Staffan Skotts Gävleminnen, kap 4 (av 4).

Om tidningarna, i första hand förstås Arbetarbladet

 

Jag har skrivit mot betalning i svenska dagstidningar sedan 1957, hjälp! Den som har ansvaret för att jag kom in i pressen var en hygglig skolkamrat som hette Thord Norman. Han skrev sport i Arbetarbladet, en väg in för många blivande journalister, men också på en ungdomssida. Så gick det till förr i tiden. Redan som skolpojke fick man på något vis in en fot i pressen. Många blev skribenter redan under skoltiden.

 

Jag var bara fjorton år men fick undan för undan skriva i allt fler områden. Min första längre artikel handlade om en gävleborgskongress för SSU uppe i Hälsingland. Den gick inte att trycka, det var rena protokollet. Men kompetent sakkunnig personal på tidningen skrev om den så det gick att ha i tidningen, för det var viktigt material för en socialdemokratisk tidning. Så där var den utbildning man fick. Ibland gick materialet att ha i tidningen. Ibland var det åt helvete och då fick man nog veta det.

 

I dag utbildas blivande journalister på en speciell högskola där det är mycket svårt att komma in. Min yngsta dotter har gått igenom den så jag vet en del. Hon är ”legitimerad journalist”. Sådana fanns det inte på min tid, rättare sagt, det hade just grundats en ”journalisthögskola” som sedan dess bytt namn några gånger, jag kan inte hålla reda på vad den heter idag. Nu har jag mailat henne och fått veta: JMK. ”Institutionen för journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, vid Stockholms universitet”.

 

Arbetarbladet 1946

 

Arbetarbladet var redan då en väletablerad dagstidning med gott renommé. Det var en välbesatt redaktion, en ledaravdelning med chefredaktören Yngve Möller och den förträfflige Sven Öjlert, kulturredaktör Jacob Branting, sportredaktion och två unga tuffa fotografer. Fast hyggliga. Som alla tidningsfotografer var de förstås nedlåtande om skrivande journalisters fotografiska bidrag. Jag fick lära mig med eftertryck om vad jag gjorde för fel.

 

Chefredaktören Yngve Möller (1912–94) hade varit pressombudsman hos LO, var riksdagsman och FN-delegat och en som det nu heter tung person i SAP:s utrikespolitiska led. 1972 skulle han ha blivit Sveriges ambassadör i Washington, utan tidigare tjänstgöring vid UD, men det hade säkert gått bra. Men Nixon var så arg på Palmes vietnampolitik att Möller fick inte ackreditering utan som plåster på såren ambassadör i Oslo, vilket är lika fint men garanterat inte lika spännande. Yngve Möller kom ur den skånska arbetarklass som gett Sverige många ypperliga ministrar men förde sig som en greve, allra minst. Han var en konstig fisk, reserverad och kall inuti. Knappast lycklig, men framgångsrik. När Nixon gav honom nobben skrev somliga tidningar, vars medarbetare fick koka ihop själva, att det var känt att Yngve Möller skulle ha varit särskilt påtryckande om fördömandet av USA:s idiotiska och för vietnameserna tragisk politik. Det var skitprat, ehuru han inte direkt försade sig visste jag från sällskapslivet att han var snarare skeptisk till Palmes agerande. Efter pensioneringen skrev han flera alls inte dåliga böcker. Typiskt för honom var att hans självbiografi inte med ett ord omnämnde grannarna på Kungsbäcksvägen eller andra vänner; även om några faktiskt syntes på ett fotografi, utan namn.

 

Hans hustru Maud var danska, konstnär och rasande grann. När min vän Åke Ringborg på DN kom upp till Gävle för reportage handlade en oproportionerligt stor del av artikeln om den blivande ambassadrisens paranta figur.

 

Åter till tidningen. Redaktionssekreterare var den effektive, smärte och alltid välklädde Gösta Vedin, som attesterade mina blygsamma räkningar. Han var smidig och diplomatisk och gillade operett och inte minst operettsångerskor (på håll, antar jag). För oss som inte är svaga för operettprimadonnor ter de sig ibland lite om jag så säger lustiga. Det framgick av en artikel för mig om en gästande operettrupp. Just det var inte med i tidningen på morgonen. Operationen följdes inte av några kommentarer utom att någon i redaktionen taktfullt antydde mig att Gösta Vedin var svag för operettgenren och dess damer. Långt senare övergick han för övrigt till turistorganisationen i Gävle.

