S Strandgatan 14, Petregatan 1, 3, 5, 7, Dybböls skansar-Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

  

 

Sillpackargården vid Gavleån

 

  Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

I den fastighet, som numera bär adressen Södra Strandgatan 14, bodde på 1690-talet en borgare vid namn Per Jonsson Kring. Tomten hade på den tiden en helt annan form än i våra dagar. I norr nådde den sålunda ända fram till Stora ån (Gavleån); i väster be­gränsades den visserligen av gatan, men denna hade i sin tur en något annan sträckning än den nuvaran­de Petregatan och träffade åstranden ett stycke östligare än nu; sö­derut inrymde tomten även nuva­rande Petregatan 3; i öster slutli­gen stötte den emot Ruddammsgränd, som då ännu inte hunnit förvandlas till en återvändsgränd, utan skar rakt igenom hela kvar­teret ända fram till ån.

 

Efter ett 1712 träffat avtal mel­lan Krings arvingar tillerkändes Jacob Kring rätt att inlösa fas­tigheten, och sex år senare (1718) fick han rådhusrättens fastebrev på densamma. Som ett kuriosum kan i sammanhanget nämnas, .att avtalet arvingarna emellan under­tecknades den 30 februari 1712. I Sverige som på den tiden ännu till-

lämpade den s. k, julianska kalen­dern, hade nämligen skottdagen uteslutits år 1700 men blivit återinförd just 1712, vilket medförde att göjemånaden sistnämnda år fick 30 dagar.

 

Så värst länge tycks inte fastig­heten ha förblivit i Jacob Krings ägo. Sannolikt i början av 1720- talet inflyttade från Hamrånge till Gävle en timmerman vid namn Lars Jönsson Häggström, vilken köpte fastigheten av Kring. Alla tecken pekar på att han för­värvat fastigheten i anslutning till sitt giftermål med änkan Brita Persdotter Öman, (d. 1743), vilket ägde rum i november 1725. Äktenskapet tycks ha varit barn­löst; i varje fall lämnar stadens födelseböcker inga besked om s. k. lyckliga tilldragelser i familjen.

 

Redan 1731 hade Häggström sålt den sydligaste delen av sin tomt (nuvarande Södra Petregatan 3) till järndragaren Johan Bäckström, och efter hustruns bortgång av­yttrade han också södra halvan av sin återstående tomtareal till fis­karen Nils Bergsten, som 1744 fick fastebrev därpå.

 

Kanske behövde Häggström peng­ar för att sätta nytt bo, ty samma år (1744) gifte han om sig med Catharina Stalin (d. 1780), dot­ter till en glasmästare i en av granngårdarna, och detta nya äk­tenskap blev i stället så mycket barnrikare än hans första. Inom de närmaste sju åren utökades fa­miljen med inte mindre än fem arvingar, av vilka de tvenne yngs­ta, döttrarna Anna och Catharina, kom till världen som tvillingar.

 

Catharina Häggström (f. 1751) förenade vid mogen ålder sina öden med sillpackaren, seder­mera packareåldermannen Eric Lundborg (f. 1749), och med henne följde även fädernegården, där Lundborg alltså blev husbonde. Även detta äktenskap blev rikt väl­signat ifråga om barn, och när pojkarna nått lagom ålder ville de förstås som de flesta av sina lek­kamrater i söderkvarteren pröva sin lycka till sjöss. Eric (f. 1785), som var äldst av bröderna, tog sin första hyra ombord 1803 och seg­lade sedan med kortare uppehåll till ett gott stycke inpå 1820-talet både som matros» timmerman och t. o. m. en resa som styrman, samt deltog bl. a. i trupptransporterna från Sverige till Finland krigsåret 1808. Brodern Pehr (f. 1788) äg­nade sig först åt krigaryrket som soldat vid Hälsinge regemente, men tycks snart ha tröttnat på kronans kaka och tog 1813 hyra som kock på ett gävlefartyg. Som kock befanns han emellertid redan under första resan vara oduglig, varför han under det följande de­cenniet mestadels står antecknad som jungman i sjömanshusets handlingar.

 

I maj 1819 hade Eric Lundborg inköpt även fastigheten Petregatan 5, och sedan han samma år avlidit, beslöt änkan att flytta över dit med sina barn samt avyttra fas­tigheten vid Södra Strandgatan. Hon erbjöd den till Gävle stad, och staden nappade också på anbu­det, som slutade på 1100 rdr banko. Av Lundborgs barn hade nu samt­liga nått myndig ålder med un­dantag för yngsta dottern Anna Catharina, men rådhusrätten med­gav i sitt utslag av 29 april 1820 att även den omyndiga dotterns arve­del, »vilken ej kan utbrytas eller hon därå vara besutten» finge för­säljas, »hvaruppå och sedan sterbhusets skulder äro betalte, Packar Ålderman Lundborgs Enka bör, hwad som på hennes dotters an­del belöper, till hennes förmån och nytta anwända».

