Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 2

TREDJE KAPITLET:      LÖTEN

Löten
Löten

Ut genom ”Västertull”, ett gott stycke ut. Och sedan man passerat uppfartsvägen till Carlsborg (där nu länslasarettet ligger) har man på vänster hand kyrkogården. Och får snart på motsatta sidan, alltså på norra sidan av vägen, se ett litet ställe, som heter Löten. Det ser ut, i dag som är, nästan likadant som på 1860-talet (detta skrevs 1940).   Av Löten har jag själv från tiden före branden inte många säkra minnen. Ett är, att det i salen på nedre botten icke fanns innanfönster om vintern. Ville vi barn, på besök hos våra kusiner, titta ut, så var det att på de igenfrusna rutorna andas en bar fläck.

 

Ett annat minne är kramsfågeln. När vinterkylan kom och smällde i knutarna, och kramsfågelsvär­marna slogo till i rönnarna, då gick någon av de unga herrarna på Löten ut med bössan, och tog med sig någon av arbetarna med ett kolfat. Och det stod inte på, förrän de kommo hem med kolfatet fullt. Det var mest sidensvansar. Och så åts och dracks det.

 

  Ett tredje minne — som jag dock icke säkert kan rörlägga till tiden före branden — är att, när min morbror, ställets ägare, hade surströmmingskalas, och vi barn skulle äta för oss själva i ett rum innanför köket, även vi, liksom ”farbröderna”, serverades rå surströmming, innan vi fingo den anrättade, ”lådor­na”. God krok skall krökas i tid.  

 

Ännu ett minne — om vilket jag likaledes icke sä­kert vet, om det förskriver sig från tiden före bran­den eller från sommaren 1869 — är, att herrarna i umgänget hade ett, ”musselkalas” få vi väl kalla det. De hade nämligen i ån eller möjligen i någon bäck i närheten funnit ett slags bruna musslor, stora ungefär som en portmonnä, och det var en alldeles för god festanledning för att lämnas obegagnad. Det blev också ett stort sjöslag i trädgården i mörkret på kväl­len. Musslor åto vi då alla, vi barn i en liten berså. Och herrarna drucko toddy, så att de voro röda och svettiga. Jag såg aldrig några musslor mera på mat­bordet, och mamma sade, att det bara var en anled­ning att få hålla supkalas. På Löten hade dock musslorna en kortare glansperiod såsom ostronersättning.  

 

 Men — har jag icke många direkta minnen från Löten före branden, så har jag i trofast minne bevarat mycket som min mor berättade: om sin far, Lötens förste ägare och en av Gefle stads allra första industriidkare, samt om Löten, platsen för en av stadens allra första fabriker. (Stället låg visserligen lokalt utom staden, men realiter hörde både folket och verk­samheten till staden.)

 

  Min morfar hette Johan Henrik Oest, var född i Uslar i Hannover år 1805, mistade tidigt sina för­äldrar, blev arbetare på porslinsfabrik, och kom så­som skicklig porslinsarbetare till Gustafsbergs fabrik på Värmdön. Där gifte han sig med en flicka från Värmdön vid namn Nyvall.

 

  Senare, och tydligen vid rätt unga år, flyttade han till Gefle, köpte utanför staden, mitt emot kyrkogår­den, en bit jord, som han kallade Johannisfred, och började där fabrikation av lergods, oglaserade och glaserade kärl. Glasyren var brun eller, och vanligast, gul.  

 

Till en början hade han till kompanjon en utlän­ning, som min Mor trodde vara polack, och vars namn hon uppgav vara Groschinsky eller något liknande. Men även för henne förtonade f. ö. den gamle främ­lingen i mycket tidiga, otydliga minnen, och hon er­inrade sig endast, att han var katolik, och inne i sitt rum brukade ligga på knä i bön framför något slags ikon eller krucifix. Medan ”ungarna” stodo och tit­tade i nyckelhålet. Efter någon tid är polacken borta ur historien.

