Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 9

 

TRETTONDE KAPITLET: KÄRLEKSHISTORIER SAMT ÄKTA OCH OÄKTA BARN

 

Här är en gammal historia från tiden före branden . Man skulle nästan kunna kalla den för

 

”Borgmästarens Dubletter”

 

eller något dylikt. För övrigt är det ju ingen historia, utan endast en liten detalj av något, som sannolikt var en hel historia. Och sannolikt även en mycket ledsam historia för den det gällde.

 

Herr borgmästaren, en av stadens tre oligarker, var gift, och hade således en fru. Men han hade även älskarinna, eller ”hålldam”, som det hette på tidens blomsterspråk. Och fru borgmästarinnan, som ingalunda var så gammal, att hon åldrats från svartsjukan eller sorgen, visste naturligtvis om ”förhållandet”. Och alla stadens fruntimmer, enkannerligen de i butikerna, kände naturligtvis till förhållandet. Och borgmästa­rinnan visste naturligtvis, att alla visste det.

 (Karl-Erik Wahrenberg borgmästare 1835-1867 eller Johan Vilhelm Petré borgmästare 1867-1884??)

 

Nu hade en gång herr borgmästaren varit rest till Stockholm. Det var på den tiden ett vidlyftigare företag än nu och därför var vanligt att taga med sig hem presenter åt sina närmaste, köpa något som inte fanns i hemstadens butiker, och som således även genast skulle observeras och beundras. Och borgmästaren hade gång haft med sig hem såsom present åt sin fru en elegant hatt av iögonenfallande utseende.

 

Några dagar efteråt stod fru borgmästarinnan inne i ”Hofverbergs bo’n”, en tyghandel, som innehades av en fru Hofverberg, för att köpa något, och måhända t.o.m. hade damerna i butiken vördsamt uttryckt sin obligatoriska beundran över hatten. Då inträdde i butiken — borgmästarens älskarinna, klädd i en precis likadan hatt.

Borgmästarens fru förstod, liksom de andra i butiken att herr borgmästaren hade haft två likadana hattar med sig hem. Och hon föll medvetslös i golvet.

 

Rektorns ungdomskärlek.

 

Här är en annan kärlekshistoria. Den rör sig om en annan av stadens oligarker, läroverkets rektor.

 

 

Någon tid efter det min mor flyttat med mig till Uppsala, dök där upp en gammal dam, som min mor, ehuru mycket yngre, kände från Gefle. Det var en fröken Zetterström, som i Gefle varit sällskapsdam, hushållsmamsell e. d. i sedermera rektorn Klintbergs föräldrahem i Gefle. Nu var hon gumma, över 60 år, och ett mycket stort original. Hon bar ännu spår av skönhet, var, åtminstone nu på ålderdomen, kanske något under medellängd, men ännu rätt fyllig, var alltid klädd i ett otal plagg av det åtminstone för en ung student mest besynnerliga och antika utseende: gamla skinnkläder, svarta tunna sidenkoftor och dito klänningar, halsdukar både om hals och huvud, långa tunna guldkedjor, stora kamébroscher m. m.

 

Desslikes var hon mycket döv, så att man fick skrika till henne, och då höll hon handen för örat för att kunna höra, och svarade själv högt och rent med stark basröst. Hennes tal var rakt på sak, utan hänsyn till person, och av en uppriktighet utan gräns. Men det flöt ur ett varmt hjärta, ett gott bondför­stånd och en rent explosiv rättskänsla samt, förmod­ligen, ur medvetandet om att vara i en sådan ställning, att hon hade fritt tal.

 

Hon var husföreståndarinna och värdinna hos den kände riksdagsmannen, den högkonservative vältala­ren, f. d. kaptenen i armén Carl Edvard Casparsson, under några år även första kammarens vice talman. Han ägde och bebodde egendomen Brunna i Vänge socken en bit från Uppsala, och där var fröken Zet­terström allenarådande i allt som hon ville lägga sig i. Och hon nöjde sig ingalunda med att inomhus bestäm­ma var skåpet skulle stå, ty kaptenen var ju mycket i Stockholm, och då var det fröken Zetterström, som var högsta instans på Brunna, både för kusken och ladugårdskarlarna.