 

I fyra år behöll Gävle stad den f d. Lundborgska fastigheten vid Södra Strandgatan, varefter den genom en bytesaffär 18 maj 1824 kom i skepparen Eric Åker­lunds ägo.

 

Skepparen Åkerlunds andra söderfastighet

 

Sedan Åkerlund 1829 inköpt även den intilliggande fastigheten nr 89 tilldelades han 9 nov. s.å. av sta­den sammanlagt 435 kvadratalnar mark på tre sådor om sina två tomter såsom ersättning för en till Gävle stad avträdd tomt (nr 124) i 2:a kvarteret. Påföljande år (1830) fick han dessutom tillstånd att läg­ga igen och med sin egendom in­förliva 384 kvadratalnar av Ruddammsgränd “med vllkor att till Köpmangatan (nu Petregatan) läm­na 4 alnars bredd, när staden så fordrar”.

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Åkerlund, som var smedson från Ockelbo, hade året förut (1823) fått burskap i staden efter att ha seglat i gävlefartyg sedan 1801, de första tio åren som kockmat, jungman och matros samt från 1812 som konsta­pel och styrman. Samma år som han blev borgare fick han kom­mandot på Daniel Elfstrand & C:os skonert “Betsy” (44 1/2 svåra läster), som han förde till 1829. Följande år anförtroddes han Elfbrink & Normans stora bark­skepp “Amphion” (120 läster), som alltså blev hans andra men också sista fartyg. Sommaren 1834 av­seglade “Amphion” från Gävle på en medelhavsresa, från vilken hon åter väntades hem följande vår. Men fartyget hördes aldrig av, och det stod så småningom klart, att det förlist med man och allt i Nordsjön. Förutom kaptenen be­stod besättningen av 11 man, de flesta infödda gävlebor. Äldst var den 50-årige timmermannen Pehr Holmgren och yngst 14-åringen Carl Carlsson, som mönstrat in som kajutvakt. I övrigt bestod besätt­ningen av styrman Sven Söderman (i dödböckerna kallad Söderström) från Öregrund, konstapel Johan Bro­din och matroserna Johan Norberg, Anders Hedman och C. August Schylander, alla från Gävle, jung­männen Anders Nyström och Johan Erik Jerfström från Gävle och Erik Norén från Västland samt kocken Johan Åberg från Ockelbo.

 

Av sin ursprungligen rätt stora tomt från ån söderut efter Ruddammsgränd sålde som ovan nämnts timmerman Lars Häggström en del (nuvarande Petregatan 1) till fiskaren Nils Berg­sten. Försäljningen, som ägde rum 1744 gällde en areal av 28 alnars längd och 20 alnars bredd, för vilken köparen, som redan s.å. fick fastebrev på sin egendom» fick betala 300 dal, kopparmynt.

 

Bergsten var kofferdifarare (dvs sjöman) till yrket, men hade 1737 gift sig med Helena, och tydli­gen tröttnat på sitt flackande liv runt jordens hav, varför han etab­lerade sig som fiskare i Gävle och det var väl sannolikt i den vevan, som han också lade sig till med egen gård.

 

Under de närmaste drygt åtta decennierna blev hans släkt bofast i denna fastighet. Hans äldste son, som också hette Nils Bergsten (f. 1744, d. 1808) och gick i faderns fotspår som fiskare, var själv född i gården, vilken han också seder­mera övertog och bebodde under hela sin levnad. Där stapplade ock­så hans hustru, Helena Bång (f. 1747» d. 1821) ofärdig omkring på sina kryckor i sitt livs höst, och först efter hennes död försvann namnet Bergsten ur ägrelängden.

 

Men inte riktigt likväl, ty på sitt sätt blev gården dock kvar i släk­ten. Visserligen tycks Nils Berg­sten d. y. och hans maka ej ha haft några bröstarvingar, men en av delägarna i sterbhuset, hustruns yngste bror, Laurentius (Lars) Bång (f. 1765), löste ut sina in­alles 11 medarvingar ur gården. Bång ägde visserligen förut en an­nan södergård, men den gjorde han sig nu av med och flyttade med sin familj in i sitt nyförvärv. Det tycks emellertid som om familjen Bång inte riktigt skulle ha funnit sig till­rätta i sitt nya hem. Efter att ha bott där endast sex år, sålde Bång nämligen även denna gård till skepparen Eric Åkerlund,vil­ken som ovan berättats tidigare in­nehade grannfastigheten omedel­bart norr därom.

