Gamla Gefle inpå livet: Karin Jansson – av Barbro Sollbe

Källa: Från Gästrikland 2001-2002 sid 145-155.

 

Karin Jansson intervjuas.     Foto 1981: Ingrid Landberg.

 

Karin pratar och jag håller tal, brukade förre lands­tingsrådet Edvin Jansson säga. Han porträtterades i Från Gästrikland 1982. Medan Edvin förberedde sina tal — och de var alltid enormt väl förberedda — skötte Karin barn och hus och trädgård och sydde kläder och vävde mattor och lagade till något gott som Ed­vin skulle få, när han arbetat färdigt.

 

Karins liv är förbundet med Edvins, och Edvin var i ett halvt sekel en av landsändans “avsevärda män”, som det heter i romanen “Den stora vreden”. Hur avsevärda dessa män skulle orkat vara utan en prak­tisk och klok Karin, Elin, Agda, Inez, Rut eller Hildur som stöttade, göt olja och jämnade ut kanter, det kan man ju spekulera över…

 

Min intervju med Karin gjordes 1981-1982 utan publiceringsavsikt. Med enstaka, mer privata, avsnitt uteslutna var Karin införstådd med att texten skulle kunna publiceras. Liksom jag själv såg hon denna berättelse om kvinnoerfarenheter som en hyllning till alla de Alma, Magda, Ingeborg och Signe vars livs­verk ofta uträttats i det tysta och varit en förutsätt­ning för den demokratiframväxt som pågått i offent­ligheten.

 

Och det är kanske typiskt att Karins berättelse om sitt liv till mycket stora delar handlar om andra än henne själv.

Karin föddes 1907 och växte upp i Ockelbo. Mam­man, född 1884, hette som flicka Hilma Murén. Pap­pan, Johan Jönsson, född 1879, arbetade först på så­gen i Ockelbo och blev sedan byggnadssnickare.

 

“Min kära mamma vid fäbodstugan.”Karins mor Hilma Murén som 17- årig fäbodkulla i Kolfor­sen 1901. Stugan, nyuppförd på bilden, finns kvar i ombyggt skick. Reprofoto: Ingrid Landberg.

 

När Karin föddes hade hennes föräldrar en liten gård i Östby. De sålde den 1910, när Karin var näs­tan fyra år, och köpte en annan och större gård – i Kolforsen, drygt en och en halv mil från den förra bostaden. Kolforsen var ursprungligen ett fäbodställe för ockelbobor, men där fanns även permanentbo­städer.

 

Byggnadssnickeri var ett säsongarbete, som inte kunde utföras på vintrarna. Det var säkrare för mat­tillgången att ha några kreatur.

—            Djuren var en trygghet för mamma. Det var ju kristider, och vi hade det relativt bra i fråga om mat. 3-4-5 kor hade vi jämt, och smådjur dessutom.

—            Det var så mycket sommargäster där i Ockelbo. Hemma hos oss satt sommargästers barn för att få mat. Inte förstod jag det då, men nu förstår jag det. Mamma gjorde nog sockerkakor varenda dag. Hon var specialist på att hjälpa andra. Jag har nog fått li­tet av det, jag också.

 

Karins släkt hade många och långa rötter i Ock­elbo, och hon såg på sig själv som en del i ett vittför­grenat sammanhang som hon var angelägen att klargöra.

—         Gården i Ostby var byggd av en morbror till min mormor. Han hette Per Hansson Östmark. Mormors morfar, född i slutet av 1700-talet, hette tvärtom: Hans Persson. Han var Gävleborgs läns första riks­dagsman, kämpade för folkskolor och nykterhet och kallades “en ljusets bonde”. Av hans fyra barn upp­fostrades två till bondebarn och två till herrskapsbarn. Sonen Per Hansson tog sig namnet Östmark.

