Lokföraren berättar – Av Thore (1895-1974), sonen Börje och sonsonen Christer Björk -Kap 3

 

Kapitel 3.

 

 

Det var den 29 juli 1912, klockan var inte mer än något över 6 på morgonen, då jag kommer fram till grindarna till GDJs verkstäder. Grindarna var stängda och ingen av arbetarna syntes till. Jo verkligen där står en grabb som jag känner igen, det var Bengt Göthe. Han talade om att han skulle börja på lokverkstaden. Vi var då på det klara med att vi skulle bli arbetskamrater. Nu skulle vi först anmäla oss hos verkstadsförman Erlandsson. Allt eftersom tiden gick, så kom det folk fram till grindarna.

 

Grindarna skulle öppnas kl. 06.15 och kl. 06.30 skulle arbetet vara igång. Vi som var nybörjare fick gå till verktygsskåpet för att få ut trassel, fotogen samt en skrapa för den värsta lorten. Vi fick anvisad plats mellan ramarna på ett ånglokomotiv med avlyftad ångpanna. Här hade filare och maskinuppsättare mycket att göra. Vi skulle vara behjälpliga med att hålla rent. Här fanns det riktiga lager av grus i oljan, så nog behövdes skraporna. De övriga delarna av maskineriet skulle torkas med fotogen och trassel. Allt var så nytt för en pojke, som tidigare sprungit ärenden runt om i staden.

 

Då fick man träffa folk av olika läggning och lärt sig att vara artig mot alla, vilket många gånger blev till skoj. Nu var det att krypa i ett par överdragsbyxor och sätta på sig en blåblus. Det hade jag inte tidigare haft på mig. Nu började det verkliga verkstadslivet. Så var det mina arbetskamrater. En del av dem var trevliga och glada, men det var en skön blandning av sätt och kynne hos dem. Bara man blev varm i kläderna gick det ju bättre. Här var det mycket man kunde vara behjälplig med som hantlangare. Vi nybörjare hade en timpenning av 17 öre. Med tio timmar om dagen och något kortare tid under lördagen blev det en veckoförtjänst av 9,53. Överdrag fick vi hålla oss med. Fick man då ett sådant jobb, som att göra rent ett sotskåp så var det rena överdraget svart som sotet i sotskåpet. Ett intressant jobb, när vi var några stycken, var att skrota ner de gamla loken. Det första loket, som jag var med och skrotade var Lok nr 15. Det var ett 6-kopplat lok byggt i England, som hade fått detta nr av GDJ. På den första järnvägstiden hade loken namn, det här speciella loket hette A. Eger innan det fick sitt nummer. Nu var det inte mycket värt, som vi gick på det med släggor och spett. Ångpannans kopparrör klippte vi sönder i små bitar. Det arbetet höll vi på med till långt in på hösten. Inne på verkstaden hjälpte vi hjulsvarvaren att rulla fram hjul till svarven. Förutom järnvägshjul svarvades här spårvagnarnas hjul. Vi fick även vara med om borrning av stagbult, gänga skruv, hålla emot vid nitning och värma nagel (nitar).

 

Jul och nyår arbetades det inte så mycket, men däremot under mellandagarna var det full tid. Tiden räknades från den 15: e till den 15: e nästkommande månad. Avlöningsdag var den 20: e men ett förskott utbetalades alltid den 2: a. Efter slutad arbetsdag fick alla då ställa upp sig i ett led, i vagnverkstaden, och få sin avlöningspåse. Avlöningsförrättare var kamrer Curry Vengelin. Med avdrag för jul och nyårshelgen blev det ej så mycket i påsen under den månaden.

