Mattons garveri – riv inte mer här! – av Björn Widegren

Publicerat i Gefle Dagblad 24/2 2001

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Nej inte nu igen! Nu hotas den gamla ar­betarstadsdelen Brynäs i Gävle av rivningar igen. Den här gången vill man åt den gamla industri­miljön på Ne­dre Brynäs, Mattons gamla läderfabrik.

 

Det måste ha gått troll i den gamla arbetarstadsdelen Brynäs. På den har nutidens pla­nerare och stadsbyggare inte sett med blida ögon. Något verkar ha stört dem. Och så till den grad att man undrar vad de varit rädda för. Näs­tan som om det var något traumatiskt, som om den sociala ingenjörskonsten krävde offer till varje  pris på modernitetens altare.

 

Riv och utplåna, låt oss glömma historien, tycks in­ställningen ha varit.

 

Och man har rivit med be­sked. En hel arbetarstadsdel har jämnats med marken. Sociala sammanhang, histo­riska strukturer som sammantagna gett stadsdelen och dess invånare en så tyd­lig identitet – på gott och ont – har raserats.

 

Det är som om man inte velat veta av det Brynäs stått för genom åren: arbetarrörel­se, solidaritet, individualism, också en sorts hemmastaddhet i det enkla där det gällt att under hårda villkor hålla ihop.

 

Sånt som är omodernt, kanske bortglömt i dag. Även om något av det, en liten, liten rest möjligen, övervint­rat i den anda som ännu sägs känneteckna ishockeylaget Brynäs. Men här tvistar för­stås de lärde…

 

Nej, Brynäs har inte gillats av alla. När jag för snart 28 år sedan kom till Gävle stod det ofta i bostadsannonserna “Ej Brynäs”. Det hindrade mig inte från att slå mig ner just här, i en liten tvåa uppe på Fjärde Tvär.

 

Då fanns ännu lite grand av det gamla Brynäs kvar, som om planerarna tagit en liten rast vid ritbordet. Men strax, strax skulle grävsko­porna fara fram över det sis­ta som stod kvar utefter Tvär­gatorna, dessa förträffliga gatunamn så rika på atmo­sfär att de borde k-märkas!

 

Jag kunde då längs Brynäsgatan se, visserligen utdöm­da, gamla hus. De livade upp promenaderna ner till stan och jag kan inte låta bli att minnas dem i ett nostalgiskt skimmer. Uppe vid Hillmansgatan, runt Staffanskyrkan och på Tvärgatorna därintill anade man den anda man nu bara förknippar med det mytiska Brynäs.

 

Efter förödelsen av bostä­dernas Brynäs trodde man att de styrande till sist hade besinnat sig.

 

Men icke!

 

Nu kommer nya attacker på den gamla arbetarstads­delen. Den här gången riktas huggen mot industristaden Brynäs.

 

I Gävle varvs och gasklock­ornas omgivning finns ju lite av ursprunget till det stads­delen skulle bli: arbetarsta­den – kanske det som är Gäv­les kännemärke och – också det på gott och ont – Gävles själ och stadens historiska minne. (Nog är det en histo­riens ironi att så mycket av rivningen av Brynäs verk­ställts av politiskt röda Gävlepolitiker!)

 

Där fanns Atlasbolagen, Mattons garveri, senare Ahlgrens fabriker med varumär­ket Läkerol. Här har funnits en rad kemisk-tekniska fabri­ker, många tillverkare av framförallt tidstypiska varu­märken. Läkerol var ett i mängden som blev kvar och nu det mest kända.

 

Här finns ett helt konglo­merat av byggnader från den här tiden. Många vackra, ofta i rött tegel, inte sällan utsirade, lite påkostade i Or­namentiken runt dörrar och fönster. Inget överdåd, men inte helt utlämnade åt det funktionella.

 

Ofta när jag rört mig i de här kvarteren har det slagit mig vilka underbara bostä­der de skulle kunna förvand­las till. Och till ateljéer för konstnärer, konsthantverka­re och diverse mer eller mindre “fria” yrken.

 

Särskilt om det blir allvar av – som vi alla hoppas! – att göra något kulturellt av de närbelägna gasklockorna.

 

Det här är ju själva ur­sprunget till det moderna Gävle. Nog borde det tas om hand.

 

Men nu vill Malaco Leaf, före detta Ahlgrens, riva en av de viktiga byggnaderna (se artikel i GD på nyhetsplats i går, fredag). Det handlar om Mattons gamla garveri (läder­fabrik) i en anläggning som ritades av självaste E. A. He­din, den mycket verksamme stadsarkitekten i Gävle vid förra sekelskiftet och den mest ledande i vår stad (se för övrigt Lars Lindhs artikel om Hedbergs fontäner här på kultursidan i går).

 

Argumenten för rivning är svaga. Ägarna behöver inte – i alla fall inte omedelbart – området. Det talas om grön­område och parkeringsytor! När blev det prioriterat?

Det verkliga skälet är för­stås ekonomin. För dyrt att rusta och hålla i stånd. Billi­gare att riva. Den gamla van­liga valsen.

 

Lite varstans i bevarande­planerna påpekas det viktiga kulturhistoriska värdet av område och byggnader. Läns­museet vill mycket bestämt att det ska bevaras.

 

Men förvaltningen (bygg och miljö) verkar – som man kunde ana – böja sig för äga­rens penningargument.

 

Det är illa.

 

För naturligtvis skulle byggnaden kunna hyras ut eller göras attraktiv, kanske till och med lönsam. Om den goda viljan fanns och man insåg hur viktigt det är att den står kvar.

 

Framförallt: borde det inte vara slut på rivningsraseriet nu? Har vi så många miljöer och byggnader kvar att beva­ra efter grävskopornas at­tacker på Gävle på femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Sö­der, Brynäs, Öster, Nordost och stora delar av Centrum försvann och på sjuttiotalet hotades Sjömanskyrkan.

 

Är det inte nog nu? Borde vi inte ha lärt oss vad som sker när kulturarvet för­skingras? Att vi tappar vår historia, vår identitet och till sist blir alldeles vilsna och inte vet vilka vi är

 

BJÖRN  WIDEGREN

 Se även Ingererd Sörgards artikel om detta.

——————————–

Oktober 31 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website