 

  Emellertid gick affären bra. Tillverkningen ökades mera och mera, och fabriken icke blott försedde sta­den och de närliggande socknarna med krukmakargods och ”gula kärl”, utan runt omkring i Gestrikland och ända till Falun gingo hästforor till markna­derna. Då var ”fabrikören” själv med, vintertiden i 30 till 40 graders kyla ibland, med vargskinnspäls och pälsstövlar, inpackad i djupt , som även rymde stora krus med glödgat vin.  

 

 Bild inlagd av webbmaster  

 

Landsbefolkningen omkring Gefle, bönderna från socknarna Valbo och Hedesunda, voro de flitigaste kunderna. De skulle på vägen in till sta’n alltid pas­sera Löten, och de tornade då i allmänhet in där för att köpa oglaserade blomkrukor, “stenfat” för mjölk o. d., gula krus för brännvin m. m. Särskilt voro bondhustrurna pigga på ett slags gula kärl med ett öra, kärl som i allmänhet inte anses vara kökskärl, men som av bondhustrurna flitigt inköptes, därför att de voro så händiga att slå “supan” (soppan) i.  

 

 Bild inlagd av webbmaster  

 

Handeln försiggick i ”magasinet” inne på gården vid fabriken. Det stod naturligtvis icke öppet, men man såg inifrån boninghuset eller hörde vintertiden pinglorna, när någon kom inåkande på gården för att ”handla”. Och då gick någon av gårdsfolket med ut i magasinet och skötte försäljningen.

 

  Morfars ofta upprepade vishetsregel i sitt förhål­lande till sina arbetare var: ”Gör arbetaren rätt, men aldrig gott.” Han påstod detta ha sin grund i den er­farenhet han hade, nämligen att varje gång han gjort någon arbetare gott, hade han haft otack till lön. Icke desto mindre förde han egentligen ett patriarkaliskt regemente.

 

  Midsommaraftonen voro alla arbetare med familjer inbjudna på ett sjudundrande kalas inne på stora gårdsplanen med majstång och med mat, brännvin, öl och toddy i långa banor.

 

  Om någon under arbetet hade fått någon lindrigare skada, t. ex. ett klämt finger, så gick man genast in till ”fabrikörn” för att få den efterlängtade behand­lingen. Den bestod i att fabrikörn först slog i en stor sup. Därefter togs denna med tillbörlig andakt av den skadade, och slutligen gneds det skadade stället med glaset. Allt detta varje gång under stort allvar.

 

  Gällde det något skämt arbetarna emellan, så var det inte så noga, om någon narrades bort från arbetet några timmar; bara man fick skratta. En gång t. ex. när en oxe skulle slaktas, var en av de medverkande en enfaldig karl, som de andra brukade driva med. Nu hade han aldrig varit med om slakt förr, och detta förhållande skulle naturligtvis utnyttjas. Det skedde på det viset, att han skickades till Tolffors med till­sägelse att be att få låna ”rumpdraget”. Som man inte på Tolffors var okunnig om att ”rumpdraget” var en ”särskilt uppfunnen benämning” på en obefintlig skämtartikel, så visades budet där på bruket från den ene till den andre, innan han slokörad kom hem.

 

  Av ett sådant skämt njöt hela gården, och omtalades om och om igen under åren efteråt.   Min mormors mor, d. v. s. min morfars svärmor bodde på gården i en vindskammare, och tycks ha levat mest för sig själv. »Moder Nyvall», som hon kallades av alla, även av mågen, hade, gammal som hon var, den flugan, att hon uppe hos sig samlade allt möjligt, så att morfar måste ibland gå upp och rensa. Så t.ex. brukade hon ha filbunkar förvarade under sängen, och det så länge att möglet växte tumshögt.  