 

En dag fick jag höra hennes historia.

 

Som ung flicka var hon, som sagt är, anställd i familjen Klintberg såsom husmamsell. Hon var en vacker flicka, och det såg också sonen i huset, den blivande rektorn. Och hur de sågo på varandra, så försågo de sig. Och så blev det s. k. följder, d. v. s. flickan fick ett barn.

 

Innan fru Klintberg dog, tog hon, jag vill minnas i de båda ungas närvaro, på sin dödsbädd löfte av sin son, att han skulle gifta sig med flickan.

 

Det löftet bröt han, med det resultat, att flickan blev sinnessjuk. Och när hon blev frisk, hade fadern tagit hand om barnet, en pojke, och hemlighöll dess vistelseort. Jag kan icke numera med säkerhet säga, om barnarovet skedde före sinnessjukdomen och bi­drog till denna, eller om bortförandet skedde under det den unga modern var sinnessjuk. Alltnog: den förtvivlade modern kunde icke få veta sitt barns vis­telseort. Det förvägrades henne hårdnackat.

 

Senare fick hon plats hos dåvarande löjtnanten Cas­parsson. Det var en rättrådig karl med anseende och förmögenhet, och, sedan han fått höra hennes historia, började han efterforskningar. Dessa togo åratal, bl. a. därför, att de spår man hade att följa voro så otydliga.

 

Slutligen kommer Casparsson en gång under sina efterforskningar till en stuga i Småland, där det satt en liten pojke och spelade fiol. Som pojkens ålder stämde, gav sig Casparsson i närmare språk med gos­sen. Han kunde dock ingenting få ur folket, annat än att gossen fått sin fiol av sin far, som var bok­handlare och hade fioler till salu. Pang! Barnafadern var icke blott filosofie doktor och lärare, utan han innehade tillsammans med en kollega, adjunkten Ström, Klintberg & Ströms bokhandel i Gefle (f. ö. den då största, om icke rent av den enda). På detta spår slog Casparsson in, och snart måste Klintberg ”redovisa” barnet.

 

Publicerat i Dalpilen 1883-04-13:

Bokhandelsköp. Klintberg och Ströms bokhandel i Gefle, grundlagd år 1851 af rektor G. Klintberg och läroverksadjunkten R. Ström

Text ditlagd av webbmaster.

 

Den av mina systrar, som brukade vara och hälsa på gumman Zetterström på Brunna, har träffat ”poj­ken”, som då, mitten av 1880-talet, var en medel­ålders man, lantbrukare till yrket.

 

Nu var modern, som sagt, om inte husfru, så i alla fall härskarinna på Brunna.

 

Casparsson — som var vältalare blott när han väl kommit i gång och t. ex. i riksdagen endast stammade litet när han började — var i privatlivet besvärad av en icke obetydlig stamning. Förmodligen även av denna grund, liksom på grund av husföreståndarinnans dövhet, var Casparsson i vardagslivet icke mångordig, och särskilt syntes han försumma att korrigera ”mam­sells” uttal av utländska ord och namn, som hon läste i tidningarna, eller namnen på kaptenens bekanta. Det var därför en underbar konversation, när hon vid matbordet började tala om t. ex. hovjägmästaren Seaton (uttalat på svenska) etc. I övrigt gick hennes konversation flytande med hädiska yttranden om sa­ker och personer. Hon talade högljutt men doft som ur en trumma, och lät sig icke avbrytas av småsaker. Endast någon enstaka gång fann kaptenen sig för­anledd att infoga ett ”ma-masell”, vilket föranledde, att hennes replik kom med ännu kraftigare stämma. Ändå icke så, att det verkade vanvördnad mot hus­bonden. Det föreföll endast som ett naivt röjande av en verklig förtrolighet, och det var för åhöraren ytterst svårt att hålla sig för skratt. Så mycket mera, som kaptenen själv var ytterligt soignerad och korrekt i sitt uppträdande, ja, en pedant, som t. ex. innan han reste sig från frukostbordet, mycket prudentligt lade på locket till smörasken.

