Valbo Slakthus 1937 – 1973 – av Sten Hillman

 

     Klickbar bild

Valbo slakthus 1948

 

Innehållsförteckning                                                                            

– Slakt i äldre tid

– Slakthuset på Valboåsen

– Produktionen

– Vad man kan finna i en komage

– Transporter

– Personal

– Slakthuset idag

– Tack

———————————————–

Slakt i äldre tid

Av naturliga orsaker koncentrerades djurslakten i äldre tid till senhösten. Sommartid gick djuren på bete i skog och mark och var så att säga självförsörjande. När vintern kom tog betet slut och då gällde det att fodra djuren på stall under vintermånaderna. Detta beredde våra redskapsfattiga förfäder stora problem och det föll sig därför naturligt att decimera djurstammen genom slakt och endast hålla ett fåtal djur vid liv över vintern.

 

Även på mindre gårdar slaktades ett flertal djur och med de plötsligt stora köttlagren följde nya problem. En del förtärdes genast och slakttiden blev därför en tid då det åts mycket, men större delen av köttförrådet skulle bevaras för kommande vinter. Då gällde det att på lämpligt sätt konservera köttet. Rökning av köttet var en metod som våra förfäder kände till på ett tidigt stadium. För att skydda köttet mot snö, regn och vilda djur var det lämpligt att förvara köttet i bostaden, där det lätt utsattes för elden och röken från den fritt flammande elden. Att salta ned köttet lärde sig våra förfäder långt senare. Salt var en sällsynt vara och användning av saltet som konserveringsmedel finns dokumenterat först vid slutet av medeltiden, d. v. s. början av 1500-talet. Den hushållsaktige biskop Brask föreskrev för november månad i början av 1500-talet ”Laat rökia thet flesk thuu vil ey hersna skaal”. Sedan vi fått rikligare tillgång på salt förvandlades rökningsmetoden till en mera tillfällig metod som endast kompletterade nedsaltningen.

(Källa: SGS de första tio åren 1944)

 

Slakten på gårdarna genomfördes ofta utomhus på vedbackar eller i närheten av ladugården under bristfälliga hygieniska och humanitära förhållanden.

 

Det var framförallt upptäckten av trikinerna som gjorde myndigheterna uppmärksamma på vikten av att slakten kom under kontroll. Upptäckten gjordes redan 1828, men ända till 1860 betraktades de små maskarna som helt oskyldiga gäster i människokroppen. Vid undersökningar som då gjordes kring ett dödsfall i Dresden konstaterades trikinsjukans farlighet och smittvägar.

 

    Klickbar bild

Hemslakt.

 Det var även i Tyskland som idén att upprätta offentliga slakthus uppstod. Det första lagförordnandet tillkom 1868. I Sverige var den första förordning på vilken köttbesiktningen kunde stödja sig, hälsovårdsstadgan av år 1874. År 1897 tillkom lagen om köttbesiktning och slakthus. Enligt denna kunde Kungliga medicinalstyrelsen besluta om förbud att inom stadsområde slakta nötkreatur, får, get, svin eller häst, utom i för ändamålet uppfört och till allmänt begagnande upplåtet slakthus. Lagen skärptes år 1934 då obligatoriskt köttbesiktningstvång infördes för alla samhällen med minst 4000 invånare. Även i mindre samhällen kunde besiktningstvång utfärdas om lokala myndigheter fann det lämpligt.

 

Vidare infördes förbud mot att saluföra annat än slakthusslaktat kött i städer där slakthus hade etablerats. I början av 1900-talet och särskilt under 30 och 40-talet etablerades andelsslakterier i regi av bondekooperationen. Andelsslakterierna var stora moderna anläggningar med hög rationaliseringsgrad och stora upptagningsområden.  

 

Slakthuset på Valboåsen

Den 8 november 1937 invigdes det nya slakthuset i Valbo. Ett stort antal intresserade från Gästrikland och omgivande landskap hade samlats på planen framför slakthuset där en talarstol hade rests. Hälsningsanförandet hölls av slaktdjursförsäljningsföreningens ordförande A. Flytström. Därefter talade jordbruksminister Perhsson-Bramstorp. Efter jordbruksministerns tal fick besökarna en visning av slakteriet.