 

 

Som nattredaktör satt veteranen Raxon, signatur för redaktör Axelsson, en äldre högväxt och snaggad gråhårig man som arbetat i Stockholm men kommit till Gävle efter tidningsnedläggning i huvudstaden. Jag märkte ju att somliga saker som jag skrivit och lämnat in på kvällen inte såg riktigt likadana ut i tidningen på morgonen. Jag frågade honom hövligt och respektfullt – han hade ju varit tidningsman i Stockholm – om han någon gång hade tid att visa mig hur han ändrade och varför. Han insåg att jag inte var ute efter att klaga utan menade allvar och därefter fick jag en del mycket nyttiga lektioner hur man kan strama till en text och ta bort onödigheter, och andra goda råd. Det är noga räknat den grundläggande utbildning jag fått i detta, bortsett från kortfattade men bestämda påpekanden om vad som varit ordentligt åt helvete.

 

Unga journalister får sällan sådana påpekanden helt enkelt för att moderna tidningsredaktioner har fått personalen neddragen och de äldre kollegor som skulle kunna rätta till vansinniga rubriker och formuleringar i texten (det är allvarligast i nättidningarna som har för lite folk höver huvud taget) är inte på plats längre – de har fått avtalspension och njuter sitt otium.

 

Till personligheterna hörde också den fryntige Schedda, Bruno Schedin, som skötte bland annat både ungdomssidan och ”lätta sidan”, vilken i icke ringa mån sattes samma med klister och klipp från andra tidningar, det var praxis på många håll. Schedda var alltid trevlig och upprätthöll två befattningar: som journalisttidningen och som PR-man med mera i Furuviksparken. Den kombinationen hade garanterat varit omöjlig idag.

 

Jag publicerade inte bara artiklar utan ockå små dagsverser i form av sonetter på ungdomssidan. Någon gång ändrade Bruno i dem så att versfötterna snubblade. Jag påpekade det försiktigt och han frågade kulturredaktören Jacob Branting till råds och därefter fick Jacob göra eventuella ändringar. Han var själv en erkänd poet och har skrivit många sångtexter till etablerade artister. När han var på Aftonbladet skrev han på gamla dar dagsverser där, men de försvann tyvärr i de brokiga sidorna. En dagsvers måste ha en bestämd plats där man hittar den. Jag citerar en av hans bästa i minnet:

 

Kung Karl den unge hjälte,

han står där i sin park.

Han flängde mest omkring

och åstadkom just ingenting.

Han skulle blitt i tälte

med henne, Königsmarck.

 

Jag var alltså redan verksam på ungdomssidan men vår granne Yngve Möllers redan omnämnda hustru (som nog inte sett mina redan publicdrade bidrag) talade vid något tillfälle i sociala sammanhang med Jacob Branting och fick in mig hos honom också. Han var så snäll och storsint och jag fick både recensera och ibland medverka med lite större artiklar. Bland annat minns jag en kulturartikel om ishockey som retade avundsjuka skolkamrater; men det var sannerligen inga fel på fakta.

 

Jacob Branting (1930–2006, vid Arbetarbladet 1958–64) var sonson till Hjalmar och värvade bland många vuxna skribenter en inte ännu trettioårig Sven Delblanc, som var en lysande skribent, om nu någon trodde något annat.

 

Debatter  som ovan på 2000-talet fanns säkerligen även på 1960-talet

 

En annan blivande stjärna som däremot skrev i Gefle Dagblad var Kerstin Ekman. När jag långt senare stötte på henne i DN:s reception där hon väntade på någon påminde jag henne om hur hon, prosten Ekmans begåvade svärdotter (ingift på den tiden), skrev i GD, och hon lyste upp! De korta artiklar som hon fick tryckta i Gävlepressen hade betytt mycket för henne, att få se i tryck vad hon skrivit! Och det är så: för många av oss är det en avgörande upplevelse att se sina tankar offentliggjorda med trycksvärta. Man blir tvungen att ta dem på allvar, man läser dem på ett annat sätt.

 

Många av journalisterna i Gävle på min tid gick ju vidare till Stockholmspressen. Jag har nämnt Thord Norman. Andra sportjournalister som Singel Ericsson och Sven-Oskar Ruhmén likaså. Bo ”Pralen” Melander kom till DN och blev en klippa på Stockholmsredaktionen.

