Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.
Sillpackargården vid Gavleån
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
I den fastighet, som numera bär adressen Södra Strandgatan 14, bodde på 1690-talet en borgare vid namn Per Jonsson Kring. Tomten hade på den tiden en helt annan form än i våra dagar. I norr nådde den sålunda ända fram till Stora ån (Gavleån); i väster begränsades den visserligen av gatan, men denna hade i sin tur en något annan sträckning än den nuvarande Petregatan och träffade åstranden ett stycke östligare än nu; söderut inrymde tomten även nuvarande Petregatan 3; i öster slutligen stötte den emot Ruddammsgränd, som då ännu inte hunnit förvandlas till en återvändsgränd, utan skar rakt igenom hela kvarteret ända fram till ån.
Efter ett 1712 träffat avtal mellan Krings arvingar tillerkändes Jacob Kring rätt att inlösa fastigheten, och sex år senare (1718) fick han rådhusrättens fastebrev på densamma. Som ett kuriosum kan i sammanhanget nämnas, .att avtalet arvingarna emellan undertecknades den 30 februari 1712. I Sverige som på den tiden ännu till-
lämpade den s. k, julianska kalendern, hade nämligen skottdagen uteslutits år 1700 men blivit återinförd just 1712, vilket medförde att göjemånaden sistnämnda år fick 30 dagar.
Så värst länge tycks inte fastigheten ha förblivit i Jacob Krings ägo. Sannolikt i början av 1720- talet inflyttade från Hamrånge till Gävle en timmerman vid namn Lars Jönsson Häggström, vilken köpte fastigheten av Kring. Alla tecken pekar på att han förvärvat fastigheten i anslutning till sitt giftermål med änkan Brita Persdotter Öman, (d. 1743), vilket ägde rum i november 1725. Äktenskapet tycks ha varit barnlöst; i varje fall lämnar stadens födelseböcker inga besked om s. k. lyckliga tilldragelser i familjen.
Redan 1731 hade Häggström sålt den sydligaste delen av sin tomt (nuvarande Södra Petregatan 3) till järndragaren Johan Bäckström, och efter hustruns bortgång avyttrade han också södra halvan av sin återstående tomtareal till fiskaren Nils Bergsten, som 1744 fick fastebrev därpå.
Kanske behövde Häggström pengar för att sätta nytt bo, ty samma år (1744) gifte han om sig med Catharina Stalin (d. 1780), dotter till en glasmästare i en av granngårdarna, och detta nya äktenskap blev i stället så mycket barnrikare än hans första. Inom de närmaste sju åren utökades familjen med inte mindre än fem arvingar, av vilka de tvenne yngsta, döttrarna Anna och Catharina, kom till världen som tvillingar.
Catharina Häggström (f. 1751) förenade vid mogen ålder sina öden med sillpackaren, sedermera packareåldermannen Eric Lundborg (f. 1749), och med henne följde även fädernegården, där Lundborg alltså blev husbonde. Även detta äktenskap blev rikt välsignat ifråga om barn, och när pojkarna nått lagom ålder ville de förstås som de flesta av sina lekkamrater i söderkvarteren pröva sin lycka till sjöss. Eric (f. 1785), som var äldst av bröderna, tog sin första hyra ombord 1803 och seglade sedan med kortare uppehåll till ett gott stycke inpå 1820-talet både som matros» timmerman och t. o. m. en resa som styrman, samt deltog bl. a. i trupptransporterna från Sverige till Finland krigsåret 1808. Brodern Pehr (f. 1788) ägnade sig först åt krigaryrket som soldat vid Hälsinge regemente, men tycks snart ha tröttnat på kronans kaka och tog 1813 hyra som kock på ett gävlefartyg. Som kock befanns han emellertid redan under första resan vara oduglig, varför han under det följande decenniet mestadels står antecknad som jungman i sjömanshusets handlingar.
I maj 1819 hade Eric Lundborg inköpt även fastigheten Petregatan 5, och sedan han samma år avlidit, beslöt änkan att flytta över dit med sina barn samt avyttra fastigheten vid Södra Strandgatan. Hon erbjöd den till Gävle stad, och staden nappade också på anbudet, som slutade på 1100 rdr banko. Av Lundborgs barn hade nu samtliga nått myndig ålder med undantag för yngsta dottern Anna Catharina, men rådhusrätten medgav i sitt utslag av 29 april 1820 att även den omyndiga dotterns arvedel, »vilken ej kan utbrytas eller hon därå vara besutten» finge försäljas, »hvaruppå och sedan sterbhusets skulder äro betalte, Packar Ålderman Lundborgs Enka bör, hwad som på hennes dotters andel belöper, till hennes förmån och nytta anwända».
