Söder och Södra Kungsgatan som jag minns det – av Stig Gavlén

Inledning:

Denna webbsida publiceras med författaren Stig Gavléns tillstånd. Sidan har kompletterats med många foton som inte finns i själva boken men som beskrivs i handlingen. Jag rekommenderar alla ungdomar att köpa den som en perfekt julklapp till era föräldrar eller deras föräldrar som inte har datorvana eller tycker om att läsa en historia på nätet. Boken är utgiven av Knights Förlag som har gett ut många utmärkta böcker om Gävles Historia. Själv har jag inga somhelst ekonomiska intressen av att ge den denna reklam annat än att dessa böcker, i mitt eget tycke, är  den perfekta julklappen för denna målgrupp,  inte bara år 2012 utan även följande år.

 

Klicka på bilderna för att se dem i förstorat skick!

 

I nästa del berättas om hur vår världsberömda Halmbock här i Gävle skapades av Stig Gavlén och hans bror Jörgen. /Lisse-Lotte Danielson

 

Samtliga bilder är klickbara

 

Arbete och nostalgi

 

Redan på 1860-talet planerade SJ en tunnelbana i Stockholm. Det fanns förslag på att dra ett sidospår från trakten av Norra Bantorget längs Barn­husgatan till en tunnel under Johannes kyrka fram till Humlegården. Detta genomfördes aldrig.

 

Stockholms första egentliga tunnelbana invigdes 1933 och sträckte sig från Skanstull till Slussen. Den var 1 370 meter lång, varav 400 meter var bergtunnel.

 

Senare tiders tunnelbanebyggen drabbade också Stockholms city med riv­ningshysteri där fastigheter och miljöer, som många ville bevara, försvann. I stället byggdes nytt i stål, betong och glas. Hötorget fick bland annat sina tre höghus, och dessa invigdes 1959.

 

Innerstaden kom att se ut som en schweizerost med stora hål i de gator där tunnelbanan skulle fram.

 

Eftersom jag har haft arbetsplatser i Stockholms city har jag själv balan­serat på svajiga träbroar över och vid sidan av mäktiga schakt.

 

Men nu var det 1957, och nya pampiga byggnader förändrade totalt Stock­holms city. Den centrala delen av Stockholms tunnelbana, sträckan Slussen-Hötorget, öppnades för trafik i november 1959.

 

När jag och min blivande hustru skulle gifta oss 1950 stod vi i kö hos Stockholms bostadsförmedling och skulle troligen få en lägenhet i någon av de förorter som var på gång. Men det skulle ta minst åtta år…

 

Åtta års fortsatt kamp mot griniga hyrestanter som skulle ha bra betalt. Det var inte särskilt lockande. Det kunde ta död på den varmaste kärlek.

 

Jag informerade min dåvarande arbetsgivare om att jag och min fästmö skulle gifta oss. Jag ville vara ledig en dag. Så griper den goda fen in i handlingen. Chefen ägde en fastighet på Karlaplan, och en eftermiddag ringer han och frågar om jag hade tid att titta på en lägenhet. Hade tid? Vilken fråga. Så vi bosatte oss på Öfre Östermalm och våra äldsta söner är födda i Oscars församling.

 

Ibland hade tankarna kommit att vi skulle flytta tillbaka till Gävle. Men hur få ett jobb i Gävle, och vi trivdes faktiskt väldigt bra i Stockholm. Kan­ske skulle vi satsa på ett radhus i någon trevlig förort, kanske Vällingby, där vi skulle få både grönska och bättre luft. En annan miljö var särskilt viktigt med tanke på våra barns uppväxt. Dessutom skulle jag få närmare till mitt jobb som reklamkonsulent på SAS.

 

Till Gävle

Så läste en mig närstående en annons i Gävletidningarna. Ett nybildat bolag, AB Gävle Utställningshall, sökte en verkställande direktör.

 

Annonsen lockade och drog, och min hustru och jag började fundera över om det inte efter tolv år i Stockholm vore tid att vända hemåt. Inte något radhus i Vällingby utan kanske en bostad i Gävle med alla nostal­giska minnen.

 

Men vi var inte där ännu. Jag förstod att det fanns många kvalificerade sökande till platsen, men jag tyckte att mina meriter, reklamkonsulent DBR och anställd på SAS reklamavdelning med bland annat ansvar för SAS ut­ställningsverksamhet, borde väga ganska tungt.

 

Jag kontaktade bokhandlare Gustaf Hallberg. Han representerade Gävle Köpmän, som hade ägarintressen i utställningshallen. Han visste vem jag var eftersom jag för ett antal år sedan hade jobbat som springpojke i hans affär efter skoldagens slut.

 

Andra intressenter i bolaget var Gavlegårdarna, Handtverksföreningen och Gävle stad.

 

Så fick jag ett telefonsamtal från riksdagsman Erik Severin, som också var Gävle stadsfullmäktiges ordförande, och efter en lunch på riksdagshu­sets restaurang var saken klar. Jag blev chef för AB Gävle Utställningshall.

 

Vår familj lämnade ett kaotiskt, rivningstokigt Stockholms city och jag ett fantastiskt roligt och intressant internationellt jobb på SAS. Vi flyttade till ett Gävle som vi trodde var sig likt från 1945 då vi flyttat till Stock­holm.

 

Det var inte mycket som var sig likt i Gävle. Visserligen var centrala Gävle något sånär intakt, men vi återvände inte till vårt gamla Gävle. Kanske var det också så att vi var märkta av våra stockholmsår och glorifierade vår födelsestad.

 

Vi lämnade ett rivningstokigt Stockholm och hamnade mitt i den stora saneringen av Söder i Gävle, den stadsdel som jag hade så många minnen från. Under flera år skulle förändringens vind blåsa kuling bland rivnings­kåkar och gamla kära miljöer. Nya byggnader skulle tillkomma och ge staden en annan prägel.

 

På den västra sidan av Södra Kungsgatan började det nya Söder att ta form, men på den östra fanns ännu grändidyllen kvar. Det var en genom­gripande förändring. Omfattande rivningar sattes i verket, ibland mot protesterande ägares vilja. Södra Kungsgatan breddades, men en rest av grändidyllen blev kvar.

 

Så här med facit i hand tror jag att vi gävlebor kan vara ganska nöjda med resultatet. Södra Kungsgatan blev en modern trafikled och trivsam affärsgata, och idyllen finns där.

 

Grändidyll… Löfska gården, kvarteret Gesällen, Källargränd 1, 1956. Gården var troligen från 1700-talet. Brostenen var daterad 1749.

Foto: Gefle Dagblad/Gävle Stadsarkiv.

 

Löfska Gården revs 1959. Foto: Gefle Dagblad/Gävle Stadsarkiv.

 

Krokgränd  – inte grändidyll precis … men bollen är rund. Bilden är från 1953. 

Foto: Gefle Dagblad/Gävle Stadsarkiv.

 

Enligt Gävle stadskarta från 1861 gick Krokgränd från dåvarande Timmermansgatan över Timmermansgränd till Krukmakaregränd väster om Södra Kungsgatan. Bilden är från 1953.

Foto: Gefle Dagblad/Gävle Stadsarkiv.

 

Lilla Bergsgränd 1957. En gårdsinteriör som gett upp och skattat åt förgängelsen.

Foto: Evert Jäderberg (J-berg)/Gävle Stadsarkiv.

 

Så rart och idylliskt på sommaren. Men det finns vintrar också, och tidens tand … Lilla Bergsgränd 1957.

Foto: Evert Jäderberg (J-berg)/Gävle Stadsarkiv.

  

Gårdsinteriör från Lilla Brunnsgatan i kvarteret Färgaren 1953. Mor har lagt kläder i blöt i en balja bredvid gårdsbrunnen.

Foto: Carl Larsson/Gävle Stadsarkiv.

 

Övre Bergsgränd mot söder 1953. I förgrunden Smedjegatan med knutskydd, avvisare som skulle skydda husknuten mot vagnshjul. Gaslyktan är typisk för Gävle.

Foto: Carl Larsson/Gävle Stadsarkiv.

 

Kvarteret Fiskverket, Södra Slottsgatan/Brunnsgatan jämnades med marken 1957 och lades ut som välbehövlig parkeringsyta. 2003 byggde HSB bostadsrätter här.

Foto: Carl Larsson/Gävle Stadsarkiv.

 

Gamla Gefle

De charmiga kvarter som kallas Gamla Gefle, med sina låga hus och triv­samma gränder, med kullerstenar och borgmästarstenar, skonades vid den stora Södersaneringen. Den ursprungliga bebyggelsen bestod av fiskarstu­gor och sjöbodar. Kåkarna bredde ut sig åt söder över gammal vretmark, men också åt öster efter Islandsåns stränder.

 

De mer stadslika kvarteren tillkom på 1600-talet. Nu flyttade också hantverkare hit, och i mitten på 1700-talet kanske även sockerbruksdräng­ar från Stenebergs sockerbruk. Det var mest folk med låga inkomster som bosatte sig här, och för att hålla matkontot nere hade de höns och grisar och ibland också någon ko.

 

Många av de smala gränderna har under århundradena lagts igen medan nya har tillkommit. Den typ av bebyggelse vi har i dag fick sin egentliga form under mitten och slutet av 1800-talet, då vattenfrågan löstes med en brunn eller pump på tomten. Området kallades för Kjällan medan marken österut benämndes Islandet.

 

Grändidyll en vinterdag. Övre Bergsgränd 1956. Det var inte så lätt att bli av med snön så att gränderna blev framkomliga. Snön lastades manuellt och kördes bort med häst och släde.

Foto: Sigvard Ytterholm/Gävle Stadsarkiv.

 

Så här kunde det se ut på Glasmästargränd 1958. Foto: Sigvard Ytterholm/Gävle Stadsarkiv.

 

En rest av gamla Gävle vid Slottsträdgårdsgatan. Till höger fängelset. En bit bort mot vänster ligger Gammelbron. Ungefär hit var Gavleån segelbar för några hundra år sedan.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

Snön kördes till Gavleån, där den tippades. Ibland blev det kö.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

I dag anses det nog lite “fint” att bo i Gamla Gefle. Stadens styrande strä­vade under 1950- och 60-talen efter att få konstnärer och hantverkare att bosätta sig där. Men deras önskan har inte gått i uppfyllelse i någon större utsträckning.

 

Att så mycket har bevarats av de historiskt intressanta husen och de charmiga gatorna kan vi till stor del tacka Hembygdsföreningen Gävle Gille och dess grundare Folke Löfgren för. Gävle Gille arbetar fortfarande målmedvetet för att bevara natur- och kulturhistoriskt värdefulla områden, byggnader och föremål i staden.

 

Stadens förnyelse fortsatte på norra sidan av Gavleån och bidrar till att hela citykärnan känns modern och faktiskt, tycker jag, ganska trivsam.

Söderminnen

Till “mitt” Gävle och främst “mitt” Söder hör mängder av minnen, och några av dem har jag här satt på pränt.

 

Godtemplarträdgården

På Södra Kungsgatans västra sida med dåvarande adress nr 8 låg Godtemp­larträdgården. Den var ursprungligen en gästgivaregård där man nu hade kaffeservering i trädgården på somrarna. Godtemplarnas Idrottsklubb, GGIK, hyrde på 1930-talet trädgården. Man ordnade en scen och satte in bord och stolar.

 

Var det ett speciellt publikdragande stycke som spelades plockade man bort borden, ställde fram flera stolar och även långbänkar. Här framfördes olika lustspel, och ibland fick jag följa med mor och far och beskåda ama­törskådespelarnas framfart. Att sitta där vid ett bord med ett glas saft och kalasa på en mazarin var spännande.

 

Bland amatörskådespelarna fanns min mors kusiner Hanna och Valborg Kvist. Hanna Kvist var en duktig sömmerska och sydde många av skådespe­larnas dräkter. När jag återkom till Gävle var Godtemplarträdgården borta. Den revs 1951.

