Lokföraren berättar – Av Thore (1895-1974), sonen Börje och sonsonen Christer Björk -Förord, börj Kap 1

Manus av farfar Thore (1895-1974), bearbetat av fadern Börje (1922- 2006) samt kompletterad och utgivet av sonen Christer Björk 2008.

 

FÖRORD

Lokföraren Thore Björk (1895- 1974) var en gävlepojke. Han älskade sin stad. Det märker man när man läser hans minnen från uppväxt- och ungdomsåren. Här framträder ett stort persongalleri, t.ex. verkstadsarbetaren Todén, Gängar-Pelle, Lång-Pelle, Lort-Olle som spelade handklaver, grosshandlare Kronberg, den snåla konsulinnan på Strandgatan,   Söderhjelmarna på Tolvfors bruk och 136 Karlsson från Kastet i Gävle som skrev visan om 13:e kompaniet vid kungliga Helsinge regemente.

Thore berättar lumparminnen från Boden vid tiden för första världskriget och hur han och några kamrater “bondade” över till finska sidan (som ju då var ryskt). Av någon anledning väcktes tidigt hos Thore intresse för Tolvfors bruk och dess historia. Med sällsam noggrannhet ger han läsaren inblick i ägarelängden, men också vad som framställdes på bruket och hur mycket. På söder i Gävle ligger den Söderhjelmska gården från 1700- talet; sedan länge ett värdshus. Gårdens forna ägare var också ägare till Tolvfors. Sist men inte minst berättar Thore om sina första anställningsår vid Gefle Dala Jernvägar. Att vara lokputsare hörde sannerligen inte till de mest glamorösa arbetena. Vi får följa med honom i yrket till Rättvik, där han talade med masarna på rättviksmål och höll på att sluta som storbonde.

“Lokföraren berättar” är närmast att se som ett försök att kombinera lokal historieskildring med memoarens personligt färgade språk. Thore Björk hade bara 6-årig folkskola. Därför var språkbehandling inte hans starka sida. Men han kunde berätta. Skildringen är bearbetad av äldste sonen Börje (1922- 2006) och ordbehandlad av honom i dator under 1998. Smärre tillrättalägganden har gjorts av mig, senast under 2008. Samtidigt har det varit viktigt att behålla något av det talspråk Thore använde då han skrev. Annars skulle mycket av bokens värde gå förlorat.

 

Christer Björk

——————————–

Kapitel 1

En söndagsmorgon i slutet av oktober år 1877 landsteg en yngling på kajen framför Norra Stationen, som då var belägen vid lastkajen till fraktgodsmagasinet.

1:a stationen byggdes 1857

Han kom då med kustbåten Oscar II, som då hade kustfart från Stockholm och utmed norrlandskusten med passagerare och styckegods. Trots att järnvägen Uppsala-Gävle hade öppnats för trafik 1874, valde den fattige ynglingen den betydligt billigare resan med båt. Resan var besvärligt blåsig och kall. När de kom in i Gävlebukten började dimman och regnet kom. Det klarnade något när båten ångade upp i ån och förtöjde vid kajen. Men var skulle den nu ensamma ynglingen ta vägen? Det var första gången som han var ute på egen hand, här i Gävle och så långt borta från föräldrahemmet. Men här skulle han söka sin lycka och framtid.

Han var 19 år fyllda, men redan som 17-åring hade han fått lämna föräldrahemmet. Stugan blev för trång då barnaskaran utökades. De var fem syskon, fyra pojkar och en flicka. I tur och ordning, allt efter ålder, lämnade de hemmet: en mindre bondgård, men dock egen, intill det mäktiga Eriksbergs slott. Hemmanet bestod av en liten stuga med tillhörande ladugård och nödvändiga uthusbodar samt matjord 3/16 mantal. Gården hette Nafvesta och låg i Lerbo socken, Södermanland. Närmaste järnvägsstation var Valla. Några väskor fanns inte på den tiden utan det var färdkistor och nattsäckar. Den som nu kom den långa vägen från Sörmland var min far Carl Fredrik Gustavsson. Han hade med sig en drängkista, som hans far hade tillverkat och inrett. Hans mor hade omsorgsfullt packat ned hans kläder och de förnödenheter som han skulle ha med sig och en rejäl torrskaffning till matsäck. I den lilla lådan på sidan av kistan låg den lilla bibeln, som han fått vid konfirmationen den 8 juni 1873. Det togs ett ömt farväl när han skulle resa så långt bort från hemmet. Eftersom ingen annan än baron på Eriksberg hade hästar fick han nu åka efter två rediga oxar till Valla station för att ta tåget till Stockholm.

Den första platsen i Gävle var som dräng hos åkare Fröling, vilken han träffade vid hamnen. Han frågade honom om han visste något arbete för honom. “Du kan börja hos mig och köra ut gods från båtarna” svarade Fröling. Han tog platsen och började sitt arbete klockan fem på morgonen dagen efter. Efter ett år hos Fröling blev han erbjuden plats hos Järnhandlare Ränner. Han hade erbjudits platsen för att järnhandlaren hade märkt att han hade ett utmärkt ordningssinne och reda i sitt arbete.

Denne Ränner hade sin järnhandel vid Stora Torget vid Nygatan i Zimmermans hus, läder och skor.

 

Det vänstra vita tre-våningshuset i bakgrunden bakom  busstationen var Zimmermans hus.

Där stannade han två år och sökte därefter anställning som stationskarl vid Gävle-Dala Järnvägar. Det blev långa och besvärliga arbetstider. Tjänstgöring natt såväl som dag för samma betalning. 10 till 12, ja ända till 16 timmar per dygn. Men arbetet var eftertraktat trots allt. Efter en tid blev han uttagen till växeltjänst och efter ett år i ordinarie tjänst som nr 30 Gustavsson. Efter giftermålet med min mor Hedvig Lovisa Jansson blev han tillsagd att byta efternamn med anledning av det stora antalet Gustavsöner vid järnvägen. Han antog sig då efternamnet Björk.

Min mor Hedvig Lovisa var från Falun men nu bosatt i Gävle. Hennes far hade anställning vid Falu gruva som snickare för tillverkning av smålådor för guld- och silvertransporter. De levde under mycket fattiga omständigheter. De flyttade till Falun fån Västmanland, Färna Bruk, Gunnilbo socken där fadern var bruksbonde med 1/8 hemman, Öster Flena. Hennes första plats i Gävle var som husa hos Grosshandlare B.G Kronberg där hon tjänade i två år.

Därefter bytte hon anställning och kom till läderhandlare Zimmerman där hon träffade Carl Fredrik Björk. De arbetade i samma fastighet. Tycke uppstod och de gifte sig 1881. Fru Zimmerman kostade på bröllopet och av järnhandlare Zimmerman fick de i lysningspresent ett sockerskrin som ännu är i användbart skick.

De var vid giftermålet 23 år gamla, båda två. Äktenskapet blev lyckligt och de båda var fullt medvetna om att livet skulle bli strävsamt. Då mannen var stationskarl var de tvingade att bo i järnvägens gårdar. De fick ett enrum i den östra stadsdelen Hospitalsgatan 7. Efter 3 år flyttade de med en son till en lägenhet om ett rum och kök med adress Hospitalsgatan N: o 3 med en hyra på 54: -/månad. Där bodde de kvar under det att barnaskaran växte. Det blev fem barn men den 3: e i barnaskaran dog vid mycket späd ålder. Han hette Carl Erik. Nu var vi nu tre pojkar och en flicka. Det yngsta av barnen var jag, Carl Thore.

 

Nu vill jag först berätta om min barndom:

Jag höll väl reda på vem som bodde inom den stora fastigheten, som bestod av tre gårdar, de så kallade Järnvägsgårdarna. Barnen var givetvis järnvägsungarna. I den lägenhet som gränsade till Åkersons fastighet bodde en järnvägens nattvakt, Blomberg. De hade inga barn men mycket barnkära. Eftersom jag hade en låda med jord jag hade sått i frön av blommor, rödbetor och morötter kallade de mig för trädgårdsmästaren. När hösten kom köpte Blomberg hela skörden för en krona. Det var stora pengar men de fick jag inte behålla för far och mor, de visste bättre.

