Stadsutsikter för Gävle, Städer reses och Rasas – Klas Östergren

Publicerat i Gefle Dagblad  Söndag 14 april 1985.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Klas Östergren porträtterar Gävle

Gävles mäktighet var en gång ett direkt hot mot Stockholm. När huvud­stadens suveränitet skulle befästas var det Axel Oxenstierna som höll i yxan. Under seklernas gång har Gäv­le rests och raserats åtskilliga gånger, genom bränder, återuppbyggnad och rivningsraseri.

Staden präglas av ett regionalt trots: i samma stund som övriga Sve­rige spanar efter ubåtar, så åker Gäv­les kommunalt förtroendevalda på visiter till Sovjet.

Klas Östergren har valt att skildra staden genom nedslag i vardagen hos några gävlebor.

 

 

STADSUTSIKTER

 

Ett norrgående tåg bromsar in på Gävle Centralstation.  Det är en onsdag, efter middagen, 1984. En tidpunkt utan betydelse, kan det tyckas.

 

Några passagerare stiger ner på perrongen. En av dem saknar skor. Det är en man i yngre medelåldern, av hans gång att döma har han intagit något stimulerande på fär­den. Han går där i vattenpölarna, och hans strumpor är snart genomsura, svarta av smuts. Det är kallt och blåsigt och det regnar. Men mannen verkar inte frysa. Han rör sig  —  med en blandning av sorglöshet och mål­medvetenhet — mot stationshuset.

 

Han har ett ärende till kiosken. Kanske är han röksugen. Han stiger in i stationshuset. Det bildas tydliga fotspår när han trampar över sten­golvet. Framme vid luckan försöker han uttrycka något, förmodligen namnet på ett cigarrettmärke.

 

Men expediten uppfattar det inte, kan omöjligen tyda hans glosor. Vänligt ber hon mannen stiga åt sidan för att ge plats åt andra kunder, folk som tydligt kan uttrycka sina önskemål. Mannen blir inte särskilt ilsken. Han har förmodligen erfarenhet av större tragedier. Han står nu där och vinglar invid kios­kens lucka, flinar åt människorna i kön. De låtsas, i sin tur, inte om någonting.

 

Mannen koncentrerar sig, gräver i ena byxfickan och får snart upp en näve sedlar. Han håller fram denna förmögenhet till all­män beskådan, som ville han visa att han minsann kunde betala för sig om det skulle vara så. På en annan station, någon annanstans i världen, hade denna stolta deklaration fått en viss betydelse, väckt intresse. En berusad men bemedlad herre blir gärna föremål för mindre bemedlades omsorger. Men inte här, denna eftermiddag. Mannen finner sig strax ensam kvar inne i väntsalen. Han vinglar fram till utgången, kliver ut på trappan och stirrar framför sig, Han ser ett par gator, en vändplats, en taxistation, ett nybyggt hus och ett gammalt hus och ett som ser ut som en kyrka. Sannolikt vet han inte var han är.

 

Det han ser säger honom ingenting, före­ställer intet. Men en sällsam doft slår emot honom. Kanske ringer en ramsa i hans omtöcknade medvetande, en fras han någon gång hört: “Sulfat luktar mat, sulfit luktar skit.” Men däremellan finns också plats för en doft av rostat kaffe. Mannen stirrar framför sig med ett ut­tryck av förvåning.

 

Han vet troligtvis inte att någonstans i den stad han nu betraktar finns det en tu­ristchef som vill få honom att stanna, att där ligger en plats med en skulptur som inte står någon annanstans i hela världen, eller att den där staden vid ett antal tillfällen brunnit ner, eller att den för länge sedan kunde ha blivit landets huvudstad, eller att den nyli­gen gästats av flygande tefat, eller att det alltid är synd om människorna. Även om han vetat allt detta, hade han lik förbannat stått inför ett mysterium.