 

Bång i sin tur kom i stället över en ny gård, där han redan påföl­jande år (1830) slutade sina dagar.

 

 

    Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

Gårdarna 89 och 90 blev sålunda genom Åkerlunds köp återförena­de under samme ägare, och så har de sedan förblivit. Själv bodde Åkerlund i gården närmast S. Strandgatan; den andra hyrde han ut, och bl. a. bodde där en kort tid stadsingenjören Johan Henric Rosenbaum, ett välbekant namn i Gävles byggnadshistoria.

Efter Åkerlunds död behöll hans änka Anna Högvall (f. 1784, d. 1840) fastigheterna och bodde där med sina två barn, Anna Erica (f. 1817) och studenten Pehr August (f. 1818), men några år ef­ter moderns död avyttrades egen­domen och växlade sedan några gånger ägare, innan den 1853 för 4.350 dal. riksgälds inköptes av grosshandlare Carl Runer. Då den nästa gång såldes (1916) var priset uppe i 31.000 kr för att två år senare, då den senast bytte ägare, ha stigit ytterligare till 41.000 kr.

 

 

Sjömansgården med de originella ansiktena

 

    Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Petregatan 3 uppkom som en­skild fastighet 1731, då fiskaren Lars Häggström såsom tidigare nämnts sålde den sydligaste tredje­delen av sin tomt till järndragaren Johan Bäckström, troligen inflyttad till Gävle norrifrån. Tom­ten var 21alnar på södra och 19 alnar bred på norra sidan samt 23V4 alnar bred och gränsade i öster mot Ruddammsgränd.

 

 

Om Johan Bäckström är för öv­rigt mycket litet känt. I 1791 års tomtbok nämnes fiskaren Jan Bäck­ströms änka som gårdens inneha­vare. Hon hette Anna Wahl­berg (f. 1753), och var dotter till en i Gävle verksam timmerman, men hennes make, fiskaren Johan Bäckström (d. 1781) kan icke vara identisk med ovannämnde järndragare, utan var troligen dennes son. Han uppges förresten vara född i Gävle omkring 1750, men kan icke återfinnas i stadens dopböcker vid denna tidpunkt.

 

Fiskaren Bäckströms äktenskap hade varat endast sex år, då han rycktes bort från hustrun och ”det enda barn, sonen Jonas (f. 1780). Makan, Anna Wahlberg, behöll dock gården och löste dessutom 1783 in tre andelar i densamma, vilka till­hörde medlemmar av Bäckströmska släkten. Men som det icke heller för kvinnan är gott att vara allena, så gifte hon snart om sig med fiskaren Petter Nordqvist (f. 1758), som nu blev gårdens husbonde. Där växte också styvsonen Jonas upp, och vid mogen ålder gick han na­turligtvis till sjöss. I havet fann han också sin grav i december 1811, och två år senare avled även modern »i Norrland», vilket väl får tydas som att hon dog under en av fa­miljens fiskefärder norrut.

 

Fiskare Nordqvist var nu ensam i gården. Sex år höll han ut i en­samheten, men sedan tog han sin mats ur skolan, sålde sin fastighet och flyttade norrut. Köparen var den nyblivne kofferdiiskepparen Johan Petter Östberg (f. 1783), som på detta sätt för 300 rdr skaffade sig och de sina ett eget hem.

 

Östberg, som i sjömanshusets handlingar även kallas Össberg var redan fullvuxen, när han 1803 gick till sjöss som jungman och hann sedan inte göra kofferditjänst mera än fem år, innan Sverige rå­kade i krig med sin arvfiende Ryss­land. Östberg tog då i april 1808 tjänst vid örlogsflottan i Karlskrona som Välbefaren matros med 6 rdr banko i månadshyra och 3 rdr ban­ko i handpenningar. Men när kri­get 1809 tog slut, var också Öst­berg färdig med flottistlivet och återgick till att segla med koffer- dister. 1814 hade han nått så långt, att han anförtroddes posten som understyrman, och när han sedan 1819 fick burskap i Gävle, blev han samtidigt “kallad av hr Örn att föra galeasen “Cathrina Elisabet” (22 1/3 svåra läster). Som skeppare blev han dock icke gammal; han avled redan 1821 i Gävle.