De hade tagit ut en bankbok åt mig i Gefle Stads Sparbank och den kronan var inte den första slanten. Året före utställningen, 1900, var det jakt råttor i staden. Det betalades ut 5 öre för varje svans, som visades upp. Det var en skeppshandlare vid fisktorget, som gjorde utbetalningen. Blomberg gillrade många fällor och tog mycket råttor och tog vara på svansarna. Jag hade tumme med Blomberg så vid ett tillfälle fick jag en svans, det var hela 5 öre. Vi var vana vid 1 å 2 öre om det bjöds något i penningväg. Min något äldre bror, Filip, grät och ville ha hälften, och det fick han. Jag lättade på skinnet och drog av det. Han fick skinnet, sålde det och fick 5 öre. På eftermiddagen var jag där och sålde den skinnlösa svansen. De frågade varför svansen var skinnflådd: “det vet jag inte” svarade. “Han har nog suttit fast i någonting och slitit sig loss”: sade bodknodden. Så fick också jag min 5 öring.

I samma förstuga som vår, bodde en bangårdsförman Andersson. En trappa upp bodde en ungkarl i ett enrum, Pettersson. Han arbetade i järnvägsverkstaden där de kallade honom för gängarpelle då han stod vid en gängmaskin. I lägenheten mot stora porten bodde stationskarl Eriksson, som hade två pojkar Harald och Oskar. I den stora gården Hospitalsgatan n:o 5, närmast intill porten på nedre botten bodde en lokförare Eld. I samma förstuga bodde verkstadsarbetare Hans Petter Forsberg samt verkstadsarbetare Blomqvist. På övre våningen bodde verkstadsförman Liljegren, verkstadsarbetare Todén samt lokförare Fredrik Forsberg. På vinden en ungkarl verkstadsarbetare Marström, som vi barn tyckte mycket om. Han var glad och skojade med oss. Marström reste till Amerika och kom aldrig tillbaka.

Sedan har vi hörngården, Hospitalsgatan n:o 7, i hörnet av Ruddamsgatan. I den första lägenheten närmast porten bodde stationskarl Eriksson den vi kallade Kesen eller klisterprinsen. Han jobbade på Norra Magasinet och klistrade adresslappar. Det var åkarna som hade givit honom det öknamnet. Kesen var gift med Tata. I hörnet av den vinkelgården vägg, vägg i vägg med Tata, stationskarl Ekströms. De hade två flickor, Elin och Elsa, Elin var jämngammal med mig och där jag var där var också hon. När vi alla ungar kom tillsammans och lekte hade vi mycket roligt. En av lekarna var att lägga ut en kniv eller portmonnä fastsatt i ett snöre. Snöret drog vi under porten där vi ungar låg. Då någon förbigående böjde sig ned för att ta upp “betet” ryckte vi undan det.

En dag kom vi hem från skolan och lärt oss något nytt, att sätta fast någon med benen i kors runt en lycktstolpe. Elin var det första offret och kom inte loss utan hjälp. Men efter att ha hoppat runt henne en stund hjälpte vi henne att komma loss. Ja det var några lekar, ej alltid så snälla.

Granne till Erikssons var överförman Höglund, men han flyttade snart. I hans lägenhet inflyttade stationskarl Myrberg. I den andra sidan av förstugan bodde verkstadsarbetare Vestling. I ett rum på nedre botten bodde två ungkarlar, Nordin och Wixner. På vinden bodde en lokeldare August Samuelssons. De hade rum och kök med en litet konstig rumsplacering. Köket i det ena hörnet av vinden och kammaren med vinden emellan i det andra hörnet av gården. I nästa ingång bodde maskinist Valinder med familj. De hade två döttrar som blev föräldralösa då makarna dog. Flickorna fick då flytta och den äldsta fick tjäna sitt leve bröd. Den yngre, Lisa, kom på barnhem. I Valinders lägenhet inflyttade verkstadsarbetare Vahlund med familj. De hade fyra barn. Så den sista lägenheten, där bodde stationskarl Olsson. Han arbetade vid centralstationen, där han vevade ned bommarna över Drottninggatan och bangården. Om han kom åt vevade han gärna ned bommarna i skallen på den som inte passade sig.

En mindre stuga, på andra sidan om porten, var brygg- och bagarstuga. Ingen av dem som bodde i gårdarna hade telefon men ett mindre telefontorn byggdes på den stora gården, n:o 5. Då telefontornet togs bort drogs en telefonledning utefter Hospitalsgatan. Då det grävdes för denna kabel uppkastades det massor av ben och sönderslagna kranier från en gammal begravningsplats.

Mitt emot Hospitalsgatan 5 låg en mindre gård som ägdes av banmästare Åhlén. Mannen kallades allmänt för Britta. Då en arbetare sökte arbete vid banavdelningen trodde han att Britta var banmästarens efternamn och tilltalade banmästaren så.

På denna tomt stod en gång en kyrka, Hospitalskyrkan eller Sofia Magdalena kyrka. Namnet kom från den danska prinsessan, som då var förmäld med kronprins Gustaf av Sverige. Kyrkan invigdes 1767 men förstördes av brand under den stora stadsbranden 1869 och jämnades sedan med marken.

Hur hade vi det i vår lägenhet? Där fanns inga moderniteter. Från förstugan kom man direkt in i köket. Innanför köket eller kammaren som rummet kallades. Båda rummen var helpanelade med pärlspånt. Tak och väggar var målade i en gråaktig färg. I golven var det stora springor så på vintern var här dubbla trasmattor. Inget vatten eller avlopp fanns. I ett litet skåp med något blommigt förhänge fanns slaskhinken och ovanpå en vattenhink med en mindre skopa. Intill skåpet fanns en rätt stor järnspis av fabrikat Lindahl & Runer, och vid sidan om, en väl tilltagen vedlår. Vid fönstret hängde en fotogenlampa som spred sitt matta sken. Förutom till matlagning, användes köket till sängkammare åt gammelmormor och två av de yngsta barnens sängplatser. I kammaren sov far och mor samt de två äldsta barnen. Nog var det trångt mellan liggplatserna när far kom hem pånatten efter tjänstgöringen. På sommaren då det var ljust gick det väl an men på vintern var det besvärligare. Att med snö och kallt ute komma intravande och dra hela vintern med sig i detta mörker och sedan klä av sig var besvärligt. Då var det skönt att lägga händerna på kakelugnen, varm och skön, för att sedan krypa till kojs.

Mor var uppe tidigt om morgnarna. Klockan 6 var hon igång utom på helgerna då blev det ännu tidigare. Sedan mor var uppe stod det inte på förrän vi var igång allesammans friska och nöjda efter natten sömn.

Eftersom det var mycket barn på Öster samlades alla barnen på järnvägsgården där alltid någonting hände. Vi lekte ofta indianer och vita. Skulle vi ha något särskilt roligt drog vi iväg till Dybecks brädgård, som låg där Galvanfabriken nu ligger. Högt däruppe under taket på en brädstapel hade vi byggt en koja. Den var så välbyggd så den inte syntes från marken. Det fanns klättergångar i brädstapeln för att ta sig dit. Det gällde att hålla i sig så man inte tappade taget. Jagade av brädgårdens folk försvann vi som uppslukade av jorden. Gormande och svärande gick mannarna där nere och funderade var ungarna tog vägen. Men en dag blev vi upptäckta och jagade genom vedstapeln. Vi släppte nästan upp mannen, vi klättrade ned på utsidan av stapeln och försvann. Nattvakten var en elak man, ej så gammal, försedd med käpp. En dag då han kom hade vi spänt ett snöre mellan staplarna, ungefär mitt i Stapelgatan. När vi fick se vakten komma stod vi hojtande och viftande i den andra änden av gatan. Han var inte sen att hytta med sin käpp och kom rusande mot oss. Snöret märkte han inte, utan med käppen i högsta hugg låg han där framstupa. Men då var det bäst att hålla sig undan för nu var han arg. Brädgårdsarbetarna var skojfriska och hjälpsamma allesammans och skrattade så gott åt våra upptåg. En bit från Dybecks kontor, vid Lillåkajen, låg en liten ångbåt som kallades Lill Ville. Båten hette naturligtvis Vilhelm och användes mest för bogsering av pråmar för virkestransporter. De täckta pråmarna såg ut som små hus och låg ofta två eller tre i bredd. En eka kunde knappt passera dem. Ja det var ett rörligt liv Lillån med alla dessa pråmar och ett tillhåll för ungar. En större roddbåt låg vid kajen i närheten av Ville. Denna båt fick användas för att komma över ån. Den roddes inte på vanligt sätt utan den skulle vriggas med en åra i aktern. Det blåste rätt friskt när vi ungar packade oss ner i båten. Min bror Filip var duktig att vrigga men båten var för tungt lastad så han rådde inte hålla båten. Den drev iväg med skrik av ångest. När båten hade drivit förbi Lill Ville stack ett huvud upp ur båten, det var maskinisten och med honom en båtstake. “Djävla ungar, nu sätter ni fast båten vid kaj ordentligt.” Det gjorde vi, glada över att inte driva vidare till havs.