 

I samma stund sitter alltså stadens tu­ristchef och funderar. Han är ny på sin post och sitter väl där och tänker igenom vad han skall säga på en förestående presskonferens. Frågorna är givna. Som turistmål i Sverige hör icke Gävle till de alldeles självklara. Han vet det, men tar det antagligen som en utmaning.

 

I Gävle finns egentligen allt som behövs för branschen: hotell, en mängd krogar, shoppingcenter, Strömvallen, Gavlerinken, travbana, parker, teatrar och museer. Men finns ett rykte om Gävle, så gör det i sådant fall gällande att staden är tråkig. Det tänker den nye turistchefen “ta tag i”, som det heter. Han tänker göra Gävle till en riktig turiststad.

 

Folk skulle kunna åka dit för att shoppa. Eller gå på Furuviksparken. Anläggningen skall rustas upp. Parken är diskussionsäm­ne i fullmäktige. Kanske kommer man att upprätta ett så kallat sommarland i Furuvik.

 

Men ett avgörande problem kvarstår. E 4:an går ju bara förbi. Ingen skylt i världen kan förmå en sur och stressad familjefar med bilen full av gapande ungar att lägga om ratten och köra en omväg bara för att se på Gävle. Bilisterna åker helt fräckt förbi. Ska en norrlänning söder ut på semester, nöjer han sig inte med Gävle. De skåningar han möter, på väg till Norrland, uppfattar nog inte Gävle som tillräckligt exotiskt.

 

En djärv tanke uppstår i turistchefens huvud — om något kunde locka folk till trakten, så vore det en rejäl militärmanöver. Tio tusen soldater som krigar medan deras anhöriga tittar på. Det ska nog fan till att vara turistchef i Gävle.

 

Samtidigt, inne i stadsbiblioteket, sitter en man och tänker sig en sommardag för länge sedan. Han är pensionär, har äntligen fått tid att studera. Under större delen av sitt yrkesverksamma liv har han arbetat på Korsnäs-Marma. Han har för­sörjt fru och tre barn. Nu är han ensam, fyller snart sjuttio. Han ägnar all sin tid åt att forska, leta efter dokument och vittnesbörd om en viss sommardag 1869. Den dag då Gävle brann. Mannens egen far var åtta år den varma dag då två tredjedelar av staden ödelades. Han kunde berätta. Gubben mindes hur kärringar skrek och sprang med vattenspannar medan männen fylkades kring brännvinsfat som konstaplar i nitälskan hade slagit sönder, varpå den manliga me­nigheten hellre släckt sin törst än den ödes­digra brasan.

 

I hela sitt liv har denne Gävlebo gått och fantiserat kring den där fatala dagen, den 10 juli 1869. Snart borde tiden vara inne för honom att sammanfatta allt han fått veta. Mannen tänker skriva en bok. Han påstår sig ha allting inom sig. Men ännu har han inte riktigt kommit sig för. Det kan alltid dyka upp något nytt, den där sista pusselbiten, liksom. Fast han vet precis hur berättelsen skall börja. Han tänker inte, som väntat, börja med att skildra den där stackars snickaren som kokade sitt lim så vårdslöst.

 

Historien skall i stället börja hos en bonde nere i Älvkarleby, ett par mil sydöst om Gävle. Morgonen den 11 juli går denne bon­de ut på sin gårdsplan och finner hela göd­selstacken full med pappersblad, sidor som liksom rivits ut ur böcker, blivit svedda i kanterna. Eftersom bonden inte är läskunnig, sam­lar han ihop bladen, och eftersom det är söndag, tar han dem med sig till kyrkan for att spörja prästen om det är en ogudaktig skrift som Herren har strött över gödsels­tan. Kanske är detta ett varsel om att bonden ändå skall ta sig samman och utvandra till Amerika. Men prästen kan berätta, och så får den brydde bonden veta. När den våldsamma branden bland sta­dens träkåkar spred sig till att omfatta även gymnasiets ansenliga bibliotek blev värmen så stark att en tryckvåg av hetta förenades med den kraftiga blåsten, varpå böckerna slets i stycken och lösa blad virvlade upp i skyn och spreds för vinden, vida omkring.