I fyra år behöll Gävle stad den f d. Lundborgska fastigheten vid Södra Strandgatan, varefter den genom en bytesaffär 18 maj 1824 kom i skepparen Eric Åkerlunds ägo.
Skepparen Åkerlunds andra söderfastighet
Sedan Åkerlund 1829 inköpt även den intilliggande fastigheten nr 89 tilldelades han 9 nov. s.å. av staden sammanlagt 435 kvadratalnar mark på tre sådor om sina två tomter såsom ersättning för en till Gävle stad avträdd tomt (nr 124) i 2:a kvarteret. Påföljande år (1830) fick han dessutom tillstånd att lägga igen och med sin egendom införliva 384 kvadratalnar av Ruddammsgränd “med vllkor att till Köpmangatan (nu Petregatan) lämna 4 alnars bredd, när staden så fordrar”.
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Åkerlund, som var smedson från Ockelbo, hade året förut (1823) fått burskap i staden efter att ha seglat i gävlefartyg sedan 1801, de första tio åren som kockmat, jungman och matros samt från 1812 som konstapel och styrman. Samma år som han blev borgare fick han kommandot på Daniel Elfstrand & C:os skonert “Betsy” (44 1/2 svåra läster), som han förde till 1829. Följande år anförtroddes han Elfbrink & Normans stora barkskepp “Amphion” (120 läster), som alltså blev hans andra men också sista fartyg. Sommaren 1834 avseglade “Amphion” från Gävle på en medelhavsresa, från vilken hon åter väntades hem följande vår. Men fartyget hördes aldrig av, och det stod så småningom klart, att det förlist med man och allt i Nordsjön. Förutom kaptenen bestod besättningen av 11 man, de flesta infödda gävlebor. Äldst var den 50-årige timmermannen Pehr Holmgren och yngst 14-åringen Carl Carlsson, som mönstrat in som kajutvakt. I övrigt bestod besättningen av styrman Sven Söderman (i dödböckerna kallad Söderström) från Öregrund, konstapel Johan Brodin och matroserna Johan Norberg, Anders Hedman och C. August Schylander, alla från Gävle, jungmännen Anders Nyström och Johan Erik Jerfström från Gävle och Erik Norén från Västland samt kocken Johan Åberg från Ockelbo.
Av sin ursprungligen rätt stora tomt från ån söderut efter Ruddammsgränd sålde som ovan nämnts timmerman Lars Häggström en del (nuvarande Petregatan 1) till fiskaren Nils Bergsten. Försäljningen, som ägde rum 1744 gällde en areal av 28 alnars längd och 20 alnars bredd, för vilken köparen, som redan s.å. fick fastebrev på sin egendom» fick betala 300 dal, kopparmynt.
Bergsten var kofferdifarare (dvs sjöman) till yrket, men hade 1737 gift sig med Helena, och tydligen tröttnat på sitt flackande liv runt jordens hav, varför han etablerade sig som fiskare i Gävle och det var väl sannolikt i den vevan, som han också lade sig till med egen gård.
Under de närmaste drygt åtta decennierna blev hans släkt bofast i denna fastighet. Hans äldste son, som också hette Nils Bergsten (f. 1744, d. 1808) och gick i faderns fotspår som fiskare, var själv född i gården, vilken han också sedermera övertog och bebodde under hela sin levnad. Där stapplade också hans hustru, Helena Bång (f. 1747» d. 1821) ofärdig omkring på sina kryckor i sitt livs höst, och först efter hennes död försvann namnet Bergsten ur ägrelängden.
Men inte riktigt likväl, ty på sitt sätt blev gården dock kvar i släkten. Visserligen tycks Nils Bergsten d. y. och hans maka ej ha haft några bröstarvingar, men en av delägarna i sterbhuset, hustruns yngste bror, Laurentius (Lars) Bång (f. 1765), löste ut sina inalles 11 medarvingar ur gården. Bång ägde visserligen förut en annan södergård, men den gjorde han sig nu av med och flyttade med sin familj in i sitt nyförvärv. Det tycks emellertid som om familjen Bång inte riktigt skulle ha funnit sig tillrätta i sitt nya hem. Efter att ha bott där endast sex år, sålde Bång nämligen även denna gård till skepparen Eric Åkerlund,vilken som ovan berättats tidigare innehade grannfastigheten omedelbart norr därom.
