S:a Fiskargatan i Gävle – vår gata runt hörnet – av Tina Westerlund

 

Fina gatan runt hörnet

 

Vår gata – S:a Fiskargatan – var en vanlig gata: inte stenlagd vad jag minns, det var det bara rännstenen som var, och absolut inte asfalterad. En vanlig, lagom bred gata med gatlyktor av svart gjutjärn och trottoarer där det gick att göra hål med klacken när man skulle spela kula. Fiskargatan hade tvåvåningshus av trä och stora, ofta ganska ruffiga gårdar. Det var en gata som hade sina fördelar, men särskilt tjusig var den inte.

 

Skolvägen var något helt annat. Runt hörnet låg Waldenströmsgatan, som jag nu vet att den heter. Den skar Fiskargatan rätt av på mitten, löpte från Brynäsgatan över järnvägen ända upp till Landstingshuset som såg ner på den vårdkrävande allmogen från sin upphöjda kulle. Här var husen trevånings, inte sällan byggda i rött tegel eller var rappade och utsirade. En fin gata, bred som två fiskargator med plats både för trottoarer, gräsmattor och en allé av lönnar utefter hela gatan. Som skolväg var den som gjord att komma för sent på.

 

På hösten fällde lönnarna löven och man kunde lätt tappa bort den lilla tid man hade på sig på att rota igenom lövhögarna på jakt efter några riktigt vackra exemplar att spara. Man bara måste pulsa fram och tillbaka en stund till knäna i härligt prasslande lönnlöv. Visserligen fick man barnförlamning (polio hade man inte hört talas om) av att hoppa lövhögar sa de vuxna, men nånstans i sitt barnförstånd anade man att det bara var ännu en av dessa mängder bullshit som var modernt att slå i ungar på 50-talet. Näsor måste man prova, trycka fast de ljusgröna vingarna över näsroten och se hur långt man kunde gå innan de ramlade av.

 

Det här var en stenlagd gata. Det behövdes säkert eftersom spårvagnen kom här när den gick in på sista biten från Bomhus till Islandsplan. Inte en gata för kulspel, men den lämpade sig desto bättre för andra lekar: en rad med knappnålar las ut på rälsen och sen gällde det bara att vänta på nästa vagn, när den passerat låg nålarna platta och härligt oanvändbara där. Ännu bättre var det om man kunde förmå sig att offra en ett- eller tvåöring (men det satt långt inne för en ettöring fick man i alla fall en kola). Myntet dubblade sin storlek, blev platt som en kapsyl, och förstås oanvändbart.

 

I nästa hörn (Fältskärsgatan vet jag idag) i ett vitt hus låg apoteket – apoteket vaddå? Jag tycker mig minnas en skylt, en staty i guld, och nog måste det har haft ett pampigt namn som apotek hette förr. Älgen? Björnen? Kronan? Jag minns inte.

 

 KLICKA PÅ ÖVERSTA BILDEN FÖR ATT FÖRSTORA DEN, klicka sedan på Tillbakapilen för att återgå till denna skrivelse.

 

Tina menar troligen Apoteket Kronan som låg i Kv Gäddan på Waldenströmsgatan 4/Södra Fältskärsgatan 9. (Lisse-Lotte)

 

Apotekets interiör.

 

  DENNA BILD GÅR EJ ATT FÖRSTORA

Apotekets exteriör.

 

På apoteket kunde man, om man hade pengar, köpa sig liten vit påse godis. Salmiak, minimala, ettersalta men supergoda rutor av saltlakris, 15 öre kostade den minsta påsen, 25 öre för de lite större. Salmiak ingår säkert inte i sortimentet hos dagens apotek, hur decentraliserade och konkurrensutsatta de än är; salmiak behövs inte längre i en värld där alla redan har högt blodtryck. Men var det verkligen nödvändigt att skrota djurnamnen och guldskyltarna?

 

Tina Westerlund – journalist och författare

 

——————————————-

juni 25, 2013

 

Sammanställt och kompletterat med foton av lisse-lotte@danielson.be

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website