 

Den gamle mannen som tänker bli förfat­tare tycker att det är en fin början på en bok om Gävle brand. Med denna sällsamhet i tankarna sitter han där på biblioteket och framför honom ligger ett vitt pappersark, och han fattar pennan och lutar sig fram liksom för att börja sin berättelse, men så slappnar krop­pen av igen. Just den här stunden är för honom icke den rätta.

 

På andra sidan ån, längs den esplanad som från rådhuset skär tvärs igenom staden, är ett par kom­munalarbetare för ögonblicket upptagna med att återupprätta Fabian Månsson. Esplanaden är aningen överdimensione­rad för en stad av Gävles format, den för tankarna till mer sydligt belägna metropo­ler.

 

 

När öfverste Ericson på sin tid drog upp riktlinjerna för stadens återuppbyggnad renodlade han det linjära system för gator och kvarter som blivit det gängse. Stadsingenjören Rosenbaum följde, med en föreställning om det allmänna bästa, i allt väsentligt den store Ericsons anvisningar. På mindre än tre år var staden praktiskt taget återställd.

 

Städer reses och rasas, och i de fall de återupprättas träffas alltid vissa val. Man kan välja en hafsig, halvhjärtad satsning, som Berlin; eller en pedantisk, antikvarisk form, som Warszawa. Hur man än bär sig åt blir det ett uttryck för en viss moral. Den moral som låg till grund för återstäl­landet av Gävle låter sig i dag endast glimt­vis uppfattas, eftersom den moderna tiden söker överrösta alla andra tider.

 

Vad som skett sedan 1869 hör ju till histo­riens fallenhet för ironi. De delar av staden som klarade sig, som branden inte lade i grus, dessa kvarter föll i stället offer för vår tids rivningsraseri.

 

Gävles södra del gick flott från branden tack vare vattendraget. Men mellan Gamla Gefles träkåksreservat och de burgna villa­kvarteren söder om ån, där står nu en sorg­lig byggnation av billigt hopsmäckad vulgärfunkis, liksom gigantiska legobitar strödda utan särskild avsikt över marken. Vad som fanns där förut går inte att åter­ställa. Det är inte heller önskvärt hos sta­dens styre, eftersom staden vårdar sina minnen enligt en doktrin och följaktligen med urskillning.

 

Fabian Månssons minne vårdas ytterst officiellt Den store socialdemokratiske för­kämpen, agitatorn, folkupplysaren och sta­dens representant i riksdagens andra kam­mare står nu som byst i brons på Rådhusesplanaden. Han hörde till dem som var med och refor­merade bort Lort-Sverige. Alltså är den där bysten ett mindre hjältemonument. Kanske står han lite olyckligt nära biltra­fiken. Det är alltför lätt att bara bromsa in, stiga ur sin bil och knuffa till honom. Gamle Fabian Månsson är nämligen inte allas hjälte, och i somligas ögon står han där på en skampåle.

 

 

Varje helgdagsafton är det liv och rörelse i den delen av staden. Horder av firande män­niskor drar upp och ner längs esplanaden, och raggarstråket slingrar jäms med Nyga­tans trottoarer. Och mitt i smeten står den där gubbjäveln och blänger så där uppfordrande, alltför uppfordrande kanske. Alltså tar ett par stadiga mannar och tip­par fanstyget. Möjligen för att Månsson är bekant och representant för en ideologi som icke nog tar till vara den motorburna ungdo­mens intressen. Eller så gör man det bara för att han just blänger så strängt. Man gör det i alla fall inte av sentimentala skäl. Såsom missnöjesyttring hör störtandet av Fabian Månsson sannolikt till de mer övertänkta. Men likväl måste nu ett par kommunalar­betare återupprätta Månsson, resa sockeln på nytt och förstärka kämpens förankring i kommunens mark.

