Lokföraren berättar – Av Thore (1895-1974), sonen Börje och sonsonen Christer Björk -Kap 2

 

KAPITEL 2.

Ja dagarna de går vidare, och jag blir allt bättre i min fot. Tänk att grodblad kan vara så bra att lägga på ett sår. Det drager ut lort och orenligheter ur såret för något plåster hade vi ju inte. Nog var det långsamt att ligga stilla för en pojke som var van att röra på sig. Det var många av mina  lekkamrater som kom och hälsade på. Bland de många var en flicka i min ålder som hette Ebba. Hon kom in varje dag för att göra mig sällskap. Hon satt så troget på sängkanten och pratade om allt möjligt, som barn alltid brukar göra. Men en dag, när jag var nästan bra, kom far och talade om att han hade talat med innehavaren av Strömsbro Garnbod. De skulle ha ytterligare en springpojke för de hade så mycket att göra. Jag var inte sen att taga vara på tillfället.

 

Följande dag gick jag till affären och talade om vem jag var. Jag fick tala med affärsinnehavaren själv och jag fick jobbet som springpojke. Den första dagen var det ej något spring, utan jag och den andra grabben (Kalle) fick hålla till i en mindre lagerlokal. Där fanns det fiskgarn i olika nummer och dimensioner. Där skulle det nu bli ordning. Garnbuntarna skulle numreras och läggas upp i sina respektive hyllor så att allt skulle vara överskådligt. Då var det bara för expediterna att taga fram utan att behöva leta. Mellan det att vi sprang ärenden höll vi på med jobbet på garnlagret under 3 till 4 dagar. Då jag kunde cykla fick jag låna en hög cykel av chefen själv. Den var av ett tyskt märke:  Dyrkop”, med en kort ram och en kraftigt tilltagen pakethållare fram. Tungt gick den, men det var bara att trampa på. Ärendena gick till Tolvfors Herrgård, slaktare Pettersson på Sätra samt passningar till tåg och båtar. När 14 dagar hade gått blev det ombyte av jobb. Då var det att med en dragkärra frakta trasselbalar från Norra Magasinet till Brunnsgatan via Skeppsbron, Centralbron och Centralgatan.

 

Framkommen till gården skulle de tunga balarna bäras upp på uthusvinden och stuvas upp mot taket. Det var ett drygt arbete för en 14-åring. Att få upp balarna på vinden fick jag hjälp av en 20 årig flicka, som var en pigg och stark jänta. Hon var inte rädd för att hugga i och med förenade krafter stod det inte på förrän vinden var fylld från golv till tak. I 10 dagar drog jag denna dragkärra flera gånger om dagen för en veckolön på 3 kronor 10 timmar om dagen. Så tog det slut med det jobbet och springpojksjobbet tog vid. På onsdagar och lördagar var det mycket spring, bland annat till en stor fiskebåt, som låg nedanför Svängbron. Båten hette Svalan och trafikerade Lövsta och Vestland vid upplandskusten. Fiskare och bönder hade sina produkter med på båten. Det var strömming och annan fisk, smör, kött, fläsk, ostyckade grisar och dito får. När de sedan skulle hem igen hade de varit i staden och handlat. Det var bland annat mat, bindgarn, varp och tyger som skulle med båten tillbaka. Strömsbroboden låg nära till, så när de kom dit blev det skrymmande affärer för deras behov. Deras redskap måste ju hållas efter. Deras damer, som var med, ville inte vara sämre än de andra kvinnorna så det blev ju en del affärer. Någon större sortering av manufakturer hade inte vår affär, så det var för oss pojkar att springa än hit och än dit i olika affärer. Hur många gånger har jag inte sprungit från långförstugan över gatan snett över till Kjällersteds hus där Th Krokströms hade sitt engroslager och hämta varor. Det var särkar, snörliv, öppna och slutna damkalsonger och mycket annat. Då gällde alltsamman för att det hade vi på lagret.

 

Min far som var stationskarl hade nu en veckas permission och han frågade mig om jag ville följa med. Det var jag naturligtvis med på och
frågade chefen om jag kunde få ledigt en vecka och talade då om orsaken. Ja det gick ju bra men någon lön kunde jag inte räkna med under den
veckan. Vi anträdde vår resa till Sörmland där far hade sina föräldrar och syskon. Vi hade cyklar med oss så att vi kunde kuska omkring riktigt
ordentligt. De var bönder, och där fanns det både kor och hästar samt en mängd lantbruksredskap. Det var något för en stadsgrabb att se på och hur redskapen användes. Jag fick vara med om att röka fläsk och kärna smör, saker som jag aldrig varit med om tidigare. Så följde jag mina kusiner på jakt, vi höll mest till i vassarna med en eka och jagade and. Min farbror hade också en flicka (Alma), som jag tittade snett på men jag var så blyg för flickor så det blev intet mer. Vi var på en gård som hette Kämbol, en utgård till Lagmansö fideikommiss vid sjön Långhalsen. Vi cyklade från Kämbol till Eriksbergs slott, det var en rätt lång vägsträcka. Vägarna var smala och backiga med många grindar, som spärrade vägen. Barnen sprang före och öppnade grindarna åt oss för att få någon grindslant. Många bönder och drängar mötte vi, som körde sina oxar även i paret med hölass och gödsel. Det var något att se för en stadsgrabb, som inte tidigare hade sett hur man körde med oxar. Ja man hade ju sett en och annan oxfora, Tolvfors där det var allmänt med oxar som dragare. Vi kom så fram till Eriksberg där min farfar en gång varit statardräng, men kunde inte finna sig i deras metoder att handskas med tjänstefolk. Den historien har jag talat om i samband med min barndom. Ej långt därifrån ligger fädernegården, Nafvesta, även den i Lerbo socken, strax intill Lerbo Kyrka. Där bodde fars äldsta bror, Albert med fru, som vi gästade på hemvägen till Kämbol. Följande dag for vi med tåg från Valla till Stockholm, där fars yngste bror bodde. Han hette Knut och arbetade vid Stora Bryggeriet. Han bodde stadsdelen Peking ej långt från bryggeriet. Vi gästade även honom och hans fru innan vi anträdde resan hem.

 

När jag kom hem gick jag till min arbetsplats igen. Men både den kvinnliga expediten, Lydia, och den andra springpojken såg så hemlighetsfulla ut så jag frågade om det var något fel. Nej då, men du skall se du får nog sluta nu när affären fått hem allt från järnvägen. Om du inte hade arbetat som du gjort så har han varit tvungen att anlita åkare eller stadsbud och det har blivit dyrt. Du skall se han kommer nog att säga åt dig att sluta. Du är dem sist intagna springpojken då det inte behövs mer än en.

 

Men jag var ute med mina varor och hörde inget om uppsägning. Jag var bl.a. nere vid fiskebryggan, där båtarna låg och trängdes med fören mot kajkanten. Det hade varit gott om strömming, och vilka priser, för 25 öre valen (80 strömmingar). Många av dem hade sålt  slut och var färdiga att åka hem. De satt bara och väntade på att kulan i motorn skulle bli tillräckligt varm för att starta och komma iväg med sina båtar. Sommargäster, som bodde ute i skärgården i någon fiskarstuga, kom springande med andan i halsen och frågade ” när går vi”? Var fiskebåten från Hållnåshållet blev svaret: ”när kula är varm så far vi”.
Sommargästerna åkte ut till sina sommarställen, om de låg så till, med fiskebåtarna. Utefter Norrlandet ända ut till Bönan och Utvalnäs fanns det pampiga sommarställen för Geflesocieteten och de burgnare klasserna. De bevakade sina strandområden och sina bryggor för inkräktare. Dessa inbyggare medföljde i regel Bönabåtarna till sina egna båtbryggor utefter kusten. Vi springpojkar hade inte bara passningen av fiskebåtarna utan även Bönabåten. Det var inte lätt att få tag på den man sökte många gånger visste de inte själva att de skulle ha sändningar med sig till landstället. De fiskare, som jag kommer ihåg namnet på är Janne Nordin i Harkskär, Nordin i Bönan och Adolf Gustavsson i Sikvik.