Bång i sin tur kom i stället över en ny gård, där han redan påföljande år (1830) slutade sina dagar.
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Gårdarna 89 och 90 blev sålunda genom Åkerlunds köp återförenade under samme ägare, och så har de sedan förblivit. Själv bodde Åkerlund i gården närmast S. Strandgatan; den andra hyrde han ut, och bl. a. bodde där en kort tid stadsingenjören Johan Henric Rosenbaum, ett välbekant namn i Gävles byggnadshistoria.
Efter Åkerlunds död behöll hans änka Anna Högvall (f. 1784, d. 1840) fastigheterna och bodde där med sina två barn, Anna Erica (f. 1817) och studenten Pehr August (f. 1818), men några år efter moderns död avyttrades egendomen och växlade sedan några gånger ägare, innan den 1853 för 4.350 dal. riksgälds inköptes av grosshandlare Carl Runer. Då den nästa gång såldes (1916) var priset uppe i 31.000 kr för att två år senare, då den senast bytte ägare, ha stigit ytterligare till 41.000 kr.
Sjömansgården med de originella ansiktena
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Petregatan 3 uppkom som enskild fastighet 1731, då fiskaren Lars Häggström såsom tidigare nämnts sålde den sydligaste tredjedelen av sin tomt till järndragaren Johan Bäckström, troligen inflyttad till Gävle norrifrån. Tomten var 21alnar på södra och 19 alnar bred på norra sidan samt 23V4 alnar bred och gränsade i öster mot Ruddammsgränd.
Om Johan Bäckström är för övrigt mycket litet känt. I 1791 års tomtbok nämnes fiskaren Jan Bäckströms änka som gårdens innehavare. Hon hette Anna Wahlberg (f. 1753), och var dotter till en i Gävle verksam timmerman, men hennes make, fiskaren Johan Bäckström (d. 1781) kan icke vara identisk med ovannämnde järndragare, utan var troligen dennes son. Han uppges förresten vara född i Gävle omkring 1750, men kan icke återfinnas i stadens dopböcker vid denna tidpunkt.
Fiskaren Bäckströms äktenskap hade varat endast sex år, då han rycktes bort från hustrun och ”det enda barn, sonen Jonas (f. 1780). Makan, Anna Wahlberg, behöll dock gården och löste dessutom 1783 in tre andelar i densamma, vilka tillhörde medlemmar av Bäckströmska släkten. Men som det icke heller för kvinnan är gott att vara allena, så gifte hon snart om sig med fiskaren Petter Nordqvist (f. 1758), som nu blev gårdens husbonde. Där växte också styvsonen Jonas upp, och vid mogen ålder gick han naturligtvis till sjöss. I havet fann han också sin grav i december 1811, och två år senare avled även modern »i Norrland», vilket väl får tydas som att hon dog under en av familjens fiskefärder norrut.
Fiskare Nordqvist var nu ensam i gården. Sex år höll han ut i ensamheten, men sedan tog han sin mats ur skolan, sålde sin fastighet och flyttade norrut. Köparen var den nyblivne kofferdiiskepparen Johan Petter Östberg (f. 1783), som på detta sätt för 300 rdr skaffade sig och de sina ett eget hem.
Östberg, som i sjömanshusets handlingar även kallas Össberg var redan fullvuxen, när han 1803 gick till sjöss som jungman och hann sedan inte göra kofferditjänst mera än fem år, innan Sverige råkade i krig med sin arvfiende Ryssland. Östberg tog då i april 1808 tjänst vid örlogsflottan i Karlskrona som Välbefaren matros med 6 rdr banko i månadshyra och 3 rdr banko i handpenningar. Men när kriget 1809 tog slut, var också Östberg färdig med flottistlivet och återgick till att segla med koffer- dister. 1814 hade han nått så långt, att han anförtroddes posten som understyrman, och när han sedan 1819 fick burskap i Gävle, blev han samtidigt “kallad av hr Örn att föra galeasen “Cathrina Elisabet” (22 1/3 svåra läster). Som skeppare blev han dock icke gammal; han avled redan 1821 i Gävle.
