han och frugan huserade själva i sin större frukt- och godisbutik längre österut på Nygatan, i samma byggnad som Röda Kvarn. Ägaren var en sur figur. Liksom frugan. De sågs aldrig dra på smilbandet. Han kom ibland med varor till filialen, då Nisse, Börje och jag var där och bara hängde. Det förvånar mig att jag aldrig hörde Vera säga att chefen var irriterad över oss ohängda drular.

När vi stod där inne hos Vera, kunde Nisse spritta till och konstatera: ”Nu kommer Gunder Hägg”. Gunder i sällskap med ett par andra brandmän kom gående i bredd i sina långa, svarta uniformsrockar. De kom från Brandstationen vid Fisktorget och gick Nygatan västerut oppåt Kungsgatan. Större idol än Gunder fanns inte. För mina kompisar, i synnerhet Nisse, gällde det att få bli igenkänd av Gunder med ett hej eller en nick.

 

Olle Laessker, Gefle Sport- och Gymnastikförening

(Sportarna)

 

Men det kunde även få duga att få morsa på poliskonstapeln på modet, Olle Laessker. Han var en enastående löpare även han, fast mera kortdistansad än Gunder the wonder. Dessutom var han en framstående längdhoppare. Och han var verkligen på gång. Olle Laesker skulle komma att ta två guld i EM 1946. Han var med i Sportarna och tränade uppe på Strömvallen, där även Nisse, hans bror Hasse samt Börje och andra förhoppningsfulla höll till regelbundet. Däremot inte jag. Jag hade varken anlag eller intresse för idrott. Nu stod jag i alla fall med Nisse och Börje i godisbutiken. Nisse förflyttade sig längre ut vid den öppna dörren. Han ställde sig i position och ropade ett tydligt hej till Laessker, då denne passerade i sin makliga patrullering. Olle log konstapelanpassat men igenkännande. Nisse hade fått den sköna bekräftelse han traktade efter. Han såg mycket nöjd ut. (forts, i Del 7-b).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website