 

Nu var det relativt lugnt i affären då chefen ropade på mig från kontoret. Då nickade jag åt den andra grabben och menade, nu är det färdigt med uppsägningen. Mycket riktigt, han började tala om för mig att nu behövde inte affären mer än en springpojke och som du förstår började du sist. ”ja då blir väl det jag som får sluta”, sade jag. ”Ja jag har tänkt det”, svarade han. Därmed var det slut på mitt första arbete. Jag hade arbetat där under två månader med en inkomst av 25 kronor. Av dessa pengar fick jag behålla 25 öre i veckan. Men med alla de drickspengar jag fick, i 5- och 10-öringar och ibland mera kunde det bli mer än min veckopeng. Vid sådana tillfällen kunde jag inte hålla mig ifrån farbror Bernholm på Södra Kungsgatan, som var antikhandlare. Där köpte jag gamla svenska mynt, som var min stora hobby. Då jag kom hem på lördagskvällen talade jag om att jag hade fått slutat hos Strömsbro Garnbod och lämnade fram min sista lön, var detta väntat. Det blev inte sagt så mycket om detta och så var det med den saken.

 

På måndagsmorgonen när Gefle Dagblad kom, stod det en annons om en ledig springpojksplats hos specerihandlare Nore Lundeberg. Sökanden skulle meddela sig med affären klockan 9 samma dag. Jag var inte sen att söka platsen. Jag fick anställning och föreståndaren gav sina förhållningsorder. Arbetstiden är 08.00 till 19.30 alla vardagar utom fredagar då det är 08.00 till 20.30 och lördagar 08.00 till 21.15 eller mer om det fordras. Du får fem kronor i veckan till att börja med. Jag tackade och när jag kom hem talade jag om att jag fått nytt knog hos Nore Lundebergs. Men då sade far till mor att den där gossen är inte bangen att höra sig för om arbete.

 

På tisdagsmorgonen var jag där i god tid och väntade på den som hade hand om nycklarna. Där var mycket folk anställda. En affärsföreståndare Sucksdorff, två kontorsfröknar Röman och Ebba von Köhler, varav Röman man var kassörska och von Köhler var skrivbiträde. Vid bråda dagar fick fröken von Köhler rycka in och expediera. I affären fanns två expediter, Vaxin och Sjögren, samt två kvinnliga expediter, fröknarna Larsson och Svensson. Lagerpersonalen bestod av magasinskarlen Anders Jakobsson, körkarlen Larsson och en kulla som hette Anna. Två springpojkar varav Conny var den ena och den andre var jag. Den som jag efterträdde hade fått sparken för att han hade stoppat ned Vaxin i en mjöllår för att han bråkade och var dum. Det var en stor affär, som hade så många anställda. Ja det var den största speceriaffären i staden. Den var belägen i bagare Edmans husNygatan 31. Änkefru Lundeberg, som var ägare till affären, hjälpte också till ibland inne på kontoret vid helger och stora beställningar.

 

 

De hade också en partiaffär som levererade jäst varje morgon till olika affärer inom staden. Denna jäst kom i 50 kg:s lådor, 5 á 6 st varje morgon klockan 08.30 då ilgodsexpeditionen öppnade. Jästen hämtades varierande av Conny eller Larsson med den lilla norska hästen Tuvan. Först skulle hela partiet hem för att sedan uppvakta speceributiker och bagerier. Den lilla norska hästen, var en lustig kurre, hö var hon inte så förtjust i men bananer, karameller, kex, socker och havre smakade henne. Stallet hade hon i fru Lundebergs fastighet Norra Köpmangatan 18, mitt emot gasverkets utställningslokal.

 

Hur var det med lönerna då? Jo, magasinskarlen hade 20 kronor i veckan. Han hade då passningen i stallet varannan söndag för Tuvan skulle ju ha sin passning, skötsel och utfordring även på söndagen. Drängen eller körkarlen Larsson hade 18 kronor i veckan inklusive stallpassningen var annan söndag. Båda karlarna var gifta och hade familj, magasinskarlen Jakobsson hade en dotter och körkarlen Larsson hade två döttrar. Hur de klarade sina familjer med de låga lönerna, det vet i gudarna. Kullan Anna från Leksand hade 15 kronor i veckan och Conny, den andra springpojken hade 10 kronor i veckan.  Han fick då även expediera, göra i ordning lådor och slå in paket.

 

Som de hade en omfattande jästhandel var det mycket med jästpaket, som skulle göras i ordning. Dessa skulle sändas iväg med järnväg eller fraktas med en bondskjuts, som stod och väntade på någon gård. Bondstallar fanns på väster, hos specerihandlare John Blomberg i hörnet av Kungsgatan och Ruddammsgatan, HövågenStaketgatan mitt emot Norrbackakrogen samt på gården till den lilla fastigheten som vi kallade för kappsäcken som låg mitt emot Ångbryggeriet Ruddammsgatan 3 vid Stadsträdgården. Där samlades bönderna med sina åkdon och stallade in sina hästar, när deskulle ut på staden för att storhandla.

 

På den södra stadsdelen fanns liknande stallar hos specerihandlare Örn, i hörnet av Södra Kungsgatan och Övre Bergsgatan samt specerihandlare Wahlström också på Södra Kungsgatan.

 

Östra stadsdelen hade inga bondstallar utan där stallade bönderna in hos bekanta åkare. Åkare Björklund mitt emot Matteuskyrkan på Ruddammsgatan eller åkare Olsson i hörnet av Staketgatan och Fältskärsgatan. Vid dessa ärenden gällde det att söka upp trillan eller släden.

 

St Matteuskyrkan
St Matteuskyrkan

 

På vintern kunde man inte lägga jästen var som helst för då kunde den frysa. Det bästa var om man kunde få tag i någon av de åkande eller också lämna in paketet till åkarens hustru. Det bästa inlämningsstället, tyckte vi, var hövågen där var det bara att lämna in paketet till föreståndaren eller hövgaren. En rätt stor konkurrent på jäst hade firman i hyrverksägare Andersson. Förutom hyrverk drev han handel med pressjäst och kallades därför Jäst-Anders. Han hade alltjämt häst när han for omkring med sina jästleveranser. Det gick så bra för honom så att han började taga kunder från Nore Lundebergs.

 

 

Kaffe var en vara som såldes rätt mycket, såväl orostat som nyrostat kaffe. Av de många rosteriernavar Nore Lundebergs ett av dem. Vid köp av kaffe, i minuthandeln, kunde man få en specialblandning av olika kafferostningar. Paketerat kaffe fanns inte utan man köpte och sålde i lös vikt. Det som såldes mest var orostat råkaffe, som kostade 1 krona per kg. Det kaffet rostade man själv i hemmen med kaffebrännare, som hade ett långt skaft. Kök fanns innanför butiken med tillgång till både gas- och vedspis. På väggen, intill spisen, under en särskild kåpa eller rökfångare hängde kafferosten. Den bestod av en roterande cylinder med inredning. Cylindern fick man draga runt för hand med en vev. Magasinskarlen och kullan fick turas om med att sköta rostningen. Där stod de, som Gustaf II Adolf, i rök och damm i kaffelukten, som kändes på lång väg. Rosten rymde 12 kg. Vissa dagar kunde det rostas upp till 48 till 60 kg kaffe. Vid sådana tillfällen var det rörigt i köket. Expediterna sprang fram och åter genom köket till magasinet, som låg på andra sidan om förstugan. Någon av karlarna packade sill eller slog in paket och alltsammans i röken från kafferostningen. Men vad det luktade gott kaffe. Efter, varje nyrostning eller nyblandning kaffet provkokas och provsmakas. På vintrarna då det var kallt ute smakade det särskilt gott då man kom hem efter ett skubb och hade ett wienerbröd, från Axel Edmans bageri, som man fått av en av deras springpojkar. Kullan Anna månade om mig särskilt. Jag hade en förunderlig tur med henne, snäll och hjälpsam var hon och alltid lika glad. Märgen i rensteksben var min stora förtjusning. Rensteken såldes rökt, då tog hon vara på de grova benpiporna åt mig. Med en pinne petade jag ur märgen och då var det att smörja kråset.

 

Under sommaren, då det var riktigt varmt, fanns det en stor glasburk isvatten med citronskivor och socker att friska upp sig med. Att följa med körkarlen för att hämta gods var trevligt, ja ett rent nöje kan man säga. Affären hade stor omsättning och där med följde att mycket skulle fraktas hem. Vi åkte ned till tullen och hämtade ost från Holland och Schweiz, flera ankare vin, av olika sorter, från Frankrike och Spanien. Vinet tappades sedan i buteljer på firman. Etiketter och kapsyler fick vi pojkar lära oss att sätta på. Vid andra tillfällen skulle vi ner till hamnen och kustbåtarna. Genom Dryselius spedionsfirma hämtades kaffebalar, bitsockerlådor, toppsocker i olika storlekar och sirapsfat i olika storlekar.