 

Den 8: e april fyllde jag 18 år och fick därmed 19 öre i timmen. Det var en åldersgräns för att få 2 öre i påökt. Den högsta timpenningen i vekstaden var 51 öre, vilken innehades av två anställda. Den äldste var grovplåtslagare Trång. Beroende på yrke och tjänsteår varierade timpengen, 50, 49, 48 och 46 öre. Här var maskinuppsättare, filare, svarvare, smeder och instrumentmakare. Yngre verkstadsarbetare, som hade fyllt 21 år, hade en timpenning på 30 öre som han fick behålla flera år framåt. Några höga löner var det sannerligen inte. Ackord förekom vid revidering av ångpannan, svarvning, järnhyvling och olika arbeten i smedjan. Vid arbete på övertid var det 33 % övertidsersättning till klockan 20. För en 18 åring var övertidsersättningen 50 öre, allt som allt. Verkstadsingenjören kunde komma kl. 1 på middagen och meddela att vi skulle arbeta över 2 timmar, men inte i hur många dagar, utan det blev som det erfordrades. Ibland kunde det bli 3 och 4 veckor i sträck. Den ordinarie arbetstiden började 06.30, frukost 08.45-09.00, middag 13.00 – 14.15 och dagen slut var 18.00. Det var långa dagar, med många gånger ett hårt arbete.

 

I mars månad, närmare bestämt den 10 mars 1913 mönstrade jag till beväring, då ej fyllda 18 år. Mönstringen försiggick en trappa upp i gästgivargården på Södra Kungsgatan. Där hade samlats många pojkar även sådana som stod på tillväxt. När min tur kom, måttet räcker men han är för ung. “Visst inte, jämför dessa båda mannar”, sade major Nordenadler. Mannen som han pekade på och jämförde med mig var en liten stackare, som hade stått på tillväxt under 2 år. “Kan ni jämföra de båda kroppskonstruktionerna”, röt han till och klappade mig på axeln. “Du är godkänd gosse”, sade majoren och gav mig mitt nummer 665 60/1913 Björk. Vapenslag infanteriet Kungl. Hälsinge Regemente, så var det gjort. Men nu var det ett år mellan mönstringen och inryckningen till militärtjänst.

 

Gästrike-Hälsinge Regemente 1914-1915 – Kungsbäck.

 

Jag blev nu flyttad från lokverkstaden till smedjan som Smedsdräng eller daljare som det även hette. I smedjan fanns många intressanta människor. Den smed jag träffade först var Karlsson, en stadig och kraftig värmlänning. Han smidde det mesta åt vagnverkstaden så som lagerbockar, fjäderbrickor m.m. Hans daljare var en grabb från Hagaström som hette Wallsten. Varje morgon när han kom innanför dörren ropade en av smederna: ” Valbotuppen kukeliku “, sedan slog han hammaren i städet så det klirrade. Den som ropade var smeden Oscar Svan.

 

 

På samma sida, åt höger, stod den äldsta smeden Larsson, som även var förman. Han hade ässja Nr 2. Han hade hand om smidesjärn av olika dimensioner, som förvarades i fack bakom smedjan. Han var verktygssmed och hade inte någon bestämd daljare utan lånade någon eldare, som gick inne på verkstaden i brist på loktjänst.

 

Den tredje smeden på samma sida var Karl Ekman, en mycket stillsam och försiktig karl. Han var, som plåtslagare Wallin sade. Den där Ekman, han är så snål så när han hälsar så tar han i mösskullen för att han är rädd för att nöta ut mösskärmen. Ekman var en räknekarl av rang. Han högg aldrig av järnet förrän han räknat på längden. Hans platskåpa kunde vara full av tal, ritade med krita, som han räknade med. Hans daljare var Erik Karlsson, son till tidigare nämnda smeden Karlsson.

 

Klädskåpen hade vi efter kortväggen där det även fanns en fjäderhammare.

 

I det motsatta hörnet, mitt emot smeden Ekman, hade mästersmeden sin ässja, nr 4. Det var en lång gulblek karl, som hette Viberg och var från Uppland. Det var en gnatig och grinig smed men duktig. Han hade lok- och vagnsfjädrar på sitt arbetsfällt. Han smidde även skruvstycken, som han ställde på rad. En dag utspann sig följande episod. En daljare, Gottfrid Eriksson, gick till sitt klädskåp, som var i närheten av Vibergs ässja. Eriksson hämtade där en näsduk, men snöt sig istället i näven. Det råkade då komma något på skruvstyckena. I vrede ropar då Ekman, på sitt älvkarlebymål: “oförskämda karl ska du stå här och snora på mitt smide, gå till Jonas du och snora på hans”. Vid ett annat tillfälle berättade han om att han varit i Furuvik och tittat på apan, men han kallade den för “skogsmänniskan”. Många andra konstiga uttryck använde han sig av. Men han var en tusenkonstnär. Han gjorde till och med sin egen orgel och även prydnadssaker. Hans daljare var Albin Bellin, en lång och smal pojke. Han var en dängare att slå rundslag på fjäderbanden och kunde slå hur länge som helst utan att tröttna.