 

Per Hansson Östmark fanns bland familjeporträt­ten på en vägg i vardagsrummet hemma hos Karin och Edvin, på Glasmästargränd i Gamla Gefle. Karin nämnde en man som hette Gunnar Olsson:

 

Gunnar Olssons mormors mor var gift med Hans Persson. Och Gunnar Olssons son gifte sig med en av mammas brorsdöttrar, en flicka Sjöblom. Så löpte två släkter ihop igen efter fyra generationer.

 

Enligt Karins mormor hade Per Hansson bott i någon av bruksgårdarna.

—            Han åkte runt mellan Seljansö i Sandviken, Margretehill och Forsbacka och Högbo bruk. Han skötte de stora gårdarna som tillhörde bruken. När han skulle pensionera sig, byggde han den gård där vi senare bodde. Han hade inte familj, bara en häst och en svart gumse.

—            Gården låg på själva hemmanet. Åkern runtom­kring hette Gåsåkern. En annan av hans åkrar hette Ringåkern, och därifrån rodde vi i båt till Fårnäs, där vi hade korna på sommaren. Jag hade min lekstuga mellan två gravhögar på ett gammalt gravfält.

 

Gården i Kolforsen hade ägts av en kusin till Karins mor. Den såldes när kusinen med familj skulle emi­grera till Amerika.

 

—            I Kolforsen hade vi plats för husdjur. Det hade vi inte haft innan. Kor hade vi alltså, men inte häs­tar. Det var för dyrbart för ett mindre jordbruk att hålla häst. Men vi hade nära till mormor. Där fanns två hästar som vi fick låna när det behövdes.

 

Karins morfar var född Grönberg. Sedan hans mor dött, inlemmades han i mosterns familj och bytte till deras namn, Murén. Troligen blev han adopterad. Hans adoptivsyskon hette Per, Bror och Erik Murén. De bosatte sig i Gävle som vuxna, och bara Per gifte sig. Brödernas far kom från en handelssläkt i Gnarp och var klockare i Ockelbo.

 

Per Murén (1805-1888) blev en stor man i Gävle och står staty mellan Länsmuseet och polishuset. In­skriptionen där hyllar honom som borgarståndets vice talman, stadsfullmäktiges ordförande, järnvägsbygg­are, industrigrundare och donator. Murénska bad­huset där bredvid bar hans namn.

 Staty av Per Murén

 

Karins morfar utbildade sig till målare och luffade sedan till Strängnäs, där han fick plats i en måleri­verkstad. Han var då så ung att han blev konfirme­rad i Strängnäs. På sin fritid spelade han fiol och anslöt sig till ett musiksällskap i staden. Vid ett till­fälle kom han till kungliga slottet i Stockholm för en del målningsarbeten. Bland de trasor han fått att torka penslarna på hittade han ett nött 1700-talsbroderi som han tog vara på. Karin, som var textilkunnig och textilintresserad, hade broderiet i sin ägo. Det torde ha varit en sida av en väska, modell stor smålandsbörs, och föreställde en mandolinspelande ung man i blå dräkt med rött skärp. Motivet var sytt i korsstygn. Karin konstaterade att ansiktet var broderat med finare tråd, så att fyra stygn i an­siktet motsvarade ett i det övriga broderiet.

 

Ursprungligen var det guldpärlor på mandolinsträngarna, berättade Karin, men de har ramlat bort och ersatts med stygn i metalltråd. Tänk om man visste något om det här broderiet!

 

Karins mormor hette Karin Sjöblom som flicka. Hennes mor, Hans Perssons dotter, var en av dem som uppfostrats som herrskapsbarn. Mormor Karins far var en skorstensfejarmästare Sjöblom från Gävle. I familjen fanns ytterligare fyra barn: Anna, Hans, Tekla och Hilma. Men fembarnspappan rymde från familjen.

–               Mormors morfar Hans Persson blev den som tog hand om min mormor Karin och hennes barn.

–               En syster till Karin Sjöblom gifte sig med en Dunderberg, från en silversmedssläkt i Ockelbo. Det finns fina pjäser från den familjen här på muséet i Gävle.