 

Södra Strykinrättningen låg på Övre Bergsgatan 1, bara några steg från Södra Kungsgatan. Där fick stadens juniordirektörer sina skjortor strukna och kragstärkta. Södra Modemagasinet låg på Södra Kungsgatan 13, och där inhandlade min mor ibland en vårhatt.

 

Söndagsjobb

Ett tag på 1940-talet jobbade jag på Gesters konditoriNygatan 29. Jag började klockan åtta på söndagsmorgnarna och skulle cykla runt till en del caféer med bakelser.

 

Gesters Konditori, Nygatan 29

 

Det första konditorn sade när vi träffades var “du får äta precis hur många bakelser du vill.” Smaskens! Men konstigt nog lockade inte bakel­serna. Jag tror inte jag åt någon.

 

Värsta stället var Café Blå Triangeln, S Kungsgatan 27 vid Södermalmstorg. Jag hade en vanlig cykel med ram. Ena handen på styret, den andra höll krampaktigt en rund unikabox med bakelser. Mer än en gång hade jag oturen att cykel­hjulet gick ner i spårvagnsspåret. Då for jag åt ett håll, cykeln åt ett annat och bakelseboxen lade sig upp och ner mellan spåren.

 

Det var bara att åka tillbaka till konditorn, som var hygglig nog att laga bakelserna, och sedan var det för mej att göra ett nytt försök att nå Blå Triangeln.

 

Även Boulognerskogens caféer skulle ha sina bakelser. Då åkte jag tre­hjulig flakcykel med en låda på flaket. I den fanns brickor med bakelser.

 

När klockan blev elva och gudstjänsttiden inträdde slutade jag för dagen. Jag fick mina fem kronor för tre timmars söndagsjobb. Det hände att konditorn skickade med en kartong med bakelser till familjen. (Det var inte de som legat mellan spårvagnsspåren).

Tant Anna

Min mor hade en släkting, “tant Anna”, som bodde på Kaserngatan i kvarteret Diligensen, korsningen Kaserngatan/Södra Stapeltorgsgatan. Hon bodde i gatuhuset en trappa upp. I gårdshuset bodde morfar Alfred, mor Helga, moster Vendia och tant Annas bror Carl. Mormor har jag aldrig träffat. Hon var förlamad och satt i rullstol. Trots detta skötte hon hemmet och födde min mor.

 

 

  Limpkyrkan och korsningen S Stapeltorgsgatan/Kaserngatan där tant Anna bodde.

Klickbar bild.

 

 

En dag kom moster Vendla och Carl till morfar Alfred. De ville gifta sig. Men se det gick inte alls för sig. Friaren Carl blev inte godkänd av morfar. Några dagar senare var Carl och Vendla borta. De hade åkt till Göteborg och tagit båten till New York. Där gifte de sig, och jag fick två kusiner, Carl och Vera. Kontakten med Amerika bröts när Vendla dog 1952.

 

Jag är nog en av dem i Sverige som tidigast hade en sweetshirt med Musse Pigg på. Den fick jag av moster Vendla. Året torde ha varit 1932.

 

Ett par gånger i veckan åkte jag till tant Anna. Efter skolans slut skulle jag hugga hennes ved och bära in den. Ibland handlade jag också en del matvaror åt henne i butiken som låg på Södra Stapeltorgsgatan.

 

När jag skulle åka till henne fick jag spårvagnspengar hemifrån. Men pengar är bra att ha, så ganska ofta tjuvåkte jag bakpå spårvagnen. Man fick vara snabb, för vagnen måste ha startat innan man hoppade på. Var vagnen i rörelse var chanserna större att spårvagnsföraren inte skulle se mig. Man fick också passa sig i Södra Kungsgatsbacken mitt för Godtemplarträdgården. Där stannade spårvagnsföraren för att manuellt lägga om växeln. När spårvagnen fortsatte var det bara att hoppa på igen. Jag åkte vidare till Navigationsplan (Polhemsskolan). Spårvagnen fortsatte mot Albion.

 

På sommaren fanns det gungor på planen och på vintern var där upp­spolad en isbana som man kunde åka skridskor på, om man hade några. Så gick jag Kaserngatan upp mot tant Anna.

 

  Navigationsskolans Gungplan (Isbana på vintern för t ex halvrör)

 

Södra Kungsgatan mot söder. Till höger kvarteret Taburetten.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

Snusängel

Tant Anna var låghalt eller vanför, lemmalytt, som man också sade. Hon hade jobbat som snusängel i Rettigska tobaksfabriken. Tant Anna bodde i ett fyrspisrum på cirka 20 kvadratmeter en trappa upp i gatuhuset. Hon hade rinnande kallt vatten och slask. Sopor kastades i tunnor som stod på rad vid sidan av uthuslängan med ett antal torrdass och vedbodar. I rum­met fanns en soffa som kunde göras om till säng, ett bord, några stolar och en skänk. Rummet hade ett fönster ut mot Kaserngatan.

 

Några skåp fanns inte, utan sådant som tallrikar, koppar och en del matvaror förvarades i en gång som ledde ut på vinden. Mina föräldrar var i stort sett hennes enda umgänge. Till julen dök Slumsystrarna upp med lite mat och Guds ord. På somrarna fick hon vistas en vecka i ett sommarhem som drevs av frälsningsarmén, troligen i Rörberg.

 

Varifrån benämningen snusängel har kommit är inte gott att säga, men troligen var det de manliga arbetarna som kallade flickorna så. Lönen för “snusänglar” och cigarr-rullerskor var låg, sex till tolv kronor i veckan. Ar­betstiden var nio-tio timmar. Någon semester förekom inte, däremot barn­arbete. Lärpojkar i åldern tio-tolv år sattes att spika ihop cigarrlådor.

 

När flickorna satt sida vid sida och arbetade förekom naturligtvis en hel del prat. Därför hade fabriken gärna tyska förmän som ansågs kunna upp­rätthålla en viss disciplin. Rettig var själv en tysk tobaksarbetare.

 

Inget prat fick förekomma, och fabriksledningen kom på en genialisk idé. Den anställde dövstum personal. Sådan fanns kanske att få från Dövstumsskolan, nuvarande Vallbacksskolan.

 

Säkert blev det tystare i lokalerna, men det pratades lika mycket. De döva använde teckenspråk, och eftersom cigarrerna rullades för hand sjönk produktionen.

 

Musik under arbetet förekom inte, men väl högläsning. De anställda samlade ihop en liten slant och betalade den arbetskamrat som avstod från sin ackordsförtjänst genom att läsa högt för de andra.

 

När Tobaksmonopolet övertog tobaksindustrin 1915 fanns det tre to­baksfabriker i Gävle: Rettigs, Gefle Cigarrfabrik och den kooperativa fa­briken Fram.

 

Södertull

Sedan 1810 har det bedrivits socialvård och sjukvård i någon form på Sö­dertull. Det var köpmannen Per Ennes som då byggde en kasern här. Därav namnet Kaserngatan. Vid Södertull tog han emot veteraner från finska kriget 1808-1809. Men kasernen kom aldrig att användas för militära än­damål.

 

År 1815 tog Gävle stads fattigvård över kasernen, och den kom då att tillhöra Gävles fattigkvarter. Gefle Posten skrev bland annat: “Ett kräftsår i samhället” och “Det kasernerade eländet.” 1855 fanns 43 hushåll om 187 personer i kasernen, och av dessa var 111 barn.

 

Under hela 1800-talet bedrevs här fattigvård. Stora Källbäck inrättades som barnhem 1871, och Fattighuset uppfördes 1879-1881. 1904 invigdes det så kallade dårhuset, och vid samma tid inrättades ett speciellt ålder­domshem. 1922 tillkom Lilla Källbäck som ett mödra- och spädbarnshem, vilket gjorde att denna grupp fick en betydligt bättre vård än tidigare.

 

Södertull med dess olika inrättningar för sjuka människor har alltid haft en dålig klang. Södertull är än i dag “Fattis” för en äldre generation.

 

När “Fattis” stod klart 1881 hystes bland andra föräldralösa barn, alko­holister, lytta, dårar, hemlösa och arbetslösa under samma tak. På vinden bodde sköterskorna, och där inhystes också luffare. Dessa fick nattlogi mot att de sågade ved i vedgården.

 

Ar 1935 byggdes ett av landets modernaste ålderdomshem. Det invigdes av kronprinsparet 3 april. I dag heter byggnaden Sörbygården, och de ljusa, trevliga lokalerna utnyttjas av geriatriska kliniken.

 

Långt in på 1940-talet hölls så kallade soffauktioner. Den som blivit intagen på Södertull måste sälja alla sina ägodelar på auktion. Detta efter vederbörlig avlusning. Pengarna gick inte till den intagne utan till driften av Södertull.

 

År 1965 tog landstinget över Södertull. På den tiden bedrevs vården på samma sätt som akutsjukvården. Det var samma rutiner och bemanning. Var man sjuk skulle man ligga så mycket som möjligt. Det fick till följd att många drabbades av liggsår.

 

Piraten

När jag som grabb gick förbi Södertull på min väg till tant Anna passerade jag ett långt, högt, rödmålat plank. Bakom detta fanns fattigvården. Ibland stod den stora porten till vedgården öppen, och där inne jobbade en massa gubbbar med att såga och hugga. Vedgården producerade 10 000 kubikme­ter varje år.

 

Det var alltid lika spännande att se chefen för vedgården. Han höll mest till i en liten kur innanför porten. Men när han gick ut i vedgården var det som om en riktig sjörövare stultat fram på ett piratskepp.

 

 

 

Vedskjul

Gubben hade träben. Hans högerben var kapat strax under knät, och där tog träbenet vid. Det var svarvat runt och bestod av en platta med en liten kudde som benstumpen vilade på. Träbenet fästes med läderremmar som snördes runt den del av benet som var kvar. Jag kunde stå länge och titta på gubben och drömma mig bort i fantasins sjörövarvärld. Varma vackra dagar satt synskadade inne på vedgården och tillverkade borstar av olika slag.

 

På västra sidan av vedgården, upp mot nuvarande Vallongården, fanns en stor anläggning med grönsaker och äppelträd. Några äppelträd finns fortfarande kvar. Ungefär där Vallongårdens östra del står fanns ett två­våningshus i trä, som var kontor. I övervåningen bodde sysslomannen för fattigvården.

 

Springschas

Det var roligt att efter skolan jobba som springpojke, springschas, hos Ols­sons Blomster på Nygatan 15. På skylten utanför affären stod det faktiskt Blomster. I affären i källarplanet med många rum och krokiga gångar, fanns bland andra Johan Jansson, alla barns farbror Johan. Han arbetade i många år med Furuviksbarnen på somrarna.

 

Att i november eller december få ett ärende till Lilla Källbäck var inte så kul. Mörkt och kallt. Regn och blåst. Först genom hela stan upp till Söder och sedan in på det dystra Södertullsområdet med dålig belysning. För det mesta var det bara lampan vid likboden som var tänd.

 

För att snabbt passera denna ruggiga byggnad gällde att ta ut max av cykeln. Så hoppa av cykeln, upp för trapporna och bulta på dörren. Man hörde den låsas upp, och så öppnades den av en sträng tant i ett stort vitt förkläde. Hon läste på blompaketet att det kommit till rätt adress, stängde dörren och låste. Inte ett enda ord, inte ett tack.

 

Det fanns andra blindåkningar. Det kunde vara en adress i ett hyreshus, och då gällde det att ringa på rätt dörr, den som var märkt “kök” eller “varubud”. Den dörren öppnades av pigan -förlåt jungfrun, och hon hade inga pengar att ge till dricks. Men hon sade i alla fall tack.