 

Gävleortens slaktdjursförsäljningsförening u.p.a. bildades 1936 och omgående inleddes planerna att bygga ett slakthus i Gävle. Problemet var att hitta en lämplig tomt för bygget. Det visade sig omöjligt att hitta en tomt inom staden. Svårigheterna var störst när det gällde att få anslutning till järnvägen samt beträffande avloppsfrågan. Slutligen hittades en välbelägen tomt intill Svedens järnvägsstation i Valbo. Här ordnades med järnvägsanslutning till Salabanan samt avlopp till Gavleån. Valbo kommun bidrog med 5000 kronor till inköp av tomten.

 

Den 25 januari 1937 påbörjades bygget och anläggningen togs i drift den 12 oktober samma år. Byggentreprenör var firma Ansgarius Fahlstedt, Gävle, byggnaden ritades av arkitekt Gösta Hultman, Stockholm och för de tekniska anordningarna svarade ingenjör Frode Vils från Simrishamn.

 

  Bild ditlagd av webbmaster.

(Källa: Norrlandsposten 9 nov. 1937).

 

 

   Klickbar bild  

 Slakthusbygget mot norr 1937, Foto: Carl Larsson Länsmuseets samlingar

 

 

  Klickbar bild

Slakthusbygget   Foto: Carl Larsson Länsmuseets samlingar

 

  Klickbar bild

Invigningstal av jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp den 8 nov. 1937,  Foto: Carl Larsson

 

 

 

  Klickbar bild

Annonser i Gefle Dagblad 1937

                        

År 1939 gick Gävleortens slaktdjursförsäljningsförening GSF samman med Stockholms slaktdjurförsäljningsförening SSF, under namnet Stockholm Gävle slakteriförening SGS. Upptagningsområdet sträckte sig från Gävle i norr till Södertälje i söder.

 

   

   Klickbar bild.   

Karta över SGS upptagningsområde.  (Källa: SGS de första 10 åren, 1944)

 

 

  Klickbar bild

Slaktdjursförsäljningsföreningens stämma 1939 bekräftar sammanslagningen till SGS, längst till höger föreningens ordförande A Flytström.  

(Källa: SGS De första tio åren 1944)

   

     Klickbar bild

Slakthuset sett från nov. 1938, Foto: Carl Larsson

 

Slakteriet har under årens lopp byggts om och till och moderniserats vid flera tillfällen.

 

År 1947 ombyggdes expeditionslokalen och 1949 byggdes garaget vid den västra delen av slakteriet. 1955 byggdes en ny kadaverslakt vid västra gaveln av förrådsbyggnaden och 1958 byggdes portvaktstugan. 1964 byggdes den nya styckhallen i gult fasadtegel mot öster och portvaktstugan flyttades till östra delen av förrådsbyggnaden. År 1966 ombyggdes och moderniserades slakteriet invändigt till en kostnad av 3 miljoner. 1973 lades verksamheten ned i Valbo. Bortsett från garaget från 40-talet och styckhallen från 60-talet, samt den inglasade entrén från 80-talet är slakthusets exteriör i stort sett den ursprungliga.

(Källa: Protokoll och ritningar, Rune Frisk Valbo muntl. samt Mål och medel 10 okt. 1973)

 

 

   Klickbar bild

 Tillbyggnad 1964, fasad mot norr Foto: Sten Hillman

 

 

 

   Klickbar bild

Garagebyggnaden från 194,  Foto: Sten Hillman

           

  

   Klickbar bild   

Grindar med SGS-loggan,  Foto: Sten Hillman

 

Grindarna som stod vid infarten till slakthuset, se omslagsbild, pryder numera infarten till husvagnsparkeringen på granntomten


Produktionen

När slakthuset stod klart i oktober 1937 var det ett av Europas modernaste, byggt för rationell stordrift. Kapaciteten var 120 svin per timme och cirka 80 storboskap per dag, men så stor var aldrig tillgången. Svinen bedövades med elektricitet vid avlivningen och storboskapen bedövades med skjutmask, allt på löpande band.