 

En yngre syster till Karin hette Alice. Det uttala­des Alíse.

–               Vi hade en fosterbror också, Åke, född 1915. Han kom till oss när han var fem månader gammal. När han skulle börja skolan, flyttade han till sin egen moster i Laxå. Sen bodde han kvar där men kom till oss varje sommar. Han dog på hösten 1980.

–               Karl-Emil var också en liten barnhemsunge. Mamma adopterade honom när Edvin och jag hade gift oss. Det är så många pojkar som blivit uppfost­rade i vårt hem, men just de här stannade så länge. I familjen fanns ju två flickor, och hon var så förtjust i pojkar.

 

Som ung gick Karin en gång till en spåkäring. Hon sa till mig: Det finns en liten pojke hemma hos dig, cirka ett och ett halvt år, är han din? Nej, sa jag. Jag visste knappt om den här pojken, som mamma hade tagit hem. Jag hade plats i Uppsala då, eftersom jag ville komma ut i världen litet, och mamma bodde i Gävle. Nu har pojken fyllt femtio år och är sjökapten.

 

–               Spanska sjukan härjade 1914-1920, speciellt 1918. Om man bodde i Ockelbo, måste man åka tåg för att komma till doktorn, och det skedde inte om man inte var mycket sjuk. Den enda medicin vi hade var sund mat. Men då grundlades nog min fetma…

 

Karins moster Ingrid var bara tolv år äldre än Ka­rin, och de höll ihop. Och man umgicks bland an­nat med en familj Wesslén från Uppland.

 

–               Det var två bröder, en bryggmästare och en bygg­mästare. Bryggmästaren hade en gård i Gävle, där länsstyrelsen nu finns, vid Gustafsgatan mot Gammelbron. Det var en röd liten stuga med en under­bar trädgård.

 

 

 

Konstnären Pär Lindblad, som senare blev Karins och Edvins granne i Gamla Gefle, var hennes lek­kamrat i Ockelbo, liksom Pärs syskon Holger och Karin.

–               Pär var född den 7 maj och jag den 2 maj samma år. Pappan var kassör på Ugglebo arbetarförenings kontor. Han köpte mark av min mammas moster Tekla och hennes man Jan Nilsson. Vi kallade dem Nils-Jans efter gårdsnamnet. Mormor, morbror Hans och morbror Jan hade sina gårdar bredvid varann.

–               Lindblads hade tält och tältade på semestrarna, till exempel vid Konstdalens fäbodar vid forsen. Tält hade jag aldrig upplevt tidigare. Och de spelade in­strument och sjöng. Pärs tavlor gick alltid i blått. En som jag har på näthinnan är så gudomlig. Man ser sjön nedanför den gamla sågverket i Ockelbo. En björkbacke skjuter ut, sedd från Nils-Jans. Sjön har frusit till, snöflingor kommer blåsande i virvlar…

–               Pastor Brandel i missionsförsamlingen hade en son, och finsnickare Lindqvist hade en son, Josef. De hörde till våra lekkamrater, liksom min morbror som var fyra år äldre än jag. Vi var ett gäng som sprang på backarna och lekte. Ofta var vi hemma hos mor­mors. Då visste ju mamma var vi var.

 

Från Kolforsen till Ockelbo var det två mil land­vägen. Barnen fick fara med tåg till skolan där.

–               När jag gick i fjärde klass fick vi en egen liten skola där hemma. Det ordnade pappa om för att vi skulle slippa åka så långt. Det kallades en mindre folkskola och rymde till en början sex klasser med sammanlagt 13-15 barn. Det var bara roligt att få läsa och skriva. Man skulle göra allt så väl som det gick.

 

-Jag tyckte om handarbete redan som liten. I sko­lan virkade jag en bred spets som min dotter Mo­nica har gjort en festremsa av. Det var jobbiga hand­arbeten man höll på med på den tiden, men roliga.