 

 

Gården gick nu på auktion, var­vid högsta budet avgavs av Öst­bergs f.d. arbetsgivare grosshand­lare G. Örn, som ett par år sena­re transporterade köpet på Carl Klingberg (f. 1798). Även han var av gammal sjömanssläkt och skulle självfallet som seden var bland Gamla Söders pojkar pröva sin lycka till sjöss. Han gjorde sina hundår 1817—33 ombord hos olika gävleskeppare och blev 1836 båts­man, Då skepparen C. A. Blom 1851 påmönstrade sin nio man starka be­sättning i briggen ”Josephina” (91,75 läster) för att närmast avgå till London, enrollerades emeller­tid Klingberg som konstapel, och bland jungmännen ombord befann sig även hans då 17-årige son Carl Johan (f. 1833), som redan hade ett par sjömansår bakom sig. Men från den resan kom ingen av de på­mönstrade tillbaka till hemstaden. “Fartyget förolyckat, okänt varest” lyder den högst enkla förklaring, som infördes i skeppsrullan.

 

Fastigheten på Söder blev emel­lertid kvar i den Klingbergska släk­ten i bortåt ett sekel, närmare bestämt till 1921, då den genom köp övergick i fru Alma Berglings ägo. Sedan dess har ägarna skiftat ganska tätt intill nuvarande tid.

 

    Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

Två gårdar med gamla sjömansanor

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

I nuvarande kvarteret Målarens nordvästra hörn, där det lilla Is­landstorget numera — helt omoti­verat som det förefaller — kilar sig in i bebyggelsen, bodde i bör­jan av 1700- talet borgaren och fis­karen Anders Ersson Snell (f. 1763). Denne Snell ägde också en relativt stor tomt »neder i grän­den mot dess gård vid Källan», (dvs väster om Ruddammsgränd och norr om Västra Isiandsgatan)  som han i början av 1730-talet be­slöt att försälja till någon hugad spekulant.

 

Den förste köpare, som visade sig intresserad av markförvärv, var kofferdifararen Jonas Norling (f. 1704), som i november 1731 tillhandlade sig södra hälften av Snell- tomten för 108 dal. kopparmynt, och två år senare fann Snell i kofferdifararen Olof Lundberg en köpare även till den andra tomthalvan, som vid försäljningen inbringade honom 200 daler.

 

Petregatan 7

 

 

 Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Jonas Norlings nya gårdstomt med nuvarande adress Petregatan 7 mätte enligt det 1736 utfärdade fas­tebrevet 28 1/2 alnar på längden samt 131/2 alnar på bredden åt porten och 21 alnar på andra än­dan. Själv var Norling bördig från Sidensjö i Ångermanland och hade 1728 givit sig i kofferditjänst som matros, vilket yrke han sedan be­höll under hela sina mannaålder. Han avfördes 1768 ur sjömanshu­sets rullor efter att de sista åren ha seglat som timmerman under sonens, kofferdikapten Petter Norling (f. 1737) kommando och tycks ha avlidit någon gång på 1770-talet.

 

Sonen kofferdikaptenen Petter, som i födelseboken tydligen fel­aktigt kallas Anders var väl hem­ma på havet, när han 1763 fick burskap i Gävle som skeppare. Han hade då varit till sjöss i nio år och under den tiden mestadels gått med gävlefartyg på Spanien och Medel­havet. Sitt första befäl fick han 1763 som skeppare på snaujakten »Jungfru Magdalena» (21 svåra läs­ter), som han förde i fyra år, för att sedan 1767 överta kommandot på galeasen »Lovisa Ulrica» (29 läster). Av någon obekant anled­ning frånträdde han sistnämnda fartyg redan samma år och res­te till Stockholm, men återkom till födelsestaden 1771 och seglade se­dan som styrman. Fem år senare mönstrade han av i Göteborg, där han dock snart fick ny hyra, men från den resan kom han icke till­baka.

 

Efter att ha förlorat sin första maka gifte Petter Norling 1763 om sig med Christina Söderström (f 1724) från Valbo, och det var i detta senare äktenskap, scm sonen

Petter föddes. Efter såväl hans som föräldrarnas frånfälle tycks gården ha blivit såld, möjligen dock inom släkten. Rådhusrättens protokoll av 10 april 1782 säger nämligen, att fiskaren Olof Norling denna dag »gjorde handslag om går­den» med muraren Mats Wahl­ström (f. 1739, d. 1801), som där­efter fick fastebrev på den och med kännedom om, att Jonas Norlings maka i andra giftet, Catharina (d. 1779) var född Wahlström, ligger det nära till hands antaga, att frändskap rådde mellan henne och den nye ägaren.

