Kedickedu, del 06 Hantverkargatan Gävle

Gå till Gävledragets Startsida Senast uppdaterad: 2011-01-07

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 6

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

NORR

HANTVERKARGATAN 41

Sigillet 6:3

(1 oktober 1939 – 1 april 1940)

 

Vi flyttade från Första Tvärgatan 13 på Brynäs till Hantverkargatan 41 på Norr den 1 oktober 1939. Bostaden i Trollet 4 på Brynäs hade utdömts av hälsovårdsmyndigheten, och vi nödgades liksom alla andra i huset att söka oss nytt tak över huvudet.

 

Ägare till fastigheten på Hantverkargatan var en före detta fiskare, som hette Hjalmar Axel Åström. Men den som i verkligheten bestämde över huset skulle strax visa sig vara hans lagvigda, “gumman Åström”.

 

Hantverkargatan 41.

Vår lägenhet låg i bottenvåningen i ett tvåvåningshus. Den var på tre rum och kök om ungefär 75 kvm. Ytterligare ett tvåvåningshus, åtskilligt större, fanns på fastigheten, och där bodde fastighetsägaren Åström och hans gumma.

 

Vår bostad uppvärmdes av kakelugnar och av en järnspis i köket. Ett av rummen hyrde vi ut. Dass fanns i ett uthus på gården.

 

Från Hantverkargatan finns inte ett enda foto. Tiden där var kort. Vi bodde där den extremkalla vintern 1940, då kung Bore slog till med sin stålblå hammare, för att på våren flytta vidare till Norra Kopparslagargatan 19, inte så långt därifrån. Anledningen till flytten var en oväntad och dråplig konflikt med hyresvärden, “gumman” Åström, som jag ska återkomma till (Bryggans kaggar).

 

Wasti och Nita hade kommit hem från Glösbo Barnsanatorium i Hälsingland. Det var kort efter inflyttningen. Dom styrdes, helt ovetande, direkt från järnvägsstationen till den nya adressen. Mamma drog deras resväskor på sin cykel. Mina systrar skulle överraskas med att vi hade flyttat. Den barnsliga lusten att överraska var ett genomgående drag hos Mamma, livet igenom. Mammas överraskningar gladde henne själv till förtjusning, och det avspeglade sig glatt i hennes ansikte, när hon höstade in effekten. De som överraskades var nog inte alltid lika förtjusta som Mamma. Pappa däremot hade inte samma lust till överraskningar.

 

Som sagt, vintern 1940 var förfärande kall. Vi hade så kallt inomhus att vattnet frös i ledningarna nattetid. Kylan kändes minsann när vi på sena vinterkvällar behövde gå ut på gårdsdasset. Wasti och jag gick ut tillsammans och hade en batterilampa eller ett ljus med oss. Vi satt där hål vid hål i 28 graders svinkyla. (Uppgift från SMHI. Det var lika kallt vintern 1941.)

 

Wasti och Nita “hittade” i vinterkylan en vilsesprungen katt. Den satt på isen på Lillån vid nedgångstunneln under järnvägen. Flickorna var på väg från Immanuelskyrkan. “Det var så synd om den gulliga lilla katten. Den höll på att frysa ihjäl.” Katten anpassade sig till sitt nya hemvist och väckte förvånansvärt nog Pappas medkänsla. Katten lärde sig på egen tass dricka vatten direkt ur den öppnade vattenkranen. Med intelligent tassteknik.

 

En natt vaknade jag av att något demoniskt väsen attackerade mig på halsen. Något som klöste, rev och bet mig. Jag blev besinningslös och komplett skräckslagen i det svarta mörkret, fäktade och skrek och sökte befria mig från det okända monstret. Jag var helt från vettet. Någon tände lyset, och vi kunde uppskärrade beskåda läget. Det var den gulliga lilla katten. Den hade i mörkret antagligen tyckt sig se en mus eller någon annan retelse, när mitt struphuvud rörde sig av andningen. Vi kunde inte behålla katten. Den förflyttades till andra jaktmarker på ett sätt som idag är fördunklat. Men jag är säker på att det inte skedde på samma sätt som på Brynäs, där vi la en långgästande katt i en säck, som slängdes i Gavleån.