En tid efter hade samma båt försetts med dragkättingar. En lekkamrat, som aldrig varit med oss på våra äventyr var en liten föräldralös pojke. Hans far hade varit kopparslagare i järnvägsverkstaden. Men nu var både hans far och mor döda, de hade dött av lungtuberkulos. Han var mycket stillsam av sig och satt för det mesta i vedboden där han täljde båtar och djur av olika slag. Teckning var han även duktig på.

 Under sommaren fick han bo hos en verkstadsförman Liljegren. Till hösten skulle han flytta till barnasylen på Söder bakom fattigvården.

Han grät när han var in och sade adjö och vi med honom. Jag erinrar mig att han hette Gustaf Glans. Far, mor min bror och jag var till honom flera gånger. Hans fallenhet för ritning och konstnärliga anlag uppmärksammades av fattigvårdsstyrelsen och bland dem bankdirektör Robert Nordin. För egna medel försedde han Gustav med papper och pennor.

Gustaf Glans
Gustaf Glans

 

 

(Enl  Ulf Ivar Nilsson hittades denna målning av sjuttonårige Gustaf Glans nästan 50 år senare av hembygdsforskaren Sigurd Söderberg. Källa: Det hände i Gävle, sid 125.)

 

Robert Nordin ville ha in honom på konstakademien men som målarlärling kom han till målarmästare Sjöström. Den sista gången som jag träffade Gustav var på Centralbron, då kom han med en dragkärra lastad med målargrejor. Han insjuknade i samma sjukdom som sina föräldrar och dog strax efter. Han lämnade efter sig en hel del teckningar som nu pryder väggarna på Källbäck som barnasylen nu heter.

Stora Källbäck

Sommartid förekom inte skor på fötterna om man inte skulle gå bort någonstans. Det var att springa barfota till långt in på hösten. Bada gjorde vi i den så kallade Näringen eller i Kanalen, där vi simmade runt hästbryggan.

Vid 6 års ålder kunde jag både simma och dyka. Om den lille hjulbente kusken var på gott humör kom för att bada hästarna kunde man få rida. Då hästarna simmade runt bryggan gällde det att hålla i sig i manen så man ej rullade av, detta gällde särskilt då de gick upp för den branta slänten. Sedan bar det av till ridhuset men då fick man passa sig för stallgumsen. Den hade till vana att obemärkt rusa fram och stångas i knävecken och där låg man där framstupa. Ibland badade vi i Näringen men då blev det mest lek. Vi fångade småfisk med handduk, som vi höll mellan oss i var sin ände. Näringen såg annorlunda ut då än numera. Då kunde vattnet gå långt över vägen till Strömsbro. På våren eller vid sjösprång steg vattnet nästan ända fram till “Enstagårdarna” så att dikena stod fulla med vatten. Vid sidan av vägen fanns en spång som vilade på meterhöga bockar. Denna spång var ej för allmänheten och var därför försedd med grindar försedda med rejäla hänglås. När sedan vattnet sjönk undan användes marken till bete åt grosshandlare Kronbergs hästar. Far hade en eka som låg förtöjd vid Lillån strax till höger om klappbryggan nedanför Hospitalsgatan. Han hade den för fiske men den fick vi låna då han ej använde den. Med ekan hade vi mycket roligt, än var vi fiskare än sjömän eller sjörövare. En gång var vi till Lervik, vädret var det allra bästa men en och annan molngubbe började komma upp. Men när vi skulle hem började det mörkna men då vi kom till Skansbanken började det regna intensivt. En av oss måste ösa vatten ur båten, hela vägen upp för Lillån. Genomvåta kom vi då hem. Gatorna forsade av vatten åska och blixtar korsade varandra. Jag tror inte det varit ett sådant Herrans väder varken förr eller senare.

Vi var bra på att fiska, vi metade, drog drag och lade ut långrev. Långrevsfångsten var oftast abborre eller annan fjällfisk. Vid ett tillfälle fick vi en ål, som vägde hela 1 kg. Den köpte Gustavs föräldrar för 1 kr. Det var mycket pengar att dela på för två när som man var van vid att få en 2-öring för ett ärende. Vid ett tillfälle lekte vi sjömän, min bror Filip och jag kapten och maskinist. Jag var kapten och Filip var hoppilandkalle och göra fast båten vid land. Det gick nog bra en lång tid att hoppa från brygga till brygga och upp på kajen. Men så missade han klappbryggan vid Hospitalsgatan och plumsade i. Det var djupt och han inte simkunnig började guppa upp och ned och skrek på hjälp. Från båtens akter fick jag tag i hans kalufs och ena armen. På mina rop på hjälp kom en karl springande och krängde av sig rocken. Vid framkomsten var Filip uppe i båten. Han hjälpte själv till att komma på benen i båten och rodde själv efter sin mössa. Jag var då bara fem år vid den händelsen.

När vi kom hem hade mor redan fått reda på olyckan, som slutade så lyckligt. Men det var att få sina förmaningar och bannor förstås. Filip fick vara inne resten av dagen, men den som var in flera gånger på den eftermiddagen det var jag det. Jag talade då om för honom att om inte jag varit så, så hade du varit uppe hos Gud nu. Sedan blev det, å tänk att jag kunde få upp dig i båten igen. Ett annat sommarnöje var att gå ut till Halldins renhållningsentreprenör vid Sörby. På de högarna blev det ett segt tjockt skinn. Att trampa “sega” det var något till skojigt. Trampade man ner sig där, då visste man att man att satt fast. Ville det sig illa var man nere med båda benen i latrinen. Den som råkade ut för det måste rengöra benen i någon vattensamling innan man gick hem. Vid latrinhögarna fanns det mycket med grabbar från alla håll och kanter från staden.

Latrintunna

Att rulla tunna var också något till roligt. Det fanns en rätt djup vattensamling där Siporex nu ligger. Där fanns det gott om silltunnor och tomma fotogenfat samt en hel del Gefle-Dala-flak. För pojkar med fantasi var det mycket arbete att där uträtta. Bygga flaken samt att rulla tunna var väldans roligt. På våren var det mest med vatten och isflaken låg där simmande. Många gånger hamnade vi i plurret men det var att ta sig upp igen och rulla tunna. Innan vi då gick hem fick vi torka kläderna på någon ställning i solsken men det var både si och så med den torkningen.

jympa på is

På vintrarna, vid töväder, jumpade vi på Lillåns is. På våren seglade vi på isflaken med en stör i handen för att hålla balansen. Det hände flera gånger att en kamrat hamnade på samma isstycke, då kunde det gå sönder eller sjunka av tyngden. Då var det att hoppa till nästa isflak. Det var roligt, spännande och våghalsigt. När fjärden låg spegelblank kund man åka ända ut till Båkhararna och till Bönan. Kom det då en isjakt, kunde man ibland få släpa med ett stycke. Konsul Carrik var ofta ute och seglade. Hemmagjorda isjakter med säckar som segel fanns det gott om. Säcken spändes mellan två störar och ett tvärstag, som man höll i. Så bar det ut över isen så det sjöng om skridskorna. Alltefter vindförhållandena kryssade dessa farkoster ut så långt de vågade och sedan bar det raka vägen hem igen. Ingen isbrytare fanns då som kunde rå på den tjocka isen utan den var obruten som på en insjö.