 

Det var mycket folk i hamnen, mest hamnarbetare som bar stora säckar på 100 kg. Lekande lätt bar de säckarna på sina axlar. På huvudet bar de mjuka hattar eller en huvudkåpa gjord av en tomsäck. Det gick undan att taga säcken vid båtens reling och så iväg med den till den givna
kajplatsen. Där fanns långa rader med uppstaplade lådor av alla slag, samt fat och tunnor. Där fanns ibland även apelsinlådor, bananhäckar, samt även lådor med kaliforniska sviskon och aprikoser. Det var inte lätt alla gånger att få tag på det man skulle hämta. Men en äldre godmodig farbror klarade av allt, de kallade honom för Drysse. Längre upp i ån förtöjde saltskutorna. Saltet forslades upp ur lastrummen med hjälp av en handdriven tunnvinsch. De vägdes upp av edsvurna vägare och tippades i säckar. Säckarna var långa och smala. Vi kunde oftast hämta säcken direkt från vågen sedan säcken blivit ”knoppad”. Utanför Kjellerstedts magasin förtöjde fotogenskutorna. Water White var prima fotogen men det fanns även sämre kvaliteter. När skutan eller pråmen hade lossat sin last, lastade man tomfat. Man kunde då fundera över var det var för ett stort hus som trevade sig ut ur Storån, så stor var lasten. Ja det hände mycket under mitt första år hos Nore Lundebergs.

 

 

Storstrejken bröt ut inom industrin och i hamnen. Lump-Lena husbärgerade strejkbrytare. Mycket folk samlades på den norra kajen för att se strejkbrytarna skyddas av polis till och från sina arbetsplatser. De som arbetade sade sig vara nöjda med sin arbetsförtjänst. Sanningen var, att det var inga arbetare utan dagdrivare och löst folk, som ingenting ville göra eller uträtta ett ärligt arbete. Dessa var ingenting att ha för arbetsgivare under normala förhållanden. Den ridande polisen var i full verksamhet med överkonstapeln i täten. De var klädda i kaskar (pickelhuvor), stövlar med sporrar, långa kappor med polisvärjan hängande vid sidan. Det såg imponerande ut när de kom ridande uppför Kungsgatan till Brunnsgatan, vidare till Köpmangatan och fram till Navigationsskolan för att sedan följa Åkargatan till Sjöströms Ångväveri och övervakade arbetarna då de gick till och från fabriken, så att de ej skulle bli ofredade. Mina föräldrar hade sin fastighet vid Södra Köpmangatan. Då den ridande polisen skulle komma var vi ute i den stora porten, för tiden visste vi ju. Det var ett hiskeligt brak efter hästskorna som hördes på lång väg. När de kom till vår port, tvärstannade de och drev hästarna baklänges mot oss. Så granna poliserna var, där de satt i sadeln. Det var ju bara fruntimmer och barn i porten så det var inget att göra chock mot. Vi drog oss in i portgången, och de backade hästarna så långt, att en av dem var innanför porten med hela bakdelen: En mycket löjlig handling av ordningens upprätthållare.

 

Navigationsskolan

Vid ett annat tillfälle kom jag hem för att äta middag. Jag kommer på min cykel och hoppar av, för det var litet ovant med så mycket folk här på gatan. Det hör till saken att det bodde en sådan där strejkbrytare i hörnet av Köpmangatan och Arbetshusgatan. Hur det nu kom sig så hade han med sig några strejkvakter, som följde efter. Jag stannade till och tittade men fortsatte sedan hem. När jag kommer till affären fick jag reda på, att fruntimmer hade ringt och talat om att jag var med om uppvaktningen. Hon hade sett att det stod Nore Lundeberg på mössan. Vi hade nämligen ett sådant band med stora mässingsbokstäver. Jag förklarade hur det var. Jag hade ju stannat för orsaken till att det var så mycket folk på den annars så folktomma gatan. Mer behövde jag inte säga till butiksföreståndaren. Han skrattade och sade: ”jag förstår, men en annan gång när du cyklar hem under storstrejken, så vet du vad det är”. Sedan klappade han mig på axeln. Efter den dagen bar det emot att bära mössan med de granna bokstäverna. Så småningom upphörde alldeles bruket att bära den ”uniformsmössan” och jag tog min skolmössa igen. Ja dessa händelser skedde år 1909 i augusti.

 

Den 28 juli 1909 var min far på ett hejdundrande kalas. Ingen annan än GDJ bjöd på galamiddag i Stadshuset. Där flödade champagnen vid middagsbordet. På småtimmarna kom han hem, glad i hågen och talade om vad trevligt det hade varit. En del, förut griniga, befäl hade uppträtt riktigt kamratligt under festligheterna. Där talades det om järnvägens förflutna, byggnationen och invigningen den 28 juli 1859. De inbjudna hade varit vid GDJ minst 25 år för att få minnesmedalj och minnesskrift över järnvägens 50- åriga tillvaro. De som hade 30 tjänstår fick mottaga medaljer. De lägre anställda fick silvermedalj och de högre tjänstemännen fick guldmedaljer i olika storlekar allt efter värdighet inom det stora företaget. Invigningen av banan skedde den 28 juli 1859 för bandelen Gävle – Falun. Eftersom det var landssorg efter Oscar I kunde inte den nuvarande kungen, Carl XV, varas med vid invigningshögtidligheterna men han hade varit med vid tjuvstarten den 28 juli 1858 men då som kronprinsregent. Detta gällde bandelen Gävle – Robertsholm, nuvarande Hofors.

 

Den 28 juli 1859 var flaggan hissad på stationen nere vid ån. I biljettkontoret såldes biljetter till Falun t.o.r. Stadsråd, landshövdingar,
ingenjörer samt 300 andra personer var med på premiärturen. Biljettpriset var 8 Rdr för 1:a klass. 2:a och 3:e klass kostade 5 Rdr, Gävle – Falun t.o.r. Gamlingar hade tagit sig ner till stationen längs banan och trodde inte sina ögon när loket kom frustande med 12 vagnar efter sig.

 

Bandelen Gävle – Falun öppnades för trafik den 13:e juli och för den som önskade så fanns det teckningslistor utlagda på järnvägsstationernas biljettkontor.  Här kunde man även anmäla sig till den subskriberade middagen i Falun kl.15. Tåget avgick kl. 09.00 från Gävle med en återresa från Falun kl. 20.00. Teckningslistor fanns från den 11:e juli. Biljettpriserna var de samma som de förstnämnda. Annons i Gävlepressen den 13 juli 1859 om invigningståget på Gefle – Dala – banan.

 

Ja 1909 var ett märkesår.

Staden bytte så att säga ansikte då spårvagnarna kom igång.

Den blå linjen: Centralgatan – Kaserngatan -Kungsgatan – Lilla Nygatan, över Järnvägen till Tullhuset.

Den röda linjen: 5:e tvärgatan (Korsnäsgårdarna) – Brynäsgatan – Bergsgatan – Fältskärsgatan – Lilla Nygatan – Stadsträdgården.

En enkel resa kostade 10 öre. På sommaren var det öppna släpvagnar efter spårvagnarna på den röda linjen. Spårvagnarna signalerade med en klocka, som pinglade vid varje gathörn och då de gick igång. Det var något ovant i det lugna Gävle. Under försommaren innan invigningen kördes vagnarna av ingenjörer och blivande spårvagnsförare. Förarna gick således i lära för att kunna köra de nymoderna vagnarna. Under rälsläggningen var det stora arbeten i gatorna där spårvägen skulle fram. Gatuarbetare och rälsläggare (rallare) som hoade och skrek om jämna tag, så de gående hade bara att hålla sig undan när de kom med sina långa tunga rälslängder.