 

Alla djur som slaktades vid slakteriet besiktades av veterinärer och undersöktes i eget laboratorium. Till skillnad från hemslakten kunde allt tas tillvara t.ex. körtlar och biprodukter som kom till användning för tillverkning av medicinska preparat, bl.a. insulin, adrenalin, blodtrycksstegrande medel, prolactin och andra för sjukvården värdefulla hormonpreparat.

 

För åtgången av en del användbara avfallsprodukter och mindervärdiga köttprodukter fanns inte mindre än 14 rävgårdar som anmält sig som mottagare.

 

 

    Klickbar bild

 1.  Hjärna 2. Hypofys 3. Sköldkörtlar 4. Bukspottkörtel 5. Binjurar 6. Gallblåsa 7. Ovarier  8. Testikel 9. Pylorusdel 10. Ben med märg 11. Löpmage 12. Ryggmärg

(Källa: SGS de första tio åren 1944).

 

Bilden ovan visar exempel på produkter som användes för framställning av medicinska preparat.

 

Allt togs tillvara. I tarmrenseriet som hade en kapacitet om 80 000 meter tarm per vecka rensades tarmarna för att sedan användas vid korvtillverkning. En nötkreaturtarm kan ha en längd på upp till 57 meter.

 

 

    Klickbar bild

Nötkreaturstarm (Källa: SGS de tio första åren 1944)

 

 

    Klickbar bild

Ett nötkreatur har fallit för slaktmasken. Slaktarna är fr. v.Josef Olsson och Gustav Pettersson. Kvinnorna i bakgrunden är husmodersföreningen på studiebesök

Foto: Carl Larsson 1944, länsmuseet Gävle

 

 

   Klickbar bild

Styckmästaren undervisar i konsten att stycka en gris, Foto: Carl Larsson, 1944, länsmuseet Gävle

 

 

     Klickbar bild                                  

 Storboskap i kylrum,   Foto Carl Larsson 1937

 

 

                                    

Slakteriarbetare Karl-Erik Öhman leder in enhäst till slakt       Arbete i tarmrenseriet: Fr.v. Lars Rosén och Ivan Lund  

 

             

Slakteriarbetare Sven-Åke Lindfors                    Slaktare Martin Andersson och Gustav Pettersson

Foto 70-tal Fotograf: Okänd.                                                       

 

Vid slutet av 60-talet slaktades mellan 250 och 300 storboskap, d.v.s. kor och hästar per vecka, samt lika många svin. Under hösten slaktades även ett stort antal får.

(Källa: K. E Öhman, muntl.)

                                             
Vad man kan finna i en komage?

En komage tål tydligen det mesta, allt från cykelslangar, spengummin, veterinärsprutor, metallbitar, spik och s.k. hårbollar. Med alla främmande saker i nätmagen lever kossan lugnt vidare och om inget föremål kommer i olämpligt läge så att magsäcksväggen skärs sönder lever kossan lika länge som andra kreatur.

 

Bertil Andersson var anställd vid slakteriet i Valbo som tarmrensare mellan åren 1937 till 1966. År 1939 började han samla på föremål som han hittade i komagarna i samband med slakten. Med åren blev det en ansenlig samling som ligger sorterade i två trälådor. Här finns förutom spik och metalldelar av skilda slag, även mynt från hela världen, bl.a. ett portugisiskt nödmynt. De utländska mynten har kommit med kraftfoder som importerats.

 

Vidare finns här en 23 karats guldring med inskriptionen ”Efraim 26/11 1933”, samt ett antal hårbollar av olika storlek. Bertil berättar att hårbollarna uppstår av hår som kon slickar i sig från den egna kroppen. Korna börjar slicka i sig löshåren redan som kalvar. I nätmagen samlas håren som en liten tuss som växer sig allt större under årens lopp. På äldre dagar slutar kon att slicka i sig hår och då inkapslas hårbollen och får en jämn och fast yta. Allt fastnar i nätmagen, till bladmagen och löpmagen kan föremålen inte komma. (Källa: Bertil Andersson, muntl.)

