Publicerat i Arbetarbladet torsdag 17 maj 1990
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Jan Sterner, ordförande i hembygdsföreningen Gävle Gille och i Historiska klubben, är på krigsstigen. Det rivs för lättvindigt i Gävle. Värdefulla hus får stå och förfalla. Kulturminnesvårdsprogram finns men tillmäts inte tillräcklig betydelse och tillämpas egendomligt.
“Förslag till Kulturminnesvårdsprogram för Gävle stadscentrum. Kulturhistorisk klassificering av byggnader uppförda före 1950” utgavs 1986 av stadsarkitektkontoret.
Det var tacknämligt att så skedde och i stort sett delar jag de uppfattningar som där framförs om det kulturhistoriska, konstnärliga och byggnadshistoriska värdet av de äldre husen.
Enligt min mening har dock några mindre, äldre hus undervärderats och hotas nu av det öde som drabbat alltför många hus i centrum, det vill säga rivning.
Låt oss börja på Nygatans östra del med huset nr 43 (det med Röda Kvarn, bredvid CH). Det uppfördes 1871 och arkitekt var N G Runer. Huset är välvårdat och i ursprungligt skick. Detta plus att det pryds med de vackra medaljongerna med gudabilder ur antikens värld gör att huset i hög grad vore värt att bevara.
SKANDAL!
Tyvärr är loppet kört, huset ska rivas, vilket är en stor skandal. Enligt stadsarkitektkontoret klassificeras det endast som “fastighet med byggnad äldre än 1950”.
Det är beklagligt eftersom den rivningsansvarige kan hänvisa till detta och säga att huset ju inte har något större värde.
Nygatan 43 har inte ens ansetts vara “fastighet med byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt” (byggnadsstadgans paragraf 38, andra stycket). Det är däremot en ära som vederfarits “Rosa huset“. Denna byggnad är två gånger förändrad och påbyggd med två våningar men tillmäts ändå större värde än Röda Kvarnhuset av stadsarkitektkontoret.
Vid Norra Centralgatan hotas nu också ett hus som klassificerats på samma sätt som Rosa huset av rivning. Det är huset mitt emot Katolska kyrkan.
URSPRUNGLIGT SKICK
Ruddammsgatan 40 är ett hus som tack och lov i alla fall förts till samma kategori som Rosa huset.
Tyvärr ger det dock inga garantier mot rivning.
(Det enda kvarvarande trähuset på Söder av någorlunda klass, det vid Brunnsgatan, vars rivning orsakat protester och rabalder, var värdefullt
trots att det ändrats och inte var i originalskick. Det huset har av stadsarkitektkontoret karakteriserats på samma sätt som Ruddammsgatan 40. Men ändå tillstyrker byggnadsnämnden rivning och det mot kulturförvaltningens och länsmuseets inrådan.)
Varför är huset på Ruddammsgatan 40 värt att bevara?
Jo, till skillnad mot Söderhuset är det i ursprungligt skick och det enda kvarvarande trähuset vid gatan. Det pittoreska huset borde dock rustas och viktigast, det måste ges garantier för att det inte rivs. Min erfarenhet av gamla hus i Gävle säger mig att dåligt underhåll ofta är ett förstadium till rivning.
OVÄRDERLIGA TRÄHUS
Valbogatan 38-40 består av två äldre hus av vilka det ena konstigt nog inte tillmäts något värde i kulturminnesvårdsprogrammet utan det förs bara till kategorin “övriga fastigheter med byggnader äldre än 1950”. Det rör sig om de hus i kvarteret Nikolai som till 1987 var grannar till Mormonernas träkapell. Det året revs detta gamla bönehus.
Valbogatan 38 är ett trähus som är slående likt de två hus som till 1987 låg på var sin sida om Norra Skeppargatan i korsningen mot Hantverkargatan men som då revs. Huset påminner också om Ruddammsgatan 40.
Varför borde det skyddas mot rivning? Det klassficeras i kulturminnesvårdsprogrammet som “byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt”.
Jo, för det första finns det bara tre trähus kvar i centrum. För det andra är det i gott skick och troligen original och har en genuin miljö kvar med välbevarade uthus, gård med körsbärs- och äppelträd, syrener etcetera, vilket numera är unikt i centrum.
I GOTT SKICK
Grannhuset, Valbogatan 40, “Haegerstrands hus“, är ett rappat tegelhus med tre huskroppar. Det är av samma typ som det snart rivna “Röda-kvarnhuset” vid CH och torde ha samma ålder, det vill säga 1870-tal. Trots det klassificeras det endast som “byggnad äldre än 1950” och anses tydligen inte ha något värde alls. Trots att det är orört och i gott skick.
Valbogatan 38-40 bildar en enhet och båda måste bevaras eftersom de tillsammans utgör den sista ursprungliga miljön i sitt slag.
Jag hoppas verkligen att den profetia som en tjänsteman på stadsarkitektkontoret utfärdade för ett par år sedan inte slår in.
Han förutspådde att de båda husen på sikt är dömda till samma oblida öde som så många andra småhus i centrum: utplåning.
Båda husen borde klassificeras lika. I “detaljplanen” har de inget skydd alls. Märkligt!
GEFLE MUSIKFORUM
Vid Södra Centralgatan, granne till Buregården, ligger före detta Lilla Islandsskolan och före detta polisens ungdomsgård, nu Gefle Musikforum.
Det är enligt minnesvårdsprogrammet ”en fastighet med byggnad av större värde ur historisk … synpunkt”.
Men huset är mycket illa underhållet, för att inte säga förfallet. Det är illavarslande! Rivningsplaner brukar för övrigt hemlighållas i så stor utsträckning som möjligt. Är månne loppet redan kört för det här vackra huset?
ORO INTE NOG
Plan- och byggnadsvårdsberedningen har sagt sig vara “oroad” över hoten mot flera av de gamla och kulturellt värdefulla byggnaderna i centrala Gävle.
Det är bra.
Men tyvärr är kommunerna obenägna att anslå resurser för att bevara äldre småhus.
Stadsarkitektkontoret bör ändra klassificeringen av de få kvarvarande mindre husen och starkare betona deras värde. Berörda instanser måste utfärda rivningsförbud för Valbogatan 38-40 och Ruddammsgatan 40. När det blir aktuellt måste kommunen köpa dem. Nog har man råd med det, bara viljan finns.
ÄNDRING BEHÖVS!
Det måste till en ändring snarast i detaljplanen så att den stämmer överens med kulturminnesvårdsprogrammet och så att planen skyddar de aktuella husen.
Lovande är att plan- och byggnadsvårdsberedningen nu vill ha en förteckning över vilka hus som hotas och att den vill veta vad det skulle kosta att hindra rivning.
Men tyvärr är byggnadsnämnden på intet sätt att lita på i detta sammanhang.
Jan Sterner
——————————————————————–
JUNI 14, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be