 

I Wahlströmska släkten stannade fastigheten sedan till 1870, I sitt äktenskap med Anna Åberg (i 1734) hade Mats Wahlström en­dast ett barn, sonen Peter (f. 1771), och efter honom följde hans son Per Gustaf Wahlström (f. 1803) och dennes svåger, strandfogden Lars Söderström (f. 1777 och gift med Anna Fredrica Wahlström, f. 1798) som gårdens ägare. Under deras tid såldes 1836 34 kvadratalnar av tomten till staden för reglering av nuvarande Petregatan.

 

Per Gustaf Wahlström var sjö­man till yrket, gjorde sina hundår på sjön 1821—1834, innan han 1835 fick förtroendet att gå som konsta­pel, dvs understyrman. Under en resa på Nordsjön med skeppet »Wilhelmina» avled han 1839  »i Engelska kanalen» Hans änka, Anna Greta Hillman (f. 1766) löste sedan in hela gården av sina medarvingar.

 

1870 blev det ägarebyte igen, och som husbonde inträdde nu återigen en djuphavsseglare. Det var kofferdikaptenen Frans Gustaf Oscar Lomberg (f. 1822), boktryckarson från Uppsala och se­dan 1839 inskriven på Gävle sjö­manshus.

 

Som sjöman hade Lomberg en ganska äventyrlig levnadsbana. Redan som jungman rymde han 1841 från sitt fartyg, då detta låg i New Yorks hamn, men ertappa­des och fick vackert finna sig i att följa med fartyget hem igen till fosterlandet.  Tre år senare gjorde han som lättmatros sin andra rym­ning, denne gång i Charlestown i USA. Där lyckades det tydligen bättre för den frihetsälskande ynglingen, men efter några år kunde man emellertid på sjömanshuset anteckna honom som »återkom­men» i matrikeln, och 1850 hade han avancerat till styrman. Två år senare avlade han l:sta klass sjö­kaptensexamen, och 1856 fick han burskap som skeppare i staden

 

Icke mindre äventyrligt blev dock hans liv som befälhavare på en rad gävlefartyg. Det första av dem för skonaren »Lärkan» (55,87 läster), som han seglade i sank vid Björn 1857 under sitt första skepparår. Premiären var sålunda mindre lyckad, men trots detta fick han så gott som genast kommandot över skonerten »Jenny» (95,75 läs­ter) som han förde 1857—1859. Skeppsrullornas anteckningar ty­der på, att han var en barsk her­re, som folket för om masten gär­na stack ifrån, när tillfälle yppade sig. Värst var det kanske under re­san 1857—1858 på Newyork, från vilken han inte hade med sig till­baka mer än en konstapel och två matroser av de åtta man, han hade mönstrat på i Gävle. Två man hade visserligen avlidit, timmermannen Jonas Berglund annandag jul 1857 i Newry i Irland och styrmannen J. G. Åvall i Medelhavet 1858, men kocken Anders Eric Ahlin samt jungmännen Anders Andersson och P. E Wallmin hade då redan tidi­gare rymt fältet i Newyork i okto­ber 1857.

 

Lombergs tredje fartyg var sko­nerten »Svalan» (36,25 ton), som han lyckligt seglade 1861—1865. Sistnämnda år fick han befälet på det stora barkskeppet »Daniel» (214,82 läster), men den glädjen slutade definitivt 31 maj 1867, då fartyget totalförliste på ett grund utanför Söderarm. Så följde för Lomberg ånyo fyra lyckliga seglationsår (1867—1871) med sko­nerten »Christine» (47x/2 ny läster), innan han 1872 fick kommandot på det stora skeppet »Bergfors & Son» (269 läster). Detta förde han med den äran till 15 maj 1874, då han för tredje gången förliste. Olycks­platsen var utanför Dunqerque i Frankrike. Själv slutade Lomberg sina dagar på landbacken i Gävle 14 september 1888.

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

Med sin hustru Sofie, född Hedquist, hade Lomberg inbör­des testamente, men 1900 såldes gården på exekutiv auktion och inropades då av handlande Lars Östlin. Den har sedan ytterligare några gånger bytt ägare, senast 1948.