 

 

   Klickbar bild

Bertil Andersson, till höger i bild, berättar om sin samling av föremål från komagar. Bengt Bastemark till vänster i bild och Hans Flach är intresserade åhörare.                                                                              

Foto: Sten Hillman

 

 

Mynt, spik och diverse metalldelar,    Foto: Sten Hillman

 

 

Cykelslang, spengummin och hårbollar av skiftande storlek. Foto: Sten Hillman

 

Transporter

Valboslakteriets upptagningsområde sträckte sig från Östhammar upp till Ockelbo och för transporterna användes fem transportbilar. (Källa: K. E. Öhman, muntl.)

 

Totalt hade SGS ett 60-tal egna transportbilar för varudistributionen, samtliga under kriget utrustade med gengasaggregat. Bränslet ordnades via en egen vedgård. Dessutom använde sig föreningen av inhyrda kontraktbilar för transporten av levande djur.

 

Föreningens egna bilar, jämte transporterna för levande djur tillryggalade en sträcka motsvarande 42 varv runt jorden per år.

 

 

  Klickbar bild

Uppställning för fotografen,  Foto: Carl Larsson 1942, Länsmuseet Gävle

 

   Klickbar bild                         

Volvo LV 293 DLF 1941, Observera vedsäckarna på taket.    Foto: Carl Larsson 12 mars 1942, Länsmuseet Gävle

 

Lastbilen med regnr. X5214 inköptes av SGS 1941 och användes till 1947 då den såldes vidare till åkeriägare Vesterdahl i Nybo, S. Valbo. Bilen skrotades 1949.

(Källa: Fordonsregistret, Landsarkivet Göteborg, samt SGS de första tio åren 1944)

 

Personal

 

Året är 1945 och hela arbetsstyrkan, slaktare, styckare och charkuterister, vid Valbo slakteri är uppställda för fotografering.

 

 

 

2 Sven Lindfors, 3 Olle Mattsson, 5 Engström, 6 Elna Andersson, 7 Kerstin Larsson, 9 Carl Christiansen, 10 Jonas Blomkvist, disponent, 13 Gunnar Nyberg, 15 Edvard Joel ”Sandviks-Pelle” Pettersson, 17 Preben Christansen, 18 Göran Gabrielsson, 19 Nils Oskarsson, 20 Roland Dahlbom, 22 Karl Skogsberg, 26 Gustav Adolf Andersson, 27 Manfred Ågren,28 Ivar Johansson, 33 Nils Bäckström, 34 Gustav Dahlström, 35 Ivar Lund, 36 Gustav Pettersson, 37 Elof Andersson, 38 Ågren, 39 Kurt Nilsson, 40 Bernhard Frisk, 41 Svante Johansson, 43 Sven Hemström, 44 Gösta ”Lill-Pelle” Persson, 45 Holger Andersson, 47 Bertil Andersson 48 Sven Andersson, 49 Mattsson, 51 Josef Olsson, 52 Martin Andersson, 53 Erik Lindqvist, 54 Anders Fläre, 56 Gunnar Öhman, 57 Erik Pettersson, 58 Anton Ädel, 59 Bertil Åberg, 60 Olle Åsberg, 61 Robert Andersson, 62 Adolf Mattsson, 63 Sven Åsberg, 65 Bengt Åsberg                                                                                             

Fotograf: okänd

 

Bilden ovan visar slaktare i mörka kläder och styckare och charkuterister i vita kläder. Personalbilden är tagen 1945, det vet vi därför att nr. 2 i bild, Sven Lindfors har noterat årtalet på sitt exemplar av fotot. Nr. 47 i bild är slaktaren Bertil Andersson som samlade föremål som han hittade i komagarna och som finns beskrivet i avsnittet ”Vad man kan finna i en komage”.