 

Tolffors bruk innehades på den tiden av kammarjunkaren Söderhielm, alltid kallad ”Kammarjunkarn på Tolffors” eller bara ”Kammarjunkarn”, samt en hans syster. Kammarjunkaren var känd för sin ytterliga beskedlighet — om nu denna uppfattning var riktig eller oriktig. När smederna stulo som korpar, och om nätterna körde från bruket med det stulna stångjärnet så öppet, att slamret hördes över hela bruket, så sade kammarjunkaren endast: ”Gud låt dem kunna hushålla med det. ”

 

  På och i bruket voro f. ö. samlade stora värden t. ex. i glas och silver. Man berättade bl. a. att där sedan den tid, då man ansåg sig böra undandraga sig lyxskatten på silver, funnos hela silverservisar, stora sockerskålar o. d. övermålade med grön oljefärg att ge föremålen utseendet av grönt porslin. Jag har senare förvissat mig om, att detta övermålade silver verkligen existerade och icke, såsom man kunde vara benägen att tro, var en myt, spunnen kring två för mytbildning tacksamma gamla original, levande på ett gammalt bruk som enslingar, trots stora rikedomar.

 

  Längre ned utefter ån, och närmare Löten, låg Gustafsbro Bryggeri, strax intill själva bron. Om denna senare, en välvd stenbro, över vilken stora landsvägen gick fram, var att förtälja, att när de ett hundra dalkarlarna kommo från Elfdalens Porfyr- verk dragande Karl XIV Johans sarkofag, man var rädd, att bron icke skulle hålla. Men den höll.

 

  Gustafsbro bryggeri var stadens största bryggeri; på den tiden funnos varken Ångbryggeriet eller Porterbryggeriet. Disponent var majoren Gussander med minst tre glada döttrar, Emma, Amanda och Agnes, omtyckta såsom muntra och snälla och stående ovan­för stadsskvallret. Emma var rödhårig och vacker och blev gift med den store, mycket rike brukspatronen m. m. Tamm på “Ällkarön” d. v. s. Elfkarleö Bruk, och moder till förutvarande statsrådet H. S. Tamm. Agnes blev senare gift med rådmannen, slutligen borgmästaren i Gefle, Mellin.  

 

 

 Carl Christoffer Frithiof Mellin, Borgmästare 1885—1898,  Text och Bild inlagd av webbmaster.   Vid bryggeriet fanns en tid en tysk bryggmästare vid namn Roggen. Han bryggde bockbier. Men han måtte ha druckit det också. Ty han slutade med att gå omkring bl. a. på Löten, klädd i något slags uniform med tvåkantig hatt (à la Karl Johan) och dragen sa­bel, som han skyldrade med för alla han mötte.

 

    Min Mor, född 1833 vid Gustafsberg på Värmdön, gick i skola i Gefle. Morfar, som blev mera och mera välbärgad, höll henne i den bästa skola för flickor, som fanns i staden. Det var hos en fransk dam, som bodde i närheten av kyrkan, och som av barnen skulle kallas ”Bonne-Amie”. Det var det enda namn på henne, min Mor kände till.

 

  Då det var för långt mellan Löten och skolan för att tillåta henne att gå hem och äta middag, och åter­vända till skolan, så fick hon äta middagen hos Mor­fars goda vän, klockaren Arborén, samt på kvällen, även i vintermörker, gå ensam hem. En kväll, när det är mycket kallt, och hon på hemväg hunnit en bit utanför »Västertull», kom från norra sidan av vägen en stor hund ut på vägen och börjar gå efter henne. Han viftade inte på svansen och kom inte närmare, när hon lockade, men fortsatte att alldeles tyst gå en bit bakom henne. När hon kom hem till grinden, för­svann han. Flickan berättade, när hon kom in, om den underliga stora hunden. Morfar såg fundersam ut, och gick ut och såg spåren, där de försvunno i snödri­vorna bakom verkstadsknuten. Dagen därpå under­söktes spåren av sakkunniga, och det befanns, att flic­kan gående ensam på vägen hela tiden varit uppvak­tad av en varg. När man vet, att vargar inte söka sig så nära mänskliga boningar, förrän de äro uthung­rade, så förstår man det ohyggliga öde som hotat henne. Morfar gick också hädanefter själv och mötte henne varje kväll, så länge kölden varade.