 

 

Petregatan 5

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

Om kofferdifararen OlofLundberg (d 1753) vilken som ovan nämnts ungefär samtidigt med sin närmaste granne och yrkesbroder Jonas Norling köpte tomt av bor­garen Anders Snell, har hävderna inte mycket att berätta. Sannolikt hade han övergivit sjön före 1754, ty i handlingarna på Gävle sjö­manshus, som inrättades sistnämn­da år, får man söka förgäves ef­ter hans namn. I dopboken för Gävle nämnes han visserligen 1737 jämte sin maka Elisabet Pärsdot­ter och deras då kristnade son Petter, men däremot tycks makar­na inte finnas registrerade i sta­dens vigselbok, vadan det väl lig­ger närmast till hands att gissa på, att han inflyttat till Gävle från annan ort, och att han redan då var gift.

 

Då Lundberg köpte sin tomt mät­te denna enligt köpebrevet 24 1/2  al­nar på längden, medan bredden var 22 aln. »på nedre ändan» och 21 ½ alnar på den övre. Han hade flera barn, av vilka den ovan­nämnde sonen Petter Lund­berg (f 1737) efter faderns bort­gång övertog husbondskapet och redan som 16-åring även valde faderns yrke och gick till sjöss. Han seglade sedan med gävlefartyg un­der fem år, men av sjömanshusets rullor framgår, att han 1760 prak­tiserat sig härifrån med en inri­kes skeppare Gustaf Lim till Stock­holm och sedermera icke tillbakars kommen», varför han 1762 avfördes ur sjömanshusets matrikel. Hans vidare öden äro okända.

 

Som gårdsägare dyker ungefär vid denna tidpunkt en annan sjö­man upp, nämligen skepparen Olof Östberg (f 1738). Han var av gammal sjömanssläkt, son till borgaren Petter Östling och dennes maka Stina Norling, vilken i sin tur vuxit upp i granngår­den (Petregatan 7). Även Olof Östberg var säkerligen väl hem­mastadd i kvarteren på Gamla Sö­der, och där fann han av allt att döma också sin maka, Anna Lundberg (f. ca 1733, d. 1795). Allt pekar på, att hon var dotter till ovannämnde Olof Lundberg, och Östberg skulle med andra ord vara måg i gården.

 

I Gävle sjömanshus annaler dy­ker Östberg upp 1756 och seglade troligen för om masten under det närmast följande decenniet. Från 1766 tituleras han emellertid styr­man, och sex år senare ansågs han mogen för större uppgifter, fick burskap i staden och anförtroddes befälet på galeasen »S:t Giörgen» (34 svåra läster), som han sedan förde till 1792. Under hans tid som skeppare på detta fartyg inträffade den stora stadsbranden 20 sept. 1776. Därunder gick galeasens mät­ningsbevis förlorat för den gode skepparen, som därför i oktober samma år tvangs begära ett nytt så­dant hos rådhusrätten. Från 1793 till sin död förde han sedan galeasen »Christina Magdalena» (35 läster).

 

Än en gång kom nu gården att gå i arv på spinnsidan genom Olof Östbergs dotter Elisabeths (f. ca 1777) giftermål med sin kusin Petter Trest (f. 1757). Liksom svärfadern—farbrodern var Trest en havets son» inskriven på sjö­manshuset 1774, styrman fem år senare och slutligen borgare och skeppare 1783, Hans namn är knu­tet till en lång rad gävlefartyg, nämligen galeasen »Sara Marga­reta» (22 sv. läster) 1783, briggantinen »Neptunus» (70 läster) 1784— 1787, hukarjakten »Brita Elisabeth» (50 läster), 1789—1791, galeasen »Intrepide» (51 läster) 1791, snau- skeppet »Arrakne» (102 läster), se­dermera omdöpt till »Grefve Cronstedt» 1792—1805,  skeppet »Enighe­ten» (107 läster) 1807—1811 samt skonaren »Charlotta» (46 läster) 1812.

 

Av obekant anledning sålde emellertid Trest gården 1799 till kvartersmannen Sven Malm­berg, men sedan denne gjort kon­kurs kom fastigheten först i fis­karen Mats Sundströms ägo och inköptes några år senare av packaråldermannen Eric Lund­borg» tidigare ägare av en av granngårdarna (S. Strandgatan 14).

 

Gårdens historia talar i fortsätt­ningen om ideligen nya ägare» och någon egentlig släktgårdskaraktär har den sedan aldrig fått. Den längsta period, som den tillhörde en och samma släkt, var från 1870, då den inköptes av timmermannen E. M> Nordin, till 1930» då den såldes av skollärarinnan Katrin a Kristina Nordin, och sjö­mansgård har den nu inte varit på drygt 100 år.