 

Det tog många år innan jag förlikades med katter igen. I varje fall som sängkompis.

 

På Julaftons kväll kom en främmande tomte och knackade på. Han gömde sitt ansikte bakom en snäll mask och hade med sig klappar i en korg. Tomten lämnade matvaror och annat livgivande, särskilt till oss barn. När tomten avlägsnade sig, visste vi fortfarande inte vem han var. Men vi hade våra misstankar. Vår syssling Siri från Gimo, var inhyst hos oss på Första Tvärgatan en tid under vintern 1936, då hon var 14 år. Hon arbetade då hos en “fin” familj Nilsson på Hattmakargatan. Siri skulle söka in på hushållsskola och behövde praktik. Familjen Nilsson hade en brun tvåvånings trävilla, nära vår bostad på Hantverkargatan.

 

Vi kände alltså familjen indirekt. Och vice versa. Siri hade berättat för oss om den snälla familjen. Om “frun och ingenjör´n, och de tre barnen och de många rotweilerhundarna. Man kan tänka sig att fru Nilsson genom Siris öppna berättande hade fått klart för sig att det stod knapert till hos skräddare Svensson och att en julklappskorg nu säkert skulle vara välkommen. Dessutom hade Mamma några gånger stött på fru Nilsson på gatan och kunnat byta några ord med henne. Fru Nilsson hade status av välgörenhetstant i någon organisation. Så tomten Han, var säkert tomten Hon.

 

Ett rum för Jocke

Ett av lägenhetens tre rum hyrde vi ut. Rummet var nog vid byggnadens tillkomst avsett att vara finrum. Rummet hade egen ingång direkt från farstun. Vårt kök och övriga två rum nådde man genom köksingången i farstun.

 

Hyresgästen var en ståtlig karl, hög- och bredaxlad som en rysk general på Kremls uppvisningsmur en Första Maj-dag. Han var svarthårig, hade lågt hårfäste, buskiga ögonbryn och fyrkantig haka. Johan (John) Edgren hette han, men kallades Jocke. Han var nattvakt hos ett vaktbolag och arbetade ute vid djuphamnen Fredriksskans. Då på vintern 1941, som var extremt kall, kan det inte ha varit särskilt roligt att vara ensam nattvakt bland järnvägsvagnar, kolhögar och allsköns fraktfartyg. Jocke stack i väg på kvällarna på cykel iförd en nästan fotsid svart rock med läderremmar och tidur i en utanpåhängande läderväska. Han hade en vadderad uniformsmössa med gult emblem med korslagda kärvar i. Det såg polisiärt ut.

 

Jocke, omkring 1940

 

För att stämma av vad som tilldrog sig i världen gick jag en och annan gång in till Jocke. Han tycktes inte ha något emot mina besök. Tvärtom. Vi såg aldrig att han hade någon annan bekantskap hos sig. Hans skratt, som kunde spräcka en skorsten, varade lika länge som hans kroppshydda var reslig. Mamma lät sig med ett visst intresse underhållas i köket av hans utläggningar och hans lite utmanande funderingar, inte alltid fria från frivoliteter.

 

Jocke var en märklig nattvakt. Han studerade i sin kammare tjocka böcker om den tyske filosofen Arthur Shopenhaueroch dennes pessimistiska syn på tillvaron. Trots det var Jockes eget sätt långt ifrån nattsvart. Jocke var för det mesta en glad nattvakt.

 

En vinterdag kommer en droskbil från Centralen. In stolpar under dramatiska former en upphetsad kvinna i röda pumps på smalhöga klackar. Hon förklarar sig vara Jockes fästmö från Göteborg. Hon ska nu göra upp med Jocke och tala honom till rätta.