 

  Detta hände någon kall vinter förra hälften av 1840-talet. Det berättades f. ö. också, att en kall vin­ter, densamma eller någon annan, vargar hörts tjuta i skogen bakom verkstaden, och att man sedan av de­ras spår sett, att de strukit tätt förbi huset. (Här må insättas det observandum, att naturligen icke drejning och formning etc. pågick under natten, men att kär­lens bränning i brännugnen fordrade tillsyn dygnet runt, varför det under bränning alltid nattetid fanns vaket folk i fabriken.)   Min fars far var skräddare vid Karlbergs krigs­skola, (där gick Christian Lundeberg./ Lisse-Lotte Danielson) och gift med en dotter till väbeln Engström. Den senare hade även en son, alltså min fars morbror, och denne var apotekare i Stockholm.   Han hade på apoteksbanan fört in sin systerson, min far, och denne hade efter avlagd pharmaciae studiosi-examen fått anställning såsom provisor på apo­teket Nordstjärnan i Gefle, hos apotekaren Sillén, den kände utgivaren av exsiccatsamlingar av svenska mossor.

 

  Sillén drev sommartiden invid värdshuset Carlsborg i närheten av Löten fabrikation och försäljning av kolsyrade drycker, och att sköta denna verksamhet satte han sin provisor, min far. Som alltså kom att bli granne till fabrikören Oest.   Fabrikören Oest hade flera barn, och med den äldsta dottern, Lovisa Christina, blev mm far gift.  

 

 

 

Morfar Oest dog 1855 vid 49 års ålder, för tidigt bruten av strängt och hälsofarligt arbete. Han hade dock hunnit med att, trots kostnaderna för sex barn, åt dem enligt bouppteckningen samla tiotusen kro­nor, ett belopp som motsvarar många gånger den summan nu.

 

Han dog för tidigt även därför, att han nu icke hann slutföra realiserandet av sin älsklingstanke, som var att så småningom kunna tillverka riktigt porslin, vitt porslin, som vid Gustafsberg.   Och han dog för tidigt från ännu en synpunkt: Den son (den äldre av två) som han lämnade efter sig, var för ung att komma till makten. Men han kom till makten så ung, att han, då han samtidigt skulle gifta sig, måste begära dispens för äktenskapets in­gående. F. ö. med sin svägerska, min faster, som var mycket vacker, och lär ha varit uppmärksammad på gouterbalernaKarlberg. Han fick således både makten och härligheten, men det dröjde inte så många år, förrän han förlorat allt, utan att precis kunna upprepa Frans I:s ord efter slaget vid Pavia. Unge fabrikören, som reste in till staden för att in­kassera sina fordringar hos kunder, och bar upp pengar, kom i dåligt sällskap, miste sina kontanter på spel och festande, och kom ofta hem fattigare än han farit. Detta upprepades allt oftare, och unga herrn var en självtillräcklig och morsk herre, som inte tog emot föreställningar. Och slutligen blev det ont om pengar i affären. Fadern, som var tysk, d. v. s. Sparsam och klok, hade köpt de för glasyren erforderliga kemiklierna i stora poster, och sedan instängd i sitt laboratorium gjort sina blandningar. Sonen måste nu mången gång sända ett bud in till apoteket och köpa nätt och jämt, vad han behövde för nästa bränning. Och det var då ingen konst för den som sändes till apoteket,  att så småningom lura ut fabrikationshemligheten. Det skedde också. Två skickliga och slipade arbetare,  för vilka väl kan andragas den förmildrande omständigheten, att de sågo början på slutet, listade ut fabrikationshemligheten med glasyrens sammansättning och anade sedan vid Södertull en ny fabrik, Forsten och Forsells, ”Södra Fabriken”.  Vilken snart konkurrerade ihjäl en fabrik, som inte sköttes, och som så småningom fick läggas ned. Fabriken på Löten var emellertid den rot, ur vilken fajansindustrien i Gävle växt upp.  

