Södra fabriken, Gefle Porslin – av Sanna Wikström

 

Publicerat i Gefle Dagblad 24/11 2001

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Känslan för materialet.   Porslinet …

 

Börje Jonsson, Gävles siste handelsresande i porslin, återvänder till ”Södra Fabriken”, där det sista huset nu ska rivas.

 

Foto: 6/8 2006.       Fotograf: Lisse-Lotte Danielson  

 

–  Och här fanns den allra lummigaste trädgård…

 

Börje Jonssons blick blir lite blank när han tittar ut över det område där Södra Fabri­ken, som snart skulle bli Gefle Porslin, en gång låg. Det område som i dag är en fan­tasilöst medioker p-plats, en grusplätt och lite asfalt.

 

Snart också ett cykelställ.

-Det känns vemodigt att stå här, säger han. Jag kom­mer ihåg den där dagen när vi lämnade ifrån oss nycklarna.

-Det var 1979, vi var den sista av fabrikerna.

 

Han är kanske också stans siste handelsresande i pors­lin. Allt som allt har han 45 år i glas- och porslinsbranschen, 1965 anställdes han på Gefle Porslin. Här träffade han sin hustru Ingegerd och här arbe­tade de alla veckans dagar utom söndag ända till slutet för porslinsfabriken.

 

-Visst var man bara en liten kugge i ett stort maski­neri, säger han.

 

Men vet också att ge levan­de beskrivningar om den “anda” som fanns här. På Gefle Porslin, på Upsala-Ekeby, på Rörstrand… Porslinsfusionerna som aldrig verkade upphöra, men käns­lan av att ändå höra till, höra samman.

 

– Vi var som en storfamilj, det fanns en otrolig enighet bland de som jobbade här. Jag kan inte hitta något annat ord för det än “bruksanda“. Alla, både i produktionen och på marknadssidan, hade en känsla för materialet. Pors­linet.

 

På lördagarna träffades man från alla avdelningar i personalmatsalen och disku­terade nya produkter och kläckte idéer om hur arbetet kunde utföras.

-Och man hade hjärtat med när man jobbade.

 

Vi går runt det hus som i dag står ensamt kvar. Det hus som likt en sista rest av Gefle Porslin nu bokstavligen stre­tar sig kvar i snålblåsten – både den blåst som kommer från vädergudar och den som kommer från rivningsditon på kommunala förvaltningar.

 

Vi går runt och vi kikar in i fönster efter fönster. Börje visar och pekar:

-Där satt disponenten, Bengt Nordin, och där satt kamrerskan och orderskriv­ningen och faktureringen Och här var arkivet.

 

-Och här fanns en bostad, ett rum och ett kök, för vakt­mästaren Axel Svensson och hans hustru Lisa. Det var för­resten Lisa som skötte träd­gården. Jag kommer tillbaks till den hela tiden, men den var underbar, med syrenberså där vi kunde samlas och dricka kaffe när vädret var bra…

 

Södra Fabriken”, där det sista huset nu ska rivas.

 

Både berså och glansdagar är förbi sedan länge och det sista huset ska bort. Börje säger att det verkar som om det råder rivningshysteri i Gävle, och har gjort länge.

 

-Det fanns tendenser till det redan när jag kom hit på 60-talet.

 

I det hus som ännu står kvar satt han och kollegan Rudolf Gunnarsson när det begav sig på övre våningen i huset, intill utställningen. När han inte var ute och sålde kollektionen, tre månader vår och höst.

-Jag hade inte kunnat ha haft ett underbarare arbete.

 

De handelsresande, eller säljarna, reste alltid med tåg, polletterade koffertarna med kollektionerna och höll vis­ningar på stadshotellen.

 

– Överallt blev man väl be­handlad när man sa att man kom från Gefle Porslin. Nam­net var förknippat med högsta kvalitet.

 

Varför gick det då som det gick? Börje säger att han tror att utvecklingen gick för fort, man skulle tillverka allt sorts gods på fabriken och det höll inte i längden. Sedan kom konkurrensen från lågpris­länderna.

 

– Men folks vanor förändra­des också. Det blev mer av köp och släng, förr i tiden var det nog vanligare att man samlade på en servis.

 

Om han fick bestämma, säger han, skulle man med föreningen Keramikens Vän­ners entusiasm och hjälp ändå försöka bevara huset. Leta upp produkterna. Kan­ske göra som på Gustafsberg, där det finns ett museum med kollektionerna. Sedan kommer han på att man där fortfarande till viss del har försäljning, det skulle ju inte gå i Gävle där inget tillverkas längre.

 

-Men något borde göras innan allt svenskt porslins­hantverk är försvunnet.

 

Något borde också göras in­nan allt hantverkskunnande försvinner, konstaterar han och berättar om modellören, den som gjorde formarna. Ett hantverk som är helt borta i dag. Likaså gravörens, viktig i tillkomsten av en av Gefle Porslins kanske största succéer, Vinrankan, som ut­gick från ett koppartryck.

 

Huset vid Södertull är i dag utblåst. Sist hyste det något slags sängaffär. Vi har kom­mit runt det och konstaterar i tyst samförstånd – inför entréns två tidsenligt nyklas- sicistiska kolonner som står här som ett slags nötta ut­ropstecken och beviset på att huset en gång spelade en betydelsefull roll i en glans­full keramikera – att den här artikeln varken kommer att göra till eller från.

 

I Gävle river man. Garante­rat.

 

SANNA   WIKSTRÖM

 

För en gångs skull gissade man tack och lov fel. Byggnaden finns  fortfarande kvar år 2012. /Lisse-Lotte Danielson

Se även Keramikfabrikernas historia!

——————————–

November 2 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..