 

Vid ässja nr 6 stod smeden Fernqvist, en mycket stillsam, artig och belevad man i fyrtioårsåldern. Det var en intressant människa att tala med och en god kamrat. Hans daljare var Carl Ewald, en mycket glad man. Han tillhörde godtemplarelogen Verdandi. Till logen värvade han fyra av oss, men det varade ej längre än över vintern. Verdandi hade sina lokaler i gamla folkskolan på Islandsgatan, en trappa upp. Där hade vi ringlekar och dans. Ett par lördagskvällar hade vi slädparti efter häst. Vi besökte där en motsvarande loge i Skutskär. När vi kom fram serverades det varm buljong. Senare på kvällen fick vi kaffe med smörgåsar, sedan blev det dans hela kvällen till det var dags att åka hem igen. Hemresan var så kall så det gnisslade om medarna.

 

Den 6:e smeden var Jonas Livergren, han var den gladaste och trevligaste av dem alla: en karl i 40 årsåldern, litet rödlätt med kastanjebruna mustascher. Han var uppbördsman för Sv. Järnvägmannaförbundets Olycksfallsförsäkring inom verkstäderna. Han jobbade med det grövsta smidet från ugnsringar till ångpannor, dragkrokar för både lok och vagnar, kopplingshuvud och vevstakar. Hans största hobby var musiken. Han spelade kornett såväl C- som S-. Han var även fiolbyggare. I Skarpskattaren var han anförare i hornmusikkåren, som hade sitt stora tillhåll på Strömdalen där det var dans på dansbanan. Den låg nedåt ån mot Stadsträdgården. Under sommaren var där dans onsdags- lördags- och söndagskvällar. Konsert hölls även varje söndagseftermiddag från en musikestrad, som fanns på vänster sida om Restaurant Strömdalens huvudingång. Även detta var naturligtvis om sommaren för att förnöja de flanerande människorna. Under vintern var det dans i den uppbyggda dansladan, som uppfördes 1910. Den låg bakom restaurangen åt Kungsbäcksvägen till.

 

 

Vi återgår till den musikälskande smeden. Hur väl minns jag inte när han stod bakom städet med ena foten på städbocken och klirrade med hammaren mot städet. Det var tecknet på att han kallade sin hjälpare, som stod någonstans i smedjan resonerande något intressant med de andra daljarna. Då klirret ljöd då skulle man vara till hands för då stod det inte på förrän det glödheta järnet låg på städet för att bearbetas. Den daljaren som stod här hette Gottfrid Eriksson. Även han var musikintresserad lika som hans mäster, men på ett annat plan. Det var dans som intresserade honom. Vid ett tillfälle hade han köpt en bredbrättad modern skarphatt, en s.k. Bostonhatt. Gottfrid hade varit på Strömdalen och dansat. På måndagsmorgonen när han kom till jobbet sade hans mäster. “Det var en djävla hatt du köpt gosse. Sälj den igen och gör du inte det så ska du få heta Boston hädanefter”. Märkligt nog fick han bära namnet Boston i hela sitt liv.

 

Bostonhatt

 

Vid den 7:e ässjan fanns smeden Oskar Svan. Han var den bidragande orsaken till att Gottfrid fick behålla namnet Boston. Smeden Svan gick allmänt under namnet Skratt. Då han ropade på Gottfrid var det alltid “Skratt”, då skrattade han och strök upp mustaschen. Han var ungkarl och märkligt nog alltid i baksmällan varje måndag. Vid dessa tillfällen var han allt annat än trevlig. En måndagsmorgon vaknade han i sin säng med fönsterventilen om livet. Då han kom hem på natten upptäckte han att dörrnyckeln var borta. Då kom han på idén att gå fönstervägen. Han slog sönder glaset i ventilen och då han kröp in lossnade gångjärnen. Ja det var flera dråpliga historier om vad han varit med om. Det gick han sedan och skröt om så hela verkstaden visste vad han varit med om under söndagshelgen. Hos denne smed var jag (Thore) daljare.