 

 

Om vad som hände på Löten efter morfars död och före branden, vet jag icke mycket — i alla händelser ingenting som kan vara av socialt eller lokalt intresse. Men en sak kanske bör räddas undan glömskan, nämligen, att där funnits en tändsticksfabrik.  En sådan anlades nämligen där av min far men nedbrann. Den var oförsäkrad, ty försäkring på en fabrik för fosfortändstickor kunde icke erhållas. O med den brann min fars farsarv.  

 

  Av tändsticksfabriken på Löten finns i Gefle icke ens minnet kvar — ingenting annat än ett ett exemplar av här återgivna etikett, vilken jag överlämnat till ett blivande industrimuseum i Gefle. Den hade bland ett barns bevarade “bokmärken” undgått förgängelsen.

 

  Likaså finns väl av kärlfabriken vid Västertull intet mera än ett par småsaker, som jag på uppmaning och under de solenna formerna av det obligta donationsbrevet högtidligen överlämnat till samma eventuella institution, Jag hade bevarat dem såsom gamla minnen. Min hustru anser det vara på grund av från ”Moder Nyvall” nedärvda samlaregenskaper. De äro dels två föremål av gul fajans, dels en liten sttyett vars ljusare färg är resultatet av experiment för att få fram vit  glasyr. De rent gula föremålen äro en gräddsnäcka och ett saltkar, eller snarare, eftersom det icke alls är något ”kar”, något som man rätteligen torde böra kallas saltströare eller i analogi med t. Ex. Det franska  sucrier,  saltare. Tills vidare finnas dessa föremål att se på Gefle stadsbibliotek.   ——————————————————  

 

FJÄRDE KAPITLET: BRANDEN     OBS….Efter Erik Söderströms inledning med Kapitel 4 är denna länk även  kompletterad med information om branden från andra författare/ Lisse-Lotte Danielson.  

Se även:

50 år, minnesmärke efter Gefle brand 1869, Del 1.

50 år, minnesmärke efter Gefle brand 1869, Del 2.

50 år, minnesmärke efter Gefle brand 1869, Del 3.

FEMTE KAPITLET: SOMMAREN PÅ LÖTEN EFTER ”BRANDEN   Av matbrist under tiden strax efter branden erinrar jag mig ingenting annat, än att vi till frukosten första dagen fingo endast smörgås, och att jag icke fick så mycket smör, jag ville ha till smörgåsen, samt att vi icke hade något annat pålägg än mesost. Det var således brist på smör och sovel. Huruvida det var brist på ägg, framgår icke, ty löskokta ägg till frukost den tiden brukades icke.   Om husrum var det däremot mycket ont även på Löten, dit mycket folk hade tagit sin tillflykt, och därstädes till en början hade liggplatser i magasin och litet varstans.   Familjer med många barn erbjödos så småningom att få placera några av dem hos familjer som voro bosatta utom staden, eller hade sommarnöjen. Så blev min äldre bror bjuden att tillbringa sommaren hos sin klasskamrat Carl Erik Rahm, vars styvfader, råd­mannen Invenius, bodde på sommarnöje på Sikvik. En av mina systrar sändes till vår farbror, som var post­mästare i Torsåker, och de två andra systrarna blevo över sommaren inbjudna till baronen von Otter på Sofiedal, gift med en fröken Elfbrink, av gammal Geflefamilj.  