 

Karin hade, vid intervjutillfället, just vävt färdigt en stor nöthårsmatta i gult och beige. Det gula garnet hade jag sett hänga i hennes trädgård sommaren dess­förinnan. Det hade Karin repat upp från en annan matta, växtfärgat och återanvänt.

–               Det var jätteroligt att väva den här mattan. Jag har tingat på i vävstugan att få väva en till.

–               Jag var kanske tio år, när jag fick vara med och väva mattor och sånt. Det var under första världskri­get. Min mors familj behövde textilier. Karlarna skulle ha vadmalsbyxor och tygerna vävdes hemma.

–               Efter skolan var jag hemma och jobbade hos mor och far. Jag hade en vurm i min skalle en gång: att få komma ut på sjön. Men det blev inte så. En sommar var jag hos stinsen Lindström i Oslättfors och hjälpte till, skrev telegram och dylikt. Det fanns många ung­domar där, och vi hade så roligt. Ungdomarna miss­tänkte att stinsen öppnade och läste deras brev, innan han skickade iväg dem. En av brukspatron Lunde­bergs söner, Lars, la en gång en brödsmula i ett brev som han skrivit. Innan det hunnit skickas iväg av stinsen, hämtade Lars tillbaka brevet för att, som han sa, skriva litet mer. Brödsmulan var borta. Gubben förstod att vi hade kommit på honom, och vi var li­tet rädda för hans reaktion, men han vågade inte göra något. Lars var ju brukspatrons son och mycket äldre än vi.

–               Jag började gå och lära mig sy, och sen hade jag jobb hemma som sömmerska. Det var naturligtvis väldigt nyttigt då, för det fanns ju inte affärer för klä­der som nu. Man gick runt i hemmen och sydde. I början fick jag två kronor om dagen för det.

 

När Karin var sjutton år, fick hon och en flicka till lära sig sy herrkostymer och kappor i syskonen Bloms dam- och herrskrädderi i Ockelbo. Brodern Joel var herrskräddare och systern Klara damskräd­dare.

–               Jag fick börja med att sy häktor i ett spensband till en kjollinning. Det var för att hon ville se om jag kunde hålla i synålen. Där var hård disciplin. Man fick till exempel inte spilla tid på att böja sig ner och plocka upp tappade nålar. De skulle tas upp med magnet på kvällen.

–               Man gick elev i ett halvår. Vi som uppfattades som speciellt lämpade för yrket fick sen arbeta kvar i företaget. Min väninna Klara Johnsson och jag käm­pade tillsammans från det vi var sjutton år tills vi var tjugo. Då sökte vi till syrummetlasarettet i Gävle och kom dit. Jag började där samma dag som jag fyllde tjugo år. Vi var många sömmerskor där, och vi skulle hålla rockar, operationsmaterial, örngott och annat för hela sjukhuset. Föreståndarinnan var en jät­tefin människa med skinn på näsan. Frida hette hon.

 

Sömmerskorna satt längst upp under takåsarna och sydde.

–               Vi bodde på lasarettet också och hade egen per­sonalmatsal tillsammans med andra anställda med praktiskt jobb. Vilken disciplin det var överallt, även i matsalen! Det var klassamhälle, det. Vi fick inte vara ute längre än till tio på kvällen, och arbetet slutade ofta klockan nio. Jag brukade hälsa på en släkting i Sätra, en gammal sjuksköterska, och hon förmanade mig alltid att gå i god tid, så att jag var hemma till tio. Arbetet började halv sju på morgonen, men vi tyckte inte att vi hann vad vi ville hinna då, så vi började frivilligt ett par timmar tidigare…

 

Karins föräldrar avyttrade sitt jordbruk och flyt­tade till Gävle. Fadern arbetade då enbart som byggnadsssnickare och tog uppdrag som ansvarig för byggen.

–               Min syster Alice var mer resvillig än jag. Hon åkte ut och tog plats, bland annat hos Bolinders i Kall­häll. Först jobbade hon i köket och sen i bageriet. Genom henne träffade jag Edvin, för hennes man och Edvin var grannar. Alices man, Einar Johnsson, blev sedermera riksdagsman.

