Populärt porslin från Gävle – Ulf Ivar Nilsson

 

 

Några dagar före jul 1979 sköt Gösta Walliner och Harry Edlund in de allra sista teserviserna i brännugnen vid Gefle Porslinsfabrik. Båda hade arbetet vid “Pottan” i mer än fyrtio år så det var med vana händer och vemodiga hjärtan de nu drog igen luckan för en av stadens äldsta och mest kända industrier.

 

Men till skillnad från många andra försvunna fabriker lever Gefle Porslin kvar i människors medvetande.. Företagets tallrikar och soppterriner, kaffekoppar, blomvaser och fruktskålar har blivit efterfrågade samlarföremål och visas ofta upp i heminredningstidningar och trendiga magasin.

 

Porslinsfabriken vid Södertull hade sina rötter i ett krukmakeri som tysken Johannes Oest drog igång vid Gustavsbro 1839. Tre av hans anställda, Olof Forssell, Johan Petter Forssten och Erik Boberg, lämnade drejskivorna i slutet 1850-talet och startade en egen fajansfabrik vid Södertull i andra änden av stan.

 

 

Den bytte ägare, namn och produktionsinriktning några gånger innan den 1894 presenterades som Gefle Kakelfabrik. Firman tillverkade prydnadssaker och keramikkärl av enklare slag, men i första hand satsade man på kakelugnar av tysk modell. I takt med att modernare värmeledningar började installeras i bostäderna sjönk dock efterfrågan och när företaget till råga på allt förlorade en uppslitande konflikt med facket var det bara att slå igen.

 

Året var 1910 och med pengar från två av stadens mest riskvilliga kapitalister, Erik Brodin och Erik Kronberg, startade man samma år – och i samma lokaler – Gefle Porslinsbruk. Verksamheten leddes av Gustaf Holmström och producerades serviser, tvålkoppar, pottor och annat bruksporslin. Men både kvalitén och lönsamheten var dålig och 1913 ombildades firman till aktiebolag och fick namnet Gefle Porslinsfabrik.

 

Den 37-årigé försäljaren Waldemar Meyer utsågs till verkställande direktör och han satte omedelbart igång med att modernisera utbudet med nya modeller och dekorer. Men så bröt första världskriget ut och importen av råvaror från England och Tyskland stoppades. Den svenska leran höll inte alls samma klass vilket resulterade i sämre varor och minskad efterfrågan.

 

I början av 1920-talet plågades porslinsfabriken i Gävle av stora ekonomiska bekymmer och det hände att driften ställdes in under kortare perioder. 1922 tog Waldemar Meyer över aktiemajoriteten, ordnade mer pengar och stuvade om i styrelsen. För att öka det tekniska kunnandet lockade han tillbaka Björn Holmström, som i vredesmod lämnat fabriken 1913 när han inte fick efterträda sin far som chef. Samtidigt anställdes Eugen Tröst som chefsdekoratör, även det en lyckad rekrytering som bidrog till att få snurr på verksamheten. Det var för övrigt han som gjorde glasyren till den populära serien “Röd Rubin” som tillverkades under åren 1933 till 1957.

 

Men direktör Meyer hade högre ambitioner. Så fort han tagit över bolaget tog han kontakt med konstnären Arthur C:son Percy, som bodde i Stockholm efter en tid i Frankrike. Han tillhörde gänget kring Isaac Grünewald och var i ropet som färgglad tavelmålare. Frågan var om han kunde tänka sig att arbeta som formgivare vid en liten och relativt okänd porslinsfabrik i landsorten.

 

 

Jodå, Arthur Percy anlände till Gävle i december 1922 med en skiss på en kaffekopp i bagaget och i januari 1923 var man överens om villkoren. Han skulle ägna 100 timmar om året åt Gefle Porslinsfabrik mot ett arvode på 50 kronor i timmen.

 

Hans debut som keramisk designer skedde bara några månader senare, på Svenska Mässan i Göteborg, där han presenterade bordsservisen “Gefle grön” och en vackert formad fruktskål i mustiga färger. Fabrikens medvetna satsning på mer konstnärligt porslin gav önskad effekt och snart nämndes Gefle i samma andetag som giganterna Rörstrand och Gustavsberg.