 

 6 Elof Andersson, 10 Gunnar Öhman, 12 Oskarsson, 13 Olle Wikström, 17 David     Gustavsson, 18 Sven Lindfors, 19 Gustav Andersson, 21 Josef Olsson.   (Bilden publicerades i Gävle dagblad den 8 jan. 2012)                      Fotograf okänd

 

Bilden ovan ägs av Sven-Åke Lindfors Gävle. Fotot är taget på trappan till kontoret vid slakteriet i Valbo och tidpunkten är troligen sent 30-tal.

 

 

Charkuteripersonal vid slakteriet i Valbo 1944, Foto: Carl Larsson, Länsmuseet Gävle

 

I början av 40-talet anordnades under flera år s.k. vinterspel där personalen från de olika avdelningarna och orterna tävlade i skidåkning. Vinterspelen samlade flera hundra deltagare och vid dessa tillfällen samlades även deltagarna för fest sång och dans.

 

Företagsledningen insåg värdet av dessa sammankomster och bidrog till realiserandet med att bl.a. sponsra prissamlingen.

 

 

  Klickbar bild

 

Vinterspelen 1944   (Källa: SGS de första tio åren 1944)

 

    Klickbar bild                        

Prisbord vid tävlingar 1944        (Källa; SGS de tio första åren 1944)

 

Arbetarna vid Valbo slakteri var organiserade i Livsmedelsarbetareförbundet. Ordförande för fackklubben sedan slutet av 50-talet och fram till nedläggningen var Rune Frisk från Valbo, som varit anställd vid slakteriet sedan 1951.

 

Rune berättar att när SGS år 1971 gick upp i Scan Farmek informerades facklubben att det inte skulle bli några förändringar för personalen vid slakteriet i Valbo. En kort tid därefter kom signaler om att företaget behövde rationalisera och förhandlingar med facket inleddes. Rune deltog i förhandlingarna tillsammans med Livsmedelsarbetarnas ombudsman Lage Andreasson, sedermera förbundsordförande, men företagsledningen stod fast vid sitt beslut att lägga ned slakteriet i Valbo. Den 24 september 1973 kom beskedet från Farmek att slakterierna  i Valbo och Eskilstuna skulle läggas ned. Sammanlagt berördes 130 anställda av nedläggningen. Kadaverslakten blev kvar i Valbo ett par år innan även den lades ned.

 

Från mitten av 70-talet och några år framåt använde Korsnäs jaktklubb en del av slakteriet för  älgslakten.

 

 

Rune Frisk,   Foto: Sten Hillman

 

Under åren som gick sedan starten 1937 och fram till nedläggningen 1973 hade hundratals Valbobor sin försörjning genom arbetet vid slakteriet. (Källa; Rune Frisk, Muntl.)

 

Slakthuset idag

 

År 1981 köptes slakthusbyggnaden av Hans Flach fastigheter och fick namnet Industrihuset Farmec. Sedan dess har ombyggnader genomförts invändigt för att passa de 10-tal nya verksamheter som flyttat in. Exteriört har endast små förändringar genomförts, den största av dessa är den inglasade entrén från 1986.

 

 

    Klickbar bild

Industrihuset Farmec 201 ,  Foto: Sten Hillman

 

     Klickbar bild                                               

Fasad mot Ludvigsbergsvägen,   Foto: Sten Hillman

 

 

   Klickbar bild

 

Hyresgäster i Farmechuset 2012    Foto: Sten Hillman

 

 

Tack

Ett stort tack till Claes Bengtsson, Bertil Andersson, Projekt ”Kluringen”, Svea Gustavsson, Hans Flach, Karl-Erik Öhman, Rune Frisk, Gävle Dagblad Folk & Sånt och alla andra som bidragit med information som gjort detta arbete möjligt.

 

Sten  Hillman

 Läs mer av Sten Hillman!

 

Se även…

—————————–

November 14   2012

Sammanställt, kompletterat med bilder och länkat av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website