 

Så en gång omtalade ”ma-masell” för min mor sitt sista sammanträffande med rektor Klintberg.

 

Det var inte så många år förut, och hon var gam­mal. Hon var på besök i Gefle, och kommer gående Norra Kungsgatan från Nygatan och upp emot läro­verkets hus utanför kopparslagare Tolléns tomt. Och så fick hon se Klintberg komma emot sig på samma trottoar. Det var öde och tomt på trottoaren, som det i allmänhet var när inte skolpojkarna passerade. När de mötas, stannar Klintberg och frågar med darrande stämma:

—            Kan jag få förlåtelse?

—            Ja, för all del, sade gumman, och så dundrade hon fram några ord till, som hon också relaterade, men som jag icke kommer ihåg.

 

På mig, för vilken vår despotiske rektor ännu ett levande minne, gjorde berättelsen om detta sista möte ett sällsamt intryck. Jag ser dem framför mig båda två, de forna ungdomarna, hon nu ett energiskt framvaggande klädbylte med handen för örat för att höra och basröst för att svara, och han nu en liten mager lutande gubbe med glasögon och en vinterdroppe under näsan, försagt bedjande om ”förlåtelse”. Han, kommande från skolan, där han var en fruktad rättvisans högste representant, och nu på samma gata, där annars hans pojkar myllra, mötande sin gamla ogärning  livs levande, hejdas av sitt samvete för att, ödmjukare än någonsin av skolpojkarna inför honom framstamma en bön om förlåtelse.

 

Hagar och Ismael.

 

Rektorn Klintbergs ursprunglige kompanjon i handelsaffären, och kollega i skolan, adjunkten Ström  ”Magister Ström”, var gift med en syster till Klintbergs företrädare såsom rektor vid läroverket, Jonas Selggren. De båda svågrarna bodde i det hus vid Övre Rådstutorgets östra sida, där bokhandeln var inrymd i nedre våningen. (Bokhandeln hette fortfarande Klintberg & Ström, men ägdes under 80-talet av min svåger Lars Axel Wibom.)  Ströms äktenskap var barnlöst. Fru Ström var liten, och hennes ansikte föreföll mig stelnat i ett uttryck av resignation och betryck.

 

I Ströms kök fanns en nu gammal piga, Hagar, och ut och in i köket gick Ismael, en fullvuxen ung karl.

 

Man ser av första Mose bok, kap. 2, huru Abraham var nog okristlig att i öknen driva ut tjänstekvinnan och hennes son, till på köpet med mycket otillräcklig matsäck (”bröd och en flaska med vatten”) men hos adjunkten Ström gick Hagar kvar som ”trotjänarinna”, och säkerligen behövde varken hon eller Ismael nöja sig med vatten och bröd.

 

Svavelsyredrama eller Erotisk svälthage för livstiden

 

Byggmästarna X. (låt oss säga byggmästare) voro självlärda män. En dag omtalade X. senior, att hade en så förbaskat elak sonhustru. Hon var svartsjuk. Och da’n förut, när mannen, byggmästare junior, låg och sov middag, hade hon smugit sig in och kastat svavelsyra över honom.

— Kors i Herrans namn, sade åhöraren, fick han i ögonen också?

     — Nää, hon kastade inte i ansiktet på honom, inte. Men hon förstörde alldeles byxorna för honom, alldeles nya byxor.

 

Vin- och kärlekshandel.