 

 

Hyrkuskarna stod fortfarande kvar på Rådhustorget och Centralplan med sina hästdroskor, som på vintern var flätade åkslädar. Det kunde vara 5 á 6 hästskjutsar som stod och väntade på order. Hästarna hade en mathornister med havre fastspänd över manken eller en hötapp framför sig. Intill den lilla väntkuren fanns en lång låda med lock som inrymde hö, havre, sopkvastar, snöspadar och hinkar. Ja där fanns full uppsättning för kuskarna. På Stora Torget och Fisktorget fanns det rullande butiker inrymda i hästdragna vagnar. En stor lucka fälldes ned och visade hela butiken. Där innanför för stod Bull August och Bull Julia och sålde varm mjölk med bröd och 5- eller 10-öres kakor, franskabröd för 2 öre och smörbröd för 4 öre. En rätt stor mugg med varm mjölk kostade 2 öre. Ur en annan vagn sålde slaktare Pettersson, från Sätra, kött och fläsk samt andra charkuterivaror. Under vintertid stod på samma torg det tvättäkta lappar med ackjor. De sålde renkött, knivar med benskaft och hemslöjd av ben. De bodde i regel på ”Rum för resande”, som bagaremästare Björklund upplät i sin fastighet i hörnet av Lilla Esplanadgatan och Ruddamsgatan. Där bodde, efter tillgång på rum, folk av alla nationaliteter. Cirkusartister och de ryssar som gick omkring och sålde glass från en avlång grön tunna, som de balanserade på huvudet och beredvilligt satte ned den för en 2-öring. Där fanns även italienska och ungerska gårdsmusikanter samt Zigenare som arbetade med förtenning och spådde i händer eller i kort. Ja det var en riktig blandning av folk.

 

Fisktorget fanns även manufakturer till salu, en av säljarna hette Thule. Här såldes även hattar, mössor, trikåvaror, hemstickade barnluvor med tofs, strumpor och tröjor. På torget framför brandstationen tronade klockan, som kom dit efter utställningen, 1901. Den visade tiden i alla världsdelar. Men det var då den behagade att gå. En äldre urmakare, han med krulliga håret, var där och ruckade uret men det hjälpte inte. Klockan hade sin egen tid. Det var Wåhls urhandel som hade ansvaret för klockan. Affären låg vid Drottninggatan i närheten av entralstationen, Klockan liknade en stor utsirad lyckta som var uppsatt på en järnstolpe av en höjd på 2,5 m. Klockan monterades ned på 1940-talet.

 

Jag skall berätta litet mer om originalen på Fisktorget. Slant-Magnus även kallad Lill-Magnus hade fått sitt slantnamn av följande. Varje sommardag, vardag som helgdag ”slantade” han gädda. Han gick utefter kajkanten och slantade gädda. Med ett långt spö med rev och gäddrag var han en baddare på att draga upp gäddor. Klädd i vegamössa och klacklösa skor bar det iväg med tårna stretande uppåt ja nästan rätt ut. Bråttom hade han alltid. Han hjälpte även handlare, som sålde fisk från stånden. Han var också trogen kund hos tidigare nämnda Bull-Julia.

 

Ett annat original var ”Halv sju” Närhelst man frågade honom vad klockan var, så svarade han: ”ho, ho fem å nittio, sex å trettio, halv sju, hoho”.

 

Halv-sju

 

Mitt för Pousettes fastighet i hörnet av Lilla Nygatan och Hattmakaregatan fanns en tom fastighet omgärdad av ett högt plank. Där innanför var det även livlig handel. Tomten var upplåten till försäljning av mössor, hattar, trikåvaror och tyger. Allt salufördes från stånd. En känd Gävlefirma, Oskar A Pettersson, hade sitt stånd på denna plats. När tomten skulle bebyggas flyttade firman till Gevaliapalatset med ingång från Nygatan. Senare flyttade firman till hörnet av Norra Köpmangatan och Drottninggatan.

 

På den tomma tomten skulle Post- och Telegrafhuset byggas. Schaktningsarbetet påbörjades och alla schaktmassor fraktades bort med hästkärror. Grävningen utfördes för hand. Hösten 1910 hade murarna börjat resa sig och var nu uppe i flera våningar. Bygget var av betong och utfördes av Stockholmsfirman Kreuger och Toll. Natten till söndagen den 18 december inträffade ett större ras. Västra delen av huset störtade samman och mot gårdssidan störtade även en yttervägg. Fasaden mot Kopparslagaregatan och halva fasaden mot Nygatan vacklade och måste därför byggas om. I det inre av bygget var det ett kaos, tegelsten, bräder, betongplattor och järnkonstruktioner låg om varandra. Som tur var inträffade raset klockan 00:40, natten till söndagen. Det var nu i närheten av jul och hela personalen i affären som jag jobbade i var kvar då det inträffade. Det pågick förberedelser för julskyltning allt skulle plockas fram. Då hörde vi ett öronbedövande brak och flera dunsar. Vi sprang ut på gatan och fick se eländet. Halva huset låg ju i gatan, det blev en riktig uppståndelse. När vi kom fram för att se rasade det fortfarande stora delar betong ned på Nygatan. På söndagen var där mycket folk för att se förödelsen. Spårvagnarna kunde ej komma fram då delar av bygget blockerade Nygatan. Det röjdes undan rätt fort för på eftermiddagen kunde spårvagnarna gå förbi olycksplatsen.

 

Vi stannar kvar ett slag år 1910. Den 17:e april konfirmerades jag i Heliga Trefaldighets kyrka. Efter det, var man ju stora karlen och ville ej längre gå i kortbyxor. Det skulle vara långbyxor med hängslen, rock och väst. Konfirmationsundervisningen hölls i en barack på Söder. Det var två sådana som låg nedanför Navigationsskolan, nu Polhemsskolan. Prästen var nyblivne kyrkoadjunkten Åsbrink. Vi läsbarn utgjorde hans första läsklass. Läxor hade vi även, psalmverser, långa bibelspråk utantill, katekes och biblisk historia. Det gick ju att knaggla sig fram då jag inte hade annan tid för läxläsning än söndagarna.

 

Nu fortsätter jag med ett minne från jobbet hos Lundebergs. Det var vinter och det töade hela dagen men mot kvällen frös det till. Klockan 21, vid stängningsdags ringer överste von Fock från Walls herrgård. De ville ha för 10 öre jäst och ett tjog ägg. Den andra grabben och jag drog lott om vem som skulle åka och lotten föll på mig. Nu var det 14 grader kallt och mycket snö. På gatorna gick det rätt så bra att komma fram, men där uppe vid Kungsbäck och Walls herrgård var det snö upp över knäna och det snöade fortfarande. Då jag kom fram höll pigorna på att göra i ordning deg, för nu skulle det bakas. Herrskapet skulle få främmande över söndagen av någon officer av hög rang och värdighet. ”Nu får väl vi hålla på hela natten. Det skall inte bara bakas och gräddas utan vi har maten också som vi måste förbereda. Det är ju bra att överstinnan själv är med och styr”, sa flickorna. Jag tackade för mig och sa god natt. Det hade varit tö tidigare på dagen och jag var genomvåt om fötterna då jag anträdde färden. Gummiskor fanns ej då utan det var läderpjäxor. Då det töade rann vattnet ut och in genom lädret och sömmarna. Å vad jag frös om fötterna, men om kroppen höll jag mig varm. När jag kom hem halvgrät jag, klockan var då närmare elva. När jag tog av strumporna var de vita av frost. Men när mor hade masserat dem en stund kom blodet igång igen. Jag fick inget men av den strapatsen som tur var. Jag har många gånger tänkt på att det ej var så noga med arbetskraften på den tiden. Då förekom inga läkarundersökningar av minderåriga springpojkar. Ej heller var det fråga om någon arbetstidsbegränsning, för den lördagen gjorde jag då 14 timmar.
Frukosten fick vi äta på arbetsplatsen. Den bestod oftast av en smörgås och en flaska mjölk, som vi köpte i mjölkmagasinet för 5 öre. Vi hade en kvart på oss att äta och det var, när det passade, mellan klockan nio och elva. Middagsrast hade vi en timme också när det passade. Hade vi då ärenden i närheten av hemmet fick vi taga dem samtidigt. När man kom tillbaka hände det, fler än en gång, att det blev skällning för att det tagit för lång tid.