 

Tydligen hade Jocke flytt från kvinnan eller i varje fall sagt upp den kära relationen. Den livfulla kvinnan hette Clary, och hon skulle minsann inte lämna stan förrän hon hade klarat upp saker och ting med Jocke. I annat fall skulle Clary skjuta Jocke. Hon hade en revolver med sig i handväskan. Sa hon. Min uppskärrade mamma hade nu kommit riktigt i smeten. Hon var inte van med några vildavästernfasoner, hur mycket hon än varit med om breda salvor och dynamitgubbar vid Ramhälls gruvor. Men hon fann sig strax förvånansvärt väl inpassad i rollen som viktig medlare mellan de söndrade kontrahenterna. Mamma ordnade en extra bädd i Jockes rum. Hon hade fått ytterligare en gäst att ta vara på.

 

När Jocke på kvällen cyklat iväg till Fredriksskans, satt Clary i köket hos Mamma och pratade av sig sina bekymmer, delvis i min och flickornas närvaro. Hon berättade att hon hemma i Göteborg hade en son i övre tonåren. Sonen slet kopiöst med skor. Han hade gjort av med 18 par på ett år. Eller om det var skoinnehavet som var 18 par. Hur som helst, imponerande var det att kunna sätta sprätt på så många skor. Det var tydligt att Clary ville göra intryck under sken av att sonen var kräsen och orsakade henne stora utgifter. Hon ville därigenom säga att hon inte var lusfattig. Jag inkasserade med stora öron sonens alla fenomenala egenskaper. Och Mamma tycktes trivas med rollen att få vara biktmoder och höra en massa interiörer från den fåfängliga värld som hon annars föraktfullt tog avstånd från. Det befanns att Clary var några år äldre än Jocke.

 

Clary
En dag, när Jocke hade kommit hem och njutit några timmars sömn, begav sig paret till hotell Baltic. Där fanns det en förstklassig restaurang. Baltic låg nära Fisktorget och Brandstationen. På den sena kvällen, när Jocke med sin svarta långkappa, tidur och emblemprydda mössa cyklat iväg, berättade Clary om den utmärkta krogen, vars kulinariska måltid med oxfilé och svampsås inte alls var dyr. ”Bara sextifyra kronor.” Sextiofyra kronor! Det var ofattbart för Mamma och ännu mera ofattbart för en trettonåring som fick slita och smånorpa i det oändliga för att i hemlighet få ihop en och femti till en biobiljett. Att dom bara kunde. Det var första gången som jag kom i direktkontakt med livs levande människor, som hade så lyxiga utevanor. Det var inte längre fråga om mondäna par i Allers veckotidning.

 

På dagarna när Jocke sov, tog Clary tillfället att gå på stan och titta i olika affärer. Hon hade Wasti med sig som sällskap. Och Wasti solade sig i glansen. Att få umgås med en dam av lyxig värld!

 

Något revolverskott blev aldrig avlossat.

 

Clary återvände till Göteborg och till den vräkiga sonen med de många skorna. Antagligen under löfte om att Jocke med det snaraste skulle återvända till Göteborg. Jocke fortsatte sitt jobb att i den bistra kylan cykla till den nattsvarta hamnen ute i Fredriksskans. Och att där vandra och vakta mellan kolhögarna.

 

När vi sedermera kom att flytta några kvarter närmare centrum, till Norra Kopparslagargatan, följde Jocke med som ett inventarium till den nya adressen. Även då skulle Clary dyka upp, denna gång dock utan revolver och utan dramatik.

 

Svullna lymfkörtlar

Om det berodde på den extremt kalla vintern eller på något annat mera knepigt att jag blev sjuk på vintern 1940, det vet väl bara den allsmäktige. Hur som helst. Jag mådde illa, det gjorde ont i halsen och jag hade hög feber. Jag låg där i kammarens kökssoffa på lakan och halmbolster och stånkade. Så småningom kom doktorn. Han var stadsläkare och hette Folke Lilienquist. I stan var han allmänt känd, för han var med i många sammanhang. När jag 1936 trots envetet motstånd blev uttagen för sommarvistelse på Klingsbo barnkoloni, så var det doktor Lilienquist som fann mig kvalificerad att få resa dit (se kapitlet Brynäs, Klingsbo). Doktorn öppnade nu sin medhavda lilla väska. Jag minns inte vad han tillgrep för instrument, men antagligen var det stetoskåpet. För det tar doktorer alltid fram. Eller så var det den lilla batterilampan för att lysa mig i halsen. Eller en spatel att trycka ner tungan med. Han kände mig på halsen under käken och sa att det var lymfkörtlarna. Dom var mycket svullna.