Sofiedals herrgård har anor från sent 1500-tal. År 1858 lät Vilhelm Elfbrink och Sofia Göransson (syster till Sandviks grundare) bygga den nuvarande gula herrgårdsbyggnaden. De var verksamma inom järnhantering, skeppsrederi och handel och ägde även Mackmyra Bruk. När Vilhelm avled 1870 tog en av hans tre döttrar, Julia von Otter, över Sofiedals herrgård. Sedan dess har den bytt ägare ytterligare några gånger innan kommunen köpte ut den 2008./Kompl av Lisse-Lotte Danielson från ovanstående länk.

  Jag, lill-minsten, fick stanna hemma på Löten. Men det blev ingen ledsam sommar. Jag hade nämligen till sällskap morbrors två pojkar, mina kusiner både på fädernet och mödernet. Och vi utnyttjade möj­ligheterna. Vilka icke voro små.   Först och främst hade vi på stället en diversehandel med ”sockersand” (farinsocker) och bröstsocker samt en fräck och glad bokhållare. Så hade vi två ”bod-hängare”, d. v. s. karlar som fingo uppehålla sig i boden för att vid tillfälle gå ärende. De voro två de rysligaste busar, sådana som ingen svensk numera kan någonsin få skåda annat än möjligen på film. Den ena hette ”Gillott” (Gelotti) och var en tjock och stor karl, klädd i något som en gång hade varit en natt­rock e. d. men med stora hål och hängande trasor. När denna mantel någon gång i impulsiva ögonblick slogs åt sidan, syntes andra paltor, delvis täckande var­andra som bladen i ett kålhuvud, men ändå låtande en fet mage skymta fram. Den andre hette Gille, var kort och mager, hade helskägg i tofsar och tätt åt­sittande grå ”kostym”, med alldeles för korta fran- sade byxor, bara fötter och bortfrusna tår.

 

  Båda voro oftare fulla än nyktra, och brukade sova i solen vid väggen av ett skjul. Vid uppvaknandet kommo de ofta i gräl, som då hördes vida omkring, och betydligt ökade vårt ordförråd. Jag såg dock aldrig att de slogos, de voro väl knappast vapenföra. Och nyktra voro de sams. <  

span style=”font-family: Arial Unicode MS; font-size: 18px;”>  Och så hade vi dagligen tio, tjugo, ja, trettio bond­hästar på gården. Och de skulle vattnas, vilket van­ligen överläts åt oss tre pojkar.   Bondhästarnas närvaro, liksom diversehandelns och bokhållarens och bodhängarnas, berodde på, att Gefle stads såsom det ansågs största diversehandel, Bouvins, vars lokaler brunnit ned, nu tills vidare var flyttad till Löten. Firman hade stor s. k. bondhandel, bön­derna kommo ju åkande hemifrån, och innan de blevo färdiga att resa hem igen, gick en stor del av dagen, under vilken hästarna stodo på gården bundna vid respektive åkdon. Där kunde de icke stå hela dagen utan vatten, utan de redos ut bakom fabriken, över skogsbacken och utför sluttningen ned till vatt­ningsstället vid dem svarta ån, svart som Lethe. Och de som redo voro i allmänhet vi tre pojkar. (Den äldste av oss gick sen till sjöss. Kom hem en gång och ljög i oss andra allehanda upplevelser, och blev sen borta. Han var på väg hem för att ”läsa på styrman””, men dog i gula febern på Nya Guinea. Den andre brodern Otto Oest, blev apotekare i Västerås, lever ännu, och har väl under en mansålder räknats som en av de mera bemärkta männen i staden.)