Gården gick nu på auktion, varvid högsta budet avgavs av Östbergs f.d. arbetsgivare grosshandlare G. Örn, som ett par år senare transporterade köpet på Carl Klingberg (f. 1798). Även han var av gammal sjömanssläkt och skulle självfallet som seden var bland Gamla Söders pojkar pröva sin lycka till sjöss. Han gjorde sina hundår 1817—33 ombord hos olika gävleskeppare och blev 1836 båtsman, Då skepparen C. A. Blom 1851 påmönstrade sin nio man starka besättning i briggen ”Josephina” (91,75 läster) för att närmast avgå till London, enrollerades emellertid Klingberg som konstapel, och bland jungmännen ombord befann sig även hans då 17-årige son Carl Johan (f. 1833), som redan hade ett par sjömansår bakom sig. Men från den resan kom ingen av de påmönstrade tillbaka till hemstaden. “Fartyget förolyckat, okänt varest” lyder den högst enkla förklaring, som infördes i skeppsrullan.
Fastigheten på Söder blev emellertid kvar i den Klingbergska släkten i bortåt ett sekel, närmare bestämt till 1921, då den genom köp övergick i fru Alma Berglings ägo. Sedan dess har ägarna skiftat ganska tätt intill nuvarande tid.
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Två gårdar med gamla sjömansanor
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
I nuvarande kvarteret Målarens nordvästra hörn, där det lilla Islandstorget numera — helt omotiverat som det förefaller — kilar sig in i bebyggelsen, bodde i början av 1700- talet borgaren och fiskaren Anders Ersson Snell (f. 1763). Denne Snell ägde också en relativt stor tomt »neder i gränden mot dess gård vid Källan», (dvs väster om Ruddammsgränd och norr om Västra Isiandsgatan) som han i början av 1730-talet beslöt att försälja till någon hugad spekulant.
Den förste köpare, som visade sig intresserad av markförvärv, var kofferdifararen Jonas Norling (f. 1704), som i november 1731 tillhandlade sig södra hälften av Snell- tomten för 108 dal. kopparmynt, och två år senare fann Snell i kofferdifararen Olof Lundberg en köpare även till den andra tomthalvan, som vid försäljningen inbringade honom 200 daler.
Petregatan 7
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Jonas Norlings nya gårdstomt med nuvarande adress Petregatan 7 mätte enligt det 1736 utfärdade fastebrevet 28 1/2 alnar på längden samt 131/2 alnar på bredden åt porten och 21 alnar på andra ändan. Själv var Norling bördig från Sidensjö i Ångermanland och hade 1728 givit sig i kofferditjänst som matros, vilket yrke han sedan behöll under hela sina mannaålder. Han avfördes 1768 ur sjömanshusets rullor efter att de sista åren ha seglat som timmerman under sonens, kofferdikapten Petter Norling (f. 1737) kommando och tycks ha avlidit någon gång på 1770-talet.
Sonen kofferdikaptenen Petter, som i födelseboken tydligen felaktigt kallas Anders var väl hemma på havet, när han 1763 fick burskap i Gävle som skeppare. Han hade då varit till sjöss i nio år och under den tiden mestadels gått med gävlefartyg på Spanien och Medelhavet. Sitt första befäl fick han 1763 som skeppare på snaujakten »Jungfru Magdalena» (21 svåra läster), som han förde i fyra år, för att sedan 1767 överta kommandot på galeasen »Lovisa Ulrica» (29 läster). Av någon obekant anledning frånträdde han sistnämnda fartyg redan samma år och reste till Stockholm, men återkom till födelsestaden 1771 och seglade sedan som styrman. Fem år senare mönstrade han av i Göteborg, där han dock snart fick ny hyra, men från den resan kom han icke tillbaka.
Efter att ha förlorat sin första maka gifte Petter Norling 1763 om sig med Christina Söderström (f 1724) från Valbo, och det var i detta senare äktenskap, scm sonen
Petter föddes. Efter såväl hans som föräldrarnas frånfälle tycks gården ha blivit såld, möjligen dock inom släkten. Rådhusrättens protokoll av 10 april 1782 säger nämligen, att fiskaren Olof Norling denna dag »gjorde handslag om gården» med muraren Mats Wahlström (f. 1739, d. 1801), som därefter fick fastebrev på den och med kännedom om, att Jonas Norlings maka i andra giftet, Catharina (d. 1779) var född Wahlström, ligger det nära till hands antaga, att frändskap rådde mellan henne och den nye ägaren.