 

Så var det den där tanten som också bodde på Söder och som jag hade oturen att få åka till ett par gånger. Av henne fick man en bullskiva och en sockerbit.

 

Det fanns andra, mer givande åkningar också, särskilt nära jul. Var då husets herre hemma, och lite glad, kunde det bli både 50-öringar och någon enkrona.

 

Morfar Alfred

Morfar Alfred var en av de första som flyttade in i det nya ålderdomshem­met som stod klart 1935. Byggnaden finns fortfarande kvar inom området och är i dag Sörbygården. Det var viktigt detta med ålderdomshem. Ålder­domshem, inte fattigvård.

 

Han hade ett rum tillsammans med en annan farbror på övervåningen. Morfar kom och gick som han ville. Han hade egen nyckel och skötte sig -själv. Trots att han var 80 år cyklade han varje dag i staden. Hans cykel var lite speciell. Från baknavet gick det ut en metallpinne, en påstigningspinne. Morfar satte vänsterfoten på pinnen, sparkade fart med högerbenet och gled upp på sadeln. Cykeln hade också ett registreringsnummer bakom sadeln. Det började med ett G som följdes av siffror.

 

Morfar avled 8 juni 1938. Dagen före hade han cyklat runt och tagit farväl av släkten. Han cyklade ända ut till Lexe för att ta avsked av sin son Knut. Morfar dog helt lugnt natten därpå.

 

Det poppar upp allt fler minnen. Dövstumskolan med barn som inte kunde tala men väl skrika ganska högt. Pilsnernederlaget på Brunnsgatan där jag köpte svagdricka och fick en sackarintablett med hem att söta med.

 

Vid de nuvarande radhusen i korsningen Gustafsgatan/Bergsgatan fanns enkla hoppställningar som vi ungar själva hade snickrat ihop. Här fanns också en längdhoppningsgrop och naturligtvis en tovig gräsplan för fotboll.

 

Gick man Bobergs Tä mot Västra Villastaden förbi Solängens handels­trädgård så fanns där ett spännande hus som man inte såg. En tät, hög granhäck skymde. Där fanns det hundar som skällde och morrade, och ägaren till huset sades vara en man från Australien.

 

I korsningen Gustafsgatan/Bergsgatan låg Konsum. Affären hade tre avdelningar. En separat köttbutik, en större lokal för specerier och ett litet mjölkmagasin med ingång från Bergsgatan.

 

Efter skoldagens slut jobbade jag där som springpojke. En dag sa före­ståndaren Martin att jag skulle åka till hamnen och hämta några kartonger med ägg.

 

Det skulle bli en jobbig resa med den stora och tunga cykeln, ett åbäke som hade pakethållare både fram och bak. Cykeln var så stor att jag hade problem med att komma upp på den, och att sitta på sadeln var inte att tänka på.

 

Jag cyklade i väg mot Alderholmen och dess magasin. Där väntade två jättekollin, pappkartonger fulla med ägg. Sedan jag snörat fast kartongerna på pakethållarna måste jag ta en lastbrygga till hjälp när jag skulle äntra cykeln.

 

Min vingliga färd gick längs Norra Skeppsbron, under järnvägen och längs Norra Strandgatan fram till Gammelbron, men där blev det stopp.

 

Visserligen åkte jag i full fart och helt okontrollerat i utförsbacken mot bron, men farten var ändå för låg för att jag skulle klara uppförsbacken på andra sidan. När cykeln stannade måste jag ju på något sätt komma av den. Enda sättet var att lägga omkull den. Naturligtvis tänkte jag på äggen. Kunde farbror Martin sälja kraschade ägg? Eller var de förlorade?

 

Där låg nu cykeln. Jag tog i för allt jag var värd och lyckades resa det eländiga monstret, som naturligtvis började rulla bakåt, ner mot Gammel­bron. Hur jag fick stopp på cykeln vet jag inte, men jag segade mig upp för backen. Sedan ledde jag cykeln (eller om det var den som ledde mej) fram till affären.

 

Det var med viss spänning jag lossade lasten och försiktigt kikade ner i kartongerna. Hur mycket var äggröra? Helt otroligt! Inte ett enda ägg var trasigt.

 

I Paris

Jag har många minnen från Söder, men det fanns ett Brynäs också.

 

När jag var 13 år vann jag ett pris i en teckningstävling som Hakonbolaget utlyst. Det var spännande att gå till posten och hämta paketet. Vad kunde det vara? Jo, ett träskrin med oljefärgstuber, penslar och palett.

 

Nu var jag fast. Från den dagen har jag tecknat och målat. Den första “tavlan” jag målade utomhus var en lada vid Hällhammarstorpet på rege­mentets övningsområde.

 

Det är nu Brynäs blir ett kärt tillhåll, det vill säga Brynäsgruppens ateljé på Brynäsgatan 8. Gruppens medlemmar varierade under åren, och jag kom mest i kontakt med Gustaf Höglund, Bengt Eklund och senare Folke Pettersson.

 

I ateljén hade det under några år tecknats kroki under ledning av teck­ningslärare Ale Höjer. När jag kom med var det Gustaf Höglund som ledde kurserna i kroki och oljemålning. Här samlades en grupp intresserade ama­törer, och alla var bra mycket äldre än jag.

 

Mina föräldrar ställde alltid upp för mig, men det blev lite gny och usch i bekantskapskretsen. “Unga pojkar ska inte sitta och titta på nakna damer”. Men tanter med slät hud, platta magar och små rumpor var inte särskilt upphetsande.

 

Jag blev kvar hos Gustaf, dels för att teckna, dels för att måla. Jag hade många hinder att övervinna. Ett var perspektivet, som inte brukade stäm­ma och som Gustaf kallade kinesiskt.

 

För att jag verkligen skulle lära mig perspektivteckning kom han med en konsumkasse full med tändsticksaskar och hällde upp på ett bord. Sedan var det bara att teckna.

 

Gustaf, hans fästmö Maj Norén, jag och ytterligare några cyklade runt i landskapet, målade och hade trevligt. Det bildades en grupp i gruppen, så att säga.

 

Vi kallade oss Bathje-gruppen, och hade gemensam ateljé, först i gamla jästfabriken på Öster och senare i kvarteret Mejseln på Brynäs. Gustaf, Maj och jag blev goda vänner, trots att åldersskillnaden var ganska stor mellan mej och Gustaf.

 

       

  

 Jästfabriken på Öster                   Mejseln på Brynäs

Det var krig ute i världen, och alla drömde om Paris. Jag hade en svart slips som jag målat Eiffeltornet på, och ovanför detta svävade en vit duva med en olivkvist i näbben. Det gick hem hos tjejerna.

 

Jag flyttade till Stockholm 1945, och Gustaf och Maj kom något år se­nare. Vi bodde på Kungsholmen och umgicks flitigt, målade och försökte lära oss franska.

 

Foto taget på mitt rum i Paris 1948. Här är jag tillsammans med Maj och Gustaf Höglund och en 17-årig flicka från Indokina. En vecka senare skulle hon gifta sig med en 50-årig diamanthandlare. Mamman hade sett till att både hon själv och dottern skulle bli försörjda. Det var meningen att flickan skulle sitta modell åt oss i en mycket vacker folkloredräkt som vi sett henne bära. Men det blev ett missförstånd, och när hon kom hade hon något helt annat på sig. Mamman ville vara med som förkläde när vi målade, men hon ändrade sig när hon förstod att Maj skulle stanna. Foto: Lennart Haglund.

 

Och visst kom vi till Paris. Gustaf, Maj och jag och Lennart Haglund, en kompis till mej som var silversmed och tokig i att fotografera. Aret var 1948, och eftersom vi hade cyklarna med kunde vi ta oss vart vi ville i stan. Vi var ofta på Academie Libre, där man för en billig penning fick tillgång till en ateljé. Där fanns konstnärer från hela Europa, och modeller, unga damer som blivit något äldre, med pagehår i olika nyanser, med fårade ansikten och med ögon som sett allt. Med kantstötta kroppar med valkar och fåror, människor som för länge sedan förskrivit sin själ till konsten. Så underbart vackra de var i all sin skröplighet. Självklart var de huvudpersoner i ateljé­erna.

 

Efter några månader skildes våra vägar. Maj och Gustaf for till andra platser i Frankrike medan jag och Lennart cyklade genom ett krigshärjat Europa, ända ner till Rom och hem via Tyskland och Danmark. Vi skulle bo i Köpenhamn, hos föräldrarna till en arbetskompis till Lennart. Kom­pisen hade varit lärling i den silverateljé som Lennarts bror Birger hade. Vi cyklade fram till Stroget, men där buade man åt oss och kallade oss svenskjävlar.

 

Danskarna var ganska förgrymmade på oss svenskar för att vi inte varit med i kriget, men en bidragande orsak till buandet var fotbollslandskam­pen Sverige-Danmark dagen därpå. Så det var bara att sprätta bort de svenska flaggor vi hade på ryggsäckarna.

 

Vi hittade adressen till Lennarts kompis, och vi försökte uppföra oss väl, orakade och ofräscha som vi var, i hopp om att det snart skulle bli mat­dags. Vi hade inte ätit något på två dagar, för reskassan var slut. Kompisen bjöd på bio, Tredje Mannen. Där satt vi med kurrande magar och följde Orson Welles framfart på vita duken.

 

Åter hos familjen fick vi te och världens minsta snittar. Lennart och jag höll masken och tog små tuggor och åt långsamt. Detta retade aptiten yt­terligare, och vi fick natta med nästan tomma magar.

 

Förutseende nog hade vi köpt tågbiljetter Köpenhamn-Stockholm redan vid avfärden. Vi tog tåget till Stockholm, och i hällande regn löste vi ut våra cyklar. Lennart och jag skildes åt efter en otroligt intressant och beri­kande tid med många fina minnen.

 

Jag var visserligen pank, men under tiden i Europa hade jag skrivit rese­brev till dagstidningen Nordsverige, så hemma låg det pengar och väntade.

 I ett av resebreven recenserade jag ett par av världens största konstnärer!

På Musée Nationelle d’Art Moderne pågår just nu en utställning av oljemålningar, tryck och applikationer som Matisse förfärdigade under åren 1947-1948. Här möter man samma barnsliga charm som alltid har präglat hans konst och trots att han är drygt 80 år gammal så överväldigar han fortfarande med sina naivis- tiska teckningar och sin friska färgglöd. Vad som tilltalade mig mest var hans oljemålningar med fruktmotiv och med de arabiskt dekorativa färgbårderna som säker inramning. Hans applikationer, vitt på blått och ockra på grönt, stod dock imitt tycke för hårt. I två flyglar till Louvre är två utställningar ordnade. Den ena omfattar Gauguin och den andra impressionisterna, dit Gauguin ju också räknas. För att börja med Gauguin måste man nog i sanningens namn säga att han är överväldigande. Jag har inte tidigare varit i tillfälle att se så många saker samlade på ett ställe. Gauguin valde ju att dra sig tillbaka till Söderhavet och där ägna sig åt sitt måleri. De flesta målningar är också söderhavsmotiv. Hans figurstudier är synnerligen vackra som färg betraktat, med massor av nyanser och skiftningar och även helheten i fråga om komposition. Hans färgskala är dock ganska dämpad, om man jämför med de andra impressionisterna. I den andra flygeln hängde saker av Toulouse-Lautrec, Renoire, Degas, Cesanne, Rousseau och van Gogh m.fl.

Jag var mycket ung när jag skrev detta. Skratta gärna. Det bjuder jag på. Jag slutar inte att minnas, och nu mer från mitt 50-tal.

 

AB GÄVLE UTSTÄLLNINGSHALL

Utställningshallen var cirka 400 kvadratmeter, och det välvda taket hade stora lanterniner med plastkupoler vilket gjorde att det var praktiskt taget fullt dagsljus i hallen.