 

Under några hektiska år komponerade Percy en mängd utsökta bordsserviser, av vilka “Tre blommor” från 1924 kanske blev den mest omtyckta. Tre år senare introducerade han en hel-svart glasyr med metalliskt skimmer. Den möttes av en viss misstänksamhet, inte minst av direktör Meyer som undrade om man verkligen kunde sälja sådant begravningsporslin. Men Percy stod på sig efter en tid blev kolsvarta blomvaser, ljusstakar och prydnadsföremål högsta mode.

 

Annars var Arthur Percy en kulörernas mästare. Han dekorerade tallrikar och soppskålar lika frimodigt och färggrant som när han målade sina tavlor och ibland var det svårt att genomföra hans idéer i praktiken, eftersom dekorfärgerna på porslinstallrikarna lätt flöt ihop med bottenglasyren.

 

Arthur Percy och hans arbetsgivare deltog även i den stora utställningen i Stockholm 1930, som helt präglades av funktionalismen. Percy, som gillade artdéco-stilens mer dekorativa uttrycksätt, ställde sig lite tveksam till de nya, och i hans tycke, lite torftiga idéerna. Men flera av hans verk visar ändå att han lät sig inspireras av den nya tiden.

 

Den ekonomiska depressionen på 1930-talet påverkade givetvis även porslinsfabriken i Gävle. Konkurrensen skärptes, produktionen förenklades och man inriktade sig på billigt vardagsporslin som kunde säljas i stora upplagor. Eller som Arthur Percy sammanfattde situationen i ett brev några år senare:

”Det skulle vara nytt, ständigt nytt – och samtidigt billigare än allt annat som dittills framställts.”

 

Även om konstnären Arthur Percy och affärsmannen Waldemar Meyer hade olika syn på vad som skulle produceras vid fabriken verkar de ha trivts rätt bra tillsammans. Det berodde kanske också på att de inte behövde träffas så mycket. Percy ägnade större delen av sin tid åt måleri, och jobbade bara några månader om året med att formge porslin. Han bodde heller aldrig i Gävle utan vistades här under rätt korta perioder då han arbetade tätt ihop med duktiga hantverkare som förverkligade hans idéer och skisser.

 

En del av Percys skapelser blev försäljningssuccéer, medan andra snabbt försvann ur sortimentet. Det säger sig självt vilka som uppskattades av företagsledningen. En gång tröttnade Meyer på Percys alltför vidlyftiga konstnärliga ambitioner och låste in honom i ett rum och hotade med att han skulle få sitta där tills han ritat ett enkelt och lättillverkat mönster till en servis. När artisten en stund senare släpptes ut hade han skapat en dekor med påfåglar i brunt. Servisen kallades ”Ingrid” och kom att tillverkas i fjorton år.

 

Meyer sålde sin fabrik till Upsala-Ekeby hösten 1935. Percy blev dock kvar och något år senare ritade han sin och Gefle Porslins kanske mest uppskattade servis, “Vinranka“. Den blå varianten kom i produktion 1938 och tillverkades ända till 1969. Däremellan lanserades vinrankorna även i rött, svart, och grönt.

 

Arthur Percy – som egentligen hette Carl Arthur Percy Carlsson – fortsatte som formgivare på fabriken i Gävle ända till 1959, det år han fyllde 73. Han var född i Vickleby på Öland och det var också där han slutade sina dagar sommaren 1976.

Under 1960-talet hårdnade konkurrensen från utlandet, Upsala-Ekeby slogs ihop med Rörstrand och “Pottan” i Gävle hamnade alltmer i skymundan. I mitten av 1970-talet hade man fortfarande 220 anställda, men sedan gick det snabbt utför. 1977 kom de första varslen och ett par år senare var nedläggningen ett faktum

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se

———

Public. 2015-01-25 av Lisse-Lotte Danielson för  Gavledraget.com

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website