 

Att detta korta minne inte lämnat mig berodde nog inte på sjukdomen och dess besvärligheter i sig utan säkert mera på att doktorn i egen person kom hem till oss. Dessutom var det på en söndag förmiddag. Pappa var alltså hemma och visade sitt ansvar. Även om det inte var ovanligt med läkarbesök i hemmen på den tiden, så var det i alla fall sällsynt med sådana besök hos oss. Det var något märkvärdigt. För övrigt undrar jag hur vi kallade på honom, eftersom vi inte hade telefon hemma då. Telefonen hängde i verkstan på Ruddammsgatan 17.

 

Wasti och vanten

Wasti kom inskumpande i sin tjocka vintermundering och med mycket snö på fötterna. Hon berättade upprört att en hund hade hoppat på henne och tagit hennes vante. Wasti och klasskamraten Mildred Haraldsson hade strosat omkring längst bort på Ruddammsgatan vid industrijärnvägen. Där hade de mött en tant med en hund. Och hunden hade hoppat omkring i snön och nafsat på flickorna och hade tagit Wastis nya vante. Och nu var vanten trasig och hon kunde inte ha den. Och hundtanten hade varit oförstående och bara vänt ryggen till.

 

Mamma tyckte nu att jag borde ingripa och ställa den ogina tanten till svars. Jag och Wasti gjorde oss i ordning för en snabb utryckning. Till denna expedition sällade sig också lilla Nita, som förväntansfullt vädrade äventyr. Wasti hade sett vart tanten och hunden hade gått in in. Det var på en tvärgata mellan Ruddammsgatan och Nygatan, “längst bort”. Jag laddade upp mig på vägen fram till lejonets kula. Eller hundens.

 

“Här är det.” Det var en vit trävilla. Jag drog in andan och ringde på medan systrarna ställde sig bakom mig. Tanten, nu utan hund, öppnade farstudörren och kastade ovänliga blickar på mig och flickorna. Hon förstod vad det var fråga om. Jag gick rakt på sak och krävde ersättning på 5 kronor för hundens oprovocerade anfall. För det var en mycket fin vante. Visst. Tanten värjde sig förtrytsamt: “Flickan har sig själv att skylla. Hunden är så snäll så.” Jag stod på mig och gick upp i en högre och myndigare tonart. Plötsligt stack det fram en mansperson bakom tanten. Det var antagligen tantens långe son, långt äldre än jag. Han lyssnade en stund på grälet. “Äh, ge dom en femma, så vi blir av med dom.” Tanten gick tillbaka in och hämtade den begärda skadeståndsersättningen. Och smällde igen den gröna dörren så dess små glasrutor skakade. Vi traskade tillbaka hem till Mamma. Vi berättade hur vi hade satt hundfamiljen på plats.

 

Närmare till skolan

En fördel med flytten till Hantverkargatan var att jag kom närmare stans centrum och sjudande händelser och att jag fick närmare till skolan, Högre Folkskolan vid Gavleån, där jag hade börjat på hösten 1939.

 

Tiden i skolan var inspirerande och förhoppningsingivande. Skolan gav en stimulans som jag inte fått förut och den blev i mycket vägledande för min fortsatta utveckling. Det var dels fråga om själva ämnena i undervisningen. De gav nya vyer och nya intresseinriktningar. Det var dels också de givande mötena med lärarna. De mötte oss elever på ett mer vuxet sätt än lärarna på Brynässkolan. De skärpte min självbild och kallade oss grabbar vid efternamn. I den nya skolmiljön blev mina tankar om mina positioner i framtiden en aning oregerliga. De skenade i väg till synnerligt höga mål på samhällets och näringslivets stegar. Men varför inte? Sikta mot stjärnorna och var glad om du når trätopparna.