 

En intressant personlighet var värmlänningen Sven Thiessen, lång, såg ut som en kusin till Jan Långben. Han stannade ett par få år, kände sig inte uppskattad av Yngve Möller, fick inte den hjälp med bostaden han önskade sig. Han passade nog bättre hos TT i Stockholm än i Möllers kollektiv. En av hans kollegor i Stockholm har beskrivit honom ungefär så här på en presskonferens: Där sitter han ihopsjunken med slipsen på tre kvart och kostymen inte i bästa ordning och ser ut som han gör. Men när man kommer hem till redaktionen och går igenom vad man har skrivit i blocket ser man att det var Sven som ställde de relevanta och avgörande frågorna.

 

Han var helt enkelt enormt välmöblerad i huvudet och mycket beläst, vikarierade som kulturredaktör när Jacob hade semester, och vi blev goda vänner och träffades senare en hel del i Stockholm. Han avslutade en glänsande på ett ovanligt sätt. Han sa upp sig och blev hemsamarit och fick en ny mening med livet. Men i ett par år satte han färg på Gävlepressen.

 

Vår familj hade på grund av fars arbete tillgång till alla tre gävletidningarna.

 

Gefle Dagblad var på samma höga kvalitetsnivå som Arbetarbladet, fast typografiskt extra elegant. Likt Svenska Dagbladet var GD originell i att länge hålla fast vid att ha annonser på förstasidan. Kulturredaktören Nils-Göran Hökby skrev elegant och när han senare flyttade till en museibefattning i Stockholm medverkade han på Namn och Nytt, min egen hemvist, med sobra dagsverser.

 

 

Nu under tjugohundratalet har jag kunnat glädja mig åt elektronikförmedlad vänskap med GD:s kulturredaktörer Björn Widegren och Gunilla Kindstrand, men sedan gd:s webbsida stängdes kan jag inte längre ta del av GD:s kultur. Men detta faller utanför ämnet i dessa epistlar.

 

  Björn Widegren

 

Av Norrlands-Posten (1837 (!) – 1956) minns jag inte så mycket Chefredaktör på slutet var den legendariska T G Wickbom (1916-2011). Jag svärmade för hans överjordiskt vackra dotter Barbro som var klasskamrat. Sonen Ulf Wickbom blev som det heter ”en profil” i Svenska Dagbladet men jag vet inte att han skulle ha inlett sin journalistbana i Gävle.

 

Det är en stor tillgång för en landsortsstad att ha en bra tidning och många gånger större att ha två jämbördiga kvalitetstidningar!

 

  Gunilla Kindstrand

 

När jag ska summera de fragment som jag här nedtecknat i elektroniken kommer jag på någonting viktigt. Runt om i världen klagar tonåringar: ”Det finns inget att göra här.” Jag minns inte att jag hörde sånt under min uppväxt i Gävle. Staden var levande, det fanns allt möjligt att göra och uppleva och delta i. Sportjournalisterna konstaterade ibland att de hade att täcka ett av de livligaste och mångsidigaste idrottsdistrikten i Sverige, och det återspeglade väl något i Gävles liv över huvud taget. Angående idrotten i länet är det väl fortfarande så.

 

Att vara ung var för jävligt, skrev den store författaren Hjalmar Söderberg. Ja, visst var det det ibland. Men föräldrar och skola ska ge en hygglig start varefter man tar hand om sitt liv själv (åtminstone låtsas man det). Gävle gav en hygglig start. Efter ett drygt halvsekel minns man just detta, det var en hygglig start i livet.

 

Det kom 1966 en en svensk antologi där flera senare berömda författare medverkade och den hette Skolhat. När jag läste i tidningen om detta tänkte jag: – Hur skadade blev just de i skolan? Så att den inte längre bara är föremål för roliga, kanske ironiska minnen, utan just hat? Tänk, så tänkte jag redan då.

 

Nu ska jag inte skriva mer i mina gävleminnen. Fyra kapitel får räcka. Forumen på Facebook under rubrikerna Du vet att du är från Gävle om och Vi som tycker Gävle var finare förr, de har satt igång minnena ordentligt i min gamla hjälplösa skalle. Mycket har kommit fram som jag inte tänkt på under senaste halvseklet… Heder åt dem som håller liv i dessa forum!

 

Det är väl inte så många som orkat läsa ända hit i mina minnen från ungdomsåren. Men den som gjort det kanske kan roas lite av några artiklar med gävleminnen och av min blogg där det står om en del av det blev av mig efter gävleåren.