 

 

I kulregnet mot Dybböls skansar

 

I kapitlet »Hos garvarn, vagnma­karn och bagarn” har berättats om gävlepojken Geijer och bagarege­sällen från Norrköping August Cederqvist, som liksom så många andra svenska frivilliga kämpade på danskarnas sida under kriget mot Tyskland 1864,

 

Nu i atomåldern och i jämförel­se med vårt sekels fruktansvärda storkrig ter sig väl det dansk-tys­ka nappataget för snart etthundra år sedan mest som en tämligen obetydlig manöver, men för dåti­dens människor var det självfallet en mycket allvarlig händelse, som inte minst i Sverige väckte stor harm och förmådde många svens­kar att som frivilliga skynda tilll Danmarks bistånd. Den omedelbara orsaken till krigsutbrottet var Tysklands beslut att ta Slesvig i pant för uppfyllandet av vissa löf­ten, vilka avtvingats Danmark re­dan 1851. Utan något allvarligt mot­stånd utrymde danskarna Dannevirke redan i februari 1864, varpå tyskarna ryckte in i Jylland, intog de sönderskjutna skansarna vid Dybböl i april och slutligen över­rumplade och intog ön Als i juni samma år. Därmed var kriget prak­tiskt taget avgjort och Danmark måste be om fred.

 

Kriget inträffade just när skandi­navismen svepte som en mäktig våg över hela Norden, och det var på ett hår när att även Sverige ryck­tes med i detsamma, men det hela inskränkte sig nu till att en mängd svenska och norska frivilliga ilade till danskarnas bistånd. Förutom ovannämnda Geijer fanns bland de frivilliga även en annan gävlebo, dåvarande löjtnanten vid Häl­singe regemente Fredrik Paues

 

 

    Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

 

 

 som i ett brev hem till sina föräldrar ger följande målande skildring av sina upplevelser. Bre­vet, skrivet med blyerts på baksi­dan av en skräddarräkning, som samtidigt avslöjar den svenske löjt­nantens ekipermg i falt, har föl­jande lydelse:

 

Älskade Föräldrar!

Ja, Nu sitter jag i Löpgrafvarne vid Dyppels höjder, en uppmärksam iakttagare af de hvinande kanonku­lors och Granaters eld, som i tusen­tal susa öfver allas wåra hufvuden, för att nedstörtas, antingen för att krossa de arma Danskarne eller blott uppkasta en lavin af jord. Det är i sanning eget detta barbariska mord.

 

— Att så bli inkastad midt i den hetaste kanonad från de fredliga idrotter, i hvilka jag förut med glädje trifts uti, är i sanninn högst eget. Huru stor hjelte man än är, kan man ej underlåta att känna en rys­ning wid ett sådant skådespel. Jag har nu legat här sedan i går afton och återgår vid samma tid i afton för att antingen ett dygn förblifva vid Brohufvudet emel” i   Dybböl och Als, jag låg der som reserv, eller ock att marschera till Als för att un­der 4 dygn hwila ut mig efter dagar­nes mödor.

 

— Detta dygn har icke förflutit utan sina sorgliga öden för oss. Wi ha hittills kl. 7 e. m. mistat en man samt fått 2:ne stycken lätt sårade. Dessa folk ha likwäl ej blifvit träffade i Löpgrafvarne, der jag lig­ger, utan i skansen N:o 4, der de woro anställda som arbetsmanskap. Wår skans, 4, har inskjutits med en förfärlig eld under detta dygn. Flera artillerister, som äro anställda som servis i nämnde skans, äro dels döda, dels sårade, men allt detta gör mig ej modlös. Tvertom börjar jag nu, efter att ett dygn förut som blott åskådare warande i Löpgrafvarne, bli mera härdad såväl för kulor som  död, att jag lugnt låter kulorna pas­sera; och bättre blir det med hwarje dag jag får lefva. Wi äta och dricka samt sofva, allt hwad vi orka och sjelfva kulorna, som fräsa och krevera öfver eller utanför oss, kan ej rubba wår sömn. En kula, granat kallad, war nog vänlig att krevera 3 alnar från mig, samt sände mig ett minne. Ett litet stycke sten, som vägde sina 25 tt rullade utefter wallen, på hvilken jag kastade mig, och nådde min sida, utan att göra mig minsta skada. En sten, slungad af en annan granat, träffade mig i ryg­gen och gjorde ett hål på min kap­pa utan att göra mera ofog. Allt detta betraktade jag som bagateller och skämtade med jensarne öfver det.