 

–               Vi gifte oss 1936, Edvin och jag. Då hade min syster varit gift i ett och ett halvt år. Som nygifta bo­satte vi oss i Harnäs. Vi bodde i Fleräng, ett egnahemsområde byggt på Flerängs herrgårds åkrar. I en privat villa, ägd av Edvins farbror, hyrde vi en lägen­het en trappa upp. När Fleräng övergick till Älvkar­leby kommun, flyttade vi till Furuvik och hyrde en lägenhet i en villa.

 

– Man köpte mjölk privat på den tiden. En bonde som vi handlade mjölk av ville sälja sin gård i Ytterharnäs, och vi köpte den och rustade upp den. Det var en timmerstuga, ungefär hundra år gammal. Där bodde vi från mars 1939 tills vi flyttade till Gävle 1968, det vill säga i nästan 30 år. Ytterharnäs var visserli­gen ett väldigt litet samhälle, när vi kom dit, men där fanns i alla fall två affärer. När vi flyttade däri­från, fanns ingen butik kvar.

 

Under åren i Ytterharnäs föddes barnen, 1939 och 1941, och gick i skolan. Monica blev med tiden lä­rare i samhällskunskap och Rune instrumentingenjör.

 

 

– När barnen var små, åkte vi spark med dem till julottan i Missionskyrkan i Skutskär. Senare, när vi fått bil, for vi till julottan i Valbo ibland. Det kunde vara så tidigt som fem på morgonen. Då skulle vi all­tid upp till kyrkoherdens sen, på morgonkaffe.

 

Julfirandet hade mycket fasta former.

-Juldagen var vi hos Edvins bror, annandagen hos Edvins föräldrar, nästa dag hos Edvins syster och så vidare. Inte förrän långt inpå nästa år fick Edvin och jag den äran.

—            Jag hade sytt mig en så tjusig grön klänning för­sta gången jag skulle träffa alla Edvins släktingar en jul. Men jag blev chockad, för alla var svartklädda, och jag frågade Edvin litet försynt om det var sorg i familjen…

 

Edvin och Karin ville med tiden flytta in till cen­trala Gävle. Ett hus i Gamla Gefle, på Lilla Brunns­gatan 2, var till salu.

—            Men det behövde repareras, och det tyckte Ed­vin var besvärligt. Vi hade ju varit med om det i Ytterharnäs. Ingrid Edbom tipsade om ett annat hus, på Glasmästargränd 3. Edvin och jag och Rune och hans Gun tittade på det, och på en vecka gjordes köpet upp, i maj 1968. Samtidigt var det lysning för Rune och Gun. Jag sydde brudklänning och näbbklän­ningar och andra klänningar, hade lysningsmottag­ning och började flytta in. Och under tiden måste vi försöka sälja huset i Harnäs. Allt gick i praktfart.

 

—            Vi köpte huset av journalisten Gin Norman på Arbetarbladet och hennes man, som var handelsre­sande. Det gamla huset som stått här hade rasat, medan det rustades, och de hade byggt ett nytt med samma utseende. De fick inte bygga på något annat sätt. Det måste vara ohyvlade bräder och målarfärg med rågmjöl i. Det är flera meter lera under huset, så de måste påla. Senare byggde kommunen grann­huset i söder – med hyvlade bräder och målat med plastfärg. En keramiker fick flytta in sin ugn i trähu­set! Tar du reda på eldsvådan, sa jag till målarmästarn Erik Nordström, vi ligger närmast till. Sen blev det tegel omkring ugnen.

 

Gin var Ann-Marie Normans signatur på Arbetar­bladet, där hon var anställd över 25 år.

—            Huset blev så högt att vi nästan inte fick in en solgnutta på gården. Arkitekten hade ritat åstak, men jag protesterade. Då skulle vi ha fått all grannens snö till oss. Taket ritades om så att det sluttade mot gran­nens egen gård.