 

Gerontens minnen på Norrlandet

Gävle stuveri läggs ner

Två städer på sextionde breddgraden om en förlorad nordisk gemenskap

Livet efter Gävle.

 

 

Gävleminnen 5.  (som kommer på sladden)

 

Om en andens lustgård på läroverket och om skandinaviska förbindelser.

 

På bottenvåningen i läroverket, intill lärarrummen fanns ett rum med inte så stort golvutrymme men högt i tak. Det var skolans utmärkta bibliotek. Där köptes nya romaner in, sådana som man fick köa för på stadsbiblioteket men som här var tillgängliga med detsamma. Ty lärarkåren var inte så intresserad av litteratur, är det intryck jag bar med mig ut i livet. Och här fanns tjocka klassiska biografier skrivna av lärda män om till exempel svenska skalder och författare. Jag minns att jag läste Fredrik Böök om Stagnelius men det jag har i minnet om Stagnelius kommer nog från annan läsning.

 

Biblioteket tillämpade det gamla lustiga systemet med lånestickor av kartong. I lånestickans ficka sattes in det undertecknade papper som man skrivit med datum och titel och eget namn. Stickan sattes där boken hade stått. Den här metoden återfinns förstås på små bibliotek där personalen har överblick över besökarna. Den som skötte läroverkets bibliotek var ingen mindre än Folke Wejbro, som i sanning var verksam på många håll utöver sin utmärkta lärargärning. Han skrev recensioner i Gefle Dagblad och han presenterade filmerna hos Filmstudion, där man såg klassiska filmer på vanliga biografen Saga som låg där den hemska betongbunkern nu reser sig över vad som var en del av Stortorget. Jag tror han var aktiv i andra delar av föreningslivet i Gävle.

 

Nu flyttar vi oss i tid och rum. 1983 var jag nygift och vi skulle göra en utlandsresa, min hustru Masja (Maria Nikolajeva) och jag. Resurserna var lite osäkra så vi nöjde oss med att ta bilen till Jylland och såg de härliga sandstränderna, tomma och suggestiva i vintervädret. Men vi for också till Köpenhamn, förstås. Och där skulle vi träffa den produktive författaren och litteraturvetaren Bo Grønbech, 1907-2006, även lektor vid Frederiksberg gymnasium.

 

Ty Masja hade översatt hans biografi om Hans Christian Andersen till ryska. Kvalificerade översättningar av nordisk skönlitteratur hade hon minsann publicerat i litteraturtidskrifter, som då ännu spelade en mycket viktig roll i Ryssland. Men hon var för ryska förhållanden uppseendeväckande ung för att ge ut en översättning i en separat bok. Upplagan på förlaget Progress var ganska låg, bara 100 000 ex, med tanke på hur populär H C Andersen är även i Ryssland.

 

Översättare och författare ska gärna träffas – allra bäst förstås medan översättningen utförs, men det hade inte gått i det här fallet.

 

Bo Grønbech tog gärna emot oss och bjöd på ett glas portvin och det talades sagor och H C Andersen. Masja som är född 1952 var redan då så där utomordentligt beläst och kunnig som ryska intellektuella inte sällan är och jag lyssnade med behållning.

 

Sedan frågade vår värd hövligt var jag kom ifrån och när han hörde ordet Gävle lyste han upp.

 

Där var han ofta, berättade han, i utbytet nordiska länder emellan. Där har jag en mycket god vän, sa han, Folke Wejbro som är aktiv i Föreningen Norden. (Eller skötte utbytet, jag minns inte så noga.)

Jaha, sa jag, och han var min klassföreståndare i två år. En av de allra bästa, om inte den bäste.

Och nu kom jag ju ihåg den danske lektorn, gemytlig och puffande på sin pipa i skolkorridorerna och andra ställen där verkligen ingen annars fick röka. Förstås.

 

Staffan Skott

 

Se även:

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 1 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 2 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 3 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 4 (av 4).

——

Public. 2015-06-10 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraet.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Peter Ahlquist
Reply

Tack Staffan Skott för din minnesserie. I din slutkommentar instämmer jag till fullo. Jag själv har inte emigrerat längre än till Skåne men Gävle känns ändå avlägset. Härligt då med dessa nostalgitrippar från vårt 50-tal. Jag vet att du även läst min egen bok DET EGNA FALLET från samma gemensamma tid.

Leave a comment

name*

email* (not published)

website