Stadsdelen Öster – igår, idag, imorgon – Del 2

 

Del 2

 

– Varför revs gamla Öster? – av Birger Portström

 

 

Jag har undersökt orsaken till att stadsdelen Öster blev föremål för sanering. För att få ett grepp om det har jag besökt stadens arkiv för att få fram gamla hand­lingar från den aktuella tiden. Underhållsskillnaderna blev betydande på fastigheterna i den stort sett trivsamhetspräglade stadsdelen Öster från begynnelsen till 1940-50 talet.

 

Fastighetsägare med dålig ekonomi låter sina byggna­der förfalla. De ekonomiskt bärkraftiga kostar på sina till riktiga mönsteranläggningar med vackra trädgårdar.

 

En ledamot i stadsfullmäktige, Holger Järlebro, har uppmärksammat en tilltagande vanvård och tar upp detta förhållande i en interpellation vid fullmäktigesammanträ­det den 24 april 1959.

 

Stadens arkitektkontor får med anledning av att denna sak påtalats i fullmäktige anledning att föreslå totalsane­ring, som också blev fullmäktiges beslut.

 

Genom att jag i hög grad blev inkopplad på det som skedde de påföljande åren blir mitt bidrag till frågan: “Varför blev Öster ett föremål för rivning?” mycket per­sonligt.

 

Min far Arvid kom från Värmland där han efter att ha va­rit bondgrabb lärde till smed, ett yrke som passade honom perfekt. Då det var dåligt med jobb där under 1910-talet hamnade han genom släktkontakter i Gävle och på Brynäs som kättingsmed Gävle Kättingfabrik. Han startade eget på Brynäs 1918 och köpte sedan Ulrik Anderssons smidesverkstadN. Fiskargatan 12. Det var Anderssons sterbhus som sålde.

 

Efter stadens brand 1869 flyttade folk från andra orter för att bosätta sig i Gävle. Det kom bland annat industri­folk, affärsfolk, järnvägsfolk, lotsar med mera.

 

En av de masar som etablerade sig i Gävle var nämnde Andersson. Han var en synnerligen skicklig smed. Han var verksam långt före min tid men det han lämnade till eftervärlden kan mäta sig med det vackraste som finns i konstsmide.

 

Det blev ett stort företag att sätta Fiskargatan 12 i stånd. Genom omfattande arbete under en lång följd av år fick företaget och fastigheten ett gott rykte och växte ur “kostymen”. Därför inköptes även N. Fiskargatan 9 ( S:t Johan 5) för att få plats med material och garage. Port­ströms kom att bli en av de dominerande småindustrierna på Öster.

 

Det var givetvis påfrestande att både bo och arbeta på samma ställe. Farsgubben och min bror började även verk­samhet i Valbo och min bror flyttade dit. Själv hyrde jag bostad i ett nybyggt hus, S.Kungsgatan 40,  år 1950. Min syster som skötte kontoret blev kvar på N. Fiskargatan 12.

 

Jag upplevde under min uppväxttid Öster i hög grad som ett område med ett sjudande liv av småindustri, han­del och hantverk. Därför har jag ingen som helst förståelse för Järlebros nedvärdering av stadsdelen. Min far var tro­ligen synnerligen nöjd med ordförande Henrikssons svar på interpellationen. Han fortsatte sin smidesverksamhet i optimistisk anda. För att bekräfta mitt påstående kan jag ur minnet delge den verksamhet som pågick just vid tiden för interpellationen.

 

 

Vid Lilla Esplanadgatan fanns från Nygatan räknat:

J.F. Bellander AB med omfattande tillverkning av arbets­kläder som såldes över hela Sverige, Skoogs Mekaniska (som lever än), Målerifirman Carlsson & Westerlind, Matservering och Esbjörns plåtslageri.

 

 

Exteriör av Esbjörns Plåtslagerifirmas verkstads fastighet vid Lilla Esplanadgatan 22.

