Torbjörn Brunzell minns sitt 50-tal.

 

 

Jag minns mitt 50-tal…men det gör väl ni också?

 

Ja, ni minns ju naturligtvis ert 50-tal, även om det har stora likheter med mitt.  Varför minns man det årtiondet så bra? Det kan ju bero på att det hände så mycket och att det fanns saker som inte finns numera.  En del av det tänkte jag skriva om den här gången, det blir ”spridda skurar” kan man säga.

 

För oss som är uppväxta i Bergby är Efraim Öberg en person att minnas, slaktar-Öberg som vi vanligtvis kallade honom. Från sitt slakteri i Berg levererade han kött, korv, syltor och andra godsaker med sin lastbil med butiken i en överbyggnad på flaket. Den åkte han runt med i byarna och sålde. Så det här med närproducerat och gårdsbutik är inget nytt. Öberg var en föregångare. Liknande fanns säkert i andra delar av Sverige. En bra service var det i alla fall! För att inte tala om kvaliteten på maten. Inga vattenfyllda skinkor och korvar med mystiska tillsatser!

 

         

 

 

      I början av 50-talet så åkte även Fred Molander omkring på kvällar och sålde kubb, mazariner och kakor med sin bil, en DKW, ”spånkorg”. Det var en liten bil med lastutrymme. Att kalla den för herrgårdsvagn är väl att ta i, men ett slags kombi var det. Brun och svart var den lilla två-taktaren. Det var nog nödvändigt för hans affär då bilen inte var ”var mans egendom” då.

 

 

      En annan bilburen samhällsservice, jag kallar den för det, det var bryggarbilen, det fanns två i Hamrånge, Bernt Nilsson i Hamrångefjärden och Backe (?), förnamnet har jag glömt. Han, Backe, höll väl mest till i norra kommundelen tror jag. Han hade också en medhjälpare, jag minns – rätta mej om jag har fel!-  Hubert ”Hubbe” Lindholm och senare Tord Hjelm.  Det var tunga träbackar som skulle bäras in, så att var stark var en fördel.  Det var en högtidsstund när bryggarbilen kom och man fick köpa en sockerdricka. Om man nu hade en slant, det var inte varje gång.. Men Olle Norelius, vi bodde ju på den gården då, han köpte alltid en back med pilsner, ofta drack han och Backe en varsin pilsner under en pratstund. Det var ingen hets eller stress på den tiden!  Undrar förresten hur många pilsner som Backe drack under en dag? Det var många gårdar att besöka under dagen.  Bäst minns jag hans rejäla skinnförkläde och väskan han hade pengarna i. Den påminde om den som busschaufförerna hade.

 

         

 

  Tänk ändå vilken service vi hade på landsbygden på den tiden och att det lönade sig! Men det förändrades sen när bilar blev vanligare och det lättare att ta sig till affärerna. När det gäller Öberg så ökade väl kraven på hygienen kan jag tänka mig.

 

   En annan typ av service var tidningsombuden som cyklade runt och sålde tidningar. En som jag minns var Gustav” Bula” Olsson. Han sålde Folket i Bild – FiB – och, tror jag, en tidning som hette Tidsfördrif.   Gustav hade fel på ett ben, han haltade och ena foten var vriden utåt. Förmodligen en arbetsskada, jag har sett ett foto från 30-talet, då var han målvakt i fotboll.   En annan som sålde tidningar till en fast kundkrets var min syster Eivor. Tidningen hette Såningsmannen, senare blev den kallad Saxons veckotidning

 

          

 

     

 

 

Jag följde ibland med henne på rundan, hoppade även in någon gång själv. Var man duktig säljare/utdelare kunde man få en premie. Eivor fick en gång en bok, Söderhavets glömda öar, skriven av Bengt Danielsson, resare-Bengt, som han också kallades. Han hade tidigare varit med om resan med Kon-Tiki tillsammans med Thor Heyerdahl och nu skrivit en bok om när han återvänt till Söderhavet. Det var ingen bok Eivor gillade, men jag läste den flera gånger. Drömde länge om att resa till  Tahiti Marquesasöarna, Raioa och andra paradisöar, men det förblev en dröm.

 

 

 

    Jag sålde också tidningar ett tag, DN på söndagarna. Jag övertog det jobbet från Kristina Norling som tröttnat. En bil lämnade en bunt vid Caltex-macken i Bergby och sedan cyklade jag runt på Fors och i Wij och sålde. Även här fanns fasta kunder, men även andra som ville ha tidningen. Jag började vid halv nio-tiden , så några lyckades jag väcka, andra kom och öppnade i morgonrock, inte alltid så stängd.. på vissa ställen låg pengarna i ett kuvert i brevlådan, ofta med lite dricks. Man hade en summa för varje sålt exemplar och om man nådde upp till en viss summa eller ett visst sålt antal så kunde man vinna en kamera. Ingen dyr eller märkvärdig sak, men ändå. Den blev, som Söderhavet, bara en dröm.  

 

       Efter en regnig sommar gav jag upp, det var inte så roligt att cykla nästan varje söndag i regnet och sälja blöta tidningar och bli blöt själv.  Vem som övertog sysslan efter mig minns jag inte, tror inte verksamheten pågick så värst länge till. Om det berodde på svårighet att få ombud eller lönsamhet vet jag inte.    Ett försök med att sälja Aftonbladet och Expressen gjordes för en del år sedan, men det dog ut snabbt. Orsaken var nog som tidigare nämnts, ointresse (dåligt) betalt och olönsamhet.

 

      Ja, det var lite olika minnen från 50-talet. Om det var bättre förr? Nja, men det var nog lättsammare och enklare på många vis. Men nog kan jag sakna Öbergs goda korvar och andra charkuterier, läskedryckerna, Cubano, Blodapelsin, Guldus, Krusbär och andra märken, fast de kanske inte var så nyttiga med tanke på alla färgämnen och tillsatser.  Hoppas att mina minnen väcker några hos er också. Men det är ju minnen, och är färgade av tidens gång, så det kanske finns ett och annat fel. Men det får man leva med.

 

  Torbjörn Brunzell

 

————————————

maj 10, 2013

Sammanställt av

lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..