 

Det skulle ha varit balkong också på det grannhu­set, men Karin protesterade. Arkitekten försökte blidka med en balkong åt Janssons också. Det ska inte vara några balkonger här i Gamla Gefle, menade Karin. Grannen fick två takfönster i stället.

–               Golvtiljorna i hela vårt hus är från ett barnhem på Gustavsgatan, nära Parkvägen. Därintill fanns ängar med massor av kor.

Det torde vara Enskilda barnhemmet Salem, där Vallbacksgården ligger i dag.

 

 

 

–               Grannarna hade torrdass, när vi flyttade in. Det luktade så illa, när vi satt på tomten på somrarna. Vi hade vattentoaletter i vårt nybyggda hus.

 

Karin tog körkort när hon var 49 år.

–               När jag skulle lära mig köra bil, fick jag träna i Gamla Gefle, med smala gator och vändstenar i hus­hörnen, i vår stora Ford. Då blundade jag nog… Jag var alldeles galen i att köra tills jag körde av vägen, bländad av solen. Bilen välte ut över åkern. Jag ham­nade på lasarettet. Året efter flyttade vi till Glas­mästargränd, och jag körde allt porslin och sånt.

 

–               Ketty Stråhle vid Södermalmstorg var min hårfrissa, och det var hennes man Olle som lärde mig köra. Ketty hade bott på Glasmästargränd, när hon växte upp. Mamman var ensamstående, och de bodde i en vindslägenhet. En gång satt Ketty på gården med en pojkvän. En farbror som bodde i undervåningen kom ut i kort nattskjorta och tömde sin potta i ett avloppsdike som rann mot ån, det var rännilar på båda sidor om gatan. Sen sa Ketty till sin mamma att hon inte ville bo kvar i den stadsdelen, för hon hade fått skämmas.

 

Silversmide var ett annat intresse. Dalerik, jour­nalisten Eric Ericsson som blev silversmed, på Ned­re Bergsgatan i Gamla Gefle lärde ut konsten.

 

 

Det gamla huset och det nya, mot Glasmästargränd. Färglitografi av Sven Olow Olsson och foto av Ingrid Landberg.

 

– Jag har gjort hemskt mycket i silver. Jag har ar­bete liggande hos Dalerik, men det är två år sen jag var där. Nu när jag är så bra i benen orkar jag nog gå dit igen. Den här ringen har jag gjort, och manschett­knappar, jättemycket. Det senaste jag håller på med är en kaffekanna. Vera Uggla, gift med Bertil Uggla på landstinget, var hos Dalerik samtidigt med mig. En gång hade hon gjort en sockerskål. Dalerik sa: Nu får Bertil en rasande snygg maskburk.

 

– Mitt första pärlhalsband köpte jag hos guld­smeden TöttermanHantverkargatan. Vi var gu­nås bjudna till kungliga slottet i Stockholm, och jag hade inget halsband. Tänk vad dyrbart det var! Det kostade 75 kronor.

 

Nedre Bergsgatan 19 i Gamla Gefle bodde Gun­nar och Maj Wistrand. Maj, avlägset släkt med Ka­rin, var från Sandviken och hette Loden som flicka.

–               Hon var en liten nippertippa. Sprang ut i mor­gonrocken och köpte färskt bröd till frukosten. Gun­nar jobbade på Systembolaget och var så stilig.

–               Deras hus var på inte fullt två våningar. Det var knappt gåhöjd i övervåningen. Som pojke hade Gun­nar sitt rum däruppe. Majs mamma Margareta bodde i samma gård, en lång och rak och kraftig kvinna som gick som kokfru hos landshövding Hagens och hos Lybecks och i andra fina familjer. Det ansågs fint att ha en sån befattning. Vi kallade Margareta för tant Wistrand. Hennes vävstol var den första jag fick. Den har jag nött ut. Sen nötte jag ut två till …

 

 

Vävstugan i gamla ångväveriet, Karins skötebarn, hade funnits i åtta år när jag intervjuade Karin.