 

Ett mindre avstånd från ässja nr 7 stod kopparslagare Johannes till. Det var föga passande att ha en kopparslagare i en smedja. De dagar som han inte värmde harts, som han använde sig av då han bockade kopparrör, så brände han ur pottor och handfat. Dessa skulle förtennas om invändigt. Pottorna och handfaten kom från överliggningsrummen och av välkänd anledning förorsakade de en kväljande ohygglig lukt, som förpestade hela smedjan. Samtidigt kom en tjock rök som spred sig upp emot taket. Det fanns ju ingen skyddstjänst då.

 

Intill kopparslagaren fanns en större lutlåda med kaustiksoda till rengöring av maskindelar. Denna rengöring sköttes mest av folk som gick inne i verkstaden i brist på arbete i trafiken. Det var för det mesta lokförare och lokeldare som skötte denna låda. Lådan fick sin ånga och varmvatten från en större ångpanna, som stod i sydöstra hörnet av verkstaden.

 

Ångpannan, som även var uppvärmningscentral förverkstäderna, sköttes av lokförare Vestergren. Samme man hade även hand om nycklarna till verkstaden och verkstadsgrindarna.

 

Vi pojkar från smedjan var ju i alla fall mest svettiga av dem alla, på grund av drygt arbete. Att slå rundslag vid bufferthetsning var det drygaste arbetet. Två smeder slog sig då ihop, den ene värmde buffertspindeln och den andre buffertskivan till hets. De två detaljerna skulle mötas för hopsvetsning vid ett städ. Då var det för daljarna att i hettan slå rundslag från bufferten. Det kunde vara ett hundratal slag som erfordrades för att svetsa ihop delarna. Då det var klart skulle bufferten under fjäderhammaren för att “putsas”. Fick man vara med om en sådan prestation i 14 dagar med 12 timmars arbetsdag, var det ej att undra på, att man fick sprickor i händerna. Det var hettan och de speciellt tunga släggorna som orsakade detta. Mest utsatt för sprickor var tumgreppet. Men på sommaren hände det att smidesdrängarna, efter slutat arbete gick till Tolvfors för att bada. Över tallbacken, vid verkstaden, ledde en stig mot lasarettet vid läkarbostaden. Där fanns en hängbro över Svartån för att bära sjuka över till lasarettet. Persontågen stannade då vid Tolvfors lastplats då någon sjuk var med tåget. Denna bro skulle vi över och genom parken mot ån till. Där hade vi en bra badplats som vi kunde löga oss i. Sedan gamla brukspatron dog, 1912, förvandlades parken, sorgligt nog, till hästhage.

 

Tallbacken vid verkstaden, alltså väster om smedjan, där Lexevägen nu går fanns upptrampade gångstigar. I denna backe var det många zigenarföljen som slog upp sina tält. Där hade de bröllop, kvinnor spådde i händer, männen förtente kopparkärl och dansade kosackdans. Högre upp i backen, den del av området som folkfantasin döpt till Blåsåsen, där började slättlandet med ängsmarker och öppen jord fram till Tolvfors herrgård. Landsvägen gick över Gustafsbron förbi kattrumpan (ett längre enplanshus av tegel) vidare över Tolvforsbron, genom den åldriga allén fram till herrgården. Där fanns då både stall och ladugård. På motsatta sidan om ån vid strandkanten hade trädgårdsmästaren sina drivbänkar och växthus. Ja det var en idyll så pass nära staden. Uppe vid bron fanns lämningar kvar efter den gamla stångjärnshammaren, sågen och kvarnen. Marken ägdes av brukspatron Theodor Söderhjelm på Tolvfors.

 

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.

——————————————————————

 

juli 29, 2012

 

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website