I Wahlströmska släkten stannade fastigheten sedan till 1870, I sitt äktenskap med Anna Åberg (i 1734) hade Mats Wahlström endast ett barn, sonen Peter (f. 1771), och efter honom följde hans son Per Gustaf Wahlström (f. 1803) och dennes svåger, strandfogden Lars Söderström (f. 1777 och gift med Anna Fredrica Wahlström, f. 1798) som gårdens ägare. Under deras tid såldes 1836 34 kvadratalnar av tomten till staden för reglering av nuvarande Petregatan.
Per Gustaf Wahlström var sjöman till yrket, gjorde sina hundår på sjön 1821—1834, innan han 1835 fick förtroendet att gå som konstapel, dvs understyrman. Under en resa på Nordsjön med skeppet »Wilhelmina» avled han 1839 »i Engelska kanalen» Hans änka, Anna Greta Hillman (f. 1766) löste sedan in hela gården av sina medarvingar.
1870 blev det ägarebyte igen, och som husbonde inträdde nu återigen en djuphavsseglare. Det var kofferdikaptenen Frans Gustaf Oscar Lomberg (f. 1822), boktryckarson från Uppsala och sedan 1839 inskriven på Gävle sjömanshus.
Som sjöman hade Lomberg en ganska äventyrlig levnadsbana. Redan som jungman rymde han 1841 från sitt fartyg, då detta låg i New Yorks hamn, men ertappades och fick vackert finna sig i att följa med fartyget hem igen till fosterlandet. Tre år senare gjorde han som lättmatros sin andra rymning, denne gång i Charlestown i USA. Där lyckades det tydligen bättre för den frihetsälskande ynglingen, men efter några år kunde man emellertid på sjömanshuset anteckna honom som »återkommen» i matrikeln, och 1850 hade han avancerat till styrman. Två år senare avlade han l:sta klass sjökaptensexamen, och 1856 fick han burskap som skeppare i staden
Icke mindre äventyrligt blev dock hans liv som befälhavare på en rad gävlefartyg. Det första av dem för skonaren »Lärkan» (55,87 läster), som han seglade i sank vid Björn 1857 under sitt första skepparår. Premiären var sålunda mindre lyckad, men trots detta fick han så gott som genast kommandot över skonerten »Jenny» (95,75 läster) som han förde 1857—1859. Skeppsrullornas anteckningar tyder på, att han var en barsk herre, som folket för om masten gärna stack ifrån, när tillfälle yppade sig. Värst var det kanske under resan 1857—1858 på Newyork, från vilken han inte hade med sig tillbaka mer än en konstapel och två matroser av de åtta man, han hade mönstrat på i Gävle. Två man hade visserligen avlidit, timmermannen Jonas Berglund annandag jul 1857 i Newry i Irland och styrmannen J. G. Åvall i Medelhavet 1858, men kocken Anders Eric Ahlin samt jungmännen Anders Andersson och P. E Wallmin hade då redan tidigare rymt fältet i Newyork i oktober 1857.
Lombergs tredje fartyg var skonerten »Svalan» (36,25 ton), som han lyckligt seglade 1861—1865. Sistnämnda år fick han befälet på det stora barkskeppet »Daniel» (214,82 läster), men den glädjen slutade definitivt 31 maj 1867, då fartyget totalförliste på ett grund utanför Söderarm. Så följde för Lomberg ånyo fyra lyckliga seglationsår (1867—1871) med skonerten »Christine» (47x/2 ny läster), innan han 1872 fick kommandot på det stora skeppet »Bergfors & Son» (269 läster). Detta förde han med den äran till 15 maj 1874, då han för tredje gången förliste. Olycksplatsen var utanför Dunqerque i Frankrike. Själv slutade Lomberg sina dagar på landbacken i Gävle 14 september 1888.
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Med sin hustru Sofie, född Hedquist, hade Lomberg inbördes testamente, men 1900 såldes gården på exekutiv auktion och inropades då av handlande Lars Östlin. Den har sedan ytterligare några gånger bytt ägare, senast 1948.