Om söndagarna samlades mycket folk, unga så väl som gamla, på isarna. Man promenerade, åkte sparkstötting med långa trämedar, stålmedar fanns inte då, och med hästskjutsar av alla slag. De burgnare inom staden, mest grosshandlare eller deras barn, åkte med bjällerkransade hästar. En del hade vita spetstäcken från selen på hästen fram till fotsacken. Det var en brokig samling, så långt ögat kunde nå, ända ut till havs. Inga bullriga motorfordon, allt gick tyst och stilla till, det var före motorernas tid.

bjällerkrans

En gång när vi var ute på skridskofärd, kom jag ej med de äldre pojkarna. Då tänkte jag att kommer jag bara fram till timmerlänsarna skall jag få dom att vända. Då jag kom dit lade jag mig bakom dem och ropade på hjälp. Då blev det fart på de äldre pojkarna, de trodde säkert att jag gått ned mig genom isen men så var det ej. Efter detta fann de för gott att inte åka ifrån mig utan vi gjorde sällskap. För det mesta gick färden förbi villa Rettig eller till Bönan förbi Norra Kanalen, Lervik och Skogstorp utmed Norrlandet och tillbaka över Fredrikskans. Alltid när vi var ute på våra skidturer hade vi en risknippa med hem till mor, hon blev alltid så glad när hon fick hem ris för att sätta i sina vaser när det var som kallast.

Villa Rettig

En grabb, några år äldre än jag, hade ett salongsgevär, med detta och med remmen över axeln, bar det iväg på skidor för att jaga. Sidensvansar och ekorrar var mest åtråvärda. Till en körsnär sålde vi skinnen och till Hotel Fenix det övriga, som kramsfågel för 25 öre styck. Jag kunde få någon mindre slant av gevärsägaren om jaktlyckan var god. Jag var som den jagande hunden som skytten slängde åt en köttbit när det passade. Men samma intresse hade vi då vi fått pengarna för fågeln. Vi gjorde då sällskap upp till antikvitetshandlare Bernholm på Kungsgatan och köpte gamla svenska mynt mest av koppar, då de var billigast.

 

 

Mycket kallt och snö var det ofta om vintrarna. En vinter stängde skolorna för kylan och snöyran. Det var inte underligt att det blev mycket snö på gatorna. Plogarna drogs av sex hästar och bak på snöplogen fanns en lång stång på vardera sidan om plogen. På dessa hängde mannarna för att inte plogen skulle stanna i snömassorna. Det var tre man som följde plogen, två som hängde i stängerna och så var det körkarlen som satt där framme. Stora istappar hängde i hans skägg, för övrigt såg alla ut som snögubbar. De stannade nästan vid varje gathörn för att skotta sig fram. Det var skyhöga snöbrinkar på båda sidor om gatan, ja då var det vintrar att tala om.

Vi bodde i den östra stadsdelen där fastigheterna ägdes av, förutom järnvägen, av sjökaptener, lotsar och lokförare. Vid hamnen låg Norra Stationen där stationsinspektor Karlsson bodde. Där låg även Hotell Fenix samt en järnvägsgård i två våningar. Nedanför Hotell Fenix trädgård låg även en mindre gård där en stationsskrivare Sjöblom bodde. Senare inflyttade skrivare Paus. Båda var de båda godsstationsföreståndare. Nu är alla dessa gårdar rivna, inklusive hotellet. Bangården är utbyggd, lastkajer och upplagsplatser har kommit istället.

I hörnet av Ruddamsgatan och Hospitalsgatan hade en handlare Wahlström sin fastighet. Förutom specerier drev han en omfattande mjölkhandel. Det fanns då inga mejerier i staden utan det var nämnda Wahlström samt Holmström på S. Fiskaregatan som ombesörjde mjölkdistributionen i staden. Mjölken hämtades vid Norra Stationen för vidare distribution. Wahlström hade två drängar Petter och Peter. Petter kallade vi för Lill-Pelle och Peter för Lång-Pelle. Lång-Pelle var mycket yngre än Lill-Pelle och mycket snällare. Många gånger satt vi på mjölklasset, pratade och skojade för han var alltid glad. Ibland fick vi även köra hästarna genom de krokiga gränderna på Söder för att lämna mjölk och grädde till alla mjölkmagasinen. En dag var vi tvungna att köra in på Timmermansgränd. Där hade hovslagare Ekberg sin smedja. Där var det mycket att se på. Det var att ställa in sig i kön bland hyrkuskar, slaktare, åkare och bönder alla väntande på sin tur. Där åkte hästskorna in och ut ur den stora glödheta ässjan för att provas på hästarna. En del hästar fann sig i behandlingen medan andra sparkade. Men den seniga och starka smeden tappade inte taget utan höll i till dess att skon satt på sin plats. Här bedrevs även vagnmakeri, som vi passade på att se på hur de värmde upp sina järnringar för att krympa på hjulen. Ja här var det mycket att se på för en ung grabb, som var intresserad av allt som rörde sig.

Sedan hästen fått sina skor eftersedda åkte vi genom Klockgjutargränd förbi Slottet och hem till stallet. Det blev sent i kväll sa Pelle men det var tur att vi kom så pass tidigt till smeden som vi gjorde. Det blev nog många som fick åka hem och komma tillbaka dagen därpå. Hemkommen till stallet var det ju roligt att få vara med om att stalla in, riva ned hö och ge hästen havre. Lång-Pelle själv gav hästen vatten att dricka. När utfordringen var klar sprang man hem glad i hågen för att passa Pelle igen följande dag och köra hans häst. Var man lugn och snäll mot Pelles häst var hon bra, men slog man henne och ville köra undan då satte hon ut svansen och pissade. En vecka skulle de köra hem is från fjärden där ishandlarna Melin och Boström höll hus. De sågade isbitar, en halv meter breda och en meter långa. Dessa isbitar drogs upp ur vaken med hakar och lastades på långa kälkar som drogs av hästar. Härute var det många kälkar från alla håll inom staden. De många bryggerierna, privathandlarna och hotellen hämtade här sin is.

Min bror Filip och jag träffade Lång-Pelle och frågade honom om de skulle köra is idag. “Ja vi börjar på eftermiddagen så när ni kommer från skolan, kom då till stallet så får ni åka med.” Båda tyckte vi det var långt mellan frukost och middag med tanke på att vi skulle få köra is efter skolans slut. När vi kom till stallet möttes vi av Lång-Pelle med orden: “jaså ni kommer nu pojkar vi åker ut strax”. Det gick med fart ut på fjärden och det stod inte på förrän vi hade lastat och skulle åka hem. Då kom den lede Pelle och tvingade sig Lång-Pelle att åka hos oss med den första hästen och vi pojkar skulle hålla efter. Men de båda karlarna kom ihop sig om åkningen. Var och en skulle ha sin häst och vi pojkar skulle åka med Lång-Pelle. Kort-Pelle frågade oss om inte vi kunde köra, det var väl roligare att köra hästen själv. Filip som var äldre än jag höll i tömmarna och så bar det iväg. Det blev överenskommet drängarna emellan att Lång-Pelle skulle köra men då vi kommit en bit på väg, tog den lilla rackarn tömmarna av Lång-Pelle och så bar det iväg över isen med en skenande fart. Den häst vi körde kom efter och lasset var tungt så när hon fick upp farten stod svansen rätt ut och slängde runt och pissade. Det var som att sitta under en dusch. Vi var formligen översköljda av hästurin. Vid framkomsten var kläderna stela som horn, det var dock 24 grader kallt. Lukten om kläderna var vedervärdig när vi kom hem till mor. Hon sa ingenting, inga förebråelser men hon bara grät. De bästa rockarna hade vi ta på oss för de var tjockare och varmare än vardagskläderna för de skulle vara varma att sitta i. Jag kan i min inre syn, än idag, se hur Lill-Pelle trivdes och skrattade åt oss. Ja det var för mor att tvätta, inte bara kläderna utan båda pojkarna, ända in på bara kroppen. Hur hon sedan bar sig åt för att få kläderna torra i den lilla lägenheten vet jag inte än i dag. Men stryk fick vi inte.

Hänga efter hästskjutsar slutade vi inte med trots detta äventyr. En vinterdag att se Ruddamsgatan under iskörningen var ett äventyr bara det. Då var det skoj och skratt skrik och visslingar allt emellanåt tog körkarlarna sina åkarbrasor genom att slå armarna i kors över bröstet. Hästarna var vita av rimfrost för det var ju kallt. Det var nordiska vintrar på den tiden, då istapparna hängde i karlarnas långa skägg. Längre upp efter gatan skilde sig karavanen, en del körde upp för Kungsgatan till Söder, andra till bryggerierna. Det gick åt massor av is till Porterbryggeriet, Ångbryggeriet och Gustavsbro bryggeriet. Vi barn hade full sysselsättning med att hänga efter med våra kälkar och sparkstöttingar. Ibland ven piskan efter oss, men vi var trimmade att hålla undan för piskrappen. Det hände att de stannade hästen, då släppte vi snöret och gjorde oss fria från släden och sprang iväg.