 

På kvällarna och även vid vissa utställningar upplystes lokalen av 58 lysrör och lika många spotlights som via elskenor kunde placeras var som helst i lokalen. Golvet bestod av grå marmorplattor, och efter väggarna löpte glidske­nor som gjorde det enkelt att dela in väggarna i olika stora monter utrymmen.

 

Med hjälp av en jalusidörr kunde lokalen delas mitt itu. Till hallen hörde också reception, garderober, toaletter samt ett förråd i källarvåningen. Hallen hade två entréer, en från Södra Kansligatan och huvudentrén från Södra Kungsgatan.

 

Invigning

När premiärutställningen, Gavlegårdarnas “Från grändidyll till solkvar­ter“, öppnades 11 maj 1957 fanns byggnadsställningarna fortfarande kvar på trottoaren och affärsägarna hade ännu inte flyttat in. Men under nat­ten hade de skyltat med lockande varor i sina fönster. Det flaggades efter Södra Kungsgatan och regementsmusiken konserterade när de inbjudna ut­ställningsbesökarna invaderade hallen. Stadsfullmäktiges ordförande Erik Severin informerade om vad man väntade av hallen.

 

Det är inte meningen att vi skall sovra bland hugade utställare. Hallen blir öppen för både varumässor med rent merkantil inriktning, idéutställningar och konst.

 

Han fortsatte med att informera det gästande statsrådet Gunnar Lange om den nya Gävleandan.

 

Här är en stad där trångboddheten tidvis varit nära svenskt rekord. Vi har bildlikt spottat i händerna när det gäller stadsdelsförnyelsen. Vi är glada över att vi varit ute i så god tid att vi faktiskt inom centrala Söder i Gävle redan är klara med den sanering som man nu håller på med på nedre Norrmalm i Stockholm.

 

Så manade trumpetstötar vernissagepubliken till lystring. Handelsminister Gunnar Lange tog premiärbesökarna med i ett resonemang om aktuella handelsfrågor.

 

“Gävle är inte endast en exporthamn av betydande mått. Staden är ett livaktigt distributionscentrum för såväl hemmaproduktionens som importhandelns allt rik­haltigare varusortiment. Jag ser i detta förhållande en starkt bidragande orsak till denna utställningshall. Jag tror inte att jag misstar mig när jag förmodar att hallen kommer att få sin största betydelse genom att vid varuutställningar och mässor tjäna som mötesplats för producenter och konsumenter.”

 

Premiärutställningen drog över 8 000 besökare. Nu var hallen invigd och nu började vardagen.

 

Få utställningar

Det fanns inte någonting bokat i hallen förrän 2 november 1957 då Gefle Handtverksförening skulle fira sina 200 år med en utställning. Jag förstod på ett tidigt stadium att om det skulle bli några utställningar i hallen så måste jag både ragga och producera själv.

 

Oljan

En intressant utställning öppnades 14 september 1957. Det var nio petro­leumbolag som under tio dagar under namnet “Oljan – ett livsvillkor” ville visa allmänheten oljans oerhörda betydelse. Utställningen var koncentrerad och överskådlig, och de olika bolagen hade tagit som uppgift att visa var sitt “oljeområde”, bland annat oljeindustrins försäljning och investerings­behov, oljans ursprung och utvinningsmetoder.

 

Besökarna fick också veta att den totala oljetrafiken i Gävle hamn 1956 uppgick till 393 000 ton.

 

El

Elhemmet” var temat för en utställning som öppnade 27 september 1957 och detta var den första egentliga varumässan. Här kunde gävlebor och andra besökare få se praktiskt taget allt i elväg som kan ha intresse för hushållet. Cirka 10 000 personer besökte utställningen.

 

Jubileumsexpo

Gefle Handtverksförenings jubileumsexpo pågick 2-10 november 1957. Denna utställning, eller expo som man föredrog att kalla den, blev också mycket uppskattad. En central punkt i expon utgjorde Handtverkssocietetens gamla fina skråkista, en gammal protokollsbok med gulnade blad och högtidligt avfattade gesällbrev från anno dazumal. Här fanns ett 30-tal specialutställare längs fyra visningsgator i hallen. Det var en omfattande och mycket intressant expo där Handtverksföreningens medlemmar visade vad stadens hantverkare förmådde.

 

Atom -57

Denna utställning öppnades 16 november 1957 i Utställningshallen. “Sputnik signalerar klart världsrymden på atomexpo i Gävle“. Med en för­hoppning om att målet för all atomforskning ska bli ett fredligt utnyttjan­de av atomenergin invigde Korsnäschefen direktör Erik W Eriksson expon Atom -57. Och han varnade:

 

Det fanns gott om plank under de år Södersaneringen pågick, och de användes flitigt. Det på bilden har affischer för utställningen Atom -57. Under en av de trasiga affischerna finns en för Elhemmet.

Foto: Ingrid Landberg.

 

Skräcken för att atomenergin ska användas för destruktiva ändamål får inte hindra ett fortsatt oförtrutet arbete med att utveckla atomenergin, det enda bote­medel vi har mot energibristen i världen.

 

Bland de inbjudna till vernissagen kan nämnas representanter för Förenta staternas, Storbritanniens och Sovjetunionens ambassader. Dessa länder deltog i utställningen. Riksdagsman Erik Severin tackade dessa samt Vat­tenfall, AB Atomenergi och civilförsvaret för deras bidrag till denna intres­santa utställning.

 

Expon gav en snabblektion om atomer och deras användning. Även om en vanlig hjärna inte kan fatta alla krångliga finesser får man dock i stort en hum om hur atomklyvning går till och om hur energin används i olika sammanhang av läkarvetenskapen, växtförädlare och inom industrin.

 

“Om…före…efter” kallade civilförsvaret sin instruktiva avdelning. Några förbrända rester fick markera om:et, det vill säga om det fruktade atomkriget skulle komma. Det presenterades utförligt hur Gävle stad rustat sig för utrymning, men också med atombombsäkra skyddsrum för civilför­svaret och för dem som inte kan lämna staden. Hur en atombombskadad tas om hand visades ingående och illustrativt med bland annat dockor. Den ruinstad som visades på en stor panoramabild var foton från Gävlebranden 1869.

 

Sovjetunionens Sputnik (följeslagare), den första satelliten som sändes ut i rymden den 4 oktober 1957 fanns också med i Hallen. Ja, inte hela Sputniken, men väl de signaler som den sände ut till en imponerad värld. Tryckte man på en knapp gick ett band igång och Sputniks “pip” gick ut i hallen. Nämnas kan att Sputnik II som sändes upp 3 november 1957 med­förde hunden Lajka som dog efter en vecka i rymden.

 

Atom -57 rönte ett jättelikt intresse från bland annat skolorna, och det kom extratåg från Falun med elever från de högre läroanstalterna.

 

I anslutning till utställningen var det Sverigepremiär på ett atomfilmsprogram. Bland annat visades dokumentärfilmen Sputnik på Sagabiografen.

 

DokumentärfilmenSputnik visades på Sagabiografen.

 

SAGA-biografen

 

Sjöexpo

I mars 1958 var det dags för “Aktuellt för sjön“, en sjöexpo som blev en stor succé och lockade cirka 9 000 besökare.

 

Modeller i långa banor

Den 30 augusti 1958 fick modellbyggarn sin chans genom en stor expo som helt enkelt kallades för “Modellexpo . “. Här visades miniatyrmodel­ler av alla de slag. Allt från båtar, flyg och tåg till ångmaskiner och husbygg­nader.

 

Glasgubbe

Hallen hyrdes av en kringresande arrangör. Han klädde in en del av hal­len med svart tyg, även taket. I detta svarta rum visade han, tyvärr, foton av missbildade människor. Han hade också med sig en glasgubbe. Det fanns en panel med knappar, och tryckte man på knappen “hjärta” lyste hjärtat på gubben. Så kunde man belysa olika organ och få en uppfattning om deras plats i kroppen.

 

Gör det efter, den som kan… Ett skepp har byggts in i en vanlig glödlampa.

 

Ett skepp som kämpar mot ovädersvågor? Eller kanske kastas det upp på vassa klippor.

Foto: Lars Rosenblom,. Arbetarbladet

 

Här har Tomas högtflygande planer. Propellerplan och en framtidsvision om en annan luftfarkost.

Foto: Lars Rosenblom, Arbetarbladet.

 

Fotoutställningar

Utöver varumassor och idéutställningar förekom också andra lite smalare utställningar, bland annat fotoutställningen “The family of Man“. En annan fotoutställning presenterade foton från Brasiliens nya huvudstad Bra- silia som arkitekten Oscar Niemeyer ritat.

 

Durotapet och Konstnärsgillet i Gävle redovisade resultatet av en riks­omfattande mönsterpristävling.

 

Musik och resmål

Jag behövde lämplig bakgrundsmusik till en utställning. Jag visste att det fanns en skiva “Music of Man” som skulle passa alldeles utmärkt. Den fanns inte i Sverige, men jag fick hjälp av ambassaden i Washington att få tag i den.

 

En utställning presenterade resmål i Europa och olika länder bidrog med varor och broschyrer. Belgien skaffade fram en modell av en atom. Denna atom byggdes upp på utställningsområdet vid Världsutställningen i Bryssel 1958, och jag har själv suttit där med ett glas te.

 

Atomen, Atomium, är en 165 miljarder gånger förstorad järnatom. Den reser sig hundra meter över Bruparck i Bryssel och är numera museum.

 

Fotbolls-VM

Till VM i fotboll 1958 lånade jag TV-apparater av grannen Norborgs Radio & TV, och på dessa visade jag samtliga sända matcher. Det var möjligt genom att Aga hade en slavsändare som förstärkte sändningarna inom Gäv­leområdet. Jag tog även betalt av alla fotbollsfantaster som kom till hallen. Under de flesta utsändningarna var hallen packad med folk som ännu ej skaffat sig egna TV-apparater. Jag hoppas detta är preskriberat. Att sända Sveriges Radio TV:s utsändningar och ta betalt var knappast lagligt.

 

 

Turism

Vad kan vara så intressant att besökare kommer till en utställningshall under sommarmånaderna?

 

Jo, man vänder sig till gävleborna, men framför allt till turisterna. Med start 20 juni 1958 presenterades en turistutställning kallad “Gästrikland i ett nötskal“. Nästan 4 000 personer besökte utställningen och fick goda råd för vidare upptäckter i landskapet.

 

TV i Gävle

År 1959 var det dags för Gävle att få TV, och den 17 januari öppnade “Gävle TV-salong“. Här visades cirka 100 olika TV-modeller under samma tak. Bland utställarna fanns Kungl. Telestyrelsens utställning “Vad är TV.” I anslutning till utställningen förekom också information om TV i Prak­tiska Realskolans aula.

 

Direktör Erik Esping, Kungl. Telestyrelsen, programchef Henrik Hahr och direktör Johan von Utfall, båda från Sveriges Radio TV, var de som informerade. Aulan var fullsatt och biljettpriset var 1:50.

 

Miss Gävle

Miss Gävle korades 1959 i Utställningshallen. Det var ett 50-tal välkam­made raskatter som ställdes upp till beskådande.

 

Tennexpo

En mycket intressant utställning var den tennexpo som öppnades 20 janu­ari 1960. Närmare 6 000 tennfigurer ingick i denna unika expo. “Tre tusen år i tennfigurer” var namnet på expon. Den var den första i sitt slag i landet. Sveriges två främsta tennfigursamlare, stockholmarna Åke Dahl­bäck och A Berglund visade upp sina samlingar. Dessutom medverkade tre gävlebor, överste Sten-Sture Ankarcrona, överstelöjtnant Knut Björkenstam och tonårige Staffan Eriksson.

 

De båda militärerna hade plockat fram sina tennsoldater från ungdoms­tiden och hade nog tillsammans en hel bataljon. Staffan Eriksson hade tennfigursamlandet som främsta hobby och ägde ett par tusen “gubbar”.