Petregatan 5
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
Om kofferdifararen OlofLundberg (d 1753) vilken som ovan nämnts ungefär samtidigt med sin närmaste granne och yrkesbroder Jonas Norling köpte tomt av borgaren Anders Snell, har hävderna inte mycket att berätta. Sannolikt hade han övergivit sjön före 1754, ty i handlingarna på Gävle sjömanshus, som inrättades sistnämnda år, får man söka förgäves efter hans namn. I dopboken för Gävle nämnes han visserligen 1737 jämte sin maka Elisabet Pärsdotter och deras då kristnade son Petter, men däremot tycks makarna inte finnas registrerade i stadens vigselbok, vadan det väl ligger närmast till hands att gissa på, att han inflyttat till Gävle från annan ort, och att han redan då var gift.
Då Lundberg köpte sin tomt mätte denna enligt köpebrevet 24 1/2 alnar på längden, medan bredden var 22 aln. »på nedre ändan» och 21 ½ alnar på den övre. Han hade flera barn, av vilka den ovannämnde sonen Petter Lundberg (f 1737) efter faderns bortgång övertog husbondskapet och redan som 16-åring även valde faderns yrke och gick till sjöss. Han seglade sedan med gävlefartyg under fem år, men av sjömanshusets rullor framgår, att han 1760 praktiserat sig härifrån med en inrikes skeppare Gustaf Lim till Stockholm och sedermera icke tillbakars kommen», varför han 1762 avfördes ur sjömanshusets matrikel. Hans vidare öden äro okända.
Som gårdsägare dyker ungefär vid denna tidpunkt en annan sjöman upp, nämligen skepparen Olof Östberg (f 1738). Han var av gammal sjömanssläkt, son till borgaren Petter Östling och dennes maka Stina Norling, vilken i sin tur vuxit upp i granngården (Petregatan 7). Även Olof Östberg var säkerligen väl hemmastadd i kvarteren på Gamla Söder, och där fann han av allt att döma också sin maka, Anna Lundberg (f. ca 1733, d. 1795). Allt pekar på, att hon var dotter till ovannämnde Olof Lundberg, och Östberg skulle med andra ord vara måg i gården.
I Gävle sjömanshus annaler dyker Östberg upp 1756 och seglade troligen för om masten under det närmast följande decenniet. Från 1766 tituleras han emellertid styrman, och sex år senare ansågs han mogen för större uppgifter, fick burskap i staden och anförtroddes befälet på galeasen »S:t Giörgen» (34 svåra läster), som han sedan förde till 1792. Under hans tid som skeppare på detta fartyg inträffade den stora stadsbranden 20 sept. 1776. Därunder gick galeasens mätningsbevis förlorat för den gode skepparen, som därför i oktober samma år tvangs begära ett nytt sådant hos rådhusrätten. Från 1793 till sin död förde han sedan galeasen »Christina Magdalena» (35 läster).
Än en gång kom nu gården att gå i arv på spinnsidan genom Olof Östbergs dotter Elisabeths (f. ca 1777) giftermål med sin kusin Petter Trest (f. 1757). Liksom svärfadern—farbrodern var Trest en havets son» inskriven på sjömanshuset 1774, styrman fem år senare och slutligen borgare och skeppare 1783, Hans namn är knutet till en lång rad gävlefartyg, nämligen galeasen »Sara Margareta» (22 sv. läster) 1783, briggantinen »Neptunus» (70 läster) 1784— 1787, hukarjakten »Brita Elisabeth» (50 läster), 1789—1791, galeasen »Intrepide» (51 läster) 1791, snau- skeppet »Arrakne» (102 läster), sedermera omdöpt till »Grefve Cronstedt» 1792—1805, skeppet »Enigheten» (107 läster) 1807—1811 samt skonaren »Charlotta» (46 läster) 1812.
Av obekant anledning sålde emellertid Trest gården 1799 till kvartersmannen Sven Malmberg, men sedan denne gjort konkurs kom fastigheten först i fiskaren Mats Sundströms ägo och inköptes några år senare av packaråldermannen Eric Lundborg» tidigare ägare av en av granngårdarna (S. Strandgatan 14).
Gårdens historia talar i fortsättningen om ideligen nya ägare» och någon egentlig släktgårdskaraktär har den sedan aldrig fått. Den längsta period, som den tillhörde en och samma släkt, var från 1870, då den inköptes av timmermannen E. M> Nordin, till 1930» då den såldes av skollärarinnan Katrin a Kristina Nordin, och sjömansgård har den nu inte varit på drygt 100 år.