  

             Porterbryggeriet                               Gustavsbro

Det hände ibland på vinterkvällarna, att far satt och lagade nät för sina ryssjor eller andra fångstredskap för fisket. Det hände även att han tog fram sitt uråldriga dragspel och spelade några låtar. Det var ett Magdeburgarspel han hade. Då satt han i regel framför kakelugnen och pratade om sina föräldrar och hur de hade det där nere i Sörmland.

 

Magdeburgarspel
Magdeburgarspel

 

När hans far var ung, hade han anställning som statardräng under Eriksbergs fideikommiss, Pinntorparfruns. En kamrat till honom, även han statardräng, sa att det var mycket dåligt betalt för de långa arbetsdagarna. Om sommaren började de arbeta klockan fem och slutade inte förrän klockan elva på kvällen. Under de tider då ingen skörd pågick slutade de omkring klockan åtta. Detta samtal om lång arbetstid hade kommit till rättarn’s kännedom och för det skulle de bestraffas. Det bestämdes att de båda uppviglarna skulle få sig en avbasning. De skulle infinna sig utanför spöstugan, som då fanns utanför större herresäten. När de kom in blev kamraten tillsagd att lägga sig på bänken. Han fick sina rediga rapp på rygg och ryggslut så han kved av smärta. Rättaren slog och en bokhållare var kontrollant till den trevliga tillställningen. När turen kom till min farfar tog han käppen av rättaren och la honom på bänken och frågade: “Ska du ha stryk, för mig slår du inte”. Bokhållaren blev så rädd att han sprang undan och var rädd så han skälvde i hela kroppen som ett par statargummor sa, som såg härligheten. Det var första gången som en underlydande inte underkastat sig en bestraffning. Farfar var kraftig och säker och det påstods att han aldrig var rädd vid något tillfälle. Det var ju rena upproret och upprörande att det fanns en underlydande, som inte underkastade sig spöstraffet. Det blev sparken och upptagning på svarta listan.

Han var nu utestängd från alla större gårdar, inget arbete erbjöds en som inte var nöjd. En sådan förbrytare ville ingen ha. I grannskapet till Eriksberg bodde en kortväxt bonde som gick under namnet Tumme Liten. Han hade egen jord och var alltså mindre hemmansägare. Han kände farfar som en rejäl karl och en som förstod sig på, att få igång klockor, lovade att hjälpa honom. Farfar var även känd som finmekaniker och fiolbyggare. Nafvesta gård var till salu och låg i Lerbo socken. Tumme Liten hjälpte nu farfar att förvärva hemmanet på 3/16 mantal. Affären kom till stånd och nu var han egen bonde och höll sig med två stutar för körslorna samt ett par kor. Han lagade kärror, kälkar, selar och även klockor. En fiol finns kvar som är tillverkad av hans hand, nu i hans sonsonsons ägo.

Det hände sig att tornuret på Eriksberg stannade och eftersom det ej fanns någon urmakare i närheten var det att vända sig till farfar, Gustaf Svenson på Nafvesta, han var ju närmast. Han kunde ju med klockor och det var självaste rättaren som kom och frågade om inte Gustaf Svensson ville komma till slottet och se om tornuret. Det var ju förargligt att fråga Gustaf Svensson som han en gång hade avskedat från Eriksberg. Tornuret togs ned av Svensson och blev iordningställt. En anekdot över bonden Tumme Liten har berättats att friherre Bonde kom åkande på vägen efter två svarta parhästar med livréklädd kusk. De stannar med sin landå mitt på den smala vägen. De möter så Tumme Liten med ett hölass. Den livréklädde kusken gör en vink med sin piska för att få honom ur vägen. Tumme Liten gjorde lika och där stod oxparet och hästarna mitt emot varandra. Nu blev friherren uppretad, stack ut huvudet ur landån och skrek: “Kör ur vägen bonde!” Repliken kom lika snabbt från den lille bonden: “Kör ur vägen själv, Bonde!”. Friherren hette ju Bonde. De stod där länge och tjurade mot varandra till dess att den friherrliga vagnen kördes åt sidan så de kunde samsas på den smala vägen. Vid mötet hälsade den lille bonden med oxkäppen, kusken hälsade med sin piska och friherren nickade och log.

Gården Nafvesta såldes till äldste sonen Albert efter Gustaf Svenssons död av änkan Maja-Stina Forsberg. De små mangårdsåbyggnaderna revs, ladugård och spannmålsbodar stod kvar och brukades av sonen till 1910 då hemmanet såldes till Lerbo socken. Nu jämnades allt med marken och socknen uppförde sitt ålderdomshem på det inköpta området. Min far berättade också om han som 17-åring var med och jagade ett par postrånare med ett muskedunder. Det var rånarna Gert och Tektor, de som rånade posten i Kalmar, som var på trakten. De lyckades hålla sig undan rätt länge men nu ryktades det att de var i Sörmlandstrakten. Folket uppbådades för att söka efter dem. De flesta var beväpnade med störar då han kom från Moetorp där han då hade anställning.

Då han kom till Gävle och var anställd hos järnhandlare Renner fick han hand om en något till vildsint häst. Det var en klapphingst med raska tag och rädd för allt, då gick han på bakbenen och var färdig att falla baklänges. Järnhandlare Renner hade sitt landställe vid Holmsund i närheten av Bomhuslandet. De måste då åka över Järvsta på en biväg med många grindar som skulle öppnas. Om någon annan än far tog tömmarna började hästen dansa på bakbenen. Men då herr Renner försökte hålla hästen gick det lika galet, hästen började trampa och så opp på bakbenen.

Ett nöje som samlade mycket folk var travtävlingarna på inre fjärden, med nedgång vid Norra Kanalens slut. Det var något att se på då stadens societet kom åkande i sina slädar för att se på travtävlingarna. Det var grosshandlare, fabrikörer och andra burgnare Gävleborgare. Kronbergs och Rettigs kom åkande med paret för slädarna men konsul Nils Kjellerstedt med enbetslad häst och bjällra de andra med bjällerkrans på selarna. Vita täcken med fransar var fästade från selen till fotsacken. Kuskarna uppträdde i livré med tjocka kragar av skinn som gick långt upp mot halsen samt skinnmössor. Sedan var det ju åkarna och andra hästkarlar med sina bjällerförsedda slädar som klingade i ett kör, samt en jämn ström av promenerande, för att se den stora attraktionen på isen. Vi pojkar försökte komma upp på järnvägsbanken och därifrån följa travtävlingarna för var det något att se fick vi barn hålla oss på avstånd i brist på pengar. En 2-öring kommer man inte långt med, efter ett par knäckar så var det slut och just mer hade vi inte.

Den största gatan som gick ned till öster, var Nygatan. I hörnet av denna gata och Stora Esplanadgatan fanns ett mjölkmagasin vars ägarinna var en fru Blom, en fryntlig kvinna och stark som en karl då det gällde att lyfta och slänga med mjölkflaskorna. Hennes dotter, Mina, var känd av alla barn såväl äldre som yngre. Hon var barnmorska och då hon kom cyklande med sin långa smala väska då visste vi ungar vad det var fråga om i den gästade familjen. Gården efter mjölkmagasinet på Esplanadgatan låg ångköket. Dit tågade brandsoldaterna, morgon middag och kväll, för att intaga sina måltider. Med taktfasta steg tågade dessa mannar, två och två, med sina befäl. Efter måltiden var det uppställning utanför ångköket och därefter avmarsch till brandstationen. Vid tomten intill brandstationen, där Hotell Baltic nu ligger, där hade staden sina stora sandhögar. Den sanden användes till sandning av trottoarer under vintertid. Mjölkmagasinets fastighet ägdes av bagare Fernström, som där även hade sin butik. Här sprang vi ungar och köpte s.k. studenter som kostade två öre stycket. Det var ett slags bakverk, fyrkantiga och av brun deg med två vita ränder. I samma hus innebrändes den kände cirkusdirektören, Madigan, med sin fru. Deras dotter, Elvira, är ju välkänd genom den tragiska kärlekshistorien med löjtnant Sixten Sparre. Deras kärlekssaga gick ju ut i många skillingtryck över hela landet. I hörnet av Nygatan och Fältskärsgatan låg Dahlstedts tomt ett tillhåll för allt taskspeleri som tänkas kan. Där fanns det ryssar som dansade kosackdans, zigenare som uppträdde som brudpar och spelade dragspel och fiol, lappar med sina renar och högväxta indianer. Där fanns en tjock dam på 140 kg samt en björn som dansade med en stör mellan ramarna och en kätting om ena foten. Den man som uppträdde med björnen spelade positiv och tokade sig. Där fanns ringkastning, brickkastning och skjutbanor för gevär och mindre kanoner. Den första grammofonen fick man där höra i en hörlur mot ena örat, senare tillkom trattgrammofoner i olika storlekar. På den andra sidan av Fältskärsgatan låg kapten Hektors fastighet. Här på Fältskärsgatan hade vi bron som leder över Lillån till Stora Holmen och vidare till Svängbron. Efter kapten Hektors fastighet låg gubbhuset, handelssocietetens hus.