 

  Det var på den stora gården en gång. Bland alla de andra fordonen och hästarna stod en nätt klarbrun ”märr” och åt av en duktig knippa hö, som hon hade framför sig på backen. Men hon lade öronen bakut och grinade ilsket, när vi pojkar nalkades. Så att vi länge höllo oss på vederbörligt avstånd. Till slut skulle Vilhelm, den äldste av oss, visa sig duk­tig. Han tog litet spillhö och gick fram för att lägga till märrens höknippa, försiktigt tillseende, att han hade denna mellan sig och henne. Men i samma ögon­blick spillhöet hamnade på foderknippan, tog ”märr’n” ett blixtsnabbt steg fram över denna, grep pojken över nacken och skakade honom våldsamt, som en terrier skakar en råtta. Varefter hon slängde honom ifrån sig och åter började äta. När vi satt oss i säkerhet ett stycke därifrån och anställde rättsmedi­cinsk undersökning, trodde vi först, att huvudet satt löst och snart skulle falla av, ty runt om hela hal­sen löpte en smal, blodig, slingrande spricka. Något annat obehag kände han aldrig av.

 

  Firman Bouvin innehades av två av stiftarens söner. Den äldre, John Bouvin, var på den tiden den som arbetade.   Brodern, Fredrik Bouvin, en ståtlig ung man, var mera på Carlsborg, utvärdshuset strax bredvid.   Bland de tillfälliga hyresgästerna på Löten var även stadens sotaremästare, ”sotar Åhrdal”, en mycket stor och tjock karl, som, liksom alla sotarmästare på den tiden, hade kolossala inkomster, och alltid åt frukost med inlagd ål och supar. Och ansågs leva kräseliga.    Vi hade före branden haft en svart honkatt med vit bringa. Hon låg varje kväll på min axel, tills jag somnat. Då gick hon därifrån och ut på prome­nad. När Pappa senare på kvällen på hemväg närmade sig porten, satt hon utanför, och så snart hon fick se honom sprang hon emot honom, strök sig mot hans ben och gick med honom upp.   Den katten hade försvunnit vid branden, och vi sörjde den.   Det hördes ett rykte, att några djurvänliga torgmadamer skulle ha på Stapeltorget anordnat en or­dentlig utspisning för en massa herrelösa och hemlösa kattor. Vi gingo dit för att söka vår katt, och där fanns mycket riktigt en massa kattor, som brukade komma fram och få mat, men bland dem var inte vår.   Till staden hade kommit en avdelning sappörer, som fortifikationstrupperna då kallades, för att röja undan ruinerna. Det tillgick så, att en lång lina anbragtes högt upp på den kvarstående skorstenen var­efter denna drogs omkull. Och dammet stod i högan sky. För oss slogo de sönder en stor ny spis, som stod i ett hörn av tomten.   Truppen hade slagit läger i stadsträdgården nära landsvägen. Jag minns de små tälten på de långa smala gräsmattorna i alléerna, som gå i rak ut mot kyrkogärden. Med Elfstrandska gravkoret i fonden.   En av officerarna var en löjtnant Billmanson. Han blev senare överste, och en i vida kretsar känd och populär person. Särskilt var han känd av många generationer apotekare, ty han var även lärare vid farmaceutiska institutet.

 

  För den stora arbetarbefolkningen restes en liten stad av kronans tält, och mat delades ut. Halm kördes dit, och även ved. Folket behövde icke ens hämta eller hjälpa till vid hämtningen. ”Farbröder”, som ut till Löten, berättade, att man i tältstaden icke kunde få tag i arbetsfolk, om man behövde sådant. Karlarna lågo i tälten och svarade: ”Näij, vi behöva inte arbete. Vi får hitkört allting.”   Från Löten minns jag intet mera, än att von Otter på Sofiedal införskrev en massa kor från Tyrolen eller möjligen Schweiz. Det var en sak, som väckte uppseende, och som det talades om. Jag såg dem, när de drevos förbi Löten, där jag och alla de andra på stället stodo utanför grindarna.

 

  Korna voro alla gråa, dammgråa, med övergångar i råttbrunt, och i spetsen gick tjuren, som var mindre än korna. Han hade i band om halsen en stor klocka. Inte en koskälla av bleck såsom våra kor utan en klocka av metall, nästan så stor som den Pingel-Anders gick med.

 

  ERIK SÖDERSTRÖM   Gå till Innehållsförteckningen.

 

Juli 06 2012

Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments