Sällsam vandring längs Gavleån – Ingvar Henricson

 

 

 

Tingshusets källare är full av döda. Bouppteckningar i tjocka skinnband. I volymen från 1905 hittar jag redaren till barkskeppet “Gefle”: Fredrik Holmberg, född i Bygdeå 1834, död i Gävle i mars 1905. Han var i många år brädgårdsinspektor för Korsnäsbolaget och redare och grosshandlare i trä. Under hela slutet av 1800-talet var han ett av Gävles största original. Hans fritt spånade tal om kvällarna på Centralhotellets kafé var berömda. Alla vred sig av skratt, spillde ut punschen och tappade cigarrerna. Men talaren själv var alltid gravallvarlig, en mästare i att hålla masken.

 

Hans språk ansågs för råbarkat för tidens stil, hans infall alltför hejdlösa. Ingen verkar ha lagt på minnet vad talen handlade om. Bara några få gävlebor har skrivit ett par rader om dem. En förlust för eftervärlden.

 

— Herrn tänker kanske på talet till min hustru Laura. En gång fick jag alla kafégästerna att utbringa hennes skål. För hennes hår som Fågel Fenix’ bo. För hennes regndroppsögon, hennes magnetiska läppar, tungans våta siden, halsens svandun.

 

För hennes ljuva melonen Naveln att fylla med arrak. Hennes atlantiska mage. Hennes spänstiga päls. Tresidig, mörk. Kärle­kens tunnel. Tur och retur. Hennes övermått av höfter. Åh!

 

—  Fredrik Holmberg? Inspektorn? Grosshandlarn? Är det verk­ligen…? Jag hör Er men kan inte se Er. Är det sant att Ni såg ut som en bärsärk till brädgårdsarbetare som klätt ut sig i bonjour?

 

—  Överdrifter! Baron Bonde, sa man om mig. Men jag hade min själ Gävles vackraste mansfötter. Vem är Herrn då?

 

—  Bara en inflyttad söderifrån. Mina förfäder var skånska hög­landsbönder, 170 meter över havet. De trodde på troll och på fan­skap och brände sitt eget brännvin. De hade aldrig varit vid havet. Jag skriver en bok om skepp och sjömän men håller också lite utkik efter redarna. Nu ska jag hem neråt ån.

 

Konstigt. Den här delen av tingshuset är rätt ny. Man borde verk­ligen inte höra röster i den. Stadsarkitekten Hedin ritade den gam­la delen i slutet på 1800-talet. Huset skulle ligga rätt i tiden. Pålit­ligt och rättvist och lite klassiskt. Tillbyggnaden avslöjar det som ett kontor. På andra håll i stan låtsades Hedin att det var 1600-tal: Gevaliapalatset och Rettigs tobaksfabrik. I holländsk renässans utan större skäl. Här hade han kunnat hitta en anledning.

 

Rättsapparaten är från 1600-talet när Sverige växte till en stor­makt. Det behövdes pengar och soldater. Skatteindrivning och disciplin. Juridik! Religion också, förstås, men där fanns redan hela apparaten. Gustaf II Adolf använde prästerna för att sprida budskapet: Den enda rätta tron måste försvaras. Krig kräver offer av många. Det är Sveriges bönder det hänger på.

 

Som närmaste grannar till tingshuset ligger fortfarande kyrkan och prästgården. Åt alla håll disciplininstitutioner! Snett över ån syns fängelset och slottet. Landstingshuset är rätt över gatan. Vem sammanfattar mera oemotsagt våra liv än de som planerar vårt slut i långvården?

 

Tingshusets kopparklädda dörr faller igen med en duns av rätt­visa. Handtaget kunde varit ett smitt paragraftecken men det har i stället formen av en långsträckt badtvål. Inga skämt här inte.

 

Jag går hem över Gammelbron, stans trevligaste bro. Den är lite lik den träbro som fanns här före stadsbranden 1869. Det dyker upp ett otydligt minne av någon träbro i Nepal eller Lilla Tibet.

 

 

Eld har inte varit det värsta hotet mot bron. Sedan slutet av 1800-talet har trafikplanerare velat ha en större gata här och en bredare bro över ån. Det första lilla grå huset till vänster efter ån är ett av Gävles mins­ta. Vid mitten av 1800-talet ägdes det av en sjömansänka och ansågs bara värt några hundra riksdaler. Mittemot på andra sidan gatan ligger ett av stans största hus: Länsstyrelsens vitgrå hög­kvarter. Arkitekten behöver inte skämmas för det. Ett väl propor­tionerat hus.            

 

 

 

—   Men han har glömt hängrännor och stuprör!

—   Är inspektorn fortfarande med? Arkitekten har vänt på alltihop. Stuprören går inne i huset.

—   Vid alla Himmelens åskregn! Då fick han väl flytta in här näst­gårds?

—   Nej, jag tror inte det. “Släpp fångarna loss” står det där borta på fängelsemuren och idag är det inga kvar. Bostadsbolaget Gavle­gårdarna äger det gamla cellfängelset.

—   Aha, för att sätta in bråkiga hyresgäster på.

—   Troligen för att riva det. Som Bastiljen. Men nu är lönsamheten viktigare än revolutionen. Det byggdes sådana här cellfängelser över hela Sverige på 1840-talet. Att sätta in fångarna i små celler var en ny giv från Amerika. Stadsmurmästaren Napoleon Runer hade ritat cellfängelser innan han kom hit.

—   Metfursten? Det har han aldrig berättat.

 

 

 

— På 1600-talet var det religion och arbete i fängelserna. Tukthus, spinnhus, arbetshus och raspehus. På raspehusen rev fångarna färgträ så knogarna blödde. Logwood, inspektorn. Nog har skeppar Waxin lastat logwood åt Er i Västindien med barkskeppet “Gefle”? På 1700-talet var det likadant men kanske lite mindre religion. Sen, på 1800-talet, när det blev för många människor och för lite arbete hette lösningen cellstraff och disciplin. Fast det jobbades också. Ert skepp “Gefle” var nog tätat med hampdrev från gamla trossar som fångarna här repat upp.

 

När jag korsar Timmermansgatan och går in på slottsgården är rösten borta. Jag lyckades kanske hitta den rätta fackliga bräd- gårdsarbetartonen. Den första större strejken i Sverige var bland brädgårdsarbetare här i Gävle. I maj 1875. Underligt att slottsher­ren idag heter Hising. Det hette också fogden som 1579 fick Johan III:s order om bygget: “Ett hus av kårswircke åt mig och min hustru.” Det gömmer sig någon sorts skräck i namnet. Det är väl aldrig han som är slottsspöket? Kan han ha lämnat det fria nä­ringsfånget och tagit ett mycket sämre betalt statligt jobb? Nog lå­ter det lite av vandrande vålnad och självlysande skelett. Hiisiing!

 

 

Slottets vackra grind åt öster. Klen­smedsmästaren Sven Boman och hans gesäller och lärlingar smidde den år 1761. Men grindens guldskrift talar inte om detta. Den berättar att grinden skänkts av bruksägarna i Gefleborgs län. Av idel generositet. En förbannad lögn. Landshövdingen Sparre pressade dem på slantarna. Lite senare revs några hus här framför och så blev Slottstorget till. Än i dag kallas områ­det så fast det är mer än tre gånger så stort som förut.

 

—- Det här är ju inget torg! Det är en trafikplats. Buskar och träd, parkering för automobiler.

—- Det är så sant, grosshandlarn! Slottsmotet vore ett bättre namn. Så kallas stora trafikplatser i Göteborg.

 

Det sägs att här handlas med stöldgods till bilar, så det heter kan­ske Snottstorget. Jag ska se efter på skylten.

 

— Titta i stället på gräsplanen! Vad är det för en djävla orm? En gång tog Waxin hem en sån där kobra i sprit från Rangoon. Men det var ett förträffligt risbrännvin.

— Detta är inte hennes vackraste vinkel, inspektorn. För det mås­te vara en hon. “Tredelad vilande figur, draperad” kallade skulptö­ren henne. Henry Moore. Han var en av det här århundradets största skulptörer. Snart går det att sälja henne för tio miljoner dollar.

 

— Heliga Guds Moder i Gulddoublé! Det är väl mer än taxerings­värdet för hela stan? Vilken affär! Och på den där gräsmattan bod­de jag i trettio år. Ja, inte i tält, fast man väl idag skulle kunna tro det.

 

— Nej, jag vet. Rettigska palatset. En ståtlig samling trähus. Där föddes Gefleborgs Enskilda Bank som hade rätt att ge ut egna pap­perspengar. Allt revs på 1950-talet. Esplanadens fortsättning söder om ån blev det inte något av. Fast Rådmansgatan fick en bro.

 

— Det sade jag också till Almegren som gjorde stadsplanen 1888…

— Han var med i grosshandlarns eget gäng i röda soffan på Cent­ralhotellets kafe.

 

— Du är galen Carl Leonard, sade jag, visst har Robert Rettig lagt in sin sista pris snus och sonen John tänkt flytta till riksdagsgre­varna i Stockholm, men inte fan kan du lägga vårt Rettigska palats mitt i en esplanad. Fredrik, sade han, så ligger för tusan både teatern och rådhuset.

 

— En gång stod straffmaskinerna Trähästen och Skampålen där borta vid Rådhuset.

 

— Det var långt före min tid. Jag lät alltid min närmaste man hålla ordning på folket. Han kallades den omänskliga faktorn.

— Inspektorn behagar skämta.

— Vad är det där: Mellanskog?

— Det är Böndernas hus.

 

— Vafalls? Bönder mitt i stan? Det är som när jag bodde hos skep­par Hillstedt på Öster. Fullt med hästar, kor och grisar på gårdar­na. Men det var före branden 1869.

 

 

— Detta är kanske vad som kallas trottoarbönder och förresten är huset hopbyggt med stans bibliotek. Skalden Hökby som bodde här bakom har förklarat det så här:

 

“Innan vi bärgar vår slutliga äring

i böndernas rike till trösk och förtäring

i böckernas rike till själarnas näring

— så måste vi vara beredda att sprätta.”