I kulregnet mot Dybböls skansar
I kapitlet »Hos garvarn, vagnmakarn och bagarn” har berättats om gävlepojken Geijer och bagaregesällen från Norrköping August Cederqvist, som liksom så många andra svenska frivilliga kämpade på danskarnas sida under kriget mot Tyskland 1864,
Nu i atomåldern och i jämförelse med vårt sekels fruktansvärda storkrig ter sig väl det dansk-tyska nappataget för snart etthundra år sedan mest som en tämligen obetydlig manöver, men för dåtidens människor var det självfallet en mycket allvarlig händelse, som inte minst i Sverige väckte stor harm och förmådde många svenskar att som frivilliga skynda tilll Danmarks bistånd. Den omedelbara orsaken till krigsutbrottet var Tysklands beslut att ta Slesvig i pant för uppfyllandet av vissa löften, vilka avtvingats Danmark redan 1851. Utan något allvarligt motstånd utrymde danskarna Dannevirke redan i februari 1864, varpå tyskarna ryckte in i Jylland, intog de sönderskjutna skansarna vid Dybböl i april och slutligen överrumplade och intog ön Als i juni samma år. Därmed var kriget praktiskt taget avgjort och Danmark måste be om fred.
Kriget inträffade just när skandinavismen svepte som en mäktig våg över hela Norden, och det var på ett hår när att även Sverige rycktes med i detsamma, men det hela inskränkte sig nu till att en mängd svenska och norska frivilliga ilade till danskarnas bistånd. Förutom ovannämnda Geijer fanns bland de frivilliga även en annan gävlebo, dåvarande löjtnanten vid Hälsinge regemente Fredrik Paues
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
som i ett brev hem till sina föräldrar ger följande målande skildring av sina upplevelser. Brevet, skrivet med blyerts på baksidan av en skräddarräkning, som samtidigt avslöjar den svenske löjtnantens ekipermg i falt, har följande lydelse:
Älskade Föräldrar!
Ja, Nu sitter jag i Löpgrafvarne vid Dyppels höjder, en uppmärksam iakttagare af de hvinande kanonkulors och Granaters eld, som i tusental susa öfver allas wåra hufvuden, för att nedstörtas, antingen för att krossa de arma Danskarne eller blott uppkasta en lavin af jord. Det är i sanning eget detta barbariska mord.
— Att så bli inkastad midt i den hetaste kanonad från de fredliga idrotter, i hvilka jag förut med glädje trifts uti, är i sanninn högst eget. Huru stor hjelte man än är, kan man ej underlåta att känna en rysning wid ett sådant skådespel. Jag har nu legat här sedan i går afton och återgår vid samma tid i afton för att antingen ett dygn förblifva vid Brohufvudet emel” i Dybböl och Als, jag låg der som reserv, eller ock att marschera till Als för att under 4 dygn hwila ut mig efter dagarnes mödor.
— Detta dygn har icke förflutit utan sina sorgliga öden för oss. Wi ha hittills kl. 7 e. m. mistat en man samt fått 2:ne stycken lätt sårade. Dessa folk ha likwäl ej blifvit träffade i Löpgrafvarne, der jag ligger, utan i skansen N:o 4, der de woro anställda som arbetsmanskap. Wår skans, 4, har inskjutits med en förfärlig eld under detta dygn. Flera artillerister, som äro anställda som servis i nämnde skans, äro dels döda, dels sårade, men allt detta gör mig ej modlös. Tvertom börjar jag nu, efter att ett dygn förut som blott åskådare warande i Löpgrafvarne, bli mera härdad såväl för kulor som död, att jag lugnt låter kulorna passera; och bättre blir det med hwarje dag jag får lefva. Wi äta och dricka samt sofva, allt hwad vi orka och sjelfva kulorna, som fräsa och krevera öfver eller utanför oss, kan ej rubba wår sömn. En kula, granat kallad, war nog vänlig att krevera 3 alnar från mig, samt sände mig ett minne. Ett litet stycke sten, som vägde sina 25 tt rullade utefter wallen, på hvilken jag kastade mig, och nådde min sida, utan att göra mig minsta skada. En sten, slungad af en annan granat, träffade mig i ryggen och gjorde ett hål på min kappa utan att göra mera ofog. Allt detta betraktade jag som bagateller och skämtade med jensarne öfver det.