 

Utställningen visade i stora drag olika slags episoder från stenåldern till början av 1900-talet. De två stockholmarna visade upp inte mindre än 25 “scener” med historisk anknytning till olika tidsperioder. Det som visades var inte bara krigiska händelser. I expon ingick också montrar där man kunde studera stenåldersmän i arbete, falkjakt, torneringar till häst, vinter­nöjen på 1500-talet och mycket annat intressant.

 

Det militära dominerade dock expon. De montrar som lockade flest åskådare var dels scenen med 700 soldater som visade svenska arméns upp­marsch vid Altranstädt, dels Armfelts karoliners ödesdigra fjällmarsch.

 

Samtliga grupper var monterade i diaramar som gav en tredimensionell bild av det hela. Montrarna var dessutom upplysta på ett effektfullt sätt.

 

Deckare och kineser

Bland annat bjöd hallen också på en deckargåta, konstruerad av en av Sve­riges kunnigaste mordutredare. Allmänheten fick leka detektiv och försöka lösa gåtan så mördaren kunde gripas.

 

Kinesiska Folkrepubliken informerade om det stora landet. Inte så många besökare, men en i Gävle verksam rektor tog chansen att friska upp det språk han studerat som ung student.

 

Slutet

Den sista mässan, november 1960, blev en varuinformation om artiklar som huvudsakligen rörde hem och hushåll. De 125 första besökarna fick röda nejlikor, och långt innan mässan öppnade ringlade den långa kön ut­anför hallen ända bort till Timmermansgatan.

 

AB Gävle Utställningshalls historia blev alltför kort. Just när nya Södra Kungsgatan höll på att bli färdig och fått den rätta rushen både på trottoa­rerna och i affärerna, var Gävle i färd med att stänga hallen.

 

En alltför orealistisk hyra blev slutet. De kalkyler som låg till grund för verksamheten upptog bland annat en hyra på 20 000-25 000 kronor per år. Den preliminära hyran kom dock att bli 30 000 kronor och hade i ja­nuari 1959 ökat till 33 000 kronor. Till detta kom bränsletillägg. 1960 låg hyran på 36 000 kronor per år.

 

Det fanns inte ekonomiskt utrymme för ytterligare personal, utan det var hela tiden “en mans jobb”, ibland dygnet runt.

 

Eftersom inte aktieägarna var intresserade av ett fortsatt samarbete och följaktligen inte heller av Utställningshallens fortlevnad tackade jag ja till ett erbjudande att bli reklamchef för Bockenkoncernen (Gävle Bryggeri AB, Bockens Bryggerier AB och Gävle Manufaktur). Därmed lämnade jag AB Gävle Utställningshall åt sitt öde.

 

 

Södra “Kungsgatan

 

Gatan som den var

Södra Kungsgatan är Gävles äldsta gata och var den gata som kom mest i blickpunkten när den stora Södersaneringen satte in under 1950- och 1960-talen.

 

Den var ett smalt, småstadsmässigt stråk med låga träkåkar, små buti­ker och knagglig gatubeläggning. Gatan har under århundraden varit ge­nomfartsled till Norrland, och fordonen trängdes i detta nålsöga, och värre blev det när spårvagnarna kom 1909.

 

I gatan fanns mötesspår med hållplats. När två spårvagnar möttes och lämnade av och tog upp passagerare blev det stopp i trafiken. Spårvagnarna tog upp hela körbanan.

 

Linjen Nygatan/Albion som gick på Södra Kungsgatan kallades “den blå linjen“. Spårvagnarna på linjen gjorde sin sista tur 11 september 1948. Därefter fick resenärerna ta de splitter nya bussarna på linje 2.

 

På kvällen söndagen 19 oktober 1952 gick sista turen på den “röda linjen”. Alla vagnar som var i trafik körde fram till korsningen Nygatan/ Norra Kungsgatan. Sedan bildade de sammankopplade och fullsatta vagnar­na ett slags sorgetåg, en sisa resa på Södra Kungsgatan upp till spårvagnsstallarna. Spåren på Södra Kungsgatan revs upp 1956.

 

Gatan hade en viss charm, minnande om forna dagar, kantad på ömse sidor av sekelgamla hus. Gick man bakom husen på västra sidan av Södra Kungsgatan upptäckte man ett gammalt Gävle, lika ålderdomligt och in­tressant som det nuvarande reservatet på östra sidan. Ingenting av bebyggel­sen väster om Södra Kungsgatan skonades vid saneringen.

 

Södra Trädgårdsgatan, som 1948 blev Hamiltongatan, gick förbi Cell­fängelset. Mittemot fängelset fanns en “puckel” där de gamla charmiga trähusen trängdes sida vid sida. På “puckeln” växte i slutet av 1800-talet några träd. Enligt den muntliga traditionen i min släkt skulle några grab­bar ha suttit i träden och sett den sista avrättningen. Runt fängelset gick ett plank, och själva avrättningen skedde på fängelsegården. Länets sista halshuggning skedde våren 1893, och en av grabbarna i träden kan ha varit min morbror Gunnar, som då var tio år.

 

De små butikerna vid Södra Kungsgatan låg vägg i vägg. Ofta bestod de av ett enda rum. De flesta branscher fanns representerade, men sortimentet var mycket begränsat. I en del hus var det “bondkvarter” dit bönderna kom med sina varor på hästskjutsar och tog in medan affärerna gjordes upp.

 

Fram till början av 1900-talet låg där också stadens värdshus med träd­gård. Enligt en muntlig källa ägdes huset av en Isak Isaksson från Västra Vads by i Uppland. Han tog senare efternamnet Wadman, och ägde och drev Wadmans Bryggeri. Bryggeriet som startades 1863 låg på Brunnsga­tan 58. Senare flyttades bryggeriet till ett större hus på Södra Kansligatan 14. Mellan 1932 och 1934 uppfördes nya stall och garage. 1942 gick flera Gävlebryggerier ihop och Gefle Förenade Bryggerier AB startades. Driften koncentrerades till Gustafsbro. Wadmans Bryggeri revs 1957. Gefle Fören­ade Bryggerier AB köptes i slutet av 1950-talet av Curt R Widén, Bockens Bryggerier.

 

Personalen vid Wadmans bryggeri

 

Värdshuset var också högkvarter för resande teatersällskap, och där kunde det gå livligt till. Gamla Operahuset låg mitt emot på östra sidan av gatan.

 

Gamla Operathuset

 

Det blev ett tvärt slut på pokulerandet i värdshuset när Godtemplarna övertog byggnaden. Brännvinet, punschen och de starka toddarna efter­träddes av kaffe med dopp och läskedrycker. Trädgården fick en liten scen där både professionella artister och amatörer uppträdde. Godtemplarträd- gården liksom Operahuset (Auktionskammaren) stod i vägen för gatans breddning och kunde inte räddas.

 

Södra Kungsgatan mot söder 1956. Gaveln till höger hör till ett nybyggt hus i gult tegel i hörnet vid Hamiltongatan.

Foto: Gefle Dagblad/Gävle Stadsarkiv.

 

Spårvagnsmöte i Kungsgatsbacken. Planket till höger hör till Godtemplarträdgården.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

Här i Kungsgatsbacken möts olika tiders fortskaffningsmedel, hästskjuts, spårvagn och bil.

Till vänster Godtemplarträdgården. 1950-tal.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

Gammal bebyggelse på Södra Kungsgatans västra sida. Kvarteret Eldskärmen, Hamiltongatan 1953. Planket till vänster hör till fängelset.

Foto: Lundhs/Gävle Stadsarkiv.

 

Utedass och soptunnor var en realitet för inte så länge sedan. Här är det så fint ordnat att var och en har sin egen fjöl. Här får man sitta i egna tankar, till dess en annan på dörren bankar. Det fanns andra avträden där man satt “i långbänk”. Där kunde man, tillsammans med de andra som var där i samma ärende, lösa världens problem.

Foto från Gävle Stadsarkiv.

 

 

GATAN SOM DEN BLEV

Nu, 1960, har Södra Kungsgatan blivit en storstadsmässig gata med breda körfiler, höga hus, lyxiga butiker, bankfilialer, danshak, hotell, barer, kon­ditorier och 1700-talsvärdshus med 1960-talsstandard.

 

Året är 1958, och i väntan på nya lokaler har apoteket Tre Ankare flyttat ut till en barack på Södermalmstorg. Spårvagns­spåren har tagits bort, men Södra Kungsgatan är fortfarande belagd med storgatsten.

Foto från Arkiv Gavleborg.

 

I södra stadsdelen, förr bortglömd, bildades ett centrum konkurrerande med norra stadsdelen. Så gott som all gammal bebyggelse vid gatan är ut­plånad. Vad som finns kvar är ett par trähus, ett stenhus och Söderhjelmska gården.

 

Södra Kungsgatan formades till en modern trafikgata med breda körbanor och rymliga trottoarer.

 

Tvärgatornas myn­ningar proppades igen och bilarna kunde gasa fram på en bred rak­sträcka.

 

Höghuset mot Södermalmstorg är färdigbyggt på höjden. Apoteket Tre Ankare och Konsumhallen har flyttat in. I den mörka delen av kvarteret ska Epa etablera sig.

Foto: Lundhs/Gävle Stadsarkiv.

 

Södermalmstorg, kvarteret Byggmästaren. Husen är färdigbyggda. Södra Kungsgatan är asfalterad och för­sedd med mittrefug. Året är 1958.

Foto: Lundhs/Gävle Stadsarkiv.

 

 

 

SÖDER MOT FÖRNYELSE

Fastighetsdirektör Louis Campanello var den som höll i trådarna för en av landets mest omfattande stadssaneringar. Han hade italienskt påbrå, och hans framtoning var närmast försynt. Han syntes ofta på Söder, och vi gick runt bland rivningskåkar och talade om den framtida stadsdelen.

 

Louis Campanello talade med folk på gatan och inte minst med områ­dets pionjärer, affärsmännen, och han tog till sig de synpunkter han fick. Han var verksam i Gävle 1947-1960.

 

Gärd Folkesdotter, som är arkitekt och ålderman (ordförande) i Gävle Gille, skriver om saneringen i Gävle kommuns bok “Den samtida histo­rien” från 1995:

 

En av huvudaktörerna i förnyelseprocessen var fastighetsdirektör Louis Campanello. Hans mer konkreta ambitioner när det gällde Söder var:

– att Södra Kungsgatan skulle få en enhetlig prägel och förses med arkader

– att Söderhjelmska gården skulle påverka utformningen av husen längs Södra Kungsgatan

– att Gamla Gefle skulle bevaras och att lokaler för konstnärer och hantverkare skulle finnas där, förutom bostäder

– att hindra gentrifieringen av Gamla Gefle, det vill säga att de ursprungliga invånarna ersättes av mer välbärgade

– att gamla operahuset och Rettigska gården skulle bevaras genom flyttning

– att Södra Köpmangatan skulle bevaras.

 

Saneringen längs Södra Kungsgatan tillförde staden ett stort antal moderna bostäder liksom kontors- och butikslokaler. Den intensiva långtradartrafiken var emellertid en belastning för gatan. Den orsakade buller, förorenade luften och blev ett hinder för den lokala trafiken.

 

Under ett par årtionden diskuterades om det var möjligt att dra Europa­väg 4 väster om staden. Svårigheten att komma fram över regementets övningsfält sägs ha fördröjt vägarbetet.