 

Grundläggaren av J. F. Zetterströms vinhandel, med dess i Gefle mycket uppskattade punsch, var en stor ande. Han hade tjänat sig upp från kypare, och hade en lukrativ affär. Var ogift, men hade en notorisk älskarinna, och ansågs på den grund synnerligen omo­ralisk. Att nämna hans namn i damsällskap, det var som om man skulle nalkats en oanständig historia. Det blev alltid tystare i rummet, tills det farliga ämnet var överhalkat. För toalettens skull, och utan samvets­förebråelser visar jag här nedan första älskarinnans drag, sedan hon var försatt i disponibilitet.

 

A W Nordström Co Zetterströms vinhandel  låg 1897 vid Salutorget (Stortorget) i hörnet Dtottninggata/N Kansligatan.

Bild och text ditlagd av webbmaster.

 

 

En annan vinhandlare, också ungkarl, hade sin bu­tik under gatans nivå. Vid blåsväder stod han alltid en bit nere i trappan och tittade på, när de förbipas­serande fruntimrens kjolar blåste upp (de räckte ned till gatan på den tiden). Han kallades därför ”benkikaren”.

 

Men han nöjde sig inte med att se, ty en vacker sommardag uppenbarade sig hos värdfolket på vårt sommarställe en liten flicka, som befanns vara ben­kikarens oäkta dotter.

 

En present.

 

Jag hade en farbror. En, men ett lejon.

 

Han var talangfull, mycket musikalisk, en stor flickjägare och en stor skämtare,

 

Först var han skräddargesäll hos sin styvfar på Karlberg, och en mycket skicklig skräddare. En gång hade han på verkstaden en kamrat, som skulle ut på

Gärdet och exercera beväring. Men ynglingen var all­deles skägglös, och förtvivlad över att med detta kvinnliga utseende krypa i kronans vapenrock. Far­bror, själv bara spolingen, förbarmade sig över honom och lovade att framkalla den åtrådda skäggväxten. Detta verkställdes så, att ynglingens ansikte något före inryckningen omsorgsfullt beritades med en lapispenna. Vadan ynglingen inryckte med ett ansikte fullt av svarta kors, streck och krumelurer. Och na­turligtvis ögonblickligen hamnade i kurran.

 

Gubben styvfadern hade mistat sin hustru (min farmor således), och fick senare funderingar på att gifta om sig. Och han kastade sina ögon på den unga dottern till någon som bodde någon halvmil från Karlberg. Och gubben, som var tät, var av föräld­rarna väl godkänd som friare.

 

En gång, när gubben kom att hälsa på sin fästmö (han körde f. ö. en kappsläde) satt flickan i knä på styvsonen. Som var med beröm godkänd av dottern.

 

Gubben var argsint, och pojken fick rädda sig ge­nom flykten. Efter något bråk blev emellertid gub­ben lugnad, och ”stannade kvar till kvällen”.

 

När han sent omsider åker hem och kommer utom grinden, kommer styvsonen-rivalen, som under tiden varit inne hos någon annan bekant, fram på vägen, och hoppar upp på hundsvotten:

—  Jag får väl åka med pappa?

 

Och det fick han. Ty gubben var, trots allt, svag för honom. Och det blev f. ö. ingenting av med omgiftet.

 

Nå, denne förhoppningsfulle unge man kom så småningom efter min far till Gefle. Men han spelade hellre kort och teater och vad som helst, än han sydde kläder. Och så fick han anställning att sköta någon varuutlämning eller försäljning av livsförnödenheter vid byggandet av Gefle-Dala järnväg. Bodarna skulle ju vara flyttbara, och bestodo av ett sådant där mark­nadsstånd, där övre delen av framväggen fälles ut till försäljningsdisk.

 

Reds, som min käre farbror står i sitt stånd en dag, kommer där uppdykande ur omgivningarna en ung kvinna. Hon går fram till ståndet, lägger på disken ett litet barn och säger:

—  Här har du.