 

Öster om Fältskärsgatan låg Fiskaregatan med dir. Erikssons fastighet där Kol-Åkersons hade sina hästar och vagnslider inne på gården. Nästa gata var Hospitalsgatan med Hyckers fastighet som var sammanbyggd med brädgårdsinspektör Dybecks fastighet. Här fanns också stall samt vagnslider. I fastigheten bodde en körkarl som hette Vennberg som körde ut knubb från brädgården. Nästa gata var Sjötullsgatan där källarmästare Tillberg bodde. Tillberg var källarmästare på hotell Fenix. Den intilliggande fastigheten ägdes av två svågrar, lotsarna Östrand och Wallström.

Nästa gata var Näringsgatan där sjökapten Pettersson hade sin fastighet. Näringsgatan fortsatte över en bro, som ledde över Lillån till Stora Holmen. Här bodde även en sjökapten Rothpfeffer. Gården efter Rothpferrs var lotsen Forsmans fastighet. Så har vi nästa gata Sjömansgatan där epidemisjukhuset var beläget. Vi har nu kommit till järnvägsområdet där Dalagatan går parallellt med spåren. Över en bro går Dalagatan till Stora Holmen där järnvägens verkstäder var belägna. Här sköttes underhållet av både lok och vagnar, även lokstallarna var här belägna. Vid varje tvärgata till Nygatan fanns en trätrappa ned till en klappbrygga. Denna användes flitigt av husmödrarna. Alla gårdar hade inte tvättstuga och fanns det, så skulle vattnet bäras från någon tappkran i närheten. Det var då lättare att ta tvätten på en enhjulig kärra, s.k. räv, och gå ner till ån tvätta. Det fanns inga kloaker som gick ut i ån utan endast dagvatten från gatornas silbrunnar, så åns vatten var lämpligt för tvätt. Hellbergs stora stenhus med kontor och magasin ner var de första som hade vattentoaletter. Avloppet gick ut vid järnvägsbroarna och spred en viss lukt vid lågvatten.

På södra sidan av Lillån, eller även kallad Holmkanalen, på slänten mellan broarna till Närings- och Dala gatorna låg rodd- och segelbåtar uppdragna under vintertid för förvaring och reparation. Mellan broarna mellan Närings- och Fältskärsgatornas södra sida var det en smal gångväg. Vid gångvägen var det höga plank och skjul där stadens affärsmän hade sina upplag av allehanda varor. På Sjötullsgatan söder om Lillån låg ridhuset där stadens flickor och pojkar fick lära sig rida.

Ridhuset

På denna sida om ån låg även järnvägsspåret, som förenade Norra Stationen med Centralstationen. Norr om Centralstationen låg en lastbrygga för nötboskap och hästar, den gick under namnet kobryggan. En järnvägsbro söder om stationen ledde över Lillån, strax intill nedgången till fiskbryggan. Bron var byggd av grova trästockar, som på en del ställen stod så tätt att man fick kryssa sig fram mellan stockarna med en roddbåt. Över bron till stationen gick det växeltåg dragna en roddbåt. Över bron till stationen gick det växeltåg dragna av vackra lok. De var grönmålade med blankpolerad ångdon av mässing, blankpolerade vevstakar och alla ventiler blankpolerade.

Vid Lillån och där ån möter Gavleån låg fiskbryggan där man mest sålde strömming. På torget intill Gavleån stod fiskuppköparna och sålde sin strömming, de fick inte stå på fiskbryggan. Strömmingen såldes då för 25 öre valen, då kan det inte bli mycket för en låda. När det var tjänlig vind seglades båtarna från fiskelägena men vid stiltje var det att ro hela vägen. Senare kom kulmotorn och då blev det en stor lättnad för de strävsamma fiskarna. Vid den norra sidan av torget låg brandstationen och Kronbergs magasin och där emellan Gävle Valskvarn. Där var vi pojkar intresserade av deras stora vita ardennerhästar som drog stora lass av mjöl och säd. Med hjälp av hästar spelades också säckarna upp eller ned till valskvarnen. På vintern använde man sig av kälkar med rödmålade medar och sommartid var det stora flakvagnar, i båda fallen förspända med parhästar. En syn att skåda var när grosshandlare Kjellerstedts kom med ett stort lass med tomma fotogenfat. Lasset tog upp hela gatan och körkarlen, som satt därframme, var som en dvärg i förhållande till det höga lasset.

Nu går vi över till Ruddammsgatan, en parallellgata till den tidigare omtalade Nygatan. I hörnet till Fältskärsgatan låg S: t Matteus kyrka där vi gick till söndagsskolan varje söndag. Vår lärare var stadskamrer Höjer. Mitt emot kyrkan låg Skärmanskrogen, stängd på söndagen men öppen alla vardagar. En dag kom en hästkarl ut från krogen, tog upp sin snusdosa, slog upp den med handen åt hästen, som drog upp överläppen och visade tänderna, lipande.

S:t Matteus kyrka
S:t Matteus kyrka

 

Nu lade körkarlen in en försvarlig mullbänk under överläppen på hästen, som tydligen var van vid den behandlingen då körkarlen kom ut från krogen. “Du skall väl ha något du också”: sade han. Efter den behandlingen bar det av med god fart. Ja det var många episoder man fick vara med om, ja t.ex. då fyllkärran kom. Då den var ute och skramlade hördes den vida omkring då de smala hjulen rullade över Stenläggningen. På kuskbocken satt en brandsoldat, som körde och bredvid honom en poliskonstapel klädd i syrtut med sabel och pickelhuva på huvudet. Fylleristen föstes in i vagnens bakre del genom en dörr, som sedan stängdes igen. Ett fotsteg fanns också där bak också och på detta fotsteg stod även en polis uniformerad som den förstnämnda. Med detta var ekipaget fulländat.

 

 Fyllkärran

Öster om järnvägen och norr om Lillån var en plats som kallades för Näringen. Där var skjul uppförda och där var till håll för både fruntimmer och karlar som lät litern gå från mun till mun. Två kärringar, pannkaks-Anna och kanon-Anna, var mycket i farten tillsammans med mycket löst folk. Då festglädjen blev som högst och de inte kunde resa sig, skrek och gapade – då kom hämtningen. Med livréklädd betjäning gick färden till rådhusets östra gavel, där polisen residerade.

I hörnet av Ruddammsgatan och Sjömansgatan låg Kronbergs mälteri och stora magasin. Detta mälteri försåg alla bryggerier med malt. Den här gårdsplanen var den första som asfalterades. Därefter kom turen till Centralplan utanför posten, som då var belägen i Centralpalatset, där Centralbageriet nu ligger. Ett stort telefontorn prydde husets tak, beroende på att telefonstationen låg en trappa upp. Här på torget höll hyrkuskarna till i en liten fyrkantig kur mitt på torget. Bakom kuren var en lår, som rymde spadar, kvastar och en och annan mindre havresäck åt hästarna.

Vid Drottninggatans östra ände låg “Enstagårdarna” med järnvägens fastigheter som bestod av två nybyggda och en äldre gård. Denna gård inköptes av sjökapten Enström, därav “Enstagårdarna”. Kapten Enström var mycket omtalad då myteri en gång hade utbrutit på hans skonare. Skonaren Natal stod under befäl av kapten Per Johan Enström på resa från Boston till Brisbane i Australien, november 1883, då myteriet utbröt. Den 16: e på natten vaknade kaptenen i sin hytt med ett yxhugg i ansiktet som tilldelades av en timmerman.