 

Vid Fältskärsgatan:

Handelstryckeriet, Konsum med stor affärsverksamhet, en cigarraffär, ett åkeri, Geda meka­niska, kyrkoverksamhet i Matteuskyrkan. Vid Fiskargatan: Ett åkeri, Janssons tapetserarfirma, rör­grossisten Järnhardt & Co, en affär för försäljning av öl, Bodins skrädderi, Portströms smide, Sävelins borstfabrik som tillverkade massor av borstar för försäljning i hela Sverige.

 

 

Vid Hospitalsgatan:

Elof Malmbergs med omfattande tillverkning av lädervaror och sportartiklar, Lundbäcks speceri & mjölkaffär, Söderbloms skomakeri.

 

 Vid Sjötullsgatan:

Sohlbergs chark, Sköldströms hem­bageri, ytterligare en speceriaffär, GDG:s expedition för frakttrafiken.

 

 Vid Näringsgatan:

Liljemarks tobaksaffär.

 

Vid Sjömansgatan:

Det största komplexet på Öster, näm­ligen Bästa jästfabrik.

 

Under arkitekterna Wranérs och Lefverts tid gällde 1953 års stadsplan. Den innebar att Öster skulle användas endast för handel och småindustri. Man beviljade, enligt vad jag kunnat utröna, tillstånd för sådant vid bland an­nat följande datum: 20/8 1941, 10/5 1946, 12/2 1947, 17/3 1953. För övrigt gällde under denna tid förbud mot nybyggnad. Enligt drätselkammarens utlåtande 1954:19 skulle byggen i enklare form få ske utan Länsstyrelsens tillstånd.

 

I detta sammanhang torde det vara lämpligt med yt­terligare egna erfarenheter. Min fars stora önskan var att jag skulle flytta tillbaka till Öster för företagets skull. För att genomföra detta köpte han år 1954 änkefru Amanda Holms fastighet Riddarhuset 8 och N. Fiskargatan 14, som gränsade till den fastighet där vi var verksamma. Hans första åtgärd var att kontakta en värme- och sanitetskonsult för att undersöka om värmepannan i vår verkstad skulle räcka för båda fastigheterna. Då detta visade sig gå bra blev följden att en kulvert drogs till nr 14 och att värmeelement och badrum inrättades där. Renovering av nr 14 blev klar lagom till jul 1956. Jag kunde alltså flytta in i en nyrustad lägenhet. Planket mellan fastigheterna togs bort och jag kunde gå från bostad till kontor på några sekunder.

 

Min personliga uppfattning är den att arkitekterna Edenhall och Larsson inte alls hade samma åsikt om Öster som deras företrädare hade haft. 1959 beslutades om nybyggnadsförbud. Följden blev en sanering. Beslut togs 1960. Staden började köpa tomter 1961 och 1962 började man att riva.

 

I saneringens spår följde många personliga tragedier. Som tur var dog min far 1956. Han slapp att uppleva det jag fick uppleva. Att sitta i byggnadsnämnden och höra huvudparten av ledamöterna besluta om att ens livsverk skulle gå till spillo var oerhört deprimerande. Att se gräv­skoporna komma och förstöra ens hem och ens arbetsplats var ännu värre. Jag fick vara kvar med min verksamhet till 1971 på grund av att jag var leverantör till det företag som byggde nya Staketgatsleden.

 

 Någon företagsvänlighet från stadens sida upplevde jag inte. De lokaler man erbjöd mig att hyra passade inte min verksamhet, i synnerhet inte om jag skulle fortsätta att an­vända smidesässjor. Som tur var skulle Dahlqvist sälja sitt metallgjuteri på Brynäs. Detta blev räddningen.

 

Sedan jag hade köpt det begärde jag ersättning för de tunga frakt- och installationskostnaderna men stadens fastighetskontor hade ingen som helst förståelse för att ge mig ersättning för de utgifter man tvingat mig att bära.

 

 Att flytta vid 54 års ålder var som att börja på nytt. Som tur var trivdes min hustru och jag med att ha bostaden på nya Öster. Vi valde en lägenhet som vette mot järnvägen, N. Fiskargatan 5 C. Vi fick trevliga grannar och det bästa av allt; att vara hyresgäst i stället för hyresvärd.

 

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

————————————————————

september 04, 2012

Presenterat av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..