 

Och så försvann hon. För alltid. Och där stod barnafadern ute på järnvägslinjen med ett par vec­kor gammalt barn.

 

Det blev naturligtvis min mor, som provisoriskt fick ta hand om kärlekspanten. Men hon var, gudske­lov, humoristisk.

 

Pojken togs sedan hem till fadern, när denne änt­ligen gifte sig.

 

Fadern tog, före eller i sammanhang med giftermå­let, upp skrädderiverksamheten igen, men det han skar till och sydde om dagarna, spelade han bort om nät­terna. Och så festades det med alla till staden kom­mande aktörer och aktriser, hölls privata basarer och marknader etc. etc. Tills han fick slå vantarna i bor­det igen. Då gick han in vid Posten (!) Och icke så långt därefter var han postmästare (!!) i Torsåker. Där, d. v. s. på rama bondlandet, växte nu pojken upp, men när han blev en tretton, fjorton år och utan att ha sett större vatten än de hade i Torsåker, ville han gå till sjöss. Han mönstrade också som jungmanbarken Lima, tillhörande Rettigs, på dess första resa. Utkommen rymde han, och kom aldrig tillbaka. Men han skrev till min äldsta syster, som han ägnat något svärmeri, och skickade bl. a. hem en fotografi av sig själv i Nordamerikanska Flottans uniform. Han be­fordrades där till underofficer, men dog ung under en expedition i Medelhavet.

 

Fadern blev så småningom postmästare i en småstad — icke av allra minsta slaget ändå — och fick sju barn, som alla fått sin fars musikaliska gåva i arv. De lärde sig spela var sitt instrument, och när postmäs­taren hade kalas, vilket naturligtvis icke var så säl­lan, kunde gästernas inträde hälsas med klämmig or­kestermusik, utförd uteslutande av värdens barn av båda könen.

 

”Yvs ej av fädrens ära.”

 

Johan Östberg, student i Gefle 1874, blev slutligen, och var i flera år, ordförande i Stockholms stadsfull­mäktige, och kan knappast redan vara glömd.

 

Hans far var den kände politikern och riksdagsman­nen Per Murén, grosshandlare i Gefle, rik och barnlös. Östberg var endast oäkta, eller naturlig son, som det heter när sonen har en onaturlig far. Och Per Murén gav inte sin son sitt namn, utan gossen fick växa upp under sin i anspråkslös samhällsställning levande mo­ders namn, Östberg.

 

När sonen visat sig kunna bli en framtidsman, er­bjöd fadern honom att få heta Murén. Sonen sva­rade, att hade han burit sin moders namn så länge, så kunde han göra det i fortsättningen också.

 

Blygsamhet.

 

Prinsessan Maria säger i ”Boken om mitt liv” angå­ende sin faster, att denna ”tyckte att jag var alltför modern till mitt väsen, att jag saknade denna rodnan­de blyghet, som i hennes uppfattning var en ung flic­kas största charm”.

 

Fastern skulle väl ha blivit storbelåten med stads­mäklaren X:s fästmö, ty när hon gifte sig och hennes man efter bröllopet hade fört sin unga brud till deras hem, så satt bruden i gungstolen hela natten.

 

Det var väl pigorna, som förtalte det.

 

 

Olycklig kärlek.

 

Det fanns i Gefle en herr S. H. T., en jämförelsevis ung, mager och torr herre, som hade en förmögen far med ett namn synligt i stadens yttre, och själv mycket snål samt rätt obildad.

 

Och så fanns det en kvick, rolig och glad flicka som hette Lotten Wixner. Hon hade ett strålande humör, och var känd för sina kvicka infall och svar. Hon vaer var därjämte av alla som kände henne synnerlige omtyckt, och dessutom, i egenskap av enda barn till räntmästaren Wixner, arvtagerska till, sades det, 200 000 kronor.

 

Herr S. H. T. tyckte, att det skulle vara en fet stek, och utan att känna henne något närmare, och utan att vara det minsta uppmuntrad, friade han en vacker dag.