Runa Enarsson, vävstugans nuvarande förestån­dare, Märta Brodén och jag åkte till Furuvik och tit­tade på en vävstol som jag hade blivit erbjuden. Den visade sig vara mycket gammal. Hemslöjdsordföran­den Bertil Uggla och hans fru Vera hade bjudit oss till sitt sommarviste i Valbo, bortom flygfältet, och Folke och Karin Löfgren var också där. Det pratades om att hemslöjden behövde lokaler för en vävstuga. AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, hade haft verkstads­utbildning i fabrikslokalerna i väveriet men skulle flytta, och Folke ordnade på ett par dagar så att vi skulle få flytta in. Det är idealiska lokaler. Men de kom i händerna på hyreshajar, och hyrorna går upp ideligen.

 

 

Folke Löfgren hade varit stadsmäklare i Gävle. Uppgiften innebar att mot av magistraten fastställd taxa biträda vid köp och försäljning av varor, fastig­heter och värdepapper. När tjänsten drogs in, kom han till Länsarbetsnämnden som inspektör.

–               Runa Enarsson är fantastisk. Hon har tagit emot synskadade och blinda elever från skolorna, bland annat en flicka som är född blind. Flickan har lärt sig varpa, solva, skeda och väva färger och allt. Hon känner igen oss på rösterna, även om vi möts på stan. Innan hon tog studenten, var hon däruppe alla hål­timmar och lediga tider. Vi tog hand om henne och tyckte det var roligt att ha henne hos oss. En gång frågade hon mig: Hur gammal är du, Karin? Och när hon fick veta att jag var 70, sa hon: Hur kan du re­sonera så ungdomligt? Vi har retats och haft så ro­ligt tillsammans.

–               Runa har också fått ta hand om patienter från psyket. Vi är ett team som jobbar så härligt. Det är inte bara att sitta och väva…

 

–               Jag fick inte läsa så mycket som liten. Man skulle hjälpa till, torka knivar och duka. Jag hade en sock­erlåda i en lång garderob, och i den låg mina böcker. Så fort mamma gick ut, till lagården till exempel, tog jag fram en bok och läste en stund. Men jag läser inte så mycket nu. Jag vill spara mina ögon för vävningen. Numera väver jag bara på förmiddagarna, från klockan 7-8 till 12. Edvin kör mig till vävstugan. Jag skadade mitt ben för två år sen och är inte bra än. Jag kom snett i en båt och skadade ledbandet. Sen överansträngde jag det andra benet.

–               Jag har inte ett dugg besvär med att väva, kän­ner ingenting av ryggen och inget av mina dåliga knän. Har man fått vara frisk ett helt liv, får man inte gnälla för litet krämpor.

–               Edvin har lugnat ner sig som pensionär. Det är inget tvång längre över hans engagemang. Han kan ju inte prata landsting längre. Men LIC, landsting­ens inköpscentral, har sina årsfester med middag, och dit är Edvin alltid inbjuden, fast han är över 80 år nu. Det är jag glad över, för det vet jag att han upp­skattar. Jag var ängslig ett tag att han skulle känna sig sysslolös efter pensioneringen. Men så har det inte blivit. Han är faktiskt borta varenda dag, fast det var länge sen han pensionerades. Men om han bara skulle sitta och torka hemma, tror jag inte att jag skulle stoppa för det.

–               Jag tycker att jag har lärt mig något av allt, även sånt som har varit prosaiskt. Tar man allting så, som något positivt, så har man det kanske lättare.

–               Allt är så utstakat. Jag tror att det finns en me­ning med allt.

 

 

Karin Jansson blev 90 år. Den 10 februari 1998 gick hon bort. 94-årig hade maken Edvin avlidit en och en halv månad tidigare. Deras äktenskap hade varat i 61 år.

 

Se vad som hände med Karins stationsbyggnad i Kolforsen som var ortens samlingspunkt!

 

BARBRO  SOLLBE

—————————————

februari  7, 2013

Sammanställt och kompletterat med foton av   lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..