 

Södra Kungsgatan mot norr på 1960-talet. Till vänster Citygaraget, Gävles första parkeringshus. I gatuplanet fanns bensinpumpar och Bröderna Hanssons bilhall. Där finns nu ICA Söder och restaurang Pigalle, en gång i tiden stamlokus för Brynäs ishockeylirare.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

Så blev den, Södra Kungsgatan på 1960-talet, med mittrefug, blomlådor och flaggstänger.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

 

STOCKHOLMSBILISTENS LUNCHSTAD

 Vid ett möte i Utställningshallen 25 februari 1958 informerade fastighets­direktör Louis Campanello de köpmän som etablerat sina butiker efter Södra Kungsgatan hur den “nya” gatan skulle se ut. När hr Campanello redogjorde för planeringen kom han ideligen åter till bilen eller rättare sagt platser som finns och kommer att finnas för bilarna. P-frågan står ständigt i centrum och får en lösning som hr Campanello tror ska stå sig. Så små­ningom kommer också ett parkeringshus att byggas i närheten av Söder­malmstorg.

 

På östra sidan blir höghusen sammanbundna av låglängor och längs hela butiksraden kommer en baldakin att skjuta ut över trottoaren. Detta trodde han skulle verka mycket befrämjande på köplusten. Vid gatan kom­mer också att placeras ett par restauranger som tar sikte på att Gävle är “Stockholmsbilistens lunchstad”. Den som startar på morgonen från Stock­holm hinner lagom fram till Gävle vid lunchtid!

 

En annan för köpmännen intressant upplysning var att området i början av 1960-talet beräknas ha 9 500 invånare mot de 3 500 som då fanns i den gamla kåkbebyggelsen. Det fanns all anledning att se ljust på framtiden för Söders köpmän.

 

SÖDRA KUNGSGATANS FÖRENING

Efter hr Campanellos föredragning togs frågan upp om man skulle starta en gatuförening för att på olika sätt tillvarata köpmännens intressen.

 

Föreningens initiativtagare, optiker Hans Lindskoog, slog sig ner och förde protokollet när den första styrelsen i Södra Kungsgatans Förening valdes.

 

Ordförande blev möbelhandlare Sven-Gösta Björn och ledamöter körsnärsmästare Carl Ohlin (33 år som affärsidkare vid gatan), direktör Stig Gavlén och optiker Hans Lindskoog.

 

Föreningen var den första gatuföreningen i Gävle. Den fick hundra­procentig tillslutning av medlemmar som skulle verka för att göra Södra Kungsgatan till en trivsam shoppinggata och en modern trafikled. Många grepp togs för att popularisera gatan, och i de flesta fall stod jag som pro­ducent.

 

Det skulle föra för långt att berätta om alla aktiviteter som jag produce­rat för Södra Kungsgatans Förening, men jag har plockat ut ett par russin ur jippotårtan.

 

ARRANGEMANG

Längs Södra Kungsgatan har det förekommit jippon och arrangemang av många slag. Gatan hade den fördelen att både trottoarer och körbanor var breda och rymde mycket folk utan att alltför mycket hindra trafiken.

  

År 1960 var det Open Show på Södra Kungsgatan med många aktiviteter. I bakgrunden och på bordet syns material från Gavlegårdarnas utställning “Från grändidyll till solkvarter”.

Foto: Arbetarbladet.

 

 Ett gott förhållande till myndigheterna, inte minst polisen, gjorde det möjligt att genomföra arrangemangen på ett bra sätt.

 

Arrangemangen kunde vara ganska enkla, exempelvis att bjuda på le­vande musik i butikerna. Spännar-Wille och hans gårdsmusikanter förnöjde ofta kunderna på det sättet.

 

  Spännar-Ville med fru och sonen Enar.

 

Det bjöds på modevisningar med bara gatans butiker som deltagare, TV-kändisarna Olle Björklund och Lasse Holmqvist engagerades och Gimogubbarna, eller Knutmassofigurerna, som de egent­ligen heter, paraderade. Gävles trevligaste hund var ett arrangemang där jycke och matte visade upp sig i vårsolen.

 

Många mässor gick av stapeln på Södermalmstorg innan detta fick sin nuvarande utformning. Julmässan 1964 arrangerades till förmån för idrottsföreningen Kamraternas ungdomsverksamhet. En annan gång gick hela behållningen till Hedesundahemmet, ett hem för korttidsvård som Föreningen för Utvecklingsstörda Barn skulle öppna. Som ett extra tillskott skänkte affärsmännen vid Södra Kungsgatan och Södermalmstorg kontan­ter och inventarier till hemmet. Även Rädda Barnen fick del av pengar som Södra Kungsgatans Förening samlade in.

 

Nygammalt

Nygammal Vårvecka” kallades ett arrangemang tillsammans med läns­museet. Köpmännen skyltade i fönstren med egna varor och plockade in föremål från museet, gärna en äldre upplaga av det moderna som visades i fönstren. Som final på detta arrangemang gick en veteranbilskortege fram på gatan.

 

Musik var alltid en viktig del av ett arrangemang, och det förekom både shoppingmusik och musik av olika orkestrar. Bland andra Hornboskapen, som var Södermanlands-Nerikes nations musikkår från Uppsala, I 14:s Kamratförenings Musikkår, Stockholms Universitets Studentkårs Blåscorps Kårsdraget spelade och marscherade.

 

Tårtkalas

Ett arrangemang som rönte stort intresse var Södra Kungsgatans Jubileums­vecka 25 september-3 oktober 1964.1 “veckan” ingick en jubileumstävling där tio personer från Gävle med omnejd skyltade var sitt Söderfönster. (Det hette så, men självklart var det proffsdekoratörer som skyltat.)

 

I fönstren fanns saker som pekade på vem “dekoratören” var. I ett fanns till exempel en av Brynäs ishockeytröjor och en hockeyklubba, och där var det inte så svårt att förstå vem som skyltat.

 

“Dekoratörerna” var: brandchef Sven Rohlén, advokat Bengt Mårtens­son, fru Laila Nygren, kapten Olle Barkander, polismästare Sven E Erstam, adjunkt Karin Berglöf, kapellmästare Carl Rune Larsson, ishockeyspelare Tigern Johansson, studerande Kerstin Belin och fängelsedirektör Paul Sam­uelsson. Tävlingskuponger fanns i alla affärer på Söder. Första pris var en fjällvecka för två personer.

 

Och inte nog med detta. Alla i Gävle som fyllde tio år under veckan bjöds att åka ponnykortege längs Södra Kungsgatan och på tårtkalas i Brö­derna Hanssons bilhall. Erbjudandet gällde även de barn som hade namns­dag under veckan: Enar, Dagmar, Lennart, Mikael, Helge, Ragnar, Ludvig och Evald.

 

Flaggorna var hissade hela veckan. Furuviks gossorkester konserterade, och på lördagen spelade och spexade Stockholms Universitets Studentkårs Blåscorps Kårsdraget. Hela veckan hade butikerna jubileumserbjudanden på olika varor. “Södra Kungsgatan – den glada gatan“.

 

20 000 personer på “Open Show”

Jag hade i flera år gått och funderat på en idé som skulle bli ett riktigt stort arrangemang och slå det mesta när det gäller gratisarrangemang, (om man undantar den fantastiska sentida Gävle Cityfest där en Gavlén också är in­volverad.) Och 1960 blev det av.

 

Arbetsnamnet för arrangemanget blev “Open Show“. Arrangemanget krävde många samråd, och många praktiska problem skulle lösas. Inte minst gällde det kontakten med olika myndigheter, särskilt polisen, men alla var synnerligen tillmötesgående och entusiastiska.

 

Alla etablerade företag vid Södra Kungsgatan visade sin lojalitet, och alla satsade på denna dag med öppna butiker, specialerbjudanden och egna arrangemang. Här manifesterades en tro på Söder och på en framtid för Södra Kungsgatan.

 

Det gick förvånansvärt bra att samla ett 70-tal affärsidkare och få dem att förstå att alla måste dra åt samma håll. Man skulle nästan kunna tala om en slags Söderanda. Jag har varken förr eller senare upplevt en sådan glädje och jävlaranamma som inför förberedelserna och genomförandet av arrangemanget “Open Show” på Södra Kungsgatan denna söndag den 16 oktober 1960.

 

Sedan kan man ju fundera över vilken galning det är som lägger ett stort utomhusarrangemang i Sverige i oktober! Men även vädrets makter var med oss.

 

Succé

Vilken dag! Allt fungerade fint, allt klaffade, och Gävleborna bara vällde in på Söder. Södra Kungsgatan, angränsande gator, Södermalmstorg, Gamla Söder, överallt fanns massor av glada och nyfikna människor.

 

Ett av många arrangemang i arrangemanget var den minitidning som Arbetarbladet tryckte i Utställningshallens foajé. Besökarna kunde stå ut­anför och genom fönstren se hur tidningen kom till. Den distribuerades ute på gatan där snabba pojkar sprang som vesslor i folkhavet.

 

Tidningen hade på första sidan en suggestiv bild över Södra Kungsgatan på kvällstid. I tidningen presenterades hela dagens programutbud, inter­vjuer med företagare efter gatan och med Söders egna konstnärer. På sista sidan visades upplagesiffrorna. Under 50-talet var upplageökningen 14 400 exemplar.

 

Bara beröm

Gävletidningarna försökte överglänsa varann när det gällde omdömet om Södra Kungsgatans Open Show.

 

“Gävles Broadway visas vid stor söndagsshow”.

…”i övrigt lustvandrade Gävleborna i gator och gränder, förtjusta, för­vånade, förundrade. En folkfest – den största i Söders historia”.

“Söder öppnar sina portar. Ett pampigt affärsstråk av kontinentala snitt har Södra Kungsgatan blivit”.

“Det är lika gott att erkänna att man enbart imponeras av Södra Kungs­gatan och affärerna där”.

 

Vid Södra Kungsgatans succéarrangemant Open Show tryckte Arbetarbladet en minitidning som på första sidan hade en suggestiv bild över Södra Kungsgatan på kvällstid.

Foto: Arbetarbladet.

 

Skandinaviens största pinnstol hade lånats ut av Edsbyverken och placerats på Slottstorget. Den var verkligen pampig. En liten föraning av något ännu större som skulle komma på samma plats.

 

Min tanke var att I 14 :s musikkår skulle stå på stolssitsen och konser­tera. Men i sista stund fick jag kalla fötter. Tänk om stolen brakade ihop! Det fanns trappor upp till sitsen, så den som ville och vågade fick gå upp, och kunde då se Södra Kungsgatan i hela dess glans, så där lite “von Oben”. Gefle Dagblads fotograf var, som alltid, på alerten, och tog det intressanta fotot.

 

Det största dragplåstret vid Open Show-arrangemanget 1960 var Skandinaviens största pinnstol från Edsbyn.

Foto: Leif Jäderberg, Gefle Dagblad.

 

MÅNGFALD

År 1965 blomstrade affärslivet i Södra Kungsgatans många butiker. Längs gatan fanns inte mindre än tre bilfirmor och tre konditorier, men också bankfilialer, modeaffärer, Gävles första parkeringshus, bokhandel, järn­handel och TV-affärer.

 

En shopping- och parkeringsguide som jag sammanställde 1965 innehöll 68 affärers namn och adress och naturligtvis också de viktiga parkerings­platserna efter gatan och i angränsande områden. Det är inte så många kvar i dag av de 68.

 

Om ovanstående bild dubbelklickas kan ni även se resp telefonnummer.