 

— Inte min musik. En gång ville bokhandlarn djävlas med mig och skickade böcker till påseende. Då sände jag honom några famnar av brädgårdens suraste ved. Till påseende. Tippades i bokhandels­dörren. Det var där borta på hörnet.

 

—  Om jag själv fick det här bondrutiga huset till påseende skulle jag skicka tillbaks det. Kanske en matematiker kan hitta nåt intressant med fasaden. Det fanns en gång en indisk talekvilibrist som tyckte att 1729 är ett intressant tal för att det är det minsta heltal som kan skrivas som summan av två kuber på två olika sätt. Ända sen 1930-talet är det många arkitekter som ansett att arki­tektur är konsten att hantera volymer.

 

— A tusan, det trodde jag var ett jobb för en stuvarebas!

— Dessutom dök det upp en arkitekturprofet som påstod att mind­re är mer: Less is more.

 

—- Klart som terpentin! Man justerar virket, skär bort, så ger det mer. Det vet varenda trägrossist. Men jag minns konsul Rahm som bodde här på hörnet. En skeppningssäsong hade han några jäkla missionärer som justerare. De tänkte inte på att sanning i England är förbannad lögn i Frankrike. Carl Runers hus är kvar, ser jag. Och korsnäschefen Petrés.

 

— Men sen är resten borta här på södra åkanten: Gefle Barnkrubba, skeppare Wahlmans gåxd, Borgmästaregården, Spinnhuset, skeppare Wadins, fiskare Söderbergs, skeppare Säfströms, fiskare Högbergs, segelmakare Cedergrens och fiskare Sahlins gård. Sen följde varvsplatserna.

 

— Här bodde jag några år efter branden. I Herman Wahlmans gård. Uthuset där var hans. Det där lilla röda uthuset skulle min Laura tyckt om. Hade passat för hönsen.

 

— Det är museets nya tillbyggnad. Byggt utan bygglov men kom­munen har ärligt betalat böterna. Till sig själv. Men själva museet är inte kattskit, eller hur? En donation av Antonie Rettig.

 

 

 

— Det är ju som hennes syster Sophie-Louises palats i Köpen­hamn. Fast finare. Hon hade bilder av det i sitt sovrum. Jag fick komma dit men aldrig John. Och där sitter en skulptur över ingången. Kvinna och man i segelbåt. Delikata bröst. Synd att de sitter så högt. Men rigg och segelföring är ju rena självmordet!

— Vad säger grosshandlarn om museets emblem, den fyrmastade barken i flaskan?

 

— Satan i lovart, hon har alla lakan uppe men är avklädd på akter­masten. Är det flygande holländaren eller det chilenska dödsskep­pet “Caleuche”? Fyrmastbarkar har förresten aldrig byggts här eller seglat under gävleflagg. Men galgen därborta, vad är det?

 

— Polishuset.

— Pomaderade pickelhuvor! Man skipar alltså rättvisa direkt på gatan. Precis som på min tid. Stadsfiskalen Röhman gav missdådarna stryk med käppen.

 

 

— Nej, så går det inte till. Förresten har poliserna en skjutbana källaren. Där fanns Murénska badhuset tidigare.

— Pelle Murén? Hade ingen aning om att han badade.

— Det gjorde han kanske inte heller men han skänkte stan en massa pengar som bland mycket annat blev ett badhus.

 

— Undergången där vid järnvägen verkar inte ha blivit så mycket bättre sen min tid. Jag minns en man som drunknade i ån när han skulle igenom. Där hade de 40 martyrerna, kommungubbarna, planerat en nord-sydlig esplanad över ån och så kom brukspatro­nerna från Uppland med sin järnväg 1874 mitt i alltihop. Rena tåg­överfallet.

 

— Det var åtminstone mycket krutrök i debatten. Grosshandlarns bekanta hade ju redan sin järnväg till Falun och gillade inte precis konkurrensen. Men så förenades de båda järnvägarna i den där stationen. På 1870-talet den pampigaste som byggts i Sverige efter Stockholms Central. Och tjugo år senare kunde Gefle Dala Järnväg förvandla sina pensionspengar till stenslottet rätt föröver.

 

— Ja, nittiotalet var de stora erektionernas tid i stan. Centralpa­latset, Gevaliapalatset och så det här. Dalapalatset. Inte min stil. Ett bra hus ska vara som en kvinna. Som min Laura.

 

 

 

— Berätta mer, grosshandlarn! Det låter lite som Freud, Jung & Co.

 

— Om det är en tysk träfirma så är det ingen jag handlat med. Det är en fråga om känsla…

 

Dessa fördömda timmerbilar. Där försvann rösten. Man kan knappt höra sig själv tänka. Fältskärsgatan. Ett bra namn för det här. Tjugotusen bilar dundrar förbi per dygn. Var blev han nu av?

— Grosshandlarn? Inspektorn? Baronen?

FREDRIK!!!???

 

 

Källa: Samtal om hus, Till kritiken av arkitekturen.

——————————————

november 10, 2013

Gå till  Startsidan

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website