 

Här en liten episod, när jag läste för prästen: Vi hade en provisorisk lokal i en barack i brist på annat. I den stora salen var det fyra pelare, som bar upp taket. Vår unge präst hade nog ett bestyr med sina läsbarn, för många av pojkarna var riktiga odågor. Vid ett tillfälle var det en av pojkarna, som satte upp en koling med byxbaken uppriven och en stor röd näsduk där bak. Pelaren framför bänken dekorerades allt under det att prästen undervisade från en kateder. Det fnittrades och skrattades men effekten var inte tillräcklig, så han bytte ut kolingen mot ett naket fruntimmer. Men då blev det fart på flickorna. De viftade med armarna och räckte upp händerna. Vad är det! I korus: ”Hedén sitter och leker med kort i bänken”.  Prästen gick ned från katedern för att se efter vad det var frågan om. Det blev två rediga smockor på kinden och en tillsägelse att om han inte skötte sig skulle han inte bli konfirmerad. Därefter fick han gå ut i korridoren och komma igen efter en kvart. Han kom inte igen utan hade gått hem.
Följande läsdag frågade prästen vad mamma sa, då han riskerade att ej bli konfirmerad. Ja, hon sa: ”Int är de så noga gösse om inte du få gå fram för prästen. Du får väl frågan om det är någon idè att du fortsätter å spill tid på läsningen”. Prästen hade en enskild överläggning med pojken och talade tillrätta med honom. Han fick gå fram och fick sin nattvard tillsammans med sina kamrater.

 

Ja det gick sin gilla gång på min arbetsplats. Veckolönen hade ökat från 6 kronor till hela 8 kronor i veckan efter drygt ett års anställning. Jag vill berätta litet om firmans kunder och varor. Att passa tågen var ett rätt tacksamt arbete. Då vankades det i regel drickspengar. Det var annars
magert med drickspengar, enär firmans kunder övervägande var stadens nobless. De var ju stora av sig och tittade gärna ned på en fattig
springpojke. Det gjorde inte en gammal tant som var mor till en tullkontrollör. Tullkontrollören själv var dock snål som själva den lede. De gånger jag kom hem till tullkontrollören och han själv var hemma kom hon in i köket och smusslade in en 25-öring i handen som dricks. Varje
gång vi kom dit så nog fick vi en 25-öring och kom hon inte åt att lämna drickspengar i köket så följde hon med ut i förstugan. ”Se här ta den här du för den har du gjort rätt för”. Fru Berlin på Fridsta gav i regel en slant om hon var i köket. De flesta gav inget dricks fast det var stora
skickningar. En stor korg, en mindre korg med ägg och en 25-liters fotogenkanna var det ofta. Många gånger var man överlastad till
bristningsgränsen, och fick inte ens ett tack. Då tänkte man, vilken otacksamhet, är det detta som kallas för bildning bland det finare folket.
Men det var inte så underligt att dessa fruar var snåla, då de delade ut tre skorpor och tre sockerbitar per dag åt sin piga. De som hade två eller flera pigor var det ingen ransonering för. En fru på Staketgatan 3 var mycket sparsam när det gällde pigan. Själv seglade hon i smycken och pälsverk.

 

För att inte tala om konsulinnan som bodde på Södra Strandgatan 14, hon kunde konsten att vara en försiktig husmor. Hon tilldelade pigan skorpor och sockerbitar och hade en specialitet på att spara fett. Hon hade ett galler i slasktratten som tog vara på fettet från kött eller fläsk. Gallret skakades sedan av över en hink, som satt upphängd på en av diskbänksdörrarna. Hinken tömdes sedan i en tunna, som stod uppställd i en av uthusbodarna. Det fett som så hade sparats kokades såpa och tvål med tillsats av någon parfymering. Jag frågade flickan, som tjänade hos konsulinnan, hur hon tyckte det var att tjäna hos en så snål kärring. Hon tyckte det var bra, så hon svarade: ”Här lär man sig något, för hon är en mästare i att kunna leva billigt och ta reda på allt i matväg. Men jag kan säga dig det att det är många gånger som jag gått från bordet hungrig. Hon ligger med jämt och har sina tilldelningar, och vi får göra i ordning så litet som möjligt i taget. Nyckeln till skafferiet går hon och bär på sig för jämnan. Det kan hända någon gång att hon glömmer nyckeln, då brukar jag passa på att förse mig med några extra skorpor och sockerbitar”.

 

Att gå i mörka kökstrappor upp till 3:e våningen kan vara ett äventyr. Vid ett tillfälle bar jag en korg på armen och en korg på 50 kg över ryggen uppför alla trapporna. Väl uppkommen satte jag mig på korgen för att taga igen mig, före innan jag gick in. Två kraftiga tassar slår ned på axlarna och en het andedräkt tränger emot mig. Jag blir kall och vill sjunka ihop i mörkret, färdig att ramla baklänges utför trappan. Det var en stor S:t Bernhardhund som anföll mig. Det var den största jag sett. Ett skall, och dörren går upp och släpper ut ljus i den mörka smala trappuppgången. Det var tre fruntimmer som tittade fram och gav hunden bannor. Ingen av dem tänkte på mig efter den gastkramningen där man stod på darrande ben och skakande knän.

 

Andra hundäventyr: Dr. Lindström, i doktorsbostaden på lasarettsområdet ned åt ån, hade också en stor hund, som kunde rumstera omkring riktigt i korgarna på åkdonet, när körkarlen var dit med varor. Det var med en viss bävan man åtog sig uppdrag att gå dit med varor. Vi bad, många gånger, att de skulle ringa till de kunder som hade hundar. Men många gånger blev det avglömt och då blev det äventyrligt. Kullan, som också fick gå ärenden då det var bråttom, vägrade att gå till kunder som hade hundar. En annan kund som hade en besvärlig hund var baron Schulzenheims syster. Hon var konstnär och målade hundmotiv. Hon bodde villastaden intill Kronbergska barnsjukhuset.

 

Firman hade kunder i nästan varje hus på den nybyggda delen av Staketgatan, den del, som byggdes till utställningen 1901. Var och varannan villa i villastaden var även våra kunder. Tolvfors, Lasarettet, Lervik och Fredriksskans samt även större ångbåtar var även kunder till firman.

 

Den snåla konsulinnan som bodde på Strandgatan kan jag berätta något mer om. Jag var dit med en stor korg med varor av alla de slag. Med mig hade jag även en kvitterad räkning 54 kronor och 41 öre. Konsulinnan lämnade fram 54 kronor och 52 öre med orden att hon inte hade jämna pengar. ”Du har ingen växel med, så du får springa och växla den här”, sade hon vidare. ”Vart skall jag då gå”: frågade jag. Hon svarade: ”du får springa till Bergius tobakshandel eller till Sandbloms, naturligtvis”. Med en knyck på nacken gick hon in i våningen. När hon hade gått lade jag 2-öringen på diskbänken och sade åt pigan, ”du kan hälsa frun konsulinnan att hon får den där 2-öringen av mig”. Jag tackade och gick under skratt från pigan. När jag kom tillbaka till affären efter först ha varit till Bönabåten med ett jästpaket och till Centralstationen med varor till en handlande från Skutskär möttes jag av ett skrik från kontorsfönstret. Det var fröken von Köler alldeles röd i ansiktet.” Vad har du gjort konsulinnan för något? Hon har ringt hit och var så elak och sa att vi hade en så oförskämd springpojke. Det var länge sedan hon ringde och var så arg. Var har du varit sedan du kom från henne”? Jag svarade att jag hade en kvitterad räkning från henne, då jag varit där med varor. Jag hade ingen växel med, hon ville att jag skulle gå och växla en 2-öring hos BergiusTobak eller Sandbloms, för hon skulle ha en 1-öring från dem. Jag sköt åt pigan 2-öring-en och sade, att den 1-öringen får konsulinnan av mig, det var allt. Hade jag sprungit och växlat så hade med all säkerhet hade både tåg och båt gått ifrån mig. ”Du menar att du passade både tåg och båt sedan du varit där”, sade fröken Köler. Ja vist svarade jag då. Men då skrattade fröken Köler och sade: ”Men du är väl för duktig Thore, kom får du tio öre av mig för du klarade av alltsammans”.

 

 

Lisse-Lotte står vid Sandbloms hörna 

Foto: Bengt Lindmark

 

En annan gång var jag till Gävle GästgivargårdSödra Kungsgatan. Där satt några herrar och festade, gästgivaren var också med. ”Du bryter väl ostronen åt oss också”, sade en av dem. ”Ja visst”, svarade jag. De satte skalen till munnen med förtjusning och sög till och ostronen ramlade ned där de skulle vara och sedan fyllde de på med dryckjom. Det såg så gott ut så jag tänkte, att då jag kommer ned till affären skall jag också smaka på ett ostron. Hemkommen gick jag ned i källaren och letade rätt på ett stort fint ostron. Jag bröt upp det, satte det till munnen som de bålda herrarna gjorde, och sög till. Den slemmiga massan kom ned till hälften i halsen och sedan blev det tvärstopp. Ostronet kom upp igen med en sådan fart så det åkte ut över halva källargolvet. Det blev mitt första och sista ostron.