 

Även om det vore önskvärt, är det knappast troligt att dagens le­dande socialdemokrat i Gävle­borg känner sig hotad av slika missnöjesyttringar. Kommunfullmäktiges ordförande sitter tryggt i sin stol. Som sig bör ådrar han sig dock diverse klander. Som till exempel att bedriva nepo­tism. Hans dotter är en framstående person inom kulturförvaltningen. Hans svärson är boss för den nu helt kommunalägda Furuviksparken. Hans son är lika framstående politiker i Sandviken. Men det går an. Så länge man får hjulen att rulla, reser skulpturer, öppnar teatrar och planerar sommarland. Det ser prydligt ut. Men det ser inte alltid lika prydligt ut att bedriva egen utrikespolitik, som vissa klandrar mannen för att göra.

 

Vad detta ankommer tycks Gävle kom­mun snarast foga sig i vad som liknar en historisk tradition. I dag har kommunen vis­sa kontakter med Sovjet, affärsutbyte, kul­turutbyte och en del vilda projekt sorn näp­peligen låter sig realiseras, planer som inte alltid tirnar särskilt väl med den rekommen­dation som för dagen utgår från Arvfurstens palats i huvudstaden.

 

Men Gävle har alltid legat i konflikt med Stockholm. I egenskap av Norrlands största och älds­ta stad var Gävles mäktighet en gång ett direkt hot mot Stockholm. På 1400-talet, då staden fick sina privilegiebrev och garante­rades konungsligt beskydd, bedrevs en om­fattande handel med järn. Det svenska jär­net från till exempel Bergslagen transporte­rades lämpligtvis till närmaste hamn för att där lastas på skepp.

 

I Stockholm, där kungen hade sitt säte, såg man helst att frakten gick via Västerås och Mälardalen. Det gav myndigheten möj­lighet till bättre kontroll av tullar och acciser. Men Gävle låg bättre till, rent geografiskt, i förhållande till gruvorna i Falun. Hedemo­ra och andra stora distrikt. Och i själva Gästrikland framställdes en avsevärd del järn från de egna gruvorna, en produktion som lite orättvist hamnat i skug­gan av det “klassiska” Bergslagen. Se där scenariot till vad som varken blev mer eller mindre än ett triangeldrama mel­lan Bergslagen, Gävle och Stockholm.

 

I slutet av 1400-talet gjorde huvudstaden anspråk på monopol på all handel med gru­vorna. Något århundrade senare var Gävle landets näst största importhamn, har man bevisat med bevarade förteckningar. Det torde även säga en del om exporten. Triangeldramat fortsatte, gästrikarna trotsade stockholmarnas monopolanspråk, medvetna om att de utgjorde själva porten mot Norrland — en ofantlighet av oexploa­terade naturtillgångar.

 

Men för att manifestera huvudstadens su­veränitet måste verksamheten stävjas. Det blev Oxenstierna som höll i yxan. 1636 upp­rättades det bottniska handelstvånget. Alla båtar som utgick från eller lade till i Gävle måste förtullas och besiktigas i Stockholm. Denna berömda “krokota seglats” blev naturligtvis förödande för trafiken. När tvånget långt senare upphävdes var det re­dan för sent. Stockholm hade gått segrande ur dramat och i alla avseenden etablerat sig som rikets främsta stad, nationens kärna.

 

När Gävles kommunalt förtroendevalda åker till Sovjet och avlägger vänskapliga visiter — i samma stund som övriga Sverige står med näsan i Östersjön på spaning efter sannolika undervattensfarkoster eller spa­nar i skyn efter otrevliga kränkningar av luftrummet — då håller de i själva verket en tradition av trots vid liv. Detta regionala trots  går som ett6 ledmotiv genom varje nationalstats historia, det är lika charmigt som oberäkneligt och kan söka en anförvant i vad som för det övriga riket skall föreställa en fiende. Ingen vet var haren har sin gång.

 

Och i denna stund hamnar ett visst antal Läkerolpastiller i sina respektive askar, ett pistol­skott avlossas i Sätra och en telefon ringer i tidningskvarte­ret vid Hattmakargatan.