 

Min tid i Högre Folkskolan inföll huvudsakligen under det skede då vi bodde på Norra Kopparslagargatan. Jag kommer därför att berätta mera om skolan i nästa kapitel som avser den bosättningen.

 

Bryggarns kaggar orsakar hastig flytt

Under den bistra vintern 1940 inträffade en händelse och ett uppträde som skulle ingripa drastiskt i vårt boende. Lyckligtvis i förlängningen till det bättre. En smällkall lördag kväll i januari, då snön hade vräkt ner i yrande överflöd och kvicksilvret fallit som en sten, stegade Bryggarn, fabrikör Axel Larsson från Österfärnebo, oväntat in i köket. Han hade varit i stan med leveranser av svagdricka och julmust. Kylan var förödande, minus 26 grader (uppgift från SMHI), och den skulle fortsätta än mera neråt under kvällningen och natten. Bryggarn hade en laddning svagdricka kvar. Kaggarna stod lastade på bilens öppna flak. De skulle inte klara färden över Sandviken och hem till Österfärnebo utan att frysa sönder. Hade vi någon möjlighet att hysa den känsliga lasten? Mamma med sin spontant välvilliga inställning till Bryggarn fann omedelbart på råd: källarn! Vi hade ett källarutrymme i det andra huset på gården, i det hus där fastighetsägaren själv bodde.

 

Vi sa till Bryggarn att köra in bilen genom den smala öppningen mellan husen och fram till källarnedgången. Där ställde sig Bryggarn på flaket och lämpade av kaggarna till Mamma och mig. Nita rycktes med i ruljangsen och ställde sig på skyddad åskådarplats i källaren. Mamma och jag flängde i skytteltrafik nerför källartrappan. Vårt källarutrymme fylldes raskt, och vi blev tvungna att ställa en del kaggar i gången utanför. Medan avlastningen pågick öppnade hyresvärden, gumman Åström (Mammas benämning), sitt knirkande fönster som var mitt framför bilen. Gumman Åström riktade en kylig fråga till Bryggarn på flaket om det var “från Åby Bryggeri”. Nej det var det inte. “Det är från Österfärnebo Bryggeri. Får det lov att vara en kagge kanske?” Gumman Åström drog tvärt igen det knarkande fönstret.

 

Nere i källaren svepte Mamma några trasmattor över kaggarna. Om det var för att säkra godset från kyla eller för att skyla för nyfiknas blickar må vara osagt. Räddningsaktionen var i alla fall lyckligen avslutad. Vi hade undsatt vår vän Bryggarn.

 

Påföljande morgon, det var söndag, knackade det på köksdörren. Gumman Åström klev in med sin krökta rygg. Hon gick spikrakt till attack. “Ni har ingen rätt att härbärgera andras tillhörigheter i källaren. Och i varje fall inte andras svagdricka, ett helt bryggeri. Källarn är till för hyresgästerna, inte för några utsocknes!” Mamma har aldrig kunnat ta emot snubbor av småkinkiga människor, i synnerhet inte såna som hon uppfattade som orättvisa. Hon använde sig som ständig medarbetare i Såningsmannens insändarspalter av signaturen Vän av rätt. Hon stod nu inte spak och handfallen inför den ettriga gumman. Hon käxade förtrytsamt emot på gruvlig Ramhällssvenska och sa, att det var hennes mänskliga och moraliska plikt att hjälpa ägaren till Österfärnebo Bryggeri, en mycket fin, snäll och aktad person, från en stor vinterkatastrof. Det skulle ju bara bli en tillfällig förvaring av svagdrickan tills den förskräckliga kylan lagt sig.

 

Åhörare till denna tidiga och överraskande söndagsträta var Pappa och jag. Pappa stod ryggrak framför köksspegeln och söndagsrakade sig under stoisk tystnad. Han stod där i sin svagt blårandiga och kraglösa skjorta (pappa hade aldrig enfärgade kulörta skjortor) med ärmhållare och med hängslena som en kluven svans nedanför baken och med byxorna färdiga att falla. Han vispade med rakborsten med dess mjuka grävlingshår lite mera stelt och avmätt än vanligt. Hans stora öron infladdrade de båda antagonisternas gräl. Plötsligt vände han sig om med den löddriga borsten i hand och med den stora rakhandduken under hakan. Han kastade tillbaka sitt huvud, höjde bröstkorgen och spände sina djupt liggande småländska ögon i Åströmskan och utbrast lakoniskt och utan röstförhöjning: “Ja (kort a som i smack), vi ska be att få flytta.”