 

 

Till Bönabåtarna var det mycket spring, med större och mindre packningar. Borgmästare Berggren  (Brita Plancks farfar) åkte alltid med båten men aldrig borgmästarinnan  (Brita Plancks farmor) hon åkte troget på sin cykel till landstället på Norrlandet. Hon var en duktig cyklist och sågs alltid cyklande. Konsuln och konsulinnan Eriksson skulle till Gröndal. Konsul Andersson och grosshandlare Engvall reste till Lyckan. Flensburg till Fiskartorpet och  Kronbergs for till Engeltofta. Men mig veterligt var vi aldrig ner till båten och passade Kronbergs. När kusken Vahlberg och mamsell Tilda Hagstedt kom med verksvagnen då blev det stora affärer. Det blev rejäla packningar som skulle till Engeltofta eller Katrineberg.

 

Det var alltid den största omsättningen, vid utflyttningen på våren. Ofta stannade ekipaget med fru Kronberg framför butiken med kusken alltid klädd i livré. Han var klädd i hög hatt med stålplym på höger sida. Han var imponerande på det sätt han skötte sin piska från kuskbocken. Men den som åkte efter fyrspann det var konsulinnan Rettig. Hon var ofta klädd i stor vit vidbrättad hatt med stor vit strutsplym. Plymen låg vackert intill hatten. Det sades att konsuln själv inte hade rätt till att åka efter fyrspann, enär han ej var adlig. Hur det var med den saken vet jag inte, men ett var då säkert, han åkte alltid efter paret i en vacker landå med kusken Vall iklädd livré. De tog också med sig sina varor när de åkte till landstället Villa Rettig, utefter södra landet.

 

Villa Rettig

 

Disponent Höglund, Strömsbro och Söderhjelm på Tolvfors, höll sig också med livréklädda kuskar och välryktade vackra hästar. Det var en
fröjd för ögat att se dessa komma åkande. De som ej hade egna ekipage kunde hyra såväl enklare som elegantare åkdon från Elof Anderssons HyrkusksverkNorra Centralgatan 15.

 

Vad matvaror beträffar, så fanns ingenting paketerat. Inte ens kex fanns i paket utan måste vägas upp. Pellerins margarin kom i byttor om 50 kg och kostade då 1,50 i utförsäljning. Priset ökade något allt efter stjärna, från en till fem stjärnor. Mejerismöret kostade 2,30 -40 per kg. Det fanns klarskinn, fotogen och lampglas. Snobbarna de rökte cigarrer. Fram tillverkade Onkel Tom och Dessert i olika prislägen. Fram var en Gävlefabrik som konkurrerade med Rettigs beträffande cigarrer och cigaretter. Då det fanns gott om snusätare och de som la in mullbänk så var det av Rettigs välkända fabrikat. De som snusade i näsan hade Ljunglövs I eller II, ett annat snusfabrikat var Schwartz. När vi var till konsul Rettig på Södra Strandgatan med varor så passade man på och tittade in till snusmalare Lutbom. Han skötte om snuskvarnen som låg i ett
gårdshus, där nere till vänster på gårdsplanen. Det var omöjligt att se vilken färg han hade på sina kläder för de var överhöljda av snusdamm.
Och vem mins inte den gamle verkskusken Grönberg, som satt där på en snuskagge och väntade. Han körde ut, med sina varor bestående av lådor och snuskaggar, genom porten vid Södra Strandgatan och österut till något av järnvägens godsmagasin eller till hamnen. Ja det är en syn som nu är ett minne blott. Vid Svängbron, på den södra sidan, där lade småskutor med pråmar till. Där sålde man knubbved direkt från pråm. Storknubb såldes för 5 kronor hästlasset och mindre knubb såldes för 3,50 hästlasset.

 

Hamnen hade också sina original. Bland dem alla var två av dem de mest omtalade. Det var Långstriden och Ruterknekt. Långstriden var mycket slagfärdig. En dag halkade Långstriden på landgången, till en av kustbåtarna, och föll i ån. En polis som var i närheten kommer springande med en livboj. Strid ropar nu nere från vattnet: ”hör nu konstapeln, var skall ångfartyget Strid lägga till.

 

Vid ett annat tillfälle höll han på med att kärra slagg och aska, över landgången, från en av båtarna. En herre med hög hatt kröp under
landgången samtidigt med att Strid kör över med sin kärra. Herrn i hög hatt reser sig och tittar ilsket på Strid för det rasade aska på honom från
kärran. Långstriden replikerade: ”Hör nu herrn, han blev väl inte förbannad för att han blev över-askad”?

 

En annan sjåare hade ramlat i Norra Kanalen och drunknat. Några poliskonstaplar höll just på att dragga efter honom. Långstriden kommer
då till platsen och ser på, då han utbrister: ”hör nu konstaplarna låt han ligga han sköter ju sina å-ligganden i grund och botten”.

 

På tullhusets gräsmatta ligger Ruterknekt. En polis och en tullvaktmästare står vid hans sida. Ruterknekt är döfull, och då kommer Långstriden förbi. Polisen: ”Nå Strid, skulle du inte ta vara på din broder”. Omedelbart svara Långstriden: ”utslaget kort ligger”.

 

Eftersom Gävle var cirkusstaden framför andra landortsstäder så gästades staden av en dansk cirkus, som hette Mie. De hade byggt upp ett träskjul, i stället för tält, vid norr tull. På parkett sitter Långstriden, som han brukade göra när en cirkus är i staden. Det var ingen cirkus, i vanlig mening utan här var det fråga om brottning. Stora grova bjässar mäta sin styrka. Det var en ungrare, en tysk, en dansk och en svensk (Axel Krok), som skulle brottas: Ungraren mot tysken, dansken mot Axel Krok. Under brottningen mellan dansken och Axel Krok fick Krok först övertaget, men vid slutet av matchen fick dansken övertaget. Folket skrek sitt, sitt men svensken stod där i hela sin längd. Men då utbrister Långstriden: ”Nej men hörru Axel, gen en dansk skalle så han kroknar”. Ja sådan var ”Striden” litet sävlig i sina rörelser men dräpande i sina repliker.

 

Ja det var omväxlande besök av olika cirkusar, djuruppsättningar och vaxkabinett. Ett år kom även en loppcirkus till staden. De hade sina uppvisningar i Centralpalatsets källare. De små lopporna drog omkring med små guldvagnar med en loppa på kuskbocken. Det fanns loppor som drog kanonvagnar, varje loppa hade en platinaring om halsen så att den ej kunde hoppa iväg. I en stor låda med glas lock fanns en stor boaorm. Var man där vid matdags ringlade den sig ur lådan och sträckte sig då över en dryg del av golvet. Han matades då med kaniner som hoppade in i gapet.

 

Av Gävlecirkusarna var ”du Nord” den mest kända. ”Du Nord” hade mycket fina program och var därför alltid fullsatt. Tänk hur väl jag
kommer ihåg syskonen Möller: Två glada, pigga ungdomar, Herbert och Julia. Deras far var cirkusdirektör Josef Möller och modern Asta. Hon var en skicklig ryttarinna och gymnast. De hade en egen fastighet på Norra Fältskärsgatan, mellan Dahlstedtska tomten och Chermans krog.
Direktören var en skicklig hästdressör och en stor hästvän. När kriget bröt ut (1914) blev det svårt att hålla ihop cirkusen och skaffa mat åt djuren. Då började motgångarna förför familjen Möller. Direktören insjuknade men han motsatte sig en försäljning av hästarna, förr skulle de slaktas. För att kontrollera att den slaktade hästen tillhörde cirkusen ville han se ena hoven som bar ett nummer. Den sjuke förde anteckningar över varje häst. In i det sista försökte de behålla fru Möllers egen häst, Mira. Men den dagen kom också då fru Möller fick bära in hoven efter sin älskade häst.

 

April 1917 dog Josef Möller och begravdes på en kyrkogård i Gävle. Fru Möller var då 36 år. Hela hennes ungdom var på hästryggen. Som barn lärde hon sig dansa balett av den svenske balettmästaren Axel Kjellberg. Då hon var 13 år gick hon över till cirkus och gifte sig sedermera med Josef Möller och ändrade därmed namn från Asta Andersen. Fru Möller var från Christiania i Norge.