 

Redaktören på Arbetarbladet svarar och får veta de märkligaste saker. Medborgare vill vittna om att de sett oför­klarliga ljusfenomen på himlen. Uppmärk­samma sagesmän vet att berätta om mystis­ka företeelser, beskrivna som ett slags ljus­pelare i röda och orange färger. Ute i länet har man iakttagit än märkliga­re saker, såsom skarpa sken och fräsande ljud, där inga skarpa sken eller fräsande ljud vanligen förekommer.Detta låter sig icke tolkas som annat än flygande tefat.

 

Redaktören på Arbetarbladet noterar var­je vittnesbörd, och en talesman för UFO Gävleborg ger uttryck för en särskild, men på sitt sätt betecknande, förbittring: han finner det hela otroligt — inte själva iaktta­gelserna, utan det faktum att myndigheter­na icke tar tag i det hela. Tack vare myndighetens underlåtenhet är nu handhavandet. av alla oidentifierade fö­remål överlåtet på Gävleborgs amatörer. De står handfallna, på ett sätt som kan verka tragiskt.

 

Det är synd om människorna, säger en skådespelerska på Folkteatern. Man  repeterar i denna “Ett drömspel”, och skå­despelerskan upprepar repliken ungefär trettio gånger om dagen.

 

Runt om i staden pågår studiecirklar kring Strindberg och hans verk. Publiken förefaller entusiastisk.

 

När den tyska pjäsen “Varken fågel eller fisk” turnerar i länet kommer en publik som aldrig annars går på teater. Till och med militärerna vill se teater.

 

När kommunens och landstingets djärva satsning på teatern öppnade med en pjäs om tre ryska systrar i en garnisonsstad vid se­kelskiftet så uppstod en del likheter med Gävle. Den ryska småstaden kunde erinra om det Agnes von Krusenstjerna beskriver som sin barndoms Gävle:

“Fyrkantiga torg, fyrkantiga esplanader, fyrkantiga hus! Inte ett rundat hörn! Allt avmätt, rätvinkligt, just fyrkantigt…

 

Där i staden förlagda norrländska rege­mentet hade sina kaserner alldeles i stadskanten …”. Regementet finns kvar än i dag, och nu knorrar rekryterna och klandrar teaterche­fen för att han sviker dem. De värnpliktiga vill ha besök av teatern, kräver man i öppna brev. Ingen annanstans i det här landet kan väl de värnpliktiga få för sig att resa sådana krav.

 

Kanske kan turistchefen tussa ihop dem allesammans.

 

Där står nu den ensamme mannen och vinglar på stationens trap­pa. Han har stått där i ett par sekunder och inte lagt märke till någonting särskilt.  Han vet sannolikt fortfarande inte var han är någon­stans. Ingenting har han uppfattat av stadens otaliga drömmar, ambitioner och stridande viljor. Ingen har talat till honom. Han har fortfarande samma uttryck av förvåning.

 

Då får han äntligen syn på någonting. På trottoaren framför stationshuset raglar en råtta. Det är en stor, svart best. Några fotgängare stannar upp och följer djurets väg med ett slags respekt i blicken. Råttan har fått något otjänligt i sig, den raglar, vinglar och skall väl strax lägga sig ner att . Mitt på dagen har en raggig rest av me­deltid tagit sig upp ur underjorden. Värdigt lägger sig råttan ner för att dö, kanske för att mana allmänheten till en stund av besinning. Mannen iakttar råttan intensivt. Kanske är det djupt orättvist mot den stad han gästat, men allt han kommer att minnas av sitt besök blir just anblicken av den döende råttan.

 

Mannen är på väg norr ut och går nu in genom stationshuset, stiger ut på perrongen i sina genomsura strumpor. Han äntrar tåget. En stins viftar med en spade, visslar med en pipa, och så rullar tåget vidare norr ut.

 

Mannens fotavtryck torkar sakta på stationshusets stengolv.

 

KLAS  ÖSTERGREN

——————————–

November 4   2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website