 

FÖRTECKNING  (Skrivs ut extra för sökmotorerna)

1   Wikmams Bil AB, Ford-Service, S. Kungsgatan 42              

2   Öbergs Konditori, S. Kungsgatan 40                 

3   Grill Pigalle AB, Mat, S Kungsgatan 32                                  

4   Gävle Citygarage, Bensin—Service, S. Kungsgatan 32

5    AB Bröderna Hanssan, GM Bilar, S. Kungsgatan 32

6   Darwin Blomsterhandel, S. Kungsgatan 30     

7   Klackbaren, S. Kungsgatan 30

8   Gävle Ur-Service, Klockor, S. Kungsgatan 30

9   Modeaffären Margareta, Hattar, S. Kungsgatan

10 Londoner Bazar AB, Varuhus, Södermalmstorg

11 Lennart Litzell AB, Ingenjörsfirma, Södermalmstorg

12 Lundén &. Ska I in, Frisersaiong, Södermalmstorg

13 Lindgrens Guld—Silver, Guldsmed, Södermalmstorg

14 Martins Kemiska Tvätt, Södermalmstorg

15 Kungsateljén, Fotoateljé, Södermalmstorg

16 Konsum, Livsmedel, Södermalmstorg

17 Svenska Handelsbanken, ayd.-kontor, S. Kungsgatan 28

18 O. A’. Johansson AB, Färgh., S. Kungsgatan 22

20 Epa AB, Varuhus, S. Kungsgatan

21 Diethelms Konditori, S. Kungsgatan 18

22 Kungsfrukt, S. Kungsgatan 16      

23 Parfymeri Rouge AB, S. Kungsgatan 16                                

24 Optiker Lindskoog, S. Kungsgatan 16               

25 Fritid AB, Sportvaruhus, S. Kungsgatan 14      

26 AB Möbelproduktion, S. Kungsgatan 14           

27 AB Norborgs Radio TV, S. Kungsgatan 12

28 Allegro väskaffär, S. Kungsgatan

29 Penn-Service, Pennor, Ritutensilier, S. Kungsgatan 12

30 Konditori Lido, S. Kungsgatan 10

31 AB Kungssko, S. Kungsgatan 10

32 AB Jernbergs Mattor, S. Kungsgatan 8

33 Bohlins Livs, S. Kungsgatan 8      

34 Lunds Foto, Fotoart., S. Kungsgatan 6

35 Strumpan, Underkläder, S. Kungsgatan 6

36 Ivar Pe i Gävle AB, Dammade, S. Kungsgatan 6

37 AB Kungsgrillen, Mat, S. Kungsgatan 31                               

38 Bernssons Garnbod Eftr., S. Kungsgatan 31

39 La Scarpa, Skor, S. Kungsgatan 27                  

41 Söderfrukt, S. Kungsgatan 27                                                  

42 Bäcklunds Järnhandel, S. Kungsgatan 27       

43 Praktiska Bilskolan, S. Kungsgatan 25                                   

44 Gävle TV-Service, Radio, TV, S. Kungsgatan 25                 

45 Börjes Snabbgriil, S. Kungsgatan 25                                      

46 C. Hänsch Eftr., Glas & Ramar, S. Kungsgatan 25               

47 Södra Bokhandeln, S. Kungsgatan 19              

48 Arne Laurells AB, Sportaffär, S. Kungsgatan 19                   

49 Sten Sundins Bil AB, SAAB, ö. Bergsgatan 1

50 David Brynte AB, Ur, S. Kungsgatan 17

51 Skandinaviska Banken, S. Kungsgatan 17

52 Holms Tobakshandel, S. Kungsgatan 15         

53 Medias Mode, Hattar, S. Kungsgatan 15

54 Handskmagasinet AB, S. Kungsgatan 15                              

55 AB Buketten, Blommor, S. Kungsgatan 15         

56 Bodins Bageri AB, S. Kungsgatan 13

57 Sundsvalls Ensk. Bank, S. Kungsgatan 11      

58 AB Färegårds Korsetten, Damunderkläder, S. Kungsgat.   

59 Södra Missionsbokhandeln, S. Kungsgatan 11                    

60 Remkora Kontors-Hemmaskiner, S. Kungsgatan 9              

61 Tvätto AB, S. Kungsgatan 9          

62 Tempo Livs, S. Kungsgatan 7       

63 Wesferlunds Radio TV, S. Kungsgatan 5

64 AB Bröderna Nordströms, Dammode., S. Kungsgatan 5

65 Winzas Damsalonger AB, Slottstorget 5 B.      

66 Gustav Andersson AB, Herrekipering, Slottstorget 1

67 Gävleborgs läns hemslöjdsförening, Slottstorget 1              

68 Svenska Pressbyrån, Slottstorget 1

 

 AFFÄRER – Alfabetiskt ordnade
AB Bröderna Hanssan, GM Bilar, S. Kungsgatan 32,
AB Bröderna Nordströms, Dammode., S. Kungsgatan 5,
AB Buketten, Blommor, S. Kungsgatan 15
AB Färegårds Korsetten, Damunderkläder, S. Kungsgat. 11
AB Jernbergs Mattor, S. Kungsgatan 8
AB Kungsgrillen, Mat, S. Kungsgatan 31
AB Kungssko, S. Kungsgatan 10
AB Möbelproduktion, S. Kungsgatan 14
AB Norborgs Radio TV, S. Kungsgatan 12
Allegro väskaffär, S. Kungsgatan
Arne Laurells AB, Sportaffär, S. Kungsgatan 19
Bernssons Garnbod Eftr., S. Kungsgatan 31
Bodins Bageri AB, S. Kungsgatan 13
Bohlins Livs, S. Kungsgatan 8
Bäcklunds Järnhandel, S. Kungsgatan 27
Börjes Snabbgriil, S. Kungsgatan 25
C. Hänsch Eftr., Glas & Ramar, S. Kungsgatan 25
Darwin Blomsterhandel, S. Kungsgatan 30
David Brynte AB, Ur, S. Kungsgatan 17
Diethelms Konditori, S. Kungsgatan 18
Epa AB, Varuhus, S. Kungsgatan
Fritid AB, Sportvaruhus, S. Kungsgatan 14
Grill Pigalle AB, Mat, S Kungsgatan 32
Gustav Andersson AB, Herrekipering, Slottstorget 1
Gävle Citygarage, Bensin—Service, S. Kungsgatan 32
Gävle TV-Service, Radio, TV, S. Kungsgatan 25
Gävle Ur-Service, Klockor, S. Kungsgatan 30
Gävleborgs läns hemslöjdsförening, Slottstorget 1
Handskmagasinet AB, S. Kungsgatan 15
Holms Tobakshandel, S. Kungsgatan 15
Ivar Pe i Gävle AB, Dammade, S. Kungsgatan 6
Klackbaren, S. Kungsgatan 30
Konditori Lido, S. Kungsgatan 10
Konsum, Livsmedel, Södermalmstorg
Kungsateljén, Fotoateljé, Södermalmstorg
Kungsfrukt, S. Kungsgatan 16
La Scarpa, Skor, S. Kungsgatan 27
Lennart Litzell AB, Ingenjörsfirma, Södermalmstorg
Lindgrens Guld—Silver, Guldsmed, Södermalmstorg
Londoner Bazar AB, Varuhus, Södermalmstorg
Lundén &. Ska I in, Frisersaiong, Södermalmstorg
Lunds Foto, Fotoart., S. Kungsgatan 6
Martins Kemiska Tvätt, Södermalmstorg
Medias Mode, Hattar, S. Kungsgatan 15
Modeaffären Margareta, Hattar, S. Kungsgatan
O. A’. Johansson AB, Färgh., S. Kungsgatan 22
Optiker Lindskoog, S. Kungsgatan 16
Parfymeri Rouge AB, S. Kungsgatan 16
Penn-Service, Pennor, Ritutensilier, S. Kungsgatan 12
Praktiska Bilskolan, S. Kungsgatan 25
Remkora Kontors-Hemmaskiner, S. Kungsgatan 9
Skandinaviska Banken, S. Kungsgatan 17
Sten Sundins Bil AB, SAAB, ö. Bergsgatan 1
Strumpan, Underkläder, S. Kungsgatan 6
Sundsvalls Ensk. Bank, S. Kungsgatan 11
Svenska Handelsbanken, ayd.-kontor, S. Kungsgatan 28
Svenska Pressbyrån, Slottstorget 1
Söderfrukt, S. Kungsgatan 27
Södra Bokhandeln, S. Kungsgatan 19
Södra Missionsbokhandeln, S. Kungsgatan 11
Tempo Livs, S. Kungsgatan 7
Tvätto AB, S. Kungsgatan 9
Wesferlunds Radio TV, S. Kungsgatan 5
Wikmams Bil AB, Ford-Service, S. Kungsgatan 42
Winzas Damsalonger AB, Slottstorget 5 B.
Öbergs Konditori, S. Kungsgatan 40

 

Dessa affärer fanns på Södra Kungsgatan vid mitten av 1960-talet.

 

FACETTEN

År 1965 tillkom Gävles första galleria eller strövbutik som Facetten kalla­des. Den låg på Slottstorget där Länsförsäkringar nu finns. Där fanns nio branscher under samma tak:

 

Svedboms guld, Urbaren, Facettens klackbar, Garn-shopen, GD-depesch, Torbjörn Löfgren AB, Facetten Frukt & Konfektyr, Presenthörnan och Hermanssons manufaktur.

 

Vid Södra Kungsgatan fanns även varuhusen Tempo Livs, Epa och Konsum Livs. Både Gefle Dagblad och Arbetarbladet hade depeschkontorSöder. Turistbyrån fanns också en tid på Söder, inhyst i Söderhjelmska gården.

 

Facetten vid Slottstorget var Gävles första galleria, men detta ord var inte uppfunnet än, så det fick bli “ströv­butik”. Facetten öppnade i november 1965 och inrymde nio butiker i olika branscher.

 

 

TORG OCH GRANAR

År 1965 skrev Södra Kungsgatans förening till Gävle stad och krävde en snar uppsnyggning av Södermalmstorg. Det hade varit många diskussioner angående torgets utformning. Köpmännen hade alltid hävdat att platsen borde göras mer trivsam. De ville ha ett riktigt torg och inte en parkerings­yta. När Filadelfiakyrkan var färdig i april 1963 framstod torget som en ännu större skönhetsfläck.

 

Torget hade varit parkeringsplats för ett 50-tal bilar som nu borde hän­visas till befintliga p-platser. Föreningen fick gehör för sina önskemål, och arbetet med det nya Södermalmstorg startade.

 

Torget skulle plattsättas med blästrade röda och vita plattor som in­ramade kvadrater med gatsten. Några röda och vita plattor blev det inte. Torget belades med grå plattor, men kvadraterna med gatsten kom på plats.

 

När det vårades avtäcktes konstnären Olof Hellströms bronsskulptur “Havsbild”. Konstverket placerades omedelbart intill en bassäng i granit. 70 000 kronor hade anslagits för konstverket, men slutsumman blev 90 000 kronor. Plattsättningen beräknades kosta 47 000 kronor.

 

Södra Kungsgatans Förening ville också pryda själva gatan. Därför sat­sade den på en elkabel som grävdes ner i mittrefugen från Södermalmstorg till Slottstorget. I refugen placerades rör för flaggstänger. Vid juletid sattes granar i rören, och tack vare elkabeln, som kostade föreningen 20 000 kronor, kunde granarna ha belysning.

 

Granar i mittrefugen var en strålande idé. Men julgranar och vinter hör ihop. Om det kom mycket snö plogade snöröjarna upp höga vallar på båda sidor om refugen. Vallarna kunde då delvis dränka granar och belysning, och risken för kortslutning var uppenbar. Det var bara att ta fram stora skyffeln och försöka frilägga granarna.

 

Så småningom forslades snövallarna bort och man kunde se den pam­piga raden av julgranar. Senare fick Södra Kungsgatan vackra julstjärnor med belysning, och de sattes högt över körbanan och var inte något hinder för trafiken, men visst var granarna jättefina.

 

På sommaren placerades flaggstänger i rören, och förutom flaggor sattes gröna plåtrundlar på stängerna. Rundlarna var 40-50 centimeter höga och dekorerades med sommarblommor.

 

SÖDERHIELMSKA GÅRDEN

All äldre bebyggelse VID Södra Kungsgatan försvann vid den stora Södersaneringen. Allt utom en pärla, Söderhjelmska gården, Gävles kanske äldsta trähus.