Förste styrman vaknade av ett pistolskott, rusade in i kaptens hytt och förband sin kapten. När de båda kom upp på däck var myteriet i full gång. Kaptenens egen son, andre styrman var mördad och kastad över bord. Förste styrman och en matros hade kaptenen på sin sida. Med kaptenens skjutsvapen hämmades upproret och besättningen ställdes till ansvar och åtalades i Brisbane. När kaptensgården revs var det massor av skeppspapper som blåste vida omkring. Det var loggböcker som blivit fyllning i trossbottnarna. Jag tog tillvara två av papper, som var skrivna i Port Filip och i Buenos Aires 1886. Dessa papper är nu förvarade på Gävle Museum, sjöfartsavdelningen. Innan bangården var byggd gick ett järnvägsspår genom en björkallé och en bro över Lillån till Norra Stationen. I dessa höga björkar bodde massor av kråkor och skator, som förde ett hiskeligt liv då björkarna fälldes för att ge plats åt järnvägens nya rangerbangård.

Rangerbangården byggdes efter tyskt mönster med två ställverk, som skulle styra växlarna. Höga gångbroar byggdes av utrangerad räls. Dessa var så höga så att lokomotivens skorstenar kunde gå under dem. Det fanns två sådana gångbroar, en vid gatan utefter Lillån över järnvägen till Nyhamn och en längre rankigare bro över järnvägen som förenar Lillåkajen med Gavleåkajen. Den var så lång, så att den sträckte sig över fyra spår. Den bron inköptes av Gävle Stad då den revs och uppsattes då som en övergångsbro parallellt med Kaserngatan. Bron revs efter några år då man ansåg att den ej fyllde sin uppgift som reservövergång då järnvägsbommarna var nedfällda. Folk hade nu blivit bekväma och då cyklarna blev allt vanligare uppstod svårigheter att få dessa över bron.

Ibland var det musik på gårdarna. Förutom positiv hade gårdsmusikanterna med sig en flicka eller gumma för att visa upp en apa, som var klädd i röd turkmössa, grön jacka och röda byxor. Det förekom även att de hade en papegoja i bur. Papegojan tog upp lyckobrev i en låda vid sidan om buren. Dessa positivspelare var oftast italienare, men även svenska fanns bland dem. Ungrare kom med sina träblåsare, träpinnar, bastrummor och säckpipor. De bar då bastrumman på ryggen och med dubbla mässingslock som sköttes med foten av en ståltråd mellan klacken och “cymbalen”. Bastrummans pinne med en stor boll hade han fästad vid armbågen med remmar. Den som utförde den musiken hade ett arbete, som heter duga. Han sparkade och slog i takt med musiken från säckpipan. Ungarna stod förskräckta över musikanten, som inte kunde stå still utan trampade och slog med både armar och ben. Då var det sedan att följa med från gård till gård där en och annan 5- eller 10-öring kastades ned på gårdsplanen från åhörarna. Vi ungar var inte sena att plocka upp de nedkastade mynten och överräcka dem till musikanterna. När grammofonen kommit så långt så man ej behövde hörlurar drog man omkring med den och spelade på gårdarna.

Det var en man vid namn Johnsson som hade en grammofon med en större tratt. Grammofonen drog han omkring med på en enhjulig kärra (räv). Det blev folksamling där män och kvinnor beklagade sig över det konstiga med att få musik från den roterande skivan och en nål, som skrapade mot skivan. Han fick rätt mycket småslantar men det täckte nog inte kostnaderna för både grammofon och skivor. Ja det var i uppfinningarnas barndom, hur mycket skulle inte vi barn få vara med om beträffande uppfinningar. Så fanns det en lång ryss som balanserade med en grön tunna på sitt huvud och ropade: “glass mycket glass”. Han tog villigt ned sin tunna från huvudet om något av barnen kom för att köpa för 2 öre glass. När han lyfte upp tunnan igen ropade han: “glass mycket glass, mycket god glass”. Ja det var några av dåtidens inslag i gatulivet.

Så var det den originelle lokföraren P.O. Berglund. En söndagsförmiddag var min bror Filip och jag och rodde där nere på Lillån. Bakom oss kom då en annan roddbåt och i denna satt Berglund och maskade av för att rengöra krokarna på långreven. Vid årorna satt en av hans söner och rodde långsamt uppför ån och förtöjde vid Sjötullsgatan. De hyvade upp en låda fisk samt två långrevs lådor som de bar mellan sig, men de låste ej båten. Vi förstod att de då skulle komma tillbaka. Om en stund kommer Berglund tillbaka klädd i sjöstövlar, bonjourer och hög hatt. Han tog då med sig en fiskhåv full med ål och slängde den över axeln så att ålstjärtarna slängde på hans rygg. Att han kom klädd så berodde på att hustrun hade sagt åt honom att han skulle vara bättre klädd då det var söndag. Då han nu var en tvärvigg kom han högtidsklädd tillbaka.

Följande händelse berättades om lokförare Berglund. Han hade sitt lokomotiv på verkstaden för renovering och underhåll. Med sig hade han sin eldare för det var sed att lokets personal var med vid en renovering.

Varje förare hade sitt lokomotiv och svarade för detta. Det hör nu till historien att när personalen hälsade på verkstadsingenjören drog han upp slem och spottade på golvet, det var hälsningen. Berglund går och tittar på sin maskin då ingenjören kommer, Berglund gör honnör och säger god morgon och fick samma svar som alla andra fick, en spottloska på golvet. Berglund gör en runda där inne på verkstaden och möter ingenjören igen. Han tar av sig mössan och slänger den på golvet framför ingenjören och utbrister: “hälsar du nu då”, för mera respekt hade han inte för befälet. Men efter den betan hälsade den ohyfsade ingenjören på ett hövligare sätt.

Vid den inre hamnen var det liv och rörelse ända fram till Svängbron. Här gick fiskeskutorna upp med sin sillast, mindre ångbåtar, boxerbåtar och vattenlastbåten med dricksvatten till båtarna. Utanför tullhuset och järnvägens godsmagasin förtöjde kustbåtarna med sina laster av socker i säck och bitsockerlådor, sirapstunnor, frukt, kolonialvaror och kaffe. Salt kom i lös vikt och vägdes upp i säckar. Det var en fröjd för ögat att se hamnarbetarna med sina vana rörelser hantera de tunga säckarna. Allt eftersom växte salt säckarna till långa strängar utefter kajen. Till de mindre kustbåtarna hörde Oscar II, Gefle och Gestrikland. De större ångbåtarna medförde laster av fotogen- och oljefat, eldfast tegel, lera samt kol och koks. Till Nyhamn gick alla skutor och pråmar för lossning och lastning av gödningsämnen, järn och skrot. En och annan seglare förtöjde för att lossa sjösand varav det fanns stora högar. Sanden användes till skutornas ballaster och som kuriosum även till spottkoppar.

Tullhuset
Tullhuset

 

Den fina sanden blev på sommaren så het i solgasset så vi barn kunde ej gå upp på de stora högarna. I sanden fanns mycket som hägrade för barn att leta efter: snäckor från de minsta till dem som var en fullvuxen karls storlek samt koraller. På södra sidan av ån, intill svängbron, pålades och arbetades för fullt med uppförandet av Dalapalatset. På samma sida av Gavleån, mitt emot GDJ godsmagasin, låg östra badhuset.

 

Östra badhuset
Östra badhuset 

 

Överfarten ombesörjdes med en roddbåt, som två roddare turades om att ro. Överfarten kostade 2 öre. Roddturerna började klockan fem på morgonen och slutade nio på kvällen.

Längre ned i ån, mitt emot kolfirmornas skjul, fanns också en båtlägenhet med vissa turer per dag. Mellan östra badhuset och Dalapalatset låg Brodinska varvet. Var man då påpasslig kunde man få vara med om en stapelavlöpning. Alltid var det någon skuta som lämnade varvet under sommaren. Åkesons rederi höll sig även med mindre ångbåtar, som gick i kustfart på Norrlandet. De lade till vid en del bryggor för sommargäster med ändstation vid Bönan. Vissa turer gick till Utvalnäs. Bönabåtarna hette Bönan  och Bönan II. Blev det fel på någon av båtarna insattes en något mindre båt, som hette Frey. Korsnäsbolaget hade även de ångbåtar, som gick mellan staden och Bomhus samt till Kastet. En av båtarna var i form av en färja d.v.s. lika i både för och akter. Kaptenen var en ståtlig och bestämd karl. En dag kom en något överförfriskad arbetare till färjan för att åka med. Kaptenen hade klämtat med skeppsklockan men väntade med avgång. Den överförfriskade arbetaren skulle vara kvick mot kaptenen och frågade: “hörru kapten när ska klappbryggan gå”. Svaret blev: “när vi får byket på”. Strömsbro Väveri AB hade även de en mindre ångbåt vid namn Ägir. Båten hade en reslig kapten, som hette Sundberg. Båten gick i trafik mellan Strömsbro och staden med uppehåll vid Laxvall och Avaström. Kajplatsen i Gavleån var vid Sehlbergs brygga mitt emot Murenska badhuset.