 

— Dessa soldater skämta äfven åt kulorna och svärja en lille dansk e d. Humöret hos truppen är god. ehuru många af deras kamrater falla offer för de barbariska preussarnes utmärkta Granater. Ack min Gud! Att stormakterna kan med likgiltig­het åse att det fredliga Danska fol­ket falla offer för preussarnes eld. De ligga som overksamma åskådare, ty Deras artilleri är preussarnes wida underlägset . Wi vänta blott storm­ning, ty efter denna, tro de, blir det bättre; men preussarne kan omöjligt få fram sitt folk, utan wända desse om, då de på cirka 200 alnars afstånd mötes af wåra granatkartescher.

 

— Här är fullt wårwäder och rå­gen grönskar med hela sin unga plantas nyfödda behag. Äfven gräset synes lifva sig ehuru det ännu ej kan synas i så bjerta färger. — Jag har nu skrifvit mycket mera än jag borde åtminstone med afseende å dagens händelser, men jag will wisa att den Nådige Guden, till Hvilken jag med uppriktighet vänder mitt sinne, ej ännu har funnit min tid wara inné utan har låtit mig undslippa med en liten warning.

 

— Huru det än må blifva, så emot­se allt med undergifvenhet och vet, att jag aldrig kommer att ångra, att jag bjudit min arm åt ett wärnlöst folk. Minns ock, att jag i sjelfva kulregnet tager fram Edra porträtter för att sända en vänlig hälsning till dem, som gåfvo mig lifvet, och som nu med orolig blick följer mig med hela. sin själs öga.

 

— Måtte edra åldriga hjertan ej brista för Eder älskade son, utan

lef i hoppet att wi äfven i detta lif­vet skall återse hvarandra betydligt förbättrade än förut.

 

— Pröfningens skola är bitter men nyttig, och kommer man ur den så är själen renare än förut. Förlåt mig all den sorg jag tillfogat eder och tillräkna mig ej mina fel.

 

— Jag ville bedja Gud för min själs frälsning och sedan sluta detta bref, som mörkret hindrar mig att fortsätta. Förlåt ock detta siarfviga bref, men I fån väl stafwa Eder fram och se efter numrerna på si­dornas kanter. Pastorn i Ulkeböle har fått 160 Rdr svenskt, mina 3:e guldmynt samt min koffert för att om jag stupar tillsända Eder.

 

— Och nu farväl för denna gång. Hälsa Johan innerligt och äfven hans Gustafva samt alla vänner och bekanta, mormor framför allt. Gud beskydde oss alla.

 

Eder i döden tillgifne och älskade son

Fredrik.

 

——

Den skräddarräkning, vars bak­sida fått tjänstgöra som brevpapper åt Paues, är utställd i Köpenhamn den 8 april 1864, tio dagar före Dybbölsskansarnas erövrande av fienden.  Det är “skraedemester V. Kiilerich” med “boutiquen ved Si­den af Hotel ‘d,Angleterre paa Kongens Nytorv N:o 355” som le­vererat följande utrustning till svensken:

l blaa Kirseys Vaahenfrakke Rdr 24:—

1 pr Lyseblaa d:o Beenklaeder 8:3:—

1 pr d:o Elisatique d:o 16:3:—

1 Kaskjet 2:—

1 Gehaeng med länge Remme 5:3:—

3 pr Distinctioner å 9 sk. 4:3:—

1 Vaabenfrakke omsyet 8:3:—

1 Halsbind —:4:8

1 Kaskjet forandret —:5:8—

1 Militairkappe omsyet 8:3:—

1 Skindtröie 8:—

1 pr Beenklaeder forandret —:5:8

                      Summa Rdr 89:3:8

 

   Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

———————–

Hoppet om »att wi äfven i detta lifvet skall återse hvarandra» be­drog icke den unge brevskrivaren. Den 1 juli 1864 anlände till kam­marherre Lindencrona i Mariestad ett telegram, avsänt samma dag från Fåborg på Fyen och så ly­dande:

 

Axel och jag äro oskadade kom­na ur gårdagens häftiga kamp på Als. Meddela min far.

Paues.

 

Den i telegrammet nämnde »Axel» (Lindencrona) var en av Paues svenska krigskamrater, och i dennes sällskap återkom också den bålde hälsingelöjtnanten  snart till hemlandet. Där fortsatte han sedan sin genom krigsdeltagandet tillfälligt avbrutna officersbana och blev med tiden (1878) kapten och chef för det i Gästrikland rekry­terade Ovansjö kompani.

 

Erik Wickberg

—————————-

juli 30, 2013

Gå till Startsida.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website