 

Att han sa “be” var ingen underkastelse utan bara en fraseologisk utfyllnad för att ge balans åt meningen. Pappa kunde ibland visa en förvånansvärd besinning. När han i allmänhet la sig i mera vardagliga skärmytslingar, i regel hemmavid men även utanför familjen, visade han en tydlig irritation och bristande tålamod. Han brukade rak i ryggen stega fram till oroshärden med hastiga och korta steg. Han brukade höja rösten och omedelbart ge sin näpst och mening. Men en och annan gång kunde han efter väntan och filosofisk tystnad gripa in i en laddad konflikt på ett genomtänkt sätt. Han liksom inte fann det värdigt att bråka. Han var skräddarmästaren med familjeansvar. Det här kvinnliga munhuggandet mellan Mamma och gumman Åström skulle han nu avsluta effektivt på ett sätt som det anstod en husets herre med oomtvistad makt. Mamma bara gapade. Gumman Åström gapade. Och jag gapade. Föreställningen var över. Den trätsjuka gumman lommade ut. Och Pappa återgick till rakningen och satte slutligen några små avrivna lappar ur Gefle Dagblad i sitt rakknivssargade ansikte.

 

Nu väntade ett förargligt återtåg från nederlaget i källaren. Bryggarns dyrbara last. Att på nytt köra in på gården… Nää. Inte någon slokörad eller skuldfylld reträtt här inte, under gumman Åströms giriga uppsikt. Den skadeglädjen skulle vi inte unna henne. Mamma funderade. En sen kväll gick Mamma och jag ner i källaren under “Midnatt råder Tipp tapp-stil”, tog två kaggar i taget och kånkade diskret in dom i vår lägenhet. Pappa var borta i sitt skrädderi på Ruddammsgatan. Bäst att inte ha honom med.

 

Det blev många kaggturer, inte utan ansträngning. Vi bar in kaggarna i salen åt Hantverkargatan. Den stod oeldad. Vi bodde bara i kammaren och köket.

 

Det skulle dock dröja några dagar, innan Bryggarn kunde återvända till sin kaggar. Han måste först vänta in en mildare väderlek. Och den dagen kom. Och Bryggarn kom. Och Bryggarn lyssnade. Han fick nu köra upp lastbilen på den snöiga trottoaren på gatan och ställa bilen centimeternära huset och det tillfälliga lagerrummet. Vi öppnade fönstret och langade tyst över kaggarna till Bryggarn. Segern var vår. Mamma och jag såg i andanom hur gumman Åström dagarna i ända satt bakom trådgardinen och kastade sina snikna blickar ut på gården. Tji fick hon.

 

Avflyttningen

Vår flytt till Norra Kopparslagargatan skedde även den under mörker för att undvika gumman Åströms bevakande blickar. Sent på kvällen gick Mamma och Pappa med lånad kärra och stretade med möblemanget för att gumman Åström inte skulle behöva gotta sig i vår avfärd. Att Pappa ställde upp som kärrdragare var något mycket oväntat. Man såg honom ytterst sällan i fysiska krumbukter. Det stred mot hans självbild. Men han hade väl svårt att dra sig undan i just det här fallet. Det var ju han själv som hade tryckt på signalknappen till flytten.

 

Nita har uttryckt saken så, att “det var nog den enda gång föräldrarna var helt ense.”

 

Den farsartade och mycket snurriga händelsen, som började med Bryggarns vinterkaggar och som var den utlösande faktorn till flyttningen, har Mamma gömt undan i den svepande formuleringen:

 

“men det var bara en tillfällig bostad på Hantverkargatan, vi kom att bo i 1 halvt år, på grund av vissa omständigheter.” (Gula boken om Wasti )

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website