Vid den här tiden fanns bara ett mycket fåtal bilar och cyklar var även de sällsynta och mycket dyra. Cyklarna var av tysk tillverkning av märket Dürkop. Alla kallade då cyklarna för velocipeder, de var höga och hade kort ram. Vägarna var smala och dåligt underhållna och försedda med många hjulspår. De som inte hade råd att åka hästdroska fick ta “apostlahästarna” och gå den långa vägen till Strömbro över Näringen, på spången över till Avaström och vidare över Oscarsbron till Strömsbro. Den vanliga hemvägen var då med ångbåten Äger.

Då var den lilla båten lastad till bristningsgränsen och ofta med slagsida. Med fören var det last av korgar och säckar. Kaptenen kallade de resande med tre klämtningar varav den tredje var avgång. Den lilla båten företog även lustresor med lövade pråmar på släp. Det var föreningsmedlemmar som for ut med matsäcksknyten och korgar läskedrycker och saft kunde man då köpa på båten. En omtyckt plats var Lexvall där det fanns badmöjligheter och backar att leka “sista paret ut” eller dansa ringlekar. Ibland gick resan ända till Strömsbro. Då båten avgick från Selbergs brygga var musiken placerad i fören på den rikt lövade pråmen, som ibland såg ut som en berså där framme i fören. Musiken var oftast dragspel, fiol och gitarr.

Vid andra tillfällen var det Frälsningsarmén, som anordnade lustresan då det var deras hornmusikkår som spelade. Lustresor gjordes även med bönabåtarna, som många gånger hade två lövade pråmar på släp. Resan gick då till Bönan eller till någon av öarna i skärgården. Månskensturer ett stycke ut till havs, förekom även, med uppehåll i Bönan och dans på Böna brygga efter dragspelsmusik. Under resan ut spelade ibland Bomhus musikkår, som då var mycket populär. Vad jag kan erinra mig så var vi småpojkar med om endast en lustresa och den gick till Karskär. Far och mor var med och vi tyckte det var roligt då mor öppnade matsäckskorgen och delade ut smörgåsarna. Dagen till ära fick min bror Filip och jag sockerdricka, som inte bjöds varje dag. Vi tyckte vi fick åka långt. När vi sedan gick där på båtbryggan och stranden var det inte utan att vi längtade efter hemresan igen. Vi fick ju åka med en så fin båt och vad det rökte ur skorstenen, maskinen dunkade och vattnet krusades av propellern. Ja allt var ju så nytt och roligt att själv få vara med på en resa. Ja så var det ju musiken, som spelade den vi så många gånger hört och sprungit efter på kajkanten.

I skolan förekom även utflykter en gång per termin i “första och andra små” men inte i de följande klasserna då vi hade manlig lärare. Det var långresor till Furuvik där vi fick bada havsbad så mycket vi ville och fick vara med om mycket annat. Där fanns en stor och rymlig lekhall, många fåglar i burar, en damm med sälar och där ute vid Furuskär fanns det hästar som gjorde regelbundna turer. Det roligaste var dock att försöka slå ned varandra från stång med en halmsäck. I Furuvik fanns det även fiskar i stora akvarier och även en apa som satt där på en bräda och hade konstigheter för sig. Han kunde spegla sig, göra grimaser, klättra och slänga sig i repstegar. Ja där fanns det mycket som intresserade barnungar. Det stod inte på förrän besöket i Furuvik var slut och det var dags att åka hem. Det blev många glada minnen efter dessa furuviksbesök.

Furuviks havsbad

När midsommar skulle firas hade vi ungar mycket att göra. Då skulle vi plocka ängsblommor och hämta löv till majstången. Då den restes på den sista järnvägsgården utefter Hospitalsgatan, ja då var det frid och fröjd för både gammal som ung. Långdansen gick i flera ringar och senare dansade de äldre till långt in på natten. Där spelade “Lort Olle” på handklaver och ett par fiolspelare såg till att glädjen stod i högan sky och lockade dit ungdomar, som också inte hörde till järnvägsgårdarna. En dag i juli 1905 kom Oscar II med sin lustjakt, Drott, för sakta maskin uppför ån och förtöjde vid tullhuset. Landgången lades ut och över den röda mattan ned på kajen. Där stod Rettigs ekipage och väntade med öppen landå förspänd med mörkbruna parhästar. Kusken var klädd i livré och svarta stövlar med ljusbruna skaft. Under färden upp i ån stod matroserna på båten och mannade reling. När konungen landsteg hälsade han till höger och vänster på alla människor som samlats vid båten. Den öppna landån rullade iväg och färden gick till Centralhotellets ingång vid Nygatan. Den kungliga röda mattan var utrullad till långt ut på trottoaren. Ja det var samma år som unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Förhandlingarna ägde rum i Karlstad den 31 augusti till den 23 september. Konung Oscar II avsade sig då alla rättigheter på den norska kronan den 26 oktober 1905.

Det var brukligt att det fanns en vävstol i varje hem. Den skulle in i köket strax efter midsommaren. Först skulle det ordna med varpen och inslagsgarnet. Nu kom spinnrocken in i köket och vår gamla mormor var skicklig på att spinna. Hon som annars var litet trulig sjöng och spann under arbetet. Den vävstol som mor hade var smäcker och lätthanterlig men så hade far själv gjort den. Vävstolen skulle stå vid köksfönstret och nu började uppsättningen av den första väven som mormor och mor hjälptes åt med. Det stod inte på förrän vävstolen började att dunka. Hon vävde handdukar med och utan bård ny uppsättning gav skjort- och förklädestyg. Ibland blev det fortsättning med kostymtyg. Trasmattor var ofta med på programmet. Ja mor var rask i vändningarna och skytteln gick med fart och kläm. Där borta vid spisen kunde far sitta och laga fiskedonen. När hon vilade sig från väven kunde det hända att hon läste någon bok för oss eller berättade om då hon kom till Gävle. Hon kom till staden från Falun alldeles ensam och var då helt obekant med alla, men det gjorde inte så mycket för en tjänsteflicka hade ingen tid över att prata bort. Det var mest arbete för jämnan. Hon berättade även om då hon var ung och bodde i Falun då de kunde gå halvmilen för att få dansa. Det gjorde ingenting att man fick arbeta hela dagen. Det fanns en dansbana i Korsnäs dit de brukade gå för där var alltid så roligt, det var långt att gå men vad gjorde det. Hemma i Falun var far på sista tiden sjuklig. Han arbetade vid Stora Kopparbergs Bergslags AB som snickare där han gjorde små lådor för transport av guld- och silvertackor. Även reparationer av möbler och inredningar sysslade han med. Han dog mycket ung. Familjen hade kommit till Falun från Västmanland via Stora Tuna i Dalarna. Deras första hem var 1/8 hemman Östra Flena under Ferna Bruk i Gunnilbo socken, där han arbetade som bruksbonde. Hon berättade om sin första tågresa, som var mellan Falun och Gävle. Det var 9 mil och besvärligt att åka i de korta vagnarna.

Det var tur att det var så pass varmt denna aprildag 1877, för någon uppvärmning fanns ej i vagnarna. Hon berättade om sin första plats som husa hos grosshandlare Kronberg. Erik Kronberg var då ungefär 9 år och tänk vad kusken fick skjutsa honom till skolan fast det ej var längre än mellan Strandgatan och Norra skolan. Grosshandlaren sade ofta att Erik åker när han är ung, men han kan få gå när han blir gammal (så gick det också). Mor fick vara med om när det stora köpmanhuset gjorde konkurs, de som hade en så omfattande affärsverksamhet. Bara maltfabriken sysselsatte ett tiotal arbetare. Maltfabriken hade en årstillverkning av 650 000 kg malt. Firman etablerades sig 1845 och mattfabriken uppfördes 1898. Det var den största kraschen i stadens dåtida historia.

 

Gå till  INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.

——————————————————————

juli 24, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website