 

Svaret blev naturligtvis ett bleklagt nej. Då skret S. H. T.:

”Nu skall du väl springa kring sta’n med de här, din förbannade skvallerracka.”

 

Lycklig kärlek.

 

Herr Pettersson (han hette inte Pettersson) var väl  en trettio års man, och såg mycket bra ut, med ett par präktiga på en gång mjukt och krigiskt sig buktande svarta mustascher under röda, fylliga kinder. Han stod i en kramhandel alldeles invid grosshandlaren Stenbecks hus vid Drottninggatan. Och kallades ”Vackra Pettersson”.

 

Och herr Pettersson såg lugn och hygglig ut, och  uppförde sig sympatiskt på alla sätt.

 

En söndagskväll på sommaren, då herrskapet Stenbecks, liksom alla andra familjer, voro ute på sitt landsställe, där man alltid stannade till måndag morgon, måste herrskapet likväl av någon särskild anledning fara in till staden. När de kommo hem i våningen, och så småningom in i sängkammaren, fick frun på örngottet i stora äktenskapssängen till sin fasa se ett par huvuden ljuvt och djupt sovande. Det ena huvudet var husjungfruns, det andra var herr Petterssons,

 

Kärleken är blind?

 

På Rettigs tobaksfabrik fanns, åtminstone före branden, en tysk verkmästare Friedrich(s). Då min morfar också var inflyttad tysk, så kände de männen varandra. Friedrich var också gift, men barnlös.

 

Min mor berättade för mig, att den tid då hon var ett barn, hände det en och annan gång att fru Friedrich kom ut till Löten, röd och svullen eller med blånader  i ansiktet, och sökte skydd mot sin man, som misshandlat henne av svartsjuka.

 

—-  Hade han någon anledning till sådan sjuka då?

—-  Nej, men det var en ung man, som kände dem, och som kommit på besök, när Friedrich var borta. Och så kom Friedrich hem medan den unge mannen var där.

—-  Ja, det behövde väl inte vara så farligt.

—- Ja, se dörren var stängd, sade frun, och då trod­de Friedrich något galet. Men det var det visst inte.

—-  Varför hade ni stängt dörren då?

—-  Ja, den hade jag stängt ändå.

 

Ja, så ungefär lät det varje gång, och alltid hade hon och den unge mannen varit inlåsta ”ändå”.

 

Senare på dagen kom då verkmästaren ut för att taga hand om sin flydda maka, ty han förstod, vart hon hade gått. Och fabrikör Oest, som var en för­ståndig karl, han försökte lugna stormen, och fru Friedrich bedyrade och bedyrade sin oskuld. Och det hela slutade med full försoning med åtföljande traktering, varefter paret, arm i arm som alla gifta på den tiden, satte i gång hem till staden.

 

Och precis samma historia varenda gång och samma slut.

 

Barnantalet i Geflefamiljerna.

 

Per Muren, John Rettig, mäklaren Petré, magister Ström, grosshandlaren Åsbrink och Stenbeckens på Nynäs voro barnlösa.

 

Rektorn Klintberg, miljonärerna Pousette och Kronberg samt konsul Haegerstrand hade endast ett barn, vardera förstås.

 

Tre å fyra barn var mycket vanligt.

 

Borgmästaren Petré, rektorn Moberg och gross­handlaren Kjellerstedt hade fem.

 Konsuln Rahm hade sex.

 

Grosshandlaren Engvall hade åtta.

 

Grosshandlaren Holmstrand nio.

 

Och gästgivaren Bodecker hade tjugotre (23), d. v. s. det var egentligen hans fru, ty hon hade varit gift en gång förut, och då fått två barn. Med Bodec­ker hade hon sedan 20 eller 21, varav två par tvillin­gar och visst en gång trillingar.

 

ERIK SÖDERSTRÖM

 

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

augusti 07, 2012

 

  Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website