— Dessa soldater skämta äfven åt kulorna och svärja en lille dansk e d. Humöret hos truppen är god. ehuru många af deras kamrater falla offer för de barbariska preussarnes utmärkta Granater. Ack min Gud! Att stormakterna kan med likgiltighet åse att det fredliga Danska folket falla offer för preussarnes eld. De ligga som overksamma åskådare, ty Deras artilleri är preussarnes wida underlägset . Wi vänta blott stormning, ty efter denna, tro de, blir det bättre; men preussarne kan omöjligt få fram sitt folk, utan wända desse om, då de på cirka 200 alnars afstånd mötes af wåra granatkartescher.
— Här är fullt wårwäder och rågen grönskar med hela sin unga plantas nyfödda behag. Äfven gräset synes lifva sig ehuru det ännu ej kan synas i så bjerta färger. — Jag har nu skrifvit mycket mera än jag borde åtminstone med afseende å dagens händelser, men jag will wisa att den Nådige Guden, till Hvilken jag med uppriktighet vänder mitt sinne, ej ännu har funnit min tid wara inné utan har låtit mig undslippa med en liten warning.
— Huru det än må blifva, så emotse allt med undergifvenhet och vet, att jag aldrig kommer att ångra, att jag bjudit min arm åt ett wärnlöst folk. Minns ock, att jag i sjelfva kulregnet tager fram Edra porträtter för att sända en vänlig hälsning till dem, som gåfvo mig lifvet, och som nu med orolig blick följer mig med hela. sin själs öga.
— Måtte edra åldriga hjertan ej brista för Eder älskade son, utan
lef i hoppet att wi äfven i detta lifvet skall återse hvarandra betydligt förbättrade än förut.
— Pröfningens skola är bitter men nyttig, och kommer man ur den så är själen renare än förut. Förlåt mig all den sorg jag tillfogat eder och tillräkna mig ej mina fel.
— Jag ville bedja Gud för min själs frälsning och sedan sluta detta bref, som mörkret hindrar mig att fortsätta. Förlåt ock detta siarfviga bref, men I fån väl stafwa Eder fram och se efter numrerna på sidornas kanter. Pastorn i Ulkeböle har fått 160 Rdr svenskt, mina 3:e guldmynt samt min koffert för att om jag stupar tillsända Eder.
— Och nu farväl för denna gång. Hälsa Johan innerligt och äfven hans Gustafva samt alla vänner och bekanta, mormor framför allt. Gud beskydde oss alla.
Eder i döden tillgifne och älskade son
Fredrik.
——
Den skräddarräkning, vars baksida fått tjänstgöra som brevpapper åt Paues, är utställd i Köpenhamn den 8 april 1864, tio dagar före Dybbölsskansarnas erövrande av fienden. Det är “skraedemester V. Kiilerich” med “boutiquen ved Siden af Hotel ‘d,Angleterre paa Kongens Nytorv N:o 355” som levererat följande utrustning till svensken:
l blaa Kirseys Vaahenfrakke Rdr 24:—
1 pr Lyseblaa d:o Beenklaeder 8:3:—
1 pr d:o Elisatique d:o 16:3:—
1 Kaskjet 2:—
1 Gehaeng med länge Remme 5:3:—
3 pr Distinctioner å 9 sk. 4:3:—
1 Vaabenfrakke omsyet 8:3:—
1 Halsbind —:4:8
1 Kaskjet forandret —:5:8—
1 Militairkappe omsyet 8:3:—
1 Skindtröie 8:—
1 pr Beenklaeder forandret —:5:8
Summa Rdr 89:3:8
Klickbar bild, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln
———————–
Hoppet om »att wi äfven i detta lifvet skall återse hvarandra» bedrog icke den unge brevskrivaren. Den 1 juli 1864 anlände till kammarherre Lindencrona i Mariestad ett telegram, avsänt samma dag från Fåborg på Fyen och så lydande:
Axel och jag äro oskadade komna ur gårdagens häftiga kamp på Als. Meddela min far.
Paues.
Den i telegrammet nämnde »Axel» (Lindencrona) var en av Paues svenska krigskamrater, och i dennes sällskap återkom också den bålde hälsingelöjtnanten snart till hemlandet. Där fortsatte han sedan sin genom krigsdeltagandet tillfälligt avbrutna officersbana och blev med tiden (1878) kapten och chef för det i Gästrikland rekryterade Ovansjö kompani.
Erik Wickberg
—————————-
juli 30, 2013
Gå till Startsida. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