 

En annan känd cirkusartist är Gävleflickan ”La bella Ingeborg”. Hon föddes i ett hus mitt emot Arbetarbladet på Ruddammsgatan. Hennes
verkliga namn var Valborg Elisabet Gröning. På grund alltför många syskon fick hon lov att lämna föräldrahemmet. Flickan hade ett
fördelaktigt utseende och var i sina rörelser mjuk och ledig varför hon ansågs lämplig som artist. Vid två års ålder kom hon till cirkusdirektör Knut Lindbergs familj även de i Gävle: Ägare till Cirkus Franconi. Som 5-åring debuterade hon son ormmänniska och fortsatte sedan som 6-åring med häst som konstryttare. Något år senare dansade hon på lina. På hennes repertoar ingick alla hennes specialiteter under många år, men som ormmänniska slutade hon vid 12 års ålder. Därefter började hon mera som lindanserska och balettdansös med mandolin. Hennes bästa nummer var att placera ett stolsben på en spänd lina, gå upp på stolen och sätta sig på ryggstödet. Hennes mandolin överräcktes till henne av en clown, här spelade hon upp allt under publikens hejdlösa jubel.

 

La bella Ingeborg
La bella Ingeborg

 

 

Vid 17 års ålder fick hon nog av förmyndarskapet och den hårda behandlingen. Hon flydde då till cirkusartisten Charles Bazola då han uppträdde på cirkus Renz i Köpenhamn. Det blev inledningen till ett mera växlande liv än hos den Lindbergska manegen. Artisten Charles Bazola var fransman och av gammal internationell cirkussläkt med rötter i italienska och tyska cirkusfamiljer. De gifte sig och började så smått med eget företag. De uppträdde i gatukorsningar, på torg och marknadsplatser i skilda städer iutlandet. De spände en lina mellan husen för la Bella Ingeborgs uppträdande. Hon gjorde även konststycken till häst även med den lilla utrustning de hade. De kuskade omkring med växlande framgångar. Men nöden har ingen lag, då krig och motgångar möts. Det blev en fortsättning som vandrande musikanter: Han med fiol och hon med sin mandolin. De spelade på kneiper och världshus där hon sjöng sina svenska serenader som hon funnit vara uppskattade av cirkuspubliken. Det blev några mark då och då, ibland kanske flera då hon gick med en tallrik och samlade in pengar. Nu var det ett kringflackande i de tyska städerna och byarna, men hon hade en hård skola bakom sig. Men efter det kringflackande livet ler lyckan igen mot dem. Det blev engagemang hos Cirkus Orlando i Stockholm, Köpenhamn och Christiania. Ett par år senare var de hos den kända cirkus Altenburg i Tyskland, Italien, Spanien, Portugal m.fl. länder.
I Ryssland uppförde de ett nummer, som tilltalade ryssarna. ”De fyra djävlarna”, vådliga saltomortalnummer på hästryggen. ”La Belle
Ingeborgs” glansnummer på lina, ej att förglömma. Som gift hette hon Lisbet Bazola.

 

 

För de som var anställda inom handeln var det små möjligheter att se uppträdanden. Det var bara söndagarna som stod till förfogande. Fredag – och lördagskvällar slutade vi ju aldrig förrän klockan nio eller tio om kvällarna. Då var det endast någon timme kvar innan tälten skulle rivas. Hur många lördagskvällar stod man inte utanför och lyssnade till musikens smäktande toner, hästtrampet och folkets jubel där innanför tältduken.

 

Ett annat nöje var att på lördags och söndagskvällar gå nedanför Grand Hotell utmed Gavleån och lyssna till musiken från altanen.

 

Centralhotellets trädgård hade musik, som var väl värd att höra på. Radio fanns inte då, så någon musik i hemmen var inte så allmänt. När vintern kom var det inte annat än en och annan danskväll att nöja sig med. Så fanns det ju biograferna att besöka. Centralbio, Broso och Arbetarföreningen där det även var föredrag vissa kvällar. Ungefär fjorton dagar före jul började affärerna att komma igång. Då var det att ligga i till 10 och 11 om kvällarna. Det var att väga upp och göra i ordning inkomna order till påföljande dag. Någon extra betalning blev det inte för den övertiden. Övertidsbetalning var ej uppfunnen, utan det var den vanliga veckopenningen. Men nu hade den ökat från 8 till 10 kronor och nu hela 12 kronor i veckan. Av dessa penningar fick jag behålla 2 kronor. Mina sparade slantar räckte till att köpa min första överrock, en ulster som då hade kommit på modet. På julafton fick var och en av de anställda en julklapp. Vi pojkar fick 25 kronor, som då hade ökat från 15 kronor den första julen. Vidare fick vi ett paket innehållande en vinbutelj, russin, fikon, äpplen och konfekt. Julpaketet upprepades alla de tre jular som jag var där. Grosshandlare Kronbergs och rådman Höglind skickade 25 kronor till affären, som vi på lagret skulle dela på. Det blev 5 kronor till var och en. Till jularna blev det också bättre med dricks. På vin- och spritaffärerna var det stor omsättning så här dags på året. Staden hade fyra vinhandlare: Zetterströms och Ahlboms på Drottninggatan vid Centralstationen, Nordströms vid torget och Holmstrands Vinhandel på Kyrkogatan, mitt emot Strand Hotell. I vinhandeln såldes arrak, punsch, likörer, champagne och konjak för 2,50 litern. Brännvin såldes i källaren på Centralpalatset i hörnet av Drottninggatan och Centralgatan. Nedgången till brännvinskällaren kallades allmänt för Valdenströms pelare. Där mättes brännvinet upp i medhavda kärl, damejeaner av bleckplåt eller trätunnor och glasflaskor. Vid ett tillfälle såg jag en åkare, som kom upp ur affären och tömde i sin häst en halv liter brännvin. Det var ingenting ovanligt, för deras dragare skulle också vara med på en tår på tand, för sedan blev det åka av.

 

Att inte ha någon ledighet vare sig vinter eller sommar var olidligt i längden. Jag beslutade mig för att ta en veckas ledighet på hösten. För att få denna ledighet måste jag skaffa en vikarie. Jag bestämde mig för att resa till Södermanland, till fars bror, där far och jag varit för två år sedan. Jag reste således till Kämbol en utgård till Lagmansö fideikommiss. Jag blev väl mottagen när jag kom dit. Jag var då ute med mina kusiner och jagade och sedan var det härligt och ligga och löga sig i sjön Långhalsen. Men det var också något annat som drog. Det var en av mina kusiner som jag fattat tycke för, en flicka som var ett år yngre än jag. Vid sidan om ladugården fanns det en liten krikonskog, som de kallade den. Där fanns det de härligaste krikon, som var så övermogna så de spruckit. Där satt vi tätt intill varandra och smörjde kråset med de fina frukterna. Det var en flicka, som ej var lik stadsjäntorna, hon kom barfota med hemvävd kjol i grågrön färg med ett grönt tre centimeters band nedtill. Det var något som tilltalade mig, jag tyckte hon var så rar i sin klädsel. Hon påminde mig om en liten gåslisa, som jag sett avbildad på kort därhemma. Tiden därnere gick fort, lika fort som när min kusin Kalle skulle köra genom en hage. Hästarna skenade och det var rena turen att han ej kom under vagnen. Hemfärden till Gävle gick lyckligt. Och väl hemkommen så började jag mitt jobb igen.

 

Julen 1910 var den sista jul som vår föreståndare Sucksdorff var kvar i firman. Före jul försökte han övertala fru Lundeberg att få ingå som kompanjon i firman. Fru Lundeberg motsatte sig emellertid detta. Då meddelade han henne att han ville säga upp sig och sluta från och med den 1 april. Han gjorde slag i saken, slutade och öppnade en speceriaffär med firmanamnet Sucksdorffs Specerier, Drottninggatan vid Stora Torget. Många av Nore Lundebergs kunder tog han med sig. Han tillfrågade mig om jag ville följa med honom till sin nya affär där jag skulle få börja som expedit. Några dagar senare frågade fru Lundeberg: “du Thore stannar väl kvar hos oss i affären eller hur”? Hur hon hade fått reda på att jag erbjudits plats hos Sucksdorffs vet jag ej.

 

Den 1 april 1911 fick vi en ny föreståndare, herr Olsson. Det var en snäll och trevlig karl från Stockholm. Men han var litet för mycket kärleksfull av sig. En av fröknarna på kontoret kom på honom nere i källaren där han stod och hånglade. Det dugde ju inte att göra så under arbetstid och allra helst inte av en arbetsledare. Det resulterade i att han fick sparken. Det kom åter en ny föreståndare. Han var ej kvar så länge, enär han ej trivdes eller vad det var.