 

Entrén till Söderhjelmska gården 2004. Gästerna passerar in genom öppna grindar som omsluts av en stiliserad hästsko.

Foto: Gun Wigh, Gefle Dagblad.

 

Gävle kommun lät i mitten av 1960-talet restaurera och inreda gården till en kostnad av knappt en miljon kronor. Meningen var bland annat att turister på E4 skulle stanna till vid gården. Den skulle vara infarten till “Gamla Gefle“. Där skulle man kunna dra klockan cirka 200 år tillbaka, parkera vid Snus-Majas tomt och njuta av den gamla idyllen.

 

Söderhjelmska gårdens äldsta historia har sedan generationer varit höljd i dunkel. Varken arkitekt eller byggnadsår har varit säkert kända. Möjligen kan arkitekten och byggmästaren Raphael Pousette ha ritat huset.

 

Vid restaureringen 1963, då gården byggdes om till restaurang, gjordes ett fynd som i åtminstone någon mån klarlade tidpunkten för gårdens till­komst. På en stock, som nu är uppsatt i trappan till övervåningen, finns inskriptionenHindrik Duve byggde detta hus 1773 och dog samma år“.

 

Duve (Dufve) var tysk och född omkring 1719. Han ledde som direktör och sockermästare fabrikationen vid Stenebergs sockerbruk. Det lär väl aldrig med säkerhet kunna fastslås om Duve byggde hela gården eller om han bara renoverade eller byggde på ett hus som redan fanns.

 

På gårdens källarstuga fanns en vindflöjel med årtalet 1778. Källarstugan revs och flyttades till Furuviksparken.

 

Söderhjelmska gården med källarstugan från 1700-talet.

Foto från Gävle Stadsarkiv

 

Namnet Söderhjelmska gården härrör från en av ägarna, hovjägmästare Carl Gustaf Söderhielm (1762-1836). I dag stavas fastighetsnamnet Söderhjelmska medan res­taurangrörelsen använder den gamla stavningen Söderhielmska.

 

Gävle stad köpte fastig­heten 1904. År 1990 såldes den till Robert Mayer för drygt två miljoner kronor. Han byggde om övervåning­en för en och en halv miljon kronor.

 

Ett tidigt minne av Söder­hjelmska gården är att den var handelsträdgård där min mor ibland inhandlade diverse grönsaker. Då bredde trädgårdslanden ut sig mot nuvarande Brunnsgatan. Denna kom till omkring 1830, och namnet var ganska givet, eftersom det fanns en brunn på Södermalmstorgs norra del.

 

Så skönt att något av den äldre bebyggelsen finns kvar efter Södra Kungsgatan! Så skönt att Söderhjelmska gården är kvar, även om över­våningen, som stadsarkitekt Sven Wranér tänkt sig som festsal, numera är “Hang Loose Bar”.

 

ANGRÄNSANDE GATOR

Det stod skrivet i Södra Kungsgatans Förenings första stadgar att affärerna efter Södra Kungsgatan och angränsande gator… Hit hörde bland annat Timmermansgatan, en liten gatstump som gick från Södra Kungsgatan till Södra Kansligatan och vidare till Hamiltongatan. Längs denna gata har många affärer varit etablerade kortare eller längre perioder. Här fanns till exempel Fyndet, en affär som sålde bra begagnade saker till låga priser. Jag undrar om inte Fyndet också fungerade som pantbank.

 

Kvarteret Gästgivaren på gatans norra sida var färdigbyggt 1957. Där fanns Södergrillen och Gävles första och enda glassbar efter amerikanskt mönster. Gästerna stod vid höga pelarbord och åt olika glassfinesser, och här serverades Sveriges första amerikanska milkshake.

 

Personalen var klädd i vitt och hade vita förkläden med röda ränder. Deras vita båtmössor hade också röda ränder. Eftersom kvarteret Borg­mästaren på gatans södra sida inte var färdigbyggt fanns det gott om plats för de raggare som gjort glassbaren till sin samlingsplats. De gled ju fram i stora amerikanare och kände kanske en själarnas sympati. Om man rattade en yenkare skulle man också äta glass med amerikanskt stuk.

 

Efter gatan har restaurang Chez Edmond funnits, och i dessa lokaler finns nu kvarterskrogen Matildas. I Fyndets lokaler huserar Skomakarna.

 

När kvarteret Borgmästaren på andra sidan Timmermansgatan blivit klar flyttade raggarna sin samlingsplats till parkeringen vid Slottet. I det nya kvarteret etablerade sig AB Gävle Sparköp, vars affärside var att ha låg jämn prissättning på kvalitetsvaror. Inte några röda lappar här inte, inte några specialerbjudanden, utan rätt och slätt bara låga priser. Det finns butiker som i dag har anammat denna idé, men jag tror att Sparköp var först i Gävle.

 

“Många talar om låga priser, vi tillämpar dem” “Kvartersbutik med service långt utanför Gävle” “Ni behöver inte åka långa vägar. Vi kör gratis hem era veckoinköp” “Spar både tid och milpengar – handla till lågpris – snabbt” “Ni kan fortfarande tjäna cirka 600 kronor per år genom att göra alla matinköp hos oss”.

 

När Sparköp upphörde flyttade Färgmäster in i lokalerna.

 

 

På Timmermansgatan fanns Gävle Sparköp som hade en ganska aktiv marknadsföring. Här har Johan laddat inför midsommarhelgen. På Timmermansgatans norra sida har bland annat restaurang Chez Edmond legat, och senare, i samma lokaler, kvarterskrogen Matildas.

 

Restaurang Chez EdmondTimmermansgatan 24 var en kulinarisk pärla. Edmond var en stolt mästare i att servera utsökta rätter. Han hade kort stubin, vilket man som gäst inte kunde undgå att höra eftersom han också var ganska högröstad och diskussionerna i köket var både många och långa.

 

Jag var själv ofta lunchgäst hos Edmond, och trivdes med den konti­nentala stämningen. Jag minns speciellt en gång… En gäst, en yngre man, hade hämtat sin beställning i den lilla luckan in till köket. Han gick till sin plats, ställde ner tallriken på bordet och återvände till luckan. “Finns det inte någon ketchup?” “KEEETCHUUP?”, vrålar Edmond och tänder på alla cylindrar. Hur kunde någon nämna ketchup i samband med den av honom med ömhet och känsla sammansatta menyn!! Dörren till köket for upp och ut hoppade Edmond som snabbt och handgripligt förpassade kunden ut på trottoaren. Personen i fråga återvände inte, och Edmond gick länge och muttrade ketchup, ketchup, ketchup.

 

Jag förstod honom. Denna tomatkrydda som yngre generationer älskar att smeta på allt de äter behövdes absolut inte till Edmonds mycket välsma­kande och rätt kryddade anrättningar.

 

STADSHUS PÅ SÖDER 

När jag tittar igenom gammalt material angående Söder hittar jag en del tokigheter, men allt var tillåtet för att popularisera stadsdelen. Jag redovi­sar här hela artikeln, som skrevs 1967, så får väl den som vill ha hjärtligt roligt på min bekostnad.

 

Gävles äldsta gata värd skrytbygge. Debatten om Söders nya profil har kommit lite på sned. Man har ensidigt tagit ställning för eller emot ett stadshus på Slotts­torget, mest mot.

 

Men stadshuset är ju bara en del av ett helt komplex. Det gäller dels att proppa igen ytterligare ett grönt andningshål med stadshus, dels att bygga för Slottet med en huskropp mellan Gavleån och Hamiltongatan. Vidare hör till bilden vissa bygg­nader på Gavleåns norra sida.

 

För att börja med huskroppen framför Slottet är det väl inte någon tvekan om att den på ett trevligt och intressant sätt kommer att binda ihop Norr och Söder. Vis­serligen är ritningar och skisser än så länge inte något annat än arkitekternas insäljningsmaterial, men där finns redan finesser att glädjas åt. De tänkta gränderna eller portvalven, terrasseringen, huskroppens silhuett i trappstegsform etc. Här har man också möjlighet att leka fram en entréhall för kommunal upplysning i form av reception, utställningar m.m.

 

Vi tror att vi vågar göra oss till tolkar för en allmänt utbredd uppfattning på Söder att denna sammanbindningslänk är av utomordentligt stor betydelse för hela stadsdelen.

 

Så till russinet i kakan. Ett hus på Slottstorget. Från att ha varit synnerligen nega­tiv till detta påhitt måste vi erkänna att vi åtminstone delvis kan acceptera tanken. Men hur stort eller snarare litet blir huset? Världens största halmbock var tio meter lång och tio meter hög.

 

Översätter man detta till stadshussvenska skulle huset knappast kunna bli mer än tio gånger tio meter, dvs 100 kvm i tre plan plus under jords våningar. Man skall ha plats för trädrader, öppen plats åt norr samt parkering och en ‘bakväg’ åt söder. Nog verkar det litet allt. Men förutsatt att husets utformning blir tilltalande, att en del grönska kan behållas så är det väl inte så tokigt ändå?

 

Ett kommunalt centrum på Söder, det måste väl ändå vara riktigt, speciellt med tanke på den monumentalbyggnadskoncentration (31 bokstäver) som finns norr om Gavleån. Visst måste väl stadens äldsta gata vara värd en liten skrytbyggnad, visst måste detta komma söderbornas och affärsmännens hjärtan att klappa for­tare.

 

Apropå gator, det största frågetecknet blir väl hur trafiken skall kunna flyta nå­gorlunda normalt när man 1980 måste svänga 2×45 grader i 20 km hastighet för att ta sig förbi Slottstorget norrut. Men dit är det långt ännu, och mycket vatten kommer att rinna, visserligen långsamt men ändå, under Gavleåns broar innan detta är aktuellt.

 

För S Kungsgatans Förening

Stig Gavlén

Sekreterare

 

P. S. Vi har gott om parkeringsplatser och det är vi tacksamma för och redan 1958 föreslog vi att busstationen skulle flyttas till Södra stationen, en idé som i dag nio år senare, fortfarande förefaller intressant.

 

LÄNGRE SÖDERUT

Söder om tullen byter Södra Kungsgatan namn till Södra Kungsvägen som sedan övergår i Riksväg 76. Äldre bebyggelse längs vägen finns i Hemsta och Hemlingby. Lite vid sidan om ligger de gamla byarna Järvsta och Grinduga. Därefter följer Furuvik, Rönningen, Harnäs, Ytterharnäs och Skaten.

 

I byarnas gamla bebyggelse har sprängts in modernare byggnader som i de flesta fall smälter väl in i miljön. I fritidsområdet Norra Furuvik, som i en handvändning bytte status till småhusområde, bosätter sig allt fler per­manent, och året runt-husen tar över alltmer av idyllen. Byggnadsnämnden har till och med gett bygglov för en tvåvåningsvilla.

 

Vid sidan av Riksväg 76 har det byggts en fin cykelväg. Strax före Furuvik svänger den av mot byn genom en tunnel under Riksväg 76. En liten udda tunnel där formsättaren, eller vem det kan vara, lekt fram björkstam­mar och schimpanser. Ta en cykeltur och gläds åt en tunnel som inte ser ut som en tunnel.

STIG GAVLÉN

 

———————————–

Oktober 29  2012

  Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

 

ang. Stig Gavléns krönika. Knutskydden var nog mer för slädmedar som kom sladdande. min mor hyrde ett tornrum i Centralpalatset när jag skulle till lasarettet och allergi-testas och när min bror var stallpojke på travbanan hos Gunnar Wallberg. Jag gjorde lumpen på Kungsbäck och sommarkvällar gick vi ner till Boulognerskogen –  minns hur impad jag var av Läkerol-Ahlgrens villa……. min morfar var en tid inredningssnickare på Brodins Varv.

sverker

swerco@hotmail.com

Uppdaterat 2016-11-28.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website