 

Vid nyåret hade affären ännu en ny föreståndare, herr Clarin. Med honom fick affären en som kunde sätta sprätt på det hela. En av kontorsfröknarna avskedades. Körkarlen avskedades också och med honom försvann den lilla norska hästen. Hästen hade förövrigt vunnit i flera travtävlingar. Affärerna började emellertid gå allt sämre. Fastigheten Norra Köpmangatan 18 såldes och auktion utlystes. Nu auktionerades bort häst- och åkselar, hästfiltar och täcken. Före auktionen var jag med fru Lundeberg och bar fram en del saker, bland annat en mindre byst av bältespännarna. Jag frågade då om inte jag kunde få köpa den. Hon svarade: “Inte kan du det, du har väl inte så mycket pengar. Den här bysten köpte herr Lundberg på utställningen i Köpenhamn. Men kan du köpa den så ska du få den för 35 kronor”. “Tack då skall frun få pengarna i morgon”, svarade jag. “Ja men så bråttom är det inte”, svarade hon. Hon fick sina pengar och glad var jag, när jag gick hem med mitt fynd. Fru Lundeberg flyttade upp till Söder i en våning i närheten av Södermalmstorg, men hon trivdes aldrig där. Den sista kontorsfröken slutade sin anställning och ersattes av fru Lundebergs bror. Han var ingenjör från Stockholm. Han var för tillfället utan arbete och hoppade därför in i affärsbranschen. Han kanske skulle hjälpa upp affärerna men han var ju ingen affärsman, som kunde kontrollera föreståndare och expedit.

 

Vi fick en ny föreståndare herr Clarin. Den andra springpojken Conny hade slutat för den omöjliga nya föreståndarens skull och en ny grabb hade börjat i hans ställe. Han hette Gerhard Hedin, en liten snäll pojke som föreståndaren utnyttjade till bristningsgränsen. En lördag hade de gjort i ordning två stora orderkorgar samt fotogenkannor. Gerhard skulle med hjälp av dragkärra köra ända upp till villastaden med detta. Jag kom just hem från ett ärende, då de höll på att lasta kärran. Jag sade åt honom att ta en korg och en kanna så tar jag resten och så cyklar vi iväg. Det gjorde vi och det tog ej lång tid. Men när vi kom hem från den resan blev jag nedskälld och lovad stryk för den hjälpsamheten. Den manliga expediten kom mig till hjälp och sade: “jag säger dig det, rör inte Thore, jag vet vad han duger till, han tar en mjölsäck, men det gör inte du. Det kan gå så att du får stryk själv. Jag har ju talat med dig om Vaxin och grabben som var före Thore “. Han gick undan och sade inget mer. Fru Lundebergs föräldrar bodde ute vid Norrgrund. Fadern var en kraftigt byggd karl med långt grått skägg över bröstet. Han var fiskeriöveruppsyningsman, Steffenburg. Vid ett tillfälle hade fru Lundeberg gjort i ordning en rätt stor korg med varor. Vid tillfälle under dagen bad hon mig att åka ut till föräldrarna med korgen. När föreståndaren fick reda på det sade han nej, men i morgon om det ges något tillfälle. Vid ett tillfälle då jag åkte ut med varor passade jag på att åka ut till Norrgrund med de gamlas korg. När han ingenting visste, så gick det ju bra och ingen saknade mig heller. Dagen därpå saknade han korgen, som då var borta. Då var det eld och lågor när man hade gjort det som han sagt ifrån om. Det började bli olidligt att vara kvar, så jag började söka nytt arbete. Då föreståndaren fick reda på det blev han arg på det också. Alla började att van trivas i affären. En dag på våren var kamrer Vengelin på Gävle – Dala Järnvägsverkstadskontor nere vid godsmagasinet och när han fick se far gick han fram och hälsade på honom. Då passade far på att fråga honom om de tog in några pojkar på lokverkstaden. Vengelin svarade: “inte under 18 år. Har Björk någon pojke som han önskar få in på Järnvägsverkstaden”. Far talade om att han hade en pojke, men han är bara 17 år. Vengelin lovade att höra av sig.

 

Det gjorde han också för en månad senare, en dag i juli, fick jag ett brev från järnvägen. De önskade att jag skulle komma dit och söka verkstadsingenjör Johansson. Jag var upp till verkstadskontoret där jag fick tala med honom. Jag skulle få börja på lokverkstaden trots att jag inte var fyllda 18 år. Tiden bestämdes till måndagen den 29 juli. Den 20:e juli talade jag om för föreståndaren att jag skulle sluta nästa lördag. Han blev ju arg förstås och sade att vi har 14 dagars uppsägning här. Jag svarade: “det har jag aldrig hört talas om tidigare. Springpojkarna brukar gå på kvällen och inte komma tillbaka dagen därpå, så har jag aldrig tänkt göra. Jag blir ju kvar en vecka och nu hade jag tänkt be om betyg”. I fullt humör ropade han: “jag skriver inget betyg åt Thore. Förresten, hur ska jag kunna skriva ett betyg då jag ej varit här ett halvt år. Nej jag skriver inget betyg”. Veckan därpå var jag till fru Lundeberg med en korg varor. Då jag bodde på Söder var det naturligt att ta med hennes korg när jag hade vägarna förbi, så det blev litet sent. Hon sade då: ” Å nu ska du sluta hos mig hörde jag, å jag som tänkte att du skulle börja lära dig att expediera. Vad skall du göra nu då “? “Jag skall börja på järnvägsverkstaden”, sade jag. “Det gör du rätt i Thore, du kan nog få en bättre framtid där än inom affären “, svarade hon. “Då tänkte jag fråga frun om jag kunde få ett betyg på den tid, som jag arbetat, som springpojke, för tänk herr Clarin skriver inget betyg åt mig, han blev istället arg när bad om ett betyg “, sade jag. “Ja då Thore nog ska du få ett betyg, och ett bra betyg. Jag ska också bifoga en rekommendation. Den där Clarin bryr vi oss inte om, han har gjort så mycket ont mot mig “, svarade fru Lundeberg.

 

Frun hade sagt att jag skulle få börja expediera, det löftet fick Conny (den andra springpojken) överta. Men hur gick det med det? Jo Clarin stoppade det löftet. Det var orsaken till att han också slutade. Hur gick det med Conny då, denna städade grabb? Stackars Conny, han var ensam också med sina systrar. Fru Lundeberg: “du kan komma upp till mig på torsdagskväll när du går hem så ska du få betygen och då får jag säga adjö åt dig. Du slutar inte före lördagen utan hjälper oss över den också? Jag hämtade mina betyg på torsdagskvällen och då frågade fru Lundeberg om jag hört något från Conny. Jag svarade att jag hört att han numera åkte bromsare på GDJ. Även denna sista gång hade jag med mig en stor korg med varor åt henne. Hon var så glad då jag kom. “Jaså du kommer nu och nu vill du ha betyget, det ligger i det här kuvertet och rekommendationen är också med, så att du kan lämna alltsammans till din nya arbetsgivare. Så får jag önska dig lycka till på det nya arbetet. Tack skall du ha för att du varit hos så länge, hoppas att du kommer att trivas “. På lördagskvällen då jag skulle säga adjö till kullan Anna gick hon undan av rörelse och den andra springpojken tog omkring mig och grät och sade att nu skulle han inte heller vara kvar längre. Så det var riktigt rörande att taga farväl av dem. Även på magasinskarlen ryckte det i mungiporna då han önskade mig lycka till. När jag sa adjö till föreståndaren såg han bara truttig ut. Så slutade min sista dag inom affärsvärlden. Det var inte långt efter detta, som även kullan slutade och reste hem till Leksand. Gerhard, den andre springpojken, slutade och kom i glasmästarlära. Magasinskarlen Anders Jakobsson slutade och började hos Ludvig Eriksson som kafferostare. Nore Lundebergs Specerier övergick snart nog till Clarin. Men så länge det rinner och törsten är svår går det inte att ha något kvar, det var flaskorna i källaren som var en del av orsaken.

 

En tid därefter övertar Grohmans Specerier och konserver det hela. Nu var firmanamnet: Nore Lundebergs Speceriaffär, Nygatan 31 för alltid utplånat.